Etikettarkiv: Dennis Quaid

Maj 26 2014

återtitten: 24-timmarsjakten (1987)

I kölvattnet efter den nostalgiskt njutbara upplevelsen med Fantastic Voyage, vilken ju har rätt stora likheter med dagens objekt, kändes det ju inte mer än rätt att dyka in i arkivet och fiska fram även denna rulle.

Med Spielberg som producent och Joe Dante som regissör satsas det för fullt på kombon komedi och halsbrytande 80-talseffekter. Och så in med Dennis Quaid och Martin Short i huvudrollerna. Quaid som den våghalsige och förminskade (!) piloten Tuck, vilken av misstag hamnar i hypokondrikern Short´s kropp med sin lilla enmans-ubåt. Upplagt för både bus och bråk när skumma typer dessutom vill åt den fantastiska forskningen att kunna sälja vidare på svarta marknaden.

Här skojas det betydligt mer än i 60-talsföregångaren. Nästan hela tiden faktiskt.
Mindre fokus på effekter inifrån kroppen, men de som finns är snygga för att vara 80-talsgjorda! På det hela ganska trivsamt och Martin Short var verkligen en man för sin komik då när det begav sig. Dennis Quaid med varggrinet kan man alltid lita på. Också  toppade man hela rullen med en kortklippt och chict klädd Meg Ryan i läderkjol. Häpp!

Välkänd 80-talare som ändå förtjänar en framskjuten plats i detta mustiga årtionde!

Enhanced by Zemanta
Mar 11 2014

återtitten: Enemy Mine (1985)

Märklig och lite udda sci-fi, signerad Wolfgang Petersen.
Regissören togs in för att rädda projektet när storyns utveckling kom på kollisonskurs med originalregissören Richard Loncraine som kickades ut i kylan.

Som en sorts kopia på gamla mustiga Duell i Söderhavet beskrivs här den udda vänskapen som uppstår mellan två jaktpiloter i framtiden, jordmannen Davidge (Dennis Quaid) och ”rymdödlan” Jeriba (Louis Gossett Jr. i tung maskering!) som båda kraschlandar med sina farkoster på en ödslig planet mitt under brinnande rymdkrig i galaxen.

Fiendeskap och osämja blir till slut vänskap när nya faror hotar de båda överlevarna. Lider av tungt passerat bäst-före-datum då effekterna ser rätt pajiga ut, men storyn som sådan är väl inte kattskit egentligen. Inspelad nästan helt i studio i Tyskland, vilket märks då och då….och jag förlåter lite då jag är aningens svag för den sortens ”Star-Trekig” nostalgi. En gång i tiden såg jag den här rullen på bio. Idag känns DET oerhört avlägset.
Inte HELT skabbig dock. En snäll tvåa.

Enhanced by Zemanta
Nov 26 2012

Tema Western: Wyatt Earp (1994)

Återigen teamar Lawrence Kasdan ihop sig med Kevin Costner.
Och återvänder dessutom till samma snygga kulisser som de använde för lattjolajban-karamellen Silverado.

Den gången var det tjo och tjim och ett rätt skamlöst flirtande med allt vad en god westernhistoria har att bjuda på enligt myter och skrönor. Den här gången är det förvisso en och annan myt och skröna som ligger till grund för manuset, men det är historia som tar avstamp i en alldeles verklig person och dennes leverne. Kasdan gör det naturligtvis inte enkelt för sig, sätter speltiden på dryga tre timmar och låter oss följa Earp från de tidiga drömmande åren, via ett otal yrken som diligenskusk, buffeljägare och kortdealer på salooner.

Det är nästan av en händelse han till slut ramlar in på sheriffyrket, men väl där dröjer det inte länge innan Earp´s namn blir vida känt i trakter som Dodge City och Tombstone. Främst pga av hans hårdföra stil och sin devis att ständigt förekomma än att förekommas.

good guys wear black..?

Under åren som går kommer också Earps familjeband att knytas tätare än någonsin, då han sällan gör någonting utan sina bröder. Till mångas stora  förtret. Som anser att bröderna Earp är alldeles för inflytelserika och dominerande i de städer de bosätter sig i. Naturligtvis är fejden med Ike Clanton och dennes bröder i fokus även i den här filmen, och avhandlas på det sätt som historieböckerna föreskriver vara det mest troliga. I verkligheten en eldstrid som sägs inte pågått i mer än högst 30 sekunder, men som ändå i modern tid fått ”utmärkelsen” Den Mest Berömda Revolverstriden av alla i the Old West.

