Transformers: The Last Knight (2017)

Ack dessa Transformersrullar. Jag är så splittrad av dem…och inför dem. Gillade ettan tokmycket, tyckte nr 2 var ok, avskydde trean men tjusades av del 4 (även om en del av mig tyckte att det kanske kändes rätt bra med ett stopp där och då). Men..hahahahaha..dollars pratar det enda språk som gäller i filmvärlden, och därför har vi nu del 5 i den galna sagan om gigantiska livsformer som kan förvandla sig till bilar.

”Marky Mark” är tillbaka, inknöad som hjältetyp i manus igen. Anthony Hopkins gör en dag på jobbet som engelsk överklassgubbe med hemligheter, Josh Duhamel dyker upp igen som militärsnubben Lennox, han har ju varit med ett par svängar förut. Laura Haddock får vara kärleksintresse och sidekick åt Wahlberg. Lite nytt och lite gammalt i laguppställningen alltså. Storyn känns dock svårare än på länge, verkligen sådär superansträngt framvärkt för att regifantomen Michael Bay ånyo ska hitta på sätt att demolera byggnader på löpande band. Nu handlar det om kriget mellan Autobots och Deceptions (vilka var vilka nu igen?). Roboten med filmvärldens bästa basröst; Optimus Prime, är försvunnen. Tja, det mesta är knivigt. Svaret tycks ligga bakåt i tiden, om hur de väldiga bestarna först kom till jorden.

Nja, viss underhållning finns såklart att hämta här, effekterna är apsnygga till förbannelse och det ser verkligen ut som Autobots och räliga Deceptions klampar runt bland kåkar och människor på riktigt. På ett sätt kan man kalla rullen solid, eftersom den verkligen bjuder på vad som förväntas. Inga överraskningar här, och CGI-festen går på högvarv. Tyvärr blir det ganska snabbt rätt enahanda och repetitivt (nähä!??!) med alla scener som staplas. Storyn ÄR verkligen i det svagaste laget och man bryr sig liksom inte speciellt mycket om vad som händer. Humorn är traditionellt tacky, och de framvärkta onelinesen sitter där de ska. Wahlberg är där som hjälten Cade..men ändå inte. Svårt att se att han kommer att dyka upp i den här franchisen igen.  Till och med Bay själv har ju annonserat att det här är hans sista regiuppdrag med robotarna.

Inget nytt under solen alls här. Som om man hade väntat sig det då.
Viss underhållning för stunden. I övrigt känns det…väääldigt mättat.

Annonser

13 Hours (2016)

13HoursJahopp. En ny Michael Bay-are, och världen delas i två läger.
Lite som vanligt.

Här väljer Boom-Boom-Bay att återskapa verkliga (hrm) händelser i Libyen, Benghazi 2012.
Det är CIA, det är kontrakterade säkerhetsstyrkan GRS (kan också gå under namnet Skäggklubben) och det är oroligheter till tusen. Läget är spänt och en liten amerikansk outpost kallad The Annex är vad som finns i Benghazi, där alltså våra stenhårda grabbs håller till. Och så finns ju stället där den amerikanske ambassadören envisas med att bo när han dyker upp i staden. Naturligtvis ligger icke detta retreat i anslutning till The Annex. Jobbigt läge.

Än jobbigare blir det ju såklart när skiten träffar fläkten och militanta grupper plötsligt samordnar en attack mot ambassadörens tillhåll. Var är Skäggboysen?!? Jo, de sitter fast i The Annex pga byråkrati! Illa! Jävligt illa. När de till slut kommer loss, ja då är frågan om det är försent att skynda till undsättning…?

Som sagt, based on a true story. Med allt vad det innebär. Viktigt att komma ihåg, tror jag, när man ger sig in i att titta på en film som denna; här handlar det inte om objektiva iakttagelser. Här handlar det om att på sedvanligt Bay-sätt lyfta fram den patriotiska känslan. Den som tror sig kunna hitta något annat här…kan inte ha sett speciellt mycket film.

Du kan stöta och blöta politiken bakom, sättet händelserna sker på, moralen, trovärdigheten..och allt annat som kan tänkas dyka upp i skallen.
Jag väljer istället att bitvis ryckas med av spänningen som uppstår, Bay KAN det här med att skapa intensitet tillsammans med sina explosioner. Och det kan du tycka vad du vill om. Jag känner vissa vibbar från en stabil film som Black Hawk Down, det lite kalla kliniska sättet att se på ”motståndarsidan”…att de ofta blir en ansiktslös hotfull massa. Opersonligt? Ja kanske. Men också effektfullt och passande i en rulle som den här.

Har vi några kända ansikten i rullen? Javisst, John Krasinski väljer möjligen en otippad roll som skäggig antihjälte med familj hemma i USA. Hans bästa kompis på plats är James Badge Dale, lite mer cynisk, lite mer livstrött. Båda två sköter sig i rollerna. Jag har inga problem med att engagera mig i deras personer.

13-Hours-John-Krasinski

Skägget Krasinski trodde kanske att det skulle vara betald semester han kom till

Rullen bygger alltså på en bok som skrevs om dessa händelser. Har icke läst den. Har dock inga problem med filmens manus. Bay försöker kanske berätta en allvarligare story på sitt vis, vilket såklart betyder att han inte kan hålla sig från att spränga saker i luften. Men här passar ju det också. Och JAVISST, här finns långsamt vajande amerikanska flaggor, bilder på nära och kära till tåraktig musik. Men…ta det bara.
Det gör sig i filmen. Punkt. Liksom.

En film som dessutom är betydligt bättre än man kan tro, trots alla fördömande åsikter runt klotet. En spännande film är en spännande film är en spännande film.
Vad än för politisk och moralisk OCH patriotisk bild den vill måla upp.
Är den dessutom gjord med tunga Hollywood-pengar från den skottsäkra delen av Drömfabriken…tja då blir det underhållande. Vare sig man vill eller inte.

Bästa tipset här?
Skit i att fundera på omständigheter, verkligheter, moral och annat som inte håller för att synas i sömmarna.

Teenage Mutant Ninja Turtles (2014)

Teenage_Mutant_Ninja_Turtles_film_July_2014_posterHaha. 29 spänn i reabacken lockar mig att ta hem den här ”godbiten” på en blu ray-skiva. Värt?

Både ja och nej.
Jag är ju en Michael Bay-man så jag vet ju vad jag får. Här sitter han i producentstolen och bestämmer hur rullens stil ska vara. Lite tryggt ändå. Ordern att utföra jobbet ligger på regimannen Jonathan Liebesman, och han gjorde ju inte alls bort sig med World Invasion: Battle Los Angeles 2011.

Asch ni kan ju historien om de putslustiga muterade sköldpaddskrigarna vid det här laget. Det är oneliners, pizzasnack, smyg i kloakerna, ett New York som hotas av den bistra skurkligan The Foot, en mystisk affärsman (William Ficthner)…och framför allt är det ju Megan Fox i alla möjliga vinklar. Som den orädda reportern April bondar hon snart med de CGI-tillverkade brottsbekämparna, och du kan stampa dig blå när du skriker att Fox bara har en funktion på film (jag tänker inte säga emot)…MEN hon gör sig självklart perfa i en tonårsrulle som den här. Perfekt produktplacering om du så vill.

Är filmen kass?
Nej, faktiskt inte. Kan man köpa en Stålis eller Battis…eller knasboll som heter Deadpool..kan man lika gärna köpa fyra muterade ninjasköldpaddor. Gott om fart i rullen, lite fräsiga megaeffekter på skyskrapor som får sitt (kom igen, det är ju Bay), snabba MTV-klipp i actionscenerna. Jag trodde faktiskt det skulle vara…värre.

Megan-Fox-and-the-Ninja-Turtles-in-TMNT-2014

Meg och matadorerna

Det enda abret är att Liebesman och producenterna förstås fått stallorder om att filmen ska kunna ses av de yngre tonåren, kanske hela familjen på utflykt, och därför måste värsta våldet tonas ned. Inget strittande blod eller ”vuxenexplosioner” med andra ord. Liite synd förstås, för hade man vågat sig på en ruffigare ton med lite maffigare underhållningsvåld hade nog banne mig underhållningsnivån höjts en liten bit.

Ok, det är inte bra. Men det är fasen inte kasst heller.
Som att läsa en lite jönsig serietidning i smyg.

