TV-Landet: Vänner – säsong 6 (1999/2000)

coverSäsong 6 av Vännernas liv startar där förra slutade, i Las Vegas!

Full fart från början, och återigen hamnar Ross och Rachel i centrum efter sin vigsel på fyllan. Väl tillbaka i New York vill Rachel ha skilsmässa bums och ber Ross fixa detta… men Ross mörkar och har som argument att ”han inte vill bli känd som snubben som skilde sig tre gånger”.
Mycket roligt när han och Rachel återigen går i clinch med varandra och humorn flödar ur det fyndiga manuset. pic2

Annars fokuserar den här säsongen mest på att Chandler och Monica flyttar ihop. Romantiskt värre, men inte HELT lätt med tanke på Monicas kontrollbehov och Chandlers alla olika nojor! Hahaha för oss som tittar förstås! Påtagligt är dock att den här perioden i Matthew Perry´s liv är bland den tuffare. Han pendlar dramatiskt i vikt under säsongen, och ser rejält risig ut i en del avsnitt på grund av sina missbruk. Vissa avsnitt känns till och med ändrade där man uppenbart har tonat ned hans minuter till ett minimum. Trist, men sant. Även om Perry helt klart har en hög lägstanivå kan inte ens han komma undan helt.
Vi får ett par obligatoriska Chandler-oneliners…men visst är de sällsynta här.

Istället är det fantastiska Lisa Kudrow som i Phoebe´s gestalt kliver fram än mer och tar dirigentpinnen vad gäller härliga kommentarer och knashumor! Jag har skrivit det förr, om hennes sköna förmåga att tajma och sätta skämten, och i den här säsongen är det mer än nånsin av den varan! Kanske hon fick ”ta över” en del av Chandlers repliker? Phoebe blir banne mig den som känns mest vital och pigg genom hela säsongen! Härlig tjej!

pic1 pic3

David Schwimmer fortsätter som vanligt med sina minspel och misslyckade planer. Han får nytt jobb, börjar dejta en elev, lägger sig till med brittisk accent i ett avsnitt! Tydligt är nu att manusnissarna vill göra honom lite till gängets losersnubbe…om man kan prata i de termerna. Det mesta Ross tar sig för i säsong 6 går åt skogen. Fast på ett kul sätt förstås! (tandblekningen!!) Kanske har han ändå inte kommit över Rachel riktigt? Munhuggeriet med just Jennifer Aniston är som vanligt av hög klass. Kanske det stabilaste genom hela serien?

Joey får en snart en ny, kvinnlig, lägenhetskompis och får såklart problem med det…så som bara casanovan Joey kan få. Dessutom en ny roll i en serie där han spelar mot en robot! Ehhh..
Matt Le Blanc levererar genom hela säsongen, men nåt annat var inte heller att vänta.

Förutom storyarcen med Chandler och Monica, och hur deras nya samboliv påverkar de andra både känslomässigt och praktiskt, bjuds vi på de sedvanliga nedslagen i vardagen. Vissa episoder roligare än de andra såklart, jag summerar in 13 avsnitt som jag sätter som lite extra bra vilket ger att drygt 50 procent av säsongen var en höjdare. Det tackar vi för.

pic4 pic7

Det märks på produktionen att det är en stabil apparat som rullar. En väl sammansvetsad grupp framför kameran som agerar stadigt. De är romcom-stjärnor som vet sin status. De verkar både känna varandra otroligt väl nu, och har riktigt kul framför kameran. Mycket snygg tajming på alla skämt och återigen finns en del humor som vågar sig på att gå lite under bältet. Sånt gillas! Överlag är mysigheten en riktigt stor punkt i den här säsongen.

På gäststjärnefronten får man lite godsaker den här gången!
Vi har en bister Bruce Willis i tupé, vilken dyker upp som pappa till den elev som Ross försöker sig på att dejta! Willis förstås som fisken i vattnet vad gäller humorn. Han fick också en Emmy för sin insats som gästroll. Vi får också en ung Reese Witherspoon som Rachels yngre och bortskämda syster, Elle Macpherson som Joeys nya lägenhetskamrat och så Tom Selleck i sitt sista framträdande som ögonläkaren Richard. Och detta i ett dramatiskt avsnitt när Monica plötsligt blir osäker på framtiden med Chandler!

pic5 pic8

Att Chandler och Monica nu håller på att slå sina påsar ihop är förstås en kanske naturlig och ganska trivsam utveckling, meeeen nog saknar man lite den ”gamle” Chandlers stundtals galna och hysteriska sätt att förhålla sig till kärlek och att träffa tjejer..? Perrys och Courtney Cox´nya lycka ihop blir lite på bekostnad av den ”ungkarlslyastämning” som rådde hos Joey och Chandler förr i den där lägenheten mitt emot tjejerna. Å andra sidan, kanske en naturlig utveckling i seriens fortsatta leverne?

Jag trivs med Säsong 6. Den bjuder inte på hysterisk humor hela tiden, mer ett mycket jämt lager av stabilitet och trivsamhet. Vissa skämt är galet roliga, och Ross har några fina stunder där han får briljera som den rejäla nörd han kan vara. Phoebe får priset som säsongens överlägset roligaste karaktär, men Matthew Perry´s privata problem drar ned helhetsbetyget ett snäpp. Man märker att det kunde blivit så mycket bättre med den ”vanlige” Perry i form, istället är det uppenbart att man mörkar hans besvär och istället ger honom återhållsam speltid. Trist.

pic9 pic6

Men men…Vänner sviker inte vad gäller underhållningsvärdet, och än mer framstår hela serien som en av tidernas bästa rom-coms någonsin!
Säsongen blev såklart inte lottlös vad gäller nomineringar till Emmy-priser. Hela 6 nomineringar (bl.a. Aniston och Kudrow) där det dock ju ”bara” blev jackpott för gästskådisen Willis.

 

  

Så kan det gå! Nu…mot säsong 7!

friends_1994_245_poster

 

 

 

TV-Landet: Vänner – säsong 5 (1998/1999)

Poster_friends_Season_5Säsong 5 kickar sin vana trogen igång direkt efter att förra säsongen lämnat sina tittare med en liten cliffhanger. Trubbel i kyrkan då Ross sade Rachels namn istället för Emilys. Han försöker desperat patcha ihop det hela, men det går inget vidare här i inledningen av säsongen.

Snart är gänget tillbaka i old New York, och nu står det ganska klart att säsongen kommer att fokusera på huvudspåret med Chandler och Monicas plötsliga romans som växt ut till en allvarlig förälskelse. Givetvis får de för sig att det hela måste vara hemligt inför de andra så länge det bara går. Förstås dömt att misslyckas förr eller senare. Förutom romantiken inom gänget blir det även en släng av Ross och hans ständiga problem med damerna. Plötsligt håller han på att få ihop det med Rachel IGEN, men försöker till sist att blidka Emily. En tröst i det hela verkar vara att Ross och Rachel äntligen kan bli vänner på allvar igen. Emily är dock svår att tas med och hon kräver att Ross helt slutar umgås med Rachel. Ett val som man naturligtvis icke bör ställa som krav på en av gänget i den HÄR tv-showen! 5_4

Denna femte säsong känns direkt från början ganska frisk och lite nytändande! Kanske är det nya spåret med Chandler och Monica som hjälper till? Bara tre avsnitt in i säsongen är så dags för seriens avsnitt nr 100, vilket firas med att Phoebe föder trillingar! Stort rabalder på sjukhuset förstås, men lyckligt utfall.
Med Phoebes avklarade graviditet är hon snart tillbaka till sitt gamla kufiska jag igen. Jag har skrivit det förr, och skriver igen, Lisa Kudrow framstår alltmer ju länge serien går som utmanare till Matthew Perry om titeln som lustigkurre med de coola replikerna! Även om Chandler fortsätter att leverera punchlines med bra tempo ligger Phoebe numera inte långt efter, och sätter ofta sina kompisar på pottan med snygga förklaringar och poänger. Den ena mer udda än den andra! Dessutom tycks Kudrow gilla utvecklingen på sin karaktär och tar för sig ordentligt under hela säsongen. Jag inser att det kanske är hon som är den största stjärnan av alla! Hon besitter här en underbar förmåga att balansera sin ”dumhet” med smartness och en vänlighet som verkligen går genom rutan.

