En man som heter Ove (2015)

ove_posterJapp, så är iaf ett av de tre ”löftena” angående mig och svensk film 2017 uppfyllda.
Gubben Oves eskapader är nu sedda. Och, det var inte på något sätt en ny story för en annan…när boken först kom ut var jag en ivrig läsare. Och gillade historien. Hur skulle nu filmen göra sig?

Som vanligt när Rolf Lassgård är med känns det som inget kan gå snett. Varför är han så mycket bättre än överskattade och tröttsamme Robert Gustafsson? Tur som tusan att Lassgård fick uppdraget istället. Som vresige Ove, villakvarterets egen ordningsman som minsann vet hur allt ska vara. Nymodigheter och moderna tider göra sig icke besvär. Självklart bär Ove på en stor börda och sorg. Tillbakablickar från hans tidigare liv varvas med nutid. I nutid känner man igen sig, alla har säkert träffat på någon som Ove. I dåtid målas en engagerande och fin story upp om hur Ove växte upp och blev…Ove. Jag för min del blir nyfiken och vill veta mer om unge Ove (Filip Berg). Något som jag inte alls kände när jag läste boken. Hoppsan! Varför inte en film om Ove modell yngre? Hans liv med frun Sonja (Ida Engvoll).

Hannes Holm har regisserat, och oavsett hur känslorna är för denne…frispråkige…regissör, har han här lyckats fånga Svensson-livet i förorten ganska härligt. För att inte säga trivsamt. Ove har förstås ett stort hjärta långt där inne , och det krävs bla en katt och ett nyinflyttat ungt par med den härliga Parvaneh (Bahar Pars) i spetsen för att få gubben att börja leva.

Boken om Ove var mycket trevlig och underhållande.
Filmen om Ove är ett trevligt återbesök i hans värld där ofta de små detaljerna i scenografin dessutom är mycket bra fångade. Vill man går det att spåra otaliga tecken av ens egen uppväxt på 70- och 80-talet i bilderna. Kul!

enmansomheterove_800b

kvarterspolisen får nya bekymmer

MEN…hur filmen kunde bli nominerad till en Oscar för bästa makeup är fanimig obegripligt. Det syns lång väg runt hårfästet och ögonen på Ove att det är sminkat och ditklistrat. Störande i väldigt många scener..faktiskt.
Vilken backfire! Blä.

Trivsam svensk rulle!
Det händer inte ofta…men det händer!

#xmas: Almost Christmas (2016)

almost_christmas_filmJepp, vi checkar in ännu en familj som ska fira jul.
Såklart en familj med vuxna barn där relationerna inte är de bästa. Lägg karbonpapper på valfri julkomedidrama som producerats de senaste 10-15 åren. Men du, inte för att det gör nåt.

Det lackar mot den gamla beprövade högtiden hemma hos Walter. Än en gång. Samma rutin som vanligt. Fast ändå inte. Bara 10 månader sedan älskade hustrun gick bort. Hur ska julen kunna vara densamma igen? Svaret är förstås att den aldrig blir det. Istället gäller det att skapa en ny jultradition. Som att själv försöka sig på att baka den där underbara sweet potato pie, som tydligen bara hustrun hade det hemliga receptet på.

Döttrar och söner ska vända hemåt, med sina respektive och SINA barn. Jamen här finns ju återigen allt, döttrarna som inte drar jämt, den äldste sonen som gör karriär inom politiken och har svårt att släppa jobbet till och med på julafton, yngste sonen som gör idrottskarriär men har svårt att hålla sig borta från piller. En ganska typisk laguppställning med andra ord. Inget nytt under solen här.

Rinner likt en rumsvarm julmust i samma sorts fåra som tex Love the Coopers, eller varför inte Välkommen till familjen. Å andra sidan, har vi väntat oss något annat?? Rullen kläs i julskrud med viss komisk touch, fastän det egentligen är det gamla beprövade dramat om att hitta hem till varandra igen. I Hollywood ÄR ju julen en perfekt högtid att saluföra familjens värde above all.

almost-christmas_pic

spännande jul när bössan plockas fram!

Vad har då dagens rulle att komma med, som möjligen skiljer sig liiite mot de tex ovanstående exemplen då? Tja inte mycket, mer än att den kanske är lite tuffare i skämten, lite mer utagerande av känslor, lite mer jargong. Lite mer dialograpp. Det sista något som får tillskrivas den stabila rollistan; Kimberly Elise, Omar Epps, Mo´Nique, Gabrielle Union, Jessie T. Usher och min favorit J.B. Smoove (från Simma Lugnt Larry!)

I centrum dock Danny Glover, den gamle rackaren. Som far i huset. Med kanske julens strävaste och mest ärrade stämma försöker han hålla ordning på alla konflikter samtidigt som saknaden efter hustrun måste hanteras. Glover självklart stabil.

Japp, detta är ännu ett exempel på jänkar-dramakomedi i jultider när dysfunktionalitéten ska tämjas in i den glittrande fållan. Alla som inte har förmågan att ta på sig de sötsliskiga julglasögonen, och köper den sockrade varianten på julfirande, har inget att hämta här. Ni får ägna er åt allvarligare grejer.
Och ja, det börjar självklart att snöa på julaftonskvällen.

Förutsägbart. Klyschigt. Sliskigt.
Men rätt mysigt. Även här.

#xmas: Love the Coopers (2015)

love_the_coopers-679153107-largeJamen på nåt sätt hör det ju liksom till.
Julen är en perfekt förevändning för filmmakare att svänga ihop historier om Familjen. Den högst ärade och viktiga familjen! Som överlever alla kriser, hot och konflikter…bara man öser in lite snö och jul som backdrop. Och visst, finns säkert ett digert antal av er därute som bara spyr på sånt här..men jag…jag tycker det är rätt småtrivsamt. För det mesta.

