Book Club (2018)

Det är för jäkla gött ändå när det kommer filmer som får en att må sådär übergott i själen.
Du vet, den där känslan av upprymdhet och att du liksom älskar hela världen. Hur jävligt det än ser ut därute. Det här är en sån film. Tack vare (?) en ung man som uppenbarligen vet hur att framställa pantertanters kärleksliv på film! Låter det konstigt? Kanske, men skit i det. För det är precis vad som bjuds. I spetsen för dagens muntra historia hittar vi IKONISKA Jane Fonda, Diane Keaton (med basker), Mary Steenburgen och Candice Bergen. Alltså, smaka på namnen igen. Inga du skojar bort direkt.

Tillsammans har de gamla vännerna en liten bokklubb, en träff varje månad för att diskutera det de nyss läst. Eller är det kanske mest en ursäkt för att få sippa lite vin och skvallra om livet? En är änka, en är frånskild, en är envis singel och fokuserar på onenightstands (!) och en är stadigt gift i ett äktenskap som kanske saknar det där lilla…extra..på ålderns höst. Plötsligt ställs allt på ända när romanen 50 Shades of Grey kastas upp på bordet! Från förlägna fniss till ett alltmer stegrande intresse. Och banne mig, boken gör något med dagens hjältinnor. På olika sätt börjar de leva upp igen, göra saker som de kanske inte haft en tanke, eller mod till att göra förut. Men stopp nu, förvänta dig inte att Diane Keaton ska gå ut och handla piskor till sängkammaren. Nej, det här manuset är alltför smart för det. Istället blir E.L. James bok en sorts katalysator för våra brudar. De går ut och omfamnar livet…och kärleken på ålderns höst..skulle man kunna säga. Kanske. Jag gör det. Smart skrivet och regisserat av Bill Holderman som utnyttjar den kvinnliga kvartettens erfarenhet och samspel. Snärtiga och ROLIGA repliker haglar i parti och minut.  Vi får också en solid birollslista med lirare som Andy Garcia, Don Johnson, Craig T. Nelson och Richard Dreyfuss. Blytunga namn alla dar i veckan, men här får de spela andrafiolerna. Och gör det mysigt värre.

En smart, lite vemodig, kärleksfull, meningsfull och ROLIG dramakomedi som för en gångs skull fokuserar till hundra procent på fyra äldre kvinnors känslor och behov OCH deras kärleksliv. Det är inte HELT vanligt i Hollywood ändå nowadays.

Kanonstart på filmhösten detta!
”the next chapter is always the best!”

Like Father (2018)

Såhär. Tussar du ihop favvo-Kristen Bell och gamle favvo Kelsey Grammer (Frasier kom tillbaka!!) i en lagom lökig Netflix-rulle om relationer och förlorad kontrakt som ska hittas igen….OCH du dessutom placerar duon på ett soligt kryssningsfartyg New York-Jamaica t/r…OCH slänger in lite lättsamt försök till komedi…..jo men då får du iaf mig till att titta. Är detta en bra film? Nja, snarare lättillgänglig, småputtrig och superklyschig. Fast på ett trivsamt sätt. Jag säger för typ en fredagskväll i tv-soffan när helgen känns sådär smarrigt i antågande. Bell är (som vanligt) solid i vad hon än tar sig för. Från bitchig till gullig på tre sekunder. Gamle Frasier-Kelsey håller fortfarande stilen! Jäklar vad han ser bra ut i skägg förresten! Fast han går och springer med fötterna utåt som värsta Chaplin-wannaben! (en gammal spaning som fanns med redan på Frasier-tiden).

Vid altaret övergivna bruden Rachel (Bell) får alltså med sig pappa Harry (Grammer) på bröllopsresan (resan är ju iaf betald)!! Knasig situation såklart, speciellt eftersom Harry övergav Rachel och familjen för lääänge sen. Varför dyker Harry upp nu? Vad har han för bagage som behöver vädras ut? Kan Harry påverka sin dotter att tagga ned och njuta av resan? Kan Rachel stå ut med Harry efter alla dessa år? Kommer filmen att sluta i dur och gullegull?
Lättsamt regisserat av Lauren Miller Rogen, jepp hon är gift med Seth Rogen…vilken såklart dyker upp i miniroll som påfrestande kanadensare på vift. Det här är såklart inget för den som kräver något matnyttigt att tugga på. Men det var kanske inte heller att vänta?

Tarvligt trivsamt. Vilket beror uteslutande på skådisarna.

