#sommarklubben: Saving Private Ryan (1998)

I år är det 75 år sen Slaget om Europa började. Landstigningen i Normandie. Mycket är sagt och skrivet om detta ögonblick i världshistorien. Vilket också aldrig bör glömmas bort.
Hollywood har genom åren självklart dragit sina strån till stacken. Den här dängan från -98 är kanske en av de allra bästa. I Hollywood-mått mätt. Vad gäller att spela på rätta känslostråkar samtidigt som den försöker sig på att ge en sådan realistisk bild den bara kan av hur landstigningen gick till. Bakom allt (förstås) Mästaren Steven Spielberg. Vid återtitten slås jag av hur (fortfarande) intensiv och maffig den är. Mest hela tiden. Och samtidigt lyckas personerna i storyn bli levande och riktiga. Även fast det är en fabulerad produkt från Drömfabriken. En ung Matt Damon måste hämtas hem till USA. Han finns nånstans i kaoset i Normandie. Uppdraget går till Kapten Miller (Tom Hanks) och hans grupp av lagom muntra soldater.

Krigsaction med vemod. Sjukt snyggt iscensatt av Spielberg. Inledningen med ca 25 minuters visuell beskrivning av landstigningsmomentet vid Omaha Beach är nog det vassaste som tillverkats i fictionvärlden. Till och med gamla krigsveteraner som var med på Omaha Beach har prisat regissörens resultat. Obegripligt att rullen inte knep Oscarn för 1998 års bästa film. Faktiskt.
En film som funkar både som historiskt arkiv, drama om mänskligt lidande i krig…och vanligt hederligt rafflande krigsröj. Den som inte får det dammigt i rummet i filmens absoluta slutscener, där den åldrade Ryan knäböjer vid gravarna i Normandie….måste ha ett hjärta av sten. Sommarklubben går ut stenhårt. Toppbetyg!

Historia i sommarnatten!

 

 

summer-movie-fun-logo

 

Flmr vs Filmåret 1998!

 

Ytterligare ett sådant där bra år från Hollywoodfabriken. 1998
Om man tittar åt det hållet alltså.
De som tittade åt något annat håll hittade säkert små guldkorn där också.

Kort sagt, miljonbudgetarna fick jobba detta år, med den äran!
Bra status på året också när man konstaterar att det fanns gott om bubblare strax under strecket.
Och kanske en och annan även under bubblarstrecket!

Här nedan dock Flmrs bästa 10 för 1998!

***********************

10. A Perfect Murder

perfect murder

Snitsig ”remake” av Hitch gamla ”Dial M for murder”. Listigt manus, stabil Michael Douglas och en svalt cool Gwyneth P. Snygg rulle med bra twist.

9. You´ve Got Mail

17-tom-hanks-meg-ryan-youve-got-mail-1998-

Det riktigt sipprar skönt romantiskt 90-tal om den här rullen. Mysstund med pålitliga Tompa H och Meggan. Feelgood. Nora Ephron var ju inblandad såklart.

8. Fallen

fallen

Lite bortglömd thriller med sataniska förtecken. Snuten Denzel går upp mot en rälig demon som byter skepnad snabbare än du kan säga ”Catweazel”! Obehaglig stämning mest hela tiden. Och spännande.

7. Enemy of the State

enemy of the state

Fartig technothriller signerad salig Tony Scott. Will Smith och Gene Hackman mot hela skumma NSA. Bra driv, bra story. Fin underhållning detta.

6. Elizabeth

blanchett_1_5385f

Mustigt och färgrikt kostymdrama om Englands starka kvinna på tronen under 1500-talet. Cate Blanchett går från ung och oskuldsfull till smart, härdad och ensam (?) regent.

5. Truman Show

truman

Märklig blandning av komedi och drama. Och skön känga åt det moderna tv-samhället! Jim Carrey mycket bra här.

4. There´s Something About Mary

theres-something-about-mary-DI

Oborstad! Rå! Fräck! Och fortfarande lika rolig, banne mig! En av Farrelly-brödernas största succéer.

3. The Big Lebowski

1998_the_big_lebowski_004

Ingen lista utan en bröderna Coen (typ). Lever mer på sin sköna stil, svarta humor och Jeff Bridges´ ”The Dude”…än sitt manus. Å andra sidan räcker det jäkligt långt i det här fallet.