Wyatt Earp´s namn torde vara ett av de mer kända från förr, och Kasdan väljer att låta Costner porträttera den något surmulne lagskiparen lite lagom instabilt. Det är inte helt självklart att sympatierna alltid hamnar hos denne något komplicerade figur. Costner gör också sitt bästa att gestalta en man som går från levnadsglad och framtidsviss…till både desillusionerad och i viss mån bitter. Earp råkade som många andra ut för tråkigheter och besvärligheter som för alltid skulle forma hans beteende. Naturligtvis är det dock en Hollywoodrulle och viss empati med hjältarna anbefalles således. Hos mig rullar ändå dagens äventyr in på ett högst stabilt betyg, då Kasdan satsar på rejäl westernkänsla och lägger sig vinn om detaljerna. Dramat är både tungt och ibland lättsammare. Eldstriderna enligt regelboken och förmodligen till största delen rätt trovärdiga.

Dagens rollista är rena godiset om man letar mer eller mindre kända namn, eller vad sägs om den här paraden; Michael Madsen, Dennis Quaid, Mark Harmon, Tom Sizemore, JoBeth Williams, Catherine O´Hara, Gene Hackman, Jeff Fahey, Isabella Rossellini, Marie Winningham för att nämna några. En ensemblecast som heter duga där kanske Dennis Quaid levererar något av sitt livs roll som den sjuke, men rappkäftade Doc Holliday.

vattenkammad med slokmusche…helt stilenlig!

Om nu Kasdan kunde visa upp både ett delvis självskrivet maffigt manus och snygga detaljer i kombo med överdådigt vackra landskapsbilder i fotot, härligt pompös westernmusik…samt en gedigen insats av skådisarna…så svek faktiskt publiken rätt ordentligt. I runda slängar 25 mille dollar inspelade på en budget på runt 63 är naturligtvis inte godkänt. Kanske var man trött Costner, kanske var man trött på överdådiga epos med lite för mycket smet på storyn….?

Wyatt Earp är dock hos mig en rejält snygg och ganska behagligt brokig presentation av den store hjälten från förr. Costner håller honom lagom bister, och sympatierna står faktiskt inte i givakt för honom i någon större utsträckning. En helaftonsfilm är det dock, där det går att hitta alla de ingredienser som behövs för en rejäl westernrulle. Inget mästerverk på något djupare plan, men rutinerade Kasdan vet hur man skapar stämning och Costner känns rätt i rollen. Sevärd.

Okt 5 2012

Tema Western: The Long Riders (1980)

Det kanske mest anmärkningsvärda med dagens bidrag i höstens tema är att filmens olika brödrakonstellationer faktiskt spelades av riktiga bröder, och att filmen begåvades med ett oerhört njutningsfullt soundtrack signerat den icke helt okände Ry Cooder.

Här har vi alltså ännu en historia om Jesse James och hans berömda outlawgäng som härjade i trakterna av Missouri runt 1870. Inbördeskriget var till ända, nationen slickade sina infekterade sår och rätt många i just Missouri och intilliggande stater gillade inte alls att unionen avgått segrande ur konflikten. För många var det svåra tider, och som så vanligt när detta tillstånd råder är det lätt att ta till laglöshet och brott. Vilket ju James, hans bror Frank och tre bröder Younger gjorde och som strax ledde till ryktbarhet och efterlysningar.

Jesse James-ligan har ju oftast talats om i termer att de var en sorts Robin Hood-rånare som sällan utsatte ”vanligt” folk för sina rån och istället siktade in sig på rika köpmän, banker och välfyllda tåg och diligenser som rullade genom trakten oftast med bolagspengar och löner. Naturligtvis ett påstående man får ta med en nypa salt då säkerligen även de mindre förmögna råkade ut för dessa brott, och vems pengar var det egentligen ligan kom över när banker tömdes under stor dramatik…?

bröder, kusiner, rebeller med smak för samma mode..