 

#sommarklubben: The Flamingo Kid (1984)

Tidig 80-talare från regissören Garry Marshall. Med en ung Matt Dillon som Jeffrey i Brooklyn 1963. High school är avklarad, sommarn står för dörren och pappa Arthur (Hector Elizondo) vill att grabben ska börja arbeta, ”så som normala människor gör”. Jeffrey drömmer sig dock bort till en tillvaro där han själv kan bestämma sitt öde. Kanske kommer chansen när kompisar ber honom följa med ut till The Flamingo Beach Club, tillhåll på Long Island för di rike och bättre bemedlade. Där varje dag är som en solig semesterdag. Strax har Jeffrey fått jobb på klubben, och lika strax har han snart blivit bekant med bilförsäljaren, viktigpettern och ställets gin rummy-champion Phil (Richard Crenna). Glidaren Phil lockar snart in Jeffrey på nya tankebanor om sin framtid. Men är allt som glimmar guld..?

En ganska lågmäld och enkel dramakomedi detta. Ev explosion i 60-talsfärger och musik. Man måste också tjusas av 60-talsmodet med snajdiga sommarskjortor, snygga klänningar och diverse strandoutfits. Damn, jag gillar verkligen 60-talets kreationer! Överlag snyggt som tusan! Och Panamahatten! Den hör ju sommarn till!
Inga överraskningar i manus, en färgrikt inlindad berättelse om hur Jeffrey kommer till sans om framtiden, och vad som (naturligtvis) är viktigast i livet. Dillon är bra, han känns naturlig och som rätt man i rollen. Crenna gör sin lyxlirare både älskvärd och sliskig på samma gång. Smårolig,men fokus ligger mer på dramat. Länge sedan jag såg den sist, och återtitten höll ändå för att trivselfaktorn skulle skrocka lite lagom. Bäst är miljöerna. En sommar på The Flamingo Beach Club kanske!??

Coming of age i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

 

#sommarklubben: After Hours (1985)

En av regissören Martin Scorseses minsta filmer? Liten cast, tajt miljö och ett manus som vindlar lite lagom krokigt och osäkert.
Kontorsnissen Paul (Griffin Dunne) ser fram mot att bryta kvällens hemmatristess  mot en möjlig date med en kvinna (Rosanna Arquette) han nyss träffat på ett diner. Ett telefonsamtal senare är Paul på väg i taxi från övre Manhattans lugnare miljöer till det lite mer…eh..oförutsägbara SoHo. Det blir också en starten på en nattlig resa som Paul sent ska glömma. Han kastas bokstavligen in i bisarra situationer hela tiden, möter konstiga människor med märkliga agendor. Kvinnan han skulle träffa beter sig sådär obehagligt udda, vilket gör att det kanske ändå är bäst att ta sig tillbaka till hemtrakter snabbare än kvickt. Vilket visar sig nästan helt omöjligt.

Svart humor, inslag av udda händelser, karaktärer som är både knasroliga och lite oroande på samma gång. Första gången jag såg rullen…kommer jag ihåg en sorts förvirring mixat med lätt förtjusning i biofåtöljen. Scorsese är kanske ingen kuf som man kommer ihåg för humor, men visst visar han att den funkar. Dock inte utan att han får sätta sin prägel på rullen med mörka inslag. Dunne gör det bra som lagom stiff kontorsknackare i kostym, Arquette är mystisk och lite lagom itchy olycksbådande. Hon är starten på Pauls bisarra resa genom natten.
Riktigt underhållande även vid återtitten så här många år senare. Scorsese lyckas framförallt med att skapa en märklig och mystisk stadsdel mitt i den myllrande storstaden. Lätt att omfamna Pauls stigande noja.

Lätt panik i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

Lady Bird (2017)

Men det här var ju trevligt.
Dagens rulle kommer över mig på ett sätt jag inte alls räknat med.

Jag gillar Greta Gerwig. Inte så att jag slänger mig över varje alster med hennes namn i, men hon har varit och är en indie-skådis att hålla ögonen på lite. När hon nu trycker ned sig i regissörstolen och sportar ett (självupplevt?) egenhändigt manus känns det som att en titt är högst befogad. Det är 2002 och snart 18-åriga Christine ”Lady Bird” McPherson (Saoirse Ronan) vill inget hellre än att lämna hemstaden Sacramento så fort hennes sista år på high school är klart. Östkusten och ”kulturellt studieliv” lockar. Bort från låginkomsttagarkvarteren och den inrutade Svensson-vardagen. Mer äventyr! Som vanligt handlar det om att ”hitta sig själv”. Låter det tröttsamt? Lite kanske. Har vi sett det förut? Japp, i den formidabla The Edge of Seventeen med den intensiva Hailee Steinfeld. Här får Ronan klä front för den längtande tonåringens alla dilemmor. Det är inte bara framtida utbildning som det funderas på. Kärlek, sex, vikten av att hänga med ”rätt” personer. Att inte behöva skämmas för föräldrarna, som knappast kan anse sig leva på ”rätt sida järnvägsspåren”, med en mamma som jobbar dubbla skift och en pappa som blivit arbetslös. Ur allt detta alltså en Gerwig-take på dramat med vissa komiska inslag. Den aviga humorn tar dock aldrig överhanden, och fokuset ligger hela tiden på dramat. Och längtan. Och viljan att vara förstådd. Är Lady Bird-Christine  jobbig och  störig? Yes, men det är också grejen. Hennes grej. Hennes ärlighet.

