Sommarklubben: Den stora flykten (1963)

great_escapeRejäl ensemblefilm från förr! En sådan där helaftonsfilm där nästan varenda en av dåtidens manliga heta moviestars (ont om kvinnor här jag vet) fick sina 15 minuter i strålkastaren.

Mest tid kanske till esset och posterboyen Steve McQueen som rebellisk amerikan i det stora fånglägret som tyskarna nu precis ”öppnat” för bruk. Här ska de värsta av de värsta samlas, dvs de allierade soldater som vägrar att finna sig i fångenskap och spenderar all sin lediga tid med att planera nästa flykt. Självklart hindrar inte denna nya facilitet våra hjältars tankar. Hela lägret tycks bestå av fixartyper och smarta lirare, och man undrar ju hur tyskarna fått för sig denna dumma idé, att låsa in dessa ess ihop.

Tunnlar grävs till höger och vänster, smarta små smuggelverksamheter pågår ständigt innanför taggtråden, falska papper och id-handlingar produceras bara sådär, damn..det verkar nästan lite trevligt att sitta inspärrad i det här fånglägret.

Det är förstås en typisk underhållningsrulle, där man inte lägger så stor vik vid logik eller djupare drama. Här är ordet spänning ledstjärnan, och det finns ganska gott om den varan ändå. Bland frifräsarna som syns i rollistan hittas bla, förutom McQueen, James Garner, Charles Bronson, James Coburn, David McCallum, Donald Pleasence och en ung Richard Attenborough minsann.

Allt byggs förstås upp till det stora flyktögonblicket, och olika öden kommer minst sagt att drabba de inblandade. Typiskt mallad ”storfilm” från en epok då man visste hur tillverka sina kassakor så köerna måste ha ringlat långa utanför biograferna. Naturligtvis ganska föråldrad idag, men ändå trevligt underhållande. Men visst, det är kanske nostalgin som bestämmer betyget till syvende och sist.

 

 

summer-movie-fun-logo

återtitten: Fantastic Voyage (1966)

Man vet att man har med en tvättäkta 60-talare att göra när rullen inleds med följande textruta:
”This film will take you where no one has ever been before, no eyewitness has actually seen what you are about to see. But in this world of ours where going to the moon will soon be upon us and where the most incredible things are happening all around us, someday, perhaps tomorrow, the fantastic events you are about to see can and will take place.”

Kan har varit tidigt 80-tal under min uppväxt.
Nyårsafton hemma med familjen, det var nog några bekanta där också på middag. Ni vet, de vuxna sitter och pratar om ditten och datten, man har tv-apparaten för sig själv. Alla kollar tolvslaget visst, men sen hade man fri tillgång till vad som bjöds på statstelevisonens två kanaler. Just denna natt hoppade dagens nostalgiska rulle igång! Awesome! Jag blev som trollbunden! Herregud vad fascinerande! Och spännande! Sedan den dagen, natten, har den här filmen alltid haft en liten plats i mitt filmiska hjärta. När nu chansen till återtitt dök upp var valet lätt. Åh så lätt! Vad handlar det om då?

Avhoppad forskare från bakom järnridån ligger i koma. Nästan ihjälskjuten i ett attentat. Kalla kriget råder och militära hemligheter är hårdvaluta. Just den här gubben råkar veta hur man FÖRMINSKAR allt från material till människor, och dessutom får allt att vara i miniatyrläge så länge man själv vill. Just nu vet amrisarna HUR man förminskar, men kan bara hålla processen aktiv i 60 minuter. Jo jag tackar! Exakt hur och vilken teknik som används till detta helt fantastiska grepp avhandlas ju naturligtvis aldrig! Är det en 60-tals-film så är det! Här är det den accepterande fantasin som råder! Och fine with me!

Gubbens liv går bara att rädda om man kan operera bort en skada i hjärnan inifrån. Så vad göra? Jo, man tager helt enkelt ett crew och en slimmad u-båt, KRYMPER allt detta och tjoff in i forskarens kropp! Nu har våra hjältar exakt 60 svettiga minuter på sig att dels navigera i märkliga omgivningar och dels hitta den sjuka delen i hjärnan för lite smutt laserstråle-operation. Men vänta, kalla kriget sa jag?
Ja det sa jag…så naturligtvis måste en i gänget få vara förrädare och jobba för ”de andra”. Vilket betyder att se till att forskargubben aldrig vaknar ur sin koma.

Hade man gjort den här rullen idag hade Hollywood naturligtvis PUMPAT in cash på CGI och allehanda effekter. Men vad hade hänt med känslan och den där lilla touchen av lekfullhet? För det finns det gott om här! Sällan har man väl sett så mycket blippbloppande maskiner i kontrollrum, plastiga instrumentbrädor på farkosten, bekymrade miner hos de ansvariga och slimmade dräkter på de förkrympta hjältarna inne i den främmande kroppen. Effekterna är såklart med dagens mått rätt taffliga, men fungerar lysande i sitt sammanhang! Tror inte detta var någon billig rulle när det begav sig. Utformningen av de olika scenerna inne i människokroppen som möter våra huvudpersoner är både charmigt utklurade och genomförda. 80-talsspeedade 24-timmarsjakten snodde friskt och hottade upp effekterna, om ni kommer ihåg?! Här är det dock originalet och dess traditionella lösningar som gäller. Absolut roligast i hela filmen är när en av generalerna måste räkna på ev ny kurs för farkosten Proteus och hur det ligger till med tidsavvikelser…och drar fram en hederlig RÄKNESTICKA! Old school!

images

trångt i artären…typ.

