tema: Rocky IV (1985)

(oh the spoilers….)
Naturligtvis kunde inte Sylvester Stallone hålla sig från att karva på guldkalven lite till.

I och med Rocky III hade han säkrat succén i biljettkassorna, och tagit tillbaka Rocky Balboa till toppen av karriären. En synnerligen otrevlig motståndare hade pulvriserats och självaste Apollo Creed var nu Rockys bästa kompis! Allt frid och fröjd i vräkvillan..? Uppenbarligen inte, då Stallone jobbat på ännu ett manus som skulle komma att sätta den lejonhjärtade boxaren under enorm press ännu en gång.

Som sportsman och utmanare hade boxaren Balboa inget kvar att bevisa. Återigen gällde det att göra det personligt, få karaktären ur gungning än en gång, deppa ihop och sedan komma tillbaka som en annan fågel Fenix. Men hur gör man det i en filmvärld, där det är så oerhört lätt att upprepa sig i absurdum och kasta fram vattniga kopior? Stallones smala lycka må kanske ha varit att vi här befann oss mitt i årtionde som var turbulent på många sätt. Det kalla kriget existerade fortfarande i viss mån. Reagan satt vid makten i USA och lanserade sina oroväckande missilprogram till höger och vänster. Republikanen Reagan missade inte ett tillfälle att lansera USA som drömlandet när det gällde frihet, rättvisa och människosyn. Idag äcklig propaganda, men säkerligen tunga och imponerande ord på medelamerikanen…the Average Joe. Det oerhört västliga USA var just här den enorma kontrasten mot det stora slutna, stygga, Sovjetunionen.

Producentparet Robert Chartoff och Irvin Winkler, som följt Stallone på Rocky-resan ända från början, gav sin stjärna helt fria händer och full tillit när det var dags att knåpa ihop ett nytt manus. Gubbarna visste naturligtvis att vad än Stallone kom upp med skulle det innebära sköna pluringar i kassakistan. Så länge Sly slängde in den obligatoriska motgången och revanschen för sagans protagonist. Rocky Balboa var nu, nästan tio år efter debuten, ett varumärke, en hjälte, en ikon i filmvärlden..och Stallone måste naturligtvis ha varit mer än nöjd med utvecklingen av sin karaktär. Självklart behövde inte kostymnissarna oroa sig. Till dags dato är just Rocky IV den rulle i serien som spelat in absolut MEST pengar av dem alla.

Och visst kan man förstå det när man nu ser om filmen. Det ironiska är kanske ändå att sett till manus och story är det också den absolut sämsta filmen om Balboa och hans vedermödor. ”VÄNTA NU!”, tänker du kanske! ”Är han inte riktigt klok!??!” Är det inte här vi får sorg och glädje, spänning och smärta, fullständig triumf och ett rasande grant slutord från Stallone..? Den perfekta boxningsrullen! Eller?!

Nja, Stallone får naturligtvis till det, fighterna är tuffare än någonsin, motståndaren i den väldige tvåmetersmannen Drago är riktigt skrämmande, adrenalinet sprutar och dramaturgin är näst intill perfekt. Men bakom allt detta döljer sig en av de kanske mest löjeväckande historier jag sett på film. ELLER också är det hela en smart mörk komedi över tillståndet i världen just vid den här tidpunkten? Hade Stallone kanske en lurig tanke bakom allt i alla fall…?

När jag nu ser om rullen kan jag ärligt inte bestämma mig för om det jag ser är en sorts ofrivillig patriotism eller förlöjligande av en kär figur. Missförstå mig nu rätt här. Jag gillar Rocky. Jag gillar filmerna. Jag gillar passionen och spänningen de lyckas bygga. På ett sorts märkligt nostalgiskt sätt gillar jag dramaturgin, att Rocky ALLTID kommer tillbaka. Den här filmen har också naturligtvis sin plats i sagan. Som en fläskig förlängning av den väg Stallone valde i och med Rocky III. Är Rocky-filmerna seriösa skapelser?  Inte då! Efter första filmen, och framgången, SKULLE Stallone kunna ha låtit sin figur vara och låtit Rocky Balboa bli en av de där mer hyllade karaktärerna från seriösa sportdramer som faktiskt letat sig in i personers hjärtan för att deras historia hade något att berätta.
Nu valde Stallone att driva sin figur vidare i ett enda syfte, att hela tiden göra honom till en superkille, den som alltid måste bevisa att ALLT är möjligt. Att vinna publikens villkorslösa kärlek genom att visa upp stenhård boxningsaction som dittills aldrig visats förut är självklart mer eller mindre genialiskt.
Fasen, hade jag själv kommit på den idén hade jag naturligtvis kört på det också!

Nåväl, Stallone satsar således till kanske Reagans stora glädje på att ge Sovjet en rejäl känga i dagens äventyr. En rysk delegation av synnerligen tjuriga och fyrkantiga ryssar dyker upp i USA med boxaren och militären Ivan Drago (Dolph Lundgren). Uppvisningsmatcher står på programmet, men Drago vill förstås möta Rocky, som känner sådär inför en sådan match. Envise och tjattrande Apollo Creed (Carl Weathers) ser dock chansen till lite personlig revansch i tillvaron, uppenbarligen missnöjd med livet som välbeställd boxningspensionär. Han mer eller mindre tjatar sig till att få möta Drago i Las Vegas. Showmannen Creed tänker naturligtvis icke missa en sekund att synas i rampljuset igen. The russkies har dock inga planer på att spela med i uppvisningen och Dragos order att vinna till varje pris.

