#sommarklubben: Weekend at Bernie’s (1989)

Häpp!
På min favoritsommarmånads sista skälvande dag…kommer den. Filmen som är ett unikum i bloggens Sommarklubb-koncept. Den enda filmen som VARJE sommar får vara med i Klubben! Varför??! För den är så go såklart!!!
Så pass att jag helt skamlöst snor min egen text från inlägget som gjordes sommaren 2014, vilken beskriver det hela på ett lysande sätt;

I återtittsmanualen inför varje sommar har den här rackarn en given plats!

Åh så härligt det är att återuppleva Larry och Richie´s galna äventyr ute på Long Island där de får fullt upp med att hantera sin döde boss Bernie på bästa sätt! Buskis, trams, knaskomedi! Visst, visst, VISST!
80-tal, junkigt soundtrack, flåshurtiga skådisar. En ung Andrew McCarthy, en slimmad Jonathan Silverman, en rådjursögd Catherine Mary Stewart och så Terry Kiser som tvingas spela lik större delen av filmen och gör det galet bra!

En ständigt återkommande rulle sommartid hos Flmr. Och NATURLIGTVIS i Sommarklubben!! Inget djup, inget budskap, ingen klass. Bara UNDERHÅLLNING!

80-talsparty i sommarnatten!

 

#sommarklubben: Jeremiah Johnson (1972)

En riktig film-film i sommarklubben! Lovely.
Ung Robert Redford axlar titelrollen om mannen som vill lämna samhället as we knew it i USA runt 1840-talet för att istället bli en ”mountain man” nånstans i dagens Colorado, bland bergen. Lättare sagt än gjort. Han tycks hela tiden snubbla in i olika händelser som kommer att forma det fortsatta livet. Andra trappers, indianer, björnar, vädret…..kärlek! Hoppsan.

Är detta månne en tidig variant av Dansar med Vargar? Tja, lite kanske. Framför allt är det en attans fin filmupplevelse. Mästerligt foto över fantastiska landskap. Regissören Sydney Pollack gick verkligen all in tillsammans med Redford. En story som jag engagerar mig i. Lätt att känna med Redford´s Jeremiah. Han vill ju bara leva i fred…men det är uppenbarligen attans svårt även i en glesbygd som den amerikanska vildmarken står för såhär i mitten på 1800-talet. Pollack låter bilderna tala i den ganska dialogfattiga rullen och Redford sköter agerandet med bravur. Fick i Sverige det något lugubra tillägget ”Indiandödaren” i titeln, då någon stolle antagligen fick för sig att det skulle vara fräsigare på de svenska bioaffischerna.
En rulle som dessutom är försedd med en musikalisk ouvertyr och intermission!

Kuriosa; den första ”westernfilm” som nominerats till festivalen i Cannes (Sydney Pollack). En genuin upplevelse från det ljuva (?) 70-talet!

Envishet i sommarnatten.

summer-movie-fun-logo

Filmen finns just nu att avnjuta på Netflix

#sommarklubben: Payback (1999)/Payback:Straight Up (2006)

-99 kom den mycket underhållande och mörka Payback, med Melan Gibson som kriminelle Porter. I filmens början blir han förråd, nedskjuten och lämnad att dö. Givetvis överlever han och återvänder till ruffiga Chicago där där en hämnarresa börjar mot alla som lurat honom. Främst sliskige tokskallen Val (Gregg Henry), men också nedknarkade svikar-exfrun Lynn (Deborah Kara Unger). Räkna dessutom in en skogstokig ”torped” (Lucy Liu) och en godhjärtad prostituerad (Maria Bello) i rollistan. När Porter ger sig efter Val, får han också mäktiga gangsterelement i staden efter sig…men sen när stoppar det en lirare av Gibson kaliber? Det blev helt enkelt en rätt bra rulle.

SOM…blev ännu bättre 2006 då regissören Brian Helgeland ÄNTLIGEN fick släppa den version av rullen som filmbolaget stoppade 1999. Helgeland kom i luven med bossarna då och fick sparken, nya scener spelades in för att passa den popcornstörstande publiken och Helgelands mörka hämnarhistoria blev plötsligt mer en hjältesaga. Gibson, som också var producent, var på Helgelands sida..men vek sig för filmbossarnas krav på en mer ”lättillgänglig” film.
Men som sagt, 2006 kom upprättelsen då Helgeland fick tillgång till allt sitt material, stängde in sig i klipprummet och satte ihop en helt ny version. Hans version. Bort med alla nyinspelade scener, tillbaka med den gritty och nakna bildkvalitén. Han spelade till och med in ett helt nytt score till rullen, vilket nu bär drag av noir-jazziga toner. Mörkt och dystert. Som det anstår en noir-rulle. Resultat är förstås formidabelt bra. Höjer hela filmens känsla. Hårt, ruffigt och våldsamt. Här blir Porter verkligen det badass som Helgeland ville att han skulle vara från början. Hans hämnd blir här hårdare, smärtsammare och skitigare. Välj den ”nya versionen” alla dar i veckan när du ska se den här.