Courtney Cox och Jennifer Aniston forstätter också att hålla hög nivå. Cox får ny utmaning i att jonglera kärleksintresset med Chandler och samtidigt vara Rachels rumskompis och köra vidare med sina fåter och tokiga sätt att hantera praktiska detaljer. Anistons Rachel verkar lägga Ross bakom sig och flyger mot utmaningar. Jag gillar verkligen Anistons sätt att hantera Rachels svängiga karaktär. Ena stunden är hon supersmart för att sedan nästan bli lite eljest. Allt på det där sköna charmiga sättet förstås. Rachel känns, så här långt in i serien, som den kvinnliga karaktär som producenterna ännu inte riktigt bestämt sig för vad de vill göra med. Hon har gått från servitris till ett kontorsjobb, kanske på väg mot lite mer allvar?

5_1 5_2

Joey fortsätter att vara sådär sorgfri och bekymmerslös som han varit mest hela tiden. Matt LeBlanc tycks ha mutat in sin karaktär med hull och hår, och en nackdel blev väl (och är väl) kanske att LeBlanc tycks ha mycket svårt att byta rollfack i Hollywood. Kom igen, kan du tänka dig honom i någon annan allvarligare karaktär..? Här tillför han dock sin beprövade, lojala, snälla, dumhet i ur och skur och det går ju självklart inte att tycka illa om honom. Lite mer fokus får också Joey mot slutet av säsongen då det verkar som han tycks slå igenom och landar en roll vilket innebär en tripp till Las Vegas! Kul!

5_3 5_5

Vad har vi på Ross och Chandler då i säsong 5? Tja, manusfolket låter Ross gå igenom några jobbiga ögonblick med dryga Emily innan han blir singel på ”riktigt” igen. Här får man också för sig att först flytta in Ross hos Chandler och Joey när Ross blir bostadslös. Illa dock för alla då Ross sannerligen inte passar in i boysens lite mer…”softa” sätt att se på boende. Han driver dem helt enkelt till vansinne, förstås kul för oss som tittar! Snart kommer dock utvägen då han flyttar flyttar in i en lägenhet mitt emot Monica och Rachel (f ö i den som The Ugly Naked Guy bodde i om ni kommer ihåg…?). Med Ross på behörigt fluktavstånd blir det naturligtvis läge för en och annan pinsam situation. Om man ska våga sig på att bedöma insatser såhär efter 5 säsonger så kan jag nog inte låta bli att utse David Schwimmer till den stora vinnaren. Redan från avsnitt 1 har han hållit en beundransvärd hög nivå på sin Ross-gubbe och klarar av allt från allvar, spånighet, charm, humor och en skön tajming mot sina medskådisar. Speciellt snyggt blir det fortfarande i scener mot Anistons då deras samspel är bländande komedi.

Den som möjligen går tillbaka lite den här säsongen är Matthew Perry´s Chandler. Fortfarande har han en del att stå i då romansen med Monica kräver sin man vad gäller bortförklaringar, undanflykter och nödlögner. Jag tycker mig dock inte känna ingen den Chandler jag vant mig vid riktigt. Han är aningen downgraded, kanske för att producenterna vill lyfta fram de andra? Kanske kan det också bero på att det var väl vid den här tidpunkten Perry började få personliga problem med missbruk utanför kameran…? Han är inte samma vesslesnabba figur, även om han levererar när det behövs! Lite lugnare alltså för Chandler som får fokusera på förhållandet med Monica, och det är också de som står i centrum i säsongens final som utspelas i Las Vegas. Bröllopsplaner florerar plötsligt och kanske kanske…kanske…ända tills Ross och Rachel ÅTERIGEN kliver in och snor hela säsongsfinalen! Mycket underhållande!

5_7 5_8

Bland favoritavsnitten den här säsongen har vi då bl.a. när Chandler tvingas börja kyssa alla ”the european style” bara för att dölja att han kysste Monica, vi har Ross som försöker sig på att flirta..med katastrofala följder, vi har Chandler som avlägger nyårslöfte om att han ska sluta med sarkasmer och kommentarer, vi har Phoebe som hittar en polisbricka och kör hårt med den auktoritära stilen, vi får ett avsnitt där det tänks tillbaka på gamla Thanksgiving-middagar och återigen ett mycket roligt sätt att spöka ut vännerna i 80-talsstil! Summa summarum gillar jag den här säsongen bättre än den föregående. Huvudspåren med Chandler och Monica samt att flytta Ross närmare i handlingen fylls ut bra med avsnitt som ”bara” är roliga och tramsiga i största allmänhet. Alla skådisarna glider runt och känns oerhört stabila i sina roller, där då Lisa Kudrow är den som tar steget fram ordentligt.

Också en säsong där det är ganska ont om gästskådisar, faktiskt inte en enda av dåtidens toppnamn i Hollywood. Vi får förstås Elliot Gould som pappa Geller och Morgan Faichild som Chandlers mamma..men de hör ju liksom till ”paketet” redan. Naturligtvis ska inte tappre och trogne Gunther glömmas! James Michael Tyler kanske egentligen var den ”sjunde vännen” genom alla åren? Han liksom bara finns där på fiket, ofta med mindre insatser men ändock en närvaro. Om man tittar på ”statsen” för en sekund räknar jag in 12 avsnitt som lite extra värda att komma ihåg, vilket alltså är 50 procent på säsongen. Bra betyg till Vännerna och deras manusförfattare således! Nomineringar till Emmys denna säsong lät naturligtvis inte vänta på sig. 4 stycken blev det, bl.a. för bästa komediserie och bästa skådespelerska (Lisa Kudrow igen!) Dock blev det inga vinster detta år.

5_9 5_10

Säsong 5 av Vänner tar serien tillbaka upp på den höga nivå där den hör hemma. En synnerligen stabil säsong som lyckas med knepet att få mig tillbaka i trivselfåtöljen där man bara vill hänga med vännerna i deras värld, samtidigt som serien lyckas ta ett steg vidare i utvecklingen utan att det känns krystat eller ansträngt (detta sorgliga faktum skulle tids nog dyka upp dessvärre). Här är dock det mesta tjo och tjim och härligt charmigt igen!
Bra säsong!

  
Nu raska och förväntansfulla steg mot säsong 6!

 

Friends_grupp

Vännerna som det kunde ha blivit!

 

TV-Landet: Vänner – säsong 4 (1997/1998)

poster_friends_S04Säsong 4 av Vännernas liv rullar liksom på.
Börjar kanske manusförfattarna bli så bekväma med var de har sina karaktärer, att de här faller tillbaka lite i utvecklingen?

Annars börjar säsongen där den förra slutade. Vi får en återförening mellan Ross och Rachel. Igen! Lyckligtvis (ur tv-komedi-synpunkt) är det bara ett tillstånd för stunden. Snart har Ross orsakat nytt kaos mellan dem…men vänskapen håller i sig förstås. Om än lite svajig här i de första avsnitten av säsongen. Vad gäller kemin mellan David Schwimmer och Jennifer Aniston finns fortfarande inget att klaga på. De känns hur samspelta som helst.