Manuset missar här inte en sekund att spela på skillnaderna mellan öst och väst.
I ett av de kanske mest smaklösa intågen till en boxningsring dyker Creed upp i ett inferno av musik, rök, plymer, färger, showdans och en styltig James Brown! Kan det bli värre? Ja, det kan det. Drago gör förstås, FÖRSTÅS, processen kort med Creed på värsta tänkbara sätt. Kom ihåg att det ganska ihåliga manuset ju behövde en KRAFTIG katalysator för att stärka motviljan till de här humorlösa och stela typerna från öst. (Box)Handsken är så att säga kastad när den sorgtyngde och asförbannade Rocky kräver en match mot Drago på dennes hemmaplan i Moskva. Här ska saker ställas till rätta, detta hugg i ryggen på den amerikanska livsstilen måste hämnas! Ja ni märker ju att jag raljerar rätt ordentligt här. Men det går liksom inte att låta bli.

Idag kan vi möjligen se på det här manuset och le lite åt de billiga tricks historien hittar på. Stallone åker till Sibirien (typ) på träningsläger, bor i primitiv stuga, kutar i lössnö, hugger ved i ursinne, lyfter stockar och odlar värsta skogshuggarskägget. Den enkle mannen som drivs av ursinne och sorg. Som ska återupprätta sitt lands förlorade heder. För att visa kontrasten igen får vi också se Drago superduperträna i laboratorier, med mystiska apparater och injiceras med märkliga och skumma vätskor. Den stora stygga vargen. Stallone skötte FÖRSTÅS regipinnen även här och går all in med klyschorna. Till hans försvar ska sägas att det som vanligt är rejält SNYGGT gjort och Stallone som filmare har vid det här laget en osviklig förmåga att komponera både bilder och drama på bästa sätt.

Att casta Dolph Lundgren som Drago känns också som ett genidrag. Sällan har en boxare sett så monstruös och läskig ut. I vissa lägen ser Rocky riktigt liten ut i ringen! Effektfullt! Runt 8000 pers (!) sökte enligt uppgift rollen som Drago. Att sedan Dolph privat gick bananas och verkade ha tappat det helt när han kom hem till gamla Svedala för att prata om filmen och sin karriär får vi väl skriva på kontot för ”ung rookie som inte riktigt vet hur hantera sin framgång”. Om valet av Dolph var lyckat, kan man inte säga detsamma om beslutet att låta Brigitte Nielsen dyka upp i rullen med styltiga repliker och vass blick. Faktum är att hennes karaktär länge inte ens existerade i manuset, och det var först precis innan inspelningen drog igång som Stallone skrev in henne. Dåre. Sällan har väl ett fall av att gynna familjen före produktionen varit så glasklart. Stallone och Nielsen var ju som bekant ett par vid här tidpunkten.


Trots denna snedsegling i rollistan kan vi ändå njuta av några minuter från trotjänarna Paulie (Burt Young) och trogna Adrian (Talia Shire). Båda har dock betydligt mindre roller här, men finns ändå alltid där som det förväntade stödet. Adrian förstår ju att Rocky bara MÅSTE åka till Sovjet och utsätta sig för riskerna i ringen igen. Vid det här laget i Rocky-sagan är det ju såklart ingen längre som ens pratar om gamla skador och kroppens påfrestningar. Ryssen ska spöas. Så är det bara! Adrian dyker ju till och med upp i Sovjet för att stötta Rocky när längtan och ensamheten känns för jobbig! Paulie finns där redan, liksom Apollos gamla tränare Duke (Tony Burton) vilken nu tagit sig an Rocky som adept.

Sly visste naturligtvis värdet av att konstruera en bra show och final på dagens rulle.
Om filmerna sakta men säkert tagit sig mot dessa spänningsfyllda klimax fram till nu, var det inget mot vad dagens fight levererar. Återigen! Symboliken är värkande smärtsam när Rocky och co kliver in i lejonets kula, en fullsmockad arena i Moskva! Östpropagandan är total och som tittare ska det sannerligen hamras in att här blir det tufft för grabben från Phillys gator! Borta är det smakfulla, realistiska. Stallone vräker på med färger, ljud och konflikten mellan öst och väst har plötsligt aldrig känts mer påtaglig än här. Båda boxarna set galet slimmade ut, muskler som glänser och karaktärer som är så fyrkantigt mejslade att det faktiskt uppstår en sorts spänning i luften bara de tittar på varandra.

Tyckte man nu att fighten mellan Rocky och Mr T var stenhård och snyggt koreograferad i förra filmen, får man anledning att ändra sig efter bara ett par sekunder. Stallone har kanske aldrig satsat så hårt på att beskriva en boxningsmatch visuellt. Redan från början är det rock´n roll som gäller. Slagen landar STENHÅRTt och nästan pulvriserande. Ändå ruskar boxarna mest på sig och trampar vidare. Stallone har här verkligen förfinat tekniken med boxningsfighten, klippningen och dramaturgin. Slagen KÄNNS och HÖRS! Ljudeffekterna är hejdlöst tilltagna och mixas ihop med publikens extas ju längre matchen pågår. Som vanligt är det motståndaren som ger Rocky en omgång först. Fattas bara annat. Vår kämpe har sedan länge taktiken klar, det gäller att trötta ut Drago. Då får man ju liksom bara ta ett par smällar på vägen.

I förra filmen var det en målmedveten och fokuserad Rocky som inte behövde mer än tre ronder på sig till revansch. Här är han lika fokad och förbannad, men nu är fighten tillbaka till fullmatch-skala. Allt för att krama det göttaste ur spänningen. Och naturligtvis MÅSTE en match av den här kalibern avgöras först i de sista skälvande minutrarna. Det hör liksom till. Det roliga här är också att motståndaren Drago faktiskt framstår som en ganska ok snubbe ju längre matchen rullar på, ett offer för det system han ska symbolisera. MEN, det kan ju bara finnas en vinnare och Rockys effektfulla mod och uthållighet firar stora triumfer och plötsligt har han publiken i sin hand av bara farten. Slutet är synnerligen förväntat och Stallone levererar stabilt och teatraliskt.

