Etikettarkiv: Joel Schumacher

Feb 26 2014

återtitten: The Lost Boys (1987)

Och kolla här då. På tal om att åren går.
Så ung, så kaxig, så full av det där typiska full i fan-leendet som möjligen är lite signifikativt för hela släkten. Jag menar naturligtvis Kiefer Sutherland. Ett av affischnamnen i dagens lugubra och nostalgiska tillbakablick. Ibland är det ändå lite spännande när man går långt in i sitt arkiv och bara liksom sträcker ut näven mot närmsta hylla.

Ni som möjligen var med då när det begav sig, kommer kanske ihåg hur det sprangs på bio och gloddes på den här rullen med stor förväntan. Typisk actionrulle/teen-hittepå med det rätta 80-talsstuket. De varma färgerna, den murriga musiken som givetvis innehöll sin beskärda del av det synthiga årtiondet, förvisso här också uppblandat med lite sköna melodiösa slingor av gamla ess som tex Roger Daltry, INX, Echo & The Bunnymen. Men vänta, det fanns ju så mycket mer; givetvis dyker den obligatoriska saxofonen upp efter bara runt 10 minuter! Detta trakterade instrument som ibland verkar få stå symbol för hela detta årtionde på film. Dessutom VISAS saxofonen upp i bild, passionerat tutad i av en muskulös hunk i sommarnatten! 80-tal!

Välkommen till kuststaden Santa Clara i Kalifornien. En sorts märklig blandning av surfarparadis och hippiekoloni. En kufarnas fristad. Kan möjligen frånskilda Lucy (Dianne Wiest) finna ro här med sina två tonårsgrabbar Sam (Corey Haim) och Michael (Jason Patric)? In och bo hos farfar (Barnard Hughes) i hans synnerligen märkliga hus. Michael spanar snart in tjejerna i trakten, och Sam..tja han verkar spana i det mer obskyra.
Som ryktet om att hela trakten är hemsökt av vampyrer. Att alla de barn och vuxna som försvunnit under åren, och vars ansikten sitter på var och varannan efterlystlapp, skulle vara offer för dessa blodsugare. Inte är det väl så…?

sluta larva dig nu Jack Bauer!

Vid rodret för denna MASSIVA 80-talsbomb av färger, murrighet, musik och lite lagom konstruerad spänning/mysrys står (ökände) Joel Schumacher stadigt. Vad man än vill säga om hans karriär så torde dagens film absolut kunna räknas in till det mer framgångsrika alstren han spottat ur sig. Han lyckas precis balansera storyn på gränsen mellan det pinsamt barnsliga och det lite mer tuffa mörka stuket. Naturligtvis hjälper dagens ensemble till. Kiefer S sportar en grym hockeyfrilla och fjunigt skägg i rollen som motorcykelbadasset David, frontman för det luriga (men i dag hopplöst fåniga) grabbgänget som alla, ALLA, är lite rädda för i den lilla staden. Boysen gör ju lite som de vill gubevars! Kan de rentav ha något att dölja? Givetvis blir nykomlingen Michael nanosnabbt förälskad i mystiska Star (Jami Gertz) som dessvärre tillhör just…David. Läge för envig där således..och vad ÄR det egentligen med David och hans gäng som lockar Michael så…? Och vad är bröderna Frog för pajsare (där bla den” andre Corey”…Feldman hittas) som Sam snubblar över!? Påstå att hela stan är ett fäste för vampyrer, demoner, varulvar och annat löst pack!

Ja herregud, det är tonårshumor, romantik, fånig action, lite effekter och fullt ös på musikfronten mest hela tiden. Kanske ordet man söker är….kitschig? I dag en ganska hopplös story att applicera på en modern publik, skulle filmen gjorts idag krävs det betydligt mörkare stil, tuffare CGI och kanske en väg bort från den här blandningen av nästan-jönseri och klyschig tonårsstinn dialog.

Lider jag av återseendet? Känns det pinsamt? Löjeväckande? Både ja och nej. Minnet säger mig att det här var rätt fräsigt en gång i tiden. En annorlunda upplevelse som behandlade vampyrtemat på ett lite mer rocknroll-tillgängligt sätt, om än med små försök att skapa kusliga effekter. Kanske hade den allt som behövdes då…rysligheter, tonårshumor, romantik, musik (saxen remember!!) och den där riktigt sköna känslan av ett amerikanskt 80-tal. Det förtjusar en aning. Samtidigt går det inte att komma ifrån att filmen är ett hopkok av yta och klyschor. Extra kul också att kolla in alla skådisar i yngre upplaga. Som vanligt hade ju ödet olika vägar utstakade för en del av dem. Här är de dock alla med på banan och underhåller på bästa sätt i all sin tramsighet.

The Lost Boys blir ännu en liten promenad ned längs nostalgins gator. Rätt underhållande då, lite mer larvig idag såklart. Ganska stabbig i flowet. Var man liksom jag med under det här årtiondet i målgruppen, går det dock att vara lite förlåtande mot både det visuella och innehållsmässiga. Liite småkul är det ju allt ändå.
Kanske man till och med skulle kunna säga….svagt charmigt..?

