Etikettarkiv: Rosamund Pike

Aug 28 2018

Hostiles (2017)

Tillbaks till prärien! Mer western åt folket.
I ärlighetens namn dock mer av ett drama, en slowcooking-story där den riktiga dramatiken utspelas mellan de inblandade. Fast såklart att det finns ett par rejäla shootouts också! Plus räliga skurk-indianer och lömska pälsjägare.

Runt 1892 får den härjade och bistre armékaptenen Blocker (Christian Bale) uppdraget att eskortera den döende och fram till nu fängslade indianhövdingen Chief Yellow Hawk (Wes Studi) med familj tillbaka till dennes hemtrakter i Montana. ”A good will” från presidenten-ish. Blocker, som hatar indianer över allt annat, alltså rejält HAT, vägrar först..men efter hot om krigsrätt rättar han muttrande in sig i ledet. Synd att säga att det är en munter stämning hos det lilla ressällskapet som ger sig av norrut från torra Arizona.

Snart träffar också gruppen på en kvinna (Rosamund Pike) som fått hela sin familj dödad i ett indianöverfall. Näst intill galen av sorg tas hon med på färden. Man kan lugnt säga att det jäser lite i gruppen. Där vi också ser Jesse Plemons som en av Blockers underlydande. Är detta en sorts roadmovie? Ja varför inte. Som alltid i draman av det här slaget…kommer huvudantagonisterna närmare varandra vare sig de vill eller inte. Jag har dock inga som helst problem med denna ”klyscha” så länge det görs på ett bra sätt. Som här.

98 procent  av filmen utspelas utomhus, vilket också betyder sjukt snyggt foto. Vyer, solnedgångar och annat fint lull-lull. Dagens regissör, Scott Cooper (Black Mass) hittar en ton i rullen som jag sväljer direkt. Melankoli, sorg och hopp i en salig blandning. Handlar rullen egentligen om att förlåta varandra? Att se framåt istället för bakåt? Filmen berör mig rejält. Christian Bale känns gjuten i rollen som hatiske kapten Blocker, vilken får göra en inre resa han inte hade räknat med.
Alla som förväntar sig en traditionell western kommer kanske att bli småirriterade.
Vi andra tackar och tar emot. En rulle med tyngd och mening.

Dec 23 2014

Gone Girl (2014)

0001_gg_posterJapp, jag läste boken innan.
Så kanske det mest handlade om att jämföra hur man förvaltat historien och överfört den till det filmiska mediet. Nu vill jag ju hävda att man ändå skaffat sig en liten fördel i och med att författarinnan Gillian Flynn själv står för manuset här.

Och se, hon fixar det rätt bra.
Just att kapa de små hörnen, hitta flowet som är så viktigt i en bra film. Att trycka ihop vissa detaljer från boken, kanske till och med kapa där det behövs. Allt det funkar riktigt bra.
Trots att jag känner till historiens utveckling vävs jag in i händelserna, ser förnöjt på hur dagens regissör, den pålitlige David Fincher, sätter sin prägel på storyn. Kanske mest genom att signera det hela med ett mycket bra soundrack från Finchers ständiga (?) go-to-guys Trent Rezner och Atticus Ross. Ljudmattan med olycksbådande toner som förstärks vid olika tillfällen gör sig lysande bra i storyn.

Fungerar Ben Affleck som filmens motor Nick Dunne? Ja absolut, Afflecks namn klingar möjligen illa hos många, men snubben kan när han vill. Här känns han oerhört tillfreds med Finchers regi och skapar ett portträtt av mannen som är lätt att tycka om. Även om han tycks bära på hemligheter…
Rosamund Pike får vara the gone girl Amy, ett bra val tycker jag. I tillbakablickar ser vi Nick och Amy Dunns liv. Hur det startade tillsammans och hur de utvecklas och till slut hamnar i den lilla staden där Nick växt upp. Finchers snärtiga klipp fram och tillbaka i tiden gör sig bra mot den pågående utredningen i nutid. För det är ju så. Att Amy är borta. Bara sådär. Kidnappad? Mördad? Nick anmäler snabbt försvinnandet och utredning drar igång. Men varför verkar han inte sådär orolig som man borde vara när ens hustru är försvunnen? Såklart att maken i första hand blir lite småmisstänkt. Så är det ju alltid. Hade Amy några fiender? Någon som vill henne ont? Och när dessutom Nicks värld börjar krakelera lite lätt visar det sig att han har ett och annat att dölja…

