X-Men: Apocalypse (2016)

xmenposterMin poddpartner in crime; Fiffi, beskrev det mycket bra; som att få en overload av Vicks Blå och känna det friska draget i halsen. Det man liksom inte väntade sig! Typ så.

Förra installationen i franchisen var ett segt tuggummi. Så in i bomben. Jaja, jag vet att en  del av er inte håller med nu. Men så är känslan i den här filmbloggen. En storyline som kändes (då alltså) rätt trött och fantasilös. TUR då att dagens kapitel plötsligt snäppar upp sig en bit och bara sådär blev de konflikttyngda X-Männen (och kvinnorna) lite kul underhållning igen!

Rullen rör sig mestadels i ett 80-tal idag, och filmmakarna försitter såklart inte chansen att ge oss en del sköna tidsdetaljer vad gäller både mode och musik. Visst ja, en avstickare till forntida Egypten hinns med också! Dagens badass är en sorts urmutant som härstammar från just pyramidnissarnas epok. Nu vill den megalomaniske Apocalypse (Oscar Isaac med svår kroppsmålning) utplåna hela jorden as we know it och skapa en ny världsordning. Ack ja, dessa lirare alltså.

Som tur är finns hjälte-mutanterna som the last line of defense. Och tur är väl det! Vi möter dom alltså i yngre upplaga igen. Vilket betyder bla Jennifer Lawrence (Mystique), James McAvoy (Professor Xavier), Michael Fassbender (Magneto), Nicholas Hoult (Beast), Sophie Turner (Jean Grey), Tye Sheridan (Cyclops). The good old gang alltså. Plus ett gäng filurer till, där tex Olivia Munn får briljera som asskickande Psylock några minuter.

Bästa scenen i rullen? De fem minuter med Quicksilver (Evan Peters) till tonerna av Eurythmics när han får briljera, och bjuder på stor humor! Härlig scen. Nästan värt hela avgiften bara det! (nästan alltså).
Annars är det såklart floskeldialog, högtravande moral och…tja ”det vanliga”. DOCK med en viktig skillnad mot tex vårens övriga superhjältenedslag som tenderade att tidvis bli både onödigt svår och för allvarlig. Här är mer känslan tjo och tjim. Likväl krossas dock byggnader och mark jämnas, not to worry (man kan undra vad ministern Ross i Civil War har att säga om dessa mutanters battlande i 80-talets Kairo…).

still-of-kodi-smit-mcphee,-sophie-turner-and-tye-sheridan-in-x-men--apocalypse-(2016)-large-picture

nya tider, yngre versioner

Ändock, flöjtigt frejdigt och jag gillar att alla mutanterna får sin beskärda del av minutrarna i rampljuset. Det rullar på, som det heter. Jag sitter nöjd och ganska mycket otippat underhållen. Väldigt mycket underhållen faktiskt! Regissör Bryan Singer spelar med kort han känner väldigt väl. Stabilt. Låt vara sen att Jennifer Lawrences Mystique fortfarande känns rätt tråkig som figur och att Rose Byrne kanske har fått 2016 års mest intetsägande och onödiga roll. Men…Logan då??? Jorå, han spurtar förbi..så att säga.

Men nån expert i ämnet får gärna förklara X-Mens tidslinje för mig nu.
Som det utvecklas här verkar ju inget stämma med de första originalrullarna! (Filmitch-Johan…har du några svar??)

#38_logoVi snickesnackar dessutom upp rullen rätt rejält i avsnitt 38 av SoF-podden! Bara att klicka in och lyssna!

Mad Max: Fury Road (2015)

Ok, vi stannar upp för en sekund och ser tillbaka lite.
Det senaste regissören George Miller gjort innan dagens rulle….är filmer om dansande pingvinger och en gris som kommer till stan.

Jag tar det igen.
Dansande pingviner och en gris.

Så plötsligt, som om gubben fått fnatt, tar han på partyhatten och tänker ”nu jävlar ska alla som klagat på att det inte finns någon mer Mad Max-rulle få så de håller käften!”
Vilket är precis vad jag gör!
Håller käften av hänförelse. Och dessutom andan. Helvete, man hinner ju knappt slå sig till ro i biofåtöljen innan kaoset utbryter och storyn bara drar igång. Eller vadå story!?
Här behövs fan ingen story. Som om Miller bara tänkt ut en enda stor, dammig, röjig och fläskig biljakt genom the wasteland. Och det räcker ju så! För oss som varit svältfödda på The Road Warrior-stuket..och förbannat den dag alla då inblandade gick med på att göra ”Beyond Thunderdome” -85….är detta ett rent och skärt halleluleja-moment!
Miller återskapar inte bara känslan från mästerverket -81…han tar det dessutom ett steg längre och tuffare OCH snyggare (nattscenerna med stjärnhimlen i öknen…ahhhh…)!!

