Lady Bird (2017)

Men det här var ju trevligt.
Dagens rulle kommer över mig på ett sätt jag inte alls räknat med.

Jag gillar Greta Gerwig. Inte så att jag slänger mig över varje alster med hennes namn i, men hon har varit och är en indie-skådis att hålla ögonen på lite. När hon nu trycker ned sig i regissörstolen och sportar ett (självupplevt?) egenhändigt manus känns det som att en titt är högst befogad. Det är 2002 och snart 18-åriga Christine ”Lady Bird” McPherson (Saoirse Ronan) vill inget hellre än att lämna hemstaden Sacramento så fort hennes sista år på high school är klart. Östkusten och ”kulturellt studieliv” lockar. Bort från låginkomsttagarkvarteren och den inrutade Svensson-vardagen. Mer äventyr! Som vanligt handlar det om att ”hitta sig själv”. Låter det tröttsamt? Lite kanske. Har vi sett det förut? Japp, i den formidabla The Edge of Seventeen med den intensiva Hailee Steinfeld. Här får Ronan klä front för den längtande tonåringens alla dilemmor. Det är inte bara framtida utbildning som det funderas på. Kärlek, sex, vikten av att hänga med ”rätt” personer. Att inte behöva skämmas för föräldrarna, som knappast kan anse sig leva på ”rätt sida järnvägsspåren”, med en mamma som jobbar dubbla skift och en pappa som blivit arbetslös. Ur allt detta alltså en Gerwig-take på dramat med vissa komiska inslag. Den aviga humorn tar dock aldrig överhanden, och fokuset ligger hela tiden på dramat. Och längtan. Och viljan att vara förstådd. Är Lady Bird-Christine  jobbig och  störig? Yes, men det är också grejen. Hennes grej. Hennes ärlighet.

Felet jag själv gjorde rätt långt in i rullen, var att jag hela tiden satt och jämförde med The Edge of….. Bad idea. Hur skulle någon liksom kunna toppa DEN insatsen? Grejen är att ju längre den här rullen äter sig in i skallen…ju  mer får den ett eget liv. En egen etikett. Ok, Ronans Lady Bird är inte lika lätt att tokälska som Steinfelds hysteriska Nadine. Men den här rullen har å andra sidan Laurie Metcalf som gör en fantastiskt bra porträtt av en asjobbig morsa, som kanske egentligen älskar sin dotter mer än någon annan. The Edge of…sticker fortfarande ut som den bästa av de två, men Gerwigs film funkar lysande ju längre den rullar på. En från början påfrestande Lady Bird blir mer och mer en tjej som öppnar sig och visar upp både rädsla, hopp och avig kärlek till sin familj. Ronan gör det bra, inte snack om den saken. Upplösningen når mig liksom långt in i sinnet, och kanske är det just det som till slut får mig att kapitulera? Trots att jag ”sett allt förut” blir filmen som ny i mina upplevelseögon…och det om något betyder väl något. Kanske inte lika varm som referenstiteln ovan, men tillräckligt för att jag ska ta den till mig.

Nånstans känns det också som tur att Gerwig valde att ta hand om projektet själv, och inte lämna över det till Noah Baumbach som var ivrig att kasta sig över det. Kanske fick rullen en mer…”ärlig” touch tack vare Gerwigs styrande händer..? Var filmen en värdig kandidat till Oscarsgubbe för bästa film 2017? Nja, tveksamt. Men det är en lysande liten pärla i det annars så klyschiga coming-of-age-träsket. Inga nyheter direkt i manuset. Men gjord med en touch som hittar in. Jag belönar med en extra stjärna.

Annonser

The Disaster Artist (2017)

Det finns ju filmer, och så finns det ”filmer”. The Room från 2003 är en sådan. Ofta utsedd till världens absolut kackigaste rulle. Och dess upphovsman, den mystiske och svårtillgänglige Tommy Wiseau, utpekad som en riktig stolle och galenpanna. Många som sett filmen uttrycker genuint hat mot rullen och menar att det är att smutskasta hela filmkonsten. Jag har såklart också sett The Room och håller med om att den är plågsamt risig. Men jag tillhör också den skara som ändå anser att ”filmen” har ”nåt” som får den att fastna i sinnet (och då menar jag inte avsky). Och dessutom ger sin tittare ett par goda skratt längs vägen. För kom ihåg, det är ju bara film. Det är inte så allvarligt.

Anyhow, nu är uppenbarligen tiden kommen för att berätta denne märklige Wiseaus historia. Tycker iaf allas vår James Franco (ja, han!) som med dagens film tar plats både i registolen och framför kameran i rollen som den långhårige ”filmskaparen” med den udda brytningen (”vaddå, jag är ju från New Orleans…”). Det handlar alltså om ännu en liten BOATS. Storyn om hur Tommy himself träffade på sin nya bästis Greg Sestero (Dave Franco) i slutet på 90-talet, och hur deras äventyr i Los Angeles till slut tog dem båda till ”projektet” The Room. Eller rättare sagt, hur Tommy övertalade sin vän att hoppa på detta ”äventyr”. Dagens rulle är verkligheten trogen, och den gode Wiseau har såklart välsignat hela storyn. But of course he has. Kan vara det smartaste han gjort på senare år kanske. Nu kommer The Room att bli än mer kultförklarad, än mer visad på sammankomster, än mer pratad om.

