Etikettarkiv: Brian Cox

Apr 21 2017

The Autopsy of Jane Doe (2016)

the-autopsy-of-jane-doe-2016-posterAtt hänga hos obducenter, oavsett ens egen fysiska form, är icke det mest upplyftande man kan ägna sig åt. Att hänga med dem i filmiskt ryslighetssammanhang spär dessutom på ett extra lager av den där obehagliga känslan.

Upplagt då alltså för otrevligheter i norsken André Ovredals (Trolljägaren) nya rulle, bekostad av en säck Hollywoodpluringar. Istället för att trycka plattan i mattan i nån svulstig visuell popcornsstund väljer han att smyga ut den här lite nedtonade och enklare, men ack så olustiga, skapelsen.

På det lokala bårhuset i nån liten avkrok på den amerikanska landsbygden huserar far och son obducenter. Inte alls några galningar eller blodtörstande typer. Nej, högst normala personer som driver det lilla familjeföretaget (??) enligt konstens alla regler. Nu är plötsligt en upphittad stackars kvinna på plats på det stålkalla obduktionsbordet. Kvällens Jane Doe. Hittad begravd i betong i en husgrund i samband med ett annat brott som polisen kallats ut till. Men vem är nu kvinnan? Och vad dog hon av? För att ha legat begravd ser hon dessutom oförskämt bra ut för att vara lik. Hoppsan. Varningsklocka?

Obducent-pappa Tommy (den pålitlige Brian Cox) övertalar sin son Austin (Emile Hirsch) att stanna kvar för att hjälpa farsgubben med denna sena ”leverans”. Och Austin som precis skulle ge sig ut på date med flickvännen Emma (Ophelia Lovibond). Äsch, vad gör väl en timme hit eller dit? Klart grabben ställer upp. Han ska ju trots allt ta över verksamheten en vacker dag.

janedoe_pic

familjeföretaget drar igång verksamheten

Så börjar nu en natt man långsamt ska glömma som åskådare till denna lilla mysryslighet. Eller mysrys och mysrys…när obducentknivar kommer fram och gör vad obducentknivar brukar göra, här i närbild och utan förmildrande kamerafilter, då blir det ännu lite mer obehagligt. Men inget mot vad som väntar när far och son plötsligt börjar hitta..ja..hitta är banne mig rätt ord här…märkliga…grejer… i Janes Doe´s kropp! Hu! Härifrån är det nu en resa längs olustens väg. Samtidigt rasar en storm utanför (klassiskt), strömmen försvinner med jämna mellanrum (klassiskt igen) och stället nere i källaren (but of course) ser så där murrigt lurkigt ut med sina gamla träpaneler och annan rekvisita som skvallrar om ett svunnet 70-tal…typ.

Vår norske regissör håller det effektivt och rakt. Till och med när extraordinära saker börjar hända. För det blir lite grejen med dagens rulle; trots att den i grunden är stöpt i samma mall som många liknande alster..vet man inte riktigt var den ska ta vägen. Och det om något är väl ett bra betyg på en film som ändå rör sig inom beprövade koncept.

Obehagligt, gåtfullt och ganska gott om spännande sekvenser.
En bra filmstund helt enkelt.
Och så lite ruggig också!

 

avsnitt 85 förslagI SoF-poddens #85 gillar vi dagens rulle ännu lite mer. Lyssna bara!

Sep 20 2016

Forsaken (2015)

forsaken-posterEn western igen. Gött.
Denna gamla slitna (dock inte utslitna…om du frågar mig) genre, som möjligen har haft lite svårare i dessa ”moderna tider” att hitta storpublik. Westernfilmernas guldepok, 40, 50- 0ch 60-talen är long gone. Men ibland så, hittar en pärla fram igen.

Idag är det hemvändartider för gamle revolvermannen John Henry Clayton (Kiefer Sutherland). Märkt av deltagande i det amerikanska inbördeskriget har han liksom bara drivit runt och försörjt sig som gunslinger med tvivelaktigt rykte. Varit full i varje saloon..typ. Hamnat i bråk varhelst tillfälle uppenbarat sig. Samvete och trötthet har dock hunnit ifatt och nu vill han bara hem till ”sin” lilla stad i Wyoming i början på 1870-talet.

