Klart som det berömda korvspadet att ni hittar mig på plats när Mästaren Spielberg levererar nytt alster till filmduken.
Och kanske är det också rätt gubbe att ta hand om den här storyn, sprungen ur en roman…av vissa benämnd som ”den heliga graalen för 80-talets populärkultur”. Överdosera på 80-talet? Javisst varför inte? Kanske det som unge Wade (Tye Sheridan) också pysslar med när han i en nära, överbefolkad, framtid loggar in i The OASIS, en virtuell värld där alla kan mötas i vilken form som helst och nästan göra vad som helst. Varför inte en skattjakt på ett par gömda ”påskägg”, nycklar, som OASIS´skapare men numera avlidne Halliday (Mark Rylance), pulat in i nånstans i communityt.
Full fart från filmruta ett och jag bara sitter och njuter. Inte bara för att majoriteten av det som flipprar förbi anspelar på 80-talets alla filmer, böcker och spel. Nej, också för att Spielberg verkar ha skjutit upp sin sedvanliga keps på skallen, lutat sig tillbaka och liksom bara släppt handbromsen. Kan man kalla detta för ett fröjdsamt spektakel? Ja det kan man. Wade träffar nya kompisar i OASIS, det skurkiga står ett konkurrerande spelföretags headhoncho (Ben Mendelsohn) för. Också på jakt efter de gömda nycklarna…som inte bara ger rikedom i pengar utan också fullkontroll över OASIS. Men vänta, det är inte bara godis för film- och spelnostalgin…Spielberg låter även hälften av storyn utspelas i den ”verkliga” världen. Snygga hopp mellan de två miljöerna. Och kanske är det som vanligt..att den bästa delen är när det handlar interagerandet mellan kidsen, eller tonåringarna kanske de ska kallas. Spielbergs, och Hollywoods sötsliskiga moral om att alla behöver vänner..och ska vara sig själva, spottas förstås ut i parti och minut…men vet du…när det görs så snyggt som här…har jag inga problem med det.
Apsnygg film som tar mig med på en riktig joyride i drygt två timmar. Måste nog ses mer än en gång för att hinna uppfatta alla blinkningar. Bäst? Segmentet när Spielberg hyllar (?) gamle polaren Kubrick och låter oss besöka en gammal goding till film. Alltså, när bokstavligen den HÄR filmen plötsligt utspelas i DEN filmen. Mumma!
Jag morrade och muttrade efter Spielbergs snedkörning med Stora Vänliga Jätten. Nu, med The Post och så denna under bältet…..sitter jag lugnt i båten igen och myser. Tjo!
Okej. Det går inte att komma ifrån.
Det blir svårt att titta på den här filmen idag med fräscha och moderna ögon. Rullen lider alla helvetets visuella kval när det gäller tex hur vi såg på affärsvärldens modenycker 1988. Ta bara en titt på damernas frippor! Hu! Sminket!! Arrgh! Å andra sidan kan det också vara en riktigt puttrig påminnelse om hur 80-talet faktiskt var en sällan skådad färgfest i människors vardag. Tja, förutom hos de manliga finansvalparna på Wall Street då. En kostym är en kostym är en kostym. Genom alla år.
Här är det dock Tess (ett riktigt charmtroll i Melanie Griffth) som sliter hårt som sekreterare på Wall Street (eller kallas det administratör idag?), samtidigt som hon drömmer om att bli….nån…i världen där ekonomins hjul snurrar. Varje morgon tar hon Staten Island-färjan till myllret på Manhattan, och varje kväll tar hon sorgset färjan tillbaka. Åh, om hon ändå kunde få leva sitt liv dygnet runt i det där förföriska glittret bland skyskraporna….
Chansen kommer (förstås) då hennes bitchiga boss Katherine (en sjujädra härlig Sigourney Weaver) bryter benet på skidsemester i Europa och Tess tar tillfälligt över taktpinnen. Ger sig helt enkelt ut för att vara en chef och försöker sälja på snällis-finansgubben Jack (Harrison Ford) en idé hon jobbat på i det tysta. Hennes stora problem var att lansera tanken för Katherine som nu gjort den till sin. MEN, här ska smidas medans katten är borta! Enter ”affärskvinnan” Tess!
svunnet årtionde, tidlösa drömmar
Ja, jo, men visst. Rullen lider måhända av en åldrad inställning till affärslivet i USA anno 80-tal. It´s a mans world (undantaget kanske bitchen Katherine?), och Tess får ta till gammal hederlig förförarlist och spelandet på kvinnligheten för att lyckas med sina hyss. Å andra kan det också vara en sorts skön liten känga till det mansdominerade Wall Street. Och hela yuppie-kulturen också för den delen. Eller också är det bara en rackarns underhållande romantisk komedi som utspelas i en finansvärld vi annars lärt känna som hård och cynisk från detta årtionde (lex Wall Street från 1987..?).
När jag såg rullen första gången var vi nyss hemkomna från självaste New York. Klart som tusan intrycken och upplevelserna satt kvar i skallen. Att då få de visuella bekantskaperna man studerat på närmare håll bara dar innan…än en gång kastade i nyllet..förstärkte förstås bara njutningen.
Annars är dagens rulle en liten feelgood-film av bästa märke. Fortfarande. Se bortom det hemska modet (eller minns tillbaka med kärlek om du är i den generationen) och det går hur lätt som helst att fortfarande njuta av både komedin och romantiken här. Och glad-charmen! Jajamensan, den finns där fortfarande! Trots visst förlegat manus. Hela härligheten signerad regi-veteranen Mike Nichols.
Aj. Vilken jäkla smäll.
Besöket på loppis i somras lovade gott. 10 spänn. Obruten förpackning. Och, flera herrans år sen jag såg rullen sist. Vilken sommarkväll detta kunde bli.
Vilket misstag.
Långbenta amazonen Brigitte Nielsen begår alltså sin högtidliga filmdebut med lite svärd- och sandal-action. En försmådd kvinna ute efter hämnd. Ett kackigt ökenlandskap med påtagligt eko i den stora filmstudion i Italien. Nielsen är så usel så det det är plågsamt. Lika usel är den den så kallade storyn. Ett gäng scener i stort sett staplade på varandra. Ojojoj.