2. Saving Private Ryan

mj-618_348_saving-private-ryan-1998-best-war-movies

Mästaren Spielberg målar med STORA krigsfilmspenseln och levererar lika storartat. Udda story växer ut till rejält äventyr med drama och patriotism (som självklart klär rullen!) på bästa sätt. Matt Damon måste räddas till varje pris. Tom Hanks leder uppdraget.

1. Armageddon

armageddon-1998-05-645-75

Michael Bay´s bästa? Kanske. Såg den första gången sommaren -98 och har i sann Hollywood-anda älskat den sedan dess. PERFEKT mix av floskler, klyschor, smetig patriotism, flaggviftande, overklighet, fantasi, humor, romantik. En av popcornsfilmernas största flaggskepp! (javisst klart den är over-the-top!! Den SKA ju vara det!) Känns oerhört mycket SOMMAR (och Öland…vilket kan bero på att det var där jag först såg filmaffischen…) Och det är väl en skön känsla!


 

Bubblare: Shakespeare in Love, Välkommen till Pleasantville, Out of Sight, En Enkel Plan, Very Bad Things

*********

Vad tyckte resten av filmbloggarfolket om detta år!? Check it out!

Sommarklubben: Snake Eyes (1998)

Det fanns ändå en tid då det gick att lita något sånär på Brian De Palma.
Här öser han på med lurig kriminalstory mitt under haussad boxningsmatch i Atlantic City, just en kväll då värsta stormen hotar att kasta sig över den glittriga spelstaden.

Mitt i smeten hittar vi Nicolas Cage, idag med bilhandlarnamnet Ricky Santoro och iförd färgglad kavaj och skrikig skjorta av kitschigaste märke! Som vanligt hojtar han och gapar och spelar över och har sig. Men idag funkar det bra, som lite halvskum korrumperad snut och som inte drar sig för att spela hos de lokala bookisarna.
Dock kommer han snart att få ett och annat att stå i, då ett attentat sker mitt under boxningsmatchen och en sorts pussligt kriminalhistoria tar sin början. Santoro tar förstås kommandot, men tvingas jobba ihop med gamle kompisen och militären Dunn (Gary Sinise) som är på plats med ett gäng höjdare från försvarsindustrin.
Lägg till detta en gåtfull kvinna (Carla Gugino)…och se där har vi oss ett litet mysterium.

De Palma har rätt bra fart på sin story, kör med gamla beprövade knepet att återberätta samma delar av storyn ur olika bildvinklar….vilket funkar effektivt. Som vanligt handlar det om detaljerna.
Trots att Cage är uppe och röjer med sina stirriga ögon på nivåer som är ”lite irriterande han”…passar det faktiskt ganska bra här och med hans karaktär.

Filmens första 20 minuter består av till synes en enda lång tagning där kameran följer Santoro genom det proppfulla kasinot/boxningsarenan. Snyggt såklart, även om det är fusk då regissören lagt ett par väl dolda klipp på passande ställen.

Fräsig twist på storyn, och har man inte sett rullen innan är det en bra payoff att vänta in.
Trevligt nog håller filmen även för en omtitt, där man också kan roa sig med att skämmas över Cages hysteriska skjorta.

Ögat luras i sommarnatten.

återtitten: Deep Impact (1998)

deep_posterEn av de rullar jag kom in på och nämnde lite sådär i förbigående under Filmspanartemat Det Går Åt Helvete…var just detta alster. För det går ju liksom åt helvete rätt ordentligt här. Även om det inte går under.

Såklart att man därför också blev lite sugen på att se om denna. Jaså…inte?
Nåväl, jag blev det iaf.
Tillverkad samma år som bombastiska popcornet Armageddon….skulle den här rullen kanske lite mer motsvara en…”seriös” take på ämnet. Ja, med Hollywoods sätt att mäta då alltså. Givetvis.

