War for the Planet of the Apes (2017)

Dags att stänga (?) historien om Caesar och hans hopplösa försök att leva i lugn och ro med sin apflock.

Att leva det götta livet i de stora urskogarna på en framtida jord, efter att det numera bekanta viruset (de föregående filmerna remember?) slagit ut större delen av mänskligheten, tycks vara snudd på omöjligt. De återstående människorna skickar sina stridigaste trupper för att ta kål på Caesar och co till varje pris. Att sitta ned och tala om fred och samförstånd existerar icke.

Rullen tar sin början bara strax efter att förra filmen gick i mål. Caesar, lika formidabelt spelad av Andy Serkis som vanligt bakom CGI:n, är trött på stridigheter och osämja. Hans motpart i människolägret, The Colonel (en iskall Woody Harrelson), har givit sig fan på att utrota varenda apa som finns kvar. Här snackar vi icke ljus framtid för fem öre. Samma regissör som förra gången, Matt Reeves (Cloverfield), och han kan förstås sina grejer här. Tekniken med apekatterna är om möjligt tagen till ännu högre nivåer, och ofta sitter jag och kommer på mig själv med att tänka; ”jäklar vad bra de dresserat aporna som kan göra si och så..!” Jag tror verkligen på det jag ser framför mig när det gäller tekniken.

Det är en mörk rulle. Kanske mörkast av dem alla i den nya trilogin. Efter en, i ärlighetens namn, rätt lång startsträcka tar det sig dock ordentligt! Caesar med ett gäng betrodda måste ge sig ut på roadtrip. Målet är att göra upp med den tokige översten, som nu verkligen skitit i det blå skåpet, en gång för alla. Caesar har släppt alla tankar på fred och samförstånd. Hämnd och ond bråd död är vad som gäller. Damn!

fruktad överste med bister sidekick

Trots mörkret och dysterheten missar inte Reeves chansen att trycka in lite sidekickshumor och diverse filmiska referenser till andra filmer. DESSUTOM, är man lite bevandrad med originalrullen från -68…kommer man att hitta snygga cirklar som sluts här. Smutt säger jag.
Och, härligt värre med en rulle som nästan helt sätter apor i fokuset, hela tiden. De blir hjältarna, de som jag sitter och håller på. Inte nådigt att vara företrädare för den mänskliga rasen här. Snacka om destruktivt släkte. Harrelson gör en bra insats som den helt världsfrånvände översten. Den lilla speltid han har. För här är det verkligen apor som dominerar duken. På ett förbannat snyggt sätt.
Serkis och hans ap-skådisar äger förstås. Till och med lustigkurren Steve Zahn har hyrts in till passande roll! Den såg man inte komma.

En vrålsnygg och passande avslutning (?) på den moderna trilogin. Mörker, action, viss komedi, äventyr, livsfilosofi och ett rejält vemod.
Jag lyfter på hatten!

 

I SoF-poddens #100 kan du höra mer om apekatternas kamp. Jag och Fiffi (som har en lite mer problematisk inställning till rullen) möts i ett hederligt battle! Lyssna här bara!

Morgan (2016)

morgan-movie-2016-posterEn sorts hårdnackad kusin till Ex Machina?
Ja, kanske. Fast utan den djupare filosofiska och underliggande gåtfullheten.

Här är det frostiga men effektiva ”riskkonsulten” Lee (Kate Mara) som anländer till topphemlig anläggning mitt ute i den grönskande spenaten. Ständigt denna vildmark ihop med high-tech. Lee´s uppdrag; att utvärdera Det Supetteknlogiska Företagets nya skapelse; den syntetiska och artificiella Morgan (en mycket bra Anya Taylor-Joy. Ögonen!!). Ett labbexperiment, ett provrörsbarn som heter duga. Ett skapat liv, som kommer med både möjligheter och hot.

Kärnan runt Morgan, forskare, assistenter och beteendevetare har naturligtvis alla sina band till Morgan. Lee är utbölingen. Hotet mot DERAS lilla bubbla och värld.
Bakom kameran idag Luke Scott (yes farsan heter Ridley), och han håller det ganska stramt. Olikt ovan nämnda Ex Machina väljer Scott att bara nudda vid existensfilosofin och lägger istället krutet på det kalla, sterila, hotfulla. Och framför allt det våldsamma. För Morgan kommer med vissa bieffekter. Därav Stora Bolagets oro.

Ganska rak rulle. Kate Mara är iskall och noll medkännande med personalen runt Morgan. Vilket jag gillar, Mara gör helt klart den bästa insatsen i hela rullen. Men baksidan är då möjligen att det också blir den mest förutsägbara, Anya Taylor-Joy blir också hotfull, fast på ett annat sätt. Oberäknelig och svårläst. Bra där. Scott får sin figur dit han vill.

morgan_pic

risk eller tillgång?