Men nostalgivärdet då Steffo?? Det roliga i att skåda ett alster från 80-talets mer lugubra sida, när lite naket, lite teaterblod och konstiga namn på folk och platser kunde dra publik.
Nej, men nej. Det går liksom inte. Jag vrider mig svårt i soffan och vet inte om jag ska skratta eller skämmas. I vissa lägen ska vi hylla vårt 80-tal. I andra ska vi bara hålla käften om det.
Men vänta, där dyker ju Arnold S upp också! Stackarn. Som vanligt hittar man de roligaste detaljerna när man läser bakomverket om filmerna. Här ger det oss att Arnie, gamängen. lovade den ökände producenten Dino De Laurentiis ett litet inhopp på några minuter, som en sorts cameoroll. Den listige Laurentiis höll dock muskelmannen kvar på inspelningen extra länge, filmade lite mer med honom…och via luddig klippning hade vi oss vips plötsligt en manlig karaktär som nästan var en huvudroll! Som dessutom egentligen ju var självaste Conan (man hade dock inga rättigheter till namnet så vips blev han ”Kalidor”)
Och javisst ja, Arnie och Nielsen hade dessutom en liten fling ihop privat de där muntra veckorna i Rom.
”här är det jag som bestämmer!”
Svårt åldrad rulle, som var rätt mycket dynga redan när den kom.
Enbart för tittare med självplågartendenser. Eller den som hade crush på den danska amazonen anno 80-talet. Själv tycker jag man kunde gått på originalidén att casta Sandahl Bergman som Sonja (hon tog badassrollen här istället som ”Queen Gedren”)
Ouuchhh.
(den som vill fördjupa sig lite mer i skvallret om dagens rulle…kan med fördel läsa Arnies biografi ”Total Recall” där han släpper små snaskiga detaljer…)
(oh the spoilers….)
Naturligtvis kunde inte Sylvester Stallone hålla sig från att karva på guldkalven lite till.
I och med Rocky III hade han säkrat succén i biljettkassorna, och tagit tillbaka Rocky Balboa till toppen av karriären. En synnerligen otrevlig motståndare hade pulvriserats och självaste Apollo Creed var nu Rockys bästa kompis! Allt frid och fröjd i vräkvillan..? Uppenbarligen inte, då Stallone jobbat på ännu ett manus som skulle komma att sätta den lejonhjärtade boxaren under enorm press ännu en gång.
Som sportsman och utmanare hade boxaren Balboa inget kvar att bevisa. Återigen gällde det att göra det personligt, få karaktären ur gungning än en gång, deppa ihop och sedan komma tillbaka som en annan fågel Fenix. Men hur gör man det i en filmvärld, där det är så oerhört lätt att upprepa sig i absurdum och kasta fram vattniga kopior? Stallones smala lycka må kanske ha varit att vi här befann oss mitt i årtionde som var turbulent på många sätt. Det kalla kriget existerade fortfarande i viss mån. Reagan satt vid makten i USA och lanserade sina oroväckande missilprogram till höger och vänster. Republikanen Reagan missade inte ett tillfälle att lansera USA som drömlandet när det gällde frihet, rättvisa och människosyn. Idag äcklig propaganda, men säkerligen tunga och imponerande ord på medelamerikanen…the Average Joe. Det oerhört västliga USA var just här den enorma kontrasten mot det stora slutna, stygga, Sovjetunionen.
Producentparet Robert Chartoff och Irvin Winkler, som följt Stallone på Rocky-resan ända från början, gav sin stjärna helt fria händer och full tillit när det var dags att knåpa ihop ett nytt manus. Gubbarna visste naturligtvis att vad än Stallone kom upp med skulle det innebära sköna pluringar i kassakistan. Så länge Sly slängde in den obligatoriska motgången och revanschen för sagans protagonist. Rocky Balboa var nu, nästan tio år efter debuten, ett varumärke, en hjälte, en ikon i filmvärlden..och Stallone måste naturligtvis ha varit mer än nöjd med utvecklingen av sin karaktär. Självklart behövde inte kostymnissarna oroa sig. Till dags dato är just Rocky IV den rulle i serien som spelat in absolut MEST pengar av dem alla.
Och visst kan man förstå det när man nu ser om filmen. Det ironiska är kanske ändå att sett till manus och story är det också den absolut sämsta filmen om Balboa och hans vedermödor. ”VÄNTA NU!”, tänker du kanske! ”Är han inte riktigt klok!??!” Är det inte här vi får sorg och glädje, spänning och smärta, fullständig triumf och ett rasande grant slutord från Stallone..? Den perfekta boxningsrullen! Eller?!
Nja, Stallone får naturligtvis till det, fighterna är tuffare än någonsin, motståndaren i den väldige tvåmetersmannen Drago är riktigt skrämmande, adrenalinet sprutar och dramaturgin är näst intill perfekt. Men bakom allt detta döljer sig en av de kanske mest löjeväckande historier jag sett på film. ELLER också är det hela en smart mörk komedi över tillståndet i världen just vid den här tidpunkten? Hade Stallone kanske en lurig tanke bakom allt i alla fall…?
När jag nu ser om rullen kan jag ärligt inte bestämma mig för om det jag ser är en sorts ofrivillig patriotism eller förlöjligande av en kär figur. Missförstå mig nu rätt här. Jag gillar Rocky. Jag gillar filmerna. Jag gillar passionen och spänningen de lyckas bygga. På ett sorts märkligt nostalgiskt sätt gillar jag dramaturgin, att Rocky ALLTID kommer tillbaka. Den här filmen har också naturligtvis sin plats i sagan. Som en fläskig förlängning av den väg Stallone valde i och med Rocky III. Är Rocky-filmerna seriösa skapelser? Inte då! Efter första filmen, och framgången, SKULLE Stallone kunna ha låtit sin figur vara och låtit Rocky Balboa bli en av de där mer hyllade karaktärerna från seriösa sportdramer som faktiskt letat sig in i personers hjärtan för att deras historia hade något att berätta.
