Etikettarkiv: Kiefer Sutherland

Sep 20 2016

Forsaken (2015)

forsaken-posterEn western igen. Gött.
Denna gamla slitna (dock inte utslitna…om du frågar mig) genre, som möjligen har haft lite svårare i dessa ”moderna tider” att hitta storpublik. Westernfilmernas guldepok, 40, 50- 0ch 60-talen är long gone. Men ibland så, hittar en pärla fram igen.

Idag är det hemvändartider för gamle revolvermannen John Henry Clayton (Kiefer Sutherland). Märkt av deltagande i det amerikanska inbördeskriget har han liksom bara drivit runt och försörjt sig som gunslinger med tvivelaktigt rykte. Varit full i varje saloon..typ. Hamnat i bråk varhelst tillfälle uppenbarat sig. Samvete och trötthet har dock hunnit ifatt och nu vill han bara hem till ”sin” lilla stad i Wyoming i början på 1870-talet.

Hemkomsten blir dock kärv. Fadern (Donald Sutherland) är traktens präst och har aldrig förlåtit John för vägen han valde. Hans mor har gått bort, dessutom lär vi oss snabbt att det finns en tung ryggsäck med gamla minnen och händelser både hos pappa prästen och John. Och som om detta nu inte vore nog plågas hela trakten av en skrupelfri storpotät som köper upp rancherna i omgivningen. De farmare som inte vill sälja ”övertalas” snabbt av badass-banditer i tjänst hos den skoningslöse ”affärsmannen” McCurdy (Brian Cox).

Javisst, upplagt för råkurr och moralisk standoff. John försöker i det längsta vända andra kinden till när flåbusarna i staden upptäcker vem han är…och försöker provocera till bråk. Hur länge ska det hålla? Filmen har en lugn startsträcka och laddar förstås upp för klimaxet. Både i berättarstil och musik känns det hela som en uppdaterad 50-tals western. Och detta menat i positiv mening. Framför allt lyckas dagens regissör Jon Cassar (tv-serien 24) med fint foto och att ta fram den lågmälda men ändå engagerande stämningen i filmen. Kiefer gör det dessutom bra. Känns trovärdig. Extra kul förstås att han här får möta pappa Donald som motspelare, har faktiskt bara skett en gång tidigare (1993).

forsaken-4-600x400

prata om gamla tider..med viss reservation

Mer traditionell både i visuellt utförande och berättande än i tex Jane Got a Gun, kanske tilltalar det en gammal westernnörd som mig lite extra. Absolut inget nytt att berätta, snarare en sorts homage om man så vill till svunna tidens westerns.
Dessutom tjusas jag lite lagom larvigt av att min gamla filmkärlek Demi Moore får vara med på ett hörn, och faktiskt också får vara lite åldrad och sådär snyggt grå i vissa av hårslingorna. En liten detalj, men ger också filmen en liten (okej, liiiten) aura av realism.

Bra drama, med förväntade shootouts (där man faktiskt inte heller skjuter så där satans bra som i andra rullar). Elegante badasset ”Gentleman” Dave (Michael Wincott) förtjänar också att nämnas.

En western i det mindre, icke desto mindre underhållande, formatet.

Okt 15 2014

TV-Landet: 24: Live Another Day (2014)

24_posterJa det var väl kanske bara en tidsfråga innan Jack kom tillbaka. Ändå.

Efter att ha kämpat sig fördärvad genom 8 säsonger av tv-drama blandat med tung action och mer eller mindre otroliga intriger och konspirationer…fick Jack Bauer smyga ut i den stora ovissheten efter sista avsnittet i finalsäsongen. Känslan var att det inte fanns mer att berätta om den lojale och synnerligen okonventionelle patrioten. Som dessutom ”som vanligt” lyckades fortsätta att vara efterlyst, trots att han jobbat för nationens säkerhet. Så kan det gå! Vad skulle hända med den envise ensamvargen?

Drygt 4 år senare kommer här svaret. Om nu konceptet som 24 en gång i tiden ”uppfann”, att låta en serie handlingar utspelas i realtid, kändes rejält utslitet mot slutet…och kom igen…i ärlighetens namn var inte alla avsnitt sådär enormt underhållande utan mer transportsträckor…så vet man lite bättre den här gången. Smarta filmbossar i kostymer hade kanske känt att världen ändå saknade sin Jack. Trots alla ”arvtagare” i serier som Homeland, The Blacklist och allt vad de heter…fanns nog känslan lite där ändå att låta agent Bauer en än gång få komma tillbaka. Men samtidigt gällde det att inte upprepa sig. Den stigen var naturligtvis alltför upptrampad efter 8 säsonger.