Okej, en superduperstor asteriod…komet…meteor…eh..?…är på väg mot jorden. Myndigheterna mörkar, men den driftiga reportern Téa Leoni lyckas snoka upp sanningen och stoiske presidenten Morgan Freeman tvingas be henne lugna sig lite…mot att hon får första tjing vid presspodiet när nyheten väl avslöjas. Il Presidente har såklart en plan, upp med ett sprillans nytt skrytbygge till rymdskepp som ska spränga asteroiden (hm har vi hört det förut?). OM inte det funkar finns en reservplan att bevara utvalda delar av mänskligheten, djurarter och diverse pick och pack i djupa grottor som ska stå emot den katastrof som väntar om det blir ett nedslag.

Drama på två fronter alltså. Dels äventyret som väntar de utvalda astronauterna med uppdrag sprängning på schemat, och dels förberedelserna inför en möjlig katastrof på jorden.
Regissören Mimi Leder kan faktiskt ha fått lite väl mycket skit för sin film när den kom. Kanske den drogs över samma kam som Armageddon? Ganska troligt. Den här rullen visar ändå upp ett mycket bredare register vad gäller (viss) realism om hur det skulle kunna vara. Den jolmar såklart till det i snyftscenerna, men det finns också bra dramaturgi som spelar på de rätta strängarna. Effekterna i slutet på rullen är jäkligt snygga (för att vara årgång -98) och jag inser nu att den här rullen faktiskt är ganska bra. Den förlorar sig aldrig i för mycket smet (vaddå, visst kladd får man ju räkna med…) och håller sig på rätt sida överspelet.

som om det inte räckte med bilköer…nu kommer en kometjävel också!!

Den är inte på något sätt klinisk i sitt utförande, men inte heller störande patriotisk.
Den gör precis vad den är tillverkad för, underhåller och oroar. Robert Duvall som vanligt stabil, här som gammal rävig astronautveteran vilken är den som till slut har lösningen alla klurat sig galna över. När allt hopp tycks ute. (och jag skulle då fan inte vilja ha varit ombord när han drar DEN vilda idén för sitt crew!)

Förutom ovan nämnda ess i rollistan kan man här också njuta en ung Elijah Wood, en lika ung Leelee Sobieski…plus en väldigt mycket slimmare version av en viss Jon Favreu! Häpp!

Armageddon kanske talar mer till den adrenalinstinna actioncirkusen i detta ämne…men Deep Impact framstår med åren i sig som en rejält seriös version av vad som SKULLE kunna hända.

Och visst är det lite märkligt ändå att det inte gjort det än…?
På riktigt alltså.

TV-Landet: Vänner – säsong 5 (1998/1999)

Poster_friends_Season_5Säsong 5 kickar sin vana trogen igång direkt efter att förra säsongen lämnat sina tittare med en liten cliffhanger. Trubbel i kyrkan då Ross sade Rachels namn istället för Emilys. Han försöker desperat patcha ihop det hela, men det går inget vidare här i inledningen av säsongen.

Snart är gänget tillbaka i old New York, och nu står det ganska klart att säsongen kommer att fokusera på huvudspåret med Chandler och Monicas plötsliga romans som växt ut till en allvarlig förälskelse. Givetvis får de för sig att det hela måste vara hemligt inför de andra så länge det bara går. Förstås dömt att misslyckas förr eller senare. Förutom romantiken inom gänget blir det även en släng av Ross och hans ständiga problem med damerna. Plötsligt håller han på att få ihop det med Rachel IGEN, men försöker till sist att blidka Emily. En tröst i det hela verkar vara att Ross och Rachel äntligen kan bli vänner på allvar igen. Emily är dock svår att tas med och hon kräver att Ross helt slutar umgås med Rachel. Ett val som man naturligtvis icke bör ställa som krav på en av gänget i den HÄR tv-showen! 5_4