Nu valde Stallone att driva sin figur vidare i ett enda syfte, att hela tiden göra honom till en superkille, den som alltid måste bevisa att ALLT är möjligt. Att vinna publikens villkorslösa kärlek genom att visa upp stenhård boxningsaction som dittills aldrig visats förut är självklart mer eller mindre genialiskt.
Fasen, hade jag själv kommit på den idén hade jag naturligtvis kört på det också!
Nåväl, Stallone satsar således till kanske Reagans stora glädje på att ge Sovjet en rejäl känga i dagens äventyr. En rysk delegation av synnerligen tjuriga och fyrkantiga ryssar dyker upp i USA med boxaren och militären Ivan Drago (Dolph Lundgren). Uppvisningsmatcher står på programmet, men Drago vill förstås möta Rocky, som känner sådär inför en sådan match. Envise och tjattrande Apollo Creed (Carl Weathers) ser dock chansen till lite personlig revansch i tillvaron, uppenbarligen missnöjd med livet som välbeställd boxningspensionär. Han mer eller mindre tjatar sig till att få möta Drago i Las Vegas. Showmannen Creed tänker naturligtvis icke missa en sekund att synas i rampljuset igen. The russkies har dock inga planer på att spela med i uppvisningen och Dragos order att vinna till varje pris.
Manuset missar här inte en sekund att spela på skillnaderna mellan öst och väst.
I ett av de kanske mest smaklösa intågen till en boxningsring dyker Creed upp i ett inferno av musik, rök, plymer, färger, showdans och en styltig James Brown! Kan det bli värre? Ja, det kan det. Drago gör förstås, FÖRSTÅS, processen kort med Creed på värsta tänkbara sätt. Kom ihåg att det ganska ihåliga manuset ju behövde en KRAFTIG katalysator för att stärka motviljan till de här humorlösa och stela typerna från öst. (Box)Handsken är så att säga kastad när den sorgtyngde och asförbannade Rocky kräver en match mot Drago på dennes hemmaplan i Moskva. Här ska saker ställas till rätta, detta hugg i ryggen på den amerikanska livsstilen måste hämnas! Ja ni märker ju att jag raljerar rätt ordentligt här. Men det går liksom inte att låta bli.
Idag kan vi möjligen se på det här manuset och le lite åt de billiga tricks historien hittar på. Stallone åker till Sibirien (typ) på träningsläger, bor i primitiv stuga, kutar i lössnö, hugger ved i ursinne, lyfter stockar och odlar värsta skogshuggarskägget. Den enkle mannen som drivs av ursinne och sorg. Som ska återupprätta sitt lands förlorade heder. För att visa kontrasten igen får vi också se Drago superduperträna i laboratorier, med mystiska apparater och injiceras med märkliga och skumma vätskor. Den stora stygga vargen. Stallone skötte FÖRSTÅS regipinnen även här och går all in med klyschorna. Till hans försvar ska sägas att det som vanligt är rejält SNYGGT gjort och Stallone som filmare har vid det här laget en osviklig förmåga att komponera både bilder och drama på bästa sätt.
Att casta Dolph Lundgren som Drago känns också som ett genidrag. Sällan har en boxare sett så monstruös och läskig ut. I vissa lägen ser Rocky riktigt liten ut i ringen! Effektfullt! Runt 8000 pers (!) sökte enligt uppgift rollen som Drago. Att sedan Dolph privat gick bananas och verkade ha tappat det helt när han kom hem till gamla Svedala för att prata om filmen och sin karriär får vi väl skriva på kontot för ”ung rookie som inte riktigt vet hur hantera sin framgång”. Om valet av Dolph var lyckat, kan man inte säga detsamma om beslutet att låta Brigitte Nielsen dyka upp i rullen med styltiga repliker och vass blick. Faktum är att hennes karaktär länge inte ens existerade i manuset, och det var först precis innan inspelningen drog igång som Stallone skrev in henne. Dåre. Sällan har väl ett fall av att gynna familjen före produktionen varit så glasklart. Stallone och Nielsen var ju som bekant ett par vid här tidpunkten.
Trots denna snedsegling i rollistan kan vi ändå njuta av några minuter från trotjänarna Paulie (Burt Young) och trogna Adrian (Talia Shire). Båda har dock betydligt mindre roller här, men finns ändå alltid där som det förväntade stödet. Adrian förstår ju att Rocky bara MÅSTE åka till Sovjet och utsätta sig för riskerna i ringen igen. Vid det här laget i Rocky-sagan är det ju såklart ingen längre som ens pratar om gamla skador och kroppens påfrestningar. Ryssen ska spöas. Så är det bara! Adrian dyker ju till och med upp i Sovjet för att stötta Rocky när längtan och ensamheten känns för jobbig! Paulie finns där redan, liksom Apollos gamla tränare Duke (Tony Burton) vilken nu tagit sig an Rocky som adept.
Sly visste naturligtvis värdet av att konstruera en bra show och final på dagens rulle.
Om filmerna sakta men säkert tagit sig mot dessa spänningsfyllda klimax fram till nu, var det inget mot vad dagens fight levererar. Återigen! Symboliken är värkande smärtsam när Rocky och co kliver in i lejonets kula, en fullsmockad arena i Moskva! Östpropagandan är total och som tittare ska det sannerligen hamras in att här blir det tufft för grabben från Phillys gator! Borta är det smakfulla, realistiska. Stallone vräker på med färger, ljud och konflikten mellan öst och väst har plötsligt aldrig känts mer påtaglig än här. Båda boxarna set galet slimmade ut, muskler som glänser och karaktärer som är så fyrkantigt mejslade att det faktiskt uppstår en sorts spänning i luften bara de tittar på varandra.
