War for the Planet of the Apes (2017)

Dags att stänga (?) historien om Caesar och hans hopplösa försök att leva i lugn och ro med sin apflock.

Att leva det götta livet i de stora urskogarna på en framtida jord, efter att det numera bekanta viruset (de föregående filmerna remember?) slagit ut större delen av mänskligheten, tycks vara snudd på omöjligt. De återstående människorna skickar sina stridigaste trupper för att ta kål på Caesar och co till varje pris. Att sitta ned och tala om fred och samförstånd existerar icke.

Rullen tar sin början bara strax efter att förra filmen gick i mål. Caesar, lika formidabelt spelad av Andy Serkis som vanligt bakom CGI:n, är trött på stridigheter och osämja. Hans motpart i människolägret, The Colonel (en iskall Woody Harrelson), har givit sig fan på att utrota varenda apa som finns kvar. Här snackar vi icke ljus framtid för fem öre. Samma regissör som förra gången, Matt Reeves (Cloverfield), och han kan förstås sina grejer här. Tekniken med apekatterna är om möjligt tagen till ännu högre nivåer, och ofta sitter jag och kommer på mig själv med att tänka; ”jäklar vad bra de dresserat aporna som kan göra si och så..!” Jag tror verkligen på det jag ser framför mig när det gäller tekniken.

Det är en mörk rulle. Kanske mörkast av dem alla i den nya trilogin. Efter en, i ärlighetens namn, rätt lång startsträcka tar det sig dock ordentligt! Caesar med ett gäng betrodda måste ge sig ut på roadtrip. Målet är att göra upp med den tokige översten, som nu verkligen skitit i det blå skåpet, en gång för alla. Caesar har släppt alla tankar på fred och samförstånd. Hämnd och ond bråd död är vad som gäller. Damn!

fruktad överste med bister sidekick

Trots mörkret och dysterheten missar inte Reeves chansen att trycka in lite sidekickshumor och diverse filmiska referenser till andra filmer. DESSUTOM, är man lite bevandrad med originalrullen från -68…kommer man att hitta snygga cirklar som sluts här. Smutt säger jag.
Och, härligt värre med en rulle som nästan helt sätter apor i fokuset, hela tiden. De blir hjältarna, de som jag sitter och håller på. Inte nådigt att vara företrädare för den mänskliga rasen här. Snacka om destruktivt släkte. Harrelson gör en bra insats som den helt världsfrånvände översten. Den lilla speltid han har. För här är det verkligen apor som dominerar duken. På ett förbannat snyggt sätt.
Serkis och hans ap-skådisar äger förstås. Till och med lustigkurren Steve Zahn har hyrts in till passande roll! Den såg man inte komma.

En vrålsnygg och passande avslutning (?) på den moderna trilogin. Mörker, action, viss komedi, äventyr, livsfilosofi och ett rejält vemod.
Jag lyfter på hatten!

 

I SoF-poddens #100 kan du höra mer om apekatternas kamp. Jag och Fiffi (som har en lite mer problematisk inställning till rullen) möts i ett hederligt battle! Lyssna här bara!

Apornas planet: Uppgörelsen (2014)

Apfilm nr 2 i ”rebooten”. Jomen jag satt ju där med de där hatiska 3D-glajorna på skallen dårå. Detta till en film som inte hade ett skvatt att tillföra i DEN tekniken. Man undrar bara: VARFÖR envisas med att prångla ut nya popcornsrullar i det här formatet?!

Nåväl, skit samma. Det var ju filmen vi skulle foka på. Jag gillade första rullen för ett par år sedan. Den med James Franco. Det var ett snyggt komponerat drama som mer än väl lade grunden till hur hela storyn kommer att utvecklas. Inte minst slutade den jäkligt snyggt. Det kändes verkligen som DEN rullen tog sin tid för att grunda hela konceptet.

Nu möter vi upp utanför San Francisco igen. En jäkla lång tid har uppenbarligen förflutit sedan det ödesdigra viruset slog ut nästan hela jordens befolkning. Apkolonin under den buttre men stolte Caesar frodas och lever ganska välmående. Människor har man inte sett röken av på typ 10 år. Naturligtvis går det bara ett par minuter innan DET ändras. Konfrontation och allmän osäkerhet plus darriga avtryckarfingrar på de rätt spaka människorna som kanske inte hade räknat med att springa på apekatter så pass nära lämningarna av det gamla stolta SF (inte biografen då alltså!).