Hemkomsten blir dock kärv. Fadern (Donald Sutherland) är traktens präst och har aldrig förlåtit John för vägen han valde. Hans mor har gått bort, dessutom lär vi oss snabbt att det finns en tung ryggsäck med gamla minnen och händelser både hos pappa prästen och John. Och som om detta nu inte vore nog plågas hela trakten av en skrupelfri storpotät som köper upp rancherna i omgivningen. De farmare som inte vill sälja ”övertalas” snabbt av badass-banditer i tjänst hos den skoningslöse ”affärsmannen” McCurdy (Brian Cox).

Javisst, upplagt för råkurr och moralisk standoff. John försöker i det längsta vända andra kinden till när flåbusarna i staden upptäcker vem han är…och försöker provocera till bråk. Hur länge ska det hålla? Filmen har en lugn startsträcka och laddar förstås upp för klimaxet. Både i berättarstil och musik känns det hela som en uppdaterad 50-tals western. Och detta menat i positiv mening. Framför allt lyckas dagens regissör Jon Cassar (tv-serien 24) med fint foto och att ta fram den lågmälda men ändå engagerande stämningen i filmen. Kiefer gör det dessutom bra. Känns trovärdig. Extra kul förstås att han här får möta pappa Donald som motspelare, har faktiskt bara skett en gång tidigare (1993).

forsaken-4-600x400

prata om gamla tider..med viss reservation

Mer traditionell både i visuellt utförande och berättande än i tex Jane Got a Gun, kanske tilltalar det en gammal westernnörd som mig lite extra. Absolut inget nytt att berätta, snarare en sorts homage om man så vill till svunna tidens westerns.
Dessutom tjusas jag lite lagom larvigt av att min gamla filmkärlek Demi Moore får vara med på ett hörn, och faktiskt också får vara lite åldrad och sådär snyggt grå i vissa av hårslingorna. En liten detalj, men ger också filmen en liten (okej, liiiten) aura av realism.

Bra drama, med förväntade shootouts (där man faktiskt inte heller skjuter så där satans bra som i andra rullar). Elegante badasset ”Gentleman” Dave (Michael Wincott) förtjänar också att nämnas.

En western i det mindre, icke desto mindre underhållande, formatet.

Dec 17 2013

Red 2 (2013)

Filmvärlden behöver sin Bruce Willis.
Även en Bruce på halvfart betyder såpass mycket underhållning att det mesta slinker ned som en väl smaksatt glögg, om vi nu ska anpassa ordvalen till årstiden.

Naturligtvis, NATURLIGTVIS, var ju den första rullen den bästa. Och roligaste. Som vanligt blir det här mer av en upprepning, när det viktigaste inte är storyn utan att man ska få med så många karaktärer från förra filmen igen. En vattnig berättelse kan ju sällan eller aldrig döljas, men här lyckas man ganska bra. Skriver ganska, för visst märker man att det är synnerligen konstgjort och ansträngt för att få till de ändock rätt underhållande actionsekvenserna.

Precis som förra gången är det gamla synder från förr som kastar skuggor över nutiden där Frank Moss (Willis) försöker leva ett normalt förortsliv med flickvännen Sarah (Mary-Louise Parker)…fast man redan vet att Frank tycker det är astråkigt att vara vanlig svenne. Envise kompisen Marvin (John Malkovich) är naturligtvis den som drar in Frank i dessa nya galenskaper. Som vanligt blir våra hjältar efterlysta och jagade då de verkar stå på allas kill-list. Och vad är det med det gamla begravda caset ”Nightshade” som plötsligt verkar poppa upp från ingenstans…?

Mer worldwide, mer tempo, mer A-skådisar på listan.
Men inte automatiskt bättre för det. Mitt gnälliga jag vill hävda att manuset egentligen bara är en samling lösryckta scener hopbundna av en oerhört krystad historia. Mitt lite mildare jag tycker det hela är helt ok och ganska trevlig underhållning för stunden.
Alltså, vem har tråkigt i sällskap med Willis, Parker, Malkovich, Helen Mirren (för lite screentid på henne!) och Brian Cox (på honom också!)!??!

För att spica upp anrättningen har en sockrad check gått till Anthony Hopkins som gör en kuf på beställning. Som en dag på jobbet för Sir Anthony, fast kanske med ett litet smil i mungipan. En annan lockcheck skickades till Catherine Zeta-Jones som rysk förförisk militär med gott öga till Frank. Filmen sämsta och mest onödiga roll och som egentligen inte tillför något alls.

Malkovich har som vanligt lite problem med förklaringarna

Nu ska jag dock inte sitta här och gnällpella tjurigt.
Filmen gjorde väl vad den skulle herregud. Man vet precis vad som väntar och det är precis det man får. Inga som helst överraskningar bakom hörnet. Å andra sidan är det lite småkul av och till hela tiden att höra Willis och Malkovich munhuggas och att nye regissören Dean Parisot har givit Parker mer tid att leverera sin underfundiga humor och snygga looks.