Som ett kapitel i en filmsaga ger Rocky IV således ändå viss valuta för den investerade tiden. Den som från början har satt sig ned för att kika på dagens installation kan omöjligt vara förvånad över upplägget. I all den här vräkiga grannlåten finns såklart den där känslan av spänning att ta på, att Rocky tar det i mål i elfte timmen. Detta är dock den film som berör mig absolut MINST i slutet, kanske för att historien i sig är så pass stabbig..?

Stallone avrundar det hela med en rejält klyschig drapa om alla människors rätta värde och om vikten av att lyssna på varandra. I sig ett ganska gott syfte, men i kombo med den mix som just serverats fram till nu blir det mest bara pajigt. Som sagt, Rocky-sagans mest inkomstbringande rulle blev det och en story som gav publiken och sitt årtionde precis vad den ville ha. Tyvärr känns avståndet till 1976-års Rocky-figur nu enormt och ur filmisk synpunkt är det lite synd. För första gången känns det som att Stallone inte haft NÅGOT att väva in i manuset som ens andas aningens realism. Rocky framstår tvärtom mer och mer som en oövervinnerlig typ av hjälte, en seriefigur.
En superhjälte.

Å ANDRA SIDAN: en Rocky-film ÄR alltid en Rocky-film!

OCH…sagan skulle ju fortsätta.

Fast (kanske) inte på det sätt någon väntat sig efter den här holmgången av boxning, triumf och propaganda. Nej, andra klyschor väntade vid horisonten.

Härnäst;
Rocky får ett ultimatum…och upptäcker att livet i skuggan inte så kul…

tema: Rocky III (1982)

(med obligatorisk Spoilervarning….)
När Rocky-sagan tar klivet in i 80-talet gör den det med besked.
En ny tidsepok. Nytt sätt att flasha en story. MTV-generationen. Stallone hade enligt uppgift redan manuset klart för en del tre när han jobbade på del två.
Nu gällde det att visa upp en Mästares nya fräcka vardag.

Rocky är the Man.
Tillvaron går på räls, rena autostradan. Familjen njuter och har för länge sedan lämnat south Phillys mörka och dystra miljöer. Livet framlivs nu i vräkig villa i väl anpassad och skyddad miljö med sedvanligt antal lyxprylar inom armlängds avstånd.

Som vanligt på film, och i verkligheten, mäts framgången i materiella investeringar. Typ.

Den populäre mästaren från Philadelphia är en miljonindustri med merchandise, bilder, reklam, exponering, spel i olika former (nåt som bl.a. Paulie (Burt Young) har en dålig erfarenhet av då han i något bladigt tillstånd ger ett Rocky-flipperspel en rejäl omgång innan det blir fyllecellen…!).

I boxningsringen firar Rocky ständiga triumfer och slår ut hugade utmanare på löpande band, till tidningsrubrikernas glättiga trumpetande. Inget tycks kunna stoppa den ENORMT populäre gamängen i boxhandskar. Ständigt med ett leende. Bistra tider är dock att vänta.
Som vanligt använde sig Sylvester Stallone av knepen att väva in en del av sin egen tillvaro i sagan. I verkligheten var Stallone större än störst vid det här tillfället i Hollywood. Vilket också innebar att han var ”allas” egendom…vilket också innebar att han kom längre och längre bort från den ”normala” tillvaron. Liksom Rocky gör. Borta är den lite timide, lätt klumpige, och naive mannen av gatan. Av folket. Han som alltid kunde förlika sig med den verklighet som rådde.
Här är Balboa en snygg stilare, alltid med ett kaxigt leende där autografskrivande tycks gå före hård träning och disciplin.

När Rocky så faktiskt börjar fundera på att pensionera sig från sporten, till tålmodiga Adrians (Talia Shire) lättnad, dyker hindret på vägen mot en behaglig tillvaro upp.
In på banan med den råstarke och synnerligen otrevlige utmanaren Clubber Lang, som i överspelande Mr T:s (filmdebuten) skepnad kräver en titelmatch mot mästaren.
Stolthet och irritation över hånet från Lang gör att Rocky naturligtvis inte kan stå emot, trots trogne och slitne tränaren Mickeys (Burgess Meredith) invändningar. Den hårda sanningen uppdagas, självlögnen Rocky matat sig själv med (och för den delen matats med) är han är oövervinnerlig….när Mickey egentligen sett att mästaren förlorat sin ”eye of the tiger” för länge sedan.
De segerrusiga matcher han gått har alla varit precist utvalda mot sämre motstånd för att ”passa” hans lagom mätta hunger.
Ajdå.

Stallone hade som vanligt ansvar för både manus och regi, och satsade på symboliska kontraster för att framhäva skillnaderna och konflikterna i manuset.
Plötsligt blir Rocky den figur som en gång i tiden Apollo Creed var….mästaren som hellre ville synas på bild och showa med allt och alla. Lang sliter stenhårt i ensamhet och underkastar sig en furiös träning, ständigt med ilska i ansiktet. Kan utgången bli på något annat sätt än det förväntade? Naturligtvis inte. Det var dags för Stallones karaktär att betala priset för sin framgång och sin bekvämlighet.
Som för att visualisera för mycket mättnad hos mästaren? Trots risken att en ny utmanare möjligen kan beröva Rocky honom på det största han har, kan han inte riktigt ta det hela på allvar. För mycket skygglappar? FÖR skyddad av alla ja-sägare runt honom?

Stallone använder sig mer än någonsin av enkla men effektiva berättarknep i manuset, som egentligen är det tunnaste av dem alla hittills i sagan.
Här om något tar Stallone till det simpla knepet att försätta huvudpersonen i taskiga sitsar, näst intill knäcka honom, för att sedan låta honom komma tillbaka. Störtenkelt berättat, nästan lite fånigt…men också effektivt och framgångsrikt. Första stopp på vägen, att låta Rocky hit rock bottom.
Dubbla olyckor drabbar Rocky när Mickey försvinner ur handlingen och en tjurilsken Lang gör processen kort med honom i ringen i utmanarmötet. Balboa en skugga av sitt gamla jag, hinner inte med, har inte hjärtat, och Lang är som en hungrig hänsynslös varg. Fiaskot ett faktum och Rocky glider in en sorts depression.
Återigen smart skrivet av Stallone, om än en smula fantasilöst.