Idag är det makarna Charlotte (Diane Keaton) och Sam (John Goodman) som bullar upp för jul med familjen. I det här fallet vuxna barn, barnbarn och gammelpappa (Alan Arkin) som traditionsenligt förväntas hitta julstämningen som tarvas enligt almanackan. I takt med julstöket lär vi oss dock snabbt att problemen hopar sig på alla fronter för The Coopers. Arbetslöshet, skilsmässa, syskonrivalitet, tonårshormoner, depressioner. You name it.
Till och med familjens hund Rags (som ”röstas”…jo det är sant..av gamle Steve Martin!) tycks ha svårt att hitta den sanna julglädjen. Även Charlotte och Sam har sina problem. Så pass att de tänker annonsera skilsmässa så fort julens högtidligheter är till ända. Hoppsan.

Men ändå. Juldramakomedier är tacksamma på sätt att det alltid går att använda högtiden som en utlösande faktor för alla och envar att komma till klokhet, sans och förnuft. Hade detta lilla drama varit lika småtrevligt om inte julsnön singlat ned och bjällrorna skramlat? Troligen inte va. Kanske är det också det som gör att iaf jag är lite sucker på sånt här. Speciellt om filmmakarna lyckas fånga ”the holiday spirit”. Kanske detta inte är en pangpärla i den klassen, men regissören Jessie Nelson tar heller inga djupdykningar ned i en mörkare del av the Coopers tillkortakommanden. Hon nöjer sig, kan man väl säga, med att köra det hela lite salongsstädat. Trots detta finns det faktiskt tillfällen hos Charlotte och Sam då jag känner igen mig i deras relationsdilemma. Jul eller icke. Ett visst mått allvar blandas sen snabbt upp med julfilmens alla nödvändiga ingredienser. Och, inte mig emot.

lovethecoopers

sing-a-long runt granen. självklart hos Coopers

Rollistan, förutom stabila Keaton (som lustigt nog också spelar problemfylld mamma i en annan juldramakomedi…Välkommen till familjen) och trygge Goodman samt den alltid finurlige Arkin, innehåller rätt stabila namn ändå; Olivia Wilde, Ed Helms, Marisa Tomei, Amanda Seyfried och Anthony Mackie (dock möjligen i en totalt intetsägande roll på typ 7 minuter). Alla gör de vad de kan med ett manus som troligen inte försätter dina analyserande sinnen på högspänn. Men kanske kan julstämningen släta över lite…?

Absolut inte det bästa i genren, men jag har aldrig tråkigt med Coopers och friar hellre än fäller. Det finns oerhört mycket sämre och sliskigare juldramakomik därute. Tro mig.

Café Society (2016)

21-cafe-societyIbland är det väl ändå för skönt när man kan få känna att man liksom…kommer hem ihop med en film.

När det gäller Woody Allens liv och leverne är jag ju en älskare av framför allt hans 80-talsperiod i filmlivet. Kanske några av de bästa Woody-rullarna ever kommer från den här perioden; Broadway Danny Rose, Kairos Röda Ros, Hannah och hennes systrar…och så det lilla mästerverket Radio Days. För att nämna några. Fatta då min oförställda glädje när det känns som att den lille filmskaparen hittat tillbaka till den stilen igen. Anno 2016. Runt 10 minuter in i rullen känns det som att vara tillbaka på Woodys gamla trygga komedigata igen. Den där mixen av bitterljuv humor mot framför allt hans judiska bakgrund, den lätt kaotiska familjen. Allt det där som i alla fall jag vill ha av min Woody.

Handlingen då? Idag förflyttas vi till det svängande (?) 30-talet och den unge Bobby Dorfman (Jesse Eisenberg) som flyr sitt New York till det glittrande Los Angeles. Bobby vill starta en ny tillvaro, ett nytt liv. Han vill bli ”något” På västkusten finns den framgångsrike morbror Phil (Steve Carell) som Big Man i filmbranchen. Nog måste väl han kunna hjälpa Bobby? Strax in på banan också med den tuffa, men charmiga Vonnie (Kristen Stewart) och Bobby faller pladask. Synd då bara att Vonnie redan träffar någon, men stissige Bobby är en envis natur…

Jamen det här ju precis det jag njuter av i en Woody-rulle. Snabba repliker som kastas fram och tillbaka, som vanligt är dialogen det starkaste i en Allen-film av klass. Den svarta och ibland bitska humorn. Inte sällan om religion. Njutbart. Eisenberg funkar finfint som den nervöse och ibland spattige Bobby. Såklart en reinkarnation av en ung Woody, det är ju som att regissören själv insett att han kan spela huvudrollen själv, utan att vara framför kameran. Bra där. Kristen Stewart kammar lite otippat hem plus som Vonnie. Det såg man inte komma. Kul! Steve Carell känns som Mr Pålitligheten själv. Kan karln göra en dålig roll just nu? Tveksamt.

cafe-society-jesse-eisenberg-kristen-stewart-e1467730956509

regissörens alter ego med sällskap

Sin vana trogen lämnar Woody inte New York helt. Vi får ett alternativ litet sidospår om Bobbys familj på östkusten, med alla deras dispyter, problem och händelser. Självklart kommer filmens båda ändar (ändor??) att knytas ihop ju längre rullen pågår. Fattas bara annat. Andra trevliga skådisar att hålla koll på här är Corey Stoll och Blake Lively.

Allen mixar ihop sin rappa humor med bitterljuvt drama, kastar in en alldeles förtjusande mix av tidsenlig musik, vilken ligger som en välsmakande glasyr över hela kakan..och som russinet tillsätter regissören sig själv med en voiceover som i sina bästa stunder känns som Woody on fire.