Red 2 är standarthrilleractionkomedi i rätt ok form. Missar man att se den har man absolut inte gått miste om något, och ser man den kommer man att märka att det absolut finns tråkigare 116 minuter i livet.
Förväntad rulle med förväntad utgång. Fast vi behöver ingen trea.
Godkänt, men inget man lägger på minnet.

Second opinion:
Henke på Fripps Filmrevyer var inne lite på samma linje att en Bruce Willis ÄR alltid en Bruce Willis…!

 

Aug 17 2011

Mer från sommarsoffan!

State and Main (2000)

För en filmintresserad kan en film om en fiktiv filminspelning vara väldigt mycket meta, och förhoppningsvis lite underhållande. Speciellt om det är en komedi.

David Mamet, ett ess när det gäller manus och ihopknåpande av diverse intriger, tycks här ha fått fritt spelrum att svänga till en liten historia om ett filmteams minst sagt envisa bekymmer i tillverkandet av en komedi. Mamet står dessutom för regin, och har lockat till sig namn som William H. Macy, Alec Baldwin, Julia Stiles och Sarah Jessica Parker i rollistan.

Men det är naturligtvis Philip Seymour Hoffman som sticker ut. Som den tafatte och blyge manusförfattaren Joseph i filmen sprider han skön osäkerhet och mysfaktor. Speciellt som han lyckas kära ned sig i en av invånarna i den lilla stad som invaderats av filmteamet. Macy är hittepå- filmens regissör som får ligga i för att ha någon som helst kontroll på allt som sker till höger och vänster. Lokalbefolkningen krånglar, manuset måste hela tiden skrivas om, Baldwin som den stora stjärnan, med smak för väldigt unga tjejer, måste ständigt hållas efter, den kvinnliga stjärnan Sarah Jessica P vägrar visa brösten i nyckelscener (men kan tänka sig att göra det för lite extra betalt). Kort sagt, det händer lite av varje här. Lägg därtill ett par lokala affärsmän som tänker sig göra en extra hacka rent ekonomiskt för att ha Hollywood runt husknuten.

Som komedi är det rätt trivsamt, om än rejält överdrivet (får man hoppas!). Mamet har uppenbarligen varit med i Hollywood ett tag och får säkert in ett par träffsäkra smällar mot branschen med galenskaperna i den här historien. Rätt rappt tempo i all sin snurrighet, det är många biroller som ska råka ut för både ett och annat. Tonvikten läggs dock på alltid sevärda Macy och Hoffman, där just Hoffman väl är den som i slutet får stå för den sansade och lite vettiga inriktningen i den här filmen.
Kul bagatell som lämnar lite feelgoodkänsla efter sig.

Ironclad (2011)

Behöver världen egentligen ännu en film om engelsk medeltid, ett stort slott, en grym kung och en mystisk, plågad men naturligtvis ädel, främling som fixar alla ur knipan? Troligen inte. Men å andra sidan är det väl egentligen inte så jättemånga filmer utav alla de som produceras årligen som heller behövs, så det kanske inte är något att fundera alltför länge på.

Här en fantasifull utläggning med viss faktisk bakgrund om den impopuläre och rent avskydde Kung John som år 1215 mer eller mindre tvingades till att underteckna det inte helt okända Magna Carta, vilket märkbart reducerade hans makt i riket till förmån för alla fria herremän, baroner och grevar som fick mer kontroll över sina egna ägor.
När filmen börjar har Kung John (Paul Giamatti) bestämt sig för att det ändå får vara nog med tramset, samlar ihop en armé av legoknektar och annat löst folk för att systematiskt och gärna medelst våld ta tillbaka land och borgar längs vägarna i England. Naturligtvis passar han på att göra processen kort med de som sätter sig upp mot honom, vilket absolut inte är ett bra sätt att samla pluspoäng om man redan är allmänt hatad.

Det enda som egentligen återstår innan makten är tillbaka i kungens händer är att lägga beslag på borgarnas borg, Rochester Castle (”den som kontrollerar borgen kontrollerar England!”) Rättrådiga kämpar tänker dock inte ge sig och därför samlas en måhända liten men effektiv skara i borgen som strax blir belägrad av kungens trupper, varvid ett utnötningskrig tar vid. Laguppställningen i borgen innehåller alla typer enligt standardformuläret som är så vanligt i filmer av denna sort. De opålitliga men godhjärtade, de godmodiga, de tvivlande, den vackra (förstås!), de tveksamma och lite förrädiska, och naturligtvis den tyste, dystre, hemlighetsfulle ärrade veteranen från korstågen som är en jäkel på att slåss trots sin gudstro.