Alltså, här finns ju fan allt. Stenhård action med 15-årsgräns (tack för det!), galna…eh…galningar i dom mest pimpade fordon man kan tänka sig! Miller håller det stramt, han vet vad han vill foka på..och gör det. Utan krusiduller. Vi får en Max med ny nuna i Tom Hardy. Funkar han? Jovars, han gör jobbet och grymtar sådär primitivt när det behövs. NATURLIGTVIS hade högsta vinsten varit att token Mel Gibson hade hoppat in i läderoutfiten igen, men man kan uppenbarligen inte få allt i denna comeback. Det stora avtrycket gör ju istället Charlize Theron som stencoola Furiosa. En värdig kompanjon till Max på detta hysteriska äventyr och det är härligt att Miller med manuspolare väljer det stuket på storyn.

I The Road Warrior fick vi minsann vänta på de bästa godsakerna i biljakten som då följde mot slutet. Här är det flykt som gäller från början. Furiosa drar med en ”war-rig”, lastad med bröstmjölk (hårdvara) och huvudbadassets haremsdamer. Nu får det vara nog med diktatorfasonerna tycker hon. Bossen blir förbannad och vill ha tillbaka allt. Ut med trupperna som består av dårar, dårar och åter dårar. Fast ibland ganska underhållande sådana också (Nicholas Hoult).
”Som vanligt” i Millers rullar om Max känns huvudskurken, här en ”Immortan Joe” (Hugh Keays-Byrne…att han också var med i Mad Max från -79 som skurk är ju såklart bara sådär charmigt som det kan bli!) ) i tuff mask, ganska vek som karaktär och ingen man kommer att lägga på minnet. Nej, det är ju istället bossens alla underhuggare som blir den tuffaste matchen för Max och gänget….där man för övrigt bland de långbenta harensdamerna hittar hatobjektet Rosie Huntington-Whiteley, ni vet…hon som nästan på egen hand förstörde Transformers 3! Blä!

tuffare än raggarkortegen i Norrköping varje 1:a maj!

Full fart genom det australiska wastelandet (fast det i verkligheten är den Namibiska öknen som får vara stand-in) således och jag myser extra med vetskapen om att Miller varit sparsam på CGI, och istället kört lite hederlig old-school när det gäller att krascha bilar och få saker att flyga i luften! Härliga tider! Och att det är just Miller själv som plockar upp fanan om Max Rockatansky igen! Det är anmärkningsbart underbart! Max modell 2000-talet är en hårdare, mer makaber och högljuddare värld…men med 80-talets charm vässad ett par snäpp!
Dessutom, jag såg filmen i 2D och njöt i fulla drag! 3D är överhajpat och överreklamerat! Så det så!

Vad mer? Ja just det…snacket om att Max har blivit svag och hamnat i en smetig feministisk historia har ju rullat runt jordbollen! Ha! De som hävdar detta kan ju bara dra åt helvete!
Eller ännu bättre, rakt ut i the wasteland! Kanske träffar de på en galen ”Krigskille”!! HAHAHA!

Fullt ös, medvetslös! Nästan.
En av årets hittills bästa filmer!

Smackelibang!

Just idag har också Nerd-Bird-Cecilia spanat in Mighty Max med vänner!
I övrigt hittar du åsikter om George Millers comeback hos bloggfantomer som Filmitch, Filmparadiset, Fiffis Filmtajm, Plox, film4fucksake, Jojjenito, Henke och Sofia!

Årets hotellvistelse (?) + slitna mutanter

The Grand Budapest Hotel (2014)

Ja det har gått så långt att du utan problem kan kasta på mig en rulle av Wes Anderson, och jag bara sväljer den. Med hull och hår. Det är nåt med den där lätt torra berättarstilen, de visuellt överdådiga, nästan dockhusliknande, detaljerna. Och humorn. Denna lätt anti-humor som plötsligt blir både så förtjusande och märkligt konstig på samma gång.

Ingen Anderson-film utan sina skådisar dock. Som att varje inhyrd aktör plötsligt lägger i en växel man inte trodde fanns. Eller blir alla konstigt påverkade i denne märklige filmregissörs närvaro, och börjar visa upp sidor av sig själva de inte trodde fanns? Jag får väl bli svaret skyldig där, men maken till underhållande skådespeleri har man inte sett på länge. Och den digra rollistan går inte av för hackor. (tex Adrien Brody, Bill Murray, F Murray Abraham, Jude Law, Saoirse Ronan, Jeff Goldblum, Edward Norton, Harvey Keitel, Tilda Swinton…FÖR ATT NÄMNA NÅGRA!)

