The Accountant (2016)

The_Accountant_(2016_film)”Som om Rainman möter Jason Bourne”
Japp, den raden önskar man att man nailat själv. Kanske den här rullens mest glasklara definition? En thriller som faktiskt går lite utanför den där ökända boxen vad gäller Hollywood och dess standardmallar. Faktiskt.

Christian Wolff  (Ben Affleck) är en jävel på siffror. Men så ”lider” han ju också av en sorts…autism (?)…vilket gör att han liksom ser siffrorna på ett helt annat sätt än vad du och jag gör. Så pass bra att han i sitt jobb som revisor då och då hjälper den undre världens king-pins med ”böckerna”. Finanserna i en illusion av toppform och myndigheterna står där med lång näsa. Nu har dock FBI gett sig fan på att avslöja vem denne mystiske ”revisorn” egentligen är.

Samtidigt får Christian ett nytt uppdrag, ett företags vassa interna revisor Dana (Anna Kendrick) har upptäckt att det fattas miljoner pluringar i kassan. Kan Wolff hitta dem? och kanske avslöja tjyvarna också? Klart han kan. Frågan är bara till vilket pris?
Se där. Två storylines som snart kommer att glida in i varandra och ställa till med både dramatik, action och lite hederligt Hollywoodvåld, eftersom det såklart råder skumraskheter även inom detta filmuniversum. Skrev jag förresten att Wolff, förutom sina sifferkunskaper, också är ett ess på att hantera skjutvapen? Nä det gjorde jag ju inte. Smutta kunskaper, då buset i rullen icke är att leka med förstås.

the-accountant-pic

försök till lunchsnack

Affleck är ju förträffligt bra som den märklige Wolff! Jag tyckte han var kalas som nye Bruce Wayne häromåret…och här tar han banne mig en ny roll som förtjänar lite cred. Wolff är ju en social katastrof och bekantskapen med Kendricks Dana blir då och då rena komedin. Men han lyckas med det också. Och Kendrick med, även om hon inte får så mycket att jobba med här. Egentligen.
Vi får också den liten backstory från Wolffs barndom och uppväxt, ligger svaren i hans nuvarande livsval kanske där?

Tung rollista, som förutom Affleck och Kendrick bjuder på J.K. Simmons, Jon Bernthal, John Lithgow och Jean Smart. I registolen Gavin O`Connor (Warrior, Pride and Glory), som håller det tajt och hela tiden intressant på ett manus som länge låg på Hollywoods ”blacklist”; lovande storys som anses ”ofilmbara”.
Vilket nu alltså O´Connor bevisat motsatsen på.

Stabilt bra thriller med god eftersmak detta.

avsnitt 83I SoF-poddens avsnitt #83 kunde vi inte hålla oss från att gilla den här rullen lite extrasmutt sådär. Hoppa hit och lyssna vetja!

Suicide Squad (2016)

suicide-squad-movie-2016-posterJahopp. Sommaren ska räknas hem. Årstiden ska arkiveras med en bang. En föreställning utan dess like, som ska sätta punkt för den ljusa årstiden (okej..jag  vet att det återstår ett antal veckor av sommaren) likt ett fyrverkeri som lyser upp den mörka sensommarhimlen.

Det har liksom inte gått att väja sig mot peppen.
Dagen då DC Comics på allvar, ännu en gång, ger sig in i kampen mot Marvel?
Och…här sitter jag nu ändå och känner mig jäkligt splittrad. Nästan lite…lurad? Är det ett rätt ord? Kan jag höra en tom tunna i bakhuvudet, som skramlar lite löjligt sådär?
Eller ska jag ännu en gång bara förbanna det faktum att en utsökt tillverkad trailer faktiskt spelar skjortan av själva filmen?

David Ayer är en filmisk tungviktare, både som manusförfattare och regissör. Jag gillar hans ofta råbarkade, lite smutsiga, filmstil (End of Watch, Fury). På papperet inte alls ett dumt val när det gäller att visualisera denna galna story om vad som händer när the worst of the worst får chansen (läs: tvingas) till att jobba för de myndigheter som nyss sett allas vår Superman tas av daga (?). Filmen börjar alltså nästan precis där Batman v Superman slutade. Batsy själv (Ben Affleck) har fullt upp till en början, men en lagom skum regeringskvinna (Viola Davis) inser att större vapenkraft behövs för att möta framtida hot. En supergrupp av värstingbovar måste skapas.

Förutsättningarna ligger fint utstakade. Vi får snygga flashbacks där nästan varje superskurk introduceras på diverse fantasifullt sätt. Tempot är hårt, Ayer satsar på full fart direkt. Stenhård musik varvas med elaka oneliners och den där lite mer råa stämning som man tycks hitta i nästan varje alster från regissören.

Jag gillar ändå att filmen har en sorts ruffighet och lite mörk sida. Att den har 15-årsgräns är absolut ingen nackdel. Fokus ligger på Will Smith´s Deadshot och Margot Robbie´s hysteriskt galna Harley Quinn. De andra är liksom lite i leden bakom mest hela tiden. Joel Kinnaman försöker hålla ihop det galna gänget och gör vad han kan. Rollen är så pass fyrkantig att det inte finns utrymme för några utsvävningar. Affleck är med för lite som the caped crusader..men detta är ju ingen Batmanfilm å andra sidan.Vem är bäst i rullen? Robbie som den knäppa Harley tar kanske hem priset genom att komba vansinne med små mänskliga sidor som lyckas skina igenom då och då. Att Will Smiths figur ska vara en av universums bästa och mest kallhamrade lönnmördare känns föga troligt. Hela hans rollfigur utstrålar hjältegloria. Jokern då? Nej, skogstokige Jared Leto är med på tok alldeles för lite i rullen. Synd. Blir mest bara en..knasboll..man inte riktigt tar på allvar. Synd.

suicide-squad-trailer-team_0_0

de oönskade ställer upp för fight

Ayer vet annars således hur man plöjer ned stålars på snygga scener och högoktanig action. Dessvärre glömde han bort att kvalitetskontrollera sitt eget manus en extra gång. Bakom allt ögongodis känns det förvånansvärt blekt, och storyn börjar till slut spreta på ett sätt som inte känns klädsamt. När setupen väl är genomförd, på ett underhållande sätt ska framhållas…blir andra halvan av rullen riktigt svag med ett jäkligt lökigt ”uppdrag”. Finalen är sämst, och plötsligt får jag vibbar från skojrullen Ghostbusters! 84-års version! Inte en bra liknelse i det här fallet.