Felet jag själv gjorde rätt långt in i rullen, var att jag hela tiden satt och jämförde med The Edge of….. Bad idea. Hur skulle någon liksom kunna toppa DEN insatsen? Grejen är att ju längre den här rullen äter sig in i skallen…ju  mer får den ett eget liv. En egen etikett. Ok, Ronans Lady Bird är inte lika lätt att tokälska som Steinfelds hysteriska Nadine. Men den här rullen har å andra sidan Laurie Metcalf som gör en fantastiskt bra porträtt av en asjobbig morsa, som kanske egentligen älskar sin dotter mer än någon annan. The Edge of…sticker fortfarande ut som den bästa av de två, men Gerwigs film funkar lysande ju längre den rullar på. En från början påfrestande Lady Bird blir mer och mer en tjej som öppnar sig och visar upp både rädsla, hopp och avig kärlek till sin familj. Ronan gör det bra, inte snack om den saken. Upplösningen når mig liksom långt in i sinnet, och kanske är det just det som till slut får mig att kapitulera? Trots att jag ”sett allt förut” blir filmen som ny i mina upplevelseögon…och det om något betyder väl något. Kanske inte lika varm som referenstiteln ovan, men tillräckligt för att jag ska ta den till mig.

Nånstans känns det också som tur att Gerwig valde att ta hand om projektet själv, och inte lämna över det till Noah Baumbach som var ivrig att kasta sig över det. Kanske fick rullen en mer…”ärlig” touch tack vare Gerwigs styrande händer..? Var filmen en värdig kandidat till Oscarsgubbe för bästa film 2017? Nja, tveksamt. Men det är en lysande liten pärla i det annars så klyschiga coming-of-age-träsket. Inga nyheter direkt i manuset. Men gjord med en touch som hittar in. Jag belönar med en extra stjärna.

The Disaster Artist (2017)

Det finns ju filmer, och så finns det ”filmer”. The Room från 2003 är en sådan. Ofta utsedd till världens absolut kackigaste rulle. Och dess upphovsman, den mystiske och svårtillgänglige Tommy Wiseau, utpekad som en riktig stolle och galenpanna. Många som sett filmen uttrycker genuint hat mot rullen och menar att det är att smutskasta hela filmkonsten. Jag har såklart också sett The Room och håller med om att den är plågsamt risig. Men jag tillhör också den skara som ändå anser att ”filmen” har ”nåt” som får den att fastna i sinnet (och då menar jag inte avsky). Och dessutom ger sin tittare ett par goda skratt längs vägen. För kom ihåg, det är ju bara film. Det är inte så allvarligt.

Anyhow, nu är uppenbarligen tiden kommen för att berätta denne märklige Wiseaus historia. Tycker iaf allas vår James Franco (ja, han!) som med dagens film tar plats både i registolen och framför kameran i rollen som den långhårige ”filmskaparen” med den udda brytningen (”vaddå, jag är ju från New Orleans…”). Det handlar alltså om ännu en liten BOATS. Storyn om hur Tommy himself träffade på sin nya bästis Greg Sestero (Dave Franco) i slutet på 90-talet, och hur deras äventyr i Los Angeles till slut tog dem båda till ”projektet” The Room. Eller rättare sagt, hur Tommy övertalade sin vän att hoppa på detta ”äventyr”. Dagens rulle är verkligheten trogen, och den gode Wiseau har såklart välsignat hela storyn. But of course he has. Kan vara det smartaste han gjort på senare år kanske. Nu kommer The Room att bli än mer kultförklarad, än mer visad på sammankomster, än mer pratad om.

