Etikettarkiv: Bobby Farrelly

Aug 17 2015

Sommarklubben: Kingpin (1996)

KingpinSommaren går mot sitt slut men Sommarklubben kämpar på en liten stund till!
Lagom till de ljusa sommarkvällarna övergår i lite murrigare mörker, men filmupplevelsen kan ju vara densamma ändå!

Idag tar vi oss tillbaka till 1996 och en av de stabila bröderna Farrelly´s bästa filmer…vill jag hävda.
Den hysteriskt galna skrönan om Roy Munson (Woody Harrelson), en gång i tiden staten Ohio´s mest lovande bowlare. Ett underbarn, en wiz-kid, ett ess som till och med lyckas med bedriften att besegra den självsäkre och fulspelande Ernie McCracken (Bill Murray). Framtiden ligger för Roy´s fötter!
Saker och ting går givetvis helt bananas och 17 år senare är Roy ett vrak, en suput, en loser…dessutom försedd med en gummihand !) efter en…eh…olycka. Räddningen kommer i form av den naive amishbowlaren (!!) Ishmael (Randy Quaid) och Roy kan kanske få ordning på sitt liv igen! Men då har han förstås inte räknat med att få återse sin nemesis McCracken….!

Det här är hysteriskt bra skit detta!
Humorn tar inga fångar och håller sig nästan konstant på fel sida gränsen. Regibröderna bangar inte heller för att blanda låg bisarr humor med tönterier och trams. Detaljerna är fräcka och kan möjligen såklart inte ses med blida ögon hos de som vill ha lite ordning och reda i storyn….men det finns en röd tråd! No worries! Som i alla komedier måste det förstås finnas ett hjärta av guld, en positiv slutkläm…vilket denna också givetvis har. Men vägen dit är synnerligen underhållande för sådana som mig…som gillar det oborstade och politiskt inkorrekta.

Filmen lyckades märkligt nog inte alls i boxoffice-kassorna denna OS-sommar (kommer du ihåg vilken stad!?) och The Farrelly´s var enligt skvallret så deppade att de funderade på att sluta göra film där och då. Ett halvår senare kom succén istället då rullen släpptes på hemvideomarknaden. Revansch!

De tre dårarna Harrelson, Quaid och Murray är förstås helt lysande rakt igenom hela filmen, men annat var ju inte att vänta!

Trippelstrike i sommarnatten!

Jan 6 2015

Dum & dummare 2 (2014)

Dum_dummare_posterOriginalet från 1994 är och förblir en av mina allra roligaste filmupplevelser.
En rulle som var sådär helt utflippad, och hade de två spånigaste ”hjältar” man sett på film. Kanske någonsin.

Att en ”riktig” uppföljare låtit vänta på sig så här länge är därför kanske lite av ett mysterium. Liksom en välsignelse. Dags för en ny generation filmtittare att stifta bekantskap med dårarna Lloyd och Harry? Dags för filmmakarbröderna Peter och Bobby Farrelly att få en hit igen?

Härligt nog tar det bara ett par minuter in i filmen så känns det som de aldrig  varit borta. Nu handlar det om att spåra upp den dotter som Harry (Jeff Daniels) inte vetat om att han har. Kollegan Lloyd (Jim Carrey) står naturligtvis vid sin bästa kompis sida i jakten. Dessvärre för omgivningen kanske…som den här gången bla består av skådisar som Laurie Holden, Rob Riggle och hesa Kathleen Turner minsann! Den snabbögde hinner också uppfatta Bill Murray i tre sekunder, men det gäller att inte blinka!

Visst, det är inte den vassaste story man tänkt ut för våra antihjältar. Men det görs gott om plats för ett par hysteriskt roliga scener då och då. Annars går kanske det mesta på skön igenkänningsfaktor hos mig. Fast jag tillhör ju de som var med när originalet dök upp en gång i tiden, och kanske just därför har lite lättare att se mellan fingrarna här när storyn saggar….?

faran med mobiler till idioter…

Skönt dock att se att Farrelly´s är tillbaka med stundtals glimrande snuskig under-bältet-humor. Den som en gång var deras signum. Carrey och Daniels verkar ha konserverat formen från första rullen, för det är banne mig som om de tagit på sig kläderna och klivit in i dårfinkarnas universum igen. Bara sådär. Välbehövligt för Carrey kanske som väl saknat en riktig succé på sistone? Och lika roligt för Daniels att kliva från kostymklädde allvarlige nyhetsankaret Will i The Newsroom till dessa dårskaper…? Vi får de taskiga ordvitsarna, dumskalleagerandet och de pinsamma ögonblicken. Begreppet rövhumor får dessutom ett ansikte här. Uppfriskande!
Rätt mycket nostalgiska upprepningar, plus en liten dos av nykryddat.
Det funkar för mig.

Dum & Dummare 2 skapar inget nytt, fortsätter helt enkelt genom de dörrar duon öppnade -94. Kan kanske tyckas fantasilöst, men i mina ögon blir det som att återse ett par gamla kompisar. Då spelar själva storyn mindre roll. Förhoppningsvis gör man INTE en del 3…men OM..så kommer jag sitta där och glo.
Då också.