Bra kämpat Helgeland!

Ingen nåd i sommarnatten.

 

 

 

summer-movie-fun-logo

#sommarklubben: The Descent (2005)

Kravla runt i grottor! Fi fan, fi fan, FI FAN!!
Klaustrofobi och panik. Jag skulle ALDRIG ge mig på denna företeelse! Leka med döden Ungefär som att hoppa fallskärm. Varför?

Sarah (Shauna Macdonald) och hennes tjejgäng tänker dock nu ägna sig åt detta grottäventyr. Ett system i Appalacherna i USA ska utforskas. Sarah själv kommer med tragedi i bagaget och behöver muntras upp/peppas in tillbaka i livet. Varför inte…grottforskning! Joråsåatt. Regissören Neil Marshall, som gav oss den lilla pärlan Dog Soldiers, håller i spakarna här..och öser på med obehag illa kvickt. Det som börjar med skratt och fnitter, övergår strax i jämmer och elände. Inte nog med att det dundras in i FEL grottsystem…nere i mörkret döljer sig även andra fasor..

Det som slår mig mest är hur jäkla bra rullen fortfarande är! Även vid en återtitt lockar den fram den där fasan i maggropen. Spänningen! Obehaget! Och detta trots att man vet hur det ska gå! Marshall när han var som bäst i regissörsstolen? Det är trångt, jävligt obehagligt och spännande! Plus lite lagom grisiga effekter. Filmen kom på sin tid med två olika slut. Slutet i dagens betraktelse är originalslutet som användes i Europa. För den amerikanska publiken användes ett mesigare slut. Suckers.

Trångt i sommarnatten!

 

 

summer-movie-fun-logo

 

Ant-Man and the Wasp (2018)

Dags för Ant-Man igen. Minst en MCU-rulle varje sommar! Det känns som vedertaget nu. Förra rullen med Paul Rudd som den först ofrivillige hjälten var rejält underhållande. Hade samma charm som första Guardians of the galaxy. Kan den här upprepa formeln? Och framför allt; får vi svar på frågan varför Scott Lang aka Ant-Man icke var med och röjde loss i senaste Avengers? Och när utspelas den HÄR storyn i förhållande till rafflet runt Thanos? Kommer man överhuvudtaget att beröra vad våra andra hjältar råkar ut för där??
Klart att en rulle i MCU inte kan hoppa över sådana grejer som inträffar i Avengers, frågan är ju bara hur det petas in här….för det är ju också så att fokus ligger på den här filmens egna story. Dr Hank Pym (Michael Douglas) har en ny teori om hur hans fru (en åldrad Michelle Pfeiffer), som fastnade i det mystiska Quantum Realm (förra rullen), kan hittas och räddas. Men då behövs Scotts tjänster. Dottern Hope Pym (Evangeline Lilly) har fått en egen dräkt och fräser på som The Wasp, men Scott behövs alltså också.

Saker att gilla med den här rullen; den är snabbare i tempot, vi vet redan bakgrunden till det mesta..vilket betyder att rullen kan ösa på direkt med action och lite lökig humor. Jag gillar verkligen tokmycket när MCU tar ett kliv bort från det högtravande och episka. Det här är en rejäl sommarunderhållning! Paul Rudd är som vanligt jäkligt kul, hans sidekick från förra rullen, Michael Peña, är såklart med här också. En rälig skurkpelle i Walton Goggins skepnad gör livet surt för våra hjältar…och som det inte vore nog finns en märklig skepnad, ”The Ghost”, med också och bjuder på gåtfull mystik.
Fräsiga effekter, barnvänliga såklart när det handlar om 11-årsgräns. Men ändå. Kul humor. Man tar liksom rullen för vad den är. Lite hejsanhoppsan. Det blir sällan sådär dramatiskt som i rätt många andra MCU-alster. Ihop med första rullen och Thor:Ragnarok OCH första Guardians…är det här helt klart bäst i facket när MCU bara vill leka loss lite.
Charmen, skojfriskheten, birollerna och roligt lekande med effekter gör att det blir finbetyg här också. Inte så mycket för själva storyn, mer för underhållningen i hur allt framställs. Föredrar jag möjligen skojfriska MCU framför allvarliga och dramatiska MCU? Det känns lite som det om man kollar betygen. Mycket fin serietidningsaction detta. Igen.