Denna femte säsong känns direkt från början ganska frisk och lite nytändande! Kanske är det nya spåret med Chandler och Monica som hjälper till? Bara tre avsnitt in i säsongen är så dags för seriens avsnitt nr 100, vilket firas med att Phoebe föder trillingar! Stort rabalder på sjukhuset förstås, men lyckligt utfall.
Med Phoebes avklarade graviditet är hon snart tillbaka till sitt gamla kufiska jag igen. Jag har skrivit det förr, och skriver igen, Lisa Kudrow framstår alltmer ju länge serien går som utmanare till Matthew Perry om titeln som lustigkurre med de coola replikerna! Även om Chandler fortsätter att leverera punchlines med bra tempo ligger Phoebe numera inte långt efter, och sätter ofta sina kompisar på pottan med snygga förklaringar och poänger. Den ena mer udda än den andra! Dessutom tycks Kudrow gilla utvecklingen på sin karaktär och tar för sig ordentligt under hela säsongen. Jag inser att det kanske är hon som är den största stjärnan av alla! Hon besitter här en underbar förmåga att balansera sin ”dumhet” med smartness och en vänlighet som verkligen går genom rutan.

Courtney Cox och Jennifer Aniston forstätter också att hålla hög nivå. Cox får ny utmaning i att jonglera kärleksintresset med Chandler och samtidigt vara Rachels rumskompis och köra vidare med sina fåter och tokiga sätt att hantera praktiska detaljer. Anistons Rachel verkar lägga Ross bakom sig och flyger mot utmaningar. Jag gillar verkligen Anistons sätt att hantera Rachels svängiga karaktär. Ena stunden är hon supersmart för att sedan nästan bli lite eljest. Allt på det där sköna charmiga sättet förstås. Rachel känns, så här långt in i serien, som den kvinnliga karaktär som producenterna ännu inte riktigt bestämt sig för vad de vill göra med. Hon har gått från servitris till ett kontorsjobb, kanske på väg mot lite mer allvar?

5_1 5_2

Joey fortsätter att vara sådär sorgfri och bekymmerslös som han varit mest hela tiden. Matt LeBlanc tycks ha mutat in sin karaktär med hull och hår, och en nackdel blev väl (och är väl) kanske att LeBlanc tycks ha mycket svårt att byta rollfack i Hollywood. Kom igen, kan du tänka dig honom i någon annan allvarligare karaktär..? Här tillför han dock sin beprövade, lojala, snälla, dumhet i ur och skur och det går ju självklart inte att tycka illa om honom. Lite mer fokus får också Joey mot slutet av säsongen då det verkar som han tycks slå igenom och landar en roll vilket innebär en tripp till Las Vegas! Kul!

5_3 5_5

Vad har vi på Ross och Chandler då i säsong 5? Tja, manusfolket låter Ross gå igenom några jobbiga ögonblick med dryga Emily innan han blir singel på ”riktigt” igen. Här får man också för sig att först flytta in Ross hos Chandler och Joey när Ross blir bostadslös. Illa dock för alla då Ross sannerligen inte passar in i boysens lite mer…”softa” sätt att se på boende. Han driver dem helt enkelt till vansinne, förstås kul för oss som tittar! Snart kommer dock utvägen då han flyttar flyttar in i en lägenhet mitt emot Monica och Rachel (f ö i den som The Ugly Naked Guy bodde i om ni kommer ihåg…?). Med Ross på behörigt fluktavstånd blir det naturligtvis läge för en och annan pinsam situation. Om man ska våga sig på att bedöma insatser såhär efter 5 säsonger så kan jag nog inte låta bli att utse David Schwimmer till den stora vinnaren. Redan från avsnitt 1 har han hållit en beundransvärd hög nivå på sin Ross-gubbe och klarar av allt från allvar, spånighet, charm, humor och en skön tajming mot sina medskådisar. Speciellt snyggt blir det fortfarande i scener mot Anistons då deras samspel är bländande komedi.

Den som möjligen går tillbaka lite den här säsongen är Matthew Perry´s Chandler. Fortfarande har han en del att stå i då romansen med Monica kräver sin man vad gäller bortförklaringar, undanflykter och nödlögner. Jag tycker mig dock inte känna ingen den Chandler jag vant mig vid riktigt. Han är aningen downgraded, kanske för att producenterna vill lyfta fram de andra? Kanske kan det också bero på att det var väl vid den här tidpunkten Perry började få personliga problem med missbruk utanför kameran…? Han är inte samma vesslesnabba figur, även om han levererar när det behövs! Lite lugnare alltså för Chandler som får fokusera på förhållandet med Monica, och det är också de som står i centrum i säsongens final som utspelas i Las Vegas. Bröllopsplaner florerar plötsligt och kanske kanske…kanske…ända tills Ross och Rachel ÅTERIGEN kliver in och snor hela säsongsfinalen! Mycket underhållande!

