Thor: Ragnarok (2017)

Jag tycker det är för jäkla gött ändå.
Att Marvel, i all sin ensamhärskande (sorry DCEU) superhjälteprakt, väljer att varva graden av det seriösa i sina storysar. Att man då och då sticker in en liten ”simplare” rulle bland allt högtravande hittepå om moral, vänskap och konsten att se bra ut i superhjältemundering. Black Panther är ju det senaste exemplet på en Marvelrulle som kanske vill berätta en historia lite mer…eh..allvarsamt? Här då istället en stunds hålligång från andra sidan spektret. Jag har redan hojtat om ”roliga timmen” i MCU, och det finns ingen anledning att ändra på det epitet.

Tredje besöket i den gamle åskgudens världar ger oss en Chris Hemsworth som sätter underhållningsribban direkt. Tuffa tider, eller loja tider, i gamla Asgård! Vad tusan!? Strax skits det dock i det blå skåpet, Asgård ”intas” av den elaka systern Hela (Cate Blanchett) och Tor själv hamnar på en konstig planet där handel med rymdskrot och gladiatorspel är definitionen på toppraffel. Men vänta, vem gömmer sig på planeten om inte en gammal kompis från förr! Hulken! Tjohoo!

Kanske ska Marvel också klappa sig lite extra på ryggen för att man hade modet/magkänslan att ge regipinnen till geniet Taika Waititi (Hunt for the Wilderpeople), som direkt tar kommandot och svänger ihop en hjältesaga his way. Vilket betyder färgglada miljöer, serietidningsaction och framför allt den där aviga, udda, humorn, som Waititi nu håller på att göra sig ett namn med. Att han själv dessutom tar hand om en av de mer minnesvärda rollerna i filmen är ju bara en lysande bonus, håll utkik efter ”Korg”….skön snubbe! Den här tredje rullen bryter på många sätt med de tidigare installationerna i serien, men berättar ändå en fullt fungerande superhjältestory. Att manuset också innan filmen är slut kommer att ha förändrat ett par ”traditionella” detaljer hos Tor själv…känns plötsligt bara uppfriskande. Alla känns förresten just ganska uppfriskande i rullen, Hemsworth med komisk tajming, Blanchett som verkar tycka det är kul med lite ”semesterroller” ibland, Mark Ruffalo som den lugna versionen av Hulkis, Jeff Goldblum som minst sagt märklig boss över den den lika märkliga planeten där raffel utspelas. Till och med lömske retstickan Loke (Tom Hiddleston) känns uppsluppen värre. Ja, det är banne mig som en riktig roliga timmen på jobbet. Späckad med snitsiga effekter och serietidningskänsla. Denna 17:e (om jag räknat rätt) rulle från Marvel är helt klart en av de bästa ever i hela MCU! Mycket bra som vågskål mot de andra rullarna i filmserien.

Tar Waititi hand om Bond-filmen nu?? DET vore väl nåt!!

 

Att Tor och gänget gick hem hos oss i SoF-poddens #132 råder ingen tvekan om. Dessutom gillade vi fler saker i det avsnittet. Lyssna gärna här så får du höra.

 

Annonser

Independence Day: Resurgence (2016)

independence_day_resurgenceFråga som möjligen, återigen, kan vara värt att ställa sig; vad vill jag ha ut av min blockbuster? För att jag ska kunna avnjuta den som just en blockbuster? Med allt vad det innebär.

Var och och en av oss är sitt eget facit, och har säkerligen en sorts ledstjärna att följa. Vad alla dock kan konstatera, vare sig de vill eller ej, är att dagens rulle är ett utstuderat exempel på när just stämpeln av en dyr bagatell, en fullmatad popcornshink, en sommarplåga, ett visuellt vräkigt envist klibbigt biogodispapper…har hamrats in till nästan förbannelse. Som för att ingen ska missa att de usliga aliens är tillbaka. Igen.

För visst trodde vi (?) efter den förra smällkaramellen att just den HÄR kampen mot utomjordingarna var klar. Att segerns sötma was to last forever. Men se vad man bedrog sig. Visserligen har jorden aldrig varit sig lik sedan segern den 4 juli 1996. Ny alienteknik har fått oss att plötsligt skippa årtionden av egen teknikutveckling och tjipp-tjopp ser jorden (läs;USA) 2016 ut som en scen från framtida jorden a la Star Trek.
Vi har till och med en rymdbas på månen! Hujeda!