Oväntade hjälpen kommer från just Apollo Creed (Carl Weathers) som blir Rockys långsamma väg tillbaka till revansch och ett nytt möte om titeln.
Stallone tog sin figur till nya fysiska miljöer. Bytte östkust mot västkust. Nästanpå komedi när Rocky med entourage ska slipas in i Apollos hood och försöka anamma den nya stilen att träna och förhålla sig. Creed som figur ersatte Mickey som den drivande coachen. Till en början dock inte helt smärtfritt. Rocky tycks bära på oerhört tunga stenar. Inga glada miner här inte, trots chansen till återkomst i stjärnljuset. Dock är det Adrian som SJÄLVKLART får sista ordet och är den som hjälper Rocky över det sista hindret mot en fullskalig comeback. Också på tiden att HON fick lite utrymme i storyn. Fram till nu hade hon endast varit en ytterligare reducerad bifigur i manuset. Synd förstås med en karaktär som ändå varit en sådan stor del av den fina sagan om den enkle boxaren. Okej, här får hon i alla fall leverera det obligatoriska talet som gör att Rocky väcks ur sin mentala dvala och försöker nå tigerblicken igen!

Den där härliga magin och närvaron som genomsyrade första filmen, och delar av andra, lyser tyvärr med sin frånvaro.
Men annat var väl inte att vänta. Just den matiga berättelsen UTANFÖR boxningen som varit lite av grejen med Rocky-sagan är överlag borta. De dramatiska checkpoints som passeras är just nödvändiga ingredienser som pressats in i en ganska ansträngd handling. Stallone och producenterna visste ju vad publiken ville ha. Ytan var liksom viktigare än djupet.
Dollarn och krutet satsas inte helt otippat på filmens klimax, finalen.

Boxningsscenerna är återigen tagna till en ny nivå om man jämför med föregångaren.
Kroppsfixeringen verkar ha gått i spinn utom all kontroll, Stallone har aldrig sett slimmare och ändå musklig ut..och jag kan sakna den lite ”normalare” Balboa. Mr T ser ut som ett frustande lok på kollisionskurs, och ganska snart inser man att filmmakarna övergett allt vad realistisk boxning på film heter. Rundpallarna ekar i arenan, slagen är så tunga att man inte kan låta bli att skratta till när de två kombattanterna bara ruskar på sina huvuden och går vidare in mot nästa attack. Att Rocky en gång i tiden led av en ögonskada som kunde ge honom men för livet snuddar inte ens manuset vid!
Att mjölka ett redan vinnande koncept är förstås helt naturligt, och Stallone ju naturligtvis ingen anledning att ändra på dessa planer. Fighten ÄR snygg och hetsig. Den enda av Rocky-rullarna som faktiskt visar en HEL match i finalen. Vilket i och för sig beror på att dagens finalfight inte alls är lika lång eller utdragen som de andra två varit. Vi vet som åskådare redan VAD Rocky kan, vad han är kapabel till under rätt förutsättningar och humör.
Nu ska det ristas i sten en gång för alla!

Här bryter möjligen Stallone mönstret lite.
Vilket blir till dess fördel. Fighten känns plötsligt mer ursinnig, personlig och hatisk än tidigare.
Boxningselegansen (om det nu någonsin funnits någon) är borta. Det är råstyrka och mod som gäller! Rocky verkar strunta i alla taktiska knep som Apollo givit order om från ringhörnan. Symboliskt slåss nu Rocky för sig själv, för Mickey och för den heder han en gång tappat på vägen från Phillys gator.
Rocky skiter (som vanligt) i allt vad gard och kroppsskydd heter, lägger krutet på att badmoutha Lang som en envis retsticka…och tar de hårda slagen som en klyschig fighter.
Såklart! Synnerligen galet överdrivet. Men i helt i linje med sagans utveckling.

De BÄSTA detaljerna i dagens installation ligger inte helt otippat i filmens upplösning.
Filmpubliken får vad den vill ha, Rocky får upprättelse och gör en solklar variant på den amerikanska drömmen på film om hjälten som alltid reser sig. Stallone som regissör är tillräckligt mycket proffs i ringen för att ge oss den tyngsta fighten dittills. Återigen är klippning och dramats utveckling i snygg synk. Rundpallarna är som vanligt HELT overkliga, men fyller på sitt galna sätt ändå precis den funktion de ska. Rockys svar på den mentala förnedringen i filmen blir kraftfullt, snabbt och effektivt! Det är en helt annan Rocky som står där nu när domaren räknat ut den tillintetgjorde Clubber Lang.
En urstark och kalkylerande Rocky.
Till och med Adrian i publiken känns mer avslappnad och lugnare än någonsin.

Rocky III fokade efter en ganska stabbig handling på en STENHÅRD Stallone som kom tillbaka från avgrunden och visade var skåpet skulle stå.
Manusförfattaren Stallone avpolletterade Burgess Meredith´s Mickey ur sagan på ett ganska dramatiskt, men inte töntigt, sätt och…återinförde den lagom kaxige Apollo Credd i Rocky-världen igen.
Trots att denne kanske egentligen skulle ha varit ute för gott. Kvar då också Paulie (Burt Young) och Adrian som huvudkaraktärens två stora stöttepelare.

