Etikettarkiv: James Cromwell

Okt 12 2015

återtitten: Space Cowboys (2000)

Flmr rullar på i rymdens tecken.
Idag en liten utflykt bakåt i tiden, och en återtitt som lämnar milda och trevliga eftersmaker.

Clint Eastwood, här både bakom och framför kameran, samlade ihop ett gäng gamla gubbs och övertalade (?) mäktiga NASA att stå bakom dagens story om revansch och problemlösning.
En rysk satellit i omloppsbana runt jorden går bananas när styr/navigationssystemet ombord strular, en krasch mot jorden är förestående…vilket KAN leda till obehagligheter. Att systemet dessutom är skapat av en amerikansk militärflygare som blev taskigt sidsteppad när USA startade upp sitt rymdprogram i slutet på 50-talet….gör inte saken lättare.

Men….kanske man kan få den nu pensionerade gubben Frank Corvin (Clint Eastwood själv) att ställa upp och hjälpa till att lösa problemet? Kanske säger Frank, och har som krav att han plus resten av hans militärkompisar från förr får ta plats på nästa rymdfärja ut i omloppsbana! Felet KAN fixas på plats, men bara om Frank och gänget får göra det! Gubben är stenhård förhandlare och NASA-kostymerna med chefen Gerson (James Cromwell) har inget annat val än att gå med på det knasiga kravet.

För visst är hela rullen knasig!
Pensionärsligan på utflykt i det blå! Realismen kan FÖRSTÅS ifrågasättas tretusen gånger…men å andra sidan hinner man inte njuta så mycket av spektaklet då. För såklart är det underhållande. Eastwoods gäng är ju inte direkt ett som går av för hackor; vi får gamle ”Rockford”; James Garner, dårpannan Donald Sutherland och sist men inte minst räven Tommy Lee Jones som sidekickar till bistre Frank! Vilken laguppställning! Sämre har man sett!

Regimannen Eastwood fyller dessutom på med folk som Marcia Gay Harden, William Devane och Barbara Babcock i birollerna och alla bidrar på sitt lilla sätt till att det här blir en riktigt trevlig stund i rymden.

Gubbs in space!!!

För inget kan förstås stoppa de gamla veteranerna, en gång avvisade från det lockande nya rymdprogrammet, från att nå sina drömmars mål. Även om det sker under synnerligen märkliga omständigheter!

Eastwood håller en rutinerad hand över rullen, flowet är stabilt och mixar ihop en lagom blandning av revansch, åldersnoja och lite hederligt faslskpel när det gäller som mest. Bra rymdscener, snygga och välgjorda. Storyn må vara förutsägbar och inmallad. men det känns å andra sidan som att Eastwood inte haft någon annan idé med filmen än att underhålla för stunden.
Och få de gamla gubbsen att bjuda på sig själva.
Vilket de gör med den äran. I det här sällskapet har man inte tråkigt med de gamla essen och den bistra humorn som serveras.

Dessutom innehåller rullen kanske en av de vackraste/ledsammaste slutscener som skådats…?

Jun 18 2015

Sommarklubben: L.A. Confidential (1997)

LA_Confidential_posterJösses, vad bra den här rullen är!

Har den rentav mått bra av att få ha legat till sig lite ett par år, sedan jag såg den sist?
Kanske!
Helt plötsligt är filmen bättre än jag någonsin tyckt!

Författaren James Ellroys mörka romanskröna från 50-talets Los Angeles har fångats i ett filmiskt noirigt glitter. Hemligheter, korruption, svek, mystik och attraktion.
Allt finns med här. Ett smart skrivet manus på boken. En finurlig och obehaglig röd tråd genom hela rullen.

Russell Crowe mycket bra som den oborstade snuten Bud White. Ärlig men våldsam. Frågan är dock om inte Guy Pearce är bäst (och mest fanatisk) som den nitiske och karriärkåte snuten Exley!? Och så har vi ju Kevin Spacey som partajsnuten Jack. Alla tre männens liv kommer att förändras i takt med att den mörka storyn broderas ut och avslöjas. Det är en lika snygg kriminalhistoria som det är ett stilsäkert grepp på 50-talets era och detaljer, i allt från kläder till musik och till den plastiga fasad som man byggde hela drömmen om USA på.

Kim Basinger fick en birolls-Oscar för sin återhållsamma prostituerade Lynn…fastän hon inte gör så mycket mer än att se olycklig ut de minutrar hon syns i bild. En guldgubbe skulle såklart kanske ha gått till James Cromwell istället….för insatsen som luguber polischef i en minst lika luguber stad.