Känslan blir till slut splittrad.
Snygga effekter, fräsig action. En filmisk utmanare rent visuellt till Marvel-imperiet…men det känns som att DC Comics dock fortfarande famlar efter den där riktiga fullträffen när det gäller en engagerande storyline.

Helt klart godkänt som två timmars snygg våldsunderhållning, men känslan är dock liiite besviken och snopen om man ser till förväntningarna. Således får väl dagens hedersomnämnande gå till den klippare som sett till att trailern kanske ändå är årets maffigaste….?

Batman v Superman: Dawn of Justice (2016)

batman-vs-superman-posterAlltså, Läderlappen mot Stålis.
I samma rulle. Vem har inte väntat på det liksom?? (well, troligen alla som fullständigt skiter i superhjältar, och dessa två herrar i synnerhet)
Men, för oss andra…kanske vi som växte upp under ett 70- och 80-tal med näsan ofta begravd i diverse seriemagasin..är ju detta förstås som lite manna från ovan.
Eller…?

Nåväl, säg såhär…Filmen.Tar.Tid.På.Sig.
Två timmars rejäl startsträcka innan innan herrar Wayne och Kent blottar trikåer och full body armour och går i klinch med varandra. Big style förstås! Fattas bara annat.
Så vem ska vi ”tacka” för att denna serietidningsfantasi äntligen blir verklighet? Den ”visionäre” (ofta förekommande uttryck på hans filmposters) regissören Zack Snyder? Manusmännen Chris Terrio (Argo) och David S. Goyer (pålitlig plitare på senaste Batman-trilogin)? Snyder visade ju med Man of Steel att han inte var helt bortkommen i DC Comics universum, och kör egentligen bara på i samma stil…med lite extra lök som tilltugg. Snyder (och manusmännen) väljer idag dessutom att svärta ned det hela lite. Bra tänk tycker jag som gillar sånt. Grejen är kanske bara att Snyder och filmbolaget Warner stirrat sig så sneda på en 11-årsgräns-isch att det hela blir lite…lamt.
Hade man löpt linan ut hade rullen känts mer…vuxen.

Men vaddå, vem är jag att klaga? Gillar ju både Battis och Stålis., här kommer en paketlösning. Idag är Bruce Wayne både ärrat sliten och dessutom förbannad. Det ondaste ögat kastar han på Stålmannen, som i miljardärens ögon är ansvarig för att tusentals människor fick sätta livet till i slutet på MoS. Är det verkligen rätt att dyrka den osårbare hjälten, att låta honom komma undan med nästan vad som helst? Wayne börjar nu sitt privata korståg mot Stålis…och payoffen kommer som sagt efter ca två timmars uppsnack då handskarna åker av i en orgie av slowmotionscener med ösregn, eld och demolerade byggnader.

Så, trots att jag får en sorts battle mellan giganterna, finns det grejer att störa sig lite på. Dels avsaknaden av det ”vuxna” mörkret. Konflikten mellan gubbsen som försvinner lite för fort. Slutfighten där Snyder lånar in bergstrollet från LOTR!! Jo det är sant! Irriterande.

Men återigen, det ÄR en serietidningsrulle…och då får man vad som kanske förväntas. Effekter är snygga (om än lite tröttsamma när typ samma hus rasar ihop för 12 gången), Gal Gadot gör ett assnyggt inhopp som Wonder Woman och nu väntar vi bara på hennes ”egna film”, Jesse Eisenberg gör en ”Jesse Eisenberg” och spelar över som Lex Luthor…men hey..han gör vad han ska. Finns bästa ”Alfred” i dagens rulle!? Kanske. Jeremy ”sandpapperet” Irons!

batman-v-superman-affleck-cavill-rainy-fight

”varför så arg kompis..!??!”

Och så huvudpersonerna själva då. Henry Cavill kör på i samma trikå-spår han inledde i förra rullen. Cavill SER ut som en Stålis..och agerar kanske som en ganska känslokall Stålis också. Han gör jobbet, men inget man liksom kommer ihåg till eftervärlden. Dagens stora HURRA går istället HELT OTIPPAT till gamle Ben Affleck som bär upp sin Batman-dräkt med den äran! Damn, mannen funkar ju helt lysande som Bruce Wayne. Vem kunde tro det!? Alla runt jordbollen som skrikit i avsky över att Affleck axlat Batmanslängkappan vet inte vad de snackar om. Spontant väljer jag Afflis framför skitnödige och stiffe Bale alla dar i veckan. Iaf som det känns nu. Vi måste förstås ge Affleck någon film till att visa var skåpet ska stå. Dessutom pratar dagens Läderlappen tuffare än någon annan maskerad hämnare gjort. Bara en sån sak!

Har vi glömt nån? Ja Lois Lane! Filmens mest onödiga roll! Fyller ingen funktion överhuvudtaget! Amy Adams (som jag gillar märk väl) springer mest runt som en yr höna. Skohornad in i manuset av guds nåde! Det var inte bra.

Summa summarum; en intressant start på det som förhoppningsvis ska utveckla sig till Justice Leauge-gänget. Snyder har koll på hur man gör popcorn-film, trots ett par flaws i dagens äventyr. Jag stör mig en pytteaning på tempofördelningen i rullen. En konflikt som liksom ebbar ut. På finalens badass. På att filmen blir lite för barnvänlig i vissa lägen. Och…vem visste att Metropolis låg så nära granne med Gotham!??!
Fast..det är inte så störigt.

Men annars, jag hänger på Warners moteld mot Marvels dominans!