Franco håller det rappt och snabbt. Det blir aldrig tråkigt att titta på. Manus tar avstamp i den bok som just Greg Sestero har skrivit om sina upplevelser med Wiseau. Regissören själv är hysteriskt lik original-Tommy! Både i utseende och rörelsemanér, sättet att prata och de konstiga skratt som Wiseau avlossar i parti och minut. För oss som sett The Room blir upplevelsen extra go när den här rullen återskapar vissa av de oförglömliga scenerna i Tommys magnum opus från 2003. Måste man då ha sett ”originalet” för att uppskatta den här rullen? Såklart att du får den mesta av känslan om du redan känner till historien och DEN filmen. Men så är det ju alltid. Generellt funkar annars dagens rulle som en lyckad dramakomedi som mitt i alla galenskaper öser ut feelgood. Ja, jag menar det. Franco ska ha all cred för att han väljer att närma sig Wiseau från ändå ett sorts ”gemytligt” håll. Han är inte ute efter att håna eller driva med huvudpersonen, trots alla hejdlösa scener som finns inbakade. Istället får han Tommy att framstå som, om inte hjälte, så i alla fall som en kuf som faktiskt valde att följa sina drömmar, göra det på sitt sätt och inte vika sig för någon. Värt. Respekt. Sedan att resultatet inte blev det bästa…kanske är lite sekundärt. Dagens film är ett snyggt hopkok på en tokig historia ur verkliga livet. Tommy Wiseau kommer att fortsätta fascinera (alternativt oroa andra) oss i framtiden…och frågan är väl om han kommer att försöka sig på att göra film igen? Han kanske får inspiration här…efter filmen om sitt eget märkliga äventyr i Hollywood.

James Franco själv tar med dagens rulle ännu ett steg bort från den flummar-stämpel han eventuellt samlat på sig under åren (eller inte..ehhh…?). Filmen är mustig, berättande, intensiv och på alla sätt varmt underhållande. Rekommenderas för alla som tycker om film på ett eller annat sätt.

 

I SoF-podden #127 får vi inte nog av att prata om firma Franco/Wiseau! Lyssna bara här!
Dessutom kan du läsa här vad andra tycker om tokstollarna James och Tommy:
Fiffis Filmtajm och Jojjenito – om film

The Polka King (2017)

Ännu en Netflixare. Som dessutom basunerar ut det outslitliga budskapet om BOATS. Igen.

Stundtals småunderhållande dock, om än aningens svajigt, om den Pennsylvania-lokale kändisen Jan Lewan som uppenbarligen var en hotshot i polkavärlden på 80-talet. Den Polen-bördige Lewan nöjde sig dock icke med att underhålla massorna med polka, han körde dessutom en hederlig liten scheme vid sidan om i syfte att tjäna flis. Han lurade helt enkelt polkaälskande pensionärer att ”investera” i hans lilla imperium, som bestod av bla souveniraffär (”äkta skatter från Polen”!), ett ”skivbolag” och ett reseföretag som arrangerade resor till Vatikanen i Rom (!). Den enda som inte faller för spelemannens intensiva charm är hans svärmor (Jacki Weaver) som anar ugglor i mossen. Joråsåatt.

Perfekt förstås att casta Jack Black i huvudrollen. Black röjer runt och axlar Lewans mantel med frenesi och ideér. Rätt mycket knasdetaljer som inträffar i rullen är såklart säkert lite hittepå för att förhöja absurditeten, men överlag säger sig storyn följa händelseutvecklingen i Lewans liv. En kul detalj är att den riktige Lewan dessutom medverkat på scoret till rullens alla polkalåtar! Häpp!
Vi får lite knashumor, dock inget som går över gränsen till vrålbuskis, lite drama där Lewan gör allt för hålla sina ”investerare” på gott humör. Trots den rena bluffen…känns Lewan aldrig som någon illvillig typ. Snarare en lirare som vill gott till alla..fast han kanske lät sig svepas med lite för mycket i jakten på rikedom och the american dream. Förutom en fungerande Black i huvudrollen får vi också Jenny Slate som hans tålmodiga fru Marla och den stabile komeditalangen Jason Schwartzman som sidekick i Lewans polkaorkester. I vissa stunder påminner den ”oavsiktliga” humorn om något man kan hitta i mockumentärmästaren Christopher Guests (Best in Show, A Mighty Wind, Mascots) bästa alster. Tidvis alltså. Annars lider rullen såklart av det klassiska, att det mesta hastas över för att klara 90-minutersgränsen.

Inte bland det bästa man sett. Mer….småputtrigt för stunden. Räcker till ett stabilt godkänt betyg.

The Meyerowitz Stories (New and Selected) (2017)

Är regissören och manustjommen Noah Baumbach vår tids Woody Allen?
Allens arvtagare vad gäller tragikomiska skildringar av dysfunktionella familjer, gärna med New York som bakgrund i bilderna? Tillåt mig lansera den teorin.

