Mad Max: Fury Road (2015)

Ok, vi stannar upp för en sekund och ser tillbaka lite.
Det senaste regissören George Miller gjort innan dagens rulle….är filmer om dansande pingvinger och en gris som kommer till stan.

Jag tar det igen.
Dansande pingviner och en gris.

Så plötsligt, som om gubben fått fnatt, tar han på partyhatten och tänker ”nu jävlar ska alla som klagat på att det inte finns någon mer Mad Max-rulle få så de håller käften!”
Vilket är precis vad jag gör!
Håller käften av hänförelse. Och dessutom andan. Helvete, man hinner ju knappt slå sig till ro i biofåtöljen innan kaoset utbryter och storyn bara drar igång. Eller vadå story!?
Här behövs fan ingen story. Som om Miller bara tänkt ut en enda stor, dammig, röjig och fläskig biljakt genom the wasteland. Och det räcker ju så! För oss som varit svältfödda på The Road Warrior-stuket..och förbannat den dag alla då inblandade gick med på att göra ”Beyond Thunderdome” -85….är detta ett rent och skärt halleluleja-moment!
Miller återskapar inte bara känslan från mästerverket -81…han tar det dessutom ett steg längre och tuffare OCH snyggare (nattscenerna med stjärnhimlen i öknen…ahhhh…)!!

Alltså, här finns ju fan allt. Stenhård action med 15-årsgräns (tack för det!), galna…eh…galningar i dom mest pimpade fordon man kan tänka sig! Miller håller det stramt, han vet vad han vill foka på..och gör det. Utan krusiduller. Vi får en Max med ny nuna i Tom Hardy. Funkar han? Jovars, han gör jobbet och grymtar sådär primitivt när det behövs. NATURLIGTVIS hade högsta vinsten varit att token Mel Gibson hade hoppat in i läderoutfiten igen, men man kan uppenbarligen inte få allt i denna comeback. Det stora avtrycket gör ju istället Charlize Theron som stencoola Furiosa. En värdig kompanjon till Max på detta hysteriska äventyr och det är härligt att Miller med manuspolare väljer det stuket på storyn.

I The Road Warrior fick vi minsann vänta på de bästa godsakerna i biljakten som då följde mot slutet. Här är det flykt som gäller från början. Furiosa drar med en ”war-rig”, lastad med bröstmjölk (hårdvara) och huvudbadassets haremsdamer. Nu får det vara nog med diktatorfasonerna tycker hon. Bossen blir förbannad och vill ha tillbaka allt. Ut med trupperna som består av dårar, dårar och åter dårar. Fast ibland ganska underhållande sådana också (Nicholas Hoult).
”Som vanligt” i Millers rullar om Max känns huvudskurken, här en ”Immortan Joe” (Hugh Keays-Byrne…att han också var med i Mad Max från -79 som skurk är ju såklart bara sådär charmigt som det kan bli!) ) i tuff mask, ganska vek som karaktär och ingen man kommer att lägga på minnet. Nej, det är ju istället bossens alla underhuggare som blir den tuffaste matchen för Max och gänget….där man för övrigt bland de långbenta harensdamerna hittar hatobjektet Rosie Huntington-Whiteley, ni vet…hon som nästan på egen hand förstörde Transformers 3! Blä!

tuffare än raggarkortegen i Norrköping varje 1:a maj!

Full fart genom det australiska wastelandet (fast det i verkligheten är den Namibiska öknen som får vara stand-in) således och jag myser extra med vetskapen om att Miller varit sparsam på CGI, och istället kört lite hederlig old-school när det gäller att krascha bilar och få saker att flyga i luften! Härliga tider! Och att det är just Miller själv som plockar upp fanan om Max Rockatansky igen! Det är anmärkningsbart underbart! Max modell 2000-talet är en hårdare, mer makaber och högljuddare värld…men med 80-talets charm vässad ett par snäpp!
Dessutom, jag såg filmen i 2D och njöt i fulla drag! 3D är överhajpat och överreklamerat! Så det så!

Vad mer? Ja just det…snacket om att Max har blivit svag och hamnat i en smetig feministisk historia har ju rullat runt jordbollen! Ha! De som hävdar detta kan ju bara dra åt helvete!
Eller ännu bättre, rakt ut i the wasteland! Kanske träffar de på en galen ”Krigskille”!! HAHAHA!

Fullt ös, medvetslös! Nästan.
En av årets hittills bästa filmer!

Smackelibang!

Just idag har också Nerd-Bird-Cecilia spanat in Mighty Max med vänner!
I övrigt hittar du åsikter om George Millers comeback hos bloggfantomer som Filmitch, Filmparadiset, Fiffis Filmtajm, Plox, film4fucksake, Jojjenito, Henke och Sofia!

tema Bay: Transformers 3: Dark of the Moon (2011)

När jag första gången hörde talas om att Transformers skulle förvandlas till en påkostad Hollywoodfilm var det inte liksom kärlek vid första tanken. Snarare ”hur i h-e har de tänkt sig det!?” och ”Det är väl leksaker för småkids!?”
Desto roligare då när det visade sig att Michael Bay´s rulle faktiskt istället levererade en stilfull, fantasifull, skönt tekniskt och framför allt vital underhållande historia! Som dessutom var rolig på ett roligt sätt! Det är banne mig inte vanligt.