Nu vill de ”hårlösa aporna” bara mecka lite med en kraftstation i närheten för att få igång elförsörjningen ned till ruinstaden. En sorts bräcklig ”vapenvila” (eller vad man nu ska kalla det) mellan apor och mankind kommer till stånd. Caesar är ingen hjälteapa som litar på mänskorna direkt..men ok då. De kan väl få sin el kanske. HAHAHA..jaja…om allt vore frid och fröjd skulle ju såklart filmen plötsligt vara slut! Nej, här behövs lite katalysatorer för att göra allas tillvaro orolig och instabil! Och orosmomenten hittas på båda sidor i leden. Hos aporna hos den rälige, ärrade och maktkåte apan Koba (den opålitlige apekatten från förra rullen ni minns…!), och hos människorna i den enfaldige och icke långsiktigt tänkande tjommen Dreyfus (Gary Oldman…visst serru!). Mänskohjälten Malcolm (Jason Clarke) förespråkar vett och sans..och kanske till och med lite allians med apkulturen…men får knappast gehör för sina funderingar. Och allt som kan gå på tok gör naturligtvis det! Caesars trötta insikt om att det inte går att lita på människor överlag stämmer rätt bra, men han får också lära sig att apor minsann kan vara rejäla ögontjänare de med!

dags för lite monkey business?

Dagens rulle känns betydligt mer som ett nedslag en stund i en tillvaro som stapplande försöker överleva i efterdyningarna av den Stora Katastrofen. Storyn är ganska rak och enkel. Oheliga allianser ingås, bryts och fördomar och rädsla får utlopp. Det är såklart den gamla hederliga berättelsen om andras kulturer och okunnighet inför dessa som sitter i förarsätet. Är den här delen mer som en sorts gedigen transportsträcka in mot ännu en del i berättelsen om ett par år? Känns som det va?

Men det är snyggt. Vansinnigt snyggt. Regissören Matt Reeves (Cloverfield) har lekt ihop en galet sömlös rulle med snitsiga effekter. Aporna KÄNNS verkliga, AGERAR så snorverkligt att man tror att producenterna kanske i själva verket har ägnat 20 år att dressera fram ett gäng schimpanser just för medverkan i den här rullen. Naturligtvis är det Förste Apskådespelaren Andy Serkis (undrar om han kan få nåt annat sorts jobb i framtiden) som står för grannlåten..och sedan har det liksom bara varit för CGI-folket att klona Serkis framför färgskärmarna. Jason Clarke har ingen Franco-utstrålning men det behöver å andra sidan inte vara någon större nackdel. Mer fokus på storyn då. Det som känns liiite tröttsamt hos San Franscisco-gänget är att Gary Oldman ÅTERIGEN får göra en snubbe som bara är sådär envist enfaldig och vägrar lyssna på vett, etikett och ganska normal logik. Oldman är ju rutinerad såklart, men man undrar om han inte blir trött på att nästan alltid bli inkastad i samma typ av roller…? Eller vaddå…tillräckligt mycket stålars så skiter man väl i det….kanske. Jaha ja, och sen var visst Keri Russell med också. Kul för henne, men sådär jättemycket intryck hinner hon inte göra med sin roll. Tycker jag.

Apornas planet: Uppgörelsen handlar egentligen bara om just en…uppgörelse…för stunden.
Men det räcker å andra sidan ganska långt när det visualiseras så snyggt som det gör här. Förra rullen var mer ”matigare” kan jag nog tycka…därmed inte sagt att den här rullen inte på något sätt är en stabilt bra uppföljare.
Jag hänger med på det fortsatta (?) tåget med omtaget på den klassiska envigen mellan människa och apa.

 

 

Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet (2011)

Men det är väl klart att man väntat på den här filmen.
Ända sedan det kungjordes under högtidliga former av firma Spielberg/Jackson att en film var på gång, har det ju liksom legat en sober liten doft av förväntan i luften. Kanske nostalgi också för oss som växt upp med denne pigge journalist och de osannlika äventyren.

Med det följer också en naturlig risk i form av att resultatet kanske inte alls motsvarar den bild gemene man och kvinna har om hur ett Tintin-äventyr ska gå tillväga. Men dessa farhågor kan man nästan slänga överbord helt och hållet…tack och lov.

Spielberg, som sköter regisserandet i denna första film, tar inga risker och håller sig på den utstakade vägen. Det enda som sticker ut är man gjort en mischmasch i manuset genom att mixa ihop huvudhistorierna från Krabban med Guldklorna och Enhörningens Hemlighet. Ett par partier är helt nya men passar in i den övriga storylinen utan större problem.