Kommersiellt en säker framgång såklart, tillsammans med den efterföljande delen under 80-talet de rullar som spelat in MEST pengar i hela sagan.
Filmiskt nu inget som de större prisjurygrupperna direkt tittade åt. Lite pliktskyldigt nominerades låten ”Eye of the Tiger” av Survivor till en Oscar. Det var liksom allt. Den där lockande blandningen av finstämt drama och sportaction upphörde nog i och med Rocky II.
Från här handlade det bara om att gjuta boxarkaraktären i hårdare material än någonsin förut. Kanske då tyvärr på bekostnad av ett seriöst manus.
Å andra sidan skulle kanske sagan om Rocky bara ha berättats i (högst) två akter?

Just greppet med en något annorlunda final här, och Stallones ändå snygga förmåga att piska upp spänningen, adrenalinet och stämningen, gör att rullen ändå trots allt måste anses som underhållande och bitvis rafflande.
Och därmed tjänat sitt syfte.
Som SPORTACTION läckert snygg och effektiv mot slutet. Som BERÄTTELSE den svagaste länken so far.

Härnäst;
Rocky tvingas uppleva ny tragedi…lägger sig plötsligt i världspolitiken på sitt egna, inte direkt diskreta, sätt…och möter sin hotfullaste (?) motståndare någonsin…!

tema: Rocky II (1979)

(som vanligt: Spoilervarning…)
Det bästa med uppföljaren är att den tar vid precis efter att första filmen slutat.

Man är fortfarande kvar i den behagliga känslan runt Rocky. Den lilla recapen från första rullen hjälper såklart till att sätta moodet.
På sjukhuset försöker Rocky repa sig så gott det går. Han är hela Philadelphias hjälte, och media står i kö för att ösa lovord över denne boxare från ingenstans som mörbultat mästaren Creed så pass att det för ett ögonblick var osäkert VAR titeln skulle hamna till slut.

Rocky deklarerar att hans boxningskarriär är över (ha!), och nu vankas det goda Svensson-livet. Giftermål väntar med Adrian (Talia Shire) och livet känns med ens lite lättare! Klart man måste få spendera lite av stålarna som boxningsmatchen inbringade, vilket bl.a. resulterar i en svart Trans Am, ett par pälsar till Adrian, ett nytt hus…och ännu ett förskräckligt bidrag till den potentiella titeln som Philadelphias verkligen sämst klädde man när Rocky investerar i en svart skinnjacka med ett gult tigeransikte på ryggen. Hu! Giriga penningplacerare vill förstås ta hand om Rocky nu, placera hans smärtsamt intjänade pengar. Behövs inte tänker vår hjälte, men går med på att göra lite reklam. Vilket inte går så bra. Plötsligt gör sig hans bakgrund sig påmind, med uppenbara lässvårigheter. När pengarna börjar sina är det inte lika muntra miner. Att söka jobb blir ingen hit. Vem vill ha en tjomme som knappt gått ur grundskolan?

Stallone själv tog här över regipinnen och satsade på att visa vad som händer när strålkastarna slocknar lika fort som de tändes. Hur snabbt gårdagens hjältar glöms bort. Vad gör en kille med sitt liv, när det kanske inte innehåller nånting annat än boxning? Och aldrig gjort något annat. Mickey (Burgess Meredith) vill absolut inte veta av Rockys spirande tankar på att kanske så smått börja FIGHTAS lite igen. Matchen mot Apollo fick ju också med sig den otrevliga bieffekten av en skada på Rockys ena öga som kan göra honom blind om han fortsätter boxas. Tuffa tider således för Rocky. Kanske kan faktumet att han snart ska bli pappa väga upp lite? Och att hjälpa till på gymet. Manuset tar Rocky in på den förväntade vägen och Stallone plöjer sin figur längs de obligatoriska stoppen och svårigheterna. Naturligtvis handlar mycket av det som händer bara om att sätta Rocky i den positionen att han inte har något val än att dra på sig handskarna igen.

Det lovvärda med den här filmen är alltså det fortfarande finns mycket av värde att berätta om Rocky, Adrian och för all del Paulie (Burt Young).
Hur tungt det än blir för Balboa låter han aldrig kärleken till Adrian grumla hans sätt mot henne. Som att han bär sin smärta med ett sorts skal, även om det krackelerar vid något tillfälle. Hos Mickey kommer dock känslorna fram, och vi fattar ju snabbt att han aldrig kommer att kunna hålla sig från ringen igen. När inget annat återstår.
Här tar kanske Stallone i liite för mycket när han till slut påstår att Rocky behöver boxningen för att få känna sig som en ”riktig man” igen.
En person som kan ta hand om sin kvinna på rätt sätt. Inte vara en belastning. Hrm..klyschorna haglar således.
Att karln riskerar skador och men för livet tycks plötsligt inte vara så viktigt. Inte ens nu när han ska få barn.

Apollo Creed (Carl Weathers) har det inte heller lätt. Hånad och bespottad för att han lät en rookie spöa upp honom. Var verkligen matchen INTE fixad? Är Apollo VERKLIGEN en mästare fortfarande? Saken är klar, Rocky MÅSTE ställa upp på returmatch så Apollo en gång för alla får visa var skåpet ska stå. Att håna the italian stallion offentligt är alltid ett bra sätt att få igång snacket…och till slut kan ju såklart inte Rocky hålla sig.
Slys manus går här som på  räls. Varje obligatorisk checkpoint passeras, men en sista svårighet på vägen behövs slängas in. Adrian i koma och katastrofen hotar. Ett för tidigt fött barn, i kuvös, och plötsligt visar Rocky ändå vad som betyder mest. Boxningen hamnar i skymundan när allt handlar om Adrians tillstånd. Smart drag av Stallone. Och moraliskt såklart. Till och med Mickey, som hittills bara haft matchen i huvudet, släpper det och vakar över Adrian tillsammans med Rocky.