Well, det dröjer såklart icke länge förrän det återigen gläntas på det blå skåpet. But of course. Och se på fan, snart står de vid tröskeln igen. The Aliens. Större, starkare, mer CGI:ade och uppenbarligen ännu mer förbannade (idag är det bla stackars London som råkar illa ut). Nu tycks de också ha släpat med sig en ilsken drottning…kanske en kusin från Aliens-badassdonnan -86!?
Skit samma. Nu väntar nya strider, och nya oneliners från skådisuppställningen. Jeff Goldblum är kvar, hans farsa är kvar. Bill Pullman är kvar som pensionerad president, dock med små ess i rockärmen. Il presidentes dotter har vuxit upp och jobbar i Vita Huset (Maika Monroe), och hon är kär i slarvern (och flygaresset) Jake (Liam Hemsworth)..som i sin tur egentligen är bästa vän med Dylan Hiller (Jessie Usher) som..jepp..är son till den i filmen avlidne Will Smith (begärde tokmycket stålars för att ställa upp men fick nobben). Jaja, det mesta är ju som det brukar i sådana här svulstiga filmer med megabudget. Ös på med figurer bara. Allting leder ju ändå till den stora finalen.

Bakom kameran finns självklart Roland Emmerich kvar. Vem om inte han ska väl lotsa en uppföljare som denna i hamn. Gör han det då?
Jag tror att det är dumt att jämföra den här filmen med originalet. Vilket man ändå självklart (och ganska naturligt kommer att göra). Men kanske man gör sig själv en otjänst då. -96 fanns inte tillstymmelse till den avancerade filmteknik som används i legio idag. Dagens rulle riktigt dryper av flottig CGI, vilket också innebär att vissa flygscener är hisnande utmärkta! Sedan är det egentligen en helt annan story. Ingen överraskningseffekt. Mindre djup och mer actionös. Som om möjligen Emmerich fattat att det inte går att köra samma stunt en gång till. Här krävs en extra topping, för att dessutom uppfylla sommarens önskning om popcornsstämpel. Manuset ÄR tunnare och bräckligare..och egentligen ingenting alls. Men det känns också som att det inte är det viktiga i dagens soppa.

independence_day2

Brexit 2.0

Man kan alltså, med lite god vilja och förlåtande känsla, påstå att det filmen förlorar på karusellerna, tar den igen på gungorna. Inte fullt ut, om vi nu SKA jämföra med originalet, men tillräckligt för att jag som blockbustervän ska känna mig ganska nöjd där i biofåtöljen. Tyckarna och skribenterna har icke varit ett endaste dugg nådiga mot denna skapelse. Men, det var ju också kanske väntat. Att navigera i dessa blockbuster/popcornsgrumliga träsk varje sommar är min själ en riktig golgatavandring för vissa filmbolag, producenter och…biobesökare.

Inte alls i klass med sin föregångare. Väntat förstås. Men som hjärndöd action/cgi-fest för stunden håller den stabilt bra. En traditionell uppbyggnadsfas, lite svårigheter i mellanpartiet och en ösig sista tredjedel gör rullen till så pass underhållande att jag med lätthet bortser från alla svagheter. En sån här rulle SKA inte synas i sömmarna alltför mycket.
Kick some alien ass!

Sommarklubben: Independence Day (1996)

independence_day_ver320 år sen nu den mullrade in över världen.
Och dessutom sprängde större delen av världens mest kända byggnader (läs; amerikanska) åt skogen.

Badass aliens. Gammalt beprövat recept. Funkar alltid. Funkade då. Funkar nu. Rykten säger att det var Bill Clintons favoritrulle. Kan det stämma?
En återtitt är alltid vansklig. Man vet ändå inte riktigt om de där minnena man haft, känslan som man tror sig komma ihåg…ska finnas där.

Här behövs dock ingen oro. Är man vän av Hollywoodblockbusters tillverkade enligt bästa receptet, finns här bara anledning att trivas igen. Katatsrofgurun Roland Emmerich låter den synnerligen fantasifulla storyn rulla på i makligt tempo, glömmer inte att hoppa mellan de olika sidostorysarna på ett snyggt och lättillgängligt sätt. Bra fart i actionsekvenserna fortfarande..även om en del bakprojektioner ser galet lökiga ut såhär anno 2016. Det är bombastiskt, överdådigt, extra-allt i katastrofscenerna. Emmerich sparar inte på kruttunnorna när han mosar Vita Huset eller spränger Empire State Building till flisor. Som sig bör i en blockbuster.

Och det funkar ju, när det är så underhållande berättat. Bill Pullman håller sitt ostiga tal, Jeff Goldblum är sådär skönt datanördig som hjältarna var på 90-talet, Will Smith kör kaxighet i kombo med den opolerade charm som ändå tagit honom uppåt i karriären. Och så Randy Quaid. Filmens comic relief. Funkar.

