återtitten: Fantastic Voyage (1966)

Man vet att man har med en tvättäkta 60-talare att göra när rullen inleds med följande textruta:
”This film will take you where no one has ever been before, no eyewitness has actually seen what you are about to see. But in this world of ours where going to the moon will soon be upon us and where the most incredible things are happening all around us, someday, perhaps tomorrow, the fantastic events you are about to see can and will take place.”

Kan har varit tidigt 80-tal under min uppväxt.
Nyårsafton hemma med familjen, det var nog några bekanta där också på middag. Ni vet, de vuxna sitter och pratar om ditten och datten, man har tv-apparaten för sig själv. Alla kollar tolvslaget visst, men sen hade man fri tillgång till vad som bjöds på statstelevisonens två kanaler. Just denna natt hoppade dagens nostalgiska rulle igång! Awesome! Jag blev som trollbunden! Herregud vad fascinerande! Och spännande! Sedan den dagen, natten, har den här filmen alltid haft en liten plats i mitt filmiska hjärta. När nu chansen till återtitt dök upp var valet lätt. Åh så lätt! Vad handlar det om då?

Avhoppad forskare från bakom järnridån ligger i koma. Nästan ihjälskjuten i ett attentat. Kalla kriget råder och militära hemligheter är hårdvaluta. Just den här gubben råkar veta hur man FÖRMINSKAR allt från material till människor, och dessutom får allt att vara i miniatyrläge så länge man själv vill. Just nu vet amrisarna HUR man förminskar, men kan bara hålla processen aktiv i 60 minuter. Jo jag tackar! Exakt hur och vilken teknik som används till detta helt fantastiska grepp avhandlas ju naturligtvis aldrig! Är det en 60-tals-film så är det! Här är det den accepterande fantasin som råder! Och fine with me!

Gubbens liv går bara att rädda om man kan operera bort en skada i hjärnan inifrån. Så vad göra? Jo, man tager helt enkelt ett crew och en slimmad u-båt, KRYMPER allt detta och tjoff in i forskarens kropp! Nu har våra hjältar exakt 60 svettiga minuter på sig att dels navigera i märkliga omgivningar och dels hitta den sjuka delen i hjärnan för lite smutt laserstråle-operation. Men vänta, kalla kriget sa jag?
Ja det sa jag…så naturligtvis måste en i gänget få vara förrädare och jobba för ”de andra”. Vilket betyder att se till att forskargubben aldrig vaknar ur sin koma.

Hade man gjort den här rullen idag hade Hollywood naturligtvis PUMPAT in cash på CGI och allehanda effekter. Men vad hade hänt med känslan och den där lilla touchen av lekfullhet? För det finns det gott om här! Sällan har man väl sett så mycket blippbloppande maskiner i kontrollrum, plastiga instrumentbrädor på farkosten, bekymrade miner hos de ansvariga och slimmade dräkter på de förkrympta hjältarna inne i den främmande kroppen. Effekterna är såklart med dagens mått rätt taffliga, men fungerar lysande i sitt sammanhang! Tror inte detta var någon billig rulle när det begav sig. Utformningen av de olika scenerna inne i människokroppen som möter våra huvudpersoner är både charmigt utklurade och genomförda. 80-talsspeedade 24-timmarsjakten snodde friskt och hottade upp effekterna, om ni kommer ihåg?! Här är det dock originalet och dess traditionella lösningar som gäller. Absolut roligast i hela filmen är när en av generalerna måste räkna på ev ny kurs för farkosten Proteus och hur det ligger till med tidsavvikelser…och drar fram en hederlig RÄKNESTICKA! Old school!

images

trångt i artären…typ.

60-talets affischnamn hette Stephen Boyd som CIA-killen Grant vilken är med på resan för att hålla koll på säkerheten och den eventuella skurken ibland dem, Raquel Welch modell yngre charmar resten av besättningen hur lätt som helst, Donald Pleasence med slimmad och smärt figur men med samma gåtfulla blick är specialistdoktor och den som har koll på människokroppen. För att nämna några.

Det här mina vänner, är helt enkelt 100 minuter gammal fin nostalgi från 60-talet. Fantasifullt värre…och tack vare att filmen redan från början utgår från sin egen verklighet där det är vardagsmat att krympa föremål och människor, behöver man inte bry sig om att fundera mer på det som tittare. Istället är det bara att hänga med på resan så att säga. Regisserat av den ytterst rutinerade Richard Fleischer bjuds det på både underhållande gammel-effekter och ren spänning i både dialog och utförande. Det här äventyret har en så skön aura över sig från en annan tid att göra film, att jag nog inte vill se någon eventuell nyinspelning. Ever. Här är det charmigt värre och MYCKET underhållande.
Jag humörsaltar betyget!

Tema Western: Shalako (1968)

Jaha ja, så det var ju den här filmen Sean Connery tyckte skulle vara mer lattjo lajban att göra än att fortsätta i Bond-franschisen 1968. One can discuss the logic in that..