Flmr vs Filmåret 1996!

Så har vi kommit till nådens år 1996. 19961

Jaha, vad har vi på det året i filmväg? Vilka var Flmrs guldkorn just detta år?

Jag konstaterar att året gick i det bombastiska Hollywoods tecken ganska mycket, även om en och annan utmanare lyckades smyga sig in. Dessutom en  gammal mästare som än en gång trollade fram en sådan där rulle som man liksom bara inte kan värja sig mot. OCH, slashern fick en liten revival igen! Kul!

Ok, här kommer min lista nurå.
Givetvis dissar du eller hissar du mina beslut i kommentarsfältet.

Året var 1996:

***********************

10. Scream

sceam

Wes Craven, den gamle bävern, bjussade på en nytändning i genren. Eller var det en sorts homage till alla filmer som underhållit oss genom åren på 70- och 80-talet? Rysligt kul och lite spännande blev det i alla fall. Inledningen, ”prologen”, med Drew Barrymore är lysande! Briljant!

 9. Kingpin

kingpin

Ofta lite bortglömd när man pratar bröderna Farrelly, tycker jag. En liten klassiker i mina ögon. Woody Harrelson och Bill Murray! Vilka skojare! Vilken humor!

8. Bound

bound

Ovanligt smart och sexig thriller från syskonen Wachowski. Lurendrejerier och murriga planer. Joe Pantoliano är (som vanligt) asbra, Jennifer Tilly och Gina Gershon är superhotta lovers som har en grej på gång. Fräsig spänning i det mindre formatet.

7. Alla säger I Love You

everyone_says_i_love_you_1996_685x385

Gamle Woody Allen fläskar på med en sådan där liten pärla som man liksom kramar om. Handlingen hoppar från USA till Italien till Paris och alla är sådär härligt trevliga hela tiden. Dessutom sjungs det och upplägget är som värsta 30-talsmusikalen! Love it! En av Allens bättre alster i modern tid!

6. Mars Attacks!

marsattacks

En riktig Tim Burton-rulle! Som man vill att de ska se ut! Galen humor, snygga effekter…roliga effekter! Plus en diger rollista av hel- och halvkändisar! Är man ingen Burton-diggare kan man möjligen tycka att det blir larvigt. För oss andra är topp-placeringen på listan självklar!

5. Primal Fear

primal fear

Tät, TÄT, rulle med Richard Gere som inte gör bort sig som publicitetshungrig försvarsadvokat i Chicago. 90-talskänslan ligger tung i den här thrillern när Gere ska försvara mordanklagade retarden Edward Norton. Upplösningen är….lysande!

4. The Long Kiss Goodnight

long-kiss-goodnight2

Finnliraren Renny Harlin var så härligt het i Hollywood vid den här tiden. Den här rullen har det mesta, från Geena Davis´morsa med minnesförlust till Samuel L. Jacksons gräsliga klädstil. Plus en massa skön röjaraction! En av 90-talets bästa actionstänkare!

3. Fargo

fargo

Udda, sävlig, konstig och fascinerande att titta på! Bröderna Coen med en rejäl ”Coensk fim”! Saker att gilla; Frances McDormands vardagliga polis och Peter Stormares synnerligen obehaglige knasbollefigur Gaer Grimsrud! Fast bäst är kanske William H. Macy som losern Jerry Lundegaard?


2. The Rock

therock114wd

Michael Bay, tokstollen, när han är som bäst! Alcatraz, explosioner, motljus, färger, vråltung action, en putslustig Sean Connery och en hysteriskt överspelande, fast i det här sammanhanget väldigt passande, Nicolas Cage! Njuter varje gång jag ser den.

1. Independence Day

Independence Day (1996) White House

Katastrofmannen Roland Emmerich´s gyllene moment? Han spränger Vita Huset i bitar när aliens invaderar jorden och får den amerikanske presidenten Bill Pullman  att hålla pinsamt over-the-top-tal och mobilisera kraft hos alla amerika…flåt…medmänniskor. En härlig popcornsrulle som man kan se hur många gånger som helst utan att tröttna. Will Smith och Jeff Goldblum leker sig fram genom rullen. Ytlig och slemmig patriotism..visst…men ack så UNDERHÅLLANDE!

 


 

övrigt: 

Bubblare: Jerry Maguire, From Dusk till Dawn, Sleepers, Twister, Lone Star, The Frighteners

Skitvarning utfärdad: Flykten från L.A. (herregud!)

1996!

*********

….och som vanligt….vad övriga bloggkompisar tyckte om det HÄR året är bara ett par klick bort…

 

Transformers: Age of Extinction (2014)

Ja jag vet.
Jag skällde, gapade, hånade och hade mig över förra rullen. Verkligen dissade och spydde okvädningsord över dåren Michael Bay och hans storhetsvansinne med de titaniska robotarna (eller vad tusan de nu är).

MEN VADÅ, man kan väl ändra sig!? Göra en liten pudel. Bli positivt överraskad. För det var sannerligen inte med några större förhoppningar jag dök in i denna galna saga igen. Men hey, har man sett tre vill man väl se fyra…eller? Nu vill jag ju bestämt ta till protokollet att jag inte på något sätt föraktar smäll-pellen Bay och hans idéer. Tvärtom har jag alltid gillat softade kameralinser i motljus, den amerikanska flaggan som vajar i slowmotion, bombastisk musik till grälla färger och effekter som får dig att gnugga ögonen. Problemet var bara att med del 3 i robotsagan kändes det som att det blev för mycket. Utdraget. Eller också var man bara trött på karaktärerna.

Kan man då kalla dagens rulle för en omstart?
Kanske inte, men den goda nyheten är att man faktiskt inte behöver ha sett de andra filmerna för att fatta galoppen. Så pass ”fristående” är ändå storyn. Ok, en liten backstory om att man minsann ska akta sig för robotar, oavsett om de heter Autobots eller Deceptions, finns. Ett sorts förbud mot all ”Transformersverksamhet” råder, och myndigheterna uppmanar till angiveri mot belöning om en vanlig svennebanan skulle springa på en gammal robot.

Vilket NATURLIGTVIS sker när en Average-Joe misslyckad uppfinnare plötsligt får sitt livs äventyr. Och hej och hå, det är samma fulla fart som i de andra filmerna. Bombastiska sekvenser, sjukt snygga effekter och givetvis med skyskrapebetong som ska ramla ned i gatan. Men märk väl här, plötsligt känns det lite….roligare! Mer lustfyllt och överraskande piggt! Vem kan vi ”skylla” på? En likeable Marky Mark Wahlberg som hoppar in i huvudrollen? Kelsey Grammer (han ligger i!) som svinigt badass från the goverment? De manglande titanerna som förvandlar sig i parti och minut? Nä, jag sätter nog Stanley Tucci i första rummet. Som en sorts knasig variant på Steve Jobs (?) drar han hem favoritskapet med sina sköna oneliners och nördiga sätt.

Marky gillar läget med tuff puffra

Här får också Hong Kong våldsam påhälsning av filmvåldet…vilket enligt uppgift miljoner kineser jublat över och vallfärdat till biograferna. Vilket i sin tur gjort dagens rulle till en av de mest inkomstbringande i hela serien. Inte nog med det, det är den längsta också, 165 minuter! PUH!

Såklart egentligen en alldeles för lång skräpsaga där man gör bäst i att stänga av hjärnan, men vem törs å andra sidan säga åt despoten Bay att han måste killa lite av sina darlings…? Överraskande pigg i sinnet efter den här titten må jag ändå säga! Vilken högoddsare om man ser till känslan efter förra rullen.
Hoppsan.

Flmr vs ALIM – del 3

Och åren rullade på!

90-talet bara liksom drällde in över oss. För egen del betydde det plötsligt familj, barn som såg dagens ljus -92 och -95. Den UNDERBARA VM-sommaren -94! Såg Jerry Seinfeld live i Stockholm, vilket var helt awesome då jag var BESATT av tv-serien under detta årtionde! Mycket mäktigt. Musikstilen förändrades, samhället förändrades också lite, kändes som att yuppie-stilen (vet folk idag vad det betyder!??!) bara försvann.