Ja, detta var sannerligen en stabil upplevelse. Inte himlastormande. Egentligen en simpel film som kläs i ett trivsamt yttre. Inte en ny Midnight in Paris kanske, men en riktigt smutt tillbakagång till en Woody från förr.
Det som jag gillar.

Elvis & Nixon (2016)

elvis_nixon_posterHärligt med små filmer ibland som egentligen är soppa på en spik! Rullar som dessutom kanske är så osannolika att de omöjligen kan ha ett uns av sanning i sig. Men se! Det kan ju dagens lilla myspralin skryta med! Att den har!

December 1970 och Elivs, den gamle charmören, sitter i sitt Graceland och är bekymrad. Tv-kanaler matar ut tillståndet i landet. Brottslighet och droger. Plus ett krig i sydostasien där USA inte hör hemma. Allt är drogernas fel konstaterar ikonen. Men, han har en plan.

Strax är han i huvudstaden för att mer eller mindre kräva ett möte med El Presidente Richard M. Nixon! Wtf!? Elvis tänker be den fria världens ledare om en tjänst, en federal polisbricka! Att han ska få bli hemlig narkotikaagent! Vem om inte han är väl bättre lämpad att infiltrera den nya hippiekulturen och dess brottslighet! Han! Elvis! The Man.

Hahaha, tänker du nu. Skojig skröna detta. Gör sig ju bra att skämta lite om. Bygga en SNL-sketch runt. Men håll nu lite i ditt flabb; hela grejen är ju SANN! Mötet den 21 december 1970 mellan Elvis och Nixon skedde faktiskt där, i the oval office. Inför ett par förstummade stabsmedarbetare, där Nixon då möjligen såg det hela som en utmärkt pr-grej för att höja hans status ännu lite mer (inget Watergate ännu i sikte och Nixon var lite halvt om halvt superstjärna i landet).

Om detta har nu alltså regissören Liza Johnson och manusmannen Joey Sagal tillverkat en liten trivsam sak att vila ögonen på. Vi följer den superallvarlige Elvis, fenomenalt spelad av Michael Shannon, hans mission som till en början ser ut att gå om intet, men som till slut faktiskt blir av..mest tack vare en driftig stabsmedarbetare (Colin Hanks) som ser potentialen i mötet. Nixon görs med stadig rutin av Kevin Spacey, som till och med lägger sig till med Nixons berömda gester och armföring. Stabilt.

Vad är detta då? Ett drama? En skojig stund i världshistorien? Tja, kanske något mitt emellan. Mötet var under ett år ganska okänt..men det var först 1988 snackisen tog fart och den numera berömda bilden på Elvis och Nxon skakandes hand togs. En bild som nu faktiskt är den mest kopierade bilden från USA´s nationalarkiv!

elvis_nixon_hand

imitatörerna

nixon-elvis_originalet

the real deal

Shannon är dödsallvarlig, Spacey är konfunderat road och hela historien tuffar på. Själva mötet varade enligt uppgift inte mer än i drygt 30 minuter. Böcker om händelser har skrivits av både före detta stabsmedarbetare och Elvis två vänner som var med honom på detta märkliga möte. Det är ganska lågmäld film. Ingen rulle som får dig att hoppa jämfota av hänförelse. Styrkan sitter i detaljerna, det tidstypiska. Och i skådisarnas förmåga att få fram sina respektive karaktärers kännetecken. En smutt liten rulle helt enkelt.

Om Elvis fick sin bricka nu då?
Tja, min nye synnerligt trevlige vän Hasse från Vingåker har sett brickan med egna ögon utställd i en monter på Graceland….

Trivsam bagatell detta.
Om en knasrolig parentes i vår oroliga värld. Dont´miss.

 

avsnitt-54Nyfiken på mer backstory om det knäppa mötet?
I vår jubileumspodd #54 lägger jag ut texten och har mig.

The Fundamentals of Caring (2016)

the_fundamentals_of_caring__movie_poster”Bli inte för fäst vid din patient. Förr eller senare kommer er relation att upphöra.”
Typ de orden är de första nybakade personlige assistenten Ben (Paul Rudd) får order om att lära sig. Ben är egentligen författare, men en tragisk händelse i livet (but of course) har kvaddat både hans skrivarambitioner och äktenskap.

Kan möjligheten att jobba som assistent åt rullstolsbundne med obotlig-sjukdom-jag-har-redan-glömt-vad-den-hette Trevor (Craig Roberts) vara vägen tillbaka till en meningsfull tillvaro? Till en början ser det tufft ut då Trevor har för vana att med rå humor och makabra upptåg försöka driva sina assistenter från jobbet fortare än kvickt. Men kanske Ben ändå har lite virke i sig då han inte ger sig i första taget. Kanske ser han lite bakom den där reserverade attityden som Trevor sätter upp?

Japp, här har vi återigen en sprillans nykokt feelgoodprodukt! Rätt ut från Netflixfabriken då det är ytterligare en i raden av Netflix Original-filmer. Snart kommer Ben på idén att paret ska ut på roadtrip genom ett par delstater i västra USA. Nu är det dags att Trevor får uppleva några av de landmärken i landet han ”samlar på” hemma i villan, där han tycks vara dömd att tillbringa resten av livet. Naturligtvis behövs ingen raketforskning för att fatta att resan är till lika mycket för den gode Ben, som ju har en och annan inre demon att tampas med.