En märkbar skillnad i dagens rulle är annars att Mickey får lite större plats, kanske på bekostnad av just Adrian.
Fortfarande är Stallone och Talia Shire dock nära varandra i agerandet, men man märker ändå att hon förpassats lite till bakgrunden. Som för att vara Rockys samvete….när storyn kräver det.
Naturligtvis är det ändå Adrian som vaknar ur koman och säger de magiska orden till Rocky när rullen står där och väger…(”There´s one thing I want you to do for me…win!”)

På med träningsbrallerna igen, och de där storslagna löpningarna längs Phillys gator…och den stilenliga rusningen uppför trapporna (jajamensan) vid museét!
Framgångens recept, här gällde det att baka med samma patenterade populära smak!

Trots de kanske billiga knepen Stallone trycker in lite här och där, känns det ändå som att historien om Rocky fortfarande faktiskt har något att förmedla.
Precis som i förra filmen använde sig Stallone av just egna erfarenheter för att vässa manuset. I det här fallet just att man ganska snabbt glöms bort i det stora bruset. Att man aldrig är större än sin senaste insats. Efter första Rocky gick ju Stallone på några ordentliga smällar med filmerna Paradise Alley (hans regidebut) och F.I.S.T, båda mediokra dramer från 1978. Bättre då att vända sig till det som gått hem i stugorna förut kanske.
Plus att det ändå fanns en del kvar att avhandla om Rocky och hans familj.

Om boxningsfajten var lite average i originalet så blev det andra bullar här!
Både Rocky och Apollo ser tuffare, hårdare och mer slimmade ut. Sekvenserna är hetsigare filmade, snyggare konstruerade och överlag ser hela matchen mycket mer proffsig ut. Stallone verkar ha sett till att varenda detalj, från färgen på ringhörnan till materialet på boxarnas brallor, ser top notch ut. Fighten i sig är också hårdare nu. Slagen landar tyngre, ljudeffekterna grövre…och framför allt är hela fighten längre och intensivare. En försmak av vad kommande Rocky-rullar skulle ha att visa upp?
Kameran känns mer närgången och en form av….grittyhet blandad med viss elegans sprider sig. Inget snack om att Stallone velat överträffa fighten från förra filmen.

Som det naturligtvis är med sportfilmer, handlar det mesta om känslor. Apollo är snabbt ute här och tänker golva Rocky en gång för alla. Balboa tar stryk på sedvanligt manér, går i golvet ett antal gånger men står ut med smärtan. Som vanligt finns ingen gard med i matchen hos nån av boxarna. Den här gången har ju dock Rocky lärt sig ett par nya trix av gamle Mickey (”You´re gonna eat lightnin´…you´re gonna crap thunder!!!”), och överraskningen sitter fint när filmen går in i sitt klimax. Ingen Adrian vid ringside den här gången, hon är ju hemma och vilar upp sig efter barnafödsel och koma och allt. Paulie finns också hemma i soffan och kör sitt vanliga osande ”trevliga” språk. Främsta orsaken till Adrian inte var plats under filmens final berodde dock mest på att hon var upptagen med en annan filminspelning, hennes och Burt Youngs scener hemma vid tv:n filmades senare.

Kanske hade Stallone lärt sig av regissören Avildsen från förra rullen hur man lägger upp bästa flowet i actionscenerna.
För visst osar det av spänning här. De två frustande boxarna landar otaliga slag mot varandra och filmen använder sig av alla knep, från snygg klippning till smart användande av soundtracket, för att locka in oss som tittar på rätt spår. Just klippningen var något Stallone ville få till på absolut bästa sätt…och det tog 8 månader (!) innan han var nöjd med resultatet. Och just resultatet…tja…fighten är såklart större och grannare än i första filmen. Borta är nu också alla eventuella kill your darlings i manuset. Apollo är en gårdagens man. Nu är det Rockys tur att kliva fram i rampljuset, och Stallone låter honom göra det under den mest dramatiska form man kan tänka sig! Och när det är över känner man sig så där härligt utpumpad som åskådare igen.

Rocky II blir som en smart och stabil förlängning av Rocky. Stallone är redan här tillräckligt rutinerad i karriären att fatta att det gäller att spela vidare på Rockys varma karaktär och allt som redan finns cementerat.
Större delen av filmen har fortfarande en bra och meningsfull story att berätta (med några små tramsiga klyschor såklart), och det känns fortfarande som ett drama med visst djup….om  än bara som en väntan på den stora finalfighten.
Dessvärre var kanske det här sista gången på ett antal år just DEN känslan kunde bokföras på Rocky-kontot.

Succén ett faktum igen förstås. Publiken älskade sin Rocky. Mannen av folket som löper längs Phillys gator och bevisar att med stort hjärta och mod kommer man långt.

Nu var Rocky på tronen för att stanna. Stallone tog i och med denna film sin karaktär högst upp på pallen, där han skulle komma att stanna ett bra tag framöver. Redan här hade Stallone börjat fundera på en tredje del i sagan. Frågan bara…hur tar man storyn vidare från den HÄR triumfen…?

Liksom sin föregångare slutar filmen på en high note, i ringen, med en lycklig Rocky som mörbultad och misshandlad tackar allt och alla…och framför allt Adrian; ”Yo, Adrian!! I did it..!”

Och visst är det en rätt härlig, engagerande och samma sköna triumf hos mig i soffan i slutänden.
En värdig uppföljare….men långt ifrån lika magisk som föregångaren.


 

Härnäst:
Rocky får känna på bistra tider, förnedring…och längtan efter revansch.
Dessutom möter han sin kanske….otrevligaste motståndare någonsin…!

tema: Rocky (1976)

Visste måhända Sylvester Stallone överhuvudtaget vilken snöboll han satte i rullning när han plitat klart sitt manus om den okände, rätt slackige boxaren Rocky Balboa från Philadelphias mindre bemedlade områden?

Troligen inte. Producenterna Irwing Winkler och Robert Chartoff fattade dock intresse för grabbens manus och ville köpa det (för en billig struntsumma givetvis). Den envise Stallone hade dock så mycket pondus, kaxighet, att han endast gick med på att sälja storyn om han själv fick spela huvudrollen.