Franco håller det rappt och snabbt. Det blir aldrig tråkigt att titta på. Manus tar avstamp i den bok som just Greg Sestero har skrivit om sina upplevelser med Wiseau. Regissören själv är hysteriskt lik original-Tommy! Både i utseende och rörelsemanér, sättet att prata och de konstiga skratt som Wiseau avlossar i parti och minut. För oss som sett The Room blir upplevelsen extra go när den här rullen återskapar vissa av de oförglömliga scenerna i Tommys magnum opus från 2003. Måste man då ha sett ”originalet” för att uppskatta den här rullen? Såklart att du får den mesta av känslan om du redan känner till historien och DEN filmen. Men så är det ju alltid. Generellt funkar annars dagens rulle som en lyckad dramakomedi som mitt i alla galenskaper öser ut feelgood. Ja, jag menar det. Franco ska ha all cred för att han väljer att närma sig Wiseau från ändå ett sorts ”gemytligt” håll. Han är inte ute efter att håna eller driva med huvudpersonen, trots alla hejdlösa scener som finns inbakade. Istället får han Tommy att framstå som, om inte hjälte, så i alla fall som en kuf som faktiskt valde att följa sina drömmar, göra det på sitt sätt och inte vika sig för någon. Värt. Respekt. Sedan att resultatet inte blev det bästa…kanske är lite sekundärt. Dagens film är ett snyggt hopkok på en tokig historia ur verkliga livet. Tommy Wiseau kommer att fortsätta fascinera (alternativt oroa andra) oss i framtiden…och frågan är väl om han kommer att försöka sig på att göra film igen? Han kanske får inspiration här…efter filmen om sitt eget märkliga äventyr i Hollywood.

James Franco själv tar med dagens rulle ännu ett steg bort från den flummar-stämpel han eventuellt samlat på sig under åren (eller inte..ehhh…?). Filmen är mustig, berättande, intensiv och på alla sätt varmt underhållande. Rekommenderas för alla som tycker om film på ett eller annat sätt.

 

I SoF-podden #127 får vi inte nog av att prata om firma Franco/Wiseau! Lyssna bara här!
Dessutom kan du läsa här vad andra tycker om tokstollarna James och Tommy:
Fiffis Filmtajm och Jojjenito – om film

The Polka King (2017)

Ännu en Netflixare. Som dessutom basunerar ut det outslitliga budskapet om BOATS. Igen.

Stundtals småunderhållande dock, om än aningens svajigt, om den Pennsylvania-lokale kändisen Jan Lewan som uppenbarligen var en hotshot i polkavärlden på 80-talet. Den Polen-bördige Lewan nöjde sig dock icke med att underhålla massorna med polka, han körde dessutom en hederlig liten scheme vid sidan om i syfte att tjäna flis. Han lurade helt enkelt polkaälskande pensionärer att ”investera” i hans lilla imperium, som bestod av bla souveniraffär (”äkta skatter från Polen”!), ett ”skivbolag” och ett reseföretag som arrangerade resor till Vatikanen i Rom (!). Den enda som inte faller för spelemannens intensiva charm är hans svärmor (Jacki Weaver) som anar ugglor i mossen. Joråsåatt.

Perfekt förstås att casta Jack Black i huvudrollen. Black röjer runt och axlar Lewans mantel med frenesi och ideér. Rätt mycket knasdetaljer som inträffar i rullen är såklart säkert lite hittepå för att förhöja absurditeten, men överlag säger sig storyn följa händelseutvecklingen i Lewans liv. En kul detalj är att den riktige Lewan dessutom medverkat på scoret till rullens alla polkalåtar! Häpp!
Vi får lite knashumor, dock inget som går över gränsen till vrålbuskis, lite drama där Lewan gör allt för hålla sina ”investerare” på gott humör. Trots den rena bluffen…känns Lewan aldrig som någon illvillig typ. Snarare en lirare som vill gott till alla..fast han kanske lät sig svepas med lite för mycket i jakten på rikedom och the american dream. Förutom en fungerande Black i huvudrollen får vi också Jenny Slate som hans tålmodiga fru Marla och den stabile komeditalangen Jason Schwartzman som sidekick i Lewans polkaorkester. I vissa stunder påminner den ”oavsiktliga” humorn om något man kan hitta i mockumentärmästaren Christopher Guests (Best in Show, A Mighty Wind, Mascots) bästa alster. Tidvis alltså. Annars lider rullen såklart av det klassiska, att det mesta hastas över för att klara 90-minutersgränsen.

Inte bland det bästa man sett. Mer….småputtrigt för stunden. Räcker till ett stabilt godkänt betyg.

The Meyerowitz Stories (New and Selected) (2017)

Är regissören och manustjommen Noah Baumbach vår tids Woody Allen?
Allens arvtagare vad gäller tragikomiska skildringar av dysfunktionella familjer, gärna med New York som bakgrund i bilderna? Tillåt mig lansera den teorin.