Nåväl, här är det en möjligen modern lightvariant av demonregissören Sam Peckinpah som håller i taktpinnen, Walter Hill. Också han känd ju för att visualisera våldet på sitt alldeles speciella och anmärkningsvärda sätt. I ett mustigt försök att skildra Jesse James och co, deras bakgrund..och framför allt deras fall, tar han hjälp av skådespelande bröder i form av James Keach som Jesse och Stacy Keach som Frank James. Flankerar som bröderna Younger gör David Carradine, Keith Carradine och Robert Carradine medans kusinerna Miller som också ingick i ligan spelas av Dennis och Randy Quaid. Och det är faktiskt inte nog där för i rollerna som de misslyckade och opålitliga bröderna Ford (av vilken Robert ju blev Jesse´s baneman) hittas ytterligare ett brödrapar i form av Christopher Guest och Nicholas Guest! Rena släkttillställningen alltså, och ibland är det sannerligen lite lurigt att hålla reda på vem som är vem när alla är så jäkla lika.

Hill och hans manusförfattare har i dagens historia varit ute efter att skildra ligan som egentligen rätt goda och rättvisa tjyvar. De värnar om de svaga och i trakten de kommer ifrån sluts leden tätt när myndigheterna i form av de berömda Pinkertondetektiverna börjar tar upp jakten på de efterlysta. Hill varvar spänstiga tågrån med frejdiga tillställningar där dans och munterhet frodas. I andra scener målas ett grönskande Missouri upp med finfint foto och sällsam njutbar musik där brödraskarorna mest ägnar sig åt lite leisuretime som folk mest (det märkliga i sammanhanget är ju också att någon större risk för att myndigheterna ska raida in i myspyset inte verkar finnas…de är ju trots allt wanted by the law…).

Liksom sin föregångare Peckinpah matar Hill på mest utstuderade pangpangscener av den mer grafiska varianten vid ett par tillfällen, vid andra är det mer ”vanlig” action som gäller. Problemet med dagens film, och just den här skildringen av Jesse James, är att den blir ganska ytlig och hackad i sin framställning. Manuset tar vilda och lite väl långa hopp i tidsramarna då och då, vilket gör att åtminstone jag stör mig lite på det. Vips har det liksom gått ett antal månader i handlingen bara från ett klipp till ett annat. Fokus ligger på ligan och dess medlemmar, James´ övriga familj med släktingar, fru och barn skymtar mest bara förbi. Andra bifigurer släntrar in och ut ur handlingen men fastnar inte nämnvärt i minnet.

bankrån med bekymmer

Ingen riktig western utan en rejäl shootoutscen och naturligtvis har Hill sparat en sådan till slutet, baserad på den händelse i Minnesota när ligan skulle ge sig på att råna staden Northfields bank med efterföljande våldsamheter som resultat. Som sagt, filmvåldet är snyggt iscensatt men helheten blir något ytlig. Skådisarna gör vad de ska och visst finns den genuina westernkänslan där vid ett par tillfällen. Hill och hans manusplitare (där faktiskt bröderna Keach ingick) har uppenbarligen haft som mål att försöka skildra Jesse James lite mer som människan än banditen. Med blandat resultat kan jag då tycka, och just detta fungerar nog som bäst i de stillsamma scenerna med landsbygden och den stämningsfulla musiken som backdrop.

Svensk premiär 6 november 1980 med titeln De Laglösa och innan dess hade faktiskt filmen tävlat (förgäves) i Cannes som ett av bidragen till Guldpalmen för bästa film! Lite oväntat kanske med tanke på sin genre.
Och originaltiteln då? Tja, det är helt enkelt ett gammalt uttryck på någon som var laglös i the old west när det begav sig…

The Long Riders håvar in sina plus på fint foto med bra detaljer i handlingen vad gäller kläder, sättet att prata och föra sig och…naturligtvis Ry Cooders musik (spotifya genast!). Actionsekvenserna är smutt koreograferade och väjer inte för lite hederligt filmvåld the squibs style anno 80-talet. Ett helt ok försök att skildra en av de mer kända individerna från den här tidsepoken. Ingen klassiker i kategorin men underhållande för stunden.

Aug 28 2012

Sommarklubben: Rätta virket (1983)

För en rymdnörd som en annan är detta naturligtvis inget annat än ren och skär teknikporr för ögat. Den sanna, låt vara patriotiskt friserade, historien om hur det gick till när the Space Race föddes och framför allt vad som egentligen lade grunden till USA´s hela rymdprogram.

Boken som filmen bygger på är tjock som en tegelsten och givetvis blev filmen av samma omfång när alla avgörande händelser från 1947 fram till 1963 skulle avhandlas. Drygt två och en halv timmes finfin nostalgi om männen (och kvinnorna bakom dem) som tack vare våghalsighet, mod, dumdristighet och ren tur såg till att USA på allvar lade sig i kampen om rymden när Sovjet helt oväntat lade ribban med sina Sputnik-påhitt.