Men möt framför allt M Gustave (Ralph Fiennes), concierge på det formidabla hotellet Grand Budapest i hittepårepubliken Zubrowka nånstans i östeuropa i skarven mellan första och andra världskriget. Gustave får mycket märkliga saker att stå i när han råkar ut för både ditten och datten, vilken inbegriper ett rejält paraderande av birollsstjärnor på löpande band. Ingen kan dock förstås mäta sig med Fiennes i huvudrollen. Hans Gustave ÄR hela underhållningen och Anderson fyller sitt egenkomponerade manus med galet effektfullt stilistiska detaljer, knasiga grepp i berättartekniken (SKIDJAKTEN!) (vilket ju är lite Anderson-signum gubevars) som gör att 100 minuter färgpalett liksom bara drar förbi i ett förtjusande tempo.

Kanske kan man likna detta senaste bidrag i Wes-universumet vid en kartong med utsökt delikata bakelser i allsköns färger.
Oerhört svåra att värja sig mot, lämnar en god gräddig eftersmak. Möjligen kan vissa skådare av rambrytande verk som just detta behöva akta sig för att äta för mycket av godsakerna. Speciellt om man har lite svårt för att fantasin ibland tar sig nya och oväntade uttryck i både ord och bild. För en annan är det mumma hela vägen!
Bättre än Anderson-pärlan Moonrise Kingdom? Tja, minst MINST LIKA BRA är det allt!


X-Men: Days of Future Past (2014)

Jaha, klart att X-Men-manusbossarna också skulle börja skicka folk fram och tillbaka i tiden. Fattas bara annat. Här är det förstås mest gamle slitne Wolverine (Hugh Jackman) som får göra skitjobbet när framtiden bokstavligen håller på att gå under för våra mutanter. Återstår bara att försöka ändra i det förflutna för att rädda framtiden (har vi hört det förut!?), men det är också såklart ett sätt för filmfolket att få in skådisar från både ”original-uppsättningen” (Patrick Stewart, Ian McKellen, Halle Berry osv) och de yngre alter egona (James McAvoy, Michael Fassbender, Nicholas Hoult och Jennifer Lawrence).

Plus gamle Hugh med klorna då förstås.
Får dra huvudlasset här i en story som dock inte imponerar så värst mycket (på mig i alla fall). Trots att man hyr in sköningen Peter Dinklage från GoT som bad ass från det murkiga 70-talet. Som vanligt (1) handlar det om mystiska krafter som både hotar släktet och måste tämjas och kontrolleras. Som vanligt (2) står mutanternas heder på spel. Och som vanligt (3) är det snyggt gjort med effekter och väldans massa CGI.

Bryan Singer är tillbaka bakom kameran och lotsar framför allt Jackmans Järv genom action och rök och galenskaper. Dessvärre i en story som känns direkt blek om du frågar mig. Bäst är förstås rullen när det är det glada (?) 70-talet. Minst engagerande när det handlar om år 2023 och märkliga mördarrobotar som heter Sentinels. Då känner jag att jag zonar ut.
Godkänt för stunden möjligen, men en liten besvikelse.
Eller är det…mättnad?

Jack the Giant Slayer (2013)

Min omedelbara tanke här är; för vem är den rullen? Egentligen?
För larvig för att vara riktad mot en vuxnare publik.
Och lite för skrämmande för de yngsta fanatsitörstande kidsen. Eller?

Lite otippat att just Bryan Singer hoppat på ett projekt som det här. Trots allt känns det som något ur den lättviktigare avdelningen. En sorts påkostad bagatell där specialeffekter smackats in varhelst det finns plats.

En sorts ny take på den gamla sagan om Jack och bönstjälken. Fattige Jack (Nicholas Hoult) bor i ett namnlöst fantasiland. Det är förstås en prålig kung, hans snyggo till dotter, en pålitlig kungens man, en opålitlig dito…och så en massa CGI-jättar av varierande fulhet.
Ett klassiskt upplägg med andra ord, där den ystre hjälten snart ska få visa modet när han måste vinna prinsessans kärlek.

Ett länge sedan gammalt krig mellan människan och jättar väcks till liv igen när Jack, den klanten, tappar en magisk böna vars stjälk strax börjar växa upp i skyn. Dessvärre följde prinsessan (och ett hus!) med av misstag upp mot himlen. Räddningsoperation börjar, Jack hänger på klätterexpeditionen och snart är det upplagt för ny konflikt mot de illvilliga jättarna.

Singer kör på med lite matinéäventyr, varvat med Hollywoodsk medeltidshumor, försöker sidsteppa de största flawsen i manuset och fyller ut resten av tiden med digitala trollkonster. Det mest anmärkningsvärda känns som rollistan. Förutom Hoult dyker Ian McShane upp som prålig kung, favoriten Stanley Tucci kör en skön bananas-roll som badass, en sportig Ewan McGregor (han tycks aldrig bli äldre!) drar några sköna kommentarer på typiskt brittiskt manér, en röst till chefsjätten som naturligtvis tillhör…Bill Nighy…och på det hela taget verkar alla ha haft lite lagom skön betald semester.