Vidare får vi här under säsongen vara med om den första stora konflikten mellan Joey och Chandler då den senare olyckligtvis faller för en kvinna som Joey blir tillsammans med. Bjuder förstås på ett par goda skratt i vissa sekvenser, men också en liten inblick i att det inte alltid är så lätt att vara roomies hela tiden. Fortfarande är Matthew Perry kungen av oneliners, och tar hand om de flesta poängerna…men nu är Phoebe också riktigt het i det gebitet! Lisa Kudrow´s figur må kanske inte bo i samma hus som de övriga vännerna, men hon hänger där mest hela tiden och kör sin tokiga oberäkneliga stil. Hon står också för det Stora Vuxeninslaget under säsongen då hon går med på att bli surrogatmamma åt sin halvbror och hans nya fru. Här lyckas man balansera snyggt mellan allvar, framtida problem och lite gullig humor. Dessutom ett smart sätt att skriva in Kudrow´s verkliga graviditet i manuset. f_8

Monica hamnar efter mycket om och men äntligen som kökschef på en restaurang, får problem med respekten från de anställda, men med lite tokig hjälp från den avigt hjälpsamme Joey fixar ju det sig också. När jag ser Vänner såhär i efterhand slår det mig hur BRA Courtney Cox verkligen är som Monica. Hon lyckas så väl fånga den där balansen mellan att vara otroligt attraktivt charmig och synnerligen påfrestande jobbig. Grejen att driva hennes ordningssinne till gränsen i vissa avsnitt känns verkligen som ett mindre genidrag. Liksom att göra henne hysteriskt tävlingsinriktad. Cox klarar att spela alla sidor av sin karaktär, och kan i många avsnitt lika gärna vara den där gulliga tjejen next door som man vill lära känna mer.

Nånstans mitt i säsongen börjar en sorts märklig rivalitet mellan Ross och Rachel när det gäller att träffa nya kärleksintressen. En sätt för manusdoktorerna att ändå hålla den där outtalade gnistan mellan de två vännerna vid liv. Ross verkar vara den som lyckas bäst då han träffar den engelska Emily och ljuv musik tycks uppstå. Men verkar inte Emily lite…bossig? Rachel har förstås ändå svårt att se Ross med ny flamma, även om hon i sin tur i det närmaste försöker forcera fram en fling med en rätt förskräckt Tate Donovan som dyker upp i ett par avsnitt i samband med att Rachel får nytt jobb på Bloomingdale´s som personal shopper.

f_1 f_2

Säsongen känns överlag lite spretig, svajar lite fram och tillbaka. Ingen given röd tråd direkt, även om Phoebe´s graviditet och mot slutet Ross´ bröllopsplaner med Emily tar upp en del av speltiden.

Bland säsongens pärlor, de avsnitt som ändå känns lite extra roliga, måste nämnas det när Chandler inleder ett förhållande med Rachels chef som dessutom inbegriper användandet av lite kinky handbojor på helt fel ställe… Eller när Chandler tvingas sitta ett helt avsnitt i en låda för att gottgöra Joey för att han ”stal” hans flickvän. Avsnittet där Joey och Chandler upptäcker att de fått tillgång till en porrkanal på tv:n är också galet rolig. Här gäller det att inte stänga av tv-burken till varje pris! Det absolut roligaste avsnittet är dock utan tvekan då Monica inte kan låta bli att slå vad med Chandler och Joey och det hela slutar katastrofalt för dem då de förlorar sin lägenhet (!) till grabbarna! Mycket kul när Rachel bryter ihop inför det som sker.
Inte lika mycket stjärnor i gästroller den här säsongen. Vi får en gammal och sliten Charlton Heston i några roande minuter mot Matt LeBlanc´s Joey, vi får Maggie Wheeler igen som Janice, samt den ovan nämnde Donovan.

f_7 f_6

Mot slutet av säsongen vankas det så bröllop i London och alla utom den höggravida Phoebe åker dit när Ross ska gifta sig med Emily. Här får vi också då lite klass på gästskådisar då plötsligt Tom Conti och Jennifer Saunders dyker upp som Emilys minst sagt dryga föräldrar. Inte helt obekante Hugh Laurie (House) är en typisk stiff britt på flyget och självaste Fergie, Sarah Ferguson, gör en oväntad cameo! Kul! Som vanligt vässar det till sig en aning då Rachel plötsligt inser att hon fortfarande älskar Ross och BARA måste få säga det till honom, bröllop eller ej! Hon blir en perfekt wedding crasher trots att de övriga vännerna försöker stoppa henne. Hela säsongen slutar dock i en riktig cliffhanger utan att hon hunnit prata med Ross! Dessutom har det plötsligt tänt till mellan Chandler och Monica! Hoppsan!

f_4 f_5

Säsong 4 är ändå lite av en mellansäsong. Av 24 avsnitt räknar jag till ca 7 som jag väljer ut som synnerligen roliga och minnesvärda. Knappt 30 procent alltså. Det som räddar serien som helhet är naturligtvis ändå den stabila plattform Vännernas värld vilar på. Vi är bekanta med miljöerna, personerna. Vi vill veta hur det ska gå för dem. Avslutningen på den här säsongen är såklart ett givet smart sätt att lägga ribban inför den kommande säsongen. Övrigt att notera från den här säsongen är att Lisa Kudrow drog hem en Emmy-statyett för Bästa Kvinnliga Biroll i en Komediserie (för avsnitt 23 och 24). Kul!

 

Med detta sagt tar vi oss mot säsong 5!

 

grupp_friends

ändå hög lägstanivå!

 

 

 

 

 

 

TV-Landet: Vänner – säsong 3 (1996/1997)

poster-friends-season-3Säsong 3 av succéserien går i stabilitetens tecken.
Ett signum på en tv-show som är bra…och vet om det. Hela ensemblen känns grymt sammansvetsade, och samspelet mellan dem är utsökt. Skämten och ordvitsarna sitter som gjutna och alla tycks vara i perfekt synk. Fortfarande är det Matthew Perry som i Chandlers uppenbarelse har de vassaste och mest ”punchliniga” replikerna. Nu börjar dock även Phoebe (Lisa Kudrow) att trycka in en och annan skön fullpoängare. Hon gör Phoebe´s dum-stämpel till mer charm än någonsin, vilket är svårt att värja sig mot.

Störst fokus i början av säsongen på Ross och Rachel, men manusförfattarna har mörka stunder i antågande för vårt kärlekspar. Fnurra och svartsjuka leder snart till separation, och därmed också inom kort till en av seriens mest långlivade och stående skämt; ”We were on a BREAK!!!” David Schwimmer och Jennifer Aniston som vanligt rejält samspelta och det finns skön magi mellan dem. Även när de är bittra mot varandra.v_8

Courtney Cox´ Monica försöker i början av säsongen komma över Richard (Tom Selleck), vilket går sådär…och snart är den gode Magnum-mannen tillbaka för ett par avsnitts gästspel. Phoebe börjar alltmer forska efter sin släkt och ett antal avsnitt ägnas åt hennes familjehistoria. Nu dyker också hennes halvbror upp (Giovanni Ribisi), med misstänkt samma långsamma slutledningsförmåga som Phoebe. Inget snack om släktskapet där.

Chandler och Joey kör på med sin grabbiga stil, men Chandler får också lite problem i den här säsongen då han har väldiga besvär att värja sig mot påfrestande Janice (Maggie Wheeler) …..hon med den gälla rösten och skrattet ni vet. Matt LeBlanc´s Joey är möjligen den mest sorglöse av dem alla i den här säsongen….men till slut får även han känna på kärlekens och känslornas märkliga turer. Det är rappt och roligt. Varje halvtimme går i ett rasande tempo, vilket måste vara ett bra betyg. Överlag inga saggiga episoder alls, vissa dock hysteriskt roligare än andra. Det finns en hög lägstanivå på hela produktionen under detta tredje år. Som om Vännerna egentligen skulle kunna komma undan med vad som helst. Bra spridning på varje karaktärs egen utveckling. Nu börjar man också djuploda in Monicas besatthet vad gäller ordning och reda. Skillnaden mellan henne och Rachel´s läggning för det mer kaosaktiga och oordning firar stora triumfer i tjejernas lägenhet, den naturliga samlingsplatsen för alla. Men visst hänger man nu också betydligt mer i Joeys och Chandlers krypin…?
Så är känslan iaf.

v_1 v_4

Bland säsongens pärlor hittas Thanksgiving-avsnittet när gänget ska spela football i väntan på att maten ska bli klar. Här kommer syskonen Gellers vansinniga tävlingshumör fram på det mindre smickrande sättet. Avsnittet när Chandler blir stupfull och hånglar med en av Joeys sju (!) systrar..och sedan inte minns vilken..tillhör också en av höjdpunkterna. Liksom när Ross förtvivlat försöker få alla att sätta fart för att de ska hinna till ett evenemang på hans jobb.