60-talets affischnamn hette Stephen Boyd som CIA-killen Grant vilken är med på resan för att hålla koll på säkerheten och den eventuella skurken ibland dem, Raquel Welch modell yngre charmar resten av besättningen hur lätt som helst, Donald Pleasence med slimmad och smärt figur men med samma gåtfulla blick är specialistdoktor och den som har koll på människokroppen. För att nämna några.

Det här mina vänner, är helt enkelt 100 minuter gammal fin nostalgi från 60-talet. Fantasifullt värre…och tack vare att filmen redan från början utgår från sin egen verklighet där det är vardagsmat att krympa föremål och människor, behöver man inte bry sig om att fundera mer på det som tittare. Istället är det bara att hänga med på resan så att säga. Regisserat av den ytterst rutinerade Richard Fleischer bjuds det på både underhållande gammel-effekter och ren spänning i både dialog och utförande. Det här äventyret har en så skön aura över sig från en annan tid att göra film, att jag nog inte vill se någon eventuell nyinspelning. Ever. Här är det charmigt värre och MYCKET underhållande.
Jag humörsaltar betyget!

Tema Western: Soldier Blue (1970)

Dagens temabidrag såhär i westernracet´s elfte timme kan möjligen vara en av de märkligaste filmer som gjorts i Hollywood i modern (nåja) tid. Likaså en av de mest udda ”westernfilmerna” som kanske sett dagens ljus.

Någonstans undrar man lite hur producenterna tänkte sig det hela här.
Just åren 1968-71 var bra år för filmer från den här genren med ett flertal titlar som pytsades ut på biograferna. Men det var också mörkare år i USA med nya politiska vindar som drog genom nationen, ett hårt kritiserat Vietnamkrig som pågick i Sydostasien och en sorts politisk medvetenhet hos den vanlige medborgaren som inte skådats förut. Man behöver heller inte vara någon Sherlock för att lista ut att filmens sista del naturligtvis är en svidande känga till USA´s utrikespolitik och behandling av befolkningen i Vietnam, här då lite snyggt förklätt som kritik till gamla oförrätter som begåtts under 1800-talet mot den amerikanska ursprungsbefolkningen. Mönstret är dock detsamma och mycket riktigt inleds filmens förtexter med titelsången som sjungs med darrig stämma av Buffy Saint-Marie, kanske dåtidens numero uno inom den amerikanska artistvärlden när det gällde politik och musik.

galenskaper av rätt ofattbart slag

Troligtvis är det också filmens sista tjugo minuter som blivit mest omtalad…eller ökänd, den vidriga massakern vid Sand Creek 1864 då mer än 500 indianer brutalt mördades. Filmens regissör, Ralph Nelson, väljer att inte väja för att visualisera de mest hemska scener som utspelades i verkligheten där varken män, kvinnor eller barn skonades. Det är grymt, blodigt och rått skrattande soldater som gör både det ena och det andra. I verkligheten märkt i historieböckerna som en av arméns största skamfläckar under 1800-talet.

Om slutet nu är rejält vidrigt och obehagligt så är konstigt nog vägen dit nästan tvärtom, en sorts ”roadmovie” med både galenpannehumor och romantik. I filmens början massakreras (det är ju förstås inte så jäkla kul början på en film…) ett kompani ur kavalleriet av ilskna Cheyenner mitt ute på prärien. Bara den unge menige Honus (ett väääldigt ung Peter Strauss) undkommer av soldaterna, men får sällskap av den unga kvinnan Cresta Lee (en lika ung Candice Bergen) som precis sluppit ur fångenskap hos just indianerna och nu är på väg tillbaka till civilisationen igen via eskort av just den beridna armén. De två tar sig så långsamt och ständigt käbblande genom vildmarken, där både flirtande och ibland ren buskishumor tar över. Mycket konstig utveckling på historien. En skum gammal vapensmugglare (Donald Pleasence i sedvanlig psykoroll) ser också till att parets framfart över prärien blir extra besvärligt.

Det som verkligen står ut i dagens historia är filmens märkliga uppbyggnad, som två olika filmer i en. Den första delen rena rama hejsansvejsan med en nitisk och övermoralisk Peter Strauss som vägrar inse att det faktiskt är hans egen armé som gjort intrång i ursprungsbefolkningens land…och en rejält flörtig Bergen som inte drar sig för att visa hud så fort tillfälle ges. Om det är första gången man ser filmen, eller inte läst om den tidigare, kan man omöjligt föreställa sig att historien precis innan upplösningen helt kommer att byta stil. Anmärkningsvärt konstigt faktiskt.

munterheten börjar försvinna

Traditionell westernkänsla rätt länge, sedan blir det mer obehagligt med grymmare scener och rejält med filmvåld modell 70-talet. Blodet rinner åt alla möjliga håll, men ser dessvärre ut som riktig tjock Falu rödfärg vilket tar ned realismen rätt ordentligt…om man nu ska drista sig till att klaga på DE scenerna. Musiken i dagens verk tenderar också att hysteriskt kasta sig mellan traditionella westerntoner och fläskiga thrillertoner som ur den värsta 70-talsdeckare.

Soldier Blue känns som en rejäl markering politiskt, sett till sin tidsera och omgivning. Däremot känns vägen fram till finalen både konstig och direkt opassande med tanke på vad filmen egentligen vill förmedla. En westernfilm som bryter det traditionella berättarmönstret helt, och i många läger sedan länge också klassad som den udda ”kusinen” i sällskapet av filmer i genren som var aktuella när det begav sig. Konstig mix, men möjligen ändå sevärd för modet att visa upp ett av myndigheternas största svek i amerikansk nybyggarhistoria, liksom i modern krigspolitik.
Bister eftersmak blir det dock.