Enhanced by Zemanta
Dec 6 2012

Phone Booth (2002)

Det tål att sägas ännu en gång; det är märkligt hur en man som Joel Schumacher har lyckats med konsttycket att blanda så extremt lågt med så mycket bra i sin karriär. Lika förstummad som man kan bli över hans magplask till filmer, lika nöjd blir man när han får till den där adrenalinlockande känslan i kroppen på mig som tittar.

Här en Joel-film som är mer än väl värd en återtitt.
Där regissören faktiskt har full koll på verksamheten och tajtar till en historia som på papperet möjligen först verkade nästan lite…fånig. Men små medel, bra klippning och stabilt skådespelande kan ibland göra underverk.

Stu Shepard (Colin Farrell) är allmänt odräglig och besvärlig i sitt ”yrke” som PR-snubbe. Snabb i käften och oftast inte med sanningen som ledstjärna. När han en hektisk dag mitt i New York av en händelse svarar i en telefonkiosk som står och ringer förändras allt. Och det är inte till Stu´s fördel. Eller är det kanske det…?

I dagens alster vill jag gå så långt att jag påstår; har man inte sett den här så är man helt klart in for a ride. Det är spänning, det är drama och det är påtvingad självrannsakan av det mer obehagliga slaget. Schumacher och manusansvarige Larry Cohen drar på ordentligt med självförnedrande sanningar som blandar in allt från nära, kära och tillkallade poliser. Orden ”spänt läge” och ”tätt drama” är väl mer än fräsiga ord att klämma in just här.

talkin´ to me…?!?!

Colin Farrell bär naturligtvis större delen av filmen på sina axlar, och lyckas finfint med gestaltningen av en stor bluffpelle som får igen med råge. Farrell klarar hela registret från kaxigt självsäker till lidande självförnedring på det mest trovärdiga sätt. Pålitlige Forest Whitaker dyker upp som stabil polis vilken får ett udda uppdrag på sin lott, medan Radha Mitchell och Katie Holmes mest får fungera som tålmodiga sidekicks i perifin…dock med nog så viktiga roller för historien. Och sedan har vi ju såklart Kiefer Sutherland. Med sin karaktäristiska röst har han väl aldrig gjort sig bättre i andra änden av en telefonlinje…!

Med en inspelningstid på endast tio dagar och dessutom inspelad i kronologisk ordning känns det ju som rena experimentfilmen, men Schumacher fixar minsann uppgiften rejält snyggt till en visuell och färgstark upplevelse utöver det vanliga…som också på köpet lyckas smyga in lite svart underhållande humor. Till och med som återtittsfilm skapar den reaktioner.

Phone Booth är en liten godbit som den annars rätt hårt kritiserade Schumacher ändå måste ha cred för. Liksom Colin Farrell. Här bjuds det både på spänning och obehagliga sanningar mest hela tiden. Älskare av stinna actionalster tillhör möjligen de som blir besvikna. Som njutare av hårt dialogdrivet drama med spänningsfaktor kan jag däremot inte låta bli att tycka att det här är en oerhört bra film. Även vid en återtitt.

Aug 16 2012

Sommarklubben: Falling Down (1993)

Erkänn att du också har fått nog någon gång.
Liksom tappat det helt. Riktigt fått behärska den där kliande känslan av få utlopp för dina frustrationer där och då. I en vardag full av knasiga regler och i vissa fall galet löjliga principer är det lätt att känna sig granne med kaos och flippra ur för en sekund.

Som väl är, får man väl ändå säga, har de flesta av oss den där lilla spärren inom oss som självcensurerar alla galenskaper som på en sekund föds i sinnet. Men en som verkligen bara en dag bestämde sig för att utplåna det sista av den spärren är William ”D-Fens” Foster (Michael Douglas). I ett stekhett Los Angeles går absolut inget som han tänkt sig, och till slut får han liksom bara nog, lämnar sin bil på motorvägen och gör uppror mot hela…tja samhället. Illa för de stackare som kommer i hans väg.

Dagens bidrag till klubben är sannerligen en liten klassiker. En sådan film som nästan alla pratade om då det begav sig, väääldigt många kände igen sig i när det gäller krångligheterna Foster ställs inför. I mångt och mycket en sorts svart skröna med vissa komiska inslag. Men också en mörk historia om ett mänskligt psyke i förfall, en borttappad själ som på något sätt förlorat kontakten med verkligheten som den ändå ter sig för miljoner människor i världen.

Foster tar nu dock alltså ingen skit från någon, lyckas efter osannolika händelseförlopp komma i besittning av diverse olika vapen och har en förmåga att klara sig helt oskadd ur de våldsammaste konfrontationer som uppstår längs hans framfart i de slitnare delarna av änglarnas stad. Ganska snabbt kommer rapporterna in till polisen, och den pensionsfärdige snuten Prendergast (Robert Duvall) börjar lägga ett pussel över vem den okände mannen kan vara.