Tyckte man nu att fighten mellan Rocky och Mr T var stenhård och snyggt koreograferad i förra filmen, får man anledning att ändra sig efter bara ett par sekunder. Stallone har kanske aldrig satsat så hårt på att beskriva en boxningsmatch visuellt. Redan från början är det rock´n roll som gäller. Slagen landar STENHÅRTt och nästan pulvriserande. Ändå ruskar boxarna mest på sig och trampar vidare. Stallone har här verkligen förfinat tekniken med boxningsfighten, klippningen och dramaturgin. Slagen KÄNNS och HÖRS! Ljudeffekterna är hejdlöst tilltagna och mixas ihop med publikens extas ju längre matchen pågår. Som vanligt är det motståndaren som ger Rocky en omgång först. Fattas bara annat. Vår kämpe har sedan länge taktiken klar, det gäller att trötta ut Drago. Då får man ju liksom bara ta ett par smällar på vägen.
I förra filmen var det en målmedveten och fokuserad Rocky som inte behövde mer än tre ronder på sig till revansch. Här är han lika fokad och förbannad, men nu är fighten tillbaka till fullmatch-skala. Allt för att krama det göttaste ur spänningen. Och naturligtvis MÅSTE en match av den här kalibern avgöras först i de sista skälvande minutrarna. Det hör liksom till. Det roliga här är också att motståndaren Drago faktiskt framstår som en ganska ok snubbe ju längre matchen rullar på, ett offer för det system han ska symbolisera. MEN, det kan ju bara finnas en vinnare och Rockys effektfulla mod och uthållighet firar stora triumfer och plötsligt har han publiken i sin hand av bara farten. Slutet är synnerligen förväntat och Stallone levererar stabilt och teatraliskt.
Som ett kapitel i en filmsaga ger Rocky IV således ändå viss valuta för den investerade tiden. Den som från början har satt sig ned för att kika på dagens installation kan omöjligt vara förvånad över upplägget. I all den här vräkiga grannlåten finns såklart den där känslan av spänning att ta på, att Rocky tar det i mål i elfte timmen. Detta är dock den film som berör mig absolut MINST i slutet, kanske för att historien i sig är så pass stabbig..?
Stallone avrundar det hela med en rejält klyschig drapa om alla människors rätta värde och om vikten av att lyssna på varandra. I sig ett ganska gott syfte, men i kombo med den mix som just serverats fram till nu blir det mest bara pajigt. Som sagt, Rocky-sagans mest inkomstbringande rulle blev det och en story som gav publiken och sitt årtionde precis vad den ville ha. Tyvärr känns avståndet till 1976-års Rocky-figur nu enormt och ur filmisk synpunkt är det lite synd. För första gången känns det som att Stallone inte haft NÅGOT att väva in i manuset som ens andas aningens realism. Rocky framstår tvärtom mer och mer som en oövervinnerlig typ av hjälte, en seriefigur.
En superhjälte.
Å ANDRA SIDAN: en Rocky-film ÄR alltid en Rocky-film!
OCH…sagan skulle ju fortsätta.
Fast (kanske) inte på det sätt någon väntat sig efter den här holmgången av boxning, triumf och propaganda. Nej, andra klyschor väntade vid horisonten.
Härnäst;
Rocky får ett ultimatum…och upptäcker att livet i skuggan inte så kul…
(med obligatorisk Spoilervarning….)
När Rocky-sagan tar klivet in i 80-talet gör den det med besked.
En ny tidsepok. Nytt sätt att flasha en story. MTV-generationen. Stallone hade enligt uppgift redan manuset klart för en del tre när han jobbade på del två.
Nu gällde det att visa upp en Mästares nya fräcka vardag.
Rocky är the Man.
Tillvaron går på räls, rena autostradan. Familjen njuter och har för länge sedan lämnat south Phillys mörka och dystra miljöer. Livet framlivs nu i vräkig villa i väl anpassad och skyddad miljö med sedvanligt antal lyxprylar inom armlängds avstånd.
Som vanligt på film, och i verkligheten, mäts framgången i materiella investeringar. Typ.
Den populäre mästaren från Philadelphia är en miljonindustri med merchandise, bilder, reklam, exponering, spel i olika former (nåt som bl.a. Paulie (Burt Young) har en dålig erfarenhet av då han i något bladigt tillstånd ger ett Rocky-flipperspel en rejäl omgång innan det blir fyllecellen…!).
I boxningsringen firar Rocky ständiga triumfer och slår ut hugade utmanare på löpande band, till tidningsrubrikernas glättiga trumpetande. Inget tycks kunna stoppa den ENORMT populäre gamängen i boxhandskar. Ständigt med ett leende. Bistra tider är dock att vänta.
Som vanligt använde sig Sylvester Stallone av knepen att väva in en del av sin egen tillvaro i sagan. I verkligheten var Stallone större än störst vid det här tillfället i Hollywood. Vilket också innebar att han var ”allas” egendom…vilket också innebar att han kom längre och längre bort från den ”normala” tillvaron. Liksom Rocky gör. Borta är den lite timide, lätt klumpige, och naive mannen av gatan. Av folket. Han som alltid kunde förlika sig med den verklighet som rådde.
Här är Balboa en snygg stilare, alltid med ett kaxigt leende där autografskrivande tycks gå före hård träning och disciplin.
När Rocky så faktiskt börjar fundera på att pensionera sig från sporten, till tålmodiga Adrians (Talia Shire) lättnad, dyker hindret på vägen mot en behaglig tillvaro upp.
In på banan med den råstarke och synnerligen otrevlige utmanaren Clubber Lang, som i överspelande Mr T:s (filmdebuten) skepnad kräver en titelmatch mot mästaren.
Stolthet och irritation över hånet från Lang gör att Rocky naturligtvis inte kan stå emot, trots trogne och slitne tränaren Mickeys (Burgess Meredith) invändningar. Den hårda sanningen uppdagas, självlögnen Rocky matat sig själv med (och för den delen matats med) är han är oövervinnerlig….när Mickey egentligen sett att mästaren förlorat sin ”eye of the tiger” för länge sedan.
De segerrusiga matcher han gått har alla varit precist utvalda mot sämre motstånd för att ”passa” hans lagom mätta hunger.
Ajdå.
Stallone hade som vanligt ansvar för både manus och regi, och satsade på symboliska kontraster för att framhäva skillnaderna och konflikterna i manuset.