Naturligtvis är det en Hollywood-film med allt vad DET innebär. Trots detta tål den dock att ses som ett rejält hantverk om monumentala insatser som faktiskt genomfördes i verkliga livet under en tidsperiod när man egentligen inte visste någonting om de krafter man började utmana. Dagens regissör Philip Kaufman utgår med eget manus från Tom Wolfe´s roman (denne gillade fö inte alls filmen) och ser till att göra nedslag på de mest avgörande punkterna på den trevande väg som snart skulle leda till rymden. Både spännande och dramatisk när det hettar till såklart, men också med humor och viss ironi insmuget. Återigen, låt vara att verkligheten är friserad för att passa vinnarna. Som i det här fallet var tex legendariska namn som Chuck Yeager, John Glenn, Gus Grissom, Gordon Cooper och Alan Shepard…som dessutom blev den förste amerikanen i rymden någonsin.

Ett snyggt tillverkat tidsdokument är det otvivelaktigt, och dessutom kan man njuta av finlir av flera av dagens stabila skådisveteraner som gestaltare av ovanstående hjältar..; Dennis Quaid, Fred Ward, Ed Harris, Sam Shepard, Scott Glenn, alla i sin prime då i början av 80-talet. Snabbögda hinner också se Jeff Goldblum i en av sina tidigaste roller på vita duken. Även om det var en rätt svartvit man´s world glömmer inte Kaufman helt bort de prövade fruarna bakom dessa berömda pionjärer. Inte helt rättvis speltid till de stödjande fruarna naturligtvis, men en och annan välspelad scen ( av bla Barbara Hershey, Veronica Cartwright och Pamela Reed ) som visar vad som försiggick i deras tankar under denna rådande cirkus.

Rätta Virket är kanonlysande nattamat för en rymdnörd. En visuell, färgglad och mustigt dramatisk avhandling av det saligt berömda Mercury-projektet i början av 60-talet. Kanske inte så mycket för oss i gamla Svedala att gapa över, men alla rymdfartsfrälsta torde ändå veta ungefär vad jag dillar om här. Pionjäranda i den mörka sommarnatten!

Feb 24 2012

Flight of the Phoenix (2004)

Jag vet egentligen inte varför, men fredagar känns som lite förbehållet för antingen totalsågningar av usla stolpskott eller lite gillande godkännanden av mustiga skrönor och diverse galenskaper. Kan det möjligen vara den lilla fredagskänslan som får en att tänka i de här ytterligheterna?

Nåväl, ett nytt besök i den nu gamla bekanta återtittssäcken renderar denna nysinspelning på ett drama från -65 (bra år det där!) med James Stewart i förarsätet där en grupp människor tvingas kraschlanda i Sahara. Nu är det varggrinet Dennis Quaid som tar över kaptensmössan när historien hottas upp till nutid, förflyttas till Gobiöknen och innehåller ett gäng oljearbetare som ska flygas hem till USA då mäktiga bolaget stänger ned verksamheten eftersom lönsamheten är lika med noll.

Quiad kommer med stora planet i rollen som kapten Frank Towns för att ombesörja frakten hemåt men chansar fel och flyger rakt in i värsta sandstormen och pang så var det en kraschlandning mitt ute i ingenstans. Läge att samla sig, hålla ihop och fundera ut vad göra härnäst eftersom sällskapet är långt utanför ordinarie flygrutter. Towns förespråkar vila och väntan, alltid är det väl någon som (kanske) flyger förbi och hittar de saknade. Total osociale  skrivbordsnörden Elliot (Giovanni Ribisi) är dock av en annan åsikt, inåtvänt snille som han är, och menar på allvar att de tillsammans kan bygga ihop en flygduglig farkost av det kraschade planet. Givetvis under hans totala bestämmande, vilket orsakar förväntat rabalder.

Upplagt för konflikter, tjafs, revirpinkande och allmänt bråk innan sällskapet till slut enas om vilken riktning de ska ta i den omedelbara framtiden. Och som om inte de mänskliga svagheterna var nog att brottas med är det dåligt väder och uppenbarligen illsinnade nomader som väntar bakom var och varannan sanddyn.