Som vanligt dyker en och annan stjärna upp som gästskådis under säsongen. Förutom ovan nämnde Selleck får vi denna gång bl.a. Sherilyn Fenn som het dejt med träben (!), Jon Favreau som svinrik it-miljonär, Ben Stiller som synnerligen otrevlig dejt åt Rachel, Billy Crystal och Robin Williams som två förvirrade besökare på Central Perk. I den här säsongen dyker också Teri Garr upp för första gången som Phoebe´s biologiska mamma.

v_3 v_7

Kan man sina Vänner vid det här laget vet man vad som väntar under säsongen. Högt och lågt blandas friskt, men karaktärernas vänskap står naturligtvis alltid i fokus. Hur galet det än tycks bli. Rachel och Ross´ relationsproblem återkommer ständigt under säsongen, dock utan att det känns segdraget eller upprepande. Naturligtvis ett smart drag av manusförfattarna, då ett ”stabilt” förhållande säkerligen skulle vara alltför ”trist” att hitta tv-komedi i. Nu får istället både Schwimmer och Aniston tillfälle att visa att de mitt i all humor även kan visa upp känslor och frustration på ett ganska trovärdigt sätt. Som skådisar växer de båda enormt under den här säsongen tycker jag.

Överlag är det fortfarande väldigt svårt att inte trivas i sällskapet hos Vännerna. Än så länge bra fräschör på skämten, i vissa lägen vågar man sig till och med ut på lite under-bältet-tunn-is som kanske inte annars är jättevanligt i sitcoms ämnade för bästa slot-tiden i tablån. Förutom hos britterna då förstås, som är mästare på just sådan humor.

v_2 v_6

Säsong 3 bjuder således in till en stabil och helgjuten upplevelse. Är man av någon anledning förstagångstittare och helt har missat de två första omgångarna, ska detta inte vara något större problem. Här flyter man lätt in vännernas vardag! Framför allt känns den här säsongen fortfarande vital och frisk. Skämten och manusutvecklingen visar inga tecken på att upprepa sig. Vilket känns oerhört viktigt i sitcoms över flera säsonger. Lägg till detta en säsongsavslutning som blir en liten cliffhanger!

Här finns kanske inget extraordinärt. Mer tryggt och behagligt bekant.

Mot säsong 4!

friends_cast_004a

stabila Vänner i säsong 3!

TV-Landet: Vänner – säsong 2 (1995/1996)

friends___season_2_front_largeSäsong 2 kör igång i samma sekund där första säsongen slutade (med en riktig CLIFFHANGER!)
Kanske skulle det nu ändå ske, det som det jobbats upp för under hela avslutningen på premiärsäsongen! Men…nej..

Rachels besvikelse och manusförfattarnas turnover, att plötsligt är det Rachel som får tråna i hopplöshet, känns som en lovande start. Den här säsongen gör heller ingen besviken om man gillade vad man såg i första. Humorn fortsätter att vässas och de olika personligheterna hos våra vänner fortsätter att cementeras och faktiskt utvecklas. Nu när jag ser om serien så många år efteråt slås jag av hur dominerande Matthew Perry är redan från början. Hans oneliners är ofta sylvassa och vissa moments är som uppbyggda just för att han ska komma in och knyta ihop säcken! Mycket bra och mycket underhållande. Chandler är kanske den bäste av alla figurer i den här säsongen!?

Annars är såklart samspelet mellan Ross och Rachel av stort värde. Jennifer Aniston var redan från början otroligt charmig, men i den här säsongen får hon ännu större utrymme att leka fram sin stil. Från att ha varit den som kom in sist i ”Vänner-gänget” i New York när serien startade, är hon nu en fullblodsmedlem. Att se dialogen mellan henne och David Schwimmer i vissa scener är ren njutning. Samspelet och känslan mellan dem är perfekt! Man tror verkligen på deras känslor fram och tillbaka. 22

Lisa Kudrow ´s Phoebe får också gott om härliga scener att glänsa i. Från att ha trevat lite mot publiken med sin karaktär, låter hon ”Pheebs” i den här säsongen bli så knasigt bakåtvänd charmig som vi vill komma ihåg henne för. Kudrow fick möjligen kanske den minsta scentid av dem alla om man skulle ge sig på att räkna ihop varje avsnitt, men de minuter hon har är guld nästan hela tiden. Dessutom är hon den av alla vännerna som bakom humorn och knaserierna faktiskt stod för allvaret, insikterna och trösten när det behövdes.

Mer fokus också på Joey´s karriär i den här säsongen, och ÄNTLIGEN får han till det och landar en större roll i en dagsåpa! Vilket också kommer att få vissa konsekvenser för hans boende ihop med Chandler. Matt LeBlanc är kanske den figur i vännerna som har det lättast i tillvaron? Han liksom bara flyter med. Monika får chans till stor romans under säsongen när Dr Richard Burke (Tom Selleck!) gör entré i hennes liv. Romansen vävs djupare från att ha varit en liten flirt, och visst är det ändå modigt av manusförfattarna att i ett oerhört dubbelmoraliskt USA låta Courteney Cox falla för en man som är dubbelt så gammal som henne och som dessutom är nära vän till Monikas föräldrar? Farligt nära vissa varningar där, men storyarcen lyckas kryssa sig förbi de värsta skären, och istället gör vass underhållning av det. Avsnittet där Richard börjar hänga med Chandler och Joy i tron att han är ”en av grabbarna” är otroligt kul.

s21 26

Andra höjdare från säsong två är den olycksaliga lista på Rachels pros and cons som Ross svänger ihop på Chandlers nyinköpta dator…konsekvenser att vänta där! Chandler får en ny inneboende i form av knäppskallen Eddie (mycket bra spelad av Adam Goldberg), Chandler och Joey ska vara barnvakt åt Ross´ son och klantar till det, Joey blir stalkad av en galen Brooke Shields (!), Monika och Rachel slåss om gunsten hos Jean-Claude van Damme som spelar sig själv(!!) och Chandler hånglar med en ung, UNG, Julia Roberts! Missa heller inte Charlie Sheen som Phoebes pojkvän från flottan hemma på besök! Som synes satsade seriens manusförfattare och producenter mycket krut på att locka in kända ansikten som gästskådisar i vart och vartannat avsnitt…dock utan att de på något sätt tog över fokuset. Snarare roliga komplement till det som våra vänner råkade ut för till höger och vänster.

24 23

Säsongens ABSOLUT bästa avsnitt enligt mig är dock det när det ska hållas födelsedagsparty för Rachel, och Monika av misstag har bjudit in Rachels mamma som precis ska skilja sig från Rachels pappa…vilken givetvis OCKSÅ dyker upp till partyt. Vad göra? Jo, våra företagsamma Vänner ser såklart till att skapa ett alternativt party i Chandler och Joeys lägenhet där pappa Green får hålla till med företrädesvis ganska många kvinnliga (!) festdeltagare! Rachels mamma får hänga i den andra lägenheten där Monika håller diktatorisk ordning på kalaset och tvingar alla att leka tråkiga lekar. Rätt snart börjar många deltagare ”försvinna” in till det andra kalaset…Dessutom får alla vännerna rusa fram och tillbaka mellan lägenheterna för att hålla bluffen uppe. Mycket kul! En riktig spring-i-dörrarna-episod! En sådan som Frasier kunde trolla fram i sina bästa stunder. Jag älskar dessa.

Annars är det såklart romansen mellan Ross och Rachel som är huvudspåret i säsongen….och manusförfattarna drar på det i det längsta. Men det är charmigt och mysigt när det väl knyts ihop. Kul att även Monikas fling med Tom Selleck får mer än bara ett avsnitt. Och att man mer börjar driva med Monikas pedanteri och hysteriska ordningssinne!