Här ytterligare således en rejält mustig historia där gamle Dustin Hoffman är konstnärspatriarken Harold som gärna vill vara större än han är, eller varit. Han kan inte förstå varför omvärlden inte vill ge honom det erkännande han förtjänar. Matthew (Ben Stiller) och Danny (Adam Sandler) är de två vuxna sönerna som under knappt två timmar tvingas göra upp med sin familjehistoria när hela barnaskaran, vi lägger till en bräcklig och försynt syster Janet (Elizabeth Marvel) också, strålar samman i New York. Dessutom finns Harolds nya fru, den flummigt virriga Marueen (Emma Thompson) med på ett hörn.

Laddat för rejäl ångest och självrannsakan och förebråelser och allmänt dramatiskt utspel när alla går i klinch med alla. Hoffman är förstås som fisken i vattnet här, som att han aldrig spelat annat än försmådda gamla självutnämnda genier. Stiller, som varit i Baumbach-land förut och visat stabilitet, ger ännu ett exempel på att han inte bara fungerar i renodlade komedier. Dessutom får alla som har för vana att muttra över gamängen Sandler ta och bita sig i tungan en extra gång. Återigen visar Sandler att han har ett liv bortom flåshurtigheten och slapsticken. Allvarsamheter med en smula ledsamheter. Inga problem för lustigkurren Sandler. Kort sagt, alla inblandade visar vad de går för. Liksom unga Grace van Patten som får vara dotter till Sandlers  figur.

”Som vanligt” hostar Baumbach upp en otvungen dialog med mörka sidor, förebråelser och konflikter och ett manus där du inte riktigt kan vara säker på vilken väg det ska ta. Allt givetvis lite lagom snyggt inklätt i humorns tecken. Men inte hela tiden, tacksamt nog. Ibland lämnar storyn det kufiska och ”akwarda” för att bli sorgesamt och melankoliskt. Det är svårt att hålla sig helt opåverkad av dessa lagom trasiga själars (speciellt sönerna) försök till uppgörelse med en pappa som kanske inte var där när han som mest behövdes. Hur förhåller man sig till en pappa som man avskyr för sin egoism…samtidigt som man någonstans älskar honom för att han är just..din pappa..? Och hur bryter man ”fadersarvet” för att själv inte hamna i samma sits med sina egna barn?

Finstämt trots dramatiken och de hårda orden. Baumbach levererar igen. Mycket bra detta!

 

Hunt for the Wilderpeople (2016)

Glider in från under radarn och dominerar! Typ.
Så pass att jag här och nu genast utnämner den till en av 2016 års bästa rullar! Japp, du läste rätt!!

Egensinnige regimannen och manusnissen Taika Waititi med alster som den putslustiga What we do in the shadows, och framförallt Thor: Ragnarök, bjuder här upp till dans med en liten pärla som mixar ihop drama, nyzeeländska dalgångar och avig humor. Unge grabben Ricky (FENOMENET Julian Dennison), storstadsbrat, småkriminell, föräldralös, kommer ut på vischan till fosterfamilj. Avigt möte direkt förstås, men Ricky tycks ändock bonda lite med frun i huset. Olyckliga omständigheter gör dock snart att sagde Ricky är på flykt i bushen. Tufft läge för en liten snubbe som inte direkt är van att röra sig i den miljön. Tur för honom att gamle grinige Hec (Sam Neill) finns med. Vresig och butter, men SÅKLART med ett hjärta av guld långt därinne. Samtidigt rustas det för ”a national manhunt” på de två.

Hahaha. Underbar rulle om längtan efter sällskap, att vara ensam, att växa upp, att våga släppa in någon i sitt liv, att lita på en vuxen, att våga öppna upp för sina känslor, att upptäcka att man kan ha roligt tillsammans oavsett ålder…tja, allt detta och lite därtill bakas in i rullen. Waititi (som själv dyker upp som en annan Hitch) har en skön stil jag gillar. Lite mer laidback, där ändå visst allvar smygs in med fin touch. Humorn är solid och sådär avig som jag brukar tjata om. Snajdigt foto över landskapet på ön förstör ju inte heller direkt intrycket. Unge Dennison är knasigt bra som Ricky. Dessutom spottar han fram filmreferenser i tid och otid. Smutt! Sam Neill! Har han varit bättre?? Urtypen för en bushman från Nya Zeeland! Tvär och charmig på samma gång!

En rulle som ger den där goa och varma känslan i magen. Det något dystra ämnet till trots. Balansen mellan drama och feelgood är banne mig perfekt.
En liten pärla!

Brigsby Bear (2017)

Höstens ultimata snällisfilm?
En sån där som gör dig varm i hjärtat…men också med en liten touch av…mörker. Låter det skumt? Ja, kanske. Men låt för tusan inte det hindra dig från att ta del av denna…kufiska..historia.

SNL-manusförfattaren Dave McCary långfilms-regidebuterar på ett manus av filmens huvudrollsinnehavare Kyle Mooney. Mooney är James. En udda typ, en del kanske kallar honom en ”förläst nörd”. Han bor med sina lika udda föräldrar och spenderar mestadelen av sin tid med att glo på barn-tv-showen Brigsby Bear. Man kan säga att James är expert på Brigsby. Så pass att han blir helt förstörd när vetskapen om att serien avbrutits på ett synnerligen abrupt sätt…drabbar honom. James ser bara en lösning. Att själv göra den ultimata filmen om Brigsby! Låter detta knasigt? Låter det diffust? Det är det också. Speciellt när jag inte riktigt kan berätta hela sanningen om rullen här i texten. Då förstörs upplevelsen, typ. Ses alltså bäst ospoilad.