 

#30_logoVill du HÖRA mer om känslorna angående dagens rulle? Hoppa till avsnitt 30 av Sofpodden där jag och Fiffi snickesnackar en stund om bataljen.

 

Runner Runner (2013)

runner_posterÄsch, man har sett det så många gånger förut.
Den fattige protagonisten som slår sig in i lyxlivet, smakar på sötman…och kommer på att allt inte är guld som glimmar.
Hur många gånger kan en sån story berättas?

Idag är det Justin Timberlake i rollen som studenten Richie som får lära sig livets hårda skola. Att finansiera studiekostnader på universitet med nätpoker KAN vara en väg…dock en ganska osäker väg. Speciellt när tilltaget inte gillas av universitetets rektor.
Som om inte det var nog upptäcker Riche att en pokersida försöker lura honom! What!? I ren ilska använder Richie sina sista pluringar till en biljett till Costa Rica, varifrån spelmogulen Ivan Block (Ben Affleck) styr sitt nätpokerimperium.

Väl där tar det såklart inte lång tid förrän smarte Richie mer eller mindre värvats av Block till företaget, löfte om stor rikedom och det sköna livet slår lätt ut det fattiga studentlivet.
Vad han snart kommer att få veta, den ganska hårda vägen, är ju såklart att ofta är inget så bra som det ser ut. Block må vara coola killen som säger de rätta sakerna…men redan från början fattar ju vi andra att det är en smart, iskall och föga empatisk typ som drar i trådarna.

Absolut inget nytt under solen här. Tvärtom ett rejält förutsägbart stycke. Richie bländas av dollars, livet i solen och Blocks ursnygga assistent (Gemma Arterton). Att en envis FBI-agent (Anthony Mackie) hela tiden försöker få honom att ”byta sida” och hjälpa till att sätta dit den sluge Block…är till en början nåt som Richie inte vill kännas vid.
Håhåjaja.

runner_pic

rullens obligatoriska romantiska mellanspel

Finns det nån anledning att se den här rullen? Egentligen?
Kan faktiskt inte komma på nåt jätteviktigt skäl. Den är inte usel, är rätt snyggt gjord, regissören Brad Furman öser på med läckra vyer över Costa Rica och lyxlivet. Justin Timberlake har jag faktiskt alltid gillat som skådis, han har talangen…och gör inte bort sig här. Ben Affleck passar perfa som shady guy..men Gemma Arterton är tyvärr bara med som ögonsmycke och får inget att jobba med. Grejen är att jag liksom…inte bryr mig speciellt mycket om hur det ska gå.
För nån.

Ytligt hittepå. Snabbglömt.

Sommarklubben: Smokin´Aces (2006)

Smokin_posterKickstart i årets klubbande med kulor, krut, kaos, en hysteriskt twistande story och ett jävla hålligång!

För att inte tala om rollistan i denna högoktaniga rulle signerad Joe Carnahan (The A-Team).
Kolla här: Ryan Reynolds, Ray Liotta, Jeremy Piven, Ben Affleck, Peter Berg (ja han!), Andy Garcia, Alicia Keys, Chris Pine, Kevin Durand, Tommy Flanagan (SoA!), Joel Edgerton, Jason Bateman och Matthew Fox!
PUH!

Alla dyker de upp vid något tillfälle, vissa lite mer än andra, i denna hysteriska story om den rätt kassa maffia-lierade entertainern Buddy (Piven) som sitter på ett hotell i Lake Tahoe där han väntar på en deal med FBI om att tjalla på just the mob. Men inte om maffian hinner före FBI förstås, och som grädde på moset läcker detta ut till all världens knasiga lönnmördare, att det finns stålar att tjäna på Buddys huvud om man är tillräckligt snabb. Öset bara slår till och hela hotellet blir snart spelplats för de galnaste skyttekrig och konfrontationer stället någonsin skådat.

Grymt underskattad rulle från Carnahan, som iof mest brukar få skit för sina rullar. Här är det highlife hela tiden med alla skådisar som passerar förbi i diverse knasiga roller!
Blodigt och våldsamt, och rätt sköna replikskiften mest hela tiden. Lägg till detta en knäpp och oväntad twist (värd att vänta på om man inte sett rullen förut!) Jobbigast har kanske Reynolds som den plikttrogne FBI-snubben Messner. Man lider verkligen med hans vedermödor.

Hade glömt hur mycket jag gillade den här.
Knäppkul action med andra ord!

Ett jävla skjutande i sommarnatten.

 

Gone Girl (2014)

0001_gg_posterJapp, jag läste boken innan.
Så kanske det mest handlade om att jämföra hur man förvaltat historien och överfört den till det filmiska mediet. Nu vill jag ju hävda att man ändå skaffat sig en liten fördel i och med att författarinnan Gillian Flynn själv står för manuset här.

Och se, hon fixar det rätt bra.
Just att kapa de små hörnen, hitta flowet som är så viktigt i en bra film. Att trycka ihop vissa detaljer från boken, kanske till och med kapa där det behövs. Allt det funkar riktigt bra.
Trots att jag känner till historiens utveckling vävs jag in i händelserna, ser förnöjt på hur dagens regissör, den pålitlige David Fincher, sätter sin prägel på storyn. Kanske mest genom att signera det hela med ett mycket bra soundrack från Finchers ständiga (?) go-to-guys Trent Rezner och Atticus Ross. Ljudmattan med olycksbådande toner som förstärks vid olika tillfällen gör sig lysande bra i storyn.