25 27

Säsong 2 av Vänner cementerade rejält den framgång som första säsongen innebar. Här fortsatte man helt enkelt på den inslagna linjen. Nu var ju karaktärerna utmejslade och man kunde fortsätta att utveckla dem och deras personligheter. Allvar och vardagsproblem blandas med ren knaskomik och det känns som att mixen är helt perfekt balanserad. Tidens tand har såklart nött vad gäller detaljer i klädmodet, tekniska inslag (när Chandler stolt beskriver sin nya dators prestanda á la år 1996 är det hilarious!)..men överlag känns ändå humorn vännerna emellan rätt tidlös och skulle säkert funka om man skrev manuset idag.

Avslutningen på säsong 2 är kanske inte lika fräsig som första, Rachel får till ett sorts avslut på sättet och anledningen till att hon först dök upp hos Vännerna..och dessutom lite upprättelse! Och Chandler tror att han har koll på kärleksläget…men får lagom till säsongsfinalen en oväntad överraskning..
Snyggt och trivsamt slut på en STARK säsong.

Nu mot säsong 3!

28

Bättre lagbild den här gången!

 

TV-Landet: Vänner – säsong 1 (1994/1995)

1seasonRachel1Säsong 1 av Vännernas äventyr i New York får en brakande start när den förvirrade Rachel valsar in på fiket Central Perk, fortfarande iklädd sin brudklänning.
På rymmen från altaret återstår nu inget annat än att söka tröst och comfort hos Monica och inom 20 minuters speltid har hon flyttat in!

Direkt i premiärsäsongen utstrålar de sex huvudrollsinnehavarna en skön ”easyness” som är svår att värja sig mot, vare sig de sitter och hänger på fiket eller cruisar runt i Monicas lägenhet.
Kan man bortse från modet ( i vissa fall hu!) och att våra vänner ganska ofta ser sådär löjligt unga och oförstörda ut, sätter sig serien direkt. Låt vara att 80-talets visuella scenografi kan vara lite stickande i ögonen ibland, men de flesta av avsnitten håller faktiskt än! Dessutom, tänk er en hel säsong utan att en enda huvudperson fipplar med vare sig smartphone, surfplatta eller datorer! Istället ser man dem faktiskt läsa tidningar titt som tätt! Till och med spela gamla hederliga brädspel när andan faller på!

Ross´dragning till Rachel slås fast rejält snabbt och känns också som seriens första rejäla story arc. Ändå hakar man inte upp sig på det i varje avsnitt, Ross får testa att dejta med andra, samt att förstås förbereda sig på att bli pappa. Den lilla historien med hans ex Carol och hennes nya flickvän inbjuder till ett par rätt sköna vandringar längs den lite mer utmanande humor som slängs in i vissa lägen. Trots att en del påstår att Vänner är bland 90-talets mest tillrättalagda serier där moralpaniken känns påtaglig…tycker jag inte man alls ser några spår av det under första säsongen. Tvärtom vågar manuset då och då gå lite ”raunchy”, till och med mellan Vännerna!

 friends-blackout

Att Chandler kanske har den bästa rollen, då han i varje avsnitt får leverera minst ett par oneliners varje gång, känns gjutet i järn. Man till och med skojar om det i ett avsnitt när Monica försöker sig på en ”Chandler” med misslyckat resultat. Naturligtvis ska man inte kika efter realism i serien, då det känns som att allt de gör är att fika och hänga hos varandra. Jobben och vardagen hastas egentligen bara förbi, någon gång ibland väver manuset in en grej som fokar på någon av deras jobb. Speciellt när Chandler gör allt för att komma ifrån sitt jobb, men det slutar med att han blir befordrad och får eget kontor!

Bland höjdpunkterna i säsongen hittas följande: Strömavbrott på Manhattan leder till pinsamt besvär för Chandler, Phoebes tvilling Ursula ställer till problem, Grabbarna ska gå på hockey med mindre lyckad utgång, Chandler får av misstag en glimt av Rachels bröst, Hela gänget ska spela poker, Monica ska imponera på en restaurangägare genom att bjuda hem honom på middag. Glöm för tusan inte heller de gånger då Chandlers av-och-på-flickvän Janice (med det galna skrattet!) dyker upp!

Det tar kanske några avsnitt, men sedan får serien upp farten ordentligt och debutsäsongen känns både snärtig och fräsch. Extra plus för de sköna cameos som dyker upp ett par gånger, dels på fiket då Helen Hunt gör ett besök som rollfiguren Jamie Buchman från en annan av mina STORA favvoserier från 90-talet; Galen i Dig! Sedan har vi också självaste George Clooney och Noah Wyle från då högaktuella ER som (givetvis) gör ett par doktorer på sjukhuset när Rachel och Monica försöker sig på ett litet sjukförsäkringsbedrägeri. Missa heller inte Jon Lovitz som ”the stoned guy” i ett avsnitt!

 

Man brukar säga att de första filmerna/säsongerna alltid är de bästa. Stämmer det här också? Nja, kanske inte den bästa säsongen. Fortfarande är allt lite trevande nytt, de där tunga klassiska avsnitten har ännu inte dykt upp. De som man kommer att minnas länge. Snarare bjuder säsong 1 på ett friskt tempo, där avsnitten mer och mer visar hur stilen kommer att utvecklas under det som komma skall. Att man i många avsnitt använder sig av den gamle tv-räven James Burrows som regissör kan knappast vara en tillfällighet.

Så här i efterhand är det löjligt lätt att förstå varför Vänner blev den succé den blev när den först dök upp. Målgruppen är glasklar. De sex karaktärerna är alla lätta att ta till sig, man kan snabbt hitta sin egen favorit. De ”inkräktar” inte på varandras område. De är sina egna figurer där var och en av dem tillåts ”råka ut” för något utanför den omedelbara sfären. Enda undantaget är såklart den redan från början laddade känslan mellan Ross och Rachel. Just här är den dock mer förväntansfull och lite charmig….än påklistrad och ansträngd, så därför köper man den ganska lätt. Tyvärr skulle ju även den här serien under senare säsonger hemfalla åt fantasilöshet när plötsligt kärlekskänslor börjar uppstå på andra håll inom gruppen. Men å andra sidan kanske det var väntat också? Personligen gillar JAG dock vännerna när de fungerar som knasiga och rådande bollplank åt varandra när utomstående möten påverkar i olika former.

Säsong 1 av Vänner ger en riktigt trevlig introduktion till serien och skapar ett flow av friskhet genom att inte överdriva storyarcen med Ross och Rachel samt att våga gå till lite fräckare ämnen då och då. Man vill helt enkelt se mer. Säsongens final går dock i kärlekens tecken då det plötsligt ser ut som Ross kommer att få som han vill…! Oj!
En bra start med andra ord!


Mot säsong 2!

friends

vem sa OK till DEN bilden?!

Sommarklubben: Truman Show (1998)

Jim Carrey igen.
Årgång pre-2000-tal.
Här som mannen med huvudrollen i världens största dokusåpa. Truman Burbank (Carrey) vet inte ens om att hans liv är ett tv-program, att allt runt honom är fejk, kulisser och skådespelare. Allt live, 24-7, från jordbollens största studiobygge i LA ut till miljoner tittare framför dumburkarna.

En raffinerat skön framtidssatir (?) som rejäle regimannen Peter Weir serverar.
Låt vara med ett par små logiska luckor i manuset om man synar det i sömmarna, men det är absolut inget man behöver ödsla tid på. Foka istället på den gode Carrey som här faktiskt varvar sin humor med lite mer allvarligt drama i vissa lägen. Såpans ”skapare” Ed Harris får plötsligt problem med sin tv-stjärna när denne mer och mer börjar ifrågasätta allt som händer runt honom, och om det verkligen inte ligger nån hund begraven runt hörnet…
Vad är det som inte stämmer med vissa små detaljer i hans liv…?