Låt oss ändå konstatera att Kyle Mooney passar perfa som den nördige James. Att storyn berättas med en enormt stor dos av värme. Att visst mörker gör sig påmint. Att Mark Hamill dyker upp och får en roll med repliker. Att Greg Kinnear mycket väl skulle kunna ha spelat just Luke Skywalker som gammal! Det är udda, kul, tokigt, lite rörande, innehåller viss tragik…men också budskapet att det finns plats för alla. På alla sätt.
Trivsamt värre detta. Och kul. Och lite mörkt.

 

Vi gillar filmen ganska mycket i SoF-podden också! Lyssna bara!

That Awkward Moment (2014)

Kan man få för mycket Zac Efron?
Klart man kan, just den här hösten (2017) känns dock som Efrons shining moment här på bloggen. Grabben är ju numera en stabil tillgång i vilken rollista som helst! Här gör han ytterligare en snubbe som är lätt att tycka om; Jason. Ihop med Daniel (Miles Teller) och Mikey (Michael B. Jordan) är han en del av grabbtrojkan som dyrt och heligt lovar varandra att alltid finnas där och ställa upp för varandra, no matter what. Livet framlevs (förstås) i ett lockande New York där varje person verkar bo sådär lagom mysigt och bohemisk som man bara kan göra på film.

Det som slår mig när jag glor på denna synnerligen trivsamma rulle..är att man kastat om de annars så stereotypiska rollerna i ett manus. Där du ofta hittar dramer (och komedier) om tjejkompisar som dryftar livets problem med förhållanden, vänskap och drömmar…är det här boysen som får ta på sig den biten. Var och en i trion kommer, innan filmen når eftertexterna, att ställas inför dilemman som kanske inte (nu säger jag inte att det INTE finns i andra rullar med manliga roller i fokus) är så jäkla vanliga i ett klyschigt manus om kärlek i storstaden. Typ när man inser att det ytliga förhållande som just inletts…plötsligt blir lite mer allvarligt än man först tänkt sig. Och att en ”vanlig” kompis av det andra könet…kanske börjar ses med lite andra ögon.

Rullen blandar friskt ihop drama, lite halvsnuskig humor och trivsam feelgood. Att det går att luta sig mot Efron, Teller och Jordan känns både naturligt och som ett mycket lyckat drag. Andra bra insatser görs av Imogen Poots, Mackenzie Davis och Jessica Lucas som de kvinnliga kärleksintressena för the grabbs. ”Som vanligt” är allt som händer inramat av ett New York på sitt bästa förföriska humör. Dessutom; mitt i all svängig humor och kärlek…finns små partier av allvar om rädsla, ensamhet, moral och osäkerhet..instoppad. Men i förarsätet sitter feelgooden såklart!

Regisserat av en Tom Gormican, som jag har noll koll på. Men det är ju skit samma.
En bra film är en bra film är en bra film.

The Incredible Jessica James (2017)

Vem är Jessica James egentligen?? Ett yrväder? A force of nature? En påfrestande, snabbsnackande tjej…eller bara en drömmande, osäker New York-bo som förtvivlat försöker komma över sitt ex?

Svaret är förstås allting. Utom det påfrestande. Istället är Jessica, härligt spelad av Jessica Williams, omedelbart en person jag blir förtjust i. Hon har ett rättframt sätt som inte passar alla, men Jessica lever verkligen efter devisen om ärlighet. I tanke och handling…och kommentarer. Hon drömmer om att slå igenom som pjäsförfattare och jobbar ”under tiden” med unga kids som också drömmer om teaterns mystik. Att hon också plötsligt hookar upp med den medelålders lite lökige snubben Boone (Chris O´Dowd) känns kanske lite udda..men här döljer sig en alldeles förtjusande spirande romans. Så som det kanske skulle kunna te sig i verkligheten. Okej..sort of iaf.

Rullen regisserad och skriven av Jim Strouse (People Places Things), och förutom en galet charmig story bjuder han på förföriska vyer över New York, rapp humor, lite fräcka skämt, vänskap, osäkerhet, vikten av att aldrig sluta drömma…samt bieffekterna av att gå runt och fundera på det som varit…

Jag får titt som tätt vibbar från gamla När Harry mötte Sally, och det kan ju icke vara ett dåligt omen. Jessica James är ganska incredible mest hela tiden här. Och jag har icke tråkigt en enda minut. Detta är rejäl feelgood hela vägen!

Fyran är möjligen att ta i lite extra…men det är ju ändå fredag.

 

A Hologram for the King (2016)

Passerade inte denna förbi ganska obemärkt? Eller utan större bang på trumman?
Här har vi ju en riktig liten pärla till rulle. Men en sedvanligt skönt superstabil Tompa Hanks i huvudrollen.