Ben föreslog lunchbrejk och alla såg plötsligt irriterade ut…

Det är en snygg story. Tyckte jag redan från början när jag läste boken.
Flynn har gått in för att vässa sin bok ytterligare, komprimera ned den till ett fungerande filmmanus. Har man aldrig läst boken kommer man inte att sakna något. Vill man, som jag, jämföra bok med film inser man att det viktigaste finns med och att Fincher gått in för att berätta storyn med just det knepet som Flynn använt i sitt författande; att hela tiden utsätta oss som åskådare för osäkerheten om vem personerna NIck och Amy egentligen är. Förutom en stabil Affleck och en karismatisk Pike får vi också insatser av Kim Dickens som polisen Rhonda, Carrie Coon som Nicks tvillingsyster Margo, Neil Patrick Harris som märklig bekant från förr och Tyler Perry som snajdig advokat. Överlag är birollerna bra besatta och matchar Affleck/ Pike på ett smidigt sätt.

Har jag då nåt aber?
Kanske är filmstoryn lite saggande i ett par lägen? Kanske. Möjligen hade 149 minuter kunnat tjäna på att strippats. Utan att det viktiga i storyn går förlorat. Å andra sidan kan jag inte som varande fan av de flesta av Finchers alster klaga på att han ändå ger mig valuta för den investerade tiden.
Stabilt och underhållande ända in till eftertexterna.

Idag studerar även Henke och Jojje vad Affleck har för sig och vad han döljer.
Ta reda på vad de tycker om Amys försvinnande!

Nov 22 2013

The World’s End (2013)

Som ett brev på posten kommer britternas svar på galenskaperna i This Is the End.
Eller typ…i alla fall.

Japp, det är Edgar Wright, Simon Pegg och Nick Frost igen. Bara det faktiskt en anledning till att se filmen. I mina ögon alltså. Shaun of the Dead är mästerlig, Hot Fuzz är grymt rolig…och dagens rulle är…underhållande flabbig.
För det mesta.

Losern Gary (Pegg) vill samla sina fem barndomskompisar i ett 20-årsjubileum, återvända till den lilla hålan de växte upp i och fullfölja det galna mission de aldrig lyckades slutföra i ungdomens år; att trycka i sig en pint öl på var och en av de 12 (!) pubar som finns i den lilla staden…där den storslagna finalen på rundan ska stå på puben ”The World´s End”.
En rejäl utmaning med andra ord! Den perfekta helgaktiviteten. Ehh..

Motsträviga kompisar har blivit äldre, mer cyniska, bekymrade, desillusionerade och med en och annan mörk hemlighet..trots sina vuxna och till synes ordnade liv.
Varför de låter sig övertalas av den hopplöse Gary är väl en mindre gåta. Men snart så är de i alla fall på väg mot denna märkliga aktivitet i brist på bättre ursäkter.

Förutom Pegg och Frost bjussas det upp till engelsk humordans med snygg hjälp av bla Martin Freeman, Eddie Marsan, Paddy Considine och Rosamund Pike. Trevligt skådisfolk hela bunten. Är man snabb hinner man glo en liten stund på Pierce Brosnan också. Första tredjedelen av storyn känns dessutom rejält kul, med den speciella humor som tycks genomsyra det mesta Pegg och Wright skriver ihop. Lika fartig i dialogen som Hot Fuzz i sina bästa stunder. Just det energiska utbytandet av dialoger ihop med en och annan oväntad fysisk händelse är nog det jag gillar bäst med det här gänget.