Filmbolaget United Artist hade dock sina dubier, vem VAR den här tjommen egentligen!? Gick dock till slut med på kravet, men kapade budgeten med hälften. Skulle mer pengar behöva plöjas ned fick producenterna Winkler och Chartoff personligen ställas till svars. Vilket de accepterade…och naturligtvis drogs budgeten över. Winkler och Chartoff belånade sina hus för att kunna lösa finansfrågan…och resten är så kallad historia!

Faktiskt den första sportfilm som fått en Oscar för Bästa Film. Dessutom två guldgubbar till! För Bästa Regi (John G. Avildsen) och Bästa Klippning. Och inte nog med det… filmen var nominerad till ytterligare 7 Oscars! (bla bästa biroller och huvudroll) Historien om den jovialiske Balboa tar alltså sin början i den slummigare delen av Philadelphia. Stallone, kanske klädd i filmhistoriens värsta streetoutfit med svart fedora, svart skinnpaj och avklippta handskar, hasar sig runt som någon sorts inkasserare åt den lokale lånehajen. Uppenbarligen är grabben ganska bra på att boxas också, men det är inget som han tydligen själv fäster så stor vikt vid. Ett par dollars då och då i den lokala sunkiga boxningsringen för att möta nån halvtaskig lirare. Ödet vill dock att Rocky snart kommer att få sin största chans i livet när skrytglade mästaren i tungviktsboxning Apollo Creed (Carl Weathers) behöver en lättboxad motståndare för att ytterligare befästa sin storhet.

Första filmen om Rocky har inte sin största tjusning, eller storhet, i boxningsscenerna.
Nej, det är när det INTE handlar om boxning filmen är som mest fascinerande. När Rocky vandrar runt på de slitna gatorna, pratar och snackar med alla, framstår som den vänligaste tjomme som någonsin befolkat denna bistra del av staden. När Rocky dessutom får ögonen på den blyga och försiktiga Adrian i Talia Shire´s skepnad, ja då gott folk blir det näst intill snudd på liten filmmagi mellan de två. Uppenbarligen såg regissören Avildsen (som senare skulle återförenas med Sly i Rocky-sagan) och Stallone kanske hur bra scenerna mellan Rocky och Adrian funkade. Och det märks genom rutan. De båda känns så härligt naiva och oförstörda. Så tonårigt försiktiga mot varandra. Rocky brassar på sina stundtals lite pinsamma skämt och kommentarer, men visst ser man att skygga Adrian uppskattar det. Om man inte känt någon sympati för den ganska opolerade Rocky fram till hit, smälte man garanterat till hans försök att flirta upp Adrian. Här kommer också den vresige men godhjärtade Mick (Burgess Meredith) och hans gym in i handlingen. Kanske Mick sett något hos Rocky i boxningstalang, men Rockys ovilja att underkasta sig sportens hårda disciplin och mest lulla runt, tycks ha förargat den hese gamlingen. Det roliga är ju att Rocky först inte tycks så speciellt intresserad. Först efter att Mick läst lusen av honom och hojtat om talang (”you have a heart like a lion…but fights like an ape..!!!”), drömmar och viljan av att bli något, fått fäste…tycks Rocky ta tag i situationen.
Nya vindar är dock på väg in!

Creed och hans entourage utser Rocky som den lycklige skit som ska få chansen att gå en 15-ronders mot Mästaren.  Det sägs att Stallone vävde in ganska mycket av sin egen frustration, att inte lyckas i Hollywood vid den här tidpunkten, i manuset runt Rockys person. Dags att lägga sig i träning. Fortfarande är allt runt Rocky-figuren så härligt oborstat…oslimmat…och lite low key. Rocky springer på gatorna i långkalsonger…typ.., slår på djurkroppar i det slakteri där Adrians buttre, tjurige, förolämpande, men UNDERBARE bror Paulie (Burt Young) jobbar. Paulie skräder inte orden. Saknar hyfs och säger bara rakt ut vad han tycker. Ju längre åren gick och ju mer filmer som kom…undrar man ju egentligen hur Rocky stod ut med gubbens eviga gnällande. Lite ironiskt är det ju också det som är en av tjusningarna med denna saga…de oförlikneliga karaktärerna runt vår favoritboxare. De som hör ihop med honom på alla sätt. Stallone själv matchar sin karaktär på ett sätt som gör att man naturligtvis aldrig hade kunnat se någon annan i rollen. Han ÄR Rocky ända ut i det där lilla flinet i mungipan han får anledning att avlossa i parti och minut här. Överlag känns alla karaktärer så ”oförstörda” i det här stadiet. Rocky känns valpig och osäker, men ödmjuk och när det väl gäller…beslutsam. Dessutom ser han verkligen ”normal” ut i kroppen. Liksom Carl Weathers som Apollo. Ännu har inte den hysteriska kroppsfixeringen (som ändå smög sig in i kommande delar) slagit till. Boxarna ser faktiskt ut som riktiga boxare. Mer eller mindre.

Det jag upptäcker när jag nu ser om filmen så många år efter förra tillfället, är hur underbart romantiskt filmen också är! Inte som en mindblowing swept away-vind..mer som en liten, mysig, envis våg av kärlek som rullar in i bakgrunden och hjälper till att stärka både Rocky och Adrian i deras karaktärer. Dessutom har nog Adrian aldrig varit så söt som här. Hennes ”uppvaknande” hemma hos Rocky i dennes slummiga lägenhet är alldeles fascinerande magisk. Extra roligt att bakgrundsinfon berättar om en förkyld Talia Shire som inte ville smitta ned Stallone med för mycket intimitet..och en Stallone som på alla sätt försökte få henne att strunta i det. Avildsen var så nöjd med de tafatta scenerna som kom ut av detta så han behöll dem i filmen! Scenen vid skridskorinken är en annan underbar scen från dagens film som har fått lite ikonisk status. Dialogen sitter som gjuten och det känns som att skådisarna bara spelar sig själva rakt av. Just ögonblicket mellan Rocky och Adrian, när de är precis själva på isen. Kemin är obetalbar mellan dem i den här första filmen. Också den scenen kom för övrigt till genom en hittepå-habravink av Stallone i sista stund. Från början var det meningen att runt 300 statister skulle åka runt på isen med Stallone och Shire. Dessvärre hade man inte råd att hyra folk överhuvudtaget så Stallone skrev snabbt om scenen till det vi ser i filmen.