Han är han den lagom slitne och av åren märkte säljaren Alan. Ett nytt telefonkonferenssystem med hologramfinesser ska krängas till Saudiarabien. Alan måste fixa affären på plats, hemma i USA väntar bitter skilsmässa som kan komma att stå honom dyrt ekonomiskt. Dessutom oroar han sig för sin dotter som ska börja studera…och ett irriterande utslag på ryggen! Som om inte det vore nog blir kontakten med ”the saudian way of life” lätt påfrestande. Tänk: ”kommer han inte till mötet idag..kanske han kommer i morrn”. Som guide för att navigera i den röriga saudiska vardagen har Alan tolken/chauffören/fixaren Yousef. En klippa!, (hans blaséartade utläggning om bilbomber inför en lätt skärrad Alan är skön humor). Kanske är det dock mötet med den kvinnliga läkaren Zahra som kommer att förändra hans liv mest. En Alan som plötsligt, mitt i all hopplös byråkrati och alla vardagliga hinder, börjar hitta hoppet om sig själv igen…?

Klassad som komedi/drama/romantik..och tja varför inte. En sorts märklig feelgood om en snubbe som först verkar ha hamnat på helt fel plats, men som sakta börjar återfå tron på sig själv igen. Hanks får Alan till en lirare man känner med, och faktiskt tycker om! Bygger på roman av Dave Eggers (japp, samma snubbe som skrev boken The Circle). Här är manus och regi signerat Tom Tykwer, och den gode tysken får banne mig till det igen. Inte lika bra som Cloud Atlas förstås! Men hög klass på berättandet är det icke desto mindre här. Hanks får bra sparring i birollerna av Alexander Black (Yousef), Sarita Choudhury som läkaren Zahra och danska Sidse Babett Knudsen. Hon känns alltid stabil, var hon än dyker upp.

Exotiskt (?) drama med feelgood.
Underskattad.

Okja (2017)

Ibland är det ju ändå för gött att liksom få ramla in i genre man normalt sett inte besöker ”till vardags”…och väl där bli ordentligt betagen av det som utspelas. Nu kommer ju naturligtvis hardcore-diggare av genren och diverse förståsigpåare hävda att det här minsann är för löjligt Hollywoodfierat för att räknas som en riktig asiat…men se det spelar ingen roll hos mig. Alla Asien-vägar kanske är bra vägar ändå…?

För här har vi alltså den koreanske regimannen och uppenbarligen visuellt fantasifulle Bong Joon Ho (eller Joon-ho Bong om du hellre vill det) som pytsar ut ett stycke välkokad mix av drama, saga, action, slapstick modell dratta-på-ändan, snyftiga stråkar och samhällskritik. Allt i ett! Tjo!
Den knaskonstiga företagsledaren Lucy (Tilda Swinton i en..eh..Tilda Swinton-roll) har en plan. Framtiden heter genmanipulerad mat i alla dess former. Hon utlyser en tävling som består i att ett antal bönder jorden runt får en varsin framtagen griskulting att ta hand om. 10 år senare ska ”vinnargrisen” utses och skeppas till New York för att stolt visas upp som en ekologisk framgång för företaget (och sen bli mat förstås..men det vill man ju icke låtsas om). När 10 år gått hittar vi grisen Okja på en lummig bergsslätt i Syd-Korea där hon lever det götta livet hos en gammal bonde och hans barnbarn Mija. Okja ser ut som en knasig mix av en flodhäst och en förvuxen gris. CGI-effekterna firar julafton och jag tror direkt på vad jag ser där i den lummiga grönskan.
Givetvis är Okja också vinnaren i ”tävlingen”. Plötsligt väntar otrevligt öde. Om inget oförutsett händer förstås. Vilket det naturligtvis gör.

Mija med märklig vän

En diger blandning av kidnappningshistoria, en envis Mija som vägrar släppa taget om sin älskade Okja, ett par engagerade men något virriga djurrättsaktivister med den hängivne Jay (Paul Dano) i spetsen, galna biljakter, en roande överspelande Jake Gyllenhaal, en stissig  och avig Tilda S (som dessutom får spela sin egen tvillingsyster!), en rejäl känga åt den hänsynslösa köttmarknaden och handel med djur….som säkerligen är vardag här hos oss i verkliga livet, spänning som blandas med fåniga farsinslag och ett bombardemang av visuella effekter. Ja, herregud det är som om en stor kladdig fruktkaka exploderat och smetat ut sitt innehåll på allt och alla. Storyn spretar åt alla håll, och nog undrar jag ett tag hur den gode regissören ska få tag i detta igen…

Men han lyckas! På nåt jäkla avigt och konstigt sätt lyckas han inte bara hålla ihop det, utan berör också på ett eller annat sätt. Jag blir så betagen av det här att jag ler bara vid tanken på vad jag sett! Det borde inte funka fullt ut, men gör det ändå. Är det månne jag som sakta håller på att dras in i Asien-träsket? Jag gillade ju trots allt regissörens The Host…hm..
Det överspelande teatraliska stuket. Känslan av en överdimensionerad saga. Den villkorslösa hyllningen till naturen och att vi ska vara rädda om vår egen planet, och värna allas rättigheter. Javisst, regi-Bong hade kunnat skriva oss det på näsan med stora feta bokstäver som en annan miljöpartist. Istället lindar han in budskapet i ett visuellt och känsloframkallande fyrverkeri. Låt vara att Hollywood (i det här fallet mest Netflix!) varit med och stuckit åt honom stålars. Spelar roll, när resultatet blir så pass snyggt som det blir!