På plats i den lilla gudsförgätna hålan Newton Haven (hur den kan innehålla 12 pubar är ju ett mindre mysterium) upptäcker det motvilliga partajargänget efter en stund att allt inte är som det ska. Uppför sig inte invånarna lite VÄL konstigt? Och varför tycks vissa inte alls känna igen dem från förr?

Regissör Wright satsar på en märklig mix av engelsk humor, actionvåld a la Hollywood och ren slapstick när det behövs. Just kombon kanske är så lustig att den går hem bara för det. Som om det inte vore nog försöker sig manuset också faktiskt på lite socialrealism med visst mått av tragik. Under den galna ytan anas ett stort mörker hos de här nu vuxna männen. Kanske en förlorad ungdom? Eller ett konstaterande att livet inte riktigt tog den riktning de drömde om?

Okej, skit i det nu då.
Huvudvikten ligger ändå på att underhålla på ett knasigt sätt. Wright är så pass rutinerad att han vet hur att dra i trådarna för att skapa mer eller mindre komiska situationer med viss skämsighet. Pegg är naturligtvis lysande som den flummande Gary, medan Frost ändå tycks hålla igen lite. I alla fall i början.

Knappt två timmar med det här gänget betyder lite småkul mest hela tiden. Ibland för avbrott av rejäla gapflabb. Just dagens helvrickade story är ju bara det värt ett leende såklart. Fan vad jag gillar rapp engelsk dialog med lagom utspridda dialekter på sanslös slang då och då.

Pegg i svart hår. största chocken av alla?

Filmens största aber är istället att storyn tappar fart lite mer för varje sekund ju längre finalen den tar sig. Där Seth Rogen öste på med galenskaper i This Is… och vägrade stanna upp för en sekund, ett tilltag som märkligt nog funkade, vill den här rullen samla sig till ett avslut med lite mer ironi och inte samma gapighet.
Alla dar i veckan ett klokt beslut i en film…men just här lite snopet och ganska tomt som slut. Kanske till och med lite krystat..?

The World´s End är ändå finemangstrevlig som brittisk crazykomedi, en film som man kan förvänta sig av de inblandade ovan. Dock inte i samma klass som Shaun och Hot Fuzz. Jäkligt rolig fram till upploppet. Kan ju knappast påstå att jag hade tråkigt i de här lirarnas sällskap. Men den här gången ”vann” de burdusa kusinerna från USA i kategorin ”domedagskomedi!”
Om vi nu ska jämföra dårå.

Apr 11 2013

Jack Reacher (2012)

Jag tillhör den skaran som ofta och gärna återvänder till författaren Lee Childs värld där hårdingen Jack Reacher bor och verkar.
En riktig sköning till karaktär som alltid ställer saker tillrätta, på sitt alldeles egna vis.

Därför var såklart peppen ganska stark när uppgifterna om att en film var på väg nådde mig. Och kanske aningens lite oro. Skulle Tom Cruise, av alla människor, verkligen klara av att gestalta denne fräne Reacher? Dessutom i en story som jag kanske ändå inte räknar till de vassaste i författaren Childs universum.

Hur som haver ÄR det nu Tompa C som dyker upp på banan efter att en krypskytt till synes helt vettvilligt skjutit ned oskyldiga människor en vacker morgon i Pittsburgh. Förövaren grips, och det enda han vill är att just Jack Reacher ska kontaktas. För att rentvå honom? För att vittna? Om vad? Den gamla ex-armésnuten Reacher slår sig snart ihop med skyttens tilldelade advokat, snygga Rosamund Pike, och börjar sin egna lilla undersökning om vad som egentligen försiggår. Ganska snart, för att inte säga direkt, rör hans snokande om i fiskdammen. Kan skottdramat i själva verket vara toppen av ett synnerligen illvilligt isberg?