 

 

Game Night (2018)

Jag är så svag för de här snabba och intensiva komedierna som Drömfabriken spottar ur sig då och då. Nya alstret från regissörsfirma Daly/Goldstein, som gav oss skrattpillret Vacation – the next generation, är precis en sådan. Att den också sportar två av mina favvisar i huvudrollerna gör det ju sannerligen inte sämre!

Max och Annie (Jason Bateman/Rachel McAdams) älskar varandra. De älskar också att tävla. Speciellt i spel av alla varianter. Det bästa som finns är att träffa kompisgänget och ha spelkvällar. När Max´s brorsa, glidaren Brooks (Kyle Chandler) plötsligt dyker upp och vill bjuda hela kompisgänget på den ultimata spelkvällen…tas detta enkla nöje till helt nya nivåer. En möjlig kidnappning, ett möjligt brott, konstiga gåtor och ett mysterium som skickar ut hela gänget på en bisarr ”skattjakt” i natten…där ingen..inte ens jag som glor på tillställningen…vet vad som är på riktigt eller inte! Lovely! Brutalrolig humor, lite knasroliga scener, en luguber och creepy granne till Max och Annie, Gary (Jesse Plemons), möjliga skurkar och allmänt kaos. Ofta går tankarna till den gamla fina pärlan Trassel i Natten från 80-talet. Lite samma upplägg, det mesta händer under ett par intensiva timmar på natten.

Finfin kemi mellan Bateman och McAdams. Härliga biroller från  tex brittiska Sharon Horgan (tv-serien Catastrophe) och Lamorne Morris (New Girl). För att nämna några.
Duon Daly och Goldstein håller det rappt och sådär härligt ”komedibrutalt”. De slår inte in några nya dörrar, men håller stilen och fanan högt. En rejäl snurrepannkaka till film där själva underhållningen och utförandet känns viktigare än vad filmen egentligen handlar om. Ibland kan man till och med ställa sig frågan; ”vad i h-e har jag just sett?!!?”. Och det i synnerligen positiv mening.
En av årets hittills roligaste komedier!

Den blomstertid nu kommer (2018)

Klart det passar sig med en ”midsomrig” rulle på midsommarafton!
Som varande östgöte vurmar jag såklart lite extra intresse när filmkollektivet Crazy Pictures från Norrköping (äntligen) sportar ut sin första fullängdare efter år av jobb. Detta måste ju bara ses.

Med 18 miljoner på fickan och en lagom fantasifull story är det bara att kasta sig ut. Och som de gör det! Gängets lek med effekter och tung action får plötsligt de 18 millarna att se ut som 40. Att det sedan är lite si och så med dramaturgin i mellanpartierna…asch det får man ta när den övriga smaken på rullen är så uppfriskande! Storyn om Alex (Christoffer Nordenrot) som återvänder från ett hyllat artistliv i Stockholm till sin barndoms trakter utanför Norrköping…i samma ögonblick som skiten når fläkten på självaste midsommarafton…är så galet mörk, annorlunda och engagerande att det liksom inte går att värja sig. De unga filmmakarna har heller inte gått i fällan att bara prångla ut godisaction för slantarna, nej här bakas också backstorysar och karaktärsporträtt in och får ta sin lilla tid. Åker skämskudden fram nån gång? Kanske i enstaka scener. Alex´problematiska förhållande till sin pappa (Jesper Barkselius) och ungdomskärleken Anna (Lisa Henni) får också ta plats. Bra spelat av alla, kanske mest av Nordenrot vars karaktär faktiskt är en riktig skitstövel mest hela tiden, uppenbart märkt av barndomens vedermödor i trassligt hem. Men bäst är det förstås när det brakar loss som mest! När Sverige utsätts för den där attacken som broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” så gärna vill upplysa om.

Ljudet är som värsta Hollywoodblockbustern, fotot är drömskt och murrigt magiskt på samma gång, den svenska sommarkänslan är perfekt fångad…och aldrig har väl eldstrider i östgötaskogen och kraschande helikoptrar in i svenska kyrkor sett så jäkla läckert ut!
Crazy Pictures visar att det går att göra proffsig verklighet av drömmar med (förhållandevis) små medel. En härlig långfilmsdebut som blandar osvensk action med drama på ett synnerligen underhållande sätt!
Den fjärde stjärnan slänger jag dit av lokalpatriotiska skäl. Sådant här måste belönas!

