Sommarklubben: Kingpin (1996)

KingpinSommaren går mot sitt slut men Sommarklubben kämpar på en liten stund till!
Lagom till de ljusa sommarkvällarna övergår i lite murrigare mörker, men filmupplevelsen kan ju vara densamma ändå!

Idag tar vi oss tillbaka till 1996 och en av de stabila bröderna Farrelly´s bästa filmer…vill jag hävda.
Den hysteriskt galna skrönan om Roy Munson (Woody Harrelson), en gång i tiden staten Ohio´s mest lovande bowlare. Ett underbarn, en wiz-kid, ett ess som till och med lyckas med bedriften att besegra den självsäkre och fulspelande Ernie McCracken (Bill Murray). Framtiden ligger för Roy´s fötter!
Saker och ting går givetvis helt bananas och 17 år senare är Roy ett vrak, en suput, en loser…dessutom försedd med en gummihand !) efter en…eh…olycka. Räddningen kommer i form av den naive amishbowlaren (!!) Ishmael (Randy Quaid) och Roy kan kanske få ordning på sitt liv igen! Men då har han förstås inte räknat med att få återse sin nemesis McCracken….!

Det här är hysteriskt bra skit detta!
Humorn tar inga fångar och håller sig nästan konstant på fel sida gränsen. Regibröderna bangar inte heller för att blanda låg bisarr humor med tönterier och trams. Detaljerna är fräcka och kan möjligen såklart inte ses med blida ögon hos de som vill ha lite ordning och reda i storyn….men det finns en röd tråd! No worries! Som i alla komedier måste det förstås finnas ett hjärta av guld, en positiv slutkläm…vilket denna också givetvis har. Men vägen dit är synnerligen underhållande för sådana som mig…som gillar det oborstade och politiskt inkorrekta.

Filmen lyckades märkligt nog inte alls i boxoffice-kassorna denna OS-sommar (kommer du ihåg vilken stad!?) och The Farrelly´s var enligt skvallret så deppade att de funderade på att sluta göra film där och då. Ett halvår senare kom succén istället då rullen släpptes på hemvideomarknaden. Revansch!

De tre dårarna Harrelson, Quaid och Murray är förstås helt lysande rakt igenom hela filmen, men annat var ju inte att vänta!

Trippelstrike i sommarnatten!

Tema Western: The Long Riders (1980)

Det kanske mest anmärkningsvärda med dagens bidrag i höstens tema är att filmens olika brödrakonstellationer faktiskt spelades av riktiga bröder, och att filmen begåvades med ett oerhört njutningsfullt soundtrack signerat den icke helt okände Ry Cooder.

Här har vi alltså ännu en historia om Jesse James och hans berömda outlawgäng som härjade i trakterna av Missouri runt 1870. Inbördeskriget var till ända, nationen slickade sina infekterade sår och rätt många i just Missouri och intilliggande stater gillade inte alls att unionen avgått segrande ur konflikten. För många var det svåra tider, och som så vanligt när detta tillstånd råder är det lätt att ta till laglöshet och brott. Vilket ju James, hans bror Frank och tre bröder Younger gjorde och som strax ledde till ryktbarhet och efterlysningar.

Jesse James-ligan har ju oftast talats om i termer att de var en sorts Robin Hood-rånare som sällan utsatte ”vanligt” folk för sina rån och istället siktade in sig på rika köpmän, banker och välfyllda tåg och diligenser som rullade genom trakten oftast med bolagspengar och löner. Naturligtvis ett påstående man får ta med en nypa salt då säkerligen även de mindre förmögna råkade ut för dessa brott, och vems pengar var det egentligen ligan kom över när banker tömdes under stor dramatik…?

bröder, kusiner, rebeller med smak för samma mode..