Hur var läget på filmfronten då? Vad hade vi för nya påfund där? Hollywood´s Blockbusters verkade bli större och dyrare och mer pangiga. Dramerna blev möjligen lite djupare och mörkare. Och komedierna…tja de var väl som de alltid varit i största allmänhet.
Så här väljer jag mitt 90-tal:

1990 – Dansar med Vargar

Kevins MASTODONTPIECE. Storslam i Oscarsracet och jag älskar varje sekund av rullen. Costner fångar känslan på vidderna, ensamheten, upplevelsen. Sävlig story kanske enligt många, men hos mig finfina timmar. Och då menar jag båda versionerna.
Bubblare: Maffiabröder, Ensam Hemma

 

 

1991 – Terminator 2 – Domedagen

Spektakel med hjärna i storyn! Har Arnie nånsin varit bättre castad!? Vilken ride! Snyggoeffekter och en story som faktiskt hade nåt att berätta mellan alla explosioner och taskiga oneliners. James Cameron flexade berättarmusklerna igen. Och Linda Hamilton såg hårdare än hårdast ut!
Bubblare: När lammen tystnar, Cape Fear

 

 

1992 – Unforgiven

Clint slöt westerncirkeln med det här dramat om gamla synder och förlåtelse. Otroligt snyggt filmad utan konstgjort ljus. Clint sträv och tjurig, pålitlige Gene Hackman precis så svinig som man vill ha honom. En mäktig avslutning för Eastwood i genren.
Bubblare: På heder och samvete, De Hänsynslösa

 

 

1993 – Jurassic Park

Ingen ville gå med mig på bio när det var dags för premiären. Så jag satt där själv och bara GAPADE av fascination! Spielberg trollade igen och öste på med känsla, spänning och faktiskt lite nyttig dinosauriehistoria. Scenen med bilarna och T-Rexen är fortfarande en kallsvettig upplevelse att beskåda! Maffigt! Underbar musik av John Williams.
Bubblare: Falling Down, Pianot

 

 

1994 – Nyckeln till frihet

Firma Frank Darabont och Stephen King. Vilken duo! Vilken film! Tim Robbins bästa stund i strålkastarljuset? Och Morgan Freeman har aldrig känts spänstigare! Älskar rullen. Underbart maffigt drama om att ALDRIG ge upp sina drömmar, vilket skitställe man än befinner sig på. I det här fallet ett murrigt fängelse där både det ena och andra tycks inträffa…
Bubblare: Forrest Gump, Pulp Fiction (Detta var OCKSÅ ett kanonår!!)

 

 

1995 – Apollo 13

Pålitlige Ron Howard rattade en rulle om rymdfärden som gick åt skogen. Och stoppade in Tompa Hanks, Kevin Bacon och Bill Paxton i ledande roller. Dessutom en (stabil) BOATS. Vad kunde gå fel liksom..(förutom själva rymdfärden dårå)? Inget såklart och filmen är galet patriotisk men också lysande filmdramaspänning! Trots att man vet hur det går!
Bubblare: Seven, Heat (Även detta var ett BRA år!)

 

 

1996 – Independence Day

Skämsvarning på presidenten Bill Pullman´s fetpatriotiska tal till styrkorna precis innan finalen, men i övrigt är det en kanonskön ride som regissören Roland Emmerich bjussar på! Snärtiga effekter, lite lagom popcornshumor, en myspyslig Jeff Goldblum och en rävigt fartig Will Smith med talets gåva. Skämmigt ytlig film som gör underhållningsjobbet med stil!
Bubblare: Fargo, The Rock

 

 

1997 – Titanic

Jag var lite lagom återhållsam innan biobesöket. Och så var det ju den där tunne Leonardo i huvudrollen. Hur skulle det här gå? Men det var ju i alla fall Cameron igen bakom spakarna. Tre timmar senare var jag rejält tagen av det jag nyss sett. Snillet Cameron visste exakt vilka strängar han skulle spela på. Lagom mycket verklighetsbakgrund, romantik och…spänning mitt i all tragik!
Bubblare: Det 5:e elementet, L.A. konfidentiellt

 

 

1998 – Armageddon

Det var mitt i sommaren och det var mitt ute i spenaten på Öland som filmaffischen satt! Inbjudande och lockande. Det första jag gjorde när jag kommit hem efter semestern var att rusa på bio. Jag är så svag för den här sortsens äckligt amerikansk patriotism, och dåren Michael Bay visste precis hur man smörar på ordentligt. Troligen lika utskälld genom åren som älskad. Inte många rullar klår den här rollistan heller. Inte ens idag. Willis i toppform. Bombastiskt!
Bubblare: Rädda menige Ryan, The big Lebowski

 

 

1999 – The Straight Story

Ni vet ju redan mitt argument  här (från -99-listan): ”Att en film om en gubbe som korsar den amerikanska landsbygden på en åkgräsklippare kan generera sådana varma känslor och feelgood till den som tittar kan ju tyckas lite märkligt. Men det är precis vad den gör!!”
Bubblare: Sjätte sinnet, Den gröna milen

 

 

****

The roaring nineties således.
Hissa och Dissa gärna i kommentarerna. Summa summarun, om man glor på bubblarna också,…tycks det ha varit ett ganska gott årtionde. Många av de rullar vi idag håller för näst intill klassisker och kanske lite tidlösa….kom under detta årtionde. Kunde filmfabriken toppa detta? Hur skulle de kommande åren se ut för yours truly och filmer att fastna för..?

mot 2000-talet…!

Filmspanarna: Överdrifter!

Spela ut!”
”Överdriv
!”
Det är den stående ordern varje år när yours truly fuskar på teaterscenen.
Också ett välkänt faktum annars i just DEN branschen.
Att varje aktör på scen ska överdriva dialoger, gester, rörelser. Allt för publikens skull. Ju större överdrift, desto mer går budskapet fram. Eller?
Månadens filmspanarämne bjuder säkerligen till otaliga varianter på ingångsvinklar.
Hur är det i filmens värld?

”Arrrgghh…”…eller nåt.

Låt oss säga att det kanske gått lite upp och ned där. Ofta muttras det kanske som åskådare om att: ”han överdrev så förbannat”. Eller: ”Asch, det där blev ju så överdrivet att det inte gick att ta på allvar..” Överdrifter på film. Lätt att tycka något om. Inte alltid lätt att ta till sig. Vad är konsten egentligen? Att förmedla känslor och budskap med små, diskreta. medel…eller att basunera ut dem på största möjliga sätt för att förvissa sig om att rätt känslostämning infinner sig hos den som tittar?En gång i tiden, i Hollywoods och filmens barndom, kändes varje filmad ruta som en enda orgie av överdrivna galenskaper.
Övertydligheter och galet dramatiska uttryck på de ENGAGERADE ”skådisarna” i svartvitt. Å andra sidan var det stumfilm, inga ord som kunde utnyttjas för att beskriva känslorna eller skeenden. Här behövdes kroppsspråk…och överdrifter.
Det blev en sorts mischmasch av filmad teater utan hörbar dialog…som en pantomim kanske.

”Ja Selma lilla…”

Idag kan vi möjligen hävda att det tagit sina år att få filmens dialog ens i närheten av sättet vi uttrycker oss i verkligheten. Notera gärna 40- och 50-talens nästan larvigt hurtiga dialoger i var och varannan rulle. Kanske som värst i svenska produktioner från den tiden! Så som någon aldrig skulle prata. Idag oerhört roande, men en gång i tiden på fullaste allvar. Filmad dialog ÄR svårt, blir ofta överdriven. Hur får man folk att prata som ”man pratar” i vardagen? Å andra sidan är just det lite som på teatern; med överdriften kommer också känslorna som ska förmedlas fram. Vare sig det handlar om ”onaturlig” dialog, eller framför allt galna VISUELLA trix som mer än väl klassar in under dagens epitet.

Vad vill jag säga med det då?
Jo, att hur mycket vi som filmtittare  än strävar efter realism i filmerna…är det kanske just överdrifterna som gör mediet så magiskt i många fall? Som får en filmisk upplevelse att stanna kvar lite extra. I en film behövs ofta signaler, en manusutveckling, en konflikt…en speciell sinnesstämning förstärkas. Överdriften är filmberättarens bästa kompis? Men inte helt lätt att bara slänga in sådär hur som helst. Hur många känner inte just DU som brukar mumla om att vissa filmer kan man inte se för de är så overkliga och överdrivna… Ett par stycken eller hur?
Någonstans i bekantskapskretsen. Dessvärre har  just de kanske aldrig anammat filmmediets tacksamma underhållningsvärde fullt ut, eller ser tjusingen med överdrifter som smart ingrediens för att lura sinnet och hjärnan.
Film tjänar många syften, visst.
Upplysande och informativt.
Underhållande och berörande.