5_7 5_8

Bland favoritavsnitten den här säsongen har vi då bl.a. när Chandler tvingas börja kyssa alla ”the european style” bara för att dölja att han kysste Monica, vi har Ross som försöker sig på att flirta..med katastrofala följder, vi har Chandler som avlägger nyårslöfte om att han ska sluta med sarkasmer och kommentarer, vi har Phoebe som hittar en polisbricka och kör hårt med den auktoritära stilen, vi får ett avsnitt där det tänks tillbaka på gamla Thanksgiving-middagar och återigen ett mycket roligt sätt att spöka ut vännerna i 80-talsstil! Summa summarum gillar jag den här säsongen bättre än den föregående. Huvudspåren med Chandler och Monica samt att flytta Ross närmare i handlingen fylls ut bra med avsnitt som ”bara” är roliga och tramsiga i största allmänhet. Alla skådisarna glider runt och känns oerhört stabila i sina roller, där då Lisa Kudrow är den som tar steget fram ordentligt.

Också en säsong där det är ganska ont om gästskådisar, faktiskt inte en enda av dåtidens toppnamn i Hollywood. Vi får förstås Elliot Gould som pappa Geller och Morgan Faichild som Chandlers mamma..men de hör ju liksom till ”paketet” redan. Naturligtvis ska inte tappre och trogne Gunther glömmas! James Michael Tyler kanske egentligen var den ”sjunde vännen” genom alla åren? Han liksom bara finns där på fiket, ofta med mindre insatser men ändock en närvaro. Om man tittar på ”statsen” för en sekund räknar jag in 12 avsnitt som lite extra värda att komma ihåg, vilket alltså är 50 procent på säsongen. Bra betyg till Vännerna och deras manusförfattare således! Nomineringar till Emmys denna säsong lät naturligtvis inte vänta på sig. 4 stycken blev det, bl.a. för bästa komediserie och bästa skådespelerska (Lisa Kudrow igen!) Dock blev det inga vinster detta år.

5_9 5_10

Säsong 5 av Vänner tar serien tillbaka upp på den höga nivå där den hör hemma. En synnerligen stabil säsong som lyckas med knepet att få mig tillbaka i trivselfåtöljen där man bara vill hänga med vännerna i deras värld, samtidigt som serien lyckas ta ett steg vidare i utvecklingen utan att det känns krystat eller ansträngt (detta sorgliga faktum skulle tids nog dyka upp dessvärre). Här är dock det mesta tjo och tjim och härligt charmigt igen!
Bra säsong!

  
Nu raska och förväntansfulla steg mot säsong 6!

 

Friends_grupp

Vännerna som det kunde ha blivit!

 

TV-Landet: Vänner – säsong 4 (1997/1998)

poster_friends_S04Säsong 4 av Vännernas liv rullar liksom på.
Börjar kanske manusförfattarna bli så bekväma med var de har sina karaktärer, att de här faller tillbaka lite i utvecklingen?

Annars börjar säsongen där den förra slutade. Vi får en återförening mellan Ross och Rachel. Igen! Lyckligtvis (ur tv-komedi-synpunkt) är det bara ett tillstånd för stunden. Snart har Ross orsakat nytt kaos mellan dem…men vänskapen håller i sig förstås. Om än lite svajig här i de första avsnitten av säsongen. Vad gäller kemin mellan David Schwimmer och Jennifer Aniston finns fortfarande inget att klaga på. De känns hur samspelta som helst.