Fungerar Ben Affleck som filmens motor Nick Dunne? Ja absolut, Afflecks namn klingar möjligen illa hos många, men snubben kan när han vill. Här känns han oerhört tillfreds med Finchers regi och skapar ett portträtt av mannen som är lätt att tycka om. Även om han tycks bära på hemligheter…
Rosamund Pike får vara the gone girl Amy, ett bra val tycker jag. I tillbakablickar ser vi Nick och Amy Dunns liv. Hur det startade tillsammans och hur de utvecklas och till slut hamnar i den lilla staden där Nick växt upp. Finchers snärtiga klipp fram och tillbaka i tiden gör sig bra mot den pågående utredningen i nutid. För det är ju så. Att Amy är borta. Bara sådär. Kidnappad? Mördad? Nick anmäler snabbt försvinnandet och utredning drar igång. Men varför verkar han inte sådär orolig som man borde vara när ens hustru är försvunnen? Såklart att maken i första hand blir lite småmisstänkt. Så är det ju alltid. Hade Amy några fiender? Någon som vill henne ont? Och när dessutom Nicks värld börjar krakelera lite lätt visar det sig att han har ett och annat att dölja…

Ben föreslog lunchbrejk och alla såg plötsligt irriterade ut…

Det är en snygg story. Tyckte jag redan från början när jag läste boken.
Flynn har gått in för att vässa sin bok ytterligare, komprimera ned den till ett fungerande filmmanus. Har man aldrig läst boken kommer man inte att sakna något. Vill man, som jag, jämföra bok med film inser man att det viktigaste finns med och att Fincher gått in för att berätta storyn med just det knepet som Flynn använt i sitt författande; att hela tiden utsätta oss som åskådare för osäkerheten om vem personerna NIck och Amy egentligen är. Förutom en stabil Affleck och en karismatisk Pike får vi också insatser av Kim Dickens som polisen Rhonda, Carrie Coon som Nicks tvillingsyster Margo, Neil Patrick Harris som märklig bekant från förr och Tyler Perry som snajdig advokat. Överlag är birollerna bra besatta och matchar Affleck/ Pike på ett smidigt sätt.

Har jag då nåt aber?
Kanske är filmstoryn lite saggande i ett par lägen? Kanske. Möjligen hade 149 minuter kunnat tjäna på att strippats. Utan att det viktiga i storyn går förlorat. Å andra sidan kan jag inte som varande fan av de flesta av Finchers alster klaga på att han ändå ger mig valuta för den investerade tiden.
Stabilt och underhållande ända in till eftertexterna.


Idag studerar även Henke och Jojje vad Affleck har för sig och vad han döljer.
Ta reda på vad de tycker om Amys försvinnande!

återtitten: The Sum of All Fears (2002)

Affleck igen.
Nu hoppar han in som självaste Jack Ryan i den här udda rebooten av karaktären när dollarstinna producenter ville spinna vidare på franschisen. Gamle surgubben Harrison Ford, som gjort Ryan i två rullar innan, var dock inte nöjd med manus och förutsättningar, varvid hela storyn således skrevs om med en ung och grön Ryan i centrum istället. När jag såg rullen första gången var jag måttligt imponerad. Konstigt, då jag finner den bra mycket bättre nu än jag kom ihåg. Var jag för trött då? Hade jag druckit för många öl? Who knows.

Står man ut med en hårt flängande Affleck här, bjuds också på en sådan där lagom tung politisk thriller med många klipp och många kontinenter inblandade. Rollistan är diger som en önskelista till Tomten, där förutom Affleck också Morgan Freeman, James Cromwell, Liev Schreiber och Bruce McGill får dra de största lassen. Terrorhot igen såklart. Kanske ryssarna som med ny president hotar världsfreden, kanske andra lugubra skumraskpatrask i skuggorna. Det är upp till CIA-listige Affleck att försöka lösa knutarna. Förutom patenterad politisk Hollywoodthriller bjuds det också på en rejält oväntad utstickare i rullen. Faktiskt det som skiljer den från mängden av andra pro-amerikanska alster som prånglas ut enligt mallen. Genus-o-metern gråter dock floder då stackars Bridget Moynahan inte har mycket att jobba med som Ryans kärleksintresse. Typ den enda kvinna som syns till under 124 minuter. Regisserad av Phil Alden Robinson som förut gjort Drömmarnas fält. Kontraster!

Vräkigt mustig story efter roman av Tom Clancy, svälj dock de värsta flosklerna och rullen gör sig rätt bra som spänningshöjare. Speciellt på slutet när det SOM VANLIGT handlar om sekunder!
Tja…oväntat smutt ändå alltså, trots att minnet påstod annat. Orättvist belackad.

The Company Men (2010)

Ambitiöst drama om vad som händer när den stora Krisen drabbar ”vanligt” folk i form av arbetslöshet i kärva amerikanska finanstider.
Nu är det i sanning inte så vanligt folk det handlar om. Bobby Walker (Ben Affleck), toppsäljare på Stora Företaget är en av alla som får kicken när det måste sparas och det ekonomiska rävspelet om höjda aktiekurser eskalerar. Synd för Walker att han bor i stort flådigt hus och har dyra hobbys. Tålmodiga frun förespråkar eftertanke och självrannsakan..men Bobby måste naturligtvis nå botten innan det kan bli tal om rebound igen.

Som sagt, ambitiöst, men får mig inte att foka fullt ut.
Historien biter sig liksom inte fast. Trots att rollistan, förutom plågade Affleck, erbjuder namn som (en halvengagerad)Tommy Lee Jones, Chris Cooper (alltid bra dock!), Maria Bello, Craig T. Nelson och självaste Kevin Costner i en mindre roll (vilket ironiskt nog gör att han är kalasbra i rollen).

Inte direkt dåligt, men bjuder inte på några större upplevelser. Man har sett det förut.
Ok för stunden. Affleck dock bättre än man kanske tror (vill tro?)

Enhanced by Zemanta

Argo (2012)

Livet i filmbranschen har sannerligen till synes inte varit lätt för Ben Affleck. Som skådis hånad, bespottad och allmänt förlöjligad som träig och oförmögen att visa upp något som skulle kunna kallas skådespeleri. Jag vet att många av er delar just den uppfattningen, emedan vissa andra möjligen är lite mer förlåtande (och i den klubben befinner nog jag mig för det mesta).