241242

Svaret verkade till slut vara lika enkelt som smart. Sätt Jack i en annan yttre miljö, varför inte ett annat land, och korta ned säsongen! Om serier under bra många år verkade leva efter principen med minst 20 avsnitt per säsong….har det skett en mycket trevlig utveckling även på den fronten. Som inte bara gäller dagens objekt. Kortare och snabbare säsonger! Det nya svarta?

Således, när nu Jack plötsligt dyker upp på CIA:s radar igen gör han det i London! Fåordig och bister i blicken. Ett hett byte att fånga, vilket ett par handlingskraftiga agenter snabbt gör. Men, fångar man verkligen Jack Bauer så lätt? Eller har han som vanligt något i kikaren? Och varför?

243244

För en som uppskattat seriekonceptet är det förstås en välkommen comeback Kiefer Sutherland gör som den buttre och sällan leende hårdingen Jack. Samma korta, väsande, tonfall. Samma envishet och samma beslutsamhet. Vid det här laget är det väl ingen, varken motskådis eller tittare som behöver tveka ett uns på att den härjade fd agenten numera är beredd att gå hur långt som helst för att nå sina mål. Vilket han får gott om tid att göra även över de här tolv avsnitten (!) som den här ”säsongen” består av.

På tal om det ja, hur löser man tidsfrågan på en serie som heter 24 och bygger på att timmar på ett dygn läggs på hög? Inga problem, man gör bara ett lagom stort hopp på lämplig plats i handlingen så har man kortat 12 timmar. Dessutom rätt smart då handlingen koncentreras och vässas mer.

246249

Likt förr är det misstro, förrädare och till och med gamla uvar från förr som dyker upp i London. Temat för dagen är ”som vanligt” terrorism blandat med hämnd för gamla synder. Vi återser William Devane, nu som President Heller på statsbesök i den engelska huvudstaden. Heller hamnar i skottgluggen både politiskt och privat och övervakas oroligt av sin dotter Audrey (Kim Raver) (Jacks gamla flamma remember?) Hon som var bortom all hjälp efter fångenskapen hos kineserna. Nu verkar hon ha hämtat sig så pass att hon dessutom gift sig med presidentens stabschef (Tate Donovan). Hur ska det gå nu när Jack störtar in i hennes liv igen? Nya för säsongen är den tuffa kvinnliga CIA-agenten Kate (Yvonne Strahovski) och CIA-stationschefen Navarro (Benjamin Bratt) som plötsligt får mer att handskas med än han trott från början. Plus ett par andra lite oväntade namn som dyker upp i rollistan! Trevligt!

Dessutom: ingen Bauer utan den knasiga men underbara sidekicken Chloe O´Brian (Mary Lynn Rajskub), som manusförfattarna verkligen KLÄMT in i handlingen synnerligen ansträngt den här gången, men vaddå..en Chloe måste vi ju ha såklart! Det enda på minuskontot här är att någon uppenbarligen tittat för mycket på Noomi Rapace eller Rooney Mara…och har fått för sig att en datahackaer av rang faktiskt bara MÅSTE se ut som en gammal punkare. Oerhört tramsigt grepp om du frågar mig. Men så är det. Man kan inte få allt i livet som man vill ha det.

248245

Något mer av handlingen går egentligen inte att skriva då man hotar att avslöja vad det hela handlar om. Men som vanligt är det full fart och till seriens stora plus ska också läggas att den inte drar sig för en del luriga turer och ett par rejält oväntade scener.

24: Live Another Day borde väl egentligen bara hetat Säsong 9 rakt upp och ned. Nu vill man möjligen ta ett nytt tag på gamle Jack, och då duger det inte med beprövade titlar. Här måste uppfinnas lite nytt lockande! Jaja, grundstommen är dock densamma och de små justeringarna i formen och de yttre förutsättningarna är bara av godo. Nu är väl frågan om hur Jack tänker sig framtiden? För hur slutar det egentligen här?