ID4 är såklart en av de stora popcornrullarna från Hollywood. Den har sin rättmätiga plats där på toppen nånstans. Sommarkänslan är total. Berättardrivet är både listigt och medryckande. Aningens nött av tidens tand kanske..men ändå en hejdundrande föreställning som får mig att dra på smilbanden i tv-soffan.

 

summer-movie-fun-logo

Sommarklubben: Trassel i natten (1985)

Intothenight2Härligt.
En easy-on-the-eye- rulle. Här krävs inte så mycket tankeverksamhet. Bara att hänga med på resan liksom.

Vi får en ung och slimmad Jeff Goldblum som har sömnproblem. Lägg till det upptäckten att frugan är otrogen. Apatiske Ed (Goldblum) sätter sig i bilen och bara kör. Av en slump hamnar en kortklippt Michelle Pfeiffer i hans bil, ohälsosamt nog jagad av ett gäng tokiga torpeder från mellanöstern! Oj! Varför?! Nu är det plötsligt upp till Ed och Diana (Pfeiffer) att hålla sig vid liv när jakten genom ett nattligt Los Angeles sätter igång.

Bakom filmen ligger ju John Landis, den sköne regisnubben från yesterday. Den här rullen gjordes när Landis var i smöret, med rullar som (mästerverket) Blues Brothers, Ombytta Roller och En amerikansk varulv i London på pluskontot. Här verkar han mest bara vilja tjoa och tjimma lite…och framför allt hitta en ursäkt för att stoppa in så många stjärnor och regikollegor i så många små roller han bara kan (för övrigt ett av hans trademarks)!
Observanta spotar därför veteraner som Dan Aykroyd, David Bowie (!), Richard Farnsworth, Paul Mazursky, Roger Vadim, Jim Henson, Rick Baker, Vera Miles, Lawrence Kasdan, David Cronenberg….för att nämna några! Kolla om du hittar några fler! Plus herr Landis själv som iransk torped (det är han som inte har några repliker under hela filmen)!

Papperstunn story såklart, men det är istället just de små detaljerna och 80-talscharmen som gör hela rullen från början till slut. Goldblum ser coolt nollställd ut mest hela tiden och hänger på Pfeiffer. Viss charm finns mellan de två och visst blir det en ganska mysig natt i det glittriga Los Angeles. Som vanligt varvar Landis våldsamheter med lite beprövad slapstick då och då.

En av 80-talets mer trevliga rullar. Jag gillade den redan vid premiären.
Och damn nice musik från esset B.B. King!

Trassel i sommarnatten!

Mortdecai (2015)

0001_MD_posterMan säger mig att Johnny Depp har tappat det lite.
Att han numera bara tar trötta och säkra kort. Inga utmaningar.
Man säger mig att han upprepar sig själv.

Jag säger; so what?
När han, som här, hoppar på en roll som inbjuder till ett par timmars jönserier med glimten i ögat. När man sitter och liksom känner en sorts trivselfeeling i kroppen.
Här är det som att Deppen och co träffats för att ha lite roliga timmen. Eller en privat firmafest med utklädningstema. Skit samma. Det roar mig.

Här får man förutom Depp avnjuta Gwyneth Paltrow (som ser fräschare ut än någonsin!), Ewan McGregor, Oliva Munn, Ulrich Thomsen (som ryss) och en skönt trulig Paul Bettany! Ooop ooopp..glöm inte Jeff Goldblum i ett par minuter också!

Deppen är Charlie Mortdecai, en sorts överklassnobb i konstvärlden som dessvärre är rätt pank. Han bor med frugan Gwyneth och sin trogne torped/betjänt (”manservant”) Jock (Bettany) på stora godset…men pengar behövs. MI5-mannen Martland (McGregor) behöver hjälp och vips jonglerar Mortdecai både skumma ryssar, konsttjuvar, förfalskare, terrorister och annat löst pack!

snobbar som…eh…jobbar…

Alla pratar dryg engelska och spelar på diverse fördomar och klyschor. Depp sportar galen mustasch, Gwyneth säger ”daaarling” och Bettany spyr i baksätet på en Rolls. Dialogen är tramsigt underhållande och de visuella effekterna mellan varje ”scenbyte” läckra.
Som att det drivs med diverse höga och låga deckarserier genom åren. Inte mig emot.

Bakom kameran; David Koepp. Vad har vi på honom? Jo en manusnisse från början, en sk spindoctor som kallats in till sådana pangrullar som Jurassic Park, Spiderman, Världarnas Krig, Indiana Jones, för att nämna några. Här får han både stålars och skådisar att leka lite mer med.