Slutet av 60-talet kändes som lite udda överlag när det gällde westerns. Framgångarna med Sergio Leones dollartrilogi verkade få hela Europa i något sorts hybristillstånd och var och vartannat europeiskt produktionsbolag såg sig uppenbarligen ha nyckeln till att göra en kanonwestern. Givetvis inspelad bland bergiga landskap i företrädesvis Spanien eller Italien, och gärna med lite skönt osynkad dubbning till.

Här har vi nu ett märkligt samarbete mellan tyska och engelska producenter, en rollista bestående av mestadels britter, ett par amerikaner och en inspelningsplats i det torra Spanien som med viss fördel får föreställa New Mexico i slutet av 1800-talet. Ett par färggranna förtexter lär oss att under just slutet av århundradet var det populärt värre för ett och annat kungahus, hertighus…tja gräddan av de europeiska jetsetarna helt enkelt…att ta sig till den nya och spännande kontinenten för att där bedriva lite buffeljakt för spänningens skull. Kanske man till och med kunde få syn på en vild indian om turen var framme.

zeb macahan-varning på 007s outfit

Fixaren, trixaren och ex-arméspejaren Shalako (Connery) har fullt upp med att minding his own business (vad han nu gör totalt solo ute i det bergiga landskapet..?) när han av en slump får tillfälle att rädda den snygga baronessan Irina (Brigitte Bardot) som kommit på avvägar från sitt jaktsällskap och nu har en hoper indianer efter sig. Shalako styr upp situationen medelst lite fint filmvåld och eskorterar baronessan tillbaka till sällskapet som består av sisådär sju stycken andra figurer av samma europeiska skrot och korn. Plus diverse halvskumma cowboys som guider och spejare. Naturligtvis har sällskapets ledare Von Hallstadt (Peter van Eyck) ingen förståelse för Shalakos varningar att sällskapets närvaro i denna avlägsna del av delstaten nu har väckt ursprungsbefolkningens vrede och ett anfall hotar bakom närmsta ås.

Dagens regissör, den då 60-årige Edward Dmytryk (mest känd kanske för Myteriet på Caine), satsar speltiden på synnerligen valhänt och opersonlig rollregi och mer engagemang i strider mellan indianer och sällskapet som befinner sig på fel plats. Vilket betyder överspel och synnerligen dramatisk dialog främst mellan huvudpersonerna från Europa, män i strama kostymer och kvinnor i slängiga klänningskreationer. Honor Blackman (vilken här fick tillfälle att återförenas med Connery igen…Goldfinger..remember..?) må vara lady i blodet och uppförande men kastar lystna blickar på den skumme och oborstade guiden Fulton (Stephen Boyd), vilket naturligtvis kommer att straffa sig innan filmen är över.

Mer handgemäng med indianerna och till slut återstår bara att försöka fly fältet med hjälp av Shalakos vildmarkskunskaper och westerntrix. Men naturligtvis inte utan manusets obligatoriska offer och höga pris som måste betalas. Ja det är helt enkelt en mustig mix av överspel, westernaction, dramatisk musik och ett manus som inte direkt fördjupar sig i några större moraliska spörsmål.

Producenterna såg naturligtvis chansen att tjäna sköna dollars på kombon westernmiljö och en hoper mer eller mindre kända stjärnor i rollerna. Och så då självaste James Bond som storfräsaren själv. Märkligt udda film som försöker sig på att vara äventyrlig, lite flirtig romantisk och så en western. Det vidöppna och karga spanska landskapet kan man inte klaga på rent scenografiskt, nej istället går tafflighetspriset i dagens historia till de flesta skådisarna som anmärkningsvärt nog inte har koll på att less is more i ageradet. De som klarar sig bäst är annars Sean Connery som verkar se det hela just som betald semester och agerar sig igenom speltiden lite lagom lojt, och Brigitte Bardot som är precis så 60-tals snygg och flörtig som hon förväntas vara. Regissör Dmytryk  verkar annars inte vara så speciellt noga med logiken och realismen, cashar in sin regissörslön och slänger fram lite indianer-mot-vita utan att reflektera speciellt mycket över vad det är för sorts historia.

fräsig donna med skjutdon

I avdelningen udda sammanträffanden noterar intresserade att just Brigitte Bardot faktiskt var påtänkt att spela Tracy i den kommande Bondfilmen I hennes majestäts hemliga tjänst mot George Lazenby…men tvingades tacka nej då hon var fullt upptagen med att filma mot Connery i denna historia…

Shalako höstade in sin beskärda del av pluringar och publiken strömmade till biograferna. Dock säkert mer beroende på den rollista som presenterades än den historia som rullades upp. En film som åldrats rätt ordentligt, trots att det är en western. Klyschorna står som spön i backen, kvinnorna är lagom hjälplösa och Connery den förväntade messiasfiguren i vildmarken. Som western lite udda, mer ett schablonartat vildmarksäventyr  som då och då ger viss underhållning för stunden.