Sommarklubben: Den stora flykten (1963)

great_escapeRejäl ensemblefilm från förr! En sådan där helaftonsfilm där nästan varenda en av dåtidens manliga heta moviestars (ont om kvinnor här jag vet) fick sina 15 minuter i strålkastaren.

Mest tid kanske till esset och posterboyen Steve McQueen som rebellisk amerikan i det stora fånglägret som tyskarna nu precis ”öppnat” för bruk. Här ska de värsta av de värsta samlas, dvs de allierade soldater som vägrar att finna sig i fångenskap och spenderar all sin lediga tid med att planera nästa flykt. Självklart hindrar inte denna nya facilitet våra hjältars tankar. Hela lägret tycks bestå av fixartyper och smarta lirare, och man undrar ju hur tyskarna fått för sig denna dumma idé, att låsa in dessa ess ihop.

Tunnlar grävs till höger och vänster, smarta små smuggelverksamheter pågår ständigt innanför taggtråden, falska papper och id-handlingar produceras bara sådär, damn..det verkar nästan lite trevligt att sitta inspärrad i det här fånglägret.

Det är förstås en typisk underhållningsrulle, där man inte lägger så stor vik vid logik eller djupare drama. Här är ordet spänning ledstjärnan, och det finns ganska gott om den varan ändå. Bland frifräsarna som syns i rollistan hittas bla, förutom McQueen, James Garner, Charles Bronson, James Coburn, David McCallum, Donald Pleasence och en ung Richard Attenborough minsann.

Allt byggs förstås upp till det stora flyktögonblicket, och olika öden kommer minst sagt att drabba de inblandade. Typiskt mallad ”storfilm” från en epok då man visste hur tillverka sina kassakor så köerna måste ha ringlat långa utanför biograferna. Naturligtvis ganska föråldrad idag, men ändå trevligt underhållande. Men visst, det är kanske nostalgin som bestämmer betyget till syvende och sist.

 

 

summer-movie-fun-logo

återtitten: Space Cowboys (2000)

Flmr rullar på i rymdens tecken.
Idag en liten utflykt bakåt i tiden, och en återtitt som lämnar milda och trevliga eftersmaker.

Clint Eastwood, här både bakom och framför kameran, samlade ihop ett gäng gamla gubbs och övertalade (?) mäktiga NASA att stå bakom dagens story om revansch och problemlösning.
En rysk satellit i omloppsbana runt jorden går bananas när styr/navigationssystemet ombord strular, en krasch mot jorden är förestående…vilket KAN leda till obehagligheter. Att systemet dessutom är skapat av en amerikansk militärflygare som blev taskigt sidsteppad när USA startade upp sitt rymdprogram i slutet på 50-talet….gör inte saken lättare.

Men….kanske man kan få den nu pensionerade gubben Frank Corvin (Clint Eastwood själv) att ställa upp och hjälpa till att lösa problemet? Kanske säger Frank, och har som krav att han plus resten av hans militärkompisar från förr får ta plats på nästa rymdfärja ut i omloppsbana! Felet KAN fixas på plats, men bara om Frank och gänget får göra det! Gubben är stenhård förhandlare och NASA-kostymerna med chefen Gerson (James Cromwell) har inget annat val än att gå med på det knasiga kravet.

För visst är hela rullen knasig!
Pensionärsligan på utflykt i det blå! Realismen kan FÖRSTÅS ifrågasättas tretusen gånger…men å andra sidan hinner man inte njuta så mycket av spektaklet då. För såklart är det underhållande. Eastwoods gäng är ju inte direkt ett som går av för hackor; vi får gamle ”Rockford”; James Garner, dårpannan Donald Sutherland och sist men inte minst räven Tommy Lee Jones som sidekickar till bistre Frank! Vilken laguppställning! Sämre har man sett!

Regimannen Eastwood fyller dessutom på med folk som Marcia Gay Harden, William Devane och Barbara Babcock i birollerna och alla bidrar på sitt lilla sätt till att det här blir en riktigt trevlig stund i rymden.

Gubbs in space!!!

För inget kan förstås stoppa de gamla veteranerna, en gång avvisade från det lockande nya rymdprogrammet, från att nå sina drömmars mål. Även om det sker under synnerligen märkliga omständigheter!

Eastwood håller en rutinerad hand över rullen, flowet är stabilt och mixar ihop en lagom blandning av revansch, åldersnoja och lite hederligt faslskpel när det gäller som mest. Bra rymdscener, snygga och välgjorda. Storyn må vara förutsägbar och inmallad. men det känns å andra sidan som att Eastwood inte haft någon annan idé med filmen än att underhålla för stunden.
Och få de gamla gubbsen att bjuda på sig själva.
Vilket de gör med den äran. I det här sällskapet har man inte tråkigt med de gamla essen och den bistra humorn som serveras.

Dessutom innehåller rullen kanske en av de vackraste/ledsammaste slutscener som skådats…?

Maverick (1994)

Vissa filmer är värda att återvända till då och då.
Som en gammal kompis, en sorts bekantskap där man kan hitta nya små guldkorn varje gång.

Här en film som med jämna mellanrum rullar på tv-kanalerna, men är man en riktig westernnörd ser man den naturligtvis från en väl vårdad dvd-skiva för att slippa alla förbannade reklamavbrott stup i kvarten (gör man inte det med alla filmer förresten!?!)

Det bästa med Maverick är utan tvivel att alla verkar ha haft en rejält jolly good time när de gjorde den här rullen. Trion Mel Gibson, James Garner och söta Jodie Foster tävlar egentligen om att trolla fram oneliners under den tid de syns i bild. Att kalla den en western kanske i själva verket är lite missvisande, mer en skojarfilm i westerniljö.

Storyn om Maverick (Gibson) som behöver pengar till en förestående pokertävling med stora summor i potten är riktigt nöjsam, en sorts enklare variant av roadmovie där han slår följe med den vackra men helt opålitliga Annabelle (Foster) och den rättrådige sheriffen Cooper (Garner). Under resan hinner både indianer och allsköns opålitliga människor komma i sällskapets väg. Humorn är frisk, kommentarerna rätt sköna och kemin mellan Gibson och Foster ligger som en liten extra bonus.

Filmen bygger ju på den omåttligt populära tv-serien med samma namn från slutet av 50-talet, då med Garner i huvudrollen som just Brett Maverick, men i övrigt är storyn uppenbarligen helt ny där endast vissa karaktärer behållits i manuset.

Richard Donner regisserar rutinerat och avslappnat, och det roliga är att hålla utkik i de små birollerna då man kan få se både Danny Glover och Corey Feldman skymta förbi och när det handlar om Glover/Gibson och Donner så  känns den tydliga blinkningen till Dödligt Vapen-filmerna speciellt kul. Alla älskare av country bör också glo lite extra under pokertävlingen mot slutet då en hel hoper av mer eller mindre kända amerikanska countrystjärnor skymtar förbi i små roller.

Maverick visar upp en Gibson i fin form, Foster i strålande form och en story man med lätthet sväljer vilken kväll som helst som en glad bagatell. Lite pang-pang men med huvudvikten på humorn och lurendrejeriet. Extra kul också med det ständiga käbblandet mellan Garner och Gibson som mynnar ut i en skön tvist. Westernskoj i trivsam form!

”Well, now, I bring all sorts of plusses to the table. I hardly ever bluff and I never ever cheat”