 

247

Sep 22 2014

Fattigmans-Gladiator, fartdårar och ständigt detta YA-larv

Fy fasen alltså. Vilken start på hösten.
Nästan overkligt knasig om du frågar mig. Först ramlar man ur sadeln efter en käftsmäll som fortfarande, även om höstsolen fortsätter att trevande leta sig över hustaken på morgnarna som vilken annan dag som helst, känns ringande i öronen…och vad händer sen? Jo då drabbas man av superduperförkylning, säkert med ett inslag av speciellt svår halsfluss (?), vilket gör att en hel vecka bara ytterligare försvinner i det som kallas livet. Och ni vet ju att när en man blir sjuk…ja då blir han SJUK!

Därför fortsätter de turboliknande skjutjärns-recensionerna att fylla bloggen här en stund till. Det finns trots allt en diger backlog som ska tömmas efter ”augusti/septembertöcknet”.

 

Pompeii (2014)

Paul W.S. Anderson igen. Ni vet ju säkert vid det här laget att jag har lite svårt för den regisserande snubben. Speciellt sedan han hamrat sönder Resident Evil-serien. Han har så att säga en ganska brant uppförsbacke i min bok.

Nu gör han då film på välkänd katastrof från historien. Och gör en sorts action-take på ämnet! Herregud! Inget fel i att göra spelfilm om händelsen…men att göra billig actionstory av det! Oh my. Inte blir det bättre av det känns som värsta formen av fattigmans-Gladiator möter Romeo och Julia. Det hjälper inte ens att man kallar in ”Jon Snow” från GoT. Kit Harington är så blek så blek och känns HELT bortkommen. Än värre är kanske att man lurat in gamle Kiefer Sutherland på lite betald semester för att spela tunikaförsedd dåre från det mäktiga Rom. Sutherland förlorar nästan all trovärdighet som skådis (har han förresten haft nån..?) med sitt GALNA överspel! Kan vi skylla på regissören? Jag hoppas det.

Nej nej, det här var ju för trashigt. En rackarns B-rulle försedd med skapliga effekter. Först tänker jag att jag ändå ska skriva några positiva ord om CGI:n och de sista minuterna i rullen då det faktiskt händer något i filmen…men vad fan…en sådan sunkrulle som det här ändå blir måste ändå få stå där med skammen i form av ett underkänt betyg. Basta.

 

Need for Speed (2014)

Jag är väl inte den som avfärdar snygga bilåkarstunts bara sådär. Klart det finns läckerheter inom det området också.
Här bjussas det på filmversion av känt tv-spel. Har inte spelat och kommer inte att göra det.

Nödtorftig historia har värkts ihop för att få dagens huvudperson Aaron Paul (Breaking Bad) att dels kunna vara med i knasigt streetrace i Kalifornien och dels kunna ta sig till just Kalifornien från östkusten. Vad är väl bättre än att göra det på olagligt vis i snabb bil med alldeles för hög fart.

Filmen gör precis vad den ska. Inget mer. Inget mindre. Full fart på gasen och ett par rejält snyggt komponerade racingsekvenser. Underhåller milligramvis då och då när man glor på den, men i samma sekund man stänger av är den borta från medvetandet. Imogen Poots behöver dock inte skämmas för sig som den rätt charmiga sidekicken/kärleksintresset Julia. Dessutom är jag lite svag för underhållande Rami Malek från The Pacific. Här får han några minuter i alla fall.
Naturligtvis en helt onödig film.

 

Divergent (2014)

Men vad fan är det med de här YA (young adults)-historierna!? Bara för att det kommer EN måste det väl inte dundra in ett dussintal yviga kopior på ämnet!?! Fan vad jag blir arg alltså. Ytterligare en postapokalyptisk USA-framtid. Här Chicago som lever bakom höga staket i en egen liten bubbla. Alla invånare måste tillhöra en speciell grupp med särskilda förmågor och uppgifter (VARFÖR??!?) De som styr (suck) tror minsann att det är melodin att bygga demokratin på (ha!).

”Som vanligt” en ung kvinna i centrum. Hon MÅSTE välja i filmens inledning (håhåjaja) och sen är det bara att leva med beslutet. KLART hon är speciell dessutom! Och måste dölja sin hemlighet. Här ska tränas, bli förälskad i den tystlåtne snubben med tatueringar. Hon ska hånas och retas och utsättas för allehanda jävligheter. Och så ska det nystas upp konspirationer också! Plus den plastiga romantiken. Helt jävla ointressant filmjävel alltså.