Truman Show bjuder en återhållsam men ändå mycket sevärd Jim Carrey.
Ett drama, ett hittepåhopkok, som är så flippat att man liksom köper förutsättningarna och hoppas på det bästa för vår hedervärde och utsatte huvudrollsinnehavare.
Avslöjanden i sommarnatten.

 

Sommarklubben: Den galopperande detektiven (1994)

Damn vad jag älskar den tidiga Jim Carrey!
Här fullständigt utflippad som tokig djurdeckare. Charmig, impulsiv och nästan totalt okontrollerbar!
”Alrigthy then!!!!

Ace får uppdrag att hitta en stulen delfin, en lagmaskot.
Såklart kör Carrey, riktigt färsk i filmsammanhang vid den här tidpunkten, på med hela registret och hans motspelerska Courtney Cox får ibland riktigt svårt att hänga med i svängarna!
Mimiken och troligen den digra improvisationen firar stora triumfer!
Flåshurtigt, kanske…men Carrey fixar det hela med enförjävla charm. En riktigt rejält fräsig återtittsrulle dessutom. Med lite 90-talsnostalgi på humorfronten.

Ace Ventura är dumrolig, gapflabbig, jönsig och skitlarvigt rolig. Carrey har tyvärr aldrig varit riktigt nära den storhet han visade upp här i spannet runt 1994-95….men det är skit samma en skön sommarkväll när man bara vill skratta, skratta och åter skratta!
Improvisation i sommarnatten.

 

återtitten: Manhattan Murder Mystery (1993)

Woody Allen skojar till det igen, nu med lite vardagsspänning, i pålitlig film som NATURLIGTVIS använder hans älskade New York som backdrop. Typiska storstadsparet Larry och Carol (Allen och Diane Keaton) får för sig värsta konspirationsteorierna när en granne i huset beter sig märkligt efter att dennes fru hastigt avlidit. Varför verkar gubben inte ledsen? Och varför lämnar han sin lägenhet på udda tider? Carol blir hemmadetektiv och Larry oroar sig mest hela tiden. För allt. I bästa Allen-stil.

Den sista rulle, till dags dato, där Allen och Keaton spelar mot varandra. Från början skulle Mia Farrow ta hand om kvinnliga leaden, men det skar sig ju som bekant mellan henne och Allen vid den här tidpunkten. Icke desto mindre är det en stabil Woody som underhåller oss en stund. Inte någon av de mer flabbiga alstren kanske, mer mysigt engagerande..plus lite spännande mitt i dosen av den sedvanliga kärleken till staden. Dessutom hinner manuset också  avhandla lite äktenskaplig kris bland all humor. Givetvis på Allens säregna och inte sällan underfundiga manér.

Allen använde överblivet manusmaterial från Annie Hall för att komplettera storyn, och visst märks det att samspelet mellan Keaton och Allen är av det mer njutbara slaget i replikerna. Bra inhopp också av glidaren Alan Alda och svala Anjelica Huston i biroller. En av Allens mer lättillgängliga filmer och man behöver nog inte vara diehard-Allen-fantast för att uppskatta humorn. Mumsiga dialoger som vanligt från den lille filmskaparen. Enligt skvallret bland de topp 5-filmer Woody själv anser sig ha gjort. Lätt att förstå varför. Här har man inte tråkigt alls.
Bonus: Zach Braff´s filmdebut!

Enhanced by Zemanta

Flmr vs ALIM – del 3

Och åren rullade på!

90-talet bara liksom drällde in över oss. För egen del betydde det plötsligt familj, barn som såg dagens ljus -92 och -95. Den UNDERBARA VM-sommaren -94! Såg Jerry Seinfeld live i Stockholm, vilket var helt awesome då jag var BESATT av tv-serien under detta årtionde! Mycket mäktigt. Musikstilen förändrades, samhället förändrades också lite, kändes som att yuppie-stilen (vet folk idag vad det betyder!??!) bara försvann.

Hur var läget på filmfronten då? Vad hade vi för nya påfund där? Hollywood´s Blockbusters verkade bli större och dyrare och mer pangiga. Dramerna blev möjligen lite djupare och mörkare. Och komedierna…tja de var väl som de alltid varit i största allmänhet.
Så här väljer jag mitt 90-tal:

1990 – Dansar med Vargar

Kevins MASTODONTPIECE. Storslam i Oscarsracet och jag älskar varje sekund av rullen. Costner fångar känslan på vidderna, ensamheten, upplevelsen. Sävlig story kanske enligt många, men hos mig finfina timmar. Och då menar jag båda versionerna.
Bubblare: Maffiabröder, Ensam Hemma

 

 

1991 – Terminator 2 – Domedagen

Spektakel med hjärna i storyn! Har Arnie nånsin varit bättre castad!? Vilken ride! Snyggoeffekter och en story som faktiskt hade nåt att berätta mellan alla explosioner och taskiga oneliners. James Cameron flexade berättarmusklerna igen. Och Linda Hamilton såg hårdare än hårdast ut!
Bubblare: När lammen tystnar, Cape Fear

 

 

1992 – Unforgiven

Clint slöt westerncirkeln med det här dramat om gamla synder och förlåtelse. Otroligt snyggt filmad utan konstgjort ljus. Clint sträv och tjurig, pålitlige Gene Hackman precis så svinig som man vill ha honom. En mäktig avslutning för Eastwood i genren.
Bubblare: På heder och samvete, De Hänsynslösa

 

 

1993 – Jurassic Park

Ingen ville gå med mig på bio när det var dags för premiären. Så jag satt där själv och bara GAPADE av fascination! Spielberg trollade igen och öste på med känsla, spänning och faktiskt lite nyttig dinosauriehistoria. Scenen med bilarna och T-Rexen är fortfarande en kallsvettig upplevelse att beskåda! Maffigt! Underbar musik av John Williams.
Bubblare: Falling Down, Pianot

 

 

1994 – Nyckeln till frihet

Firma Frank Darabont och Stephen King. Vilken duo! Vilken film! Tim Robbins bästa stund i strålkastarljuset? Och Morgan Freeman har aldrig känts spänstigare! Älskar rullen. Underbart maffigt drama om att ALDRIG ge upp sina drömmar, vilket skitställe man än befinner sig på. I det här fallet ett murrigt fängelse där både det ena och andra tycks inträffa…
Bubblare: Forrest Gump, Pulp Fiction (Detta var OCKSÅ ett kanonår!!)

 

 

1995 – Apollo 13

Pålitlige Ron Howard rattade en rulle om rymdfärden som gick åt skogen. Och stoppade in Tompa Hanks, Kevin Bacon och Bill Paxton i ledande roller. Dessutom en (stabil) BOATS. Vad kunde gå fel liksom..(förutom själva rymdfärden dårå)? Inget såklart och filmen är galet patriotisk men också lysande filmdramaspänning! Trots att man vet hur det går!
Bubblare: Seven, Heat (Även detta var ett BRA år!)