Spontana, positiva, tanken som kommer till mig efteråt är…Jönssonligan!
En sorts engelsk variant på buskishumor och crime.

Tjipp!

Flmr vs Filmåret 1985!

 

1985. 1985_01
Året då jag muckade från lumpen på Gotland. Året då jag och drygt 65 000 dansade fram sprickor i UIlevis betong när Bruce Springsteen intog Göteborg med sin Born in the USA-tour! Året då det verkligen kändes som man tog steget ut i vuxenvärlden.

Och vad kunde Hollywood och filmvärlden erbjuda detta år?
Vilka filmer seglade upp på min näthinna och stannade där?
Vilka filmer har vid senare års titt kanske jackat upp sitt underhållningsvärde och förtjänar en plats i minnesbanken?

Vilka filmer från mitten av detta lustiga årtionde vad gäller mode, musik, smak och annat tjofaderittan är ”mina” filmer?!

Jo dessa!
Häng med!

***********************

10. Pale Rider

palerider1

Clint Eastwood återvände till westerngenren för första gången sedan 1976! För en westernlover som en annan var det självklart lilla julafton. DESSUTOM en ganska nedskalad och mer ”dramawestern” än man kanske hade väntat sig. Clint svek inte. Historien är sannerligen inte världsomvälvande, men det känns realistiskt, grådaskigt och kanske en försmak av vad mästerverket ”De Skoningslösa” skulle komma att bjuda på.

 

 9. Falken och Snömannen

falconandsnowman

BOATS-historia innan begreppet var uppfunnet? Hursomhelst, en riktigt engagerande historia om förräderi och kanske….uppror mot den förutbestämda tillvaron? Timothy Hutton och Sean Penn mycket bra som amatörsnubbar-gone-spies i detta täta drama med kalla kriget som bakgrund av John Schlesinger. Oförtjänt bortglömd!

 

8. Silver Bullet

silverbullet

Helt klart en av de mer lyckade filmer som baseras på Stephen Kings märkliga världar! Bra flyt på kusligheter och stämningen när en varulv (!) terroriserar en liten amerikansk småstad. Rullstolsbundne Corey Haim tar upp kampen! Och dåren Gary Busey som Uncle Red, bara han värd nästan hela speltiden! Svår, men helskön, 80-talsvibb över hela rullen!

 

7. Ladyhawke

ladyhawke

Riktig äventyrssaga i bästa format! Kan man svälja Rutger Hauer som prettyboy och förste älskare blir det en smutt resa längs hela speltiden. Att Michelle Pfeiffer gör sig i medeltida romantiska sagor är det väl ingen som tvekar om! Till och med en ung Matthew Broderick fick plats här! Storslaget, mystiskt och kärlek! Precis som det anstår en äkta riddarsaga! En av årtiondets mer snygga rullar!

 

6. Trassel i Natten

into-the-night

Mera Pfeiffer! Nu med genomhygglige Jeff Goldblum i påtvingat äventyr i nattens Los Angeles. Det är tokiga skurkar, knäppa möten, juveler, action och romantik i en vild karusell signerad muntre regissören John Landis, då i sitt livs form (?) som filmskapare. Plus en massa skön musik! En riktigt underhållande pärla detta!

 

5. Fletch

fletch

Damn vad bra Chevy Chase var som journalisten Fletch! Den coola humorn visslar runt öronen, och ingen rår på murveln Fletch när han börjar gräva i luguber story. Ett typexempel på en stilenlig actionthrillerkomedi från 80-talet! Chase låter munlädret gå och kollrar bort de flesta med sin svada. Håll också utkik efter en ung Geena Davis!

 

4. Tillbaka till framtiden

backtothefuture1985wallpaper1

Ojojoj, full rulle med effekter, humor och äventyr! Det var svårt då, och ganska svårt nu med, att värja sig mot det här tokroliga äventyret med en ung Michael J. Fox och en galen Christopher Lloyd! Tidsresor och Hollywood-humor snyggt paketerad av Robert Zemeckis och Steven Spielberg! Detta är en av de filmer som ÄR 80-talet för mig!

 

3. The Breakfast Club

The Breakfast Club

80-talet var min huvudsakliga tonårstid. När man började fundera på sin plats i tillvaron, på hur livet skulle bli. Vad man kunde ha för drömmar. Den för tidigt bortgångne regissören och manusmannen John Hughes hade koll på det där med hur unga tonåringar tänkte och vad de oroade sig för. Är detta 80-talets mest stabila tonårsfilm? Kan vara så. The Brat Packs födelse. Bara en sån sak.