Är man det minsta bekant med böckerna, eller formatet som sådant, har man naturligtvis inga större problem med att ta till sig berättarstilen.
Som alltid finns betydligt mycket mer under ytan än vad som först visas upp. Det är giftiga dialoger, självsäkra påståenden och en och annan smocka utdelad från hårdingen Reacher när så behövs. Klarar då Tompa sin uppgift? Någonstans har jag alltid sett Reacher framför mig som en lång snubbe, och lite mindre bildskön än Cruise. Och kanske lite äldre. Nu är ju sannerligen Cruise ingen ungdom längre, men han ser nästan FÖR bra ut i rollen..för slimmad på något sätt. Dock är det inget som stör mig i någon större utsträckning. Eftersom jag ändå gillar vår soffhoppande hjälte, är åsikten att han här klarar sig riktigt stabilt i rollen trots allt.

konflikt med förväntad utgång

Snygg-Pike, Richard Jenkins och härlige gamle Robert Duvall får också sina stunder i en story som blandar thrillerkänsla, några väl valda actionmoment med lite utfyllnadsdialog. Mest stör jag mig nog på att historien känns måttligt engagerande, den liksom fastnar aldrig. Man bryr sig inte så mycket om läget, utan väntar mest på nästa passage i manuset som ska leda Reacher vidare. Eftersom jag läst boken finns knappast överraskningsmomentet kvar, men även som förstagångstittare är det inte någon jätteutmaning att försöka lägga ihop pusselbitarna och se mönstren. Första hälften av storyn känns som den bästa, och regissören Christopher McQuarrie ser till att filmen kommer med en lovande inledning.

Kanske man skulle ha satt manusklorna i boken Misstaget istället? I mitt tycke en av de bästa som Lee Child skrivit om vår hjälte. Eller Livvakten. Kanske är dagens film en tänkt början på en ny franchise? Ok, inte mig emot i så fall.

Jack Reacher är absolut ingen dålig film. Stabilt och proffsigt tillverkad med nödvändiga ingredienser och ett manus som tar sig från A till C via B enligt förväntad mall, och utan större överraskningar. Tom Cruise anammar hjältens kompromisslösa hårdhet på ett helt ok sätt. Lagom behagligt således, men ändå lite…själlöst? Dock med en figur man trots allt gärna ger chansen i en ny story.
Godkänt med aaaningens mersmak.

Jul 11 2012

Wrath of the Titans (2012)

Och nu kanske återkommande besökare här på bloggen undrar varför jag ger mig på denna när jag behandlade föregångaren på ett synnerligen hårdhänt sätt… 

Men, det är väl som den gode Filmitch uttryckt det någon gång; som varande filmnörd dras man ofta till det usla, obskyra och det som man någonstans därinne i filmmärgen känner kommer vara pannkaka. Sedan kvittar det väl egentligen om det handlar om en tungt finansierad Hollywoodskapelse eller film gjord på just pannkakssmet. Svårt att förklara det där…och ändå inte.

Så, jag ger Sam Worthington ytterligare en rond som Perseus, halvguden och sonen till Zeus (Liam Neeson) som alltså valt att leva bland människorna. Tror ni han får hålls med det länge?
Precis.

Lömske Hades (Ralph Fiennes) har för avsikt att återuppväcka farsgubben Kronos ( ja..jag vet…herrans mycket namedropping i mytologin här…!) och ingår ohelig allians med krigsguden Ares (för övrig bror med Perseus…ingen hejd på det här som ni märker..), Zeus hamnar i underjorden, fängslad och uttömd på sina krafter. Perseus fattar naturligtvis sin plikt och drar igång räddningsoperation Megabombastisk som inbegriper en skäggig skämtare, en Rosamund Pike i så lite kläder som möjligt och en Bill Nighy som skrävlande uppfinnar-Jocke.