Filmens största dilemma? Att den inte riktigt verkar veta vad den vill vara. En frågeställare om människans Gudskomplex eller bara en kylig och hårdhänt thriller om suspekta försök i labbet? Scott har möjligen enorma skor att fylla i sin framtida karriär, men visst finns potentialen. En rätt skaplig rollista hjälper honom på vägen med bla; Mara, Taylor-Joy, Rose Leslie, Toby Jones, Michelle Yeoh och Paul Giamatti. Största slöseriet; Jennifer Jason Leigh som förtjänar mer speltid.

Första hälften är bäst. Sen blir det mer hård thrilleraction när existensfilosofin kastas åt sidan. Genomgående för hela rullen är dock Kate Mara´s iskalla och beräknande uppenbarelse. Inte utan anledning. Förstås.

Sterilt underhållande. Och jag gillar det ganska bra.

Time Lapse (2014)

timpe_lapse_posterVad skulle Du göra om du kunde skåda in i framtiden?

Du vet, bara en liten glutt sådär. Hos mig kommer den spontana känslan att snabbt göra sig rik på nåt sätt.
Åh, vilket vekt sinne man har.
Men vaddå, erkänn att du också skulle ha de tankarna…?

Är det möjligen precis likadant de tre roomisarna Callie, Finn och Jasper tänker? De bor i ett sorts radhuskomplex där Finn knäcker extra som vaktis.
Ett besök i mystiskt försvunnen grannes tomma lägenhet leder till upptäckten av en lika mystisk mojäng…som ser ut som en bigass-kamera.
Vars lins mycket märkligt nog verkar kunna ta bilder av vad som händer 24 timmar in i framtiden!
Bara sådär.

Hur förhåller man sig nu till detta inte helt vardagliga fenomen?
Jo såklart, på film går det inte att låta saker och ting bara bero. Klåfingriga kompisar kommer snart att bli inte-så-goda-kompisar när de sakta dras in i maskinens förehavanden. Girighet, egoism och misstro börjar snart gnaga hos de tre. Och än värre blir det när maskinen/kameran plötsligt börjar visa bilder av en obehagligare framtid än vad de räknat med.

Och hur är det nu…vill man utmana ödet..om man fått en försmak på vad som håller på att ske…?

vem behöver fotoalbum när det finns väggar..

Mystiken ligger tät i denna rätt finurliga indie-sci-fi-thriller. Lågbudget visst, men med viss stil ändå och regissören Bradley King har rätt bra koll på flytet i filmen. Som vanligt i rullar och storys om tidsresor och tidsbegrepp blir det rena halabaloon om man försöker sig på att tänka FÖR mycket på det man ser. Även här haltar logiken hårt om man är på det humöret. Själv har jag dock varken ork eller lust att gräva ned mig för djupt i det logiska och väljer istället att foka på de tre vännernas mer och mer besvärliga förehavanden.

Lätt skruvad thriller/sci-fi som ger underhållning för stunden. Inget man skriver hem om i upplevelseboken.
Filmer om tidsresor-/hopp/förändringar är dock aldrig fel.

återtitten: Fantastic Voyage (1966)

Man vet att man har med en tvättäkta 60-talare att göra när rullen inleds med följande textruta:
”This film will take you where no one has ever been before, no eyewitness has actually seen what you are about to see. But in this world of ours where going to the moon will soon be upon us and where the most incredible things are happening all around us, someday, perhaps tomorrow, the fantastic events you are about to see can and will take place.”

Kan har varit tidigt 80-tal under min uppväxt.
Nyårsafton hemma med familjen, det var nog några bekanta där också på middag. Ni vet, de vuxna sitter och pratar om ditten och datten, man har tv-apparaten för sig själv. Alla kollar tolvslaget visst, men sen hade man fri tillgång till vad som bjöds på statstelevisonens två kanaler. Just denna natt hoppade dagens nostalgiska rulle igång! Awesome! Jag blev som trollbunden! Herregud vad fascinerande! Och spännande! Sedan den dagen, natten, har den här filmen alltid haft en liten plats i mitt filmiska hjärta. När nu chansen till återtitt dök upp var valet lätt. Åh så lätt! Vad handlar det om då?

Avhoppad forskare från bakom järnridån ligger i koma. Nästan ihjälskjuten i ett attentat. Kalla kriget råder och militära hemligheter är hårdvaluta. Just den här gubben råkar veta hur man FÖRMINSKAR allt från material till människor, och dessutom får allt att vara i miniatyrläge så länge man själv vill. Just nu vet amrisarna HUR man förminskar, men kan bara hålla processen aktiv i 60 minuter. Jo jag tackar! Exakt hur och vilken teknik som används till detta helt fantastiska grepp avhandlas ju naturligtvis aldrig! Är det en 60-tals-film så är det! Här är det den accepterande fantasin som råder! Och fine with me!

