Fracture (2007)

Dvd-omslaget gastar om “nervbitande spänning ända till slutet”, men jag undrar om någon som ser den här filmen verkligen känner sig osäker på hur det hela ska sluta? Ärligt?

Trots försök till en udda vinkling på ett gammalt klassiskt, och för all del tacksamt, ämne i Hollywood är det i grund och botten en rätt enkel historia som förlitar sig aningens för mycket på att rätt personer gör precis rätt saker i precis rätt tid.

Hotshot-advokaten Willy (Ryan Gosling) planerar att sluta på åklagarämbetet för att istället bli påläggskalv hos en privat advokatfirma i högre ligan. Innan han slutar handlar det ”bara” om att knyta ihop ett sista fall, att fälla den iskalle Ted Crawford (Anthony Hopkins) för mord på sin fru, ett mord han dessutom erkänt. Ett till synes solklart fall, som blir betydligt mer komplicerat när Crawford plötsligt visar sig ha både ett och flera ess att spela ut på ett oväntat sätt..

Inledningen är lovande, osäker och nästan lite gåtfull. Sedan blir det dessvärre ganska rutinartat och filmen glider in i den berömda mallen då det bara är att ta fram pennan och checka av; Gosling är den unge, självsäkre som naturligtvis kommer på andra tankar. De goda grabbarna inser sina misstag, den fule fisken briljerar med sina tricks och allt ser som vanligt mörkt ut tills genombrottet i manuset kommer under manusets sista tredjedel. Regissören Gregory Hoblit vet dock hur man på bästa sätt gömmer allt det uppenbara i lite snygg förklädnad, och därför beter sig den här historien betydligt bättre än vad den egentligen har fog för.

Anthony Hopkins har, tycker jag,  på senare år en tendens att liksom spela…sig själv… alltmer. Eller kanske snarare en blandning av Hopkins och Hannibal L? Här ser han mest ut att ha en dag på jobbet och cashar in lönechecken för att i ett par scener se lagom dryg och självsäker ut. Det går inte att komma ifrån känslan att Hopkins ändå är lite överskattad som skådis och lever lite för mycket på sin Hannibal-stil. Gosling jabbar dock på bra som motståndare och antagonist till den gamle, har en karisma som gör sig rätt bra i filmer av den här typen. Dock kunde väl både han och vi andra sluppit den totalt meningslösa sidohistorien/romantiska flingen med Rosamund Pike på flashiga advokatfirman. Pike har gjort sig både bra och snygg i ett antal andra filmer, men här känns hon totalt överflödig och tillför inte ett dyft.

Fracture lever för mycket på att rätt saker händer i manuset vid rätt tidpunkt, och att de rätta omständigheterna bara tycks finnas där helt lägligt. Lite för många detaljer känns tillrättalagda och konstruerade för att man inte kan låta bli att uppmärksamma dem, och det känns inte helt felfritt. Men som min bloggkollega filmitch uttryckte det i ett helt annat sammanhang; ”som hemmafilm en regnig dag är den väl ok.”
Rejält snabbglömd dock.

”Your wife? Is she OK?”
”I don’t think she is. I shot her.”

Frequency (2000)

Det här med tidshopp på film alltså. Är ju en speciell företeelse som man också bör förhålla sig på ett speciellt sätt till. Med andra ord: mycket fantasifullt.

Filmhistorien vet ju att visa på gott om exempel där det leks friskt med tidsbegreppen och alla dess konsekvenser som kan, och naturligtvis alltid gör det, inträffa när det snurras friskt på tidslinjen. Ibland blir det fånigt, ibland väääldigt ologiskt och ibland rätt roande. Då och då blir det också lite spännande, men det kanske hör till  sällsyntheterna trots allt.

Som här. En film som faktiskt lyckas efter lite snygga krumbukter få ihop historien tillräckligt mycket för att göra den både engagerande och bitvis rejält spännande. Att man dessutom lyckas väva in en kriminalhistoria som spänner över trettio år fast i samma stund med olika årtal är ganska anmärkningsvärt berömbart.

John Sullivan (Jim Caviezel) är polisen som lever lite i skuggan av sin bortgångne far  Frank (Dennis Quaid), traktens omtyckte brandman som omkom i en olycka för trettio år sedan. John har tagit över föräldrarnas hus och sitter mest och hinkar öl på kvällarna samtidigt som han (antar man) saknar sin pappa, besöker sin mamma då och då som bor i en lägenhet. Dröm därför om både hans och min förvåning när han hittar sin fars gamla kortvågsradioutrustning, får igång den och mot alla odds plötsligt får in en röst som känns märkligt lik någon speciell…Kanske har det mystiska norrskenet som uppenbarar sig över New York något med det hela att göra…?

Gregory Hoblit, regissör med öga för ofta rätt intressanta teknikthrillers, syr här ihop en historia som varvar scener mellan nutidens John, dåtidens Frank och deras minst sagt förvånade reaktion när de får kontakt med varandra. Här börjar nu tidsflummet göra sig ordentligt påmint, för vad är väl smartare än för John att nu varna sin far för den förestående olyckan som kommer att ta hans liv? Men vad kommer det att betyda för den fortsatta framtiden? Är det något vi luttrade filmnördar har lärt oss är det ju att man inte ostraffat ändrar på händelser i det förflutna utan konsekvenser…

Inbakat i den här synnerligen luriga historien ligger också ett kriminalfall med en olöst seriemördargåta som (lägligen) har sin ursprung för just trettio år sedan. Tillsammans kan nu far och son kanske börja snoka även i detta. Eller kanske skulle de låtit bli…?

Trots att det möjligen låter helfånigt blir det rejält underhållande och stegvis spännande ju längre filmen håller på. Dennis Quaid är naturligtvis helt rätt som Frank, hur kan man låta bli att gilla denne skådis undrar jag bara? Förutom sin jovialitet får Quaid ofta chansen att också visa att han faktiskt kan agera både trovärdigt och seriöst. Andrafiolen i filmen spelas av Jim Caviezel, och minnesgoda här på bloggen vet ju säkert nu att jag har lite svårt för denne figur, MEN här är han faktiskt helt ok och gör en av sina bättre prestationer som den lätt dystre sonen.

Frequency har både spänning och drama i samklang med en rejäl dos fantasi. Släpper man det logiska tänkandet och inte funderar alltför mycket på vad det är man tar del av så bjuds en riktigt underhållande, engagerande och rätt snygg anrättning. Lite oförtjänt bortglömd från början av förra deciennet.

”You went down 30 years ago pal you just don’t know it yet.”