Nåväl, här är det en möjligen modern lightvariant av demonregissören Sam Peckinpah som håller i taktpinnen, Walter Hill. Också han känd ju för att visualisera våldet på sitt alldeles speciella och anmärkningsvärda sätt. I ett mustigt försök att skildra Jesse James och co, deras bakgrund..och framför allt deras fall, tar han hjälp av skådespelande bröder i form av James Keach som Jesse och Stacy Keach som Frank James. Flankerar som bröderna Younger gör David Carradine, Keith Carradine och Robert Carradine medans kusinerna Miller som också ingick i ligan spelas av Dennis och Randy Quaid. Och det är faktiskt inte nog där för i rollerna som de misslyckade och opålitliga bröderna Ford (av vilken Robert ju blev Jesse´s baneman) hittas ytterligare ett brödrapar i form av Christopher Guest och Nicholas Guest! Rena släkttillställningen alltså, och ibland är det sannerligen lite lurigt att hålla reda på vem som är vem när alla är så jäkla lika.

Hill och hans manusförfattare har i dagens historia varit ute efter att skildra ligan som egentligen rätt goda och rättvisa tjyvar. De värnar om de svaga och i trakten de kommer ifrån sluts leden tätt när myndigheterna i form av de berömda Pinkertondetektiverna börjar tar upp jakten på de efterlysta. Hill varvar spänstiga tågrån med frejdiga tillställningar där dans och munterhet frodas. I andra scener målas ett grönskande Missouri upp med finfint foto och sällsam njutbar musik där brödraskarorna mest ägnar sig åt lite leisuretime som folk mest (det märkliga i sammanhanget är ju också att någon större risk för att myndigheterna ska raida in i myspyset inte verkar finnas…de är ju trots allt wanted by the law…).

Liksom sin föregångare Peckinpah matar Hill på mest utstuderade pangpangscener av den mer grafiska varianten vid ett par tillfällen, vid andra är det mer ”vanlig” action som gäller. Problemet med dagens film, och just den här skildringen av Jesse James, är att den blir ganska ytlig och hackad i sin framställning. Manuset tar vilda och lite väl långa hopp i tidsramarna då och då, vilket gör att åtminstone jag stör mig lite på det. Vips har det liksom gått ett antal månader i handlingen bara från ett klipp till ett annat. Fokus ligger på ligan och dess medlemmar, James´ övriga familj med släktingar, fru och barn skymtar mest bara förbi. Andra bifigurer släntrar in och ut ur handlingen men fastnar inte nämnvärt i minnet.

bankrån med bekymmer

Ingen riktig western utan en rejäl shootoutscen och naturligtvis har Hill sparat en sådan till slutet, baserad på den händelse i Minnesota när ligan skulle ge sig på att råna staden Northfields bank med efterföljande våldsamheter som resultat. Som sagt, filmvåldet är snyggt iscensatt men helheten blir något ytlig. Skådisarna gör vad de ska och visst finns den genuina westernkänslan där vid ett par tillfällen. Hill och hans manusplitare (där faktiskt bröderna Keach ingick) har uppenbarligen haft som mål att försöka skildra Jesse James lite mer som människan än banditen. Med blandat resultat kan jag då tycka, och just detta fungerar nog som bäst i de stillsamma scenerna med landsbygden och den stämningsfulla musiken som backdrop.

Svensk premiär 6 november 1980 med titeln De Laglösa och innan dess hade faktiskt filmen tävlat (förgäves) i Cannes som ett av bidragen till Guldpalmen för bästa film! Lite oväntat kanske med tanke på sin genre.
Och originaltiteln då? Tja, det är helt enkelt ett gammalt uttryck på någon som var laglös i the old west när det begav sig…

The Long Riders håvar in sina plus på fint foto med bra detaljer i handlingen vad gäller kläder, sättet att prata och föra sig och…naturligtvis Ry Cooders musik (spotifya genast!). Actionsekvenserna är smutt koreograferade och väjer inte för lite hederligt filmvåld the squibs style anno 80-talet. Ett helt ok försök att skildra en av de mer kända individerna från den här tidsepoken. Ingen klassiker i kategorin men underhållande för stunden.