En sorts mischmasch där man försöker sno allt som Hunger Games har lyckats med. Här är det katastrofpannkaka. Men, som min gode bror så vist påpekade, ”vi är ju inte direkt målgruppen här kanske….” Å andra sidan känner man igen en dålig kopia på ett bra original när man utsätts för den. Och att klämma in en styltig Kate Winslet som stiff överkucku hjälper inte direkt.
Generande dålig ripoff på HG är vad som bjuds här.

 

Jun 29 2014

Sommarklubben: Hotet inifrån (2006)

Javisst, det är kanske nåt halvlökigt över den här thrillern i Secret Service-miljö…men det har ändå tillräckligt mycket underhållningsvärde för att kvala in i årets klubb.

Vi får en ganska smärt och slimmad Michael Douglas som ärrad agent och livvakt i presidentens stab. Vi får också en proper och kostymerad Kiefer Sutherland, lika butter som Jack Bauer, men mer av paragrafryttare här. Vi får dessvärre också en likblek och usel Kim Basinger som presidentfru. Jisses vad dålig skådis hon är alltså! Hur har hon kunnat hålla sig kvar så länge i Hollywood!?

Nåväl, storyn då? Den gamla vanliga; någon vill plocka presidenten, frågan är vem eller vilka? Hotet verkar plötsligt komma från insidan av Vita Huset. Alla måste kollas upp och banne mig om inte vår man Douglas blir misstänkt. Bauer…flåt…Sutherland blir som värsta spårhunden på Douglas. Om han är skyldig? Vad tror du? Men vad är det då för hemlighet Dougie-boy tycks dölja…?

Hotet inifrån är regisserad av en gammal tv-skådis (Clark Johnson) och på pluskontot ska föras att Johnson håller det kort, kör gärna med snabba klipp och tar rejäla kliv framåt hela tiden i handlingen. Logiken brister såklart lite och fattigmansstämpeln lyser igenom ibland.
Rappt berättad och med stundtals trivsamt, om än förutsägbart, flow gör den sig ändå rätt bra som sommarunderhållning. Även vid en återtitt.
Bristfällig bevakning i sommarnatten.

 

Feb 26 2014

återtitten: The Lost Boys (1987)

Och kolla här då. På tal om att åren går.
Så ung, så kaxig, så full av det där typiska full i fan-leendet som möjligen är lite signifikativt för hela släkten. Jag menar naturligtvis Kiefer Sutherland. Ett av affischnamnen i dagens lugubra och nostalgiska tillbakablick. Ibland är det ändå lite spännande när man går långt in i sitt arkiv och bara liksom sträcker ut näven mot närmsta hylla.

Ni som möjligen var med då när det begav sig, kommer kanske ihåg hur det sprangs på bio och gloddes på den här rullen med stor förväntan. Typisk actionrulle/teen-hittepå med det rätta 80-talsstuket. De varma färgerna, den murriga musiken som givetvis innehöll sin beskärda del av det synthiga årtiondet, förvisso här också uppblandat med lite sköna melodiösa slingor av gamla ess som tex Roger Daltry, INX, Echo & The Bunnymen. Men vänta, det fanns ju så mycket mer; givetvis dyker den obligatoriska saxofonen upp efter bara runt 10 minuter! Detta trakterade instrument som ibland verkar få stå symbol för hela detta årtionde på film. Dessutom VISAS saxofonen upp i bild, passionerat tutad i av en muskulös hunk i sommarnatten! 80-tal!

Välkommen till kuststaden Santa Clara i Kalifornien. En sorts märklig blandning av surfarparadis och hippiekoloni. En kufarnas fristad. Kan möjligen frånskilda Lucy (Dianne Wiest) finna ro här med sina två tonårsgrabbar Sam (Corey Haim) och Michael (Jason Patric)? In och bo hos farfar (Barnard Hughes) i hans synnerligen märkliga hus. Michael spanar snart in tjejerna i trakten, och Sam..tja han verkar spana i det mer obskyra.
Som ryktet om att hela trakten är hemsökt av vampyrer. Att alla de barn och vuxna som försvunnit under åren, och vars ansikten sitter på var och varannan efterlystlapp, skulle vara offer för dessa blodsugare. Inte är det väl så…?

sluta larva dig nu Jack Bauer!