Oövervinnerlig?

Men också eskapism och överdrifter.
De detaljer som talar till kanske våra barnsligaste och enklaste sinnen, som får oss att tänka outside the box för en stund. Lämna det trygga. Att uppleva film för att för en stund lämna den verkliga vardagen bakom sig. Hur skulle filmupplevelser se ut om vi bara tittade på sånt som återspeglade sådant som verkligen sker runt om oss? Javisst, det finns ju de som FAKTISKT bara gör det. Som endast förhåller sig till berättelser som tar avstamp i realism och vardaglighet. Och…vem är jag att döma efter det? Varje filmåskådare har sin fulla rätt att känna efter hur just den personen vill ha sina upplevelser serverade.

Men tänk efter….hur skulle James Bond ha kunnat existera i en populär filmvärld i över 50 år om inte överdriften fått råda där?
Om 007 ALDRIG träffat direkt med sin Walther PPK….och badassen ALLTID skjutit i prick efter superduperagenten?
Om de världherraväldstörstande skurksen INTE kunnat bygga sina hemliga och vräkiga baser runt om i världen på sätt som naturligtvis inte håller för närmare granskning…?

Hur skulle John McClane ensam ha kunnat tagit hand om ett gäng typer i en skyskrapa om han inte fått kuta på glas, kravla genom ventilationstrummor eller kasta sig ut från skrapan fastknuten i en brandslang?
Hur skulle Rocky Balboa kunna få oss att jubla framför tv:n i eufori när han för sjuttonde gången stått emot en rundpall som förmodligen hade skickat en verklig boxare direkt i koma…för att i nästa sekund själv dela ut ett mördarslag som avgör hela fighten..?

Överdrifter TALAR till våra enkla djuriska känslor. De som får oss att reagera på rätt sätt. De som törstar efter bekräftelse, lycka, sorg, upprymdhet eller ilska. Precis i den sekund då vi som logiska tittare är fullt beredda att överge både sans och förnuft för att istället hänge oss åt, eller omfamna, det betydligt simplare men mer lätthanterliga i hjärnan. Endorfiner och adrenalinpåslag som filmåskådare.

”..damn that director!”

Precis som filmmakarna vill. En sinnlig förstärkare i mediet  som åsidosätter logiken varje gång. Hollywoods flesta moderna popcornsrullar har naturligtvis fattat det här.
Steven Spielberg gav hajsläktet ett synnerligen dåligt rykte i början på 70-talet när han lät sin mördarhaj göra livet surt vid Amity Island.

Överdriften stod som spön i backen, men hindrande ju inte storyn att vara attans så SPÄNNANDE och oförutsägbar in i det sista! Helvilda galenskaper och överdriven syn på det ganska fredliga släktet i världshaven såklart, men säg mig den tittare som inte lät fantasin ta kommandot över förnuftet för en stund…och kanske såg till att just den badsommaren i verkligheten inte blev någon annan lik…?

Och…Nicolas Cage och Sean Connery räddar inte San Francisco och Alcatraz genom att resonera med skurkarna i den behagligt överdrivna The Rock. Överlag är kanske smash-galne Michael Bay kanske just den rätte att klä ord för dagens ämne? Vilken film av honom har INTE satt varenda logisk och realistisk tanke ur spel? Å andra sidan är det allt som oftast snyggt förpackat med (återigen) simpla knep som talar till våra upplevelseförstärkande sinnen mer är de förnuftiga. Men okej, inte mig emot.

I hans värld stämmer INTE devisen ”less is more”.
Och ibland gör faktiskt det ingenting alls.
Frågan man bör ställa sig är kanske istället; vad vill jag ha ut av upplevelsen?

så jäkla cgi-överdrivet…men SNYGGT!

Subtila och low key-filmer har också sin tjusning. Inte tal om annat.
Dramer och gåtfulla stycken med minimalistisk design, dialog och återhållsamt agerande har sina stunder.
Sina riktigt bra stunder ska vidhållas. Rullarna som får dig att fundera på livet, tillvaron och kanske den egna situationen. Den absoluta kontrasten mot överdrifter.
Filmvärlden är en märklig plats. Skulle film från början avspegla samtiden och verkligheten, eller vara filmad teater?
Vad tänkte de…de första pionjärerna i detta knasiga medium?

Jag väljer ändå att se viss film som ett snyggt, smart och roligt sätt att mata den upplevelsetörstande delen av mitt sinne.
Den delen som kan finna nöje i det överdrivna, det svulstiga, det mystiska och märkliga.
Dit man behöver gå ibland för att inte fastna alltför djupt i vadagens stora MÅSTEN och BÖR. Inget är som en REJÄL dos verklighetsflykt en stund. Eller?
Visst kan man både uppskatta och förlöjliga en överdrift samma gång?
Har jag fel eller nån poäng med allt detta? Kommentera gärna!

överdrift the poetic style?

Dagens teknik gör det också möjligt mer än någonsin att idag överdriva i stort sett vad man vill på film.
Och jag kan faktiskt inte påstå att jag stör mig en enda sekund på just det faktumet. Det finns OERHÖRT mycket att störa sig på i själva handlingar och utförande i allsköns filmer från både nu och då…men man kan aldrig störa sig på att de alla tar till de lämpliga medel som finns för att berätta och förstärka det budskap filmen vill förmedla.
Vare sig det är realistiskt eller så out of this world att storyn slår knut på sig själv.

Kort sagt; överdrifter kan vara både pinsamma, anmärkningsvärda och alldeles underbara.
Men aldrig oönskade.
Film och överdrifter..en fruktsam kombo.
Now and forever.

***************

Tyckte du det var synnerligen SVAMLIGT i dagens tema?
Laga dig direkt över till nedanstående bloggkompisar och läs om de förklarar ämnet lite enklare:

Pain & Gain (2013)

Vad fasen..är det ens möjligt?
Att regi- Michael Bay, av alla tjommar, för en stund lämnar sitt stiffa, hårda, hardcore-actionträsk och kör lite laidback trams?! Men jorå, för- och eftertexter ljuger väl inte. Antar jag.
Och visst, varför inte?

Ett avstamp i en sorts bisarr verklig händelse har alltså förvandlats till en story med ett gäng dumhuvuden i frontlinjen. Daniel Lugo (Mark Wahlberg), kroppsbyggare/instruktör och rätt linjär i hjärnan vill ha ut mer av livet i sunny Florida. Framför allt det goda livet. Det som innebär stålars och att aldrig mer behöva vara beroende av någon annan.

Kanske man skulle begå ett litet brott? Varför inte en liten kidnappning av en av de där otaligt odrägliga rikingarna som envisas med att dyka upp på det gym där Daniel jobbar..

Sagt och gjort. Medhjälpare behövs dock, så snart är smartskallarna Paul (Dwayne Johnson) och Adrian (Anthony Mackie) anlitade, ett offer (Tony Shalhoub) utsedd och den minst sagt udda ”operationen” kan börja. För att genast gå fullständigt åt helvete. Härifrån blir det så att säga istället bara huvudvärksframkallande problem att lösa för den hårt prövade Daniel.

Tankarna går lite till den rätt roliga Burn After Reading. Samma svarta form av humor. Samma rätt grova underhållningsvåld och samma utflippade karaktärer. Fast lite råare ändå. Bay jackar möjligen ned en aning i det bombastiska, men han drar sig sannerligen inte för att låta historien svänga runt i precis alla hörn han kan tänka sig. Vill man ha djup i det man tittar på… kan man hoppa över dagens utsvävningar. Här handlar det om att skratta åt ett gäng idioter av rang. Se dem begå den ena klantigheten efter den andra. Tro dock inte att det handlar om någon direkt slapstickstory här. Humorn är nattsvart och våldsamheter blandat med blod och lösa kroppsdelar dyker upp titt som tätt.

Saker att roas av: Dwayne ”The Rock” har sannerligen en karriär som komiker om han skulle tröttna på actionstuket. Han kan vara den roligaste bängskallen av dem alla här. Mark Wahlberg känns som vanligt gjutet hemtam i min bok och klarar sig finfint som lätt stollig kroppsbyggare. I övrigt är det 129 minuter (kanske liite långt) proppade med hel- och halvidioter…där möjligen Ed Harris får stå för filmens sällsynta inslag av förnuft.

visa nyllet för sitt offer. ingen bra start på projektet.