Plötsligt blir Rocky den figur som en gång i tiden Apollo Creed var….mästaren som hellre ville synas på bild och showa med allt och alla. Lang sliter stenhårt i ensamhet och underkastar sig en furiös träning, ständigt med ilska i ansiktet. Kan utgången bli på något annat sätt än det förväntade? Naturligtvis inte. Det var dags för Stallones karaktär att betala priset för sin framgång och sin bekvämlighet.
Som för att visualisera för mycket mättnad hos mästaren? Trots risken att en ny utmanare möjligen kan beröva Rocky honom på det största han har, kan han inte riktigt ta det hela på allvar. För mycket skygglappar? FÖR skyddad av alla ja-sägare runt honom?
Stallone använder sig mer än någonsin av enkla men effektiva berättarknep i manuset, som egentligen är det tunnaste av dem alla hittills i sagan.
Här om något tar Stallone till det simpla knepet att försätta huvudpersonen i taskiga sitsar, näst intill knäcka honom, för att sedan låta honom komma tillbaka. Störtenkelt berättat, nästan lite fånigt…men också effektivt och framgångsrikt. Första stopp på vägen, att låta Rocky hit rock bottom.
Dubbla olyckor drabbar Rocky när Mickey försvinner ur handlingen och en tjurilsken Lang gör processen kort med honom i ringen i utmanarmötet. Balboa en skugga av sitt gamla jag, hinner inte med, har inte hjärtat, och Lang är som en hungrig hänsynslös varg. Fiaskot ett faktum och Rocky glider in en sorts depression.
Återigen smart skrivet av Stallone, om än en smula fantasilöst.
Oväntade hjälpen kommer från just Apollo Creed (Carl Weathers) som blir Rockys långsamma väg tillbaka till revansch och ett nytt möte om titeln.
Stallone tog sin figur till nya fysiska miljöer. Bytte östkust mot västkust. Nästanpå komedi när Rocky med entourage ska slipas in i Apollos hood och försöka anamma den nya stilen att träna och förhålla sig. Creed som figur ersatte Mickey som den drivande coachen. Till en början dock inte helt smärtfritt. Rocky tycks bära på oerhört tunga stenar. Inga glada miner här inte, trots chansen till återkomst i stjärnljuset. Dock är det Adrian som SJÄLVKLART får sista ordet och är den som hjälper Rocky över det sista hindret mot en fullskalig comeback. Också på tiden att HON fick lite utrymme i storyn. Fram till nu hade hon endast varit en ytterligare reducerad bifigur i manuset. Synd förstås med en karaktär som ändå varit en sådan stor del av den fina sagan om den enkle boxaren. Okej, här får hon i alla fall leverera det obligatoriska talet som gör att Rocky väcks ur sin mentala dvala och försöker nå tigerblicken igen!
Den där härliga magin och närvaron som genomsyrade första filmen, och delar av andra, lyser tyvärr med sin frånvaro.
Men annat var väl inte att vänta. Just den matiga berättelsen UTANFÖR boxningen som varit lite av grejen med Rocky-sagan är överlag borta. De dramatiska checkpoints som passeras är just nödvändiga ingredienser som pressats in i en ganska ansträngd handling. Stallone och producenterna visste ju vad publiken ville ha. Ytan var liksom viktigare än djupet.
Dollarn och krutet satsas inte helt otippat på filmens klimax, finalen.
Boxningsscenerna är återigen tagna till en ny nivå om man jämför med föregångaren.
Kroppsfixeringen verkar ha gått i spinn utom all kontroll, Stallone har aldrig sett slimmare och ändå musklig ut..och jag kan sakna den lite ”normalare” Balboa. Mr T ser ut som ett frustande lok på kollisionskurs, och ganska snart inser man att filmmakarna övergett allt vad realistisk boxning på film heter. Rundpallarna ekar i arenan, slagen är så tunga att man inte kan låta bli att skratta till när de två kombattanterna bara ruskar på sina huvuden och går vidare in mot nästa attack. Att Rocky en gång i tiden led av en ögonskada som kunde ge honom men för livet snuddar inte ens manuset vid!
Att mjölka ett redan vinnande koncept är förstås helt naturligt, och Stallone ju naturligtvis ingen anledning att ändra på dessa planer. Fighten ÄR snygg och hetsig. Den enda av Rocky-rullarna som faktiskt visar en HEL match i finalen. Vilket i och för sig beror på att dagens finalfight inte alls är lika lång eller utdragen som de andra två varit. Vi vet som åskådare redan VAD Rocky kan, vad han är kapabel till under rätt förutsättningar och humör.
Nu ska det ristas i sten en gång för alla!
Här bryter möjligen Stallone mönstret lite.
Vilket blir till dess fördel. Fighten känns plötsligt mer ursinnig, personlig och hatisk än tidigare.
Boxningselegansen (om det nu någonsin funnits någon) är borta. Det är råstyrka och mod som gäller! Rocky verkar strunta i alla taktiska knep som Apollo givit order om från ringhörnan. Symboliskt slåss nu Rocky för sig själv, för Mickey och för den heder han en gång tappat på vägen från Phillys gator.
Rocky skiter (som vanligt) i allt vad gard och kroppsskydd heter, lägger krutet på att badmoutha Lang som en envis retsticka…och tar de hårda slagen som en klyschig fighter.
Såklart! Synnerligen galet överdrivet. Men i helt i linje med sagans utveckling.
De BÄSTA detaljerna i dagens installation ligger inte helt otippat i filmens upplösning.
Filmpubliken får vad den vill ha, Rocky får upprättelse och gör en solklar variant på den amerikanska drömmen på film om hjälten som alltid reser sig. Stallone som regissör är tillräckligt mycket proffs i ringen för att ge oss den tyngsta fighten dittills. Återigen är klippning och dramats utveckling i snygg synk. Rundpallarna är som vanligt HELT overkliga, men fyller på sitt galna sätt ändå precis den funktion de ska. Rockys svar på den mentala förnedringen i filmen blir kraftfullt, snabbt och effektivt! Det är en helt annan Rocky som står där nu när domaren räknat ut den tillintetgjorde Clubber Lang.