Vid rodret för denna MASSIVA 80-talsbomb av färger, murrighet, musik och lite lagom konstruerad spänning/mysrys står (ökände) Joel Schumacher stadigt. Vad man än vill säga om hans karriär så torde dagens film absolut kunna räknas in till det mer framgångsrika alstren han spottat ur sig. Han lyckas precis balansera storyn på gränsen mellan det pinsamt barnsliga och det lite mer tuffa mörka stuket. Naturligtvis hjälper dagens ensemble till. Kiefer S sportar en grym hockeyfrilla och fjunigt skägg i rollen som motorcykelbadasset David, frontman för det luriga (men i dag hopplöst fåniga) grabbgänget som alla, ALLA, är lite rädda för i den lilla staden. Boysen gör ju lite som de vill gubevars! Kan de rentav ha något att dölja? Givetvis blir nykomlingen Michael nanosnabbt förälskad i mystiska Star (Jami Gertz) som dessvärre tillhör just…David. Läge för envig där således..och vad ÄR det egentligen med David och hans gäng som lockar Michael så…? Och vad är bröderna Frog för pajsare (där bla den” andre Corey”…Feldman hittas) som Sam snubblar över!? Påstå att hela stan är ett fäste för vampyrer, demoner, varulvar och annat löst pack!

Ja herregud, det är tonårshumor, romantik, fånig action, lite effekter och fullt ös på musikfronten mest hela tiden. Kanske ordet man söker är….kitschig? I dag en ganska hopplös story att applicera på en modern publik, skulle filmen gjorts idag krävs det betydligt mörkare stil, tuffare CGI och kanske en väg bort från den här blandningen av nästan-jönseri och klyschig tonårsstinn dialog.

Lider jag av återseendet? Känns det pinsamt? Löjeväckande? Både ja och nej. Minnet säger mig att det här var rätt fräsigt en gång i tiden. En annorlunda upplevelse som behandlade vampyrtemat på ett lite mer rocknroll-tillgängligt sätt, om än med små försök att skapa kusliga effekter. Kanske hade den allt som behövdes då…rysligheter, tonårshumor, romantik, musik (saxen remember!!) och den där riktigt sköna känslan av ett amerikanskt 80-tal. Det förtjusar en aning. Samtidigt går det inte att komma ifrån att filmen är ett hopkok av yta och klyschor. Extra kul också att kolla in alla skådisar i yngre upplaga. Som vanligt hade ju ödet olika vägar utstakade för en del av dem. Här är de dock alla med på banan och underhåller på bästa sätt i all sin tramsighet.

The Lost Boys blir ännu en liten promenad ned längs nostalgins gator. Rätt underhållande då, lite mer larvig idag såklart. Ganska stabbig i flowet. Var man liksom jag med under det här årtiondet i målgruppen, går det dock att vara lite förlåtande mot både det visuella och innehållsmässiga. Liite småkul är det ju allt ändå.
Kanske man till och med skulle kunna säga….svagt charmigt..?

Enhanced by Zemanta
Jul 5 2013

Sommarklubben: Stand by Me (1986)

Det är något speciellt ändå med Stephen King och hans lite mer stillsammare berättelser, främst novellerna. Som att han lyckas fånga en sån där trivsam, varm och kännande känsla. Ska man sedan ge sig på att göra film av de här berättelserna krävs det ju nästan en regissör av samma stuk. Som vet hur att ta vara på det som berättelsen vill förmedla. Kanske som Rob Reiner.

Det här är en film jag inte såg igår precis, men alltid haft i bakhuvudet att återuppleva vid väl valt tillfälle. Som i en Sommarklubb!

In i arkivet bara och på med rullen. 10 minuter in i handlingen, ja kanske tidigare, vet jag varför jag gillade den så mycket från allra första början. Värmen, dramat och den underliggande sorgsenheten hos alla inblandade som ligger där under ytan och tillåts komma fram vid enstaka tillfällen. Visualiserat med säker hand av en filmgubbe som verkligen bryr sig om resultatet.