Så, vi får lite svart humor, lite standardklyschiga livsfilosofiämnen, det buttra bemötandet mot varandra trots att man vet att snubbarna kommer att bli buddies inom typ 27 minuter. Å andra sidan gör inte det något när det blir så trevligt och varmt i magen som det faktiskt blir. En ung tjej på rymmen (Selena Gomez) plockas upp. Trevor blir småkär och får lära sig kyssas. Bara en sån sak. Ben får känna ansvar för en person på ett bra sätt, kanske tillräckligt för att rädda honom för framtiden.

THE FUNDAMENTALS OF CARING, from left: Paul Rudd, Craig Roberts, 2016. ph: Annette Brown / ©

lurige Trevor försöker bullshitta the ant man himself

Ja det hela puttrar på, och rullen lyckas faktiskt också luras lite med sitt enkla men ändå effektiva manus. Ibland behöver man inte så mycket mer. Paul Rudd är en favorit sen gammalt och visar stabilt att han kan hoppa från Marvel-världen via Judd Apatow-humor till den här lite stillsammare livsåskådningen. Craig Roberts är ett fynd som Trevor, och iaf jag har inte sett honom förut. De två sparrar varandra både naturligt och sådär skönt tjafsigt. Extra plus för ett par helsköna humorscener som lite tar udden av det svåra med att hantera ett obotligt handikapp. Snyggt hanterat av regissören Rob Burnett, som också plitat manus efter en roman.

Oerhört mallad, men effektivt charmig, rulle om vänskap och hjälp till självhjälp. Inget för den som söker nya djup i en ganska uttjatad (?) genre. Däremot väldigt trevlig och ger en fin känsla i magen. Och ibland räcker det ju så himla bra med det.

 

avsnitt 49I SoF-poddens avsnitt 49 är den här rullen först ut i vår nya Filmklubb, och där tjusas både jag och Fiffi (plus ett par poodlyssnare!) av vad vi tittat på. Givetvis lägger vi ut texten lagom nördigt.

Joy (2015)

joy-posterSom vanligt är det en BOATS som serveras i lagom gratinerad och förvrängd form.
Som vanligt ingår en lagom dysfunktionell familj i konceptet.
Som vanligt när det handlar om regimannen David O. Russell omger han sig med Jennifer Lawrence, Robert De Niro och Bradley Cooper.
Och…som vanligt gillar jag vad jag ser.

Joy (Lawrence) lever den lilla personens vardag, frånskild (med ex-maken boendes i källarn!), en mamma (Virginia Madsen) som lever för dagsåpor på tv:n, en pappa (De Niro) som stundtals känns helt oberäknelig. Och så ett antal barn i varierande åldrar. Allt Joy vill ha är en lugn stund för sig själv. Och kanske att något ska hända i hennes liv.
Vilket det gör i samma ögonblick hon ”uppfinner” en ny sorts mopp (!) till hushållet.

Det här är alltså en alldeles sann (nåja) skröna om hur en oansenlig mamma och hårt arbetande kvinna kom på en grej som skulle komma att revolutionera tv-shopförsäljingen i USA och skapa en oväntad affärskvinna. Russell har själv plitat ihop manuset, som naturligtvis tar sig en och annan rejäl frihet mot verkligheten, och sätter Joy i händelsernas centrum. Att bolla en ny idé, sköta hemmet, hålla koll på både virrig mamma och oberäknelig pappa, konstiga lagar och skumma affärsregler…….kostar på.

Vad är detta då? En komedi? Ett drama? Kanske både och. Jag, som ju gillar David O. Russell och det mesta han gjort, nickar belåtet då han satsar på ett sorts absurt komiskt anslag på historien. Den är bäst i början, när hela det udda galleriet runt Joy presenteras, saggar lite i mitten…och slutar sedan med flaggan i topp.

joy_pic

”vaddå?? konstiga?? vi?!”

I mina ögon trivs aktörer som De Niro, Cooper (som faktiskt inte är med så jättemycket) och Lawrence i regissörens sällskap. Det känns både avslappnat och ganska inspirerat agerat av trion.

Lawrence är helt klart en tjej i min bok, hon växer lite för varje gång jag ser henne.
Idag gör hon kanske inte någon superrevolutionerande insats, men hon klarar lätt att bära storyn på sina axlar och vara navet i den här rätt skruvade historien. Må sen vara att Lawrence´s oscarsnominering för den här rollen nog mer beror på att skådespelerskan just nu är top notch-namn i Hollywood…än på rollprestationen.

Jag säger: trivsamt detta.
I min bok.

Danny Collins (2015)

Collins_poster..och ibland dyker det ju upp sådana där filmer som man inte riktigt kan värja sig emot.
Trots att det går att hitta en och annan skavank på den.
När känslan av feelgood liksom tar över och manövrerar ut flawsen.

Här har vi Danny Collins (en Al Pacino on fire!), avdankad Tom Jones-typ till artist. Reser land och rike runt och sjunger sina gamla hits. Bedövar sig med sprit och kokain, håller en 20+-tjej som kuttersmycke, har en gammal manager (Christopher Plummer) som håller ordning på finanserna. En gång i tíden var Collins ett nytt hett namn på rocker/singer/songwriter-himlen. Men det var lääänge sen.

Ödet har dock nya upptåget i beredskap för vår man Collins. Ett brev skrivet till honom av självaste John Lennon, som dock aldrig nådde sin destination…förrän nu…får den gamle sångaren att bryta upp från allt vad den ”glammiga” vardagen har att erbjuda.

Vilket betyder relocation från soliga Kalifornien till inte så soliga New Jersey…här ska bondas med en son han aldrig haft kontakt med! Japp, typiskt creme de la creme i manussidorna! Collins ockuperar snabbt en svit på lokalt hotell och gör sitt bästa att flörta in sig hos hotellmanagern Mary (Annette Bening). Inte utan humor och värme. Ganska mycket av den varan faktiskt…så pass att man liksom bara sitter och myser.