Vad framför allt filmen lyckades med när jag såg den första gången var att effektivt få mig som åskådare att vaggas in i ett hörn där man till en början tar Fosters parti helt och hållet, vem fan har inte lackat ur på idiotiska expediter i affärer liksom… En sorts snygg fint, vilket också innebär att det blir obehagligare ju längre resan pågår och ju mer som kommer fram om Foster. Douglas känns naturligtvis sådär galet klippt och skuren i sin kortklippta frisyr och neutrala utseende. Duvall är stadig som en bergvägg i sin gestaltning av den jovialiske polisen som bara har timmar kvar till pensionen. Till och med Barbara Hershey får vara med och leka på ett hörn i en mindre, men ack så viktig roll. Och betänk detta; det är ju Joel Schumacher som hållit i regipinnen! Och lyckats! Hallelujah!

Falling Down är fortfarande gjuten som en obehaglig berättelse om en sorts civil olydnad som går överstyr. Låt vara med viss ironisk komik i dialogen, men känslan i sinnet blir i slutändan rejält fadd, för att inte säga tragisk. Mörkt underhållande drama med ett manus som sakta uppdagar smärtsamma sprickor i fasader både hos polis och förövare. Mycket sevärd. Psykisk obalans i sommarnatten.

Dec 9 2011

Trespass (2011)

Att sätta sig ned framför en produktion signerad mer eller mindre odugligförklarade Joel Schumacher och med en patenterat överspelande Nicolas Cage i en av huvudrollerna låter ju som rena idiottilltaget. Kan möjligen Nicole Kidman i den andra bärande rollen rädda det hela?

Möt paret Miller med bångstyrig tonårsdotter i värsta lyxiga villan. Redan under förtexten matas jag med infon att Kyle (Cage) uppenbarligen är en sorts nisse i ädelstensbranschen och möjligen har en släng av kitschig sunkighet över sig, att hustrun Sarah (Kidman) mest glider omkring i det eleganta men sterila hemmet och munhuggs med trulig dotter. Det krävs ingen större tankeverksamhet för att fatta att relationen mellan makarna är rätt ansträngd trots att de försöker hålla någon sorts fasad för varandra. Således en äkta man med möjliga skumraskaffärer för sig och en hustru som uppenbarligen är olycklig i en vräkvilla med snitsigt alarmsystem. Vad mer kan väl regissör Schumacher vilja ha?

Jo ett gäng gansters som uppenbarligen har haft koll på Kyle och nu har bestämt sig för att lägga beslag på alla hans förmodade rikedomar inlåsta i husets fetingkassaskåp. Intrång i ”familjeidyllen” medelst våld och snart är hela familjen Miller gisslan i sitt eget hem.

Mycket har sagts, och kommer att sägas, om vår vän Schumacher. På senare år har det absolut varit mest spott och spä och regissören tycks ständigt finnas med på listor över de sämsta och värsta filmmakarna i modern tid. Att Schumacher på egen hand höll på att förinta hela Batman-konceptet med den uslare-än-usla ”Batman & Robin” är ju rätt solklart, men samtidigt får vi inte glömma att denne man också ligger bakom finingar som 80-talspärlan ”St. Elmo´s Fire”, vardagskaoset ”Falling Down” och den snuskigt spännande ”Phone Booth”. Möjligen har mannen peakat för länge sedan, men att helt räkna ut honom som en stolle-Per kanske ändå är lite förhastat…?

Dagens manus håller sig rätt stramt i standardformen till en början och Schumacher visar inga spår på att ta det hela till några oväntade lägen. Misstro och osämja hos förövarna, svek som avslöjas hos det äkta paret och ett sjujävla skrikande. Ja precis, det skriks till förbannelse till höger och vänster och värst är faktiskt Kidman vilket gör att man nästan sitter och hoppas på att någon av skurksen ska ge henne en riktig tystande uppsträckning.

firma Cage/Kidman i tillfälligt (?) underläge

Sakta men säkert övergår så filmen i något slags kammarspel, med avslöjanden både i skurkläger och inom familjen. Cage blir kaxig och börjar spela ut inkräktarna mot varandra, Kidman blir ständigt hotad med diverse vapen (och skriker lite till av bara farten)…och tja..det är väl det som händer i större delen av filmen. Naturligtvis finns en upplösning innehållandes den obligatoriska twisten och när vi går i mål är det väl enligt det mönster som anats mil i förväg.

Jag kan inte påstå att Schumacher gör det här dåligt. Och inte bra heller. Mer rutinerat, jämnstruket och utan att det sticker ut åt något håll. Cage är ju som han är med sitt överspel, vilket dock finner en sorts fristad i denna murriga historia. Kidman kan som få varva toppinsatser med grundstötningar och ändå komma ganska hel ur det, vilket denna historia är ett bra exempel på.

Trespass är lättviktig och strömlinjeformad om än med en ton av plågat kammarspel över sig, och jag dårå som gillar dialogdrivet drama på begränsade ytor kan just därför inte avfärda detta som rent blask. Visst intresse håller trots allt mitt fokus igång till eftertexterna.