En urstark och kalkylerande Rocky.
Till och med Adrian i publiken känns mer avslappnad och lugnare än någonsin.
Rocky III fokade efter en ganska stabbig handling på en STENHÅRD Stallone som kom tillbaka från avgrunden och visade var skåpet skulle stå.
Manusförfattaren Stallone avpolletterade Burgess Meredith´s Mickey ur sagan på ett ganska dramatiskt, men inte töntigt, sätt och…återinförde den lagom kaxige Apollo Credd i Rocky-världen igen.
Trots att denne kanske egentligen skulle ha varit ute för gott. Kvar då också Paulie (Burt Young) och Adrian som huvudkaraktärens två stora stöttepelare.
Kommersiellt en säker framgång såklart, tillsammans med den efterföljande delen under 80-talet de rullar som spelat in MEST pengar i hela sagan.
Filmiskt nu inget som de större prisjurygrupperna direkt tittade åt. Lite pliktskyldigt nominerades låten ”Eye of the Tiger” av Survivor till en Oscar. Det var liksom allt. Den där lockande blandningen av finstämt drama och sportaction upphörde nog i och med Rocky II.
Från här handlade det bara om att gjuta boxarkaraktären i hårdare material än någonsin förut. Kanske då tyvärr på bekostnad av ett seriöst manus.
Å andra sidan skulle kanske sagan om Rocky bara ha berättats i (högst) två akter?
Just greppet med en något annorlunda final här, och Stallones ändå snygga förmåga att piska upp spänningen, adrenalinet och stämningen, gör att rullen ändå trots allt måste anses som underhållande och bitvis rafflande.
Och därmed tjänat sitt syfte.
Som SPORTACTION läckert snygg och effektiv mot slutet. Som BERÄTTELSE den svagaste länken so far.
Härnäst;
Rocky tvingas uppleva ny tragedi…lägger sig plötsligt i världspolitiken på sitt egna, inte direkt diskreta, sätt…och möter sin hotfullaste (?) motståndare någonsin…!
Det känns mer och mer som 2013 var ett rätt bra filmår i Hollywood. Flera filmer av varierande slag som alla gjorde intryck på ett eller annat sätt.
Matthew McConaughey kommer förmodligen garanterat att tycka om 2013 när han ser tillbaka på sin karriär. Från barbröstad hunk till någon att verkligen räkna med i rollistan. Inte många som klarar det steget. Och det känns som det bara liksom hänt sådär. Utan förvarning. Nog för att jag alltid gillat den till synes glade gamängen i all sin ytlighet. Men plötsligt bevisar han också att han kan bära en hel film på egen hand, att han klarar av att gå från solstänkta romcom-bagateller till tunga indieproduktioner. Vad väntar härnäst?
Till skillnad mot 12 Years a Slaveär dagens film en rulle som berör ORDENTLIGT, på ett eller annat sätt. Som får mig att fundera på filmen långt efter att eftertexterna rullat klart. Viktigt att poängtera också: det blir ingen snyfthistoria om gayvärlden, det är ingen sentimental berättelse om missförstådda människor i en värld som föraktar dem. Inga försök av manuset att fiska billiga poänger. Vad det känns som är istället ett drama om en mans kamp för nåt som för oss är så logiskt, naturligt och vettigt idag. Men inte i en tid när okunnighet, girighet (?) och rädsla fick bestämma spelreglerna.
Och, kanske om en snubbes egna inre resa på kuppen också.
Det är dessutom en BOATS. Igen!
Har Hollywood och dess omgivning hittat en ny vinkling att satsa helhjärtat på? Lockar plötsligt verkligheten mer än någonsin i filmfabrikens korridorer? Kanske.
Kanske man också måste akta sig för att överexponera genren för mycket.
Hur som haver, här är det den ganska otrevlige Ron Woodroof (Matt McC.) som lever sitt ohälsosamma liv med att hänga på rodeos, snorta kokain. idka vadslagning och bekymmerslös sex med villiga kvinnor till höger vänster i ett Dallas 1985. En hård livsstil helt enkelt. Som straffar sig ordentligt när han av en slump hamnar på sjukan och plötsligt diagnostiseras med HIV och en dödsdom inom 30 dagar. Helt ofattbart tycker Ron då han ju ”sannerligen inte är bög!!!”
Det har mest handlat om McConaugheys galna viktminskning i rollen som Ron, men ser man bortom det får man istället en skådis som verkligen går all in med sin talang. Det fysiska utseendet blir med ens bara en liten detalj i sammanhanget. Styrkan sitter istället i sättet McConaughey gestaltar den olycksalige Ron. En FENOMENALT bra insats! Jared Leto dyker upp som transsexuella Rayon och matchar McConaughey alldeles UTMÄRKT. Båda utmanar sig själva med rollerna. Inget snack om saken. Letos första filmroll på fem år, och han sätter den klockrent. Både fysiskt och mentalt. Jag känner med dem, för dem. Belöningen i form av gyllene oscarsgubbar kunde inte kännas mer rätt.
Woodroof överlever inte bara 30-dagarsgränsen, han kommer också på en plan på hur man kan lindra de drabbades lidanden, visst från början av egoistiska och möjligen ekonomiska skäl. Problemet är bara att FDA, det amerikanska livsmedelsverket typ, inte alls håller med och försöker motarbeta Ron på alla sätt. Woodroof, fast i sin egen sjukdom, blir plötsligt något av en hjälte för de utsatta han en gång föraktade. Trots att filmen är ganska lång, klockar in på strax under 2 timmar, kan jag då och då sakna mer av samspelet mellan Rayon och Ron. Hur vänskapen fördjupades mellan dem. Lidande i dagens rollista blir kanske också Jennifer Garner som läkaren Eve, vilken sakta börjar förstå att Rons idéer och nya tankar på hur man kan möta sjukdomen kanske inte är så dumma i alla fall. Kanske hamnar fokuset mest på Ron och kampen mot FDA. Inget ont i det, men ibland känns det som att Rons personliga känslor hamnar lite i bakgrunden ju längre filmen håller på. Men visst, även en intressant BOATS måste väl slipas in lite i dramaturgifacket för bästa resultat.