Stilfullt och jävligt snyggt av regissören Curtis Hanson!
Håller än…och blir ta mig tusan bättre med åren!

Fulspel i sommarnatten!

 

Apr 11 2014

återtitten: The Sum of All Fears (2002)

Affleck igen.
Nu hoppar han in som självaste Jack Ryan i den här udda rebooten av karaktären när dollarstinna producenter ville spinna vidare på franschisen. Gamle surgubben Harrison Ford, som gjort Ryan i två rullar innan, var dock inte nöjd med manus och förutsättningar, varvid hela storyn således skrevs om med en ung och grön Ryan i centrum istället. När jag såg rullen första gången var jag måttligt imponerad. Konstigt, då jag finner den bra mycket bättre nu än jag kom ihåg. Var jag för trött då? Hade jag druckit för många öl? Who knows.

Står man ut med en hårt flängande Affleck här, bjuds också på en sådan där lagom tung politisk thriller med många klipp och många kontinenter inblandade. Rollistan är diger som en önskelista till Tomten, där förutom Affleck också Morgan Freeman, James Cromwell, Liev Schreiber och Bruce McGill får dra de största lassen. Terrorhot igen såklart. Kanske ryssarna som med ny president hotar världsfreden, kanske andra lugubra skumraskpatrask i skuggorna. Det är upp till CIA-listige Affleck att försöka lösa knutarna. Förutom patenterad politisk Hollywoodthriller bjuds det också på en rejält oväntad utstickare i rullen. Faktiskt det som skiljer den från mängden av andra pro-amerikanska alster som prånglas ut enligt mallen. Genus-o-metern gråter dock floder då stackars Bridget Moynahan inte har mycket att jobba med som Ryans kärleksintresse. Typ den enda kvinna som syns till under 124 minuter. Regisserad av Phil Alden Robinson som förut gjort Drömmarnas fält. Kontraster!

Vräkigt mustig story efter roman av Tom Clancy, svälj dock de värsta flosklerna och rullen gör sig rätt bra som spänningshöjare. Speciellt på slutet när det SOM VANLIGT handlar om sekunder!
Tja…oväntat smutt ändå alltså, trots att minnet påstod annat. Orättvist belackad.

Mar 20 2013

I, Robot (2004)

I yngre bokslukande dagar när man sprang på bibblan som en tok och läste murriga sci-fi-historier av Robert A. Henlein och Arthur C. Clarke och allt vad de hette, var det dessvärre ett namn jag aldrig lyckades ta till mig; Isaac Asimov.

Trots att jag nog försökte både en och två gånger. Kanske var det något torrt och ansträngt över författarens stil. Kanske var det FÖR filosofiskt. Hur som helst fastnade det aldrig riktigt, och jag inser ju nu att där han förde synnerligen tänkvärda och provocerande teser om alltings varande, efterlyste jag mest action..helst kanske medelst något rymdskepp i snygg strid någonstans i universum.

Detta misstag kan jag naturligtvis ångra nu, även om jag inte känner en omedelbar jättedragning till att fördjupa mig i författarens böcker såhär i efterhand. Tanken på Asimov kom dock upp av en slump, och denna slump ledde mig till en tanke att jag plötsligt fick lust att göra ännu ett återbesök i Flmrs filmbibliotek.
Därav avhandlas idag således detta återtittade alster.

För det är ju faktiskt så att man här har utgått från Asimov´s novellsamling I, Robot från 1950, vari man hittar de berömda tre ”robotlagarna” som används i dagens rulle. Nu är det här dock ingen Asimov-berättelse överhuvudtaget, resten av historien är framvärkt i gammal god Hollywoodanda där bland annat rutinerade Akiva Goldsman (I am Legend, Da Vinci-koden) har haft ett finger med i spelet.

I framtiden runt 2035 lever robotar sida vid sida med människan och fungerar som en sorts betjänt/figur som får göra allt det vi själva inte vill/kan eller vill utsätta oss för. Roboten är naturligt införlivad i samhället i en lägre rang än oss människor, och frågan är vem som kan ”vara utan en?!” som den bombarderande reklamen hela tiden gastar om. Speciellt nu när en ny modell strax ska införlivas på marknaden.