Att se Okja är som att ta en åktur på en karusell man från början trodde att man icke på något sätt skulle uppskatta fullt ut…och upptäcka att hela ens inre bubblar av förtjusning.
Tramsigt? Ja kanske.
Överspel? Definitivt.
Underhållande? Så in i helvete!

 

 

En man som heter Ove (2015)

ove_posterJapp, så är iaf ett av de tre ”löftena” angående mig och svensk film 2017 uppfyllda.
Gubben Oves eskapader är nu sedda. Och, det var inte på något sätt en ny story för en annan…när boken först kom ut var jag en ivrig läsare. Och gillade historien. Hur skulle nu filmen göra sig?

Som vanligt när Rolf Lassgård är med känns det som inget kan gå snett. Varför är han så mycket bättre än överskattade och tröttsamme Robert Gustafsson? Tur som tusan att Lassgård fick uppdraget istället. Som vresige Ove, villakvarterets egen ordningsman som minsann vet hur allt ska vara. Nymodigheter och moderna tider göra sig icke besvär. Självklart bär Ove på en stor börda och sorg. Tillbakablickar från hans tidigare liv varvas med nutid. I nutid känner man igen sig, alla har säkert träffat på någon som Ove. I dåtid målas en engagerande och fin story upp om hur Ove växte upp och blev…Ove. Jag för min del blir nyfiken och vill veta mer om unge Ove (Filip Berg). Något som jag inte alls kände när jag läste boken. Hoppsan! Varför inte en film om Ove modell yngre? Hans liv med frun Sonja (Ida Engvoll).

Hannes Holm har regisserat, och oavsett hur känslorna är för denne…frispråkige…regissör, har han här lyckats fånga Svensson-livet i förorten ganska härligt. För att inte säga trivsamt. Ove har förstås ett stort hjärta långt där inne , och det krävs bla en katt och ett nyinflyttat ungt par med den härliga Parvaneh (Bahar Pars) i spetsen för att få gubben att börja leva.

Boken om Ove var mycket trevlig och underhållande.
Filmen om Ove är ett trevligt återbesök i hans värld där ofta de små detaljerna i scenografin dessutom är mycket bra fångade. Vill man går det att spåra otaliga tecken av ens egen uppväxt på 70- och 80-talet i bilderna. Kul!

enmansomheterove_800b

kvarterspolisen får nya bekymmer

MEN…hur filmen kunde bli nominerad till en Oscar för bästa makeup är fanimig obegripligt. Det syns lång väg runt hårfästet och ögonen på Ove att det är sminkat och ditklistrat. Störande i väldigt många scener..faktiskt.
Vilken backfire! Blä.

Trivsam svensk rulle!
Det händer inte ofta…men det händer!

#xmas: Almost Christmas (2016)

almost_christmas_filmJepp, vi checkar in ännu en familj som ska fira jul.
Såklart en familj med vuxna barn där relationerna inte är de bästa. Lägg karbonpapper på valfri julkomedidrama som producerats de senaste 10-15 åren. Men du, inte för att det gör nåt.

Det lackar mot den gamla beprövade högtiden hemma hos Walter. Än en gång. Samma rutin som vanligt. Fast ändå inte. Bara 10 månader sedan älskade hustrun gick bort. Hur ska julen kunna vara densamma igen? Svaret är förstås att den aldrig blir det. Istället gäller det att skapa en ny jultradition. Som att själv försöka sig på att baka den där underbara sweet potato pie, som tydligen bara hustrun hade det hemliga receptet på.

Döttrar och söner ska vända hemåt, med sina respektive och SINA barn. Jamen här finns ju återigen allt, döttrarna som inte drar jämt, den äldste sonen som gör karriär inom politiken och har svårt att släppa jobbet till och med på julafton, yngste sonen som gör idrottskarriär men har svårt att hålla sig borta från piller. En ganska typisk laguppställning med andra ord. Inget nytt under solen här.

Rinner likt en rumsvarm julmust i samma sorts fåra som tex Love the Coopers, eller varför inte Välkommen till familjen. Å andra sidan, har vi väntat oss något annat?? Rullen kläs i julskrud med viss komisk touch, fastän det egentligen är det gamla beprövade dramat om att hitta hem till varandra igen. I Hollywood ÄR ju julen en perfekt högtid att saluföra familjens värde above all.

almost-christmas_pic

spännande jul när bössan plockas fram!

Vad har då dagens rulle att komma med, som möjligen skiljer sig liiite mot de tex ovanstående exemplen då? Tja inte mycket, mer än att den kanske är lite tuffare i skämten, lite mer utagerande av känslor, lite mer jargong. Lite mer dialograpp. Det sista något som får tillskrivas den stabila rollistan; Kimberly Elise, Omar Epps, Mo´Nique, Gabrielle Union, Jessie T. Usher och min favorit J.B. Smoove (från Simma Lugnt Larry!)

I centrum dock Danny Glover, den gamle rackaren. Som far i huset. Med kanske julens strävaste och mest ärrade stämma försöker han hålla ordning på alla konflikter samtidigt som saknaden efter hustrun måste hanteras. Glover självklart stabil.