Vidare får vi här under säsongen vara med om den första stora konflikten mellan Joey och Chandler då den senare olyckligtvis faller för en kvinna som Joey blir tillsammans med. Bjuder förstås på ett par goda skratt i vissa sekvenser, men också en liten inblick i att det inte alltid är så lätt att vara roomies hela tiden. Fortfarande är Matthew Perry kungen av oneliners, och tar hand om de flesta poängerna…men nu är Phoebe också riktigt het i det gebitet! Lisa Kudrow´s figur må kanske inte bo i samma hus som de övriga vännerna, men hon hänger där mest hela tiden och kör sin tokiga oberäkneliga stil. Hon står också för det Stora Vuxeninslaget under säsongen då hon går med på att bli surrogatmamma åt sin halvbror och hans nya fru. Här lyckas man balansera snyggt mellan allvar, framtida problem och lite gullig humor. Dessutom ett smart sätt att skriva in Kudrow´s verkliga graviditet i manuset. f_8

Monica hamnar efter mycket om och men äntligen som kökschef på en restaurang, får problem med respekten från de anställda, men med lite tokig hjälp från den avigt hjälpsamme Joey fixar ju det sig också. När jag ser Vänner såhär i efterhand slår det mig hur BRA Courtney Cox verkligen är som Monica. Hon lyckas så väl fånga den där balansen mellan att vara otroligt attraktivt charmig och synnerligen påfrestande jobbig. Grejen att driva hennes ordningssinne till gränsen i vissa avsnitt känns verkligen som ett mindre genidrag. Liksom att göra henne hysteriskt tävlingsinriktad. Cox klarar att spela alla sidor av sin karaktär, och kan i många avsnitt lika gärna vara den där gulliga tjejen next door som man vill lära känna mer.

Nånstans mitt i säsongen börjar en sorts märklig rivalitet mellan Ross och Rachel när det gäller att träffa nya kärleksintressen. En sätt för manusdoktorerna att ändå hålla den där outtalade gnistan mellan de två vännerna vid liv. Ross verkar vara den som lyckas bäst då han träffar den engelska Emily och ljuv musik tycks uppstå. Men verkar inte Emily lite…bossig? Rachel har förstås ändå svårt att se Ross med ny flamma, även om hon i sin tur i det närmaste försöker forcera fram en fling med en rätt förskräckt Tate Donovan som dyker upp i ett par avsnitt i samband med att Rachel får nytt jobb på Bloomingdale´s som personal shopper.

f_1 f_2

Säsongen känns överlag lite spretig, svajar lite fram och tillbaka. Ingen given röd tråd direkt, även om Phoebe´s graviditet och mot slutet Ross´ bröllopsplaner med Emily tar upp en del av speltiden.

Bland säsongens pärlor, de avsnitt som ändå känns lite extra roliga, måste nämnas det när Chandler inleder ett förhållande med Rachels chef som dessutom inbegriper användandet av lite kinky handbojor på helt fel ställe… Eller när Chandler tvingas sitta ett helt avsnitt i en låda för att gottgöra Joey för att han ”stal” hans flickvän. Avsnittet där Joey och Chandler upptäcker att de fått tillgång till en porrkanal på tv:n är också galet rolig. Här gäller det att inte stänga av tv-burken till varje pris! Det absolut roligaste avsnittet är dock utan tvekan då Monica inte kan låta bli att slå vad med Chandler och Joey och det hela slutar katastrofalt för dem då de förlorar sin lägenhet (!) till grabbarna! Mycket kul när Rachel bryter ihop inför det som sker.
Inte lika mycket stjärnor i gästroller den här säsongen. Vi får en gammal och sliten Charlton Heston i några roande minuter mot Matt LeBlanc´s Joey, vi får Maggie Wheeler igen som Janice, samt den ovan nämnde Donovan.

f_7 f_6

Mot slutet av säsongen vankas det så bröllop i London och alla utom den höggravida Phoebe åker dit när Ross ska gifta sig med Emily. Här får vi också då lite klass på gästskådisar då plötsligt Tom Conti och Jennifer Saunders dyker upp som Emilys minst sagt dryga föräldrar. Inte helt obekante Hugh Laurie (House) är en typisk stiff britt på flyget och självaste Fergie, Sarah Ferguson, gör en oväntad cameo! Kul! Som vanligt vässar det till sig en aning då Rachel plötsligt inser att hon fortfarande älskar Ross och BARA måste få säga det till honom, bröllop eller ej! Hon blir en perfekt wedding crasher trots att de övriga vännerna försöker stoppa henne. Hela säsongen slutar dock i en riktig cliffhanger utan att hon hunnit prata med Ross! Dessutom har det plötsligt tänt till mellan Chandler och Monica! Hoppsan!