Affleck verkar dock aldrig ha gett upp hoppet om att en dag lyckas få något slags gillande, och kanske var det lite otippat som regissör ett sorts erkännande skulle komma. Manusplitare hade han ju redan provat på att vara i och med framgången med Good Will Hunting . Som ansvarig regigubbe på alstren Gone Baby Gone och The Town kändes det plötsligt som att Affleck kanske hittat sitt rätta element, med ett engagerande och snyggt bildspråk i kombo med historier som verkligen fastnade. Eller var det möjligen Affleck´s öga och talang för det filmiska hantverket?

Här har han nu fått chansen som ansvarig på ett politiskt drama med högst verklig bakgrund…och fan vad jag gillar dessa efterdramatiserade historier som bygger på rafflande autentiska händelser! Låt vara att det möjligen är färgat och justerat i efterhandskonstruktionen, och med CIA´s goda minne (läser jag mig till i eftertexten), men det här är bra gott folk. Riktigt bra skit!

Affleck ikläder här också sig själv rollen som CIA-fixaren Tony Mendez, vilken tar på sig den minst sagt besvärliga uppgiften att få ut 6 amerikaner som sitter illa till i Teheran, vi befinner oss alltså i det oroliga Iran och året är 1980 då Shahen avsattes och Khomenei installerades som landets andlige ledare. Att vara amris i denna miljö var plötsligt inte tillrådigt då denna nationalitet plötsligt var jordens mest hatade. Den amerikanska ambassaden stormades, gisslan togs och stort rabalder. Det där vet ni ju redan eftersom ni antagligen läst om det i skolan eller i historieböckerna. Kanske är då berättelsen om hur de 6 amerikaner som lyckades tillfälligt ta sin tillflykt hos den kanadensiske ambassadören lite mer höljt i dunkel. I alla fall för oss här i Sverige.

Det mest galna med den här historien är naturligtvis att den är sann, nåja till största delen. Mendez med kamrater i Langley kommer på den märkliga och hysteriska idén till räddningsoperation  att de ska anta roller som filmskapare vilka ska spela in en fejkad sci-fi-rulle med det lugubra namnet Argo i öknen utanför Teheran (tänk Star Wars fast 10 ggr sämre….) Mendez vill komma dit under förevändning att han ska titta på inspelningsplatser, och på köpet få med sig flyktingarna hem i skepnad av att de är medlemmar i det påhittade crewet. Joråsåatt! Och för att verkligen grundmura bluffen utifall de iranska myndigheterna vill göra en koll skapas ett låtsasfilmbolag i Hollywood, ett par tvättäkta filmproducenter invigs och ett riktigt B-filmsmanus inhandlas för pre-production.

CIA skålar sig in i filmbranschen

Styrkan i dagens film är både den rappa dialogen och sättet som filmen är gjord på rent hantverksmässigt, det är inga svårigheter att känna vibbarna från Alla Presidentens Män eller Tre Dagar för Condor om man så vill. Som om Affleck kollat in hur spänning byggdes upp i filmer på 70-talet. Ett stort tack borde han också rikta till sin klippare, som ser till att vissa minutrar i filmen är bland de svettigaste man sett på länge. Filmens inledande 15 minuter är banne mig rent magontsframkallande nervösa (och aldrig har väl en dokumentförstörare gått så långsamt!) För att inte prata om finalen som är ruskigt bra ihopknåpad både berättarmässigt och bildmässigt med vilda kast mellan olika scener. Affleck vet vad han gör! Jag lyfter återigen på gubbkepsen och gratulerar!

På skådisfronten är det välbesatt med idel kända namn både här och där, läste någonstans att Affleck slängt in runt 120 talroller på knappa två timmar, och bland dem utmärker sig bla Tate Donovan, Bryan Cranston, Victor Garber, Clea Duvall, Titus Welliver, Alan Arkin, John Goodman, lillebror Casey Affleck och så då Ben-grabben själv. Hur är han här som skådis då? Jo tackar som frågar, han sköter sig väl helt ok ändå. Inga större åthävor, i stället rätt låg profil genom hela historien. Kanske var det så den verklige Mendez  agerade, vad vet jag? Filmen hade nog inte blivit bättre om han nu hade lämnat the lead till någon annan, för styrkan i dagens film sitter i hans blick som filmmakare att skapa spänning och drama..och att framkalla det tidstypiska i berättelsen via imponerande detaljrikedom. Vilket gör att skådisensemblen liksom bara behöver flyta med i storyn.

Argo är utan tvekan en av de bästa filmerna som dök upp under 2012. Fruktansvärt spännande moment mixas med stabila skådisprestationer, ett finfint driv i tempot och till och med lite humor på väl valda ställen. Välberättat av gamängen Ben Affleck som sannerligen inte behöver skämmas för sig. Och som gott kunde ha belönats med en regi-nominering i Oscarsracet!

tema Bay: Pearl Harbor (2001)

Efter galenskaperna i Armageddon 1998 (nej den filmen får stå tillbaka i det här minitemat, men är annars en av mina guilty pleasures kan jag avslöja..) kunde man väl tänka sig att firma Bay och Bruckheimer nu fått ut det mesta av popcornsvälling på film.

Men icke.
Nu vändes blickarna mot att göra något som faktiskt kunde ha avstamp i verkligheten, något som framför allt skulle fånga de där riktiga känslorna hos filmtittare. Helst amerikanska sådana då. Och det här med andra världskriget alltså. Är ju alltid gångbart, om man bara hittar rätt ingång på en historia. Japanernas lömska och galet överraskande attack på hela den amerikanska Stilla Havs-flottan i december 1941 känns väl sannerligen som en vattentät (kunde inte låta bli..) ingång på en historia. Känsligt i många amerikaners ögon, och troligen en händelse som väldigt många i övriga världen hört talas om vid åtminstone något tillfälle.

romancing the war...typ

In på banan med manusnissen Randall Wallace som 1995 knåpade ihop Braveheart till en rätt stor succé om man säger så. Wallace måste ju vara mannen att kunna baka in tårdrypande dramatik, romantik och mänskliga öden mot en bakgrund av livs levande historia kanske Jerry Bruckheimer tänkte lite förnöjt. Detta ihop med Michael Bay´s tränade öga för vad som smäller bäst och högst och ser  bra ut på film borde väl räcka för en kassaskåpssäker framgång….igen? Naturligtvis måste allt backas upp av en ansenlig hög med miljoner, men i Bruckheimers skattkista fanns det naturligtvis gott om pluringar, och vid produktionsstarten var faktiskt budgeten på 140 miljoner dollar den då högsta någonsin i Hollywood.