Den stora nöten att knäcka är förstås den förlorade sonen Tom (Bobby Cannavale) som inte alls är beredd att bara sådär låta sin främling till pappa kliva in i hans och frun Samanthas (Jennifer Garner) liv. Att paret har en bedårande dotter som fullkomligt klickar på direkten med Collins och smälter hans hjärta spelar ingen roll, ärr sitter djupt.

collins_pic

Al flörtar in sig hos damerna

Som sagt, ös på med med krämiga checkpoints i manuset, stolparna som liksom bara MÅSTE finnas i rullarna av den här kalibern…så har du en ganska god uppfattning om stilen på dagens äventyr. Det ÄR cheese hela vägen, men det roliga i kråksvängen är att jag ändå sitter här med ett fånigt flin och en varm och go känsla i magen. Underligt. Men synnerligen trevligt! Dagens regissör och manusplitare Dan Fogelman sätter det som en smäck. Faktiskt.

Sirapen firar kladdig triumf i detta drama, minst sagt! Alla, och jag menar verkligen ALLA, sötsliskiga grejer du kan tänka dig i ett livsdrama-manus finns med…MEN…när det funkar tack vare att dagens huvudperson är så underhållande i frontlinjen….ja då är det liksom bara att svälja sockret och slicka sig om läpparna.

Feelgood! Trots sin förutsägbarhet.

#25_logoMera mumma om gamle Al och hans charmörstil bjuds i avsnitt 25 av SoF-podden…jag myser, och Fiffi går mest ned i brygga av den gamle rävens charm…!

Välkommen till familjen (2005)

Så ja. Då gottar vi ned oss i ännu en rulle om familjesammankomster lagom till jul.
Med sedvanliga issues som ska behandlas, gärna med en liten komisk touch.
Men också idag med ett allvarets stund inbakat.

Tålmodige Everett (Delmot Mulroney) tar med stiffa flickvännen och affärskvinnan Meredith (Sarah Jessica Parker i UNDERBAR roll!) hem till föräldrahuset i den lilla småstaden. Dags för den traditionella familjehögtiden. Osäkert läge inför besöket, då Meredith liksom…eh..kanske inte passar in riktigt i mallen hos den rätt bohemiska STORA familjen Stone. Dessutom har Meredith det trista ryktet som föregår henne. Och sådant är ju alltid kul att skildra på film.

Familjen Stone ja, en samling individer som alla är lite skönt skruvade, frispråkiga och rätt allmänt som folk är mest. Och, vad sägs om den här castingen för att skildra familjen; Craig T. Nelson och Diane Keaton som far och mor i huset. De vuxna barnen som dräller in lite hur som helst i början görs av Rachel McAdams, Luke Wilson, Elisabeth Reaser och Ty Giordano. En trevlig samling.

Det är nåt visst med amerikanska julkomedier som lyckas lägga sig på rätt nivå där de känns otvungna, lite laidback sådär. Jag vill verkligen hänga med gänget som samlas i huset. Mat ska fixas, julpynt ska upp, skvaller ska avhandlas. Men mamma Diane Keaton tycks också vara lite sorgsen, inte kan det väl bara bero på att barnen är utflugna och att äldste sonen Everett uppenbarligen har en snobbig flickvän med sig hem..? Kort sagt, här doseras allt du kan tänka dig i en lite smetig familjerelationskomedi ut…men vaddå…det är ju julkomedi för bövelen.
Ta en klunk must och skölj ned!

Riktigt kul och ganska skämmigt pinsamt blir det förstås när Meredith med jämna mellanrum orsakar störningar i den sfär som familjen Stone byggt upp under åren. Ibland hysteriskt roliga sekvenser, ibland så att man vrider lite på sig av….obehag. Parker gör som sagt en underbar roll och mitt i allt snobberi går det inte att tycka illa om henne. Ibland nästan lite synd faktiskt.
Stämningen höjs ett snäpp till när Merediths syster Julie (Claire Danes) dyker upp och börjar med att utföra ett slapsticknummer som gjorde att jag spelade upp sekvensen tre (!) gånger för att jag inte kunde sluta skratta! Danes virvlar in med myskänsla och får inte bara mig att bli varm i magen…Everett smilar också upp sig lite väl mycket,..,eller? Aj då.

stone1

strax dags för akward moment…

Många turer fram och tillbaka innan eftertexterna rullar. Relationer, känslor, komedi, allvar, hopplöshet och frustration…och förståelse. Japp, det är mycket…som vanligt i rullar av det här slaget.
Men som sagt, jag gillart..och när regissören och manusmannen Thomas Bezucha får en sådan rutinerad och pigg cast att jobba med…ja då kan det liksom inte misslyckas.

Inget för den som söker nya julfilmsupplevelser. Men det fattade ni säkert redan. Här handlar det mer om att checka av de obligatoriska hållpunkterna. Men sådant kan med rätta vara rejält trivsamt om det görs på ett smutt sätt. Som här.

Extra plus för extrajuliga förtexter och snön som håller sig vit och fallande större delen av filmen igenom.

 
Filmen finns just nu att se på Netflix.

While We’re Young (2014)

En ny rulle från filuren Noah Baumbach kan man inte missa.
Både Francis Ha och The Squid and the Whale har sina stora små ögonblick i min Baumbach-värld (okej Frances… svajade lite..) och regissören har en sorts blick för detaljer och ett personligt berättande som jag tycker om.

Idag om gifta paret Josh och Cornelia i New York, 40+ och barnlösa. Josh (Ben Stiller) jobbar som dokumentärfilmare men har hållit på med ett projekt i 8 år snart, och verkar inte komma till avslut. Cornelia (Naomi Watts) lider lite i tysthet av att paret aldrig lyckats få barn, och även om de ”kommit överens” om att vara lyckliga med sitt liv ihop som det ser ut…är det något som saknas. Dessutom verkar passionen mellan dem gå på sparlåga.