Klarar alltså regissör Bay av att göra något annat än att spränga saker i luften och fylla sin film med så hysteriskt många effekter att man blir lomhörd?
Jodå, men förvänta er inga stordåd eller nymodigheter från snubben. Här är det snarare en galen karusell av traditionell actionsoppa, rätt obehaglig (våldsam) humor som det ändå inte går att låta bli skratta åt…och en sorts tvistad moral om att idioter ändå till slut alltid är idioter.
Hur sann och justerad originalhistorien än må vara.

Det börjar rätt illa för Daniel och hans kumpaner, och det blir sannerligen inte bättre ju längre den galna historien rullar på. Säkert en rulle som kommer att dela upp sina tittare i olika läger.

Pain & Gain är alltså Bay när han drar ned på miljonerna en aning. Inga problem hos mig. Det vore bara ljug att påstå att jag inte satt och flabbade som en annan retarded när det kärvade som mest för dårarna i filmen. Knappast en rulle för the books..men löjligt underhållande trots sitt lövtunna bakplåtspapper till story.. om ni frågar mig.

tema Bay: Transformers 3: Dark of the Moon (2011)

När jag första gången hörde talas om att Transformers skulle förvandlas till en påkostad Hollywoodfilm var det inte liksom kärlek vid första tanken. Snarare ”hur i h-e har de tänkt sig det!?” och ”Det är väl leksaker för småkids!?”
Desto roligare då när det visade sig att Michael Bay´s rulle faktiskt istället levererade en stilfull, fantasifull, skönt tekniskt och framför allt vital underhållande historia! Som dessutom var rolig på ett roligt sätt! Det är banne mig inte vanligt.

Stenen i rullning och givetvis krattades manegen för en uppföljare, där det mesta skulle vara större, starkare och framför allt (det är ju trots allt en Bay-film) låta högre än förut. Uppföljaren var i det här fallet naturligtvis inte alls lika bra som sin föregångare, men ett visst mått av underhållning kunde ändå vaskas fram om man var på det humöret. Maskinerna stod  naturligtvis i centrum även här, men fortfarande kunde Shia LaBeouf och co göra sina röster hörda. På minussidan i den filmen kunde noteras att finalen kändes alltför utdragen och lång, och nu kunde det väl iaf inte historien tas vidare direkt i Transformersvärlden?

Kunde man tro ja.

snart ett ex-hus

Givetvis talar pengar sitt klara språk, och det var bara en tidsfråga innan denna tredje del skulle dundra in över oss. Bay, i denna filmserie, uppbackad av självaste Spielberg och DreamWorks hade uppenbarligen planen klar. Gränserna var sedan länge flyttade och nu jävlar i hans låda skulle vi storkna som åskådare. En gång för alla. Push it beyond the limit. Låt Drömfabriken öppna möjliga ventiler som finns, ge galningen Bay uppenbarligen fria händer med ett ytligt ihopknåpat manus och se till att sommaren 2011 blir en robotsommar utan dess like. Bay fick kontroll över 195 miljoner dollar att spendera och täpp liksom bara till truten på alla som har mage att överhuvudtaget ifrågasätta filmseriens fortsatta varande eller icke.

Tillräckligt mycket stålar fick också skådisarna (visst ja sådana ska det kanske finnas ett par av också…om det ska vara nödvändigt) att komma tillbaka. LaBeouf drog på sig filmkostymen igen, liksom John Turturro och Kevin Dunn. Lite mer oklart hur Frances McDormand och John Malkovich kunde halka in detta spektakel, men så blev det. Att alla ynglingars våta dröm Megan Fox fick kicken under omskrivna former vet ni redan så det behöver vi inte gå in på. Däremot skulle det vara intressant att veta hur man tänkte när stolpskottet Rosie Huntington-Whiteley anställdes som Sam´s nya flickvän. Så fort människan visar sig i bild går otroligt mycket energi åt att reta sig på hennes förehavanden och brist på talang.

återigen; "vad utsätter han oss för!?"

Handlingen då? Tja, det bästa man kan säga om filmen är att inledningen med den fantasifulla förklaringen till varför NASA överhuvudtaget ville komma till månen är det avgjort bästa i hela rullen. Och då har filmen knappt börjat! Någonstans har alla fått tokspel alternativt hybris och glömt bort precis allt som gjorde den första filmen till skämmigt energisk och lite halvmysig underhållning; att det finns en sorts själ i filmen, liten eller ej men ändock. Att den skapar en sorts egen identitet. Denna mastodontdel ägnar sig istället åt att bara ösa på, fullständigt peppra mig som åskådare med teknik, cgi-hysteri, galna scenlösningar och fan vet allt.

Ok, det går naturligtvis inte att gnälla på Bay´s osvikliga förmåga att skapa stenhård effektaction, klippa ihop det med ett ursinnigt tempo. Men fan vad tomt det blir. Tomt, själlöst och tråkigt.
Ja, du läste rätt. Tråååkigt, booring.
Våra vänner skådisarna kommer helt bort i den filmiska cirkusen, vem gjorde vad när? Äh, skitsamma jag orkar inte bry mig.
Och varför är den och den med och vad gör han egentligen för något? Äh, skit samma jag orkar inte bry mig.

mastodont, maskin, manglare

Dagens manus är utan tvekan det avgjort mest crappiga i hela serien, och i andra halvan av filmen känns det på något sätt som att bottenproppen går ur och till och med Bay börjar tappa kontrollen på det som sker. Finalen är så jävla utdragen så att jag inte tror det är sant. Men det är det ju, och plötsligt börjar jag, möjligen i ren desperation, tänka på annat, som att komma ihåg att köpa mjölk, boka tvätt-tid och inte missa Sportnytt på tv…

Biokomplexbesökarna världen över vallfärdade dock mot bättre vetande till filmdukarna och till dags dato har Bay´s monsterproduktion håvat in smått galna 1,123,746,996 dollar sett till hela världen. Läs igen; drygt en miljard. På ett uselt manus med vansinniga effekter. Men å andra sidan vem hade väntat något annat?

Transformers 3: Dark of the Moon är bombastisk så det är löjligt. Effekterna har visserligen världsklass och tempot är på nivån att ingen lär somna för att det går för sakta. Däremot utfärdar jag en grinig varning om att man ändå kan råka ut för detta eftersom att filmen är så förbannat tråkig, själlös och alldeles för lång och är därmed något som jag inte kan låta bli att reta mig på. Känslan av beställningsvara är irriterande påtaglig. Och hinner du se skillnad på vilka plåtskrällen som är vilka i den hysteriska klippningen är du bara att gratulera.
Men hördu Bay, nu får det vara bra va? Snälla?

I och med denna bombastiska final är det också slut på den lilla miniodyssén i Bay´s digra filmotek. Naturligtvis har vi inte sett det sista av denne inkomstpålitlige filmmakare, och mer lär följa…om inte annat höras.

tema Bay: The Island (2005)

Jaha, här huserade Bay första gången utan Jerry Bruckheimer som producent i kulisserna, men i ärlighetens namn märks inte det speciellt mycket. Och man kan ju undra, med tanke på resultatet, varför Bay prompt skulle ratta denna story utan sin moneyman Bruckheimer…? Om han nu ville byta lite stil menar jag och komma bort från Bruckheimers varumärke. Fortfarande hittar man här samma läckra motljusbilder, samma varma och intensiva färgskala, samma bombastiska musik och samma galna tunga action som vid för stor dos möjligen blir aningen steril och intetsägande.
Möjligen kan skillnaden hittas i att storyn den här gången känns lite mer lowscale och ”enklare”.

Lincoln Six Echo (Ewan McGregor) lever under jord i ett gigantiskt komplex i tron att han är en av alla överlevande efter en stor katastrof i framtiden. De tusentals ”invånarna” hålls i schack av diverse övervakare och säkerhetspersonal. Alla verkar leva för det populära ”lotteriet” som varje gång väljer ut en invånare som får flytta till ”Ön”, enligt uppgift det sista paradiset på jorden.