Matt smider planer med Jared
Regissören Jean-Marc Vallée må vara en okänd tjomme fram till nu, men kan nog räkna med lockande anbud i framtiden. Med sin begränsande budget…uppgifter gör gällande om endast en kamera, obefintlig ljussättning och långa tagningar på 10-15 minuter…har regimannen skapat en synnerligen engagerande historia. McConaughey ÄR sin Ron till hundra procent. Han ger allt sin roll, med kroppsspråket och blicken. Den verklige Woodroof avled redan 1992 och fick alltså inte på långa vägar se sig själv på film. Dock hann faktiskt en av dagens manusförfattare, Craig Borten, träffa Woodroof och få honom att berätta sin historia.
Dallas Buyers Club får mig att foka fullständigt på McConaughey, Leto och de andra.
Storyn KÄNNS viktig. Okej okej…det är ju absolut inte första gången ett öde av den här typen visualiseras, men den har nåt medmänskligt, hoppfullt och vettigt över sig. I en tid när myndigheterna plötsligt verkade helt handfallna. Hollywood må ha saltat den en aning, men det gör den å andra sidan inte mindre angelägen i dagens upplysta (?) tillvaro.
Märklig och lite udda sci-fi, signerad Wolfgang Petersen.
Regissören togs in för att rädda projektet när storyns utveckling kom på kollisonskurs med originalregissören Richard Loncraine som kickades ut i kylan.
Som en sorts kopia på gamla mustiga Duell i Söderhavetbeskrivs här den udda vänskapen som uppstår mellan två jaktpiloter i framtiden, jordmannen Davidge (Dennis Quaid) och ”rymdödlan” Jeriba (Louis Gossett Jr. i tung maskering!) som båda kraschlandar med sina farkoster på en ödslig planet mitt under brinnande rymdkrig i galaxen.
Fiendeskap och osämja blir till slut vänskap när nya faror hotar de båda överlevarna. Lider av tungt passerat bäst-före-datum då effekterna ser rätt pajiga ut, men storyn som sådan är väl inte kattskit egentligen. Inspelad nästan helt i studio i Tyskland, vilket märks då och då….och jag förlåter lite då jag är aningens svag för den sortens ”Star-Trekig” nostalgi. En gång i tiden såg jag den här rullen på bio. Idag känns DET oerhört avlägset.
Inte HELT skabbig dock. En snäll tvåa.
Veckans andra besök i Woody Allen-land blir en riktig nostalgitripp. Både för oss som tittar, men i synnerhet också för regissören själv.
Allen själv är inte med i filmen men står för berättarrösten som guidar oss igenom ett par stormiga år under början på 40-talet ute i Rockaway Beach, strax utanför New York. Skvallret säger att Allen blev så pass nöjd med rullen att han rankar den som en av sina bästa på cv:t! Inte illa! Dessutom kan det vara en av hans mer självbiografiska storys någonsin. Likt många av pärlorna från Allens 80-tal satsas det på humorn i första hand. Humorn och en lite släng av nostalgiskt drama.
I en tid när varken tv eller internet existerade (yes kids!) var radion familjens stora samlingspunkt. Märkliga radioprogram avlöste varandra, och det fanns så att säga alltid något för alla. Och musiken förstås! Allen har verkligen gått inför att sätta hela upplevelsen i ett visst mood, och gamla sköna 30-40-talare strömmar nästan hela tiden ur soundtracket. Inte lika mycket jazzinfluerat här alltså, mer storband och swing. Allens alter ego, grabben Joe (Seth Green i mycket ung roll) växer upp i en storfamilj där både föräldrar, farbror, morbror, mostrar och farfar och hela fadderullan bor under samma tak. I stilenlig tradition i Allen-filmer bjuds det på gott om tjafs, skrik och härjande…och en hoper judiska skämt i parti och minut. Kanske var det så här när Allen växte upp. Hela filmen består egentligen av en samling olika händelser som format berättarens, Joes (eller egentligen Allen själv) minnen, och han tar oss med genom olika nedslag i vardagen.
Som en sidostory löper också ett par små berättelser som handlar om de människor som gjorde radioprogrammen alla lyssnade på. Och allt väver Allen in med 40-talets USA som bakgrund, världskriget som påverkade alla på nåt sätt under ett par år, det ganska spartanska livet ute i Rockaway, en bra bit från det glittriga Manhattan…dit man kunde få komma på besök någon gång i livet om man hade tur. Det är en nostalgisk vigör Allen visar upp. En sorts romantisk naiv palett av gamla färger som får liv igen. Stämningen i filmen är på topp och han fångar tidseran på ett härligt sätt. Trots den humoristiska approachen törs Allen också slänga in bitar av vemod, oro och lite mörkare funderingar. De vuxna i filmen tycks alla gå runt och i nån form fundera på hur framtiden kommer att te sig. Vad innebär den nya världsordningen med kriget? Kommer de alla att glömmas bort i framtiden? Lever den här generationen livet som det ser ut för sista gången på mycket länge? Allen ger inga större svar. Han liksom bara tar sig en tur bakåt i minnena och serverar små knyten av insiktsfulla och ganska roliga anekdoter.
Överhuvudtaget känns regissören piggt lekfull här och verkar vilja satsa på att underhålla. No more, no less. Som vanligt i en Allen-film är rollistan diger. En hel parad av kända skådisar som alla dyker upp i mindre och större roller; bla Michael Tucker, Julie Kavner, Dianne Wiest, Danny Aiello, Mia Farrow förstås och till och med Diane Keaton i en liten cameo mot slutet. Vilket i sig är lite intressant, kanske mest för oss Allen-nördar, då detta är den enda film (hittills) då Farrow och Keaton varit med i SAMMA Woody-film. Örnögda tittare håller också ögonen på familjens kommunistgranne (som vägrar låta sin radio vara avstängd på sabbaten!); visst är det Larry David som hojtar och har sig!.
bullriga men härliga
Som vanligt kunde ju inte Oscarsakademin titta åt andra hållet när det gällde Allen och hans stabila alster, två stycken nomineringar blev det här också…för bästa originalmanus och scenografi. Men inte heller denna gång lyckades filmen hela vägen till guldgubben.