Det är en ganska rakt-på-sak-film, ödslar inte tid på djupare meningssökande eller alltför utvecklade personligheter. Stereotyperna står som spön i backen och man hittar alla roller representerade här, från den tveksamme men ack så heroiske kapten Towns till bolagets kostymnisse (passande torrt spelad av Hugh Laurie) som ingen tycks ha något till övers för i början. Sällskapets enda kvinnliga åsikter förmedlas av Miranda Otto som gör precis vad hon ska, varken mer eller mindre. Det obligatoriska stödet till alla liksom.

ju mer vi är tillsammans..

Det hettar till med jämna mellanrum men man behöver aldrig vara speciellt orolig. Manuset vågar sig inte på några större utsvävningar utan håller sig inom de referenspunkter som hör till denna genre. Och vilken är det då? Tja, kanske äventyrsdrama är passade nog…?

Regissören bakom verket är John Moore, en irländare som inte gjort så hemskt mycket på filmhimlen….Max Payne, Behind Enemy Lines, nyinspelningen av Omen….och i den uppräkningen hittade man väl inga höjdare precis. Få se om framtida Die Hard-installationen, vilken han fått ansvar för, kan bli något. I dagens objekt låter Moore det hela tuffa på enligt mallarna, och han gör det faktiskt både stabilt och nöjsamt. Snyggt filmat är det också, med den inledande flygkraschen som en lite stämningshöjare.

Flight of the Phoenix bjuder inte på några överraskningar men är rejält underhållande i knappa två timmar. Det börjar kärvt, blir snabbt sämre och efter lite spänning kan det ju bara gå åt ett håll. Lite hederligt äventyr alltså.
Och dessutom kan man alltid lita på Dennis Quaid.

Apr 27 2011

Frequency (2000)

Det här med tidshopp på film alltså. Är ju en speciell företeelse som man också bör förhålla sig på ett speciellt sätt till. Med andra ord: mycket fantasifullt.

Filmhistorien vet ju att visa på gott om exempel där det leks friskt med tidsbegreppen och alla dess konsekvenser som kan, och naturligtvis alltid gör det, inträffa när det snurras friskt på tidslinjen. Ibland blir det fånigt, ibland väääldigt ologiskt och ibland rätt roande. Då och då blir det också lite spännande, men det kanske hör till  sällsyntheterna trots allt.

Som här. En film som faktiskt lyckas efter lite snygga krumbukter få ihop historien tillräckligt mycket för att göra den både engagerande och bitvis rejält spännande. Att man dessutom lyckas väva in en kriminalhistoria som spänner över trettio år fast i samma stund med olika årtal är ganska anmärkningsvärt berömbart.

John Sullivan (Jim Caviezel) är polisen som lever lite i skuggan av sin bortgångne far  Frank (Dennis Quaid), traktens omtyckte brandman som omkom i en olycka för trettio år sedan. John har tagit över föräldrarnas hus och sitter mest och hinkar öl på kvällarna samtidigt som han (antar man) saknar sin pappa, besöker sin mamma då och då som bor i en lägenhet. Dröm därför om både hans och min förvåning när han hittar sin fars gamla kortvågsradioutrustning, får igång den och mot alla odds plötsligt får in en röst som känns märkligt lik någon speciell…Kanske har det mystiska norrskenet som uppenbarar sig över New York något med det hela att göra…?

Gregory Hoblit, regissör med öga för ofta rätt intressanta teknikthrillers, syr här ihop en historia som varvar scener mellan nutidens John, dåtidens Frank och deras minst sagt förvånade reaktion när de får kontakt med varandra. Här börjar nu tidsflummet göra sig ordentligt påmint, för vad är väl smartare än för John att nu varna sin far för den förestående olyckan som kommer att ta hans liv? Men vad kommer det att betyda för den fortsatta framtiden? Är det något vi luttrade filmnördar har lärt oss är det ju att man inte ostraffat ändrar på händelser i det förflutna utan konsekvenser…

Inbakat i den här synnerligen luriga historien ligger också ett kriminalfall med en olöst seriemördargåta som (lägligen) har sin ursprung för just trettio år sedan. Tillsammans kan nu far och son kanske börja snoka även i detta. Eller kanske skulle de låtit bli…?