Nu består ju en film inte enbart av dyra effekter och smäktande stråkmusik (eller?), visst agerande hör till och uppdraget att gestalta manusskrivare Wallace´s historia gick till bla Ben Affleck, Josh Hartnett, Kate Beckinsale, Cuba G. Jr. (ja han!), Alec Baldwin i de ledande rollerna med viss uppbackning av namn som Jennifer Garner, Jon Voight och självaste Dan Aykroyd. Speciellt roligt att också Tom Sizemore, privat en riktig problemsnubbe med skulder och missbruk och fan vet allt men på film alltid en klippa, fick en framträdande roll som trygg militärsnubbe med fighting spirit.

en Bay-film kräva dessa explosioner

Eftersom det inte sparades på något, vare sig kostnadsmässigt, personalmässigt (det totala antalet i filmcrewet uppgick som mest till 3000 personer bakom kameran i någon form) eller effektmässigt är det naturligtvis en mastodontfilm man ser här framför sig, inte minst i manus som tar hela 180 minuter på sig för att nå eftertexterna och då har vi fått uppleva rena gott och blandat-påsen;  romantik, livsfilosofi, humor, krigsscener, hämnd, sorg, hopp och en hel krigsflotta som gått till botten med nästan allt manskap. Det är likt en galen mixer som bara spottar ur sig allt, kanske i vissa lägen mer kvantitet istället för kvalitet.

Det går dock inte att blunda för att det återigen är en otroligt snygg vara från firma Bay/Bruckheimer. Från att vara en slowstarter med tonvikten på romantiken, kärleken och den taffliga humorn, växlar filmen upp rejält i både tempo och stil när det drar ihop sig till krig. För när det väl smäller till i filmen görs det med besked! Själva anfallet mot Pearl Harbor vräker på med intensitet och ett galet flippande och klippande mellan alla olika scenkonstruktioner, och mitt i allt flänger filmens leading boys Affleck och Hartnett runt och stilar på sedvanligt, men ganska underhållande, manér.

Bay har full koll på actionbitar och drivet, men lägger sig också vinn om detaljerna. Miljön känns sådär romantisk trevligt 40-tal. Musiken , frisyrer, kläder och scenografin. Det mesta känns genuint och det blir som ett enormt smörgåsbord av effekter, färg och lite klassisk dramaturgi. För mitt i allt detta finns ju också det här lite besvärliga triangeldramat mellan Affleck, Bekinsale och Harnett, och hur man nu lyckas få in dessa snurriga turer i manuset och få dem att samsas med svindyra actionsekvenser, militärstrategi av bistra män i uniform runt konferensbord, historiska små detaljer och lite lusig humor vete i hundan. Men det funkar och det tar sig hela vägen i mål också. På köpet får man de numera obligatoriska sekvenserna med motljus, slowmotion, drypande stråkar och en enorm filmisk domedagskänsla att hela världens framtid ligger i vad huvudpersonerna i manuset tar sig för härnäst.

Mycket raffinerat och mycket proffsigt gjort av alla inblandade. Bay med full koll, effektmakare som kanske jobbat övertid kan njuta av sina namn i eftertexter och känna att de gjort ett satans bra jobb. Skådisarna drunknar faktiskt aldrig bland effekter och snygga bilder, utan får komma till tals och spelar över lagom mycket. På intäktssidan ler nog vår skäggige vän Bruckheimer fortfarande åt 449 miljoner inspelade snygga dollars sedan premiären för snart 12 år sedan. Och någonstans kan jag inte låta bli att underhållas av filmen. Inte höja den till några skyar, men gilla den för vad den är och gör. Och heller inte skämmas för att erkänna att när Faith Hill´s dunderhit There you´ll be smäktar loss i slutet är det något blött i den annars stenhårde (yeah right) Flmr´s ögonvrår..

Pearl Harbor är ytterligare ett bevis på att nedplöjda resurser på ett manglande sätt kan leverera ihop med en osviklig magkänsla för vad som fungerar på den genomsnittlige filmtittaren när det vankas popcornunderhållning från glittriga sidan av Drömfabriken. En löjlig saga visst, med förbannat mycket yta, ett spektakel fullpumpad med effekter och billiga tricks för att spela på våra känslor och nog känns det som en stor köppizza med extra allt på. Känslan efteråt är också liknande, mätt för stunden men inte mycket att komma ihåg av värde.
I enlighet med att det är en mastodontfilm som avhandlats känns det också som att denna text svällt ut till just detta…mastodont. Följaktligen slutar därför dagens skriverier här och nu.

The Town (2010)

Ben Affleck i registolen igen. Och liksom i den utmärkta Gone Baby Gone  återvänder vi till arbetarkvarteren i Boston, denna uppväxtort för Affleck som han gärna visar upp en mer realistisk sida av. Vilket han gör rätt bra när han skildrar det slitna, de mindre lyckligt lottade, de som inte tog sig dit de ville i livet. I centrum för handlingen står Doug (Affleck själv), uppväxt i stadsdelen Charlestown (enligt prologen mest känd för att föra ”bankrånaryrket” i arv inom familjerna) och i vuxen ålder ledare för ett litet gäng som sysselsätter sig med just bankrån och att slå till mot värdetransporter. Under ett rån tar Dougs barndomsvän, den något instabile James (Jeremy Renner i helt annorlunda roll mot The Hurt Locker) en kvinna som gisslan, vilken kort efter släpps men lämnar Doug och de andra i bryderi om hur mycket kvinnan egentligen hann att uppfatta om gänget. Än oroligare blir de när det visar sig att kvinnan, Claire (Rebecca Hall), också kommer från samma stadsdel som de själva.