Kan man sin Tintin känner man igen sig utan problem. Både Spielberg och Jackson verkar ha insett att det inte är någon idé att återuppfinna figuren utan istället satsa sina pengar på att göra honom modern…låt vara med en släng av nostalgi.
Dagens digitala teknik är som en dröm i filmtillverkningen. Effekterna är många gånger häpnadsväckande och helt sömlösa. Ibland tror jag till och med att jag kika på riktiga bilder. Trots det digitala utförande får Tintin faktiskt lite personlighet och själ, främst tack vare rösten som görs av Jamie Bell i originalversionen. Liksom den gode kapten Haddock, denne lebeman och gamäng. Andy Serkis tar till vara kaptenens alla  röstliga utspel och gör dem stilenligt i gammal tradition. Allt spetsat med den lite typiska torra humorn.

dynamiska duon löser gåtor ihop

Det är som vanligt jakter, skumraskfigurer, gåtor, upptäckanden av alla de slag och naturligtvis en massa galen och fantasifull action. Fördelen med digital teknik visar sig ju inte minst vid dessa tillfällen då nästan precis vad som helst kan hända. Och gör det!

Trots den hypermodern tekniken håller sig Spielberg på rätt sida staketet och pytsar in blinkningar till de gamla goda serieäventyren. Bra omdöme där från filmgubbarna med skägg.

Tintins äventyr blir en fest för ögat, som kanske antagligen bara mår bra av ytterligare en titt. Det  händer så mycket hela tiden i högt tempo så risken finns att man missar något i detaljerna. Välkända historier som skruvats om lite, och ska man vara lite petig kanske den spetsigaste nostalgikänslan inte sitter där pga detta. Snygg underhållning, men om valet står mellan film och seriealbum vinner pappersversionerna trots allt.

Burke & Hare (2010)

Här har ni en som alltid haft ett gott öga till herr John Landis.
Och för alla som eventuellt nu inte har koll på denne gentleman; är det alltså en regissör vars bästa alster man får leta sig tillbaka till slutet 70-talet början -80 för att hitta. Då springer man raskt på snyggingar som tex Deltagänget, En Amerikansk Varulv i London, Ombytta Roller, den magnifika Blues Brothers och den sobert sköna Trassel i Natten (om den kan Fiffi berätta mer).

Utmärkande för Landis torde vara hans förmåga att mixa stilar, vare sig det är komedi med action eller komedi med skräck. Svårt att beskriva, men Landis har alltid haft en sorts rebellisk stil som gått tvärt emot andra filmstilar lite, i alla fall känns det så i mina ögon. Dessutom är ju karln rätt berömd för att också ha basat över Wacko Jackson´s mest kända videos…där ju Thriller är läcker värre.

På senare år har den gode Landis dock uppenbarligen verkat lite mer under radarn, dykt upp med jämna mellanrum, dock utan speciellt större klass på sina alster om man jämför dem med den gyllene eran från förr. Landis är helt enkelt inte topnews länge som regissör. Här är nu då hans första fulllängdare sedan -98, och här fångar han upp den verkliga historien om ett par seriemördande filurer i 1800-talets Skottland. En tidsepok då intresset för att lära sig mer om människans anatomi var på tapeten. Kruxet var bara att det inte fanns så många döingar att praktisera obduktion på, och dåtidens professorer och lärde var hänvisade till avrättade fångar…vilka heller inte var så jättemånga i det stora sammanhanget.

William Burke och William Hare observerade bristen på lik och kom snart på en lukrativ rörelse, att mörda oskyldiga och sälja kropparna till de olika medicinska instanserna i Edinburgh! Mycket lönande, men också riskfyllt. Denna historia nu alltså i John Landis händer, och då blir det lite rysligt fast med roliga tvister såklart. Landis kan inte hålla sig från att skoja till det ordentligt och smyger in galna detaljer och högst osannlika komplikationer. Samt kör sin specialitet; in med små cameoroller av mer eller mindre känt filmfolk.

Som Burke och Hare figurerar Simon Pegg och Andy Serkis, och de behöver ju ingen större presentation. Möjligen att det är kul att se Serkis som själv för en gångs skull. Övriga som skymtar förbi på löpande band i småroller är bla Tom Wilkinson, Isla Fisher, Tim Curry, Christopher Lee, Ronnie Corbett, Ray Harryhausen, Jenny Agutter och självaste Michael Winner.

oegentligheter pågår

Och visst, det fortsätter i god Landis-stil, stilsäkra miljöer och skämt av varierande grad. Komedin är så svart den kan vara men problemet blir att det inte händer så mycket mer efter att tonen är anslagen. Historien rullar på och det känns lite oengagerat, eller också är det jag som tittare som inte har rätta fokuset fullt ut. Där Landis en gång i tiden fick mig att gapskratta, nöjer jag mig nu med att fnissa lite avmätt.