 

 

1996 – Independence Day

Skämsvarning på presidenten Bill Pullman´s fetpatriotiska tal till styrkorna precis innan finalen, men i övrigt är det en kanonskön ride som regissören Roland Emmerich bjussar på! Snärtiga effekter, lite lagom popcornshumor, en myspyslig Jeff Goldblum och en rävigt fartig Will Smith med talets gåva. Skämmigt ytlig film som gör underhållningsjobbet med stil!
Bubblare: Fargo, The Rock

 

 

1997 – Titanic

Jag var lite lagom återhållsam innan biobesöket. Och så var det ju den där tunne Leonardo i huvudrollen. Hur skulle det här gå? Men det var ju i alla fall Cameron igen bakom spakarna. Tre timmar senare var jag rejält tagen av det jag nyss sett. Snillet Cameron visste exakt vilka strängar han skulle spela på. Lagom mycket verklighetsbakgrund, romantik och…spänning mitt i all tragik!
Bubblare: Det 5:e elementet, L.A. konfidentiellt

 

 

1998 – Armageddon

Det var mitt i sommaren och det var mitt ute i spenaten på Öland som filmaffischen satt! Inbjudande och lockande. Det första jag gjorde när jag kommit hem efter semestern var att rusa på bio. Jag är så svag för den här sortsens äckligt amerikansk patriotism, och dåren Michael Bay visste precis hur man smörar på ordentligt. Troligen lika utskälld genom åren som älskad. Inte många rullar klår den här rollistan heller. Inte ens idag. Willis i toppform. Bombastiskt!
Bubblare: Rädda menige Ryan, The big Lebowski

 

 

1999 – The Straight Story

Ni vet ju redan mitt argument  här (från -99-listan): ”Att en film om en gubbe som korsar den amerikanska landsbygden på en åkgräsklippare kan generera sådana varma känslor och feelgood till den som tittar kan ju tyckas lite märkligt. Men det är precis vad den gör!!”
Bubblare: Sjätte sinnet, Den gröna milen

 

 

****

The roaring nineties således.
Hissa och Dissa gärna i kommentarerna. Summa summarun, om man glor på bubblarna också,…tycks det ha varit ett ganska gott årtionde. Många av de rullar vi idag håller för näst intill klassisker och kanske lite tidlösa….kom under detta årtionde. Kunde filmfabriken toppa detta? Hur skulle de kommande åren se ut för yours truly och filmer att fastna för..?

mot 2000-talet…!

Flmr vs filmåret 1999!

Jahaja, dags att ta sig an ett litet kik på filmåret 1999.

Efter att med jämna mellanrum få ta del av bloggkollegors listor i olika format, är det inte utan att man själv känner hur listlusten smyger sig på titt som tätt. När dessutom möjligheten att delta i en KOLLEKTIV LISTBONANZA på det aktuella året ovan dök upp…ja då var det liksom inte mycket att tveka över.

Här nedan alltså då en sammanställning på de 10 filmer från 1999 som jag håller högst. Fanns det många att välja på? Tja, en del skulle jag vilja säga. Året innan det nya århundradet tycktes ändå vara ett gott år i filmens värld och att bara begränsa sig till 10 filmer kan tyckas lite futtigt. Men vaddå, det är en lagom bra och jämn siffra. Fyller på med några hedersomnämnanden i slutet, samt ett par sedvanliga varningar för bottenskrap från just detta år. In på listan tog sig bl.a. en torr engelsman, den stilistiske Burton, en Spike Lee som blandar både allvar med komedi, en banbrytande actionstänkare med hjärna samt en gammal gubbe på udda transportmedel.

Troligen håller du inte alls med mig om följden, men det är ju som vanligt en del av den berömda tjusningen. Såklart berikar du listan med dina egna kommentarer!
Nu tutar vi igång och börjar från plats 10:

10. Summer of Sam

Spike Lee´s egen take på de ökända morden under en het sommar i New York 1977. Lee både roar och oroar med sin berättelse i det lilla kvarteret i South Bronx, där den italiensk-amerikanska befolkningen kastar misstänksamma blickar på varandra när hysterin är som värst. Mycket bra rollista.

 9. Deep Blue Sea

Finntjommen Renny Harlin vet hur en actionslipsten ska dras. Inga nymodigheter, bara ren klyschig ösig vattenaction av bästa popcornssmak. Tillsätt ASFÖRBANNADE hajar och begränsat utrymme och vips blev det här en av de mer underhållande rullarna för mig från detta nådens år.

8. Notting Hill

Jag kan inte hjälpa det, men jag gillar Hugh Grant. Speciellt när han spelar töntig och nördig (typ alltid!). Som här. Mot Julia Roberts, som egentligen spelar sig själv, passade det alldeles utmärkt. Britten Richard Curtis kan det här med romantiska dramer. KLASSISK FEELGOOD!

7. Ghost Dog – Samurajens väg

Jim Jarmusch med MÄRKLIG och synnerligen underhållande historia om lönnmördaren Ghost Dog i Forest Whitaker´s tappning. Bjuder på både klassiskt filmvåld, filosofiskt funderande och underfundig humor. Udda film som dröjer sig kvar i minnet och tar en stark plats på listan.

6. Arlington Road

Jeff Bridges mycket bra som professor och  nojig änkling i förorten, vilken plötsligt ser terrormisstänkta lite överallt. Speciellt i det nyinflyttade grannparet. Murrig och gåtfull story där OBEHAGET verkligen lurar runt hörnet. Tim Robbins lysande som knepig granne.

5. Matrix

Detta års smällkaramell med hjärna och tanke bakom? Snygg-snygga effekter och tempo som slår det mesta. Vissa scener helt outstanding, och man kan till och med köpa Keanu Reeves. Smart story med helgalen twist. Men det FUNKAR! Synd bara att man drev storyn i fördärvet med två uppföljare.

4. Sleepy Hollow

Tim Burton och Johnny Depp i perfekt samspel. Scenografin och stämningen sitter som en smäck. Halloween-känslan har aldrig känts mer rätt än här. En fest för ögat, och en riktigt rejält MUSTIG berättelse. Underbart underhållande. Bland Burton bästa!

3. Den Gröna Milen

När Stephen King ibland frångår att skrämmas i sina historier blir det ofta än mer mästerligt. Liksom den här filmversionen blev. Engagerande, lite magisk och sorglig…men framför allt BRA! Tom Hanks går in för det och regissören Frank Darabont kan sin King.

2. Sjätte Sinnet

Men OJ vad han lurade oss, den gode M. Night Shyamalan. Vilken blåsning! Och det knäppaste av allt var att alla ledtrådar fanns där i bild nästan hela tiden. Utan att man fattade ett jota. Fullt upptagen som man var med att bekymra sig över den sorgsne Bruce Willis och den udda grabben med den läskiga förmågan. En film regissören tyvärr aldrig varit i närheten av igen.

1. The Straight Story

Att en film om en gubbe som korsar den amerikanska landsbygden på en åkgräsklippare kan generera sådana varma känslor och feelgood till den som tittar kan ju tyckas lite märkligt. Men det är precis vad den gör. Gamle Alvin, classy spelad av Richard Farnsworth, möter på sin resa ett annat USA än det typiska klyschiga. Godhet, tröst, kontemplation, vänlighet och välvillighet. En annan sorts roadmovie i ordets bemärkelse. Extra underbart blir det ju såklart när det är gamle räven David Lynch som står bakom och helt verkar ha frångått sina knasiga principer och serverar istället en story man bara älskar fullt ut till eftertexterna! Utan tvekan -99 års bästa upplevelse.

till sist: 

Honorable mentions: Generalens Dotter (filmens flyt), American Beauty (för Kevin!), I huvudet på John Malkovich (storyn!), Fight Club (den smarta tvisten), vissa delar av Eyes Wide Shut (i övrigt farligt nära prettovarning där), Mel Gibsons hämnarplaner i Payback, obehaget i Ravenous, friskheten i Mumien, skojeriet i Wild Wild West, enkelheten i Blair Witch Project

Katastroferna: The Omega Code (mumbojumbo i kolossalformat..vilken trosrörelse pumpade in cash här!?), Universal Soldier – återkomsten (inte ens den första var speciellt bra!), Sjön (ja..svenskt i sin uslaste form!)

Ok!
There you have it!

*********

Kolla nu in vad de här bloggkamraterna nedan tyckte var bäst i deras filmvärld! Har vi samma smak och likheter tro..?

2x Out-of-Towners (1970/1991)

I originalet från -70 får vi en flängig Jack Lemmon på bästa stissighetshumör. Lysande spelat av den gamle filmstjärnan!
Utflykt medelst flyg till New York står för dörren, där George Kellerman (Lemmon) ska på jobbintervju nästa dag. Tålmodiga frun Gwen (Sandy Dennis) finns förstås vid hans sida. Finhotellet är bokat, middag på finrestaurangen inplanerad (för säkerhets skull struntar George i att äta på planet så han ska vara riktigt hungrig sen)… och varför inte avsluta kvällen med lite skönt hångel äkta makar emellan..?