Doug manar till lugn och ägnar sig istället åt att förfölja kvinnan på avstånd för att se vad hon pysslar med. Slumpen gör att de börjar prata och Doug får plötsligt problem när han känner sig attraherad av Claire och för första gången på länge ser en väg ut ur miljön han växt upp i. Samtidigt sätter FBI in alla resurser för att en gång för alla stoppa rånen i Bosten och via den hårdföre och nitiske agenten Frawley (Jon Hamm) dras snaran plötsligt åt kring Doug och co som finns med på listan över misstänkta. Detta samtidigt som den lokale maffiabossen vill att Doug samlar sitt gäng för ännu en stöt, den här gången av det större slaget.

Affleck lyckas faktiskt hålla ordning på alla de olika elementen och personligheterna i filmen, han går på djupet med lojalitet, skuld och rannsakan. Hans Doug börjar visa tecken på ånger, speciellt när hans förhållande med Claire fördjupas. Hur talar man om för sin dejt att man är bankrånare…och dessutom tagit just kvinnan i fråga som gisslan för ett ögonblick…!?
Filmen andas tydliga och ganska öppna paralleller med den vassa Heat, och det ska i det här fallet vara menat som beröm till Afflecks skapelse. Trots vissa tillrättaläggningar är det avskalat, lite skitigt och på intet sätt romantiserande om att vara fel sida om stängslet när ordningsmakten börjar gräva sig närmare och närmare i den sunkiga stadsmiljön.

Ett vasst manus, några mindre detaljer att anmärka på kanske, men inget som förstör helthetsintrycket. Tvärtom. Det är ett drama med inslag av tyngre actionskrammel och rånsekvenserna tål mycket väl att jämföras med ovan nämnda Heat. Skådespeleriet är toppklass med namn som Jeremy Renner, Chris Cooper, Rebecca Hall, Jon Hamm och Pete Postlethwaite i rollistan för att backa upp den gode Affleck själv i rollen som Doug. Jag vet inte, möjligen skulle Affleck ha givit huvudrollen till någon annan och ägnat sig helt åt regin, men nu valde han det här alternativet och resultatet blir trots allt med beröm godkänt. Kanske med ett litet minus för den ändå rätt konstruerade kärlekshistorien mellan Claire och Doug.

The Town är en bra film, spännande och stundtals oviss samtidigt som den känns ödesmättad. Ingen som kommer från ”fel” stadsdel har någonsin kommit ur skiten…eller? Tempot är bra och fokuset på filmens huvudpersoner avtar aldrig. Snyggt foto över Boston och bra klippt ger mersmak. Dessutom rejält bra drag i actionscenerna och det känns mer än någonsin som Affleck växt in i regissörskostymen på ett alldeles förträffligt bra sätt. Inte samma intensiva drama som Gone Baby Gone, men lätt en film att komma ihåg när 2010 ska summeras.

Gone Baby Gone (2007)

Bland den värsta av alla mardrömmar inträffar, ett litet barn försvinner i Bostons nedgångna arbetarkvarter. Stort pådrag i massmedia och polisen sätter in alla resurser men står ändå handfallna utan direkta spår. Flickans släkt engagerar de lokala privatdetektiverna Kenzie och Gennaro för att luska lite vid sidan om för att förhoppningsvis få fram någon sorts information i de kvarter polisen inte gärna besöker till vardags.
Man kan ha många olika åsikter om Ben Afflecks talang som skådis i diverse ytliga Hollywoodproduktioner, men här i sin debut som långfilmsregissör överraskar han med en stabil, dramatisk och direkt råspännande historia. Manuset utgår från romanförlagan med samma namn av den inte helt okände Dennis Lehane, och kanske är det en lyckträff att just Boston-uppväxte Affleck får lägga vantarna på en historia av den likaledes Boston-uppväxte Lehane. För är det något som Affleck verkligen lyckas med är det att fånga atmosfären i de slitna kvarteren och misären som råder i den här delen av staden.

Ganska snart upptäcker de att det finns många som har saker att dölja, och ju längre de trasslar in sig i historien desto svårare blir det att få några svar och framför allt veta vem man kan lita på vare sig det gäller bekanta, lokalbefolkningen eller till och med polisen. Som så många gånger annars är det främst skådespelarnas film, tilsammans med det starka manuset. Afflecks yngre bror Casey Affleck axlar rollen som Kenzie med bravur och ger sin unge karaktär en tuff pondus ju längre historien rullar på . Michelle Monaghan är hans partner Angie Gennaro, men där Angie i böckerna är självständig och tuff tycker jag att hon här förpassas lite till att vara Affleck juniors sidekick och bollplank. Monaghan lämnar inga överdrivna intryck i storyn. I övrigt är det stabilt storspel av pålitlige Ed Harris, som tillsammans med just Affleck är filmens stora behållning. Men glöm inte Amy Ryan som spelar det försvunna barnets mamma på sådant ypperligt sätt att man verkligen tror på henne som nedgången och missbrukande ensamförälder. Andra roller görs av John Ashton och gamle Morgan Freeman, som naturligtvis aldrig gör en dålig insats i vilken film han än är med i. På den begränsade tid han har här lyckas han fylla hela scenerna med sin utstrålning och pondus.

Gone Baby Gone är oerhört lyckad som film, och jag lyfter på hatten för Ben Affleck. Miljöerna är realistiska, Boston visas upp i ett sällan skådat ljus och drivet i manuset är mycket bra vilket gör att spänningen sakta stiger trots att man tror sig ha koll på utvecklingen. För alla som inte läst romanförlagan (som undertecknad) utlovas en högtidsstund i en välspelad, välregisserad och oviss historia från samhällets skuggsida. Mycket bra film.