Gubbens liv går bara att rädda om man kan operera bort en skada i hjärnan inifrån. Så vad göra? Jo, man tager helt enkelt ett crew och en slimmad u-båt, KRYMPER allt detta och tjoff in i forskarens kropp! Nu har våra hjältar exakt 60 svettiga minuter på sig att dels navigera i märkliga omgivningar och dels hitta den sjuka delen i hjärnan för lite smutt laserstråle-operation. Men vänta, kalla kriget sa jag?
Ja det sa jag…så naturligtvis måste en i gänget få vara förrädare och jobba för ”de andra”. Vilket betyder att se till att forskargubben aldrig vaknar ur sin koma.

Hade man gjort den här rullen idag hade Hollywood naturligtvis PUMPAT in cash på CGI och allehanda effekter. Men vad hade hänt med känslan och den där lilla touchen av lekfullhet? För det finns det gott om här! Sällan har man väl sett så mycket blippbloppande maskiner i kontrollrum, plastiga instrumentbrädor på farkosten, bekymrade miner hos de ansvariga och slimmade dräkter på de förkrympta hjältarna inne i den främmande kroppen. Effekterna är såklart med dagens mått rätt taffliga, men fungerar lysande i sitt sammanhang! Tror inte detta var någon billig rulle när det begav sig. Utformningen av de olika scenerna inne i människokroppen som möter våra huvudpersoner är både charmigt utklurade och genomförda. 80-talsspeedade 24-timmarsjakten snodde friskt och hottade upp effekterna, om ni kommer ihåg?! Här är det dock originalet och dess traditionella lösningar som gäller. Absolut roligast i hela filmen är när en av generalerna måste räkna på ev ny kurs för farkosten Proteus och hur det ligger till med tidsavvikelser…och drar fram en hederlig RÄKNESTICKA! Old school!

images

trångt i artären…typ.

60-talets affischnamn hette Stephen Boyd som CIA-killen Grant vilken är med på resan för att hålla koll på säkerheten och den eventuella skurken ibland dem, Raquel Welch modell yngre charmar resten av besättningen hur lätt som helst, Donald Pleasence med slimmad och smärt figur men med samma gåtfulla blick är specialistdoktor och den som har koll på människokroppen. För att nämna några.

Det här mina vänner, är helt enkelt 100 minuter gammal fin nostalgi från 60-talet. Fantasifullt värre…och tack vare att filmen redan från början utgår från sin egen verklighet där det är vardagsmat att krympa föremål och människor, behöver man inte bry sig om att fundera mer på det som tittare. Istället är det bara att hänga med på resan så att säga. Regisserat av den ytterst rutinerade Richard Fleischer bjuds det på både underhållande gammel-effekter och ren spänning i både dialog och utförande. Det här äventyret har en så skön aura över sig från en annan tid att göra film, att jag nog inte vill se någon eventuell nyinspelning. Ever. Här är det charmigt värre och MYCKET underhållande.
Jag humörsaltar betyget!

Riddick (2013)

Haha kolla!
Som om David Twohy tagit en tidsresa hit och spanat in allt jag och en del andra skrev om larvet i förra filmen…och sedan snabbt som en iller rest tillbaka och gjort sin senaste Riddick-rulle på helt tvärtom sätt. Som att han kom farandes från år 20…nä förresten glöm det.

Foka istället på att herr regissör och manusplitare tydligen fattat grejen med sin protagonist. Här återvänds det till lite old school och satsas på säkert liggande kort. Ett stramt manus som inte svävar iväg åt något ointressant håll. Riddicks liv och leverne håller ju inte direkt för nån jäkla Star Wars-dynasti-fördjupning om man säger så. Händelser från förra rullen avpolletteras snabbt och så var det väl bra med det då.

Här hamnar istället mannen med den hesa rösten som strandsatt på ytterligare en av de där sjabbiga planeterna som bara verkar innehålla öknar, sand, berg och hetta. Plus en massa obehagliga framtidskreatur direkt från CGI-datorn förstås. Bra gubbe reder sig dock själv, blir kompis med nån sorts hyena-rymdexperiment-gone-bad och börjar filura på hur komma ut i rymden igen. Att använda sig själv som lockbete för universums allsköns stenhårda prisjägare som ständigt är på jakt efter vår värsting är såklart ett bra alternativ, och snart landar både den ena och andra farkosten på planeten. Klart för hålligång och råkurr!