Lincoln känner dock på sig att allt inte är som det ser ut och tillsammans med Jordan Two Delta (Scarlett Johansson) kommer han att bli varse att det handlar om helt andra saker, att han och resten av de naiva invånarna i själva verket är reservdelsmänniskor, kloner, framavlade för att förse sina original med nya friska kroppsdelar. Lincoln och Jordan flyr fältet och hamnar plötsligt i en värld som de alls inte känner sig speciellt hemma i, givetvis med inkopplade säkerhetsstyrkor i hasorna.

maskiner och fart...it must be a Bay!

Inblandade den här gången i filmens manus blev ett par herrar vid namn Roberto Orci och Alex Kurtzman, parhästar som på senare tid bidragit med manus till bla Mission Impossible 3, Transformers och Star Trek. Kollade killarna in möjligen gamla sci-fi-manus och livsåskådningar för detta äventyr? Första delen i den här rullen påminner nämligen mer än väl om de historier som populärt berättades på 70-talet. De mera filosofiska sci-fi-filmerna som rönte viss framgång (Den Tysta Flykten, Flykten Från Framtiden) med sina existensiella frågeställningar. Här bakas en lockande och lovande backstory in i teknik, färger och vass scenografi. Eftersom Bay ändå är Bay och ett namn som väger tungt på producentkontoren skakades naturligtvis cash fram även till denna rulle och budgeten sattes till rätt maffiga 126 miljoner dollar.

Lite halvdjupt existensfilosofiskt, och kanske i Bay´s värld aningens udda, manus alltså men det märks också att pangregissören får hålla igen lite i början, man kan riktigt känna hur det kliar i hans fingrar att få börja förstöra något. I samma ögonblick den switchen slås om i manuset byter också filmen helt inriktning och blir en galen uppvisning i saker som kraschar, saker som faller, saker som flyger, allt med den överdåniga musiken som bakgrundskuliss. Med ens hamnar djupet i historien i baksätet och Bay ger sig fan på att det ska vara total rampage resten av filmen.

"tänker regissörsjäveln utsätta oss för det där??!"

Framgång då eller?
Tja, Bays fans svalde säkert den nya rullen utan problem. Den kvalar lätt in på listan över det årets större filmer sett till status och produktionskostnad. Intäkterna var dock inte lika klirrande som Bay upplevt hos Bruckheimer. Med premiär mitt i sommaren i USA den 24 juli hade filmen i början av september samma år ”bara” dragit in knappt 36 miljoner dollar, för att till slut landa på en totalinkomst på 163 miljoner dollar till dags dato om man kikar på hela världen. Filmens producenter skyllde delvis den då magra framgången på bleka huvudrollsinnehavare, men i min bok så sköter sig McGregor och Johansson helt ok, dessutom uppbackade av insatser från bla Steve Buscemi, Djimon Hounso, Michael Clarke Duncan och Sean Bean som den obligatoriske badassboven i dramat (även om han känns oerhört blek och tråkintetsägande). I filmer av den här typen blir ju alltid skådespelarna bifigurer på effekternas bekostnad, men å andra sidan köper man det också bara utförandet är gott nog. Och visst rullar det på här utan större problem.

De actiontörstande Bay-anhängarna får sitt lystmäte när en särdeles snyggt filmad biljakt på en motorväg rullas upp i sedvanlig Bay-stil med snabba klipp och högt tempo i scenväxlingarna. Gott om flashiga detaljer i scenografin och produktplaceringen känns som vanligt på topp i dessa hypermoderna filmer där bildspråket i vissa lägen uppenbart känns viktigare än den skrivna dialogen.

The Island är till syvende och sist en traditionell produkt från Michael Bay med ett manus som i grunden ändå inte känns helt hopplöst. Hade man nu valt en mer dialogdriven approach på storyn hade det kunnat bli rejält mycket intressantare. Nu blir det återigen mer ytligt underhållande och kraschaction enligt lex Bay, vilket ju kan vara nog så gott ibland. Snyggt gjord hur som helst. Lite som det brukar vara alltså med denne regissör.

 Ni som ev tycker er känna igen delar av texen ovan har naturligtvis rätt, då jag snott friskt från mig själv från originalrecensionen som publicerats tidigare här på bloggen. Recycling people, recycling!

tema Bay: Pearl Harbor (2001)

Efter galenskaperna i Armageddon 1998 (nej den filmen får stå tillbaka i det här minitemat, men är annars en av mina guilty pleasures kan jag avslöja..) kunde man väl tänka sig att firma Bay och Bruckheimer nu fått ut det mesta av popcornsvälling på film.

Men icke.
Nu vändes blickarna mot att göra något som faktiskt kunde ha avstamp i verkligheten, något som framför allt skulle fånga de där riktiga känslorna hos filmtittare. Helst amerikanska sådana då. Och det här med andra världskriget alltså. Är ju alltid gångbart, om man bara hittar rätt ingång på en historia. Japanernas lömska och galet överraskande attack på hela den amerikanska Stilla Havs-flottan i december 1941 känns väl sannerligen som en vattentät (kunde inte låta bli..) ingång på en historia. Känsligt i många amerikaners ögon, och troligen en händelse som väldigt många i övriga världen hört talas om vid åtminstone något tillfälle.

romancing the war...typ

In på banan med manusnissen Randall Wallace som 1995 knåpade ihop Braveheart till en rätt stor succé om man säger så. Wallace måste ju vara mannen att kunna baka in tårdrypande dramatik, romantik och mänskliga öden mot en bakgrund av livs levande historia kanske Jerry Bruckheimer tänkte lite förnöjt. Detta ihop med Michael Bay´s tränade öga för vad som smäller bäst och högst och ser  bra ut på film borde väl räcka för en kassaskåpssäker framgång….igen? Naturligtvis måste allt backas upp av en ansenlig hög med miljoner, men i Bruckheimers skattkista fanns det naturligtvis gott om pluringar, och vid produktionsstarten var faktiskt budgeten på 140 miljoner dollar den då högsta någonsin i Hollywood.

Nu består ju en film inte enbart av dyra effekter och smäktande stråkmusik (eller?), visst agerande hör till och uppdraget att gestalta manusskrivare Wallace´s historia gick till bla Ben Affleck, Josh Hartnett, Kate Beckinsale, Cuba G. Jr. (ja han!), Alec Baldwin i de ledande rollerna med viss uppbackning av namn som Jennifer Garner, Jon Voight och självaste Dan Aykroyd. Speciellt roligt att också Tom Sizemore, privat en riktig problemsnubbe med skulder och missbruk och fan vet allt men på film alltid en klippa, fick en framträdande roll som trygg militärsnubbe med fighting spirit.

en Bay-film kräva dessa explosioner

Eftersom det inte sparades på något, vare sig kostnadsmässigt, personalmässigt (det totala antalet i filmcrewet uppgick som mest till 3000 personer bakom kameran i någon form) eller effektmässigt är det naturligtvis en mastodontfilm man ser här framför sig, inte minst i manus som tar hela 180 minuter på sig för att nå eftertexterna och då har vi fått uppleva rena gott och blandat-påsen;  romantik, livsfilosofi, humor, krigsscener, hämnd, sorg, hopp och en hel krigsflotta som gått till botten med nästan allt manskap. Det är likt en galen mixer som bara spottar ur sig allt, kanske i vissa lägen mer kvantitet istället för kvalitet.

Det går dock inte att blunda för att det återigen är en otroligt snygg vara från firma Bay/Bruckheimer. Från att vara en slowstarter med tonvikten på romantiken, kärleken och den taffliga humorn, växlar filmen upp rejält i både tempo och stil när det drar ihop sig till krig. För när det väl smäller till i filmen görs det med besked! Själva anfallet mot Pearl Harbor vräker på med intensitet och ett galet flippande och klippande mellan alla olika scenkonstruktioner, och mitt i allt flänger filmens leading boys Affleck och Hartnett runt och stilar på sedvanligt, men ganska underhållande, manér.

Bay har full koll på actionbitar och drivet, men lägger sig också vinn om detaljerna. Miljön känns sådär romantisk trevligt 40-tal. Musiken , frisyrer, kläder och scenografin. Det mesta känns genuint och det blir som ett enormt smörgåsbord av effekter, färg och lite klassisk dramaturgi. För mitt i allt detta finns ju också det här lite besvärliga triangeldramat mellan Affleck, Bekinsale och Harnett, och hur man nu lyckas få in dessa snurriga turer i manuset och få dem att samsas med svindyra actionsekvenser, militärstrategi av bistra män i uniform runt konferensbord, historiska små detaljer och lite lusig humor vete i hundan. Men det funkar och det tar sig hela vägen i mål också. På köpet får man de numera obligatoriska sekvenserna med motljus, slowmotion, drypande stråkar och en enorm filmisk domedagskänsla att hela världens framtid ligger i vad huvudpersonerna i manuset tar sig för härnäst.