Den första av många kommande slutfighter bjuder såklart på sportdrama av bästa klass. Underdogen mot Mästaren. Rocky verkar till en början mest glad över att få vara i ringen med Mickey vid sin sida. Mästaren storskrävlar, publiken tjoar och allt ska väl bara liksom gå efter planerna. Här är det då dags för oss som tittar att för första gången stifta bekantskap med Rockys adelsmärke; envisheten och att aldrig ge upp. Ta stryk och alltid komma tillbaka. Apollo inser ganska snart att det inte vilken femöresboxare som helst han är uppe mot. Osäkerhet är såklart en champs värsta fiende.

Varje sportfilm, och boxningsfilm i synnerhet, måste ju ha bra actionscener. Något som möjligen hela Rocky-sagan lidit av är ju den ”filmiska” boxningen som utövats. Rundpallar av guds nåde. Rena mördarslag som i verkligheten hade skickat även den hårdaste av hårda rakt ned i canvasen. Och hålla en gard uppe verkar aldrig ha existerat i Rocky-universumet! Samtidigt kan man inte gnälla om det för mycket, en stor del av filmernas framgång och recept bygger just på att Rocky SKA få hysteriskt mycket stryk..att vi ska känna smärtan innan vi får uppleva triumfen. Som åskådare har det alltid lockat oss att se folk få stryk på film. Och se dem ge igen! Rocky-filmerna förpackar kanske egentligen bara en del av våra drifter i snygga kostymer, och serverar med känslor som tilltugg. Här är dock boxningen inte lika kliniskt genomförd. Det ser ganska verkligt ut (även om vissa kameravinklar avslöjar att en del slag aldrig träffar) , känns ganska verkligt…och 80-talets hysteriska MTV-klippning hade inte sett dagens ljus ännu. Underdogens möjliga triumf byggs upp bra mot slutet. Apollos otålighet och hans plötsliga insikt om att grabben tvärs över golvet faktiskt inte är ett dugg imponerad av Mästaren, får honom i gungning. Rocky å sin sida är färdig att kasta in handduken men vägrar låta Mick bryta matchen. Här finns plötsligt chansen till stordåd! Inte minst för sig själv.

Och det är nu som manuset, eller Stallone om ni så vill, visar sin totala storhet. Där säkerligen nästan alla historier hade tagit den enkla och publikfriande vägen till finalen, tar Stallone då den (kanske) oväntade. Han låter sin Rocky få stanna kvar i just det enkla, och samtidigt det som gör honom till en VINNARE i sin egen situation. Rocky åtnjuter folkets respekt, visar att han faktiskt kunde göra skillnad för sig själv. På ett sätt som känns genuint och faktiskt riktigt realistiskt! Kanske den första och sista gången i hela sagan? Nej fel där, en liten smak av den fina fingertoppskänslan skulle komma i sagans elfte timme…men mer om det just DET senare i temat!

Rocky filmades på bara 28 dagar, vid vissa tillfällen på plats i Philadelphia under enkla former. Många av Stallones löpscener genom gatorna i Philly är filmade guerilla-style från en bil där Avildsen satt och gav order. Folket runtom den kutande Stallone hade således ingen aning om att en film höll på att spelas in! Här också för första gången den ikoniska tagningen på en Rocky som springer uppför trapporna till Philadelphia Art Museum!

Man kan heller inte skriva om Rocky utan att nämna det fantastiska musikaliska ledmotivet av Bill Conti. Snacka om att det etsat sig fast i våra hjärnor! Fanfaren till den rullande titeltexten! Eller..”Gonna fly now”! Vad vore Rocky utan detta?!
Filmen blev naturligtvis den mest inkomstbringande under 1976 och folk vallfärdade till biograferna för att se Rocky Balboa med lejonhjärta utmana både sig själv och Apollo Creed. Filmens obligatoriska slufight är helt klart än av de bättre i sagan, måhända inte lika snygg och snabb som de senare skulle bli. Men likväl effektfull i all sin enkelhet.

Rockys största förtjänst ligger dock inte i boxningen utan i det som händer i alla andra scener. Det är ett härligt drama från tuffa kvarter och ett underbar romantisk kärlekshistoria. När Rocky i slutscenen nästan desperat ropar efter Adrian och hon svarar sådär med sin veka röst… och tårar i ögonen..ja då sitter jag banne där själv med känslorna utanpå och är beredd att stämma upp i gråtkalaset!
Filmmagi igen!

Första delen av Stallones episka saga är kanske inte den snyggaste. Men nog den VACKRASTE. Premiärmötet med Rocky Balboa och hans närmaste får hjärtat att vibrera av oförställd glädje.
En mycket fin avslutning på 119 minuters sportdrama av bästa märke. Skulle Stallone överhuvudtaget kunna ta det här vidare? Ville han det? Vi vet ju såklart svaret.

Men frågan är om det någonsin har varit bättre än där och då…. i detta första kapitel.

Härnäst:
Apollo nöjer sig inte…vill ha ny match. Rocky upptäcker att vardagslivet inte riktigt blir som förr….och boxningsactionen tas till grisigare, tuffare, nivåer!
Dags för nya utmaningar i Rocky II!

Enhanced by Zemanta