Synd då bara att det är dimma över New York och planet dirigeras om till Boston. George blir ohälsosamt stressad och inser att kvällens planering hotar att gå om intet.
I Boston blir inte livet lättare när tåget till NY är överfullt och det är med nöd och näppe de kommer med. Väl framme i The Big Apple fortsätter oturen att grina Kellermans i ansiktet när missöde på missöde (och ett oväder!) fullständigt vräks över dem, där kronan på verket är att hotellet inte hållit deras rum för den sena ankomst som nu sker. Och trist nog hade bagaget naturligtvis kommit bort redan innan de landade i Boston…

Manuset av legendaren Neil Simon (som dock inte utgick från en egenskriven pjäs i det här fallet) sätter makarna Kellerman i hårda prövningar i sitt möte med storstaden. Lemmon är en naturlig tidsfascist och är underbart kolerisk nästan hela filmen igenom. Lojala frun Gwen är ett under av tålamod i lugna Sandy Dennis skepnad, även om hennes något udda röstläge och dialekt inte direkt kommer att vinna något sammetspris.
Tidsandan är härlig och visar upp ett New York precis i brytningen mellan 60- och 70-talet. Gott om sköna situationer där Lemmon får gå bananas både verbalt och kroppsligt. Sällan har en tjomme känts så rätt i en hysterisk huvudroll som här.

Klämmig och skämmigt underhållande och visst kan man inte låta bli att tycka synd om Kellermans, hur enerverande George än är.
En nostalgisk liten pärla till film!

 

Nyinspelningen tar grundstoryn som bas men bakar sedan in eget hittepå i berättelsen om vedermödorna som drabbar Henry Clark (Steve Martin) med fru Nancy (Goldie Hawn) när besök i storstaden väntar.

Henry har blivit arbetslös men inte vågat berätta för frun. Nu har han fått chansen att komma på intervju för möjligt jobb i reklambranschen. Ingen av makarna har dock räknat med att oturen plötsligt utsett dem till dygnets stora hackkycklingar. Martin är inte lika labil som Lemmon i huvudrollen, men den rutinerade Martin kopplar istället  på sin stundtals skönt sarkastiska stil och lyckas leverera en och annan småkul oneliner. Hawn är den som känns mest felplacerad i rullen som överspelande fruga.

Liksom i originalet drivs makarna från ställe till ställe och råkar ut för allt från rånare till ofrivilligt deltagande i diskussionsforum kring sexlivet (!) Manuset hinner också kasta in en och annan fysisk ansträngning för de båda skådisarna, som för att verkligen cementera kontrasten till deras ganska gråtrista vardag med varandra. Av någon outgrundlig anledning tyckte dagens manusnisse också att det var en hejdlöst bra idé att kasta in John Cleese i en biroll som knasigt udda och diktatorisk hotelldirektör (gäääsp). Fantasilöst säger jag, men Cleese får sin lilla stund.

Nyinspelningen är inte på långa vägar lika bra som originalet. Mer plump och mer anpassad till mallen för en komedi från Hollywood där det gäller att få fram ” i nöd och lust”.
Steve Martin är dock alltid Steve Martin och jag kan inte påstå att rullen är tråkig. Mer…förutsägbar. Sämst är tyvärr Goldie.
Har man aldrig sett originalet kan man möjligen hitta lite mer underhållning här än vad jag gjorde.

********

Summasummarum: Jack Lemmon i originalversionen vinner lätt matchen med sin stissige George. Ska du bara se en av dem väljer du NATURLIGTVIS 70-talaren.

Enhanced by Zemanta

Face/Off (1997)

Vad hände med John Woo?
Efter Paycheck kändes det plötsligt som om han försvann från radarn lite. Tjurade han möjligen ihop ordentligt när knivarna vässades i samband med ovanstående film? Visst, hans namn har dykt upp på alster under senare år, Red Cliff-filmerna tex, men frågan är om han i väst någonsin varit så stor som då när dagens popcornsaction firade sina triumfer?

Storyn om FBI-agenten Sean Archer (John Travolta) som byter ansikte med sin ärkefiende, terroristen Castor Troy (Nicolas Cage), är egentligen så galen och over the top att det inte borde vara möjligt att komma undan med det i Hollywoods A-liga. Men det är precis vad som sker! Archer har efter år av jakt äntligen fångat in den skrupelfrie och minst sagt irrationelle Troy. Att Troy dessutom är ansvarig för Archers sons död ett antal år tidigare har naturligtvis fungerat som effektivt bränsle för vår FBI-kille. Dessvärre har det också förvandlat Archer till en stel, mörk och desillusionerad figur, som dessutom har problem på hemmafronten med en distanserad fru och en tonårsdotter som känns helt främmande.

Bra att Troy är infångad. Mindre bra att han fallit i koma efter striden som föregick gripandet, och garanterat mindre bra att han dessförinnan aktiverat en illvillig bomb modell Mega som hotar att jämna stora delar av Los Angeles med marken. Den som möjligen kan sitta inne med svaren om VAR bomben finns är Troys lika fängslade bror Pollux (Alessandro Nivola), som dock bara litar på brorsan och absolut inte pratar med tjurskalliga FBI-agenter.

Lösningen nu då. Lika galen som underhållande tokig. Modern teknik (tja…hrm…-97 års då alltså..) tillåter nu Sean att byta ansikte med Troy, att tillfälligt ”bli” skurken och på så sätt närma sig sin fängslade ”bror” för att få denne att prata. Troy är ju en vegetable så hur riskfyllt kan det vara? En Hollywood-operation senare är Cage nu således hjältenyllet istället och har viss framgång med sitt udda uppdrag. Ingen fräsig actionstänkare klarar sig dock utan vissa komplikationer, här i form av en Troy som vaknar upp och såklart ser till att få Archers nuna ditmonterad på sig själv. Snacka om ombytta roller!

Naturligtvis är det en galen och helt sanslös historia, fylld med logiska luckor och djupa hål. Men, vad gör det när humöret är i topp och actionbitarna stänker in som rappa pisksnärtar. Woo maxar förstås ut det mesta av sin patenterade stil, och därför skådas såväl fladdrande rockar i slowmotion som flaxande vita duvor i kyrkliga kapell precis innan en stilenlig shootout tar sin början.

fräcka pickadoller och fräsiga repliker!

Att de båda huvudrollerna Travolta och Cage verkar ha väldigt roligt här går inte att ta miste på. Inte bara får de turas om att spela badass och hjälte. Tillsammans hjälper de faktiskt till att ge sina figurer både liv och karaktär en bra bit från de mer normala ytligheterna som annars är legio i actionthrillers där fantasin spelar förstafiolen. Icke att förglömma i finfina biroller är också Gina Gershon som gammal Cage-flickvän, och Joan Allen som Travoltas prövade hustru. Båda får sin beskärda del av den allmänna förvirringen som följer i dessa manusgalenskaper. Men, heder också till Woo som vågar stanna upp ibland och låta bieffekten att Archers familj plötsligt börjar hitta tillbaka till varandra igen dröja sig kvar. Låt vara att det beror på det galna identitetsbytet som herrarna Cage och Travolta ägnat sig åt. Att en helt hysterisk historia som den här faktiskt lyckas ta sig i mål på en high note är faktiskt anmärkningsvärt. Men för jäkla trevligt. Ett återseende med den bästa av eftersmaker från detta stinna decennium.

Face/Off är råsnygg i sitt 90-talsstuk. Läckra färger och motljus. Snärtig ljudmatta och ösiga actionsekvenser där man inte ska tänka så mycket utan bara titta. Två skådisar som fått en mustig historia att sätta tänderna i, där de kan turas om att spela ut med alla möjliga stilar. Bästa scenen? Den röjiga shootouten i lägenheten då ljudet tystnar och sakta övergår i den stämningsfulla ”Over the Rainbow” nästan sakralt framförd av en viss Olivia Newton John…
Kolla, där fick ni en koppling till Grease och Travolta av bara farten!