Mycket raffinerat och mycket proffsigt gjort av alla inblandade. Bay med full koll, effektmakare som kanske jobbat övertid kan njuta av sina namn i eftertexter och känna att de gjort ett satans bra jobb. Skådisarna drunknar faktiskt aldrig bland effekter och snygga bilder, utan får komma till tals och spelar över lagom mycket. På intäktssidan ler nog vår skäggige vän Bruckheimer fortfarande åt 449 miljoner inspelade snygga dollars sedan premiären för snart 12 år sedan. Och någonstans kan jag inte låta bli att underhållas av filmen. Inte höja den till några skyar, men gilla den för vad den är och gör. Och heller inte skämmas för att erkänna att när Faith Hill´s dunderhit There you´ll be smäktar loss i slutet är det något blött i den annars stenhårde (yeah right) Flmr´s ögonvrår..

Pearl Harbor är ytterligare ett bevis på att nedplöjda resurser på ett manglande sätt kan leverera ihop med en osviklig magkänsla för vad som fungerar på den genomsnittlige filmtittaren när det vankas popcornunderhållning från glittriga sidan av Drömfabriken. En löjlig saga visst, med förbannat mycket yta, ett spektakel fullpumpad med effekter och billiga tricks för att spela på våra känslor och nog känns det som en stor köppizza med extra allt på. Känslan efteråt är också liknande, mätt för stunden men inte mycket att komma ihåg av värde.
I enlighet med att det är en mastodontfilm som avhandlats känns det också som att denna text svällt ut till just detta…mastodont. Följaktligen slutar därför dagens skriverier här och nu.

tema Bay: The Rock (1996)

Men, är det inte dags för ett litet mini-Michael Bay-tema nu?
jodå, nu kör vi:

Bay´s andra samarbete med Jerry Bruckheimer, men inte det sista (Don Simpson gick dock bort under inspelningen av den här filmen) och redan här syns de tunga signum som blivit standard för dessa herrars lek tillsammans genom åren.

Och frågan är om inte det här är en av de vassaste i knivlådan hos vår pangpang-regissör.
Han har fått självaste Sean Connery i the lead, flankerad av ”mr over-the-top”-Nicolas Cage och alltid sevärde Ed Harris som filmisk motståndare, en historia som i sedvanlig stil rappas upp och förses med lagom många MTV-klipp, tillräckligt många skjutvapen för att hålla igång en modern hemmabioanläggning och en svulstighet värd namnet. Lägg därtill ett synnerligen otrevligt hemligt vapen i händerna på illojala skurkamrisar…och tja.. underhållningen till popcornen i soffan är näst intill fulländad.

helan och halvan actionstyle!

Badass (ja jag gillar det ordet)-militärer med en lömsk plan tar hela Alcatraz som gisslan och hotar att skicka domedagsvapen på San Francisco om inte vissa krav uppfylls. FBI förhandlar lite skenbart, drar i lönndom fram gamle Alcatraz-fången Mason (Connery) som tillsammans med  en nervös galenpanna till  agent; Stanley Goodspeed (Cage) bryter sig in i det gamla fängelset för att ge skurksen en match.

Upplägget är ju helt lysande, och med vildhjärnan Bay vid rodret blir det ju naturligtvis en fest utan dess like. Du får snygga motljusbilder över San Franscisco-bukten, bistra Hollywoodskämt och oneliners i pressade lägen, blytunga stråkar i soundtracket, snitsigt koreograferat filmvåld av bästa märke och ingen som gillar tung action från årtiondet strax före millenniumskiftet kan väl vara missnöjd.

Förutom Connery och Cage och Harris avnjuts insatser av ständiga birollsinnehavarna Michael Biehn, William Forsythe, David Morse, John Spencer och självaste ”Dr Cox” John C McGinley.

Bay med filmfotograf har superkoll på sin vision och bjuder på rak och tung action uppbackade av Bruckheimers miljoner. Skit i att manus är tillrättalagt och fetgalet overkligt. Skit i att Connery är kaxig på gränsen till olidligt självgod, skit i att Cage gapar och skriker och har sig…han kan trots allt skjuta och leverera det Bay vill ha.

filmposer att älska

Filmen kostade runt 75 mille i dollars att göra, drog in 25 vid premiärhelgen i USA i juni -96 och vid november samma år hade rullen dragit in i runda slängar 134 miljoner dollar och alltså gått med superdupervinst på bara fem månader.

Till dags dato har äventyret på fängelseklippan klirrat in hela 335 miljoner dollar i kassan. Inget fel på den återbäringen och framgången var så att säga solid as a rock. (sorry..)

Alla var nöjda, Bruckis fick valuta för sin investering och Michael Bay fick sätta sin tunga stil på Hollywoodkartan och fick utlopp för sitt begär att skjuta sönder alternativt spränga saker. Och mer av den varan skulle det ju som bekant bli under de kommande åren.

The Rock är en actionklassiker som ska ha sin beskärda plats bland andra tunga titlar. När det görs så lent snyggt och färgsprakande med finfin plastyta av killar som vet hur miljoner ska dras in, det är då man hatar att man älskar Hollywoods slampiga sidor.
En film att se om vilken dag som helst på året.

Godzilla (1998)

Man kan ha många åsikter om Roland Emmerich‘ sätt att göra film. Helt klart är i alla fall att mannen inte har diskretion som sitt varumärke.

Istället verkar han på regelbunden basis ha kontakt med Michael Bay för att de ska kunna sporra varandra till nya galna idéer om hur man spränger och förstör allra bäst och dyrast. Speciellt stora amerikanska städer som i granna effektscener får på skallen ordentligt i bästa widescreenformat.

Den samlade expertisen var dock inte nådiga mot Emmerich här. Japanerna var rent skogstokiga och kände sig förolämpade. Här tog man en nationalikon som hottades upp alldeles för mycket, och dessutom fick inte ens besten härja i Japan!

Den nya filmen förtäljer således historien om Kaos vs Staden som aldrig sover, och vad som händer när ett stycke gigantiskt monster bokstavligt en regnig förmiddag hoppar upp ur vattnet i New Yorks hamn och använder Manhattan som sitt eget lilla Lustiga Huset. Som vanligt finns här utpekade huvudpersoner och hjältar. Matthew Broderick är en av dem i rollen som forskare med huvud på skaft. Hank Azaria är en annan, nyhetsfotograf och vitsig vildhjärna. Det finns mellanchefer,  militärer och annat löst folk och naturligtvis… den söta kvinnan! Plus då Godzilla själv i praktfull cgi-framställning som inte går att klaga nämnvärt på.

Trots allmänt gnissel från filmälskare tycks många bortse från att Emmerich skapelse faktiskt drog in sin beskärda del av dollars på biograferna. Runt 130 dollarmiljoner gick kalaset på att tillverka och intäkterna till dags dato ligger faktiskt på drygt det dubbla, så nog ville folk och fä uppenbarligen se New York få pisk ordentligt. Storyn må vara dumtunn, men det går att luta sig mot rätt ok effekter och lite skönt placerad humor på utvalda ställen, och som omtagsfilm känns det inte som att hoppa i helt galen tunna. Jean Reno må vara alldeles för kvalificerad för den här sortens soppa, men nog kan karln avlossa en och annan rolig kommentar som undercoverfransos mitt i röran.

Godzilla i modern tappning blev inte alls den succé filmbolaget hade hoppats på och vidare tankar på uppföljare lades uppenbarligen snabbt i frysen. Dock, det smäller, låter och exploderar enligt den tunna manusmallens praxis. Att syna historien närmare i sömmarna går naturligtvis inte för sig. Istället får man nöja sig med att konstatera att filmen gör vad den ska för de moderna biopalatsens högtalaranläggningar. Sedan får japanerna tycka vad de vill.

”Oh! Oh you gotta be kidding me man, we’re in his mouth! We’re IN HIS MOUTH!”

The Island (2005)

Ända sedan jag såg filmen första gången har jag haft en känsla av att den blivit något styrmoderligt behandlad lite överallt. Kanske lite oförtjänt avfärdad till och med.