Japp, detta är ännu ett exempel på jänkar-dramakomedi i jultider när dysfunktionalitéten ska tämjas in i den glittrande fållan. Alla som inte har förmågan att ta på sig de sötsliskiga julglasögonen, och köper den sockrade varianten på julfirande, har inget att hämta här. Ni får ägna er åt allvarligare grejer.
Och ja, det börjar självklart att snöa på julaftonskvällen.

Förutsägbart. Klyschigt. Sliskigt.
Men rätt mysigt. Även här.

#xmas: Love the Coopers (2015)

love_the_coopers-679153107-largeJamen på nåt sätt hör det ju liksom till.
Julen är en perfekt förevändning för filmmakare att svänga ihop historier om Familjen. Den högst ärade och viktiga familjen! Som överlever alla kriser, hot och konflikter…bara man öser in lite snö och jul som backdrop. Och visst, finns säkert ett digert antal av er därute som bara spyr på sånt här..men jag…jag tycker det är rätt småtrivsamt. För det mesta.

Idag är det makarna Charlotte (Diane Keaton) och Sam (John Goodman) som bullar upp för jul med familjen. I det här fallet vuxna barn, barnbarn och gammelpappa (Alan Arkin) som traditionsenligt förväntas hitta julstämningen som tarvas enligt almanackan. I takt med julstöket lär vi oss dock snabbt att problemen hopar sig på alla fronter för The Coopers. Arbetslöshet, skilsmässa, syskonrivalitet, tonårshormoner, depressioner. You name it.
Till och med familjens hund Rags (som ”röstas”…jo det är sant..av gamle Steve Martin!) tycks ha svårt att hitta den sanna julglädjen. Även Charlotte och Sam har sina problem. Så pass att de tänker annonsera skilsmässa så fort julens högtidligheter är till ända. Hoppsan.

Men ändå. Juldramakomedier är tacksamma på sätt att det alltid går att använda högtiden som en utlösande faktor för alla och envar att komma till klokhet, sans och förnuft. Hade detta lilla drama varit lika småtrevligt om inte julsnön singlat ned och bjällrorna skramlat? Troligen inte va. Kanske är det också det som gör att iaf jag är lite sucker på sånt här. Speciellt om filmmakarna lyckas fånga ”the holiday spirit”. Kanske detta inte är en pangpärla i den klassen, men regissören Jessie Nelson tar heller inga djupdykningar ned i en mörkare del av the Coopers tillkortakommanden. Hon nöjer sig, kan man väl säga, med att köra det hela lite salongsstädat. Trots detta finns det faktiskt tillfällen hos Charlotte och Sam då jag känner igen mig i deras relationsdilemma. Jul eller icke. Ett visst mått allvar blandas sen snabbt upp med julfilmens alla nödvändiga ingredienser. Och, inte mig emot.

lovethecoopers

sing-a-long runt granen. självklart hos Coopers

Rollistan, förutom stabila Keaton (som lustigt nog också spelar problemfylld mamma i en annan juldramakomedi…Välkommen till familjen) och trygge Goodman samt den alltid finurlige Arkin, innehåller rätt stabila namn ändå; Olivia Wilde, Ed Helms, Marisa Tomei, Amanda Seyfried och Anthony Mackie (dock möjligen i en totalt intetsägande roll på typ 7 minuter). Alla gör de vad de kan med ett manus som troligen inte försätter dina analyserande sinnen på högspänn. Men kanske kan julstämningen släta över lite…?

Absolut inte det bästa i genren, men jag har aldrig tråkigt med Coopers och friar hellre än fäller. Det finns oerhört mycket sämre och sliskigare juldramakomik därute. Tro mig.

Café Society (2016)

21-cafe-societyIbland är det väl ändå för skönt när man kan få känna att man liksom…kommer hem ihop med en film.

När det gäller Woody Allens liv och leverne är jag ju en älskare av framför allt hans 80-talsperiod i filmlivet. Kanske några av de bästa Woody-rullarna ever kommer från den här perioden; Broadway Danny Rose, Kairos Röda Ros, Hannah och hennes systrar…och så det lilla mästerverket Radio Days. För att nämna några. Fatta då min oförställda glädje när det känns som att den lille filmskaparen hittat tillbaka till den stilen igen. Anno 2016. Runt 10 minuter in i rullen känns det som att vara tillbaka på Woodys gamla trygga komedigata igen. Den där mixen av bitterljuv humor mot framför allt hans judiska bakgrund, den lätt kaotiska familjen. Allt det där som i alla fall jag vill ha av min Woody.