Inga som helst överraskningar på manusfronten, men rätt välgjort och detaljrikt även om det väl får klassas som lite fattigmans-Robin Hood i utförandet och budgeten. Dramatiskt och våldsamt värre i vissa scener, möjligen det man kunde ha kortat ned lite utan att historien hade blivit sämre för det. Varning istället för lite för effektsökeri med flygande kroppsdelar till höger och vänster.

James Purefoy (misstänkt lik Thomas Jane!) klarar sig här betydligt bättre i huvudrollen som ärrad korsriddare än vad han gjorde som hattbeklädd kämpe i Solomon Kane. Brian Cox tycks alltid ha en plats i vilken historia han än dyker i, men den som naturligtvis äger varje filmruta han medverkar i är Paul Giamatti som enerverande kungajäkel. Skönt överspel som trimmas ihop perfekt med Giamattis förmåga att med högtravande minspel och dräpande kommentarer krama det bästa ur sin rollfigur.
Stundtals snyggt utfört men i slutänden ändå en typisk mellanfilm.

Aug 16 2011

Rise of the Planet of the Apes (2011)

Har i Sverige begåvats med det vitsiga namnet “Apornas Planet: (r)Evolution”, och skall alltså ses som en sorts prequel till den första delen i den gamla klassiska filmserien.

Sålunda ignorerar den här historien de orsaker och händelser som redan tagits upp i de gamla filmerna (och de har vi ju redan avhandlat här i bloggen), likaså ger den blanka fan i att Tim Burton´s nyinspelning från 2001 ens existerar och skapar en helt egen plattform att utgå ifrån.

Och det gör den väl helt rätt i.
Will Rodman (James Franco) är en hängiven forskare i en inte alltför avlägsen framtid som envist försöker hitta ett botmedel mot fruktade hjärnförstörande sjukdomar som tex Parkinsons och Alzheimers. Via försök på schimpanser kommer han och kollegorna något på spåren som kan hindra sjukdomarnas förlopp, men lagom till det ska slås på stora trumman inträffar en olycka som lägger hela projektet på is. Will får av bara farten en liten schimpansunge; Caesar, med sig hem och upptäcker snart att den lille krabaten besitter oanad intelligens, en följd av de medicinska tester som hans mamma utsatts för. Åren går och Ceasars smarthet ökar lavinartat, vilket snart ska komma att ställa till besvär för alla inblandade. Will tvingas lämna ifrån sig Caesar som hamnar på en synnerligen ogästvänlig institution tillsammans med ett antal andra schimpanser där de behandlas illa och respektlöst, vilket får Caesar att börja skapa sin lilla revolt i hemlighet.

Som ”domedagsfilm” över hur galet det som vanligt går när människan leker Gud fungerar den helt ok. Tonvikten läggs på Caesar´s utveckling och hans insikt vem han är och håller på att bli. Will blir sålunda efterhand förpassad till att spela andrafiolen i Franco´s skepnad, något som också gör att han blir rätt blek och opersonlig i den rollen (vilket vissa säkerligen inte har något emot med tanke på alla åsikter som finns om denne skådis). Hursomhelst är det möjligen ett ödets ironi att Will samtidigt som han lyckats göra aporna smartare också oavsiktligt skapat en bieffekt som är förödande för människan när det gäller den nya medicinen.

Trots att vi alltså rör oss i ett filmhistoriekoncept som möjligen förpliktar både åt ena och andra hållet, står filmen rätt mycket på egna ben. Man behöver antagligen inte alls ha sett de andra filmerna för att förstå den här bättre. Manuset tar inga onödiga omvägar, glider långsamt från att ha haft fokuset på människorna och forskningen över till att följa Caesar och dennes utveckling till en individ som kommer att påverka hela framtiden och nå sin kulmen när det är dags för Charlton Heston´s  rymdskepp att så småningom krascha långt in i framtiden (håll utkik efter just det rymdskeppet i nyhetsrapporteringen i filmens bakgrund!)