Betyget: 4 

Surviving Christmas (2004)

Till tonerna av den uttjatade juldängan ”It’s the Most Wonderful Time of the Year” och lockande bilder över ett julklätt Chicago startar dagens betraktelse.
Fast med den lilla skillnaden att det vi ser under förtexterna kanske inte alltid är det man…eh..förknippar med julens skimrande glädje.
Och lite grann genomsyrar det hela filmen, det ytliga som döljer det trista och konstruerade. Men eftersom det också är en genomamerikansk julfilm så kan det naturligtvis inte undanhållas att känslorna, att förlåta och den eviga godheten måste få sin beskärda del av platsen. Liksom i Bad Santa har man här valt att använda ironi och  svart humor som inkörsport.

Den envise och irriterande Drew Latham (Ben Affleck), välbärgad och framgånsrik i karriären struntar rätt mycket i julen. I hans ögon är en resa till Fiji med den bortskämda flickvännen det bästa man kan ägna sig åt i jultider. Vilket givetvis inte sagda flickvän tycker och dumpar Drew på stubben, och plötsligt känns inte tanken på att vara ensam under julen speciellt lockande. Synd bara att ingen av hans vänner har tid för honom eftersom de vill vara med sina familjer. Envise Drew finner dock på råd när han besöker sina gamla kvarter och hälsar på i det hus han växt upp i och får den lysande idén att han ska återuppleva sina barndoms jular i den välkända milön. De nuvarande husägarna, familjen Valco, är dock föga pigga på att få en inneboende under julen…, men lite av Drews pengar får dem snabbt att ändra sig. Med inhysningen av den odräglige Drew följer dock vissa uppsatta regler som kan kännas lite aviga och  påfrestande…

kanske många som vill göra detta mot Ben A…?

Ok, vi bockar av;
ett julpyntat hus: check!
ett sirligt julsoundtrack: check!
snö:check!
en sliskig julmoral enlig julfilmsmodellen: check!
krystad julhumor: check!

Vad den här filmen, liksom Bad Santa, tillåter sig att väva in är lite skön svart humor, ett par riktigt glädjedödande repliker uttalat med vassa tungor. Det värsta sockersöta låter vänta på sig i det längsta och det är något som filmen absolut vinner på. Ben Affleck passar precis som den envise Drew vars ansträngningar håller på att skjuta den stackars familjen Valco i sank. James Gandolfini och Catherine O´Hara (snygg passning till Ensam Hemma!) gör det desillusionerade paret Valco så perfekt att man faktiskt börjar tycka synd om dem på riktigt. Alltid pigga Christina Applegate dyker upp som julfirande dotter i huset, vilket naturligtvis bara kan gå på ett sätt när hon stöter ihop med den påfrestande Drew. Och glöm inte sonen Brian, som vid sitt smygsurfande på datorn gör en obehaglig upptäckt…

Surviving Christmas dök upp, sågs antagligen inte av så många, och försvann sedan. Manuset är aningen svajigt, men i de bästa stunderna är det en vass svart ironi över julens alla måsten och traditioner. Naturligtvis är det en godhjärtad film som tar till de elaka knepen för att få oss att hånskratta, och sedan känna oss fulla av julfrid när allt reder upp sig. En lagom amerikansk julrulle i bästa stil, där man får precis vad som väntas, fast med lite stundtals skönt sting och historien gör sig helt ok i väntan på julafton.

Julfaktor: Mycket hög. Snö, sliskig amerikansk julmusik, kälkåkning i snön, färgglada julklappar och en julgran modell större. Och naturligtvis julmoralen om godhet och den alltid närvarande allt-ordnar-upp-sig-känslan.

State of play (2009)

 
Politiska thrillers balanserar alltid på en lina. De måste vara tillräckligt enkla för att vi som ”vanliga” tittare kan ta dem till oss, och de måste vara tillräckligt intrigerande detaljfyllda för att hålla intresset vid liv. Och samtidigt mörka alla kommande twister i manuset.

State of play
kastar oss nästan omedelbart in i historien om reportern Cal McAffrey (Russell Crowe) som plötsligt upptäcker att ett par till synes meningslösa mord kan höra ihop med dödsfallet på en ung kvinna som jobbade för den karismatiske politikern Stephen Collins (Ben Affleck). Kanhända är det till och med så att kvinnans död inte var någon olyckshändelse?

McAffrey börjar gräva, och plågas tidvis av att Collins är en gammal studiekamrat och polare från förr. Inte blir det bättre av att vår hjältemurvel också upptäcker att Collins hade ett förhållande med den avlidna medarbetaren.

Hur nu göra? En fantastisk story ligger och bara väntar på att uppdagas, samtidigt som detta kanske betyder slutet för Collins politiska karriär. Och är allt egentligen som det verkar i dunklet bakom det uppenbara?

Regissören Kevin Macdonald (The last king of scotland) låter Russell Crowe ikläda sig rollen som den från början tillbakalutade reportern Cal i denna nyinspelning av en brittisk tv-serieförlaga.
Handlingen alltså flyttad till Washington och dess korridorer av politik och dubbelspel.
Utan att vara ínsatt i det politiska systemet i USA, kommer man rätt snabbt in i historien, framför allt genom att Crowes murvel lyckas nästla upp den ena ledtråden efter den andra på relativt kort tid. Manuset håller sig på en bra nivå och lyckas varva snärtig dialog med mer actionstinna sekvenser. Våldsamheter och spänningsmoment saknas inte.

Förutom Crowes stadiga insats som lufsande tidningsmurvel gör Ben Affleck ett helt okej porträtt av den politiska påläggskalven Stephen. Affleck har kanske fått lite oförtjänt dåligt rykte de senaste åren? Här fungerar han bra som bildskön kontrast till den mer slafsige Crowe.
Andra gedigna insatser görs av idel kända namn som Robin Wright Penn i rollen som Collins bedragna hustru, Rachel McAdams som Cals påtvingade men stöttande partner när historien ska rullas upp, och över den fiktiva tidningsredaktionen vakar chefredaktören i alltid sevärda Helen Mirrens skepnad. Mirren tillför en skön energi och jargong med scenerna från redaktionen.

State of play har givetvis sina förutbestämda mönster att följa, men lyckas maskera dem väl och håller fint som underhållning.

Betyget: 4/5