Handlingen då? Idag förflyttas vi till det svängande (?) 30-talet och den unge Bobby Dorfman (Jesse Eisenberg) som flyr sitt New York till det glittrande Los Angeles. Bobby vill starta en ny tillvaro, ett nytt liv. Han vill bli ”något” På västkusten finns den framgångsrike morbror Phil (Steve Carell) som Big Man i filmbranchen. Nog måste väl han kunna hjälpa Bobby? Strax in på banan också med den tuffa, men charmiga Vonnie (Kristen Stewart) och Bobby faller pladask. Synd då bara att Vonnie redan träffar någon, men stissige Bobby är en envis natur…

Jamen det här ju precis det jag njuter av i en Woody-rulle. Snabba repliker som kastas fram och tillbaka, som vanligt är dialogen det starkaste i en Allen-film av klass. Den svarta och ibland bitska humorn. Inte sällan om religion. Njutbart. Eisenberg funkar finfint som den nervöse och ibland spattige Bobby. Såklart en reinkarnation av en ung Woody, det är ju som att regissören själv insett att han kan spela huvudrollen själv, utan att vara framför kameran. Bra där. Kristen Stewart kammar lite otippat hem plus som Vonnie. Det såg man inte komma. Kul! Steve Carell känns som Mr Pålitligheten själv. Kan karln göra en dålig roll just nu? Tveksamt.

cafe-society-jesse-eisenberg-kristen-stewart-e1467730956509

regissörens alter ego med sällskap

Sin vana trogen lämnar Woody inte New York helt. Vi får ett alternativ litet sidospår om Bobbys familj på östkusten, med alla deras dispyter, problem och händelser. Självklart kommer filmens båda ändar (ändor??) att knytas ihop ju längre rullen pågår. Fattas bara annat. Andra trevliga skådisar att hålla koll på här är Corey Stoll och Blake Lively.

Allen mixar ihop sin rappa humor med bitterljuvt drama, kastar in en alldeles förtjusande mix av tidsenlig musik, vilken ligger som en välsmakande glasyr över hela kakan..och som russinet tillsätter regissören sig själv med en voiceover som i sina bästa stunder känns som Woody on fire.

Ja, detta var sannerligen en stabil upplevelse. Inte himlastormande. Egentligen en simpel film som kläs i ett trivsamt yttre. Inte en ny Midnight in Paris kanske, men en riktigt smutt tillbakagång till en Woody från förr.
Det som jag gillar.

Elvis & Nixon (2016)

elvis_nixon_posterHärligt med små filmer ibland som egentligen är soppa på en spik! Rullar som dessutom kanske är så osannolika att de omöjligen kan ha ett uns av sanning i sig. Men se! Det kan ju dagens lilla myspralin skryta med! Att den har!

December 1970 och Elivs, den gamle charmören, sitter i sitt Graceland och är bekymrad. Tv-kanaler matar ut tillståndet i landet. Brottslighet och droger. Plus ett krig i sydostasien där USA inte hör hemma. Allt är drogernas fel konstaterar ikonen. Men, han har en plan.

Strax är han i huvudstaden för att mer eller mindre kräva ett möte med El Presidente Richard M. Nixon! Wtf!? Elvis tänker be den fria världens ledare om en tjänst, en federal polisbricka! Att han ska få bli hemlig narkotikaagent! Vem om inte han är väl bättre lämpad att infiltrera den nya hippiekulturen och dess brottslighet! Han! Elvis! The Man.

Hahaha, tänker du nu. Skojig skröna detta. Gör sig ju bra att skämta lite om. Bygga en SNL-sketch runt. Men håll nu lite i ditt flabb; hela grejen är ju SANN! Mötet den 21 december 1970 mellan Elvis och Nixon skedde faktiskt där, i the oval office. Inför ett par förstummade stabsmedarbetare, där Nixon då möjligen såg det hela som en utmärkt pr-grej för att höja hans status ännu lite mer (inget Watergate ännu i sikte och Nixon var lite halvt om halvt superstjärna i landet).

Om detta har nu alltså regissören Liza Johnson och manusmannen Joey Sagal tillverkat en liten trivsam sak att vila ögonen på. Vi följer den superallvarlige Elvis, fenomenalt spelad av Michael Shannon, hans mission som till en början ser ut att gå om intet, men som till slut faktiskt blir av..mest tack vare en driftig stabsmedarbetare (Colin Hanks) som ser potentialen i mötet. Nixon görs med stadig rutin av Kevin Spacey, som till och med lägger sig till med Nixons berömda gester och armföring. Stabilt.

Vad är detta då? Ett drama? En skojig stund i världshistorien? Tja, kanske något mitt emellan. Mötet var under ett år ganska okänt..men det var först 1988 snackisen tog fart och den numera berömda bilden på Elvis och Nxon skakandes hand togs. En bild som nu faktiskt är den mest kopierade bilden från USA´s nationalarkiv!

elvis_nixon_hand

imitatörerna

nixon-elvis_originalet

the real deal

Shannon är dödsallvarlig, Spacey är konfunderat road och hela historien tuffar på. Själva mötet varade enligt uppgift inte mer än i drygt 30 minuter. Böcker om händelser har skrivits av både före detta stabsmedarbetare och Elvis två vänner som var med honom på detta märkliga möte. Det är ganska lågmäld film. Ingen rulle som får dig att hoppa jämfota av hänförelse. Styrkan sitter i detaljerna, det tidstypiska. Och i skådisarnas förmåga att få fram sina respektive karaktärers kännetecken. En smutt liten rulle helt enkelt.

Om Elvis fick sin bricka nu då?
Tja, min nye synnerligt trevlige vän Hasse från Vingåker har sett brickan med egna ögon utställd i en monter på Graceland….

Trivsam bagatell detta.
Om en knasrolig parentes i vår oroliga värld. Dont´miss.

 

avsnitt-54Nyfiken på mer backstory om det knäppa mötet?
I vår jubileumspodd #54 lägger jag ut texten och har mig.