Sommaren 1959 bestämmer sig vännerna Gordie, Teddy, Chris och Vern att göra en walkabout för att skåda ett lik. En ung grabb sägs ligga döda ute i vildmarken ett antal kilometer från den lilla staden Castle Rock. De fyra kompisarna ser det som en spännande utflykt och hoppas på lite äventyr längs vägen. Världen är än så länge hemstaden, men vem vet vad som väntar runt hörnet?

Vad det också blir är en sorts liten själavandring för dem alla, då detta kommer att bli den sista gången de gör något större tillsammans innan skolan och framtiden kommer att skilja dem åt. De befinner sig mitt i brytningstiden mellan liten grabb och äldre pojke. När börjar allvaret och när tvingas man släppa det sorglösa? Reiner fångar den där känslan rätt så fint när han låter grabbarna liksom ta hand om varandra längs vägen.

Storartat charmigt skådespel av 80-talsnamn som River Phoenix, Wil Wheaton, Jerry O´Connell och Corey Feldman. Alla, utom bortgångne Phoenix, idag etablerade skådisar. Här fick de vara grabbar på gränsen till tonåringar i ett femtiotal som fångar stilen förträffligt. Att rullen sedan är försedd med ett attans fint soundtrack är ju bara bonus. Richard Dreyfuss hoppar in i en minroll som Gordie i vuxen ålder, den som står för berättandet i filmen och minns det här udda äventyret. En ung kaxig Kiefer Sutherland dyker också upp och gör livet surt för kompisarna. Och…en story som dessutom sportar en tanig John Cusack i en minroll kan väl inte vara fel?!

Stand by Me är finfin rulle om känslor, sorg och konsten att växa upp, att kanske inte känna stöd hemifrån…eller att uppleva känslan att sitta fast i förutfattade samhällsroller. Lägg till detta lite humor, lite äventyr och en myspyskänsla. Sedan kan man gå och lägga sig varm i kroppen och med ett leende.
Vänskap i sommarnatten.  

full starfull starfull star

Dec 6 2012

Phone Booth (2002)

Det tål att sägas ännu en gång; det är märkligt hur en man som Joel Schumacher har lyckats med konsttycket att blanda så extremt lågt med så mycket bra i sin karriär. Lika förstummad som man kan bli över hans magplask till filmer, lika nöjd blir man när han får till den där adrenalinlockande känslan i kroppen på mig som tittar.

Här en Joel-film som är mer än väl värd en återtitt.
Där regissören faktiskt har full koll på verksamheten och tajtar till en historia som på papperet möjligen först verkade nästan lite…fånig. Men små medel, bra klippning och stabilt skådespelande kan ibland göra underverk.

Stu Shepard (Colin Farrell) är allmänt odräglig och besvärlig i sitt ”yrke” som PR-snubbe. Snabb i käften och oftast inte med sanningen som ledstjärna. När han en hektisk dag mitt i New York av en händelse svarar i en telefonkiosk som står och ringer förändras allt. Och det är inte till Stu´s fördel. Eller är det kanske det…?

I dagens alster vill jag gå så långt att jag påstår; har man inte sett den här så är man helt klart in for a ride. Det är spänning, det är drama och det är påtvingad självrannsakan av det mer obehagliga slaget. Schumacher och manusansvarige Larry Cohen drar på ordentligt med självförnedrande sanningar som blandar in allt från nära, kära och tillkallade poliser. Orden ”spänt läge” och ”tätt drama” är väl mer än fräsiga ord att klämma in just här.

talkin´ to me…?!?!

Colin Farrell bär naturligtvis större delen av filmen på sina axlar, och lyckas finfint med gestaltningen av en stor bluffpelle som får igen med råge. Farrell klarar hela registret från kaxigt självsäker till lidande självförnedring på det mest trovärdiga sätt. Pålitlige Forest Whitaker dyker upp som stabil polis vilken får ett udda uppdrag på sin lott, medan Radha Mitchell och Katie Holmes mest får fungera som tålmodiga sidekicks i perifin…dock med nog så viktiga roller för historien. Och sedan har vi ju såklart Kiefer Sutherland. Med sin karaktäristiska röst har han väl aldrig gjort sig bättre i andra änden av en telefonlinje…!

Med en inspelningstid på endast tio dagar och dessutom inspelad i kronologisk ordning känns det ju som rena experimentfilmen, men Schumacher fixar minsann uppgiften rejält snyggt till en visuell och färgstark upplevelse utöver det vanliga…som också på köpet lyckas smyga in lite svart underhållande humor. Till och med som återtittsfilm skapar den reaktioner.