Låter detta som en komedi? Hm, kanske inte.
MEN, när de plötsligt träffar på det en-generation-yngre paret Jamie (Adam Driver) och Darby (Amanda Seyfried) är det som att nåt vaknar i dem! ”Ungdomarna” har en skön livsstil som både Josh och Cornelia lockas av…otvunget, spontant, lite galet och lite spännande! Både vad gäller klädstil och sättet att förhålla sig till tillvaron i stort! Vad är väl alla tråkiga parmiddagar med medelålders vänner (som dessutom ofta har barn som det hela tiden ska pratas om)..när de kan hänga med de nya kompisarna på det ena upptåget efter det andra!? Josh kan heller inte förneka att han tjusas av att Jamie ser upp till honom som dokumentärfilmare…och Cornelia lockas av tanken att Darby verkar så…frigjord och enkel och livsglad. Och behöver man barn egentligen…?

Länge är den här dramakomedin uppe och nosar på en sprakig fyra!
Första delen av rullen är som en smutt Woody-Allensk-betraktelse över att bli medelålders och försöka göra precis allt för att stoppa tiden. Ben Stiller är perfekt i rollen som den melankoliske Josh, vilken tjusas av att försöka lura tiden och sin egen lite tråkiga stil. Han är banne mig som gjord för roller som dessa. Baumbach satsar hårt på detaljer i vardagen, och konstraster i livsstilarna. Vilket blir jäkligt underhållande, speciellt om man lägger till ett fyndigt manus med vass dialog.

40+:arna inser att de måste försöka hejda åldrandet!

Likt de flesta andra dramkomedier går dock rullen ned i varv efter ett tag, och då storyn tar en lite mörkare väg är det som att det blir lite…tråkigare. Är det så att när Baumbach fokar på de uppenbara generationsskillnaderna….och på vårt medelålders pars nästan desperatroliga försök att byta livsstil….är det som mest underhållande? Att gräset egentligen inte är grönare på andra sidan vet väl de flesta och tid för insikt kommer även här.

Baumbach drar dock på med sköna stadsmiljöer och en stabil rollista förutom stabile Stiller. Watts är behaglig, Adam Driver så knasintensiv som tycks ha blivit hans trademark…och Seyfried visar återigen att hon kan hoppa mellan genrer och fungera alldeles perfekt oavsett vilket mood hon ska gestalta.

Jag tyckte om filmen. Mest för den finurliga konstrastskildringen av generationer som i regissörens eget manus blir riktigt underhållande då och då. Att den sedan tappar lite i både fart och handling får man ta på kontot.

Stabilt underhållande.

St. Vincent (2014)

Vincent_posterOkej. De här filmerna kommer alltid att dyka upp med jämna mellanrum.
Vi har sett dem förut. Grinig gubbe (eller kvinna) med skittråkig vardag lever upp (naturligtvis mot sin vilja i början) när en betydligt yngre version av en medmänska dyker upp i hens liv.

Å andra sidan…åt helvete med DET kliniska konstaterandet så länge det görs med hjärta och hjärta och återigen HJÄRTA!
Då får de gärna kasta på mig 73 alster till de kommande 5 åren typ…jag tänker ta emot dem och sitta där med ett dumflin och tycka att det är fasligt dammigt i rummet.

Vincent (Bill Murray), ständigt pank, skyldig pengar till lokala lånehajen och med ett sorts pensionärsliv som inte som framstår som direkt roligt. Vilken surgubbe han blivit. Dessutom tar han ingen skit, säger vad han vill och tycker. OCH, till råga på allt, plötsligt en ny granne i huset intill…en ensamstående mamma (Melissa McCarthy) och lillgammal son. Typiskt.

De som vill tar nu fram protokollet och bockar av. Gör det. Skiter väl jag i.
Jag vet också att rullen följer den patenterade mallen för hur sådana här draman ska tänjas ut och spela på rätt strängar. Men återigen, det ger jag fan i så länge det utförs så härligt och känsloframkallande som just här. Regissören Theodore Melfi kanske har lärt sig alla ”rätta” manusgrepp utantill, men finns absolut ingen anledning att haka upp sig på det. Tvärtom.

ST. VINCENT

Murray har koll på arbetsfördelningen i kvarteret

Murray gör troligen sitt livs roll som den dystre Vincent. Att gubben bär på lite hemligheter och ett brokigt förflutet behöver man ju inte vara raketforskare för att fatta. Liksom att det krävs en liten parvel som den förtjusande grabben Oliver (Jaeden Lieberher….vilket fynd!) för att locka fram MÄNNISKAN VIncent igen. Se på fan, gubben hade dessutom ett och annat att lära den unge spolingen om livets ibland hårda skola. Och Melissa Mc då! Alltid förtjusande bra i vad hon än dyker upp i. Åh vad jag gillar henne! Till och med Naomi Watts med klyschig rysk dialekt (!) funkar. Jag köper det.

En liten film med STORT hjärta om att det uppenbarligen inte är helt kört i livet hur mörkt det än verkar, och att ljuset ibland kan komma från det mest oväntade håll. För alla.
Dessutom…störtskön mix av för jävla bra musik! Och…varför var inte Murray med i Oscarssnacket!? Va…va..VA?!?!?!?!

Feelgooden och effekten filmen har på mitt humör räcker långt i betygsskalan!
Så det så.

Inherent Vice (2014)

Jahapp. Jorå. Det här är ännu en Paul Thomas Anderson. Denne säregne regissör och storymakare som aldrig tycks vilja foga in sig i det ”vanliga” ledet när det gäller visuell underhållning.