Här ytterligare således en rejält mustig historia där gamle Dustin Hoffman är konstnärspatriarken Harold som gärna vill vara större än han är, eller varit. Han kan inte förstå varför omvärlden inte vill ge honom det erkännande han förtjänar. Matthew (Ben Stiller) och Danny (Adam Sandler) är de två vuxna sönerna som under knappt två timmar tvingas göra upp med sin familjehistoria när hela barnaskaran, vi lägger till en bräcklig och försynt syster Janet (Elizabeth Marvel) också, strålar samman i New York. Dessutom finns Harolds nya fru, den flummigt virriga Marueen (Emma Thompson) med på ett hörn.

Laddat för rejäl ångest och självrannsakan och förebråelser och allmänt dramatiskt utspel när alla går i klinch med alla. Hoffman är förstås som fisken i vattnet här, som att han aldrig spelat annat än försmådda gamla självutnämnda genier. Stiller, som varit i Baumbach-land förut och visat stabilitet, ger ännu ett exempel på att han inte bara fungerar i renodlade komedier. Dessutom får alla som har för vana att muttra över gamängen Sandler ta och bita sig i tungan en extra gång. Återigen visar Sandler att han har ett liv bortom flåshurtigheten och slapsticken. Allvarsamheter med en smula ledsamheter. Inga problem för lustigkurren Sandler. Kort sagt, alla inblandade visar vad de går för. Liksom unga Grace van Patten som får vara dotter till Sandlers  figur.

”Som vanligt” hostar Baumbach upp en otvungen dialog med mörka sidor, förebråelser och konflikter och ett manus där du inte riktigt kan vara säker på vilken väg det ska ta. Allt givetvis lite lagom snyggt inklätt i humorns tecken. Men inte hela tiden, tacksamt nog. Ibland lämnar storyn det kufiska och ”akwarda” för att bli sorgesamt och melankoliskt. Det är svårt att hålla sig helt opåverkad av dessa lagom trasiga själars (speciellt sönerna) försök till uppgörelse med en pappa som kanske inte var där när han som mest behövdes. Hur förhåller man sig till en pappa som man avskyr för sin egoism…samtidigt som man någonstans älskar honom för att han är just..din pappa..? Och hur bryter man ”fadersarvet” för att själv inte hamna i samma sits med sina egna barn?

Finstämt trots dramatiken och de hårda orden. Baumbach levererar igen. Mycket bra detta!

 

Hunt for the Wilderpeople (2016)

Glider in från under radarn och dominerar! Typ.
Så pass att jag här och nu genast utnämner den till en av 2016 års bästa rullar! Japp, du läste rätt!!

Egensinnige regimannen och manusnissen Taika Waititi med alster som den putslustiga What we do in the shadows, och framförallt Thor: Ragnarök, bjuder här upp till dans med en liten pärla som mixar ihop drama, nyzeeländska dalgångar och avig humor. Unge grabben Ricky (FENOMENET Julian Dennison), storstadsbrat, småkriminell, föräldralös, kommer ut på vischan till fosterfamilj. Avigt möte direkt förstås, men Ricky tycks ändock bonda lite med frun i huset. Olyckliga omständigheter gör dock snart att sagde Ricky är på flykt i bushen. Tufft läge för en liten snubbe som inte direkt är van att röra sig i den miljön. Tur för honom att gamle grinige Hec (Sam Neill) finns med. Vresig och butter, men SÅKLART med ett hjärta av guld långt därinne. Samtidigt rustas det för ”a national manhunt” på de två.

Hahaha. Underbar rulle om längtan efter sällskap, att vara ensam, att växa upp, att våga släppa in någon i sitt liv, att lita på en vuxen, att våga öppna upp för sina känslor, att upptäcka att man kan ha roligt tillsammans oavsett ålder…tja, allt detta och lite därtill bakas in i rullen. Waititi (som själv dyker upp som en annan Hitch) har en skön stil jag gillar. Lite mer laidback, där ändå visst allvar smygs in med fin touch. Humorn är solid och sådär avig som jag brukar tjata om. Snajdigt foto över landskapet på ön förstör ju inte heller direkt intrycket. Unge Dennison är knasigt bra som Ricky. Dessutom spottar han fram filmreferenser i tid och otid. Smutt! Sam Neill! Har han varit bättre?? Urtypen för en bushman från Nya Zeeland! Tvär och charmig på samma gång!

En rulle som ger den där goa och varma känslan i magen. Det något dystra ämnet till trots. Balansen mellan drama och feelgood är banne mig perfekt.
En liten pärla!

Brigsby Bear (2017)

Höstens ultimata snällisfilm?
En sån där som gör dig varm i hjärtat…men också med en liten touch av…mörker. Låter det skumt? Ja, kanske. Men låt för tusan inte det hindra dig från att ta del av denna…kufiska..historia.