Phone Booth är en liten godbit som den annars rätt hårt kritiserade Schumacher ändå måste ha cred för. Liksom Colin Farrell. Här bjuds det både på spänning och obehagliga sanningar mest hela tiden. Älskare av stinna actionalster tillhör möjligen de som blir besvikna. Som njutare av hårt dialogdrivet drama med spänningsfaktor kan jag däremot inte låta bli att tycka att det här är en oerhört bra film. Även vid en återtitt.

Sep 27 2012

Tema Western: Young Guns (1988)

Med tanke på i vilket årtionde dagens bidrag till höstens tema skapades, så var det väl inte mer än naturligt att en sorts MTV-version av en av westerns kanske mest kända karaktärer skulle se dagens ljus. Och varför inte? Hela 80-talet tillhörde väl på något sätt ungdomen…eller? Färgerna, musiken, modet…och filmerna.

Western som genre kändes vid den här blippbloppande tiden rätt stendöd i Hollywood om man kikar lite snabbt i de historiska rullorna och ska tro statistiken. En och annan rulle naturligtvis, men överlag en kategori som sakta men säkert var på väg att trängas ut till den absoluta bakgården.

Kanske var det då ett snilledrag, kanske var det ren förbannad tur, av producenterna James G. Robinson och Joe Roth att plötsligt få för sig att satsa på en film om Billy the Kid. Möjligen hade någon av herrarna också en speciellt bra dag rent tankemässigt då det konstaterades att det inte gick att komma med en ”vanlig” film the old western style. Nä, här gällde det att flörta ordentligt med MTV-generationen annars skulle nog projektet vara dead in the water från början.

The Kid kör egen lösning på problem

Eftersom den unge William Bonney (tja alltså Billy the…) var mest…ung…under sin korta men glansfulla period i verkliga livet, gällde det att anpassa storyn, hitta rätt figur att gestalta Bonney samt omge honom med idel kända namn i rollistan som skulle tilltala biokidsen…om man nu skulle tvinga på dem lite good old western igen alltså.

Någonstans måste man också ändå ge cred till filmmakarna för dagens laguppställning, Emilio Estevez som den lynnige och labile Billy och bakom honom namn som Charlie Sheen, Kiefer Sutherland, Lou Diamond Phillips, Delmot Mulroney, Casey Siemaszko. Alla naturligtvis strategiskt inplockade för att charma, förföra och få 80tals-generationen att känna sig hemma bland de övriga, lite mer traditionella, namnen som Terence Stamp, Jack Palance, Brian Keith och Patrick Wayne (jepp, Johns grabb!)

Storyn då, unge Billy plockas upp på gatan av den hederlige ranchägaren John Tunstall (Stamp) och får en fristad som cowboy på ranchen där redan resten av de ystra ynglingarna ovan finns. Skurkaktigheter i form av boskapsmagnaten Murphy (Palance) hotar och snart utbryter ett regelrätt boskapskrig med förödande konsekvenser för gänget på ungdomsgård…förlåt..den hederliga och goa ranchen. Ytterligare några manussidor senare har också Billy gjort sig ett namn som ökänd lagbrytare, och vips är legenden i rullning.

Om man nu tror att allt detta är ett ihopfabulerat verk för att få fart på en synnerligen fantasifull historia, får man smälla sig själv en aning på fingrarna. Lite slående i luntorna visar nämligen att den verklige Billy faktiskt jobbade under en verklig Tunstall som medlem i  en cowboybesättning (”The Regulators”) vilka alla blev indragna i det s.k. Lincoln county wars i slutet på 1870-talet i New Mexico, en konflikt som handlade om kontrollen över boskap i området och inbegrep både giriga ranchägare och korrumperade sheriffer. Och mitt i alltihop då Billy the Kid.