Radio Days är en rejäl hyllning av Allen till den gamla goa tiden när allt inte kändes så krångligt eller svårt. Livet var som det var, och trots att unge Joes familj bekänner sig som fattiga och inte direkt på toppen av inkomstligan, utstrålar de alla en värme och familjekärlek mellan gnabben och konflikterna. Så pass att man riktigt myser där i deras sällskap när man får vara med i vardagsrummet framför den stora radion. Sevärd och rolig nostalgi av Allen, med en litet stänk av vemod.
Helt klart en av hans absolut bästa rullar även i min bok.
Och kolla här då. På tal om att åren går.
Så ung, så kaxig, så full av det där typiska full i fan-leendet som möjligen är lite signifikativt för hela släkten. Jag menar naturligtvis Kiefer Sutherland. Ett av affischnamnen i dagens lugubra och nostalgiska tillbakablick. Ibland är det ändå lite spännande när man går långt in i sitt arkiv och bara liksom sträcker ut näven mot närmsta hylla.
Ni som möjligen var med då när det begav sig, kommer kanske ihåg hur det sprangs på bio och gloddes på den här rullen med stor förväntan. Typisk actionrulle/teen-hittepå med det rätta 80-talsstuket. De varma färgerna, den murriga musiken som givetvis innehöll sin beskärda del av det synthiga årtiondet, förvisso här också uppblandat med lite sköna melodiösa slingor av gamla ess som tex Roger Daltry, INX, Echo & The Bunnymen. Men vänta, det fanns ju så mycket mer; givetvis dyker den obligatoriska saxofonen upp efter bara runt 10 minuter! Detta trakterade instrument som ibland verkar få stå symbol för hela detta årtionde på film. Dessutom VISAS saxofonen upp i bild, passionerat tutad i av en muskulös hunk i sommarnatten! 80-tal!
Välkommen till kuststaden Santa Clara i Kalifornien. En sorts märklig blandning av surfarparadis och hippiekoloni. En kufarnas fristad. Kan möjligen frånskilda Lucy (Dianne Wiest) finna ro här med sina två tonårsgrabbar Sam (Corey Haim) och Michael (Jason Patric)? In och bo hos farfar (Barnard Hughes) i hans synnerligen märkliga hus. Michael spanar snart in tjejerna i trakten, och Sam..tja han verkar spana i det mer obskyra.
Som ryktet om att hela trakten är hemsökt av vampyrer. Att alla de barn och vuxna som försvunnit under åren, och vars ansikten sitter på var och varannan efterlystlapp, skulle vara offer för dessa blodsugare. Inte är det väl så…?
sluta larva dig nu Jack Bauer!
Vid rodret för denna MASSIVA 80-talsbomb av färger, murrighet, musik och lite lagom konstruerad spänning/mysrys står (ökände) Joel Schumacher stadigt. Vad man än vill säga om hans karriär så torde dagens film absolut kunna räknas in till det mer framgångsrika alstren han spottat ur sig. Han lyckas precis balansera storyn på gränsen mellan det pinsamt barnsliga och det lite mer tuffa mörka stuket. Naturligtvis hjälper dagens ensemble till. Kiefer S sportar en grym hockeyfrilla och fjunigt skägg i rollen som motorcykelbadasset David, frontman för det luriga (men i dag hopplöst fåniga) grabbgänget som alla, ALLA, är lite rädda för i den lilla staden. Boysen gör ju lite som de vill gubevars! Kan de rentav ha något att dölja? Givetvis blir nykomlingen Michael nanosnabbt förälskad i mystiska Star (Jami Gertz) som dessvärre tillhör just…David. Läge för envig där således..och vad ÄR det egentligen med David och hans gäng som lockar Michael så…? Och vad är bröderna Frog för pajsare (där bla den” andre Corey”…Feldman hittas) som Sam snubblar över!? Påstå att hela stan är ett fäste för vampyrer, demoner, varulvar och annat löst pack!
Ja herregud, det är tonårshumor, romantik, fånig action, lite effekter och fullt ös på musikfronten mest hela tiden. Kanske ordet man söker är….kitschig? I dag en ganska hopplös story att applicera på en modern publik, skulle filmen gjorts idag krävs det betydligt mörkare stil, tuffare CGI och kanske en väg bort från den här blandningen av nästan-jönseri och klyschig tonårsstinn dialog.
Lider jag av återseendet? Känns det pinsamt? Löjeväckande? Både ja och nej. Minnet säger mig att det här var rätt fräsigt en gång i tiden. En annorlunda upplevelse som behandlade vampyrtemat på ett lite mer rocknroll-tillgängligt sätt, om än med små försök att skapa kusliga effekter. Kanske hade den allt som behövdes då…rysligheter, tonårshumor, romantik, musik (saxen remember!!) och den där riktigt sköna känslan av ett amerikanskt 80-tal. Det förtjusar en aning. Samtidigt går det inte att komma ifrån att filmen är ett hopkok av yta och klyschor. Extra kul också att kolla in alla skådisar i yngre upplaga. Som vanligt hade ju ödet olika vägar utstakade för en del av dem. Här är de dock alla med på banan och underhåller på bästa sätt i all sin tramsighet.
The Lost Boys blir ännu en liten promenad ned längs nostalgins gator. Rätt underhållande då, lite mer larvig idag såklart. Ganska stabbig i flowet. Var man liksom jag med under det här årtiondet i målgruppen, går det dock att vara lite förlåtande mot både det visuella och innehållsmässiga. Liite småkul är det ju allt ändå.
Kanske man till och med skulle kunna säga….svagt charmigt..?
Klart som det berömda korvspadet att ni hittar mig på plats när Mästaren Spielberg levererar nytt alster till filmduken.
Aj. Vilken jäkla smäll.
Flmr - Om film och serier. Mest. 