Gone Girl (2014)

0001_gg_posterJapp, jag läste boken innan.
Så kanske det mest handlade om att jämföra hur man förvaltat historien och överfört den till det filmiska mediet. Nu vill jag ju hävda att man ändå skaffat sig en liten fördel i och med att författarinnan Gillian Flynn själv står för manuset här.

Och se, hon fixar det rätt bra.
Just att kapa de små hörnen, hitta flowet som är så viktigt i en bra film. Att trycka ihop vissa detaljer från boken, kanske till och med kapa där det behövs. Allt det funkar riktigt bra.
Trots att jag känner till historiens utveckling vävs jag in i händelserna, ser förnöjt på hur dagens regissör, den pålitlige David Fincher, sätter sin prägel på storyn. Kanske mest genom att signera det hela med ett mycket bra soundrack från Finchers ständiga (?) go-to-guys Trent Rezner och Atticus Ross. Ljudmattan med olycksbådande toner som förstärks vid olika tillfällen gör sig lysande bra i storyn.

Fungerar Ben Affleck som filmens motor Nick Dunne? Ja absolut, Afflecks namn klingar möjligen illa hos många, men snubben kan när han vill. Här känns han oerhört tillfreds med Finchers regi och skapar ett portträtt av mannen som är lätt att tycka om. Även om han tycks bära på hemligheter…
Rosamund Pike får vara the gone girl Amy, ett bra val tycker jag. I tillbakablickar ser vi Nick och Amy Dunns liv. Hur det startade tillsammans och hur de utvecklas och till slut hamnar i den lilla staden där Nick växt upp. Finchers snärtiga klipp fram och tillbaka i tiden gör sig bra mot den pågående utredningen i nutid. För det är ju så. Att Amy är borta. Bara sådär. Kidnappad? Mördad? Nick anmäler snabbt försvinnandet och utredning drar igång. Men varför verkar han inte sådär orolig som man borde vara när ens hustru är försvunnen? Såklart att maken i första hand blir lite småmisstänkt. Så är det ju alltid. Hade Amy några fiender? Någon som vill henne ont? Och när dessutom Nicks värld börjar krakelera lite lätt visar det sig att han har ett och annat att dölja…

Ben föreslog lunchbrejk och alla såg plötsligt irriterade ut…

Det är en snygg story. Tyckte jag redan från början när jag läste boken.
Flynn har gått in för att vässa sin bok ytterligare, komprimera ned den till ett fungerande filmmanus. Har man aldrig läst boken kommer man inte att sakna något. Vill man, som jag, jämföra bok med film inser man att det viktigaste finns med och att Fincher gått in för att berätta storyn med just det knepet som Flynn använt i sitt författande; att hela tiden utsätta oss som åskådare för osäkerheten om vem personerna NIck och Amy egentligen är. Förutom en stabil Affleck och en karismatisk Pike får vi också insatser av Kim Dickens som polisen Rhonda, Carrie Coon som Nicks tvillingsyster Margo, Neil Patrick Harris som märklig bekant från förr och Tyler Perry som snajdig advokat. Överlag är birollerna bra besatta och matchar Affleck/ Pike på ett smidigt sätt.

Har jag då nåt aber?
Kanske är filmstoryn lite saggande i ett par lägen? Kanske. Möjligen hade 149 minuter kunnat tjäna på att strippats. Utan att det viktiga i storyn går förlorat. Å andra sidan kan jag inte som varande fan av de flesta av Finchers alster klaga på att han ändå ger mig valuta för den investerade tiden.
Stabilt och underhållande ända in till eftertexterna.


Idag studerar även Henke och Jojje vad Affleck har för sig och vad han döljer.
Ta reda på vad de tycker om Amys försvinnande!

A Million Ways to Die in the West (2014)

För en westerndåre som en annan (jaså det visste du inte!? Kolla här!) måste ju det här vara nästan som lilla julafton. En komedi, en sanslös komedi också om man ska döma av den jättejättejätteroliga trailern, som utspelas i westernmiljö!

Dessvärre, DESSVÄRRE, är detta möjligen ett klassiskt exempel på när trailern faktiskt slår själva filmen på fingrarna. Riktigt ordentligt också, så det torde svida på upphovsmannen Seth MacFarlane´s nävar. Ok, Det våras för sheriffen lirar i ungefär samma liga här…western och tokrolig humor, nästan absurd på sina ställen. Likheterna är många, I´ll give you that, men där Mel Brooks höll ända vägen…famlar McFarlane på tomma ångor mot slutet.

Vad är då problemet i en knäpp rulle fylld med skådisar som Charlize Theron, Liam Neeson, Sarah Silverman, Giovanni Ribisi, Amanda Seyfred och underbare Neil Patrick Harris? Well, ingen skugga ska falla över dem, hm kanske Seyfred ändå. Henne har jag lite svårt för. Problemet som jag ser det ligger hos regissören och huvudrollsinnehavaren själv, Seth MacFarlane. Han är helt enkelt inte tillräckligt rolig eller bra som skådis.

Nog för att hans förra, Ted,var hysteriskt rolig på sina ställen, men då slapp man se MacFarlane. Då var det bara hans röst som fick agera. Nu ska han liksom bära upp en hel rulle i bild, och det går inte helt klockrent. Visst, vissa delar av filmen är skämmigt roliga. Nästan asflabbsroliga på sina ställen. Men förvånande nog också fylld med gamla slitna klyschiga slapsticks och skämt man liksom inte ser längre på den här nivån. Mixen tenderar då istället att bli lite vattnigt.

MacFarlane är alltså fårfarmare med kärleksproblem i the Old West. Hans drömkvinna har lämnat honom för en spattig mustaschvaxare (!) och hur ska han vinna kärleken tillbaka? Kan den nyanlända men mystiska Charlize Theron möjligen hjälpa honom?

Lite trams, flåt..MYCKET trams, en del galet roliga scener, en del slätstruket, ett tempo som inte håller hela vägen. Det blir en sorts mixad kombo av högt och lågt. Där det låga är överraskande blekt, iaf om man ser till MacFarlane´s föregångare.
Nu är inte dagens rulle sådär jättedålig, bara lite mindre bra än jag trott på förhand.

…och ingen bedövning heller!

Glada kommentarer: Sarah Silvermans charmiga (!?!) sätt att spela prostituerad med gott hjärta och öm bak, Liam Neesons irländska dialekt, musiken som är precis som westernmusik SKA vara.

Gnälliga kommentarer: Seth MacFarlane borde hållit sig till regin, filmen är lite för lång, en del skämt har garanterat passerat bäst-före-datum.

A Million Ways….. gör jobbet stundtals. Inget fel på idén och en komedi i westernmiljö kan naturligtvis aldrig vara helt fel. Dock, ska du bara se EN rulle i den här udda genren föreslår jag att du väljer Mel Brooks mustiga förlaga från 70-talet. Fortfarande oomstridd etta på DEN tronen.
Här blev det godkänt. Inte mer.