Trots att det möjligen låter helfånigt blir det rejält underhållande och stegvis spännande ju längre filmen håller på. Dennis Quaid är naturligtvis helt rätt som Frank, hur kan man låta bli att gilla denne skådis undrar jag bara? Förutom sin jovialitet får Quaid ofta chansen att också visa att han faktiskt kan agera både trovärdigt och seriöst. Andrafiolen i filmen spelas av Jim Caviezel, och minnesgoda här på bloggen vet ju säkert nu att jag har lite svårt för denne figur, MEN här är han faktiskt helt ok och gör en av sina bättre prestationer som den lätt dystre sonen.

Frequency har både spänning och drama i samklang med en rejäl dos fantasi. Släpper man det logiska tänkandet och inte funderar alltför mycket på vad det är man tar del av så bjuds en riktigt underhållande, engagerande och rätt snygg anrättning. Lite oförtjänt bortglömd från början av förra deciennet.

”You went down 30 years ago pal you just don’t know it yet.”
 

Mar 18 2011

In Good Company (2004)

Dan Foreman (Dennis Quaid) lever det typiska familjelivet, hus, vacker fru, barn och ett välbetalt jobb med hörnkontor på en framgångsrik sporttidning.

Plötsligt köps tidningen upp av ett trendmodernt jätteföretag och Dan´s tillvaro vänds upp och ned. Flera trogna medarbetare får kicken och själv degraderas han till assistent åt den nya chefen Carter (Topher Grace) som visar sig vara en 26-årig spoling med noll erfarenhet, men med potential enligt de nya ägarna. Att leva det amerikanska förortslivet kräver dock sitt pris vad gäller barnens studieavgifter och amorteringar så Dan sväljer förtreten och gör sitt bästa för att passa in i den nya ordningen på jobbet.

Är detta en feelgood-film med insmuget drama eller ett drama med lite uppblandad feelgood-känsla? Tusan om jag vet det, men historien pendlar hela tiden mellan att vara en lättviktig skröna om ”gammal vet bäst” till att beröra sådant som företagsuppköp, friställningar och rädslan att vara ensam. Dessutom våndas Dan hela tiden över att hans äldsta dotter Alex (Scarlett Johansson) ska börja på universitet, vilket innebär att han måste släppa henne ur familjens trygga zon. 

Trots att jag som tittare sympatiserar med Dan och hans problem, kan jag inte låta bli att gilla Carter för dennes ungdomliga charm och välvilja, eftersom Carter inte vill någon illa med sina vilda idéer och utspel. Och som för att verkligen komplicera det hela blir han dessutom betuttad i Dans dotter Alex och inleder en relation i smyg. Historien puttrar på, varvar situationskomik med drama men detta till trots känner jag dock det där lilla otåliga i kroppen som skvallrar om att fokuset inte helt lätt att kontrollera här även om filmen har sina ljusa stunder. 

Dennis Quaid är som vanligt en njutning att se, man känner sig trygg i sällskap med denne skådis och hans varggrin. Trots de besvärligheter som väntar känns det inte som att man behöver oroa sig för att det inte ska gå väl för hans karaktär. Topher Grace spåddes med denna insats en lysande framtid i drömfrabriken, men jag säger ”jaha kom igen och bevisa lite mer kanske”. Scarlett J är tillräckligt sval och vardagligt snygg för att komma undan med sina ganska bleka roll (om man undantar scenerna ihop med Quaid som visar på fin stämning vad gäller pappa/dotter-samspel)

In Good Company är en film som till slut krånglar sig igenom de flesta fallgroparna, använder sig av de bekanta klichéerna och som alltid i komedisammanhang lider den av att tempot saggar ju längre filmen rullar på. Dessutom lämnar den mig ganska oberörd efteråt med en upplösning som känns snabbt ihopvispad och färdigmicrad, även om det inte smakar pest. Inget att lägga i minnesskafferiet. Mer smårvarm underhållning för stunden.

”You seem jumpy Carter, did you switch from mocha to crack?” 

Sep 4 2010

Pandorum (2009)

Här ytterligare ett bevis på att man faktiskt kan bli överraskad av något man inte direkt trodde på från början. Dessutom ytterligare ett konstaterande att man med hjälp av tillräckligt många miljoner dollar i ryggen, driftiga manusförfattare som snor lagom mycket från andra framgångsrika filmer och ett par influgna Hollywoodprofiler, kan klä en rätt simpel sci-fi-historia i en ganska snygg kostym och lyckas underhålla mig som tittare med resultatet. Tyske regissören Christian Alvart gör allt detta och i en studio i Berlin har han skapat historien om vad som händer när två besättningsmän vaknar upp ur en hypersömn, instängda i ett kontrollrum på ett framtida rymdskepp och som först inte fattar vare sig var de är eller vad deras uppdrag består av. Som om det inte vore nog upptäcker de snart att de inte är ensamma ombord på det gigantiska rymdskeppet.