SNL-manusförfattaren Dave McCary långfilms-regidebuterar på ett manus av filmens huvudrollsinnehavare Kyle Mooney. Mooney är James. En udda typ, en del kanske kallar honom en ”förläst nörd”. Han bor med sina lika udda föräldrar och spenderar mestadelen av sin tid med att glo på barn-tv-showen Brigsby Bear. Man kan säga att James är expert på Brigsby. Så pass att han blir helt förstörd när vetskapen om att serien avbrutits på ett synnerligen abrupt sätt…drabbar honom. James ser bara en lösning. Att själv göra den ultimata filmen om Brigsby! Låter detta knasigt? Låter det diffust? Det är det också. Speciellt när jag inte riktigt kan berätta hela sanningen om rullen här i texten. Då förstörs upplevelsen, typ. Ses alltså bäst ospoilad.

Låt oss ändå konstatera att Kyle Mooney passar perfa som den nördige James. Att storyn berättas med en enormt stor dos av värme. Att visst mörker gör sig påmint. Att Mark Hamill dyker upp och får en roll med repliker. Att Greg Kinnear mycket väl skulle kunna ha spelat just Luke Skywalker som gammal! Det är udda, kul, tokigt, lite rörande, innehåller viss tragik…men också budskapet att det finns plats för alla. På alla sätt.
Trivsamt värre detta. Och kul. Och lite mörkt.

 

Vi gillar filmen ganska mycket i SoF-podden också! Lyssna bara!

That Awkward Moment (2014)

Kan man få för mycket Zac Efron?
Klart man kan, just den här hösten (2017) känns dock som Efrons shining moment här på bloggen. Grabben är ju numera en stabil tillgång i vilken rollista som helst! Här gör han ytterligare en snubbe som är lätt att tycka om; Jason. Ihop med Daniel (Miles Teller) och Mikey (Michael B. Jordan) är han en del av grabbtrojkan som dyrt och heligt lovar varandra att alltid finnas där och ställa upp för varandra, no matter what. Livet framlevs (förstås) i ett lockande New York där varje person verkar bo sådär lagom mysigt och bohemisk som man bara kan göra på film.

Det som slår mig när jag glor på denna synnerligen trivsamma rulle..är att man kastat om de annars så stereotypiska rollerna i ett manus. Där du ofta hittar dramer (och komedier) om tjejkompisar som dryftar livets problem med förhållanden, vänskap och drömmar…är det här boysen som får ta på sig den biten. Var och en i trion kommer, innan filmen når eftertexterna, att ställas inför dilemman som kanske inte (nu säger jag inte att det INTE finns i andra rullar med manliga roller i fokus) är så jäkla vanliga i ett klyschigt manus om kärlek i storstaden. Typ när man inser att det ytliga förhållande som just inletts…plötsligt blir lite mer allvarligt än man först tänkt sig. Och att en ”vanlig” kompis av det andra könet…kanske börjar ses med lite andra ögon.

Rullen blandar friskt ihop drama, lite halvsnuskig humor och trivsam feelgood. Att det går att luta sig mot Efron, Teller och Jordan känns både naturligt och som ett mycket lyckat drag. Andra bra insatser görs av Imogen Poots, Mackenzie Davis och Jessica Lucas som de kvinnliga kärleksintressena för the grabbs. ”Som vanligt” är allt som händer inramat av ett New York på sitt bästa förföriska humör. Dessutom; mitt i all svängig humor och kärlek…finns små partier av allvar om rädsla, ensamhet, moral och osäkerhet..instoppad. Men i förarsätet sitter feelgooden såklart!

Regisserat av en Tom Gormican, som jag har noll koll på. Men det är ju skit samma.
En bra film är en bra film är en bra film.

The Incredible Jessica James (2017)

Vem är Jessica James egentligen?? Ett yrväder? A force of nature? En påfrestande, snabbsnackande tjej…eller bara en drömmande, osäker New York-bo som förtvivlat försöker komma över sitt ex?

Svaret är förstås allting. Utom det påfrestande. Istället är Jessica, härligt spelad av Jessica Williams, omedelbart en person jag blir förtjust i. Hon har ett rättframt sätt som inte passar alla, men Jessica lever verkligen efter devisen om ärlighet. I tanke och handling…och kommentarer. Hon drömmer om att slå igenom som pjäsförfattare och jobbar ”under tiden” med unga kids som också drömmer om teaterns mystik. Att hon också plötsligt hookar upp med den medelålders lite lökige snubben Boone (Chris O´Dowd) känns kanske lite udda..men här döljer sig en alldeles förtjusande spirande romans. Så som det kanske skulle kunna te sig i verkligheten. Okej..sort of iaf.