Jack the Giant Slayer är förvisso ett tekniskt snitsigt hantverk…men storyn fäster inte jättefokat och känns anpassad till en yngre publik. Jättarna är dock fula som stryk och våra hjältar får fullt upp med att rå på dem. Som lättpoppad underhållning duger den väl för stunden, men inget man känner att man vill skriva hem om.
En mellanfilm för Singer?

full starfull star

Warm Bodies (2013)

Driver man en genre för hårt är alltid risken att det uppstår avarter i olika former. Det är ju rätt känt vid det här laget. Och ganska etablerat också kan man väl nästan säga?

Inte ens zombiegenren klarar sig undan detta fenomen, och visst ska jag erkänna att jag muttrande skakade på huvudet när dagens rulle först kom på tal, skulle nu Twilight-stuket till och med nästla sig in hos zombierna?! Är det inte illa nog med glittrande vampyrer som det är..?!..typ tänkte jag nog. Så såg jag trailern och kände att det ändå möjligen kanske kunde ge nåt det här. Kanske. Lite. Trots allt.

Framtiden är som vanligt en värld i kaos. Det gamla hederliga Viruset med stort V har lämnat civilisationen uppdelat i de som klarade sig och lever bakom barrikader, och de som blev…zombies och mest bara irrar runt hela tiden. Lustigt nog finns en avart av zombies som förfallit i stadiet och mest ser ut som spinkiga skelett på rymmen från The Black Pearl (you know..)

Den glåmige och bleke R (Nicholas Hoult) är dock inte som andra levande döda. Inte nog med att han helt ologiskt är filmens berättare, han verkar också kunna tänka liiite själv och skapar sig till och med en sorts rutin i den lealösa vardagen (man får väl helt enkelt klassa in det under filmskaparnas konstnärliga frihet…).

Enter filmens hjältinna Julie (Teresa Palmer) från bakom-barrikaderna-där-de-levande-bor, som strax får se sin pojkvän falla offer för just sävlige R och hans kadaverpolare. När R smakar på pojkvänshjärna börjar så något hända…han KÄNNER och tar till sig minnen från det liv han just släckt. Kanske blir han till och med lite kär i Julie….och Julie kan inte riktigt skaka av sig att det är något speciellt med den där zombiefierade typen som dessutom räddar henne undan de andra blodtörstiga rackarna som envisas med att dyka upp.

Som ni fattar heter inte Julie Julie och R heter inte R (som i Romeo) för inget. Dagens regiman, Jonathan Levine, förklär helt enkelt den gamla storyn i lite nya, märkliga, trendiga kläder och färger. Och visst blir det en balkongscen också! Fattas bara annat. Ju längre filmen rullar på, ju mer blir det uppenbart att R är på väg att bli mänsklig igen, med känslor och förmågan att tänka allt klarare…
Är det här filmens motsvarighet till glittereffekten i Twilight frågar jag mig? Kan man verkligen förstöra och ”leka” så med zombiesmittan? Herregud, det går väl inte att bli frisk från den? Eller!?

mysa med en zombie. bara sådär.

Trots att filmen egentligen är ganska smal i sin handling och rätt lökig känns inte snedsteget med att flirta med den företrädesvis rätt unga (och kvinnliga?) publiken sådär jättestörande som vampyrtramset. Kanske beror det på regissör Levines försök att krydda med lite smårolig obskyr humor i vissa sekvenser. Kanske beror det på Hoult som ändå känns rätt kul i rollen som sengångare med pånyttfödd tankeverksamhet och känslor. Eller att en lagom flummig och lite frånvarande John Malkovich hoppar in i en miniroll som Julies pappa, tillika basen på bygget bakom barrikaderna. Julie och R tar rätt god tid på sig att ränna runt innan det förutsägbara manuset kan rulla i mål på sedvanligt sätt, och då har R till och med gjort ett lite halvroande besök i the town of living.

Och visst ja, så har ju också R och hans godhjärtade (really!?!) zombiepolare hunnit med att starta krig mot de hispiga dödskallarna på två ben som istället får bli historiens verkliga badass. Hmm..är detta filmen som på något sätt ska ge zombien upprättelse?
Hoppas verkligen inte.

Warm Bodies blir ett lustigt hopkok av lite allt möjligt. Spelar farligt nära samma liga som Twilightskräpet, men lyckas märkligt nog ända hålla sig från att ramla ned i smeten alltför djupt. Bättre humor här, och betydligt bättre skådisar, räddar dagens alster från soptunnan.
Men zombies som…känner…..? Hrm…