Märkligt nog finner den här uppföljaren lite mer nåd i mina krävande ögon. Kanske beror det på att manusplitarna fattat vad som gäller för att få en actiondriven rulle med äventyrsinriktning…mindre högtravande skitnödighetssnack och mer enkel action. För det är precis vad det är här.
Snyggheten är det absolut inget fel på, och som vanligt står effektnissarna i efterarbetet för den största prestationen när de lägger på buller och bång the popcorn style. Med andra ord, det är fullt upp med eldstormar, underjordiska siames-trillingar, något som ser ut som flygande lejon samt lite hederliga spöa-upp-sekvenser.

klart som korvspad att det ska pussas lite också!

Worthington kör traditionsenliga hjältetrix med aussieaccent, ska kanske ha en liten varningsflagg för att han är på väg mot det där träsket där moviestars som tackar ja till allt möjligt i filmväg befinner sig (Lex Nicolas Cage)…och Liam Neeson har tonat ned värsta dyngan i sin dova torndönsstämma. Fortfarande känns det som Neeson glider runt på halvfart och kanske tänker att han ska håva in lite extra pengar till semestern. Liksom Ralph Fiennes som i Hades skepnad verkar ännu mer dyster än han är i vanliga fall.

Wrath of the Titans kör på i samma tokytliga stil som sin föregångare. Skillnaden nu är att det är lite mer uthärdligt, främst beroende på att det är mindre snack och mer verkstad i form av ett snabbt och okomplicerat manus som inte på något sätt dröjer kvar vid några djupsinnigheter.
Vilket gör att det iaf inte känns outhärdligt att lägga knappa två timmar på spektaklet en sommarnatt i juli när man har semester.

Jan 18 2012

Johnny English Reborn (2011)

Att Rowan Atkinson är en rätt kul kuf råder det väl inga tvivel om.
Dessvärre känns det som att han varit just samma kul kuf med samma register ganska länge nu. Oavsett om han dyker upp som Mr Bean eller här i en uppföljare om den synnerligen klantige och självgode agenten English.

Att det överhuvudtaget kommer en uppföljare känns också lite förvånande. Nog för att den förra filmen var lite småkul och hade sina fullträffar på humorhimlen, men det kändes inte som en supersuccé. Och vem ägnar sig egentligen i dessa tider åt agentspoofar? Är inte det mer…90-talet..?

Hur som haver, kanske Atkinson har dåligt med klirr i kassan, kanske han bara haft det tråkigt, kanske ett ev annat manus om Mr Bean gick åt helvete, nu är agent English i alla fall tillbaka. Eller rättare sagt, han kallas motvilligt in när en möjlig komplott mot Kinas premiärminister uppdagas av den nu moderniserade brittiska underrättelsetjänsten.

Som vanligt fumlar sig Atkinson fram, lever på sitt patenterade minspel och just känslan att han är den ende i sällskapet som inte har koll på läget. Manuset leker friskt med agentparodin och i synnerhet James Bond får ett antal passningar under den föredömligt korta speltiden, allt från vad gäller illasinnade torpeder, roliga manicker och slutuppgörelsen på en alptopp.

Mer pengar tycks ha pumpats in i den här uppföljaren, och filmen ger sig i sann Bondanda av på utflykter till både Hong Kong och Schweiz. English blandar sin totala bortkommenhet med lite snygga grepp vid olika tillfällen och lyckas av någon outgrundlig anledning aldrig kollras bort från det som händer och alltid få styr på sig själv.

johnnyboy faller för en kvinnas hand..

Atkinson gör naturligtvis vad han ska och är också anledningen till att det dras på smilbanden lite då och då i the house of Flmr. Övriga som syns är kvinnlig fägring i form av både Gillian Anderson (var har hon varit?) som English kyliga chef  och Rosamund Pike (Die Another Day apropå Bond…) som smart och snart kär medhjälpare. Den som ofta får styra upp English´galenskaper är den unge medhjälparen Tucker (Daniel Kaluuya) som får ligga i för att hänga med i turerna.