Efter detta omtag är jag beredd att vidhålla samma omdöme, även i skriftlig form. Måhända är det här också som två filmer i samma film. Är det en Michael Bay-film? Javisst. Går saker sönder? Självklart. Och till en rätt hög ljudvolym dessutom. Nu måste ju inte dessa faktum betyda att en film är dålig. Bay´s filmer retar alltid upp vissa och får andra att äta popcorn med intensiv frenesi, själv tycker jag nog att hans filmer är rätt skönt over the top och oftast rejält underhållande. Men, någonstans under allt spackel finns här en grundstory som för tankarna till Phillip K. Dick-betraktelser och som kanske är värd ett bättre öde…

Här huserar Bay första gången utan Jerry Bruckheimer som producent i kulisserna, men i ärlighetens namn märks inte det speciellt mycket. Det är samma läckra motljusbilder, samma varma och intensiva färgskala, samma bombastiska musik och samma galna tunga action som vid för stor dos möjligen blir aningen steril och intetsägande.

Lincoln Six Echo (Ewan McGregor) lever under jord i ett gigantiskt komplex i tron att han är en av alla överlevande efter en stor katastrof i framtiden. De tusentals ”invånarna” hålls i schack av diverse övervakare och säkerhetspersonal. Alla verkar leva för det populära ”lotteriet” som varje gång väljer ut en invånare som får flytta till ”Ön”, enligt uppgift det sista paradiset på jorden.

Lincoln känner dock på sig att allt inte är som det ser ut och tillsammans med Jordan Two Delta (Scarlett Johansson) kommer han att bli varse att det handlar om helt andra saker, att han och resten av de naiva invånarna i själva verket är reservdelsmänniskor, kloner, framavlade för att förse sina original med nya friska kroppsdelar. Lincoln och Jordan flyr fältet och hamnar plötsligt i en värld som de alls inte känner sig speciellt hemma i, givetvis med inkopplade säkerhetsstyrkor i hasorna.

Första delen i den här rullen påminner mer än väl om de historier som populärt berättades på 70-talet. De mera filosofiska sci-fi-filmerna som rönte viss framgång (Den tysta flykten, Flykten från framtiden) med sina existentiella frågeställningar. Här bakas en rätt snygg och lovande backstory in i teknik, färger och vass scenografi.

Men det märks också att Bay får hålla igen lite i början, man kan riktigt känna hur det kliar i hans fingrar att få börja förstöra något. I samma ögonblick den switchen slås om i manuset byter också filmen helt inriktning och blir en galen uppvisning i saker som kraschar, saker som faller, saker som flyger, allt med den överdåniga musiken som bakgrundskuliss. Med ens hamnar historien i baksätet och Bay ger sig fan på att det ska vara total rampage resten av filmen.

Filmens producenter skyllde delvis den magra framgången på huvudrollsinnehavarna, men i min bok så sköter sig McGregor och Johansson helt ok, dessutom uppbackade av insatser från bla Steve Buscemi, Djimon Hounsou, Michael Clarke Duncan och Sean Bean som den obligatoriske badassboven i dramat. I filmer av den här typen blir ju alltid skådespelarna bifigurer på effekternas bekostnad, men å andra sidan köper man det också.

The Island är en traditionell produkt från Michael Bay med ett manus som i grunden ändå inte känns helt hopplöst. Hade man valt en mer dialogdriven approach på storyn hade det kunnat bli rejält mycket intressantare. Nu blir det mer ytligt underhållande och kraschaction enligt lex Bay, vilket kan vara nog så gott ibland. Snyggt gjord hur som helst.

”The life you thought you had… it never happened”

Transformers 2: Revenge of the Fallen (2009)

Det smäller, exploderar och allt inramas av en ljudkuliss som bäst hör hemma i en stor biosalong med tillhörande toppklass på ljudutrustningen.
Kort sagt, regissören Michael Bay är tillbaka igen.

Det var väl minst sagt ingen större nyhet att Transformers från 2007 också skulle hamna i uppföljarträsket.
Jag tillhörde en av de många som från början var skeptisk när nyheten kablades ut att Bay höll på med en ny modern filmatisering av storyn runt de enorma robotorna som lever sitt eget liv i skepnader av allehanda fordon.
Men, trots att tonvikten låg på explosioner och snitsiga specialeffekter, kändes just Transformers fräsch och fartig och med lite distans till sig själv.

Kanske berodde det på Shia LaBeouf som på något sätt verkade passa alldeles perfekt i rollen som Sam, en lagom dos komik och rännande runt i olika actionstinna scener. Kanske berodde det (troligen) på de makalösa visuella effekterna som spelades upp framför oss, och att Bay på något lustigt sätt lyckades göra de väldiga robotarna väldigt mänskliga under all plåt och elektronik.
När nu storyn återvänder i uppföljaren är det dags för Sam att ta sig till college för att bli en bildad man, mamma Witwicky vill förstås att sonen ska stanna kvar hemma men pappa Witwicky (Kevin Dunn) har redan i huvudet gjort om sonens rum till en hemmabiogaf(!)
Gietvis dröjer det inte länge förrän sakernas tillstånd börjar ändras, och innan vi vet ordet av har Sam återigen dragits in i kampen mellan de goda Autobots och de onda Deceptions.
Den här gången handlar det om sökandet efter en energikälla som går tillbaka så långt som till 17.000 år f.kr.
Puh!

Plats på scen igen för allehanda volter i den fantastiska visuella världen som specialeffekter kan trolla fram.
Det synnerligen konstruerade och ansträngda manuset tar våra hjältar från den ena hållpunkten till den andra, där diverse effekter och händelser sätter dem på hårda prov.
Megan Fox återvänder givetvis som Sams flickvän Mikaela och får i den här filmen anledning att för ett ögonblick tvivla på hans kärlek, innan sanningen givetvis uppdagas och leder till att hon står bakom sin man till hundra procent.

Michael Bay är en man som leverar det han sagt.
Ge honom ett antal miljoner dollar och han förvaltar dem på bästa sätt.
Kungen av popcorn-filmer sparar inte på krutet här och verkar helt enkelt ha bestämt sig för att toppa föregångaren vad gäller effekter per filmruta.
Det blir dock också filmens stora minus. Där föregångaren på många ställen kändes väldigt lekfull och angenämt rolig, blir den här filmen rätt ansträngd i sin iver att framkalla samma känsla.
Det går liksom inte. Nyhetens behag är ju borta. Istället gäller det att dölja bristerna i manuset med så mycket effekter och visuella konster som möjligt.

Skådespelarna gör precis vad de ska och trots ytligheten så går det inte helt att bortse från att Shia LaBeouf är en skådis som växer för varje år som går. Han tillhör helt klart den nya pigga generationen som kommer att rädda Hollywood när Stallone, Ford, Willis och de andra går i pension. Megan Fox gör exakt det hon är inhyrd för, att se toksnygg ut och framhäva sin kropp i alla möjliga vinklar.
I persongalleriet bakom de unga är det extra kul att John Turturro är tillbaka som den helt galne men sköne agenten Seymor Simmons. Turturro spelar över så det står härliga till, men det gör inget i en film av den här kalibern.
Ett antal av den förra filmens figurer flimrar förbi här också, men finns egentligen bara med för formalitetens skull.
Och de riktiga huvudpersonerna då?
Robotarna.
Jo då, de verkar piggare än någonsin. Nästan alla från förra filmen återvänder, och vi introduceras för ett par nya modeller som ställer till allsköns bravader. Optimus Prime leder fortfarande de goda maskinerna och gamle ärkefienden Megatron dyker naturligtvis också upp igen (som om någon hade trott något annat).

Trots filmens ihålighet går det inte att komma ifrån att det är sagolik snyggt gjort. Detaljrikedomen i robotarnas framfart är total. Förutom mästarklassen på effekterna så bjussar Bay i vanlig ordning på ytterst snygga bilder fotade i motljus med en fantastisk färgsammansättning.
Det är godis för ögat och gör sig mer än väl i denna svulstiga produktion.
Bay lovar sina producenter valuta för de investerade pengarna och det finns inget att klaga på vad gäller infriandet av det löftet.
Transformers 2: Revenge of the fallen är snygg yta packad med effekter och lättköpt humor.

Och grejen är att det funkar alldeles utmärkt om man bara vet vad det är man ger sig in i att titta på.

Betyget: 2/5