Stenen i rullning och givetvis krattades manegen för en uppföljare, där det mesta skulle vara större, starkare och framför allt (det är ju trots allt en Bay-film) låta högre än förut. Uppföljaren var i det här fallet naturligtvis inte alls lika bra som sin föregångare, men ett visst mått av underhållning kunde ändå vaskas fram om man var på det humöret. Maskinerna stod  naturligtvis i centrum även här, men fortfarande kunde Shia LaBeouf och co göra sina röster hörda. På minussidan i den filmen kunde noteras att finalen kändes alltför utdragen och lång, och nu kunde det väl iaf inte historien tas vidare direkt i Transformersvärlden?

Kunde man tro ja.

snart ett ex-hus

Givetvis talar pengar sitt klara språk, och det var bara en tidsfråga innan denna tredje del skulle dundra in över oss. Bay, i denna filmserie, uppbackad av självaste Spielberg och DreamWorks hade uppenbarligen planen klar. Gränserna var sedan länge flyttade och nu jävlar i hans låda skulle vi storkna som åskådare. En gång för alla. Push it beyond the limit. Låt Drömfabriken öppna möjliga ventiler som finns, ge galningen Bay uppenbarligen fria händer med ett ytligt ihopknåpat manus och se till att sommaren 2011 blir en robotsommar utan dess like. Bay fick kontroll över 195 miljoner dollar att spendera och täpp liksom bara till truten på alla som har mage att överhuvudtaget ifrågasätta filmseriens fortsatta varande eller icke.

Tillräckligt mycket stålar fick också skådisarna (visst ja sådana ska det kanske finnas ett par av också…om det ska vara nödvändigt) att komma tillbaka. LaBeouf drog på sig filmkostymen igen, liksom John Turturro och Kevin Dunn. Lite mer oklart hur Frances McDormand och John Malkovich kunde halka in detta spektakel, men så blev det. Att alla ynglingars våta dröm Megan Fox fick kicken under omskrivna former vet ni redan så det behöver vi inte gå in på. Däremot skulle det vara intressant att veta hur man tänkte när stolpskottet Rosie Huntington-Whiteley anställdes som Sam´s nya flickvän. Så fort människan visar sig i bild går otroligt mycket energi åt att reta sig på hennes förehavanden och brist på talang.

återigen; "vad utsätter han oss för!?"

Handlingen då? Tja, det bästa man kan säga om filmen är att inledningen med den fantasifulla förklaringen till varför NASA överhuvudtaget ville komma till månen är det avgjort bästa i hela rullen. Och då har filmen knappt börjat! Någonstans har alla fått tokspel alternativt hybris och glömt bort precis allt som gjorde den första filmen till skämmigt energisk och lite halvmysig underhållning; att det finns en sorts själ i filmen, liten eller ej men ändock. Att den skapar en sorts egen identitet. Denna mastodontdel ägnar sig istället åt att bara ösa på, fullständigt peppra mig som åskådare med teknik, cgi-hysteri, galna scenlösningar och fan vet allt.

Ok, det går naturligtvis inte att gnälla på Bay´s osvikliga förmåga att skapa stenhård effektaction, klippa ihop det med ett ursinnigt tempo. Men fan vad tomt det blir. Tomt, själlöst och tråkigt.
Ja, du läste rätt. Tråååkigt, booring.
Våra vänner skådisarna kommer helt bort i den filmiska cirkusen, vem gjorde vad när? Äh, skitsamma jag orkar inte bry mig.
Och varför är den och den med och vad gör han egentligen för något? Äh, skit samma jag orkar inte bry mig.

mastodont, maskin, manglare

Dagens manus är utan tvekan det avgjort mest crappiga i hela serien, och i andra halvan av filmen känns det på något sätt som att bottenproppen går ur och till och med Bay börjar tappa kontrollen på det som sker. Finalen är så jävla utdragen så att jag inte tror det är sant. Men det är det ju, och plötsligt börjar jag, möjligen i ren desperation, tänka på annat, som att komma ihåg att köpa mjölk, boka tvätt-tid och inte missa Sportnytt på tv…

Biokomplexbesökarna världen över vallfärdade dock mot bättre vetande till filmdukarna och till dags dato har Bay´s monsterproduktion håvat in smått galna 1,123,746,996 dollar sett till hela världen. Läs igen; drygt en miljard. På ett uselt manus med vansinniga effekter. Men å andra sidan vem hade väntat något annat?

Transformers 3: Dark of the Moon är bombastisk så det är löjligt. Effekterna har visserligen världsklass och tempot är på nivån att ingen lär somna för att det går för sakta. Däremot utfärdar jag en grinig varning om att man ändå kan råka ut för detta eftersom att filmen är så förbannat tråkig, själlös och alldeles för lång och är därmed något som jag inte kan låta bli att reta mig på. Känslan av beställningsvara är irriterande påtaglig. Och hinner du se skillnad på vilka plåtskrällen som är vilka i den hysteriska klippningen är du bara att gratulera.
Men hördu Bay, nu får det vara bra va? Snälla?

I och med denna bombastiska final är det också slut på den lilla miniodyssén i Bay´s digra filmotek. Naturligtvis har vi inte sett det sista av denne inkomstpålitlige filmmakare, och mer lär följa…om inte annat höras.