Sällan spännande men dramatisk och inte  så hemskt over-the-top vad gäller känsloutspelen i historien. Vi förstår att det finns ett starkt band mellan Will och Caesar, som försvagas alltmer ju mer Caesar inser att de han älskar mer eller mindre tvingas vända honom ryggen vilket får Caesar att sätta sina artfränder i första rummet. Regissören Rupert Wyatt jobbar med säkra kort vad gäller effekterna och cgi-framställning av apor, sålunda in på banan med Andy Serkis, som ser till att det är toppklass i det framförandet och med ganska lätta medel styrs vår medkänsla över till de illa behandlade aporna ju längre historien rullar på. Andra roller som skymtar förbi är alltid sevärde John Lithgow, buttre  Brian Cox och anmärkningsvärt bleka Frieda Pinto som Will´s kärleksintresse.

Rise of the Planet of the Apes är effektiv och bra gjord, satsar inte allt krut på överdådiga effekter men stilar till det där de finns (finalen är maffig). Godheten i människans val att förändra framtiden till det bättre kan inte klandras, men den olycksbådande atmosfär som smyger sig på ju mer det går åt skogen är förtjusande obehaglig och fungerar kanske  som en sorts symbolisk varning att gudslekande inte görs ostraffat. Bättre än väntat och som reboot i filmserien helt okej.

Nov 9 2010

Red (2010)

Frank Moses (Bruce Willis) har det lite tråkigt i livet. Bor ensam i stora huset på lugna gatan i idylliska villaförorten. Det enda roliga han verkar ha som nybliven pensionär är att ringa och flörta med tjejen på pensionsmyndigheten. Och till råga på allt lackar det mot jul också.

Nu är dock Frank inte vilken pensionär som helst, något som blir uppenbart den natt ett gäng tungt beväpnade figurer bokstavligen försöker skjuta Frank och hans hus i bitar. Listige Frank reder dock upp situationen och gör processen kort med de maskerade inkräktarna som verkar vara av det mer organiserade slaget. Men varför var de efter Frank? Kan det möjligen ha något att göra med att vår huvudperson är en pensionerad stenhård agent från inget mindre än…taa-daa..CIA…och kan svaren möjligen sökas i det förflutna och hos vissa av hans gamla kumpaner..? Sagt och gjort, Frank påbörjar en lustiger resa som tar både honom och oss tittare med på en karuselltur av det mer trivsamma slaget.

Naturligtvis gör sig Bruce Willis helt rätt i den här rollen. Det är liksom en Bruce-roll, effektiva one-liners, mustig action och ett gott humör genom hela filmen. John McClanes spöke känns plötsligt inte så långt borta. Historien snäppar dessutom upp sig ett par nivåer när gamla proffs som Morgan Freeman, John Malkovich (äntligen en värdig knäppgöksroll till denne favorit!), Brian Cox och inte minst Helen Mirren (ingen kan som hon bära upp ett prickskyttegevär…) gör entré. Mot dessa gamla rävar står ungdomen i form av CIA-agenten Cooper (Karl Urban) som utan att kanske veta varför plötsligt finner sig jagandes Moses och hans anhang som anses vara en säkerhetsrisk för nationen. Moses och co använder nu all sin list och tuffhet för att gräva i det förflutna och komma fram till varför myndigheterna uppenbarligen vill se dem ganska stendöda.

Dagens regissör, tysken Robert Schwentke (Flightplan), har fattat grejen med den här historien. Han låter Willis och gänget hållas, ger dem lite fritt spelrum. Ungefär som en gammal skolklass på återföreningsutflykt. Tempot lullar på i lagom takt, inte för fort och definitivt inte för saggigt. Där humorn tappar i fräschet piskar actionsekvenserna in som rappa snärtar, trots att filmen har en good-feeling nästan åt det varma komedihållet är actionbitarna ganska hårda och våldsamma och explosioner i flertal saknas definitivt inte. Mary Louise Parker är väl något av det sjätte hjulet i det synnerligen udda gänget, men som Franks kärleksintresse på pensionsmyndigheten hamnar hon av en slump i det ystra gänget och skäms inte för sig. Parker är en gudabenådad komediaktris och har ett underbart minspel som kommer till pass både en och två gånger. Samspelet med Willis är riktigt roligt och flirtigt.

Red innehåller en starkt konstruerad story som faktiskt inte är så jätteviktig och inget att ägna för mycket funderingar på. Grannlåten i filmen står rollinnehavarna för och samspelet är av det skönare slaget. Lite humor, lite underhållande filmvåld och en hoper gamla rävar mixade med nytt och etablerat i rollistan tillsammans med ett lagom trivsamt driv gör den här filmen till en riktig underhållande  upplevelse.
Gammal är trots allt kanske bäst….?