En som garanterat kan tänka sig en värld utan robotar är polisen Del Spooner (Will Smith) som inte litar på dessa konstruktioner för fem öre. Han har naturligtvis sina randiga skäl till detta, vilket kryper fram ju längre filmen rullar på. Otur för honom, och tur för oss, är att han plötsligt blir indraget i vad som ser ut att vara ett självklart självmord begånget av robotgurun och uppfinnaren Lanning (James Cromwell). Illa publicitet tycker såklart företagsledningen och bossen (Bruce Greenwood) som helst vill tysta ned saken så fort det bara är möjligt. Spooners snutnäsa vaknar dock till liv, och han börjar snoka vidare i vad som skulle kunna vara ett skummare fall än det från början ser ut som.

Såhär vid återtitten kommer spontant känslan att det är en upphottad och aningens justerad version av självaste Blade Runner jag kikar på. Förutsättningarna känns lite lika, spelplanen presenteras på samma sätt och mitt i alltihopa en skeptisk huvudperson och en funderande robot…här i form av skapelsen ”Sonny” som möjligen kan vara lite annorlunda än sina ”artfränder” och som sitter inne med information om det luriga fallet.

den dynamiska..eh..trion

Dagens regissör Alex Proyas kör en balansgång mellan filosofiskt tänkande och stilsäkra actioneffekter. Manuset vill nog gärna sväva ut i diverse grunnanden, men har också trycket på sig att det ska vara tilltalande rent visuellt OCH… för den stora popcornspubliken. Vilket gör att blinkningen till t.ex. Blade… både finns där och trycks undan på samma gång. Will Smith vet precis vilken nivå som krävs av honom, och någonstans kan jag känna att han ändå har en naturlig fallenhet för sådana här produktioner, där teknik, effekter och lite dräpande one-liners ska avlossas. Bridget Moynahan som företagsrepresentant blir hans verbala kombattant och ofrivilliga sidekick i jakten på detta mysterium med både tekniska och domedagsliknande tendenser.

I, Robot är stabilt berättad men glömmer inte för en sekund att det är en produkt som ska både underhålla och flasha sina fräsiga effekter, helst med mycket smör. Vilken den lyckas alldeles utmärkt med. Sonny-the-robot är riktigt grann som specialeffekt, och detta gäller även de övriga plåtburkarna som dyker upp i tid och otid. En rulle som inte bjuckar på några nyheter direkt, men som håller stabilt för en omtitt vad gäller den klassiska frågan om människan vs maskin…här då kanske med mycket yta…

Feb 11 2010

Surrogates (2009)

I en framtid nära dig lever människan sin vardag med hjälp av surrogater, dubbelgångare, kloner av människan som gör allt det som du och jag gör till vardags annars.
När ett mystiskt mord sker på  just en sådan klon, blir det FBI-agenten Greer (Bruce Willis i 80-talsfrisyr) och hans kollega Peters (Radha Mitchell) som får i uppgift att försöka lösa mysteriet. Greer är naturligtvis också en klon och styrs av den riktige Greer hemifrån fåtöljen, men när även denna klon blir illa ansatt måste Greer lämna hemmet och för första gången på flera år ge sig ut på gatorna som en ”vanlig man” för att försöka lösa fallet. Ganska snart upptäcker han att allt inte är vad det verkar vara i klon-världen, och surrogaternas uppfinnare dr Canter (James Crowell),  tycks ha ett finger med i spelet.

Framtidsaction signerad regissören Jonathan Mostow, som inte är någon nybörjare vad gäller visuella fyrverkerier. Mostow ligger ju bla bakom Terminator 3 och den rafflande u-båtshistorien U-571 från 2000. Som regissör känns det som att Mostow har känsla för vad som fungerar rent filmiskt och bjussar även här på en snyggt ihopsnickrad historia för ögat. Vad filmen mer lider av är ett manus som känns lite…halvtomt sådär. Och filmen är på tok för kort. Som att man glömt lite, eller medvetet skalat bort ingredienser som man inte trodde sig behöva. Ett misstag tycker jag, filmen hade mått bra av en längre speltid där man tagit sig tid att utveckla karaktärerna lite. För någonstans här kan man ana en rätt tänkvärd historia om att isolera sig, leva via medier och andra sociala nätverk. Vad håller på att hända med oss människor i detta cybersamhälle vi redan idag lever i?

Surrogates fungerar dock trots sina manusbrister bra som actionthriller. Inget fel på effekterna och hantverket som sådant. Skådisar passerar förbi utan att göra bort sig, men ingen av dem sätter några djupare spår i sina karaktärer. Inget man lider av dock. Bruce Willis är som vanligt alltid Bruce Willis och kan spela dessa roller i sömnen om så vore. För det mesta håller han sig dock vaken i den här filmen och gör precis vad han ska.
En sorts trygghet i det också.

Betyget: 3/5