#sommarklubben: After Hours (1985)

En av regissören Martin Scorseses minsta filmer? Liten cast, tajt miljö och ett manus som vindlar lite lagom krokigt och osäkert.
Kontorsnissen Paul (Griffin Dunne) ser fram mot att bryta kvällens hemmatristess  mot en möjlig date med en kvinna (Rosanna Arquette) han nyss träffat på ett diner. Ett telefonsamtal senare är Paul på väg i taxi från övre Manhattans lugnare miljöer till det lite mer…eh..oförutsägbara SoHo. Det blir också en starten på en nattlig resa som Paul sent ska glömma. Han kastas bokstavligen in i bisarra situationer hela tiden, möter konstiga människor med märkliga agendor. Kvinnan han skulle träffa beter sig sådär obehagligt udda, vilket gör att det kanske ändå är bäst att ta sig tillbaka till hemtrakter snabbare än kvickt. Vilket visar sig nästan helt omöjligt.

Svart humor, inslag av udda händelser, karaktärer som är både knasroliga och lite oroande på samma gång. Första gången jag såg rullen…kommer jag ihåg en sorts förvirring mixat med lätt förtjusning i biofåtöljen. Scorsese är kanske ingen kuf som man kommer ihåg för humor, men visst visar han att den funkar. Dock inte utan att han får sätta sin prägel på rullen med mörka inslag. Dunne gör det bra som lagom stiff kontorsknackare i kostym, Arquette är mystisk och lite lagom itchy olycksbådande. Hon är starten på Pauls bisarra resa genom natten.
Riktigt underhållande även vid återtitten så här många år senare. Scorsese lyckas framförallt med att skapa en märklig och mystisk stadsdel mitt i den myllrande storstaden. Lätt att omfamna Pauls stigande noja.

Lätt panik i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

Annonser

Tema Western: Silverado (1985)

Tänk alla de gånger man som liten lekte med puffror och knäppte skurkar (och för den delen indianer också…hrm…) på löpande band. När fantasin och den oförställda naiva uppsluppenheten fick råda.

Kanske är en del av oss på något sätt blytungt fast förankrade i den romantiska myten om westerneran?  Där allt är lite enklare trots de ofta dammiga och dramatiska strapatserna , de goda är goda och skurkarna är skurkiga och allt är liksom utstakat fram till den stora finalen då den bombastiska musiken med det där speciella soundet ska ljuda ut över prärien…

Tur då att man har dagens betraktelse att återvända till när man vill ha sig en sån där riktigt extraskön dos av Vilda Västern med en inte-så-seriös-ton-fast-ändå-med-snygg-stil. Regissören Lawrence Kasdans egenpåhittade projekt från mitten av 80-talet som möjligen faktiskt kanske kan räknas in som en av orsakerna till att nya fräscha vindar blåstes in i en nästan utdöd genre. Och visst är det så att dagens temabidrag är av dessa rullar som håller för omtittning år efter år….teman eller ej.

rida i bredd är ett måste i den här filmen

Silverado är alltså namnet på den lilla stad, utslängd på prärien dit alla karaktärer i filmen verkar dras. Kasdan tog också författarhjälp av brorsan Mark (kanske de äntligen fick leva ut sina barndomsdrömmar…?) och väver skickligt ihop ett antal småstorys till en sorts ensemblemix som alla knyts ihop i staden, och tar under tiden fram alla de olika karaktärer vi är uppväxta med i westerniljön. De goda främlingarna, den illvillige och korrumperade sheriffen, ett sällskap nybyggare som naturligtvis råkar illa ut när de stöter sig med den lokale boskapsuppfödaren. Den godhjärtade saloonsföreståndarinnan, en återvändande son som finner sin familj vräkt från ägorna och slutligen också den mystiske cowboyen som bär på många hemligheter och färdigheter. Alla får komma till tals under den väl tilltagna speltiden och manuset är en mustig gryta av olika händelser och skeenden där Kasdan som regissör inte för en sekund glömmer bort att krydda med alla de traditionella små detaljerna som gör westernkänslan riktigt finfint njutbar.

Att imponeras över  här också är den digra rollistan med storheter som Scott Glenn, Kevin Kline, alltid sevärde Brian Dennehy, Rosanna Arquette, Danny Glover, Linda Hunt, Jeff Goldblum, John Cleese (i en otippad roll!) och framför allt Kevin Costner som snabbskjutande vildhjärna…och har han förresten varit uppsluppnare eller mer gladlynt på film någon gång?!? Ja ni hör ju själva vilken laguppställning, gräddan av det sena 80-talets kanonskådisar alltså. Det märks att stjärnorna ställt upp för Kasdan (och tillräckligt med dollars) och gör sitt bästa för att göra filmen till en uppvisning i lekfullhet och nostalgi. Manuset är inte på något sätt djupt, men driver på bra och har ett gediget underhållningsvärde.

stå i bredd är också ett måste i den här filmen

I Sverige premiär på självaste juldagen 1985, och vi som förväntansfulla tog oss dit då när det begav sig lämnade inte biografen besvikna kan jag lova. Snarare ville vi väl direkt hoppa tillbaka in i den mustiga och skönt klyschiga westernmiljön vi precis precis tagit del av. Stilfullt foto och finfina miljöer, och annat var väl inte att vänta då filmen uteslutande spelades in på plats i New Mexico´s landskap där faktiskt hela staden byggdes upp på plats för den här filmen. (Något som även andra kommande westernproduktioner skulle komma att dra nytta…bla återvände Kasdan hit då hans Wyatt Earp-epos skulle spelas in i början på 90-talet.)

Silverado innehåller just allt som en western ska, ett färgstarkt persongalleri med klara gränser över vilka som är onda och goda, snygga pang-pang-scener, sköna vidder, dammiga gator och ljummen whisky. Till och med filmmusiken ligger med helt rätt klang och lägger extra njutnig på upplevelsen.  Här samlas alla westernklyschor i en och samma ask och det bjuds friskostigt ur den på ett högst förtjusande sätt. Friskt sevärd för alla som är svaga för genren..