Twohy gör som man ska göra när allt känns osäkert och lite svajigt. Återvänder till grunden. Begränsar spelplatsen för historien och satsar på lite katt- och råttalek. Alla vill ha Riddicks huvud och belöning, men naturligtvis är det han som sitter i förarsätet mest hela tiden. B-känslan ligger kvar över rullen, men nu är det mer underhållande, mer raka puckar. Lite mer gritty i fotot, och effekterna känns helt ok i sammanhanget. Klyschorna haglar förstås tätt när de tuffa men korkade prisjägarna intar scenen. Den ene mer knasig än den andre.. typ. Plus en riktig badass-brutta i form av Katee Sackhoff (som möjligen upprepar sin roll från tv-köraren Battlestar Galactica med en aningens tvär twist).

ute och knallar med…eh..jycken.

Enkelspårigheten i dagens story är också ironiskt nog filmens bästa tillgång. Inga onödiga sidoutflippningar, inget larv som ska förställa djupsinnigheter om existens, arv, världsherravälde och sånt. Bara full fart med lagom stinn action mixad med tramsiga repliker. Twohy har nog lagt ett litet smörpapper över första rullen i vissa sekvenser, men det går att strunta i utan större problem. Vin Diesel får som vanligt gott om tillfälle att glänsa med sin listighet och den rätt makabra rösten, som väl nu måste sägas vara ett av hans signum eller…? Som om inte detta vore nog, finns också en liiiten koppling till första filmen (minsann!).

Riddick gör det den här gången inte onödigt svårt för sig. Twohy tar ned det hela till samma skitiga och isolerade känsla som första filmen lyckades med. Nu är det istället en snygg B-rulle som har lite underhållande fog för kosmetikan den klär sig i. Inget du arkiverar i upplevelseboken för minnen att plocka fram kanske…men viss underhållning för stunden går att mana fram här. Bra gjort av Twohy att lägga ned den skitnödiga ambitionen.
Godkänd sci-fi-action utan svåra känslor.

Enhanced by Zemanta

The Chronicles of Riddick (2004)

Hur känner man igen en B-film efter bara ett par minuter?
Hur snygg produktionen än må vara?

Tja, ett säkert tecken hos mig iaf är när manuset direkt känns ohemult mycket längre än vad det har täckning för. När det blir sådär uppenbart att sekvenser och detaljer som i en klassproduktion bara skulle flimra förbi, plötsligt blir flera minuter lång i en B-rulle och tillför inte ett jota till storyn. Oftast bara för att få fylla filmen med några effekter, alternativt en actionstinn uppgörelse av modell handgemäng.

Fem år sedan händelserna i Pitch Black (tankar om den kan läsas här) och den efterspanade Riddick (Vin Diesel) dyker nu upp på planeten Helion Prime (som mest ser ut att bestå av lite halvtaffliga studiokulisser). Illa vald tidpunkt också då detta märkliga universums värstingar, Necromongerna, slår till och erövrar planeten i sin strävan efter att utrota alla som inte assimilerar sig till den rätta läran.

Vår hjälte blir såklart inblandad i både det ena och det andra, men frågar du mig på vilket sätt mer i detalj kan jag faktiskt inte ge något bra svar. Filmen är nämligen på tok för slabbig, tunn och oengagerande och störtdyker tämligen omgående. Ni vet den där känslan när man direkt märker att manuset aldrig får fart eller innehåller det minsta lilla korn av intresse. Och så det som jag skrev ovan, när regissören (OCH manusgubben) David Twohy stannar upp alldeles för mycket vid helt ointressanta detaljer i filmen. Märkligt svagt eftersom Twohy ändå fick in en  mindre fullträff med första rullen.

Här bränner han på med så mycket backstory och sidospår att man bara zonar ut i ren tristess. Som att han snott vilt från Dune-sagan, Borgerna i Star Trek och lite larv från Ringen-spektaklen och inte fått någon som helst ordning på resultatet. Ös sedan på med rymdskepp, CGI-monster, ett underjordiskt fängelse på en stekhet (!) planet som Riddick naturligtvis måste rymma ifrån…och så en Karl Urban som verkar spela sig igenom rullen på valium! Och Judi Dench må rättmätigt hyllas för den superskådis hon är, men här undrar man ju hur hon tänkte när en fullständigt medioker medverkan accepterades på i runda slängar 15 minuter totalt.
Vilket fail. Sudda i cv:t direkt.

coola rymdissolglajjor passar ändock alltid överallt

Om Vin Diesel är det väl inte så mycket att orda. Hans ändå coola gubbe (och med den karismatiska RÖSTEN) är här ett sorts offer för att ha hamnat i ett manus modell uselt och intetsägande. Han förtjänar bättre om man nu ändå ska hålla hans karaktär vid liv.

The Chronicles of Riddick är rena rama skräpet. Hur mycket effekter och CGI man än stoppar in. Framför allt är den riktigt tråkig. Man bryr sig inte ett skvatt om hur det ska gå. En tvättäkta skitrulle i alldeles för fina kläder.
Tyvärr för regissören och hans skapelse kan ytan inte dölja sunkigheten på det som serveras.

Enhanced by Zemanta