2. Kairos röda ros

Kairos_röda_ros

Jösses vad jag tycker om den här filmen! Woody Allen på ett av sina bästa lekhumör. Mia Farrow i 30-talets USA går på bio och drömmer sig bort tillsammans med filmfiguren Tom Baxter, och plötsligt hoppar han ut ur filmduken och in i Farrows liv! Förvecklingar, galenskaper och romantik leks fram av en uppenbart inspirerad regissör! Jeff Daniels mycket rolig som äventyraren Baxter! Ännu ett bevis på att just 80-talet VERKLIGEN var Allens årtionde!

 

1. Silverado

silverado-1985

Yiihhaaa! Rullen som väckte en avsomnad genre till liv igen! Herregud vad underhållande den här var då! Och nu! Full fart där ALLA sköna klyschor tas upp och vårdas ömt! Rolig och skojfrisk! Det bästa av allt är nästan att regissören Lawrence Kasdan nog fick nästan HELA skådiseliten I Hollywood att ställa upp! Allt från stabile Brian Dennehy som skurksheriff till den unge vildhjärnan Kevin Costner! Här kan man omöjligt ha tråkigt som åskådare! Min vinnare!

 


 

Bubblare: Vittne till mord, Cocoon, En natt i New York, Drakens År, Fright Night

*********

Och här som vanligt länkar till övriga bloggkamraters syn på det aktuella året…..! Läs och minns!

 

Filmspanartema: Natten!

Det blir alltid värre framåt natten…eller hur var det nu? filmspanarna-bred

nattenPå natten händer mycket. Även i filmens värld. Det fanns till och med en tid i min egen verklighet (läs: 15-20 år sen) då man kunde utnyttja natten till att konsumera film i massor. Ni vet, bara ladda upp en hög filmer framför tv-burken och köra maraton hela natten lång. Många av de bästa filmupplevelserna har kommit under nattliga sessioner.
Håhåjaja, det var dock där och då. Numera får man vara glad om man orkar EN rulle efter kl 22 en lördagskväll… Illa! Tiden stannar som bekant inte för nån.

Nattläge i filmer har också varit tacksamma settings. Tänk alla rysare och skräckisar som genast blir just lite rysligare för att de utspelas om natten då mörkret verkligen inte är den räddhågsnes bäste vän. Många är de hjältar och huvudpersoner (eller skurkar för den delen!) som våndats i natten innan historierna fått ett bra slut eller i alla fall en upplösning.

Att Natten är med och sätter stämning i filmer bara genom att finnas och tillhandahålla de mörka timmarna på dygnet är ingen raketforskning. Snarare en naturlig ingrediens så viktig som någon. Natten kan också vara en tidsfaktor i en berättelse, ett riktmärke, en punkt att förhålla sig till. En deadline. En gräns. Ett slutmål. A point of no return. En belöning. Ett kvitto på att livet och vardagen går vidare.

Natten kan betyda så mycket för många. I vilken form den än kommer i. Och kan vara så mycket mer än att bara sova och vila kroppen.natten2
Men allt det där visste ni ju redan.

I sann tematisk anda fokar nu Flmr lite mer på kombon Natt och Film, och som den blockbusterman jag nu är… vrider jag blickarna mot det gamla hatkärleksfyllda Hollywood och ger er ett par små exempel, kanske tips om ni inte sett dem ännu, på rullar där natten faktiskt är med som en viktig del i berättelsen och sätter moodet lite grand.
Missa inte, eller återupplev gärna, dessa sköna exempel på ämnet:

sista_natten

George Lucas´genombrottsfilm. Numera kultstatus. Musik, bilar och sköna vintagekläder från ett årtionde som försvunnit för länge sen. Filmen utspelas under just den sista natten innan skolkompisar från förr ska skiljas för att börja nya liv på college och universitet. Och vilka ska stanna kvar? Framtidsfunderingar och romantik, komedi och musik. Vi får en ung Richard Dreyfuss, en gänglig Ron Howard och framför allt en kaxigt divig ung Harrison Ford i cowboyhatt! Bara en sån sak! Mycket njutbar rulle.

  • Trassel i NATTEN (1985)

into-the-night

Grymt underskattad rulle från det fräsiga 80-talet! Jeff Goldblum har problem med att sova, en otrogen fru och en jobb som inte är jättekul. När han en natt av slump räddar en ung Michelle Pfeiffer ( med jävligt dingliga örhängen!) på flykt undan bad-ass-guys, händer det saker. Hela natten ett enda långt race mot upplösningen. Skruvad humor signerad John Landis (håll utkik efter regissören själv i en av skurkrollerna!) där också David Bowie och Dan Aykroyd dyker upp! Skojfrisk actionkomedi med Los Angeles-natten som lekplats! Plus BB-King-blues!