Rullen regisserad och skriven av Jim Strouse (People Places Things), och förutom en galet charmig story bjuder han på förföriska vyer över New York, rapp humor, lite fräcka skämt, vänskap, osäkerhet, vikten av att aldrig sluta drömma…samt bieffekterna av att gå runt och fundera på det som varit…

Jag får titt som tätt vibbar från gamla När Harry mötte Sally, och det kan ju icke vara ett dåligt omen. Jessica James är ganska incredible mest hela tiden här. Och jag har icke tråkigt en enda minut. Detta är rejäl feelgood hela vägen!

Fyran är möjligen att ta i lite extra…men det är ju ändå fredag.

 

A Hologram for the King (2016)

Passerade inte denna förbi ganska obemärkt? Eller utan större bang på trumman?
Här har vi ju en riktig liten pärla till rulle. Men en sedvanligt skönt superstabil Tompa Hanks i huvudrollen.

Han är han den lagom slitne och av åren märkte säljaren Alan. Ett nytt telefonkonferenssystem med hologramfinesser ska krängas till Saudiarabien. Alan måste fixa affären på plats, hemma i USA väntar bitter skilsmässa som kan komma att stå honom dyrt ekonomiskt. Dessutom oroar han sig för sin dotter som ska börja studera…och ett irriterande utslag på ryggen! Som om inte det vore nog blir kontakten med ”the saudian way of life” lätt påfrestande. Tänk: ”kommer han inte till mötet idag..kanske han kommer i morrn”. Som guide för att navigera i den röriga saudiska vardagen har Alan tolken/chauffören/fixaren Yousef. En klippa!, (hans blaséartade utläggning om bilbomber inför en lätt skärrad Alan är skön humor). Kanske är det dock mötet med den kvinnliga läkaren Zahra som kommer att förändra hans liv mest. En Alan som plötsligt, mitt i all hopplös byråkrati och alla vardagliga hinder, börjar hitta hoppet om sig själv igen…?

Klassad som komedi/drama/romantik..och tja varför inte. En sorts märklig feelgood om en snubbe som först verkar ha hamnat på helt fel plats, men som sakta börjar återfå tron på sig själv igen. Hanks får Alan till en lirare man känner med, och faktiskt tycker om! Bygger på roman av Dave Eggers (japp, samma snubbe som skrev boken The Circle). Här är manus och regi signerat Tom Tykwer, och den gode tysken får banne mig till det igen. Inte lika bra som Cloud Atlas förstås! Men hög klass på berättandet är det icke desto mindre här. Hanks får bra sparring i birollerna av Alexander Black (Yousef), Sarita Choudhury som läkaren Zahra och danska Sidse Babett Knudsen. Hon känns alltid stabil, var hon än dyker upp.

Exotiskt (?) drama med feelgood.
Underskattad.

Okja (2017)

Ibland är det ju ändå för gött att liksom få ramla in i genre man normalt sett inte besöker ”till vardags”…och väl där bli ordentligt betagen av det som utspelas. Nu kommer ju naturligtvis hardcore-diggare av genren och diverse förståsigpåare hävda att det här minsann är för löjligt Hollywoodfierat för att räknas som en riktig asiat…men se det spelar ingen roll hos mig. Alla Asien-vägar kanske är bra vägar ändå…?

För här har vi alltså den koreanske regimannen och uppenbarligen visuellt fantasifulle Bong Joon Ho (eller Joon-ho Bong om du hellre vill det) som pytsar ut ett stycke välkokad mix av drama, saga, action, slapstick modell dratta-på-ändan, snyftiga stråkar och samhällskritik. Allt i ett! Tjo!
Den knaskonstiga företagsledaren Lucy (Tilda Swinton i en..eh..Tilda Swinton-roll) har en plan. Framtiden heter genmanipulerad mat i alla dess former. Hon utlyser en tävling som består i att ett antal bönder jorden runt får en varsin framtagen griskulting att ta hand om. 10 år senare ska ”vinnargrisen” utses och skeppas till New York för att stolt visas upp som en ekologisk framgång för företaget (och sen bli mat förstås..men det vill man ju icke låtsas om). När 10 år gått hittar vi grisen Okja på en lummig bergsslätt i Syd-Korea där hon lever det götta livet hos en gammal bonde och hans barnbarn Mija. Okja ser ut som en knasig mix av en flodhäst och en förvuxen gris. CGI-effekterna firar julafton och jag tror direkt på vad jag ser där i den lummiga grönskan.
Givetvis är Okja också vinnaren i ”tävlingen”. Plötsligt väntar otrevligt öde. Om inget oförutsett händer förstås. Vilket det naturligtvis gör.