Här är inte frågan om någon direkt finkänslighet från Alvarts sida. Han öser på med raka rör och effekterna står som spön i backen i takt med att de båda besättningsmännen gör fler och fler obehagliga bekantskaper. Storyn drar åt sig ingredienser från både Alien-filmerna, The Descent och gamla godingen Event Horizon utan att skämmas för det. Vilken den gör rätt i, för det är underhållande och ovisst rätt länge. Täta, mörka miljöer och en massa lysande lampor på otaliga kontrollbord och paneler gör sig alltid bra på film. Effekterna känns genomarbetade och sömlöst infogade. På skådisfronten är det Ben Foster (3:10 to Yuma) som står för krypandet, smygandet och upptäckandet av skeppets inte alltför trevliga nya invånare. Foster är riktigt bra, har en närvaro som tilltalar mig och klarar av att ta det hela vägen hem. Och så gamle Dennis Quaid. Igen. Låt vara att han tagit mer skräproller nu än förr, men det går inte att tycka illa denne gamle skådis som med sitt vargleende och finurliga blick ofta kommer undan med det mesta. Här som veteran i rymden med koll på det tekniska i det förseglade kontrollrummet. De övriga skådisarna i filmen finns där som historiens stödfigurer och det är inte så mycket mer att säga om det. Möjligen att Antje Traue som den kvinnliga forskaren Nadia, vilken dyker upp i Fosters väg, besitter förvånansvärt starka kunskaper i att på ett amazonlikt sätt kicka röv å det grövsta i tid och otid. Foster och Quaid är dock filmens drivmotorer, och det klarar de av helt ok.  Alvart rör inte till det i onödan, ger heller inte alla svar direkt vilket som sagt får mig att sitta och fundera lite lagom uppstressad på hur det egentligen ska sluta.

Pandorum lyckas med sitt uppdrag att få historien att tätna, underhålla och skapa viss osäkerhet hos mig som tittare inför upplösningen, vilken för övrigt är det snyggaste med hela filmen. Formatet är tacksamt, rysligheter ute i den stora världsrymden går nästan inte att misslyckas med och kan du bara ha överseende med alla manusmässiga och scenografiska stölder från andra filmer så går det faktiskt att hitta en (må vara) liten identitet hos den här filmen också. Gott så.

Betyget: 3

Jul 18 2010

Legion (2010)

Nähä. Det här gick ju inte alls.
En sorts utflippad historia om kampen för människans överlevnad där de himmelska krafterna bestämt sig för att utplåna oss och den ende som dyker upp till hjälp är en till synes fallen ängel vid namn Michael….hrm.. Storyn är utlokaliserad till Mojaveöknen i USA och ett litet vägfik där gamle Dennis Quaid basar i form av ägaren Bob. Runt honom samlas en grupp individer som alla dras in i den minst sagt udda kampen. När ärkeängeln själv i Paul Bettanys skepnad dyker upp brakar det hela löst i en actionorgie helt enligt standardmallen.

Vad som inte funkar med den här filmen är den otroligt knepiga storyn som inte engagerar för en enda liten sekund. Att gud skulle ha tröttnat på människan och drar igång apokalypsen genom att skicka ut sina änglar förvandlade till mordiska zombies funkar inte alls för mig. Hade haft mer förståelse om det var Hin Håle själv som var the bad guy här, men så är alltså inte fallet. Paul Bettany som hjälteängeln Michael agerar på det mest träiga sätt jag skådat på länge, noll känsla i replikerna om man säger så. Den ende som egentligen kan klara sig med någorlunda heder ur det här är faktiskt Dennis Quaid som verkar ha insett filmens svaghet och gör sin figur Bob till en sorts fyrkantig parodi på sig själv. De övriga inblandade borde ha tänkt sig för en gång extra när de läste manus.