f_4 f_5

Säsong 4 är ändå lite av en mellansäsong. Av 24 avsnitt räknar jag till ca 7 som jag väljer ut som synnerligen roliga och minnesvärda. Knappt 30 procent alltså. Det som räddar serien som helhet är naturligtvis ändå den stabila plattform Vännernas värld vilar på. Vi är bekanta med miljöerna, personerna. Vi vill veta hur det ska gå för dem. Avslutningen på den här säsongen är såklart ett givet smart sätt att lägga ribban inför den kommande säsongen. Övrigt att notera från den här säsongen är att Lisa Kudrow drog hem en Emmy-statyett för Bästa Kvinnliga Biroll i en Komediserie (för avsnitt 23 och 24). Kul!

 

Med detta sagt tar vi oss mot säsong 5!

 

grupp_friends

ändå hög lägstanivå!

 

 

 

 

 

 

Sommarklubben: Truman Show (1998)

Jim Carrey igen.
Årgång pre-2000-tal.
Här som mannen med huvudrollen i världens största dokusåpa. Truman Burbank (Carrey) vet inte ens om att hans liv är ett tv-program, att allt runt honom är fejk, kulisser och skådespelare. Allt live, 24-7, från jordbollens största studiobygge i LA ut till miljoner tittare framför dumburkarna.

En raffinerat skön framtidssatir (?) som rejäle regimannen Peter Weir serverar.
Låt vara med ett par små logiska luckor i manuset om man synar det i sömmarna, men det är absolut inget man behöver ödsla tid på. Foka istället på den gode Carrey som här faktiskt varvar sin humor med lite mer allvarligt drama i vissa lägen. Såpans ”skapare” Ed Harris får plötsligt problem med sin tv-stjärna när denne mer och mer börjar ifrågasätta allt som händer runt honom, och om det verkligen inte ligger nån hund begraven runt hörnet…
Vad är det som inte stämmer med vissa små detaljer i hans liv…?

Truman Show bjuder en återhållsam men ändå mycket sevärd Jim Carrey.
Ett drama, ett hittepåhopkok, som är så flippat att man liksom köper förutsättningarna och hoppas på det bästa för vår hedervärde och utsatte huvudrollsinnehavare.
Avslöjanden i sommarnatten.

 

Sommarklubben: Den där Mary (1998)

När regissörsduon Bobby och Peter Farrelly insåg att deras senaste rulle, Kingpin, inte alls hade nått upp till den förväntade inkomst och framgång man trott innan…var de övertygade om att den här kommande rullen skulle bli den sista i deras karriär.

Just därför beslutade de sig för att vräka på med så mycket galenskaper och hysteriska under-bältet-skämt de bara kunde komma på för att göra den till den svartaste komedi man kan tänka sig. All in liksom bara sådär.
Och tur var väl det! För aldrig har man väl haft sådär spontankul åt en rulle på bio!
Och vid omtittar i soffan! Kanske är dagens film en riktigt klassiker i det vulgära komedifacket?

En sån där rulle man kan referera till och alla vet direkt vad som menas? Farrelly-bröderna har ju i stadig takt fortsatt på banan med rejält utmanande humor, men frågan är om inte den här rullen kan räknas till den finare ädelstenen i samlingen?

Ben Stiller är här yngre är vad han är nu, men kör likväl den patenterade stil som har kommit att bli hans signum. Den genomhygglige killen som måste råka ut för det mesta innan det lyckliga slutet. Cameron Diaz är sådär genombehaglig och söt att man fattar att alla blir betuttade i henne. Roligast hos mig är dock Matt Dillon som gör en perfekt karikatyr av en slajmig casanovatyp med tillhörande tangorabatt och colgatesmil. Mycket underhållande.

Storyn är mest bara vild och galen, men fylld av skönt provocerande detaljer och humor som åker upp och ned mellan högt och lågt. Mary (Diaz) är föremålet för de flesta mäns intresse och den vilda dragkampen om hennes gunst i ett soligt Florida blir bara värre och värre. Också det att regissörerna inte drar sig för att vara politiskt inkorrekta och utmanar våra fördomar, moral och de oskrivna lagarna gör just den här filmen härligt frisk underhållning. Även vid regelbundna omtittar.