Mija med märklig vän

En diger blandning av kidnappningshistoria, en envis Mija som vägrar släppa taget om sin älskade Okja, ett par engagerade men något virriga djurrättsaktivister med den hängivne Jay (Paul Dano) i spetsen, galna biljakter, en roande överspelande Jake Gyllenhaal, en stissig  och avig Tilda S (som dessutom får spela sin egen tvillingsyster!), en rejäl känga åt den hänsynslösa köttmarknaden och handel med djur….som säkerligen är vardag här hos oss i verkliga livet, spänning som blandas med fåniga farsinslag och ett bombardemang av visuella effekter. Ja, herregud det är som om en stor kladdig fruktkaka exploderat och smetat ut sitt innehåll på allt och alla. Storyn spretar åt alla håll, och nog undrar jag ett tag hur den gode regissören ska få tag i detta igen…

Men han lyckas! På nåt jäkla avigt och konstigt sätt lyckas han inte bara hålla ihop det, utan berör också på ett eller annat sätt. Jag blir så betagen av det här att jag ler bara vid tanken på vad jag sett! Det borde inte funka fullt ut, men gör det ändå. Är det månne jag som sakta håller på att dras in i Asien-träsket? Jag gillade ju trots allt regissörens The Host…hm..
Det överspelande teatraliska stuket. Känslan av en överdimensionerad saga. Den villkorslösa hyllningen till naturen och att vi ska vara rädda om vår egen planet, och värna allas rättigheter. Javisst, regi-Bong hade kunnat skriva oss det på näsan med stora feta bokstäver som en annan miljöpartist. Istället lindar han in budskapet i ett visuellt och känsloframkallande fyrverkeri. Låt vara att Hollywood (i det här fallet mest Netflix!) varit med och stuckit åt honom stålars. Spelar roll, när resultatet blir så pass snyggt som det blir!

Att se Okja är som att ta en åktur på en karusell man från början trodde att man icke på något sätt skulle uppskatta fullt ut…och upptäcka att hela ens inre bubblar av förtjusning.
Tramsigt? Ja kanske.
Överspel? Definitivt.
Underhållande? Så in i helvete!

 

 

En man som heter Ove (2015)

ove_posterJapp, så är iaf ett av de tre ”löftena” angående mig och svensk film 2017 uppfyllda.
Gubben Oves eskapader är nu sedda. Och, det var inte på något sätt en ny story för en annan…när boken först kom ut var jag en ivrig läsare. Och gillade historien. Hur skulle nu filmen göra sig?

Som vanligt när Rolf Lassgård är med känns det som inget kan gå snett. Varför är han så mycket bättre än överskattade och tröttsamme Robert Gustafsson? Tur som tusan att Lassgård fick uppdraget istället. Som vresige Ove, villakvarterets egen ordningsman som minsann vet hur allt ska vara. Nymodigheter och moderna tider göra sig icke besvär. Självklart bär Ove på en stor börda och sorg. Tillbakablickar från hans tidigare liv varvas med nutid. I nutid känner man igen sig, alla har säkert träffat på någon som Ove. I dåtid målas en engagerande och fin story upp om hur Ove växte upp och blev…Ove. Jag för min del blir nyfiken och vill veta mer om unge Ove (Filip Berg). Något som jag inte alls kände när jag läste boken. Hoppsan! Varför inte en film om Ove modell yngre? Hans liv med frun Sonja (Ida Engvoll).

Hannes Holm har regisserat, och oavsett hur känslorna är för denne…frispråkige…regissör, har han här lyckats fånga Svensson-livet i förorten ganska härligt. För att inte säga trivsamt. Ove har förstås ett stort hjärta långt där inne , och det krävs bla en katt och ett nyinflyttat ungt par med den härliga Parvaneh (Bahar Pars) i spetsen för att få gubben att börja leva.

Boken om Ove var mycket trevlig och underhållande.
Filmen om Ove är ett trevligt återbesök i hans värld där ofta de små detaljerna i scenografin dessutom är mycket bra fångade. Vill man går det att spåra otaliga tecken av ens egen uppväxt på 70- och 80-talet i bilderna. Kul!

enmansomheterove_800b

kvarterspolisen får nya bekymmer

MEN…hur filmen kunde bli nominerad till en Oscar för bästa makeup är fanimig obegripligt. Det syns lång väg runt hårfästet och ögonen på Ove att det är sminkat och ditklistrat. Störande i väldigt många scener..faktiskt.
Vilken backfire! Blä.

Trivsam svensk rulle!
Det händer inte ofta…men det händer!