  • Bara en NATT (1995)

before-sunrise-2
Den första delen i en romantik/drama-trilogi av Richard Linklater. Ethan Hawke hookar upp med Julie Delpy i ett nattligt Wien och använder timmarna till att vandra omkring, diskutera livet, kärleken, världsåskådningen och tja…alltings varande. Bra stämning, bra miljöer och (möjligen) förväntad upplösning. Se gärna de tre delarna i ett sträck (en NATT kanske!?) Storyn förtjänar nästan det. Ja det gör den banne mig!

Warriors_1

Lagom när eftertexterna börjar rulla i slutet på filmen går solen upp över Coney Island i New York.
Innan dessa har gänget i The Warriors haft en förjävlig natt i staden som aldrig sover då de förtvivlat försökt ta sig ”hem” med hundratals andra dårar i olika gängkonstellationer i hasorna. Wanted för ett mord de inte begått är våra ”hjältar” hett villebråd på de skitiga gatorna i NY! Tuff action av Walter Hill från en svunnen tid i Hollywood med good-looking-snubben Michael Beck (vilken senare körde framtida karriären i graven med Xanadu) i fronten. Plus en ung kaxig James Remar! Kontroversiell på sin tid och den svenska filmcensuren fick såklart problem! Och Studio S-folket vred sina händer av förtvivlan. Idag känns rullen ganska sliten, men charmig!

  • SkräckNATTEN (1985)

frightnight

Originalet alltså.
Mer från det murriga 80-talet. Vampyr till granne är inga lätta grejer! Speciellt när ingen tror på dig! Bara för Charley Brewster (William Ragsdale) att ta saken i egna händer och möta den räliga granntypen Chris Sarandon i en holmgång under en minnesvärd natt. Med god hjälp av gamle Roddy McDowall. Tönthumor alt charmhumor. Välj själv. Lite nördig action och specialeffekter som man bara kunde göra dem under detta årtionde! Vinner dock generösa stilpoäng mot sin betydligt sämre nyinspelning från 2011.


Se där, 5 pärlor du inte skojar bort. Varken på dan eller NATTEN.

Kolla nu in vad de sedvanliga bloggkompisarna har för take på dagens ämne. Har de möjligen suttit uppe hela NATTEN och funderat…?
Svaret finns nedan:

 

 

 

filmspanarna

 

Årets hotellvistelse (?) + slitna mutanter

The Grand Budapest Hotel (2014)

Ja det har gått så långt att du utan problem kan kasta på mig en rulle av Wes Anderson, och jag bara sväljer den. Med hull och hår. Det är nåt med den där lätt torra berättarstilen, de visuellt överdådiga, nästan dockhusliknande, detaljerna. Och humorn. Denna lätt anti-humor som plötsligt blir både så förtjusande och märkligt konstig på samma gång.

Ingen Anderson-film utan sina skådisar dock. Som att varje inhyrd aktör plötsligt lägger i en växel man inte trodde fanns. Eller blir alla konstigt påverkade i denne märklige filmregissörs närvaro, och börjar visa upp sidor av sig själva de inte trodde fanns? Jag får väl bli svaret skyldig där, men maken till underhållande skådespeleri har man inte sett på länge. Och den digra rollistan går inte av för hackor. (tex Adrien Brody, Bill Murray, F Murray Abraham, Jude Law, Saoirse Ronan, Jeff Goldblum, Edward Norton, Harvey Keitel, Tilda Swinton…FÖR ATT NÄMNA NÅGRA!)

Men möt framför allt M Gustave (Ralph Fiennes), concierge på det formidabla hotellet Grand Budapest i hittepårepubliken Zubrowka nånstans i östeuropa i skarven mellan första och andra världskriget. Gustave får mycket märkliga saker att stå i när han råkar ut för både ditten och datten, vilken inbegriper ett rejält paraderande av birollsstjärnor på löpande band. Ingen kan dock förstås mäta sig med Fiennes i huvudrollen. Hans Gustave ÄR hela underhållningen och Anderson fyller sitt egenkomponerade manus med galet effektfullt stilistiska detaljer, knasiga grepp i berättartekniken (SKIDJAKTEN!) (vilket ju är lite Anderson-signum gubevars) som gör att 100 minuter färgpalett liksom bara drar förbi i ett förtjusande tempo.