godhjärtad yngling när det hettar till

Av allt detta har regissören Christopher Cain yxat grovt och satsat krutet (!) på snabbt tempo, oerhört ytliga nedslag i de historiska händelserna för att måla upp en godhjärtad men totalt opålitlig huvudperson. Givetvis med glimten i ögat. Med sina kända namn i rollistan påminner det också om en ensemblefilm, men det är trots allt inte någon tvekan om vem som är huvudpersonen i historien. Manuset vet också att nummer ett måste vara action i alla dess former för att hålla en sådan pass svag historia, som det ändå i sammanhanget är, uppe under speltiden. Snygga shootouts varvas därför med lagom mycket 80-talshumor och skenet av visuell skitighet och laglöshet. De unga aktörernas vita tänder missar ändå naturligtvis aldrig (med några få undantag) att le sina bästa idolsmajl vid väl valda tillfällen. Rent finansiellt var detta dock en smärre succé, med en uppskattad budget på 13 miljoner dollars klirrade cashen in ordentligt och till dags dato har i runda slängar 45 mille ramlat in…hyrfilmsmarknaden inräknad. Troligen mer beroende på formen filmen presenterades i, än genren i sig…

Young Guns är ytlig western från Hollywood i en tid då den här genren inte sågs på med något större hopp. De populistiska greppen med snabb action och fräsiga klipp ihop med lika fräsig musik och lite tönthumor gör att den kanske ibland mörka historien bakom Billys levnadsöde helt kommer bort. Här är han bara go och gla, om än lite galen mest hela tiden. En uppföljare producerades några år senare, men den förtjänar mest glömska. Som film är dagens friskus till temaalster inte bra egentligen, mer som ett trivsamt besök på High Chaparral i Småland.

Sep 22 2010

Monsters vs Aliens (2009)

Alltså, jag är ju lite svag för de här nya tidens dataanimerade hittepå-tokerier. Många av dem, inte alla så klart, har en friskhet och fantasifullhet som tilltalar kidsen men också oss vuxna. Inte sällan jobbas det in en liten filmflört till oss gamlingar som glor på det, vilket ofta blir väldigt trevligt och förnöjsamt. Bakom dagens alster står en av de stora vad gäller dataanimation, Dreamworks Animation Studios, vilket betyder grabbar och tjejer som verkligen vet hur man underhåller, gör det på ett garanterat snyggt sätt och framför allt lockar oss vuxna med lite digra namn i röstskådislistan.

Här historien om vackra Susan som ska till att gifta sig med en självgod och karriärkåt tv-väderman. På självaste bröllopsdagen bär det sig dock inte bättre än att Susan blir träffad av en mystisk meteorit (!) som störtar från himlen, och snart förvandlas hon från den väna lilla varelse hon är till enorm version av sig själv. Myndigheterna är snabbt framme, lägger beslag på henne och stänger in henne i den hemligaste av hemliga baser under namnet Enormica. Det visar sig snabbt att det finns fler kufiska varelser instängda på denna bas, alla ansedda som onaturliga monster i någon form och isolerade från den övriga världen. Denna brokiga samling med Susan i spetsen får dock snart rycka ut och rädda världen (läs USA) när plötsligt en rymdinvasion av den grymme galenpannan Gallaxhar hotar.

Som vanligt en flippad historia som dock blir väldigt förnöjsam tack vare våra något illa ansedda och ovanliga hjältar. Vad Dreamworks lyckas väva in i all tecknad action är också en och annan liten mänsklig känsla om tillkortakommanden och brister vi alla har, och olikt Disney/Pixar som ofta har en tendens att smyga in sockersöta lösningar på det mesta, låter Dreamworks regissörer sina alster vara lite mer tilltufsade med steget mot vuxenhumor lite mer taget. I mina ögon är just Dreamworks tillsammans med Disney/Pixar för tillfället i en klass för sig vad gäller filmer av den här sorten. Inget fel på röstinsatserna heller där Reese Witherspoon, Seth Rogen, Hugh Laurie, Will Arnett och Kiefer Sutherland står för de verbala höjdpunkterna på ett alldeles förträffligt sätt.

Monster vs Aliens bjussar på skratt, teknisk fulländning och en stundtals tokrolig humor och passningar som inte sällan leder oss vuxna i tankebanor mot gamla tiders sci-fi-filmer och äventyrliga alster som spottades ut i Hollywood när filmmonstren av den gamla skolan stod högt i kurs under 50-talets gyllene era. Historien är tempofylld och som vanligt i filmer av den här sorten inte speciellt viktig i det stora sammanhanget, där den tekniska briljansen och framförandet spelar förstafiolerna. Kul för kidsen och kul för oss av lite äldre årgång, vilket än en gång bevisar att sinnet får vara hur ungt som helst. Eller?