Burke & Hare är inte en dålig film, men rätt intetsägande och lämnar inga som helst avtryck. Möjligen som en stunds oförarglig bagatell. Känslan är att 2000-talets Landis vill närma sig 1980-talets Landis men att karriärtåget numera håller sig på de mindre oattraktivare spåren där stationerna inte är lika många.

Rise of the Planet of the Apes (2011)

Har i Sverige begåvats med det vitsiga namnet “Apornas Planet: (r)Evolution”, och skall alltså ses som en sorts prequel till den första delen i den gamla klassiska filmserien.

Sålunda ignorerar den här historien de orsaker och händelser som redan tagits upp i de gamla filmerna (och de har vi ju redan avhandlat här i bloggen), likaså ger den blanka fan i att Tim Burton´s nyinspelning från 2001 ens existerar och skapar en helt egen plattform att utgå ifrån.

Och det gör den väl helt rätt i.
Will Rodman (James Franco) är en hängiven forskare i en inte alltför avlägsen framtid som envist försöker hitta ett botmedel mot fruktade hjärnförstörande sjukdomar som tex Parkinsons och Alzheimers. Via försök på schimpanser kommer han och kollegorna något på spåren som kan hindra sjukdomarnas förlopp, men lagom till det ska slås på stora trumman inträffar en olycka som lägger hela projektet på is. Will får av bara farten en liten schimpansunge; Caesar, med sig hem och upptäcker snart att den lille krabaten besitter oanad intelligens, en följd av de medicinska tester som hans mamma utsatts för. Åren går och Ceasars smarthet ökar lavinartat, vilket snart ska komma att ställa till besvär för alla inblandade. Will tvingas lämna ifrån sig Caesar som hamnar på en synnerligen ogästvänlig institution tillsammans med ett antal andra schimpanser där de behandlas illa och respektlöst, vilket får Caesar att börja skapa sin lilla revolt i hemlighet.

Som ”domedagsfilm” över hur galet det som vanligt går när människan leker Gud fungerar den helt ok. Tonvikten läggs på Caesar´s utveckling och hans insikt vem han är och håller på att bli. Will blir sålunda efterhand förpassad till att spela andrafiolen i Franco´s skepnad, något som också gör att han blir rätt blek och opersonlig i den rollen (vilket vissa säkerligen inte har något emot med tanke på alla åsikter som finns om denne skådis). Hursomhelst är det möjligen ett ödets ironi att Will samtidigt som han lyckats göra aporna smartare också oavsiktligt skapat en bieffekt som är förödande för människan när det gäller den nya medicinen.

Trots att vi alltså rör oss i ett filmhistoriekoncept som möjligen förpliktar både åt ena och andra hållet, står filmen rätt mycket på egna ben. Man behöver antagligen inte alls ha sett de andra filmerna för att förstå den här bättre. Manuset tar inga onödiga omvägar, glider långsamt från att ha haft fokuset på människorna och forskningen över till att följa Caesar och dennes utveckling till en individ som kommer att påverka hela framtiden och nå sin kulmen när det är dags för Charlton Heston´s  rymdskepp att så småningom krascha långt in i framtiden (håll utkik efter just det rymdskeppet i nyhetsrapporteringen i filmens bakgrund!)

Sällan spännande men dramatisk och inte  så hemskt over-the-top vad gäller känsloutspelen i historien. Vi förstår att det finns ett starkt band mellan Will och Caesar, som försvagas alltmer ju mer Caesar inser att de han älskar mer eller mindre tvingas vända honom ryggen vilket får Caesar att sätta sina artfränder i första rummet. Regissören Rupert Wyatt jobbar med säkra kort vad gäller effekterna och cgi-framställning av apor, sålunda in på banan med Andy Serkis, som ser till att det är toppklass i det framförandet och med ganska lätta medel styrs vår medkänsla över till de illa behandlade aporna ju längre historien rullar på. Andra roller som skymtar förbi är alltid sevärde John Lithgow, buttre  Brian Cox och anmärkningsvärt bleka Frieda Pinto som Will´s kärleksintresse.

Rise of the Planet of the Apes är effektiv och bra gjord, satsar inte allt krut på överdådiga effekter men stilar till det där de finns (finalen är maffig). Godheten i människans val att förändra framtiden till det bättre kan inte klandras, men den olycksbådande atmosfär som smyger sig på ju mer det går åt skogen är förtjusande obehaglig och fungerar kanske  som en sorts symbolisk varning att gudslekande inte görs ostraffat. Bättre än väntat och som reboot i filmserien helt okej.