Kanske kan man likna detta senaste bidrag i Wes-universumet vid en kartong med utsökt delikata bakelser i allsköns färger.
Oerhört svåra att värja sig mot, lämnar en god gräddig eftersmak. Möjligen kan vissa skådare av rambrytande verk som just detta behöva akta sig för att äta för mycket av godsakerna. Speciellt om man har lite svårt för att fantasin ibland tar sig nya och oväntade uttryck i både ord och bild. För en annan är det mumma hela vägen!
Bättre än Anderson-pärlan Moonrise Kingdom? Tja, minst MINST LIKA BRA är det allt!


X-Men: Days of Future Past (2014)

Jaha, klart att X-Men-manusbossarna också skulle börja skicka folk fram och tillbaka i tiden. Fattas bara annat. Här är det förstås mest gamle slitne Wolverine (Hugh Jackman) som får göra skitjobbet när framtiden bokstavligen håller på att gå under för våra mutanter. Återstår bara att försöka ändra i det förflutna för att rädda framtiden (har vi hört det förut!?), men det är också såklart ett sätt för filmfolket att få in skådisar från både ”original-uppsättningen” (Patrick Stewart, Ian McKellen, Halle Berry osv) och de yngre alter egona (James McAvoy, Michael Fassbender, Nicholas Hoult och Jennifer Lawrence).

Plus gamle Hugh med klorna då förstås.
Får dra huvudlasset här i en story som dock inte imponerar så värst mycket (på mig i alla fall). Trots att man hyr in sköningen Peter Dinklage från GoT som bad ass från det murkiga 70-talet. Som vanligt (1) handlar det om mystiska krafter som både hotar släktet och måste tämjas och kontrolleras. Som vanligt (2) står mutanternas heder på spel. Och som vanligt (3) är det snyggt gjort med effekter och väldans massa CGI.

Bryan Singer är tillbaka bakom kameran och lotsar framför allt Jackmans Järv genom action och rök och galenskaper. Dessvärre i en story som känns direkt blek om du frågar mig. Bäst är förstås rullen när det är det glada (?) 70-talet. Minst engagerande när det handlar om år 2023 och märkliga mördarrobotar som heter Sentinels. Då känner jag att jag zonar ut.
Godkänt för stunden möjligen, men en liten besvikelse.
Eller är det…mättnad?

Tema Western: Silverado (1985)

Tänk alla de gånger man som liten lekte med puffror och knäppte skurkar (och för den delen indianer också…hrm…) på löpande band. När fantasin och den oförställda naiva uppsluppenheten fick råda.

Kanske är en del av oss på något sätt blytungt fast förankrade i den romantiska myten om westerneran?  Där allt är lite enklare trots de ofta dammiga och dramatiska strapatserna , de goda är goda och skurkarna är skurkiga och allt är liksom utstakat fram till den stora finalen då den bombastiska musiken med det där speciella soundet ska ljuda ut över prärien…

Tur då att man har dagens betraktelse att återvända till när man vill ha sig en sån där riktigt extraskön dos av Vilda Västern med en inte-så-seriös-ton-fast-ändå-med-snygg-stil. Regissören Lawrence Kasdans egenpåhittade projekt från mitten av 80-talet som möjligen faktiskt kanske kan räknas in som en av orsakerna till att nya fräscha vindar blåstes in i en nästan utdöd genre. Och visst är det så att dagens temabidrag är av dessa rullar som håller för omtittning år efter år….teman eller ej.

rida i bredd är ett måste i den här filmen

Silverado är alltså namnet på den lilla stad, utslängd på prärien dit alla karaktärer i filmen verkar dras. Kasdan tog också författarhjälp av brorsan Mark (kanske de äntligen fick leva ut sina barndomsdrömmar…?) och väver skickligt ihop ett antal småstorys till en sorts ensemblemix som alla knyts ihop i staden, och tar under tiden fram alla de olika karaktärer vi är uppväxta med i westerniljön. De goda främlingarna, den illvillige och korrumperade sheriffen, ett sällskap nybyggare som naturligtvis råkar illa ut när de stöter sig med den lokale boskapsuppfödaren. Den godhjärtade saloonsföreståndarinnan, en återvändande son som finner sin familj vräkt från ägorna och slutligen också den mystiske cowboyen som bär på många hemligheter och färdigheter. Alla får komma till tals under den väl tilltagna speltiden och manuset är en mustig gryta av olika händelser och skeenden där Kasdan som regissör inte för en sekund glömmer bort att krydda med alla de traditionella små detaljerna som gör westernkänslan riktigt finfint njutbar.