Ett päron till farsa firar jul (1989)

Vad passar sig väl bättre än att avsluta denna lilla avdelning med filmtips inför julen med ett riktigt flaggskepp i form av den tredje filmen om filmvärldens kanske pinsammaste familjefar; Clark Griswold! Efter de två första filmerna om Clark och hans familj på vådliga semesterresor över USA och i Europa, var det liksom inte mer än logiskt att låta denne obotlige optimist ta sig an den kanske största av högtider.

Vår sköne antihjälte har en vision om att få fira en gammaldags, hederlig, familjejul med nära och kära intill sig. ( Och så fort en sådan önskan är uttalad så vet man ju oftast hur det kommer att gå…Chevy Chase eller inte)
Hans härdade fru Ellen (Beverly D´Angelo), som vet vad som troligen väntar, försöker avstyra Clark med mild hand, men får finna sig i att vara en av huvudpersonerna i ett sällan skådat spektakel till ackompanjemang av bjällerklang, änglakörer, belysningsporr och grannosämja av sällan skådat slag.

I Clark´s värld existerar inget som heter måttfullhet eller diskretion. Han öser på med vad han har, och det inbegriper allt från en gigantisk gran, bländande julbelysning som täcker hela huset och ett aldrigt sinande gott humör. Motgångar finns bara inte i hans värld. (Ska man uppleva sin barndoms jular så ska man fanimig ta i så det knakar!)
Dessutom lyckas han således också reta upp sina snobbiga grannar i parti och minut med sina vansinniga påhitt och idéer, vilket resulterar i ett par obetalbara scener med både hög och riktigt låg humornivå.

den vandrande legenden firar jul

Det här är naturligtvis Chevy Chase´s föreställning från början till slut.
Om han lade grunden till titeln pinsamhetens mästare i de två första filmerna, är det här kronjuvelen i samlingen. Chase trummar på med sin obotliga charm och går med stolt huvud och glatt humör rakt in i den totala julmardrömmen som sakta men säkert håller på att ta form. Filmen varvar, trots i ärlighetens namn ett ganska svagt manus, geniala scener med stor komik och enmansshow av Chase med en härligt påklistrad julstämning. Det hela är egentligen upplagt som en drös löst sammanhållna sketcher för att få Chevy Chase i centrum så han kan utföra sin enmansshow.

Och som han gör det.
Lysande pinsamhetskomik av det obetalbara slaget. Att se det sköna samspelet med hustrun Ellen, där han lyssnar in vad hon säger för att i sekund totalt dissa och strunta i hennes råd och förslag, är ett verk av en komikens mästare som Chase utan tvekan är. Som ni förstår älskar jag den här filmen, och ska ni bara se en julfilm i år så ska ni välja denna pinsamhetspärla om hur man definitivt INTE bör förhålla sig till julfirandet om man inte vill ha en hoper konsekvenser av det mindre trevliga slaget.

Förutom den (som alltid) lysande Chase (och ja: jag har startat en fangrupp på FB..) och en stabil Beverly D´Angelo i de bärande rollerna kan man också se en ung Juliette Lewis (Natural Born Killers) som dottern Audrey, gamle karaktärsskådisen E.G Marshall som svärfadern Art och Randy Quaid (Independence Day) som återvänder som den högst irriterande losern kusin Eddie.

Ett päron till farsa firar jul fann förstås ingen större nåd hos förståsigpåarna, men drog ändå in sina beskärda del av vinstmiljonerna när det begav sig. Lyckligtvis har filmen fått en sorts revival på dvd/bluray och hos många tagit över som den ultimata måste-se-vid-jul-filmen istället för ”It´s a wonderful life”. Otroligt men faktiskt sant.
Fira nu först julen ihop med Chevy och co, och känn sedan hur skönt ditt eget julfirande ändå är.

God Jul!

Julfaktor: Galet Högst! Här finns allt. Se och (nåja..) njut.