Jag gillade hans There Will Be Blood och The Master. Når denna upp till samma nivå? Vi kollar.
Året är 1971 och den ständigt pårökte Larry ”Doc” Sportello (Joaquin Phoenix) jobbar som privatdeckare i hippiesoliga södra Kalifornien. När exet Shasta (Katherine Waterston) ber Doc undersöka misstankarna om att hennes nya älskare, affärsmannen Wolfmann, är utsatt för fulspel och möjligen är på väg att bli kidnappad….accepterar den godmodige och lite lullige privatsnoken.
Trots att han nog både låtit bli. Inte blir det bättre av att även Shasta plötsligt försvinner kort därefter.

Vilken galen film!
Som drygt två timmars kladdig salongsberusning mixat med någon av Docs otaliga jointar han suger på mest hela tiden. Vad är det egentligen som händer? Vad är det han ramlar in i? Som tittare vet jag inte alltid vad som är fram och bak på den här murriga skrönan. Och kanske ska det vara så! Bättre att bara luta sig tillbaka och titta…eller njuta om man så vill…av Andersons hittepåhistoria som tar Doc från det ena osannolika mötet till det andra. Ett koppel av de mest märkliga figurer man kan skåda under en 70-talssol i södra drogindränkta Kalifornien dyker upp i hans väg.

Mysteriet tätnar när Doc följer sina knäppa ledtrådar samtidigt som han måste se upp med snuten ”Bigfoot” Bjornsen (Josh Brolin) som tycks vara ute efter att göra livet surt för vår trötte hjälte. Och vad är ”Golden Fang” för nåt?

IV08

inget är som lite mysterielösning i dimman!

Ojoj, har PTA gjort sin ”lättsammaste” film so far?
Som att han tryckt undan ångest, inre smärta och prestationskrav och satsar på …tja…vaddå? Liten galen drogromantik med mörka undertoner? Ibland påminner storyn om nåt som den lugubre Hunter S. Thompson mycket väl skulle ha kunnat plitat ihop, men istället bygger det hela på en roman av en lirare som heter Thomas Pynchon…och man undrar vad HAN gick på när han författade…

Känns som en sån här typisk film där man inte behöver ha så mycket koll på vad som egentligen händer, mest bara kul att luta sig tillbaka och se alla galna grejer som Doc och hans knasiga sidekicks råkar ut för. Och visst är det lite kul att se gårdagens gamla filmsnubbar dyka upp i form av gästspel från både Eric Roberts och Martin Short. För att nämna några.
Dessutom har Reese Witherspoon, Owen Wilson och Benicio Del Toro den goda smaken att checka in hos Anderson för lite tjänstgöring framför kameran.

Det är knäppt, murrigt, knasigt och ganska flytande handling mest hela tiden.
Men som den filmknarkande sälle jag nu är…..tycker jag det här var underhållande hela vägen. Men som sagt, man gör nog bäst i att inte analysera för mycket vad det är man glor på.

The One I Love (2014)

The_one_posterEthan och Sophie kämpar på med äktenskapet.
Men det är det klassiska; passionen är puts väck. Vardagen tycks inte lika festlig som den en gång var i förhållandet. Inte ens att återuppliva gamla tokiga påhitt hjälper.

Det blir en tur till terapeuten Ted Danson, varvid denne gråsprängde gamle räv ordinerar det prövade paret ett par dagars retreat på ett utvalt undanskymt ställe där de kommer att få gott om tid och möjligheter att hitta varandra igen.
Vad har de att förlora liksom? Klart de antar inbjudan.

Dagens indie-rulle klassas som någon sorts dramakomedi. Men med mycket udda inslag.
Att skriva något mer om handlingen är egentligen att förstöra hela upplevelsen som väntar Ethan och Sophie. Klart är dock att Mark Duplass och Elisabeth Moss som vårt strävsamma par gör sig mycket bra….och får gott om tillfällen att visa prov på fina skådiskvalitéer, inte minst vad gäller detaljerna i det som utspelas.

Det enda som står klart att det är just kärleken som står i fokus.
Och det var väl därför de kom, eller?

TheOneILove-720x340

”okeeeej…det där hade vi inte väntat oss….”

Debuterande regissören Charlie McDowell svänger minsann ihop en lustig liten historia som kryddas med både viss humor, eftertänksamhet och lite oro. Det brukar ju heta att det är i de små gesterna man hittar det lite större, och visst stämmer det här.

Märkligt underhållande liten rulle som verkligen fångar ditt intresse och fundersamhet…och dessutom låter den där lilla osäkerheten gnaga i dig ända in till slutet.
Om du är på det humöret!

Nördig bonusinfo: regissören är son till Mary Steenburgen och Malcolm McDowell, och således styvson till Ted Danson.
Hela filmen är dessutom inspelad i Dansons och Steenburgens hus! Tjipp!

This Is Where I Leave You (2014)

Japp, vi kör lite mer Jason Bateman!
Här dyker han upp som vänlige Judd….fast det börjar illa för vår man idag.
Han kommer på frun i sängen med hans chef, och strax därefter kommer beskedet att hans sjuka pappa gått bort.

Bara att pallra sig hem till föräldrahemmet där mamma Hillary (en pigg Jane Fonda) väntar, plus alla vuxna syskon som nu återbördas till huset för att sitta shiva (vet du inte vad det är…googla) under ett par dagar. Inte den bästa vecka Judd kan tänka sig således, inte nog med att han har privata problem. Nu måste han dessutom umgås med syskonen och träffa släkt, svägerskor och svågrar och annat löst folk. Det hela utvecklar sig naturligtvis till en rejäl familjeåterförening som bjuder på dramatik, tårar, konfrontationer, humor och lite romantik. Och…tja…det är ändå nåt med de här lite lågmäldare komedierna där tonvikten ligger på drama och känslor. Ibland får Hollywood till det.