Att imponeras över  här också är den digra rollistan med storheter som Scott Glenn, Kevin Kline, alltid sevärde Brian Dennehy, Rosanna Arquette, Danny Glover, Linda Hunt, Jeff Goldblum, John Cleese (i en otippad roll!) och framför allt Kevin Costner som snabbskjutande vildhjärna…och har han förresten varit uppsluppnare eller mer gladlynt på film någon gång?!? Ja ni hör ju själva vilken laguppställning, gräddan av det sena 80-talets kanonskådisar alltså. Det märks att stjärnorna ställt upp för Kasdan (och tillräckligt med dollars) och gör sitt bästa för att göra filmen till en uppvisning i lekfullhet och nostalgi. Manuset är inte på något sätt djupt, men driver på bra och har ett gediget underhållningsvärde.

stå i bredd är också ett måste i den här filmen

I Sverige premiär på självaste juldagen 1985, och vi som förväntansfulla tog oss dit då när det begav sig lämnade inte biografen besvikna kan jag lova. Snarare ville vi väl direkt hoppa tillbaka in i den mustiga och skönt klyschiga westernmiljön vi precis precis tagit del av. Stilfullt foto och finfina miljöer, och annat var väl inte att vänta då filmen uteslutande spelades in på plats i New Mexico´s landskap där faktiskt hela staden byggdes upp på plats för den här filmen. (Något som även andra kommande westernproduktioner skulle komma att dra nytta…bla återvände Kasdan hit då hans Wyatt Earp-epos skulle spelas in i början på 90-talet.)

Silverado innehåller just allt som en western ska, ett färgstarkt persongalleri med klara gränser över vilka som är onda och goda, snygga pang-pang-scener, sköna vidder, dammiga gator och ljummen whisky. Till och med filmmusiken ligger med helt rätt klang och lägger extra njutnig på upplevelsen.  Här samlas alla westernklyschor i en och samma ask och det bjuds friskostigt ur den på ett högst förtjusande sätt. Friskt sevärd för alla som är svaga för genren..

Sommarklubben: Rätta virket (1983)

För en rymdnörd som en annan är detta naturligtvis inget annat än ren och skär teknikporr för ögat. Den sanna, låt vara patriotiskt friserade, historien om hur det gick till när the Space Race föddes och framför allt vad som egentligen lade grunden till USA´s hela rymdprogram.

Boken som filmen bygger på är tjock som en tegelsten och givetvis blev filmen av samma omfång när alla avgörande händelser från 1947 fram till 1963 skulle avhandlas. Drygt två och en halv timmes finfin nostalgi om männen (och kvinnorna bakom dem) som tack vare våghalsighet, mod, dumdristighet och ren tur såg till att USA på allvar lade sig i kampen om rymden när Sovjet helt oväntat lade ribban med sina Sputnik-påhitt.

Naturligtvis är det en Hollywood-film med allt vad DET innebär. Trots detta tål den dock att ses som ett rejält hantverk om monumentala insatser som faktiskt genomfördes i verkliga livet under en tidsperiod när man egentligen inte visste någonting om de krafter man började utmana. Dagens regissör Philip Kaufman utgår med eget manus från Tom Wolfe´s roman (denne gillade fö inte alls filmen) och ser till att göra nedslag på de mest avgörande punkterna på den trevande väg som snart skulle leda till rymden. Både spännande och dramatisk när det hettar till såklart, men också med humor och viss ironi insmuget. Återigen, låt vara att verkligheten är friserad för att passa vinnarna. Som i det här fallet var tex legendariska namn som Chuck Yeager, John Glenn, Gus Grissom, Gordon Cooper och Alan Shepard…som dessutom blev den förste amerikanen i rymden någonsin.

Ett snyggt tillverkat tidsdokument är det otvivelaktigt, och dessutom kan man njuta av finlir av flera av dagens stabila skådisveteraner som gestaltare av ovanstående hjältar..; Dennis Quaid, Fred Ward, Ed Harris, Sam Shepard, Scott Glenn, alla i sin prime då i början av 80-talet. Snabbögda hinner också se Jeff Goldblum i en av sina tidigaste roller på vita duken. Även om det var en rätt svartvit man´s world glömmer inte Kaufman helt bort de prövade fruarna bakom dessa berömda pionjärer. Inte helt rättvis speltid till de stödjande fruarna naturligtvis, men en och annan välspelad scen ( av bla Barbara Hershey, Veronica Cartwright och Pamela Reed ) som visar vad som försiggick i deras tankar under denna rådande cirkus.

Rätta Virket är kanonlysande nattamat för en rymdnörd. En visuell, färgglad och mustigt dramatisk avhandling av det saligt berömda Mercury-projektet i början av 60-talet. Kanske inte så mycket för oss i gamla Svedala att gapa över, men alla rymdfartsfrälsta torde ändå veta ungefär vad jag dillar om här. Pionjäranda i den mörka sommarnatten!