Legion har sin beskärda del av hygglig action och effektiva sekvenser när gäller den avdelningen, men kör käpprätt åt skogen när det gäller manusbiten och historiens utveckling. Alldeles för flummigt och besvärligt att ta till sig, och framför allt oengagerande. Tro mig, jag har inget emot udda och fantasifulla filmer av den här typen, men här blev det helt fel någonstans. Och givetvis när det handlar om människans kamp för fortsatt överlevnad finns det ett litet barn med i bilden. Suck…

Betyget: 1/5

Jun 1 2010

Horsemen (2009)

Svenske Jonas Åkerlunds senaste Hollywoodalster börjar i riktigt bra anda. Sliten polisman, därtill änkling med två barn, dras in i ett bisarrt mordfall med kopplingar till S/M-världen, bibeln och apokalypsens ryttare. När ännu ett bestialiskt mord uppdagas står det klart att polisen har att göra med något mycket värre än en vanlig mördare, och den trötte polisen Breslin (Dennis Quaid) ställs inför en diger uppgift att lösa morden samtidigt som han måste få sitt redan havererade hemliv att fungera med de försummade barnen.

I grunden absolut ingen dålig film. Åkerlund håller sig från de värsta speedklippen, låter kameran vila kvar i scener som blandar närgånget på blod och kroppar för att i nästa sekund fånga den dystra och gråa miljön i Breslins vardag. Som för att understryka den mörka stämningen är det naturligtvis vinter, kallt och grådaskigt. Manuset lovar hela tiden något mer bakom hörnet som får mig att vilja titta vidare. Det om något är ju en intressant utveckling, men å andra sidan blir det aldrig sådär jättespännande som i tex Seven när det begav sig. Kanske lider den här filmen av att vi ganska ofta been there, seen that. Dennis Quaid gör dock inte bort sig på något sätt. Hans karaktär Breslin KÄNNS verkligen trött och nästan uppgiven inför uppgiften att få sin familj att fungera igen. Speciellt scenerna mot äldste sonen Alex (Lou Taylor Pucci) funkar fint och trovärdigt.

Horsemen fungerar för stunden, blir aldrig så spännade och nagelbitande som man skulle vilja men har en intressant story som driver handlingen framåt. Rutinerade filmspanare har förstås inga problem att lägga ihop två och två i slutänden, men Åkerlund gör ändå ett stabilt jobb med att brodera ut storyn på ett sätt som inte känns bortkastat. Godkänt helt klart.

Betyget: 2/5

Jan 11 2010

G.I. Joe: The Rise of Cobra (2009)

Korrumperad affärsman/vapenleverantör stjäl sitt eget nya supervapen och planerar för världsherravälde. NATO reagerar med att sätta in sin nya superhemliga attackstyrka i kampen när hotet mot den fria världen står för dörren.
Det hela kompliceras också av att hjältens gamla flamma numera spelar för det onda laget. Besvärligt läge.
Det är alltså handlingen i korthet i denna popcornrulle i bästa matinéstil som gör skäl för uttrycket mycket yta, lite djup.

I sina bästa/sämsta (välj själv) stunder påminner filmen om en Bond-rulle på speed och på knappt två timmar dränks vi i specialeffekter, otroliga vapen, sunkiga ordvitsar och manicker som klarar av både det ena och andra.
Spektaklet är uppstyrt av Stephen Sommers som bla givit filmvärlden The Mummy och den totalt utskällda Van Helsing. Här kör han på i samma goda stil och låter effekterna vara huvudtemat med den rätt bleka storyn som lite lagom utfyllnad. I avdelningen effektorgier finns det gott om underhållande scener, som bla en vansinnigt snyggt filmad jakt genom Paris gator, där till slut Eiffeltornet till och med får sig en rejäl känga.

Skådisar uppträder i parti och minut, men ingen aspirerar på något pris för prestation direkt. Dennis Quaid hinner på sina få minuter han är med i bild köra ett härligt överspel som General Hawk, ledare för hjältarna, och Christopher Eccleston med grym skotte-brytning gör livet surt för Hawkes heroes.
Sienna Miller i åtsittande läder smyger också omkring och ställer till det för den goda sidan, och sin ex-pojkvän i synnerhet. Precis som om vi skulle tro på att kärleken är lagd på is där…

G.I. Joe är överspelad och proppfull med galna specialeffekter, men framförs i ett härligt tempo som gör filmen oförtjänt underhållande och riktigt nöjsamt och glo på och säkerligen har vi inte sett det sista av G.I Joe-hjältarna.

Betygstrean är svag men i det här fallet känns det roligare att fria än att fälla.

Betyget: 3/5