Brittisk humor är erkänd som varumärke, men det gäller att den behandlas på rätt sätt. Atkinson gör egentligen inga fel, han är ju rätt bra på det han gör så att säga, men det känns lite…åldrat. Lite förvånande är det ändå att filmen kommer nu. Snart är det tio år sedan den förra. Nåväl, mycket agentskojeri blir det och det mesta ser man komma långt i förväg.

Johnny English Reborn räddas av att det är just Rowan Atkinson som bär hela cirkusen på sina axlar och jag erkänner att jag är rätt förtjust i karln och hans humor. Det blir inte speciellt bra, men inte uselt heller. En film att flina lite till en vardagskväll och sedan snabbt glömma bort.

Jul 7 2011

Fracture (2007)

Dvd-omslaget gastar om “nervbitande spänning ända till slutet”, men jag undrar om någon som ser den här filmen verkligen känner sig osäker på hur det hela ska sluta? Ärligt?

Trots försök till en udda vinkling på ett gammalt klassiskt, och för all del tacksamt, ämne i Hollywood är det i grund och botten en rätt enkel historia som förlitar sig aningens för mycket på att rätt personer gör precis rätt saker i precis rätt tid.

Hotshot-advokaten Willy (Ryan Gosling) planerar att sluta på åklagarämbetet för att istället bli påläggskalv hos en privat advokatfirma i högre ligan. Innan han slutar handlar det ”bara” om att knyta ihop ett sista fall, att fälla den iskalle Ted Crawford (Anthony Hopkins) för mord på sin fru, ett mord han dessutom erkänt. Ett till synes solklart fall, som blir betydligt mer komplicerat när Crawford plötsligt visar sig ha både ett och flera ess att spela ut på ett oväntat sätt..

Inledningen är lovande, osäker och nästan lite gåtfull. Sedan blir det dessvärre ganska rutinartat och filmen glider in i den berömda mallen då det bara är att ta fram pennan och checka av; Gosling är den unge, självsäkre som naturligtvis kommer på andra tankar. De goda grabbarna inser sina misstag, den fule fisken briljerar med sina tricks och allt ser som vanligt mörkt ut tills genombrottet i manuset kommer under manusets sista tredjedel. Regissören Gregory Hoblit vet dock hur man på bästa sätt gömmer allt det uppenbara i lite snygg förklädnad, och därför beter sig den här historien betydligt bättre än vad den egentligen har fog för.

Anthony Hopkins har, tycker jag,  på senare år en tendens att liksom spela…sig själv… alltmer. Eller kanske snarare en blandning av Hopkins och Hannibal L? Här ser han mest ut att ha en dag på jobbet och cashar in lönechecken för att i ett par scener se lagom dryg och självsäker ut. Det går inte att komma ifrån känslan att Hopkins ändå är lite överskattad som skådis och lever lite för mycket på sin Hannibal-stil. Gosling jabbar dock på bra som motståndare och antagonist till den gamle, har en karisma som gör sig rätt bra i filmer av den här typen. Dock kunde väl både han och vi andra sluppit den totalt meningslösa sidohistorien/romantiska flingen med Rosamund Pike på flashiga advokatfirman. Pike har gjort sig både bra och snygg i ett antal andra filmer, men här känns hon totalt överflödig och tillför inte ett dyft.

Fracture lever för mycket på att rätt saker händer i manuset vid rätt tidpunkt, och att de rätta omständigheterna bara tycks finnas där helt lägligt. Lite för många detaljer känns tillrättalagda och konstruerade för att man inte kan låta bli att uppmärksamma dem, och det känns inte helt felfritt. Men som min bloggkollega filmitch uttryckte det i ett helt annat sammanhang; ”som hemmafilm en regnig dag är den väl ok.”
Rejält snabbglömd dock.

”Your wife? Is she OK?”
”I don’t think she is. I shot her.”