Aug 22 2013

Sommarklubben: Den där Mary (1998)

När regissörsduon Bobby och Peter Farrelly insåg att deras senaste rulle, Kingpin, inte alls hade nått upp till den förväntade inkomst och framgång man trott innan…var de övertygade om att den här kommande rullen skulle bli den sista i deras karriär.

Just därför beslutade de sig för att vräka på med så mycket galenskaper och hysteriska under-bältet-skämt de bara kunde komma på för att göra den till den svartaste komedi man kan tänka sig. All in liksom bara sådär.
Och tur var väl det! För aldrig har man väl haft sådär spontankul åt en rulle på bio!
Och vid omtittar i soffan! Kanske är dagens film en riktigt klassiker i det vulgära komedifacket?

En sån där rulle man kan referera till och alla vet direkt vad som menas? Farrelly-bröderna har ju i stadig takt fortsatt på banan med rejält utmanande humor, men frågan är om inte den här rullen kan räknas till den finare ädelstenen i samlingen?

Ben Stiller är här yngre är vad han är nu, men kör likväl den patenterade stil som har kommit att bli hans signum. Den genomhygglige killen som måste råka ut för det mesta innan det lyckliga slutet. Cameron Diaz är sådär genombehaglig och söt att man fattar att alla blir betuttade i henne. Roligast hos mig är dock Matt Dillon som gör en perfekt karikatyr av en slajmig casanovatyp med tillhörande tangorabatt och colgatesmil. Mycket underhållande.

Storyn är mest bara vild och galen, men fylld av skönt provocerande detaljer och humor som åker upp och ned mellan högt och lågt. Mary (Diaz) är föremålet för de flesta mäns intresse och den vilda dragkampen om hennes gunst i ett soligt Florida blir bara värre och värre. Också det att regissörerna inte drar sig för att vara politiskt inkorrekta och utmanar våra fördomar, moral och de oskrivna lagarna gör just den här filmen härligt frisk underhållning. Även vid regelbundna omtittar.

Den där Mary bjuder upp till en munter dans med riktigt utmanande inslag.
En märklig romcom som inte liknar något annat. Kanske lite vanligare idag som humor betraktat, men fortfarande lika oemotståndligt fräck och framför allt tidlöst rolig!
Till och med mycket rolig.
Den största humorn kanske ändå är att på mitt dvd-omslag står att filmen är lämplig från 7 år! Huh!??

full starfull starfull starfull star

Maj 25 2012

The Heartbreak Kid (2007)

Ben Stiller igen.
Som losersnubbe igen.
Nu är han sportbutiksägaren Eddie som också han (surprise) tycks ha otur med det täcka könet. Enligt hans pappa i filmen, lämpligt nog hans riktiga pappa Jerry Stiller, har Eddie fått ligga alldeles för lite i livet och behöver sig ett rejält skjut för att komma på fötter.

Eller kan den söta och spralliga Lila (Malin Åkerman) möjligen vara svaret på livets gåtor? Efter traditionella musiksatta romantiska klipp är det giftermål och smekmånad i Cabo San Lucas som gäller. Varför nu alla par i amerikansk film envisas med att åka dit…?

Väl framme i Cabo har Eddie med visst fog börjat misstänka att Lila har en annan sida också, en som inte är lika charmerande. Uttrycket ”devil in disguise” har väl aldrig passat så bra som här. Och inte blir det bättre av att stackars Eddie mitt i den begynnande ångesten springer på Miranda (Michelle Monaghan) som är sådär äckligt genomtrevlig och enkel och på alla sätt bedårande. Snacka om att Eddie sitter i rävsaxen.

Vi har alltså återigen Ben S i prekärt läge. Kanske hans specialitet i det här facket. Kanske också en sorts förbannelse. Kan karln egentligen spela något annat än stackars Eddie-figurer, lidandes igenom ett filmmanus för att i slutänden ändå vara den som får kyssa den rätta? Dagens golgatavandring har vi sett förut, ett antal gånger, men som av ett ödets ironi funkar det just tack vare att det är Stiller som står för drivet och minspelet. Man får inte lika mycket feeling för honom här som i tex …och så kom Polly, men ingen kan spela Average Joe som han gör och faktiskt komma undan med det.

en man och hans she-devil

Bröderna Peter och Bobby Farrelly tycks ha dragit ned en aning på nivån vad gäller opassande politiskt inkorrekta humorinslag. Mina två favvo-Farrellyalster kommer alltid att vara Den där Mary och Mina jag och Irene, då de tilläts (eller tog sig friheten) att fläska på med diverse plumpheter som emellanåt var hysteriskt roliga.

Kanske bröderna har blivit äldre och lite mer kontemplerande för här ligger trots allt huvudspåret på romantiken och mer traditionell förväxlingshumor. De gånger regibröderna låter fräckheten sväva ut en aning är det tack vare just Malin Åkerman som hinner visa sig upp sig i alla möjliga osedliga positioner. Just Åkermans sätt att bjuda på sig själv även i mindre smickrande sekvenser gör att hon känns perfekt i rollen. Michelle Monaghans uppgift blir den mer traditionella, återhållsamma och svala.

The Heartbreak Kid gör precis vad den ska när huvudpersonen heter Ben Stiller. Manuset bjuder naturligtvis inte på några större överraskningar, även om vägarna tas via ett par mindre twistar och stickspår, och som trevligt tidsfördriv fyller filmen sin uppgift mer än väl. Inte så att jag vrålgarvar dock.