En stor fördel just här tror jag är att dagens manus är baserat på boken ”Sju jävligt långa dagar”  och är skrivet av författaren Jonathan Tropper själv. Kanske har han haft möjlighet att plocka de bästa russinen ur berättelsen och fiffla in det i ett friskt manus? För det är verkligen go i storyn, sällan några döda punkter eller transportsträckor. Som att varje litet kapitel har något att berätta. Förutom en i början återhållsam Bateman är det en sjujädra rollista som regissören Shawn Levy (The Internship) bjussar på. Vi har Corey Stoll, Adam Driver och underbara Tina Fey som Judds syskon. Alla med sina respektive problem i bagaget. Vi får också Rose Byrne som Judds kärleksintresse från förr, och Timothy Olyphant som granne med koppling till familjen. Och så då Fonda. Jisses vad hon ser livfull och fräsch ut här! En minst sagt udda filmmamma som blivit rik på att skriva hobbypsykologiböcker med sin familj som utgångspunkt. Till barnens måttliga förtjusning.

syskonglädjen står högt i tak

”Som vanligt” handlar det om att konfrontera sitt liv och sina val. Judd får, motvilligt till en början, gott om tid att se tillbaka på åren som gått och hur han blev den han blev.
Även om Bateman är motorn i filmen, får alla skådisar tillfälle att ”lufta” sina delar av storyn.
Det är engagerande, medryckande och riktigt trivsamt hela vägen in till mål. Levy lyckas varva allvar med lite smågalna och roliga incidenter och visst kan man då och då fatta tycke för de här familjerna som alltid tycks finnas i filmens värld, när man liksom bara vill hänga med dem allihopa för att familjekänslan är sådär…genuin.

Skrik, skrän och skratt.
Plus en Jason Bateman som kanske möjligen hittar sig själv igen. Och så lite oväntade detaljer förstås!
En trivsam film detta.

Life After Beth (2014)

BETH_4SHEET_HR-page-001Som om regissören och storyplitaren Jeff Baena läst John Ajvide Lindqvist´s Hanteringen av odöda (kommer ni ihåg den?), och bestämt sig för att göra en egen visuell version av ämnet.

Resultatet? Inte alls kattskit, med en ton som då och då slår an det mer sorgsamma dramastuket, mitt bland alla galenskaper som inträffar. Zach (Dane DeHaan) sörjer sin flickvän Beth (Aubrey Plaza). Hon har precis oväntat avlidit i en olycka (ormbett!)t och Zach hittar ingen styrsel på tillvaron utan Beth. Bara en massa plågsamma minnen som dröjer sig kvar. Att hänga med Beths föräldrar ger lite balsam för stunden, men det är allt. Hemma får han inget större stöd i sorgen, där varken pappan Paul Reiser eller mamman Cheryl Hines (Cheryl från Simma lugnt Larry!) inte ”ser” Zach bland alla ytliga vardagsproblem.

Tillvaron ställs snart på ända då plötsligt ingen längre verkar vara hemma hos Beths föräldrar, fast det rör sig i huset! Envise Zach ger sig inte…och snart står banne mig Beth framför honom…fast hon inte borde! Heh!?

Se detta är en film som lyckas med det ganska lustiga konststycket att balansera på kanten mellan drama och galen komik. Eller är det komik med mörker bakom? Ett sorts sorgens mönster där det egentligen handlar om rädslan, fruktan och just sorgen när man förlorar någon? Att släppa taget? Å ena sidan allt detta som smyger sig på mellan raderna, iaf hos mig. Å andra sidan en helt GALEN story om vad som händer när personer som inte borde kunna göra det….plötsligt dyker upp och ställer till det på alla möjliga sätt!

Zach upptäcker också, trots den rena glädjen i både sinne och kropp, att det ändå inte är den ”gamla” Beth som nu kommit tillbaka. Hon visar plötsligt upp en sida som….man inte alls vill se hos en flick- eller pojkvän. Snart börjar Zach önska att Beth verkligen fortfarande låg i graven de nyss placerat henne i.

Life_Beth

”nya” Beth tycks ha mindre tålamod…

Mörker i kombo med knaskomedi? Ja kanske. Men inte det där simpla stuket som hade varit så lätt att ta till här. Storyn vinglar som sagt mellan de olika fallgroparna, men klarar sig ändå snitsigt undan att falla i de värsta klyschorna. Detta är absolut ingen ny Warm Bodies jag skådar! DeHaan i sin första (?) mer renodlade komiska roll känns som klippt för den något nervöse Zach. Vi får också insatser av John C. Reilly och Molly Shannon som Beths hårt prövade föräldrar, vilka kanske inte riktigt förhåller sig till situationen som man borde i det här fallet…. Missa dessutom inte Anna Kendrick´s lilla inhopp! Största behållningen har jag dock av Aubrey Plaza som Beth! Vilken roll! Hon spelar ut HELA sitt register, och här finns plats för både skratt och sorg när man ser hennes ”kamp” för att få vara med de hon älskar. Eller, ehhh… Mycket sevärd Plaza!

Läser jag in för mycket allvar i storyn? Borde den bara ses som en hysterisk komedi? JAG tycker iaf inte det. Lagren mellan allvar och trams är så tunna och glider in i varandra med jämna mellanrum. Låt vara att tokigheterna kanske tar för sig mer ju mot finalen storyn tar sig.

Bra take på det nu så översvämmade konceptet med zombies, odöda och annat knytt…!