Den där Mary bjuder upp till en munter dans med riktigt utmanande inslag.
En märklig romcom som inte liknar något annat. Kanske lite vanligare idag som humor betraktat, men fortfarande lika oemotståndligt fräck och framför allt tidlöst rolig!
Till och med mycket rolig.
Den största humorn kanske ändå är att på mitt dvd-omslag står att filmen är lämplig från 7 år! Huh!??

full starfull starfull starfull star

Elizabeth (1998)

Engelsk historia igen.
Nu invävt i grälla färger, murriga konspirationer, stilenlig vacker dialog och såklart med ett rejält filande på kanterna för att passa in i filmformatet.

Hårda tider i 1550-talets England. Drottningen Mary Tudor (aka Bloody Mary) styr riket med järnhand och enligt den katolska läran. Protestanter straffas med döden om de inte bekänner sig till den ”rätta” tron. Mary har dock inga naturliga arvingar, något som blir speciellt prekärt när hon blir sjuk och dör plötsligt. In på banan med den unga halvsystern Elisabeth som över en natt tvingas ärva ett kungarike i ekonomisk och ideologisk kris.

Att Elisabeth också är för protestantismen, och dessutom har planer på att grunda en egen engelsk kyrka gubevars, väcker naturligtvis hysterisk ilska hos det skäggiga prästerskapet och de politiska motståndarna vilka ser henne som en oäkting på tronen.
Intrigerna kan börja…

Det är sannerligen ingen hemlighet, kanske inte ens här på bloggen, att jag är en riktig sucker på snygga och välkomponerade kostymdramer. Speciellt om det inbegriper just den brittiska historien, som är minst lika spännande som den svenska! Regissören för dagen, Shekhar Kapur, väljer att fokusera på de första åren som Elisabeth regerade, och hur hon med både tur och skicklighet lyckades navigera undan de första fallgroparna. Och framför allt hur hon formades till den ”Jungfrudrottning” som hon kom att kallas.

Varje framgångsrik regent ser ju ofta till att hålla sig med skickliga rådgivare, så också här. Richard Attenborough hoppar in i rollen som gammal barsk rådgivare med rikets bästa för ögonen, vilket egentligen betyder att han vill att Elisabeth hittar någon att gifta sig med ASAP…och förhoppningsvis blir på smällen omedelbums (tronföljden herregud!), esset Geoffrey Rush blir hennes diskrete högra hand Walsingham som inte drar sig för att använda ljusskygga metoder om så krävs. Motståndare hittas i den lugubre konspiratören The Duke of Norfolk (Christopher Eccleston) och självaste Bond, Daniel Craig, i en miniroll som fanatisk katolsk präst beredd att utföra våldsdåd i kyrkans namn.

Snyggt jobbat på alla fronter av de inblandade ovan, men bäst är naturligtvis min favorit Cate Blanchett som Elisabeth. I början oskuldsfull, naiv och med en tro på att allt är möjligt. Senare luttrad, utsatt, grubblande och med insikten att man kan vara världens mest ensamma människa även om man är drottning med absolut makt. Om den unga Elisabeth i filmens inledning var en tillbakadragen oskuldsfull själ…är detta knappast gångbart i hovets irrande korridorer när hon basar på det ostabila bygget. (”Her body and mind is not hers anymore. They belong to the state!!”

dags för kröning. hejdå friheten.

Det är ett smutsigt spel som bedrivs vid hovet och gradvis förvandlas huvudpersonen Elisabeth till just den reserverade och kyliga person hon aldrig ville bli. Sakta och ganska plågsamt tvingas hon inse att hennes ideologi inte riktigt går att förena med Englands. Även om hon hela tiden trotsar sina rådgivare och hellre styr med magkänslan än det förväntade officiella ”förnuftet”.

Elisabeth blir ett snyggt kammarspel i mäktiga interiörer full med färger, lite komiska inslag, teateragerande, detaljer och en filmgarderob som tjusar ögat. Men också ett sorts drama om pålitlighet, osäkerhet och vikten av att tänka själv…och framför allt hur en av Englands mest omtyckta (faktiskt) regenter kom till makten i en märklig tid.
Rejält underhållande!