Trevlig Midsommar!

 

I SoF-poddens somriga #144 ägnar vi fleeera minuter åt att snickesnacka mer om den här udda fågeln i svensk film. Lyssna gärna här!

 

Brimstone (2016)

Mörkare än mörkast på westernfronten just nu!
Helylleholländaren Martin Koolhoven har skrivit och regisserat det här galet tunga dramat med backdrop i westernmiljö. I 1800-talets USA lever stumma Liz (Dakota Fanning) med man och barn. I samma ögonblick som det lilla samhället tar emot sin nya präst…inser att Liz att helvetet på jorden har anlänt. Prällen, i Guy Pearce skepnad är allt annat än en from lirare. Kanske den värsta dåre som skådats på länge i den här filmbloggen. Självklart fattar vi ju att Liz och tokprällen har en historia ihop, och sakta vevas nu det hela upp via bakåtblickar. Kooolhoven väljer att berätta storyn i fyra ”kapitel”…varav tre driver handlingen baklänges, för att sedan mynna ut i en final i ”nutid”. Låter det märkligt? No worries, så fort filmen slår sitt järngrepp om dig så glöms alla sådana farhågor bort. Det är dystert, det är slafsigt, det är oroväckande och det är framför allt spännande! Hur i hela h-e ska det gå? Hur ska det sluta? VAD handlar allt om?? Fanning är suverän som stum huvudperson, spelet med blickar och kroppshållning! Top notch! Guy Pearce gör kanske sitt livs roll och borde banne mig ha haft en Oscarsnominering för det här! Jag sitter och håller andan. Typ! Ja, SÅ bra är filmen!

Trots att miljön är sent 1800-tal i the old west, skulle rullen lika gärna kunna ha utspelats på landsbygden i Holland, eller någon slätt i Ungern. Miljön är inte det som sätts i främsta rummet (även om fotot ibland är bedårande snyggt över landskapen), det är snarare människorna som fyller den här sjukt mörka historien. Koolhoven lyckades pitcha sin idé i Hollywood, men när filmbolagen ville ha kontroll över produktionen valde han att göra filmen helt på plats i Europa istället…och med ”final cut” inskrivet. Det tackar vi för!
Fy fasen vad bra det här är!

#sommarklubben: In the Heat of the Night (1967)

Svettig och klassisk rulle!
Stenhårde Sidney Poitier som Philadelphia-kriminalaren Virgil Tibbs, vilken hamnar i den rasistiska sydstatshålan Sparta, Mississippi. Ett mord begås en svettig sommarnatt och av en slump råkar Tibbs vara i närheten. Först misstänkt för mordet, sedan ofrivilligt inkastad i utredningen ihop med den buttre polischefen Gillespie (Rod Steiger i en snorbra prestation).
Dimridåderna ligger ligger täta i den lilla hålan, rashatet pyr mest hela tiden, de lokala snutarna lyfter inte speciellt många fingrar. En möjlig mördare pekas ut, men Tibbs har sina funderingar och får kämpa för att få Gillespie på sin sida. Poitier och Steiger är lysande ihop, två snubbar som från början är på varsin sida..men ju längre historien rullar på…upptäcker att de kanske ändå gillar varandra på det där skavande och aviga sättet. Vi glömmer inte heller Warren Oates i rollen som sheriffbiträdet Sam! Ett mordfall som långsamt nystas upp.

Regisserat av Norman Jewison, i en tid när rasfrågorna var brännbart ämne i USA. Det går verkligen att ta på hettan och den tryckta stämningen i den lilla hålan. Filmen drog in 5 Oscar, bla för Bästa film och Bästa manliga huvudroll (Steiger). Möjligen lite teatraliskt överspel i vissa lägen, men som helhet ett galet bra film. Som håller än! Bäst? När Tibbs örfilar upp en stenrik vit godsägare med gamla slaveriåsikter!

”They call me Mister Tibbs!!”

Orättvisor i den heta sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

 

Deadpool 2 (2018)

Klart det var hemma på förhand.
Hur skulle det kunna misslyckas? Förhandsrapporter har talat om samma stil som förra gången, kanske till och med lite värre. Och javisst, banne mig om man inte skruvar lite till på galenskaperna. Originalet bröt ju mot alla ”regler” vad gäller tuff superhjälteaction, där huvudmålet var att häckla genren och driva med allt och alla. Och visst fortsätter det här. Det finns en handling, en rätt rackig handling egentligen…men det viktiga i Deadpools värld är INTE vad det handlar om…mer om HUR det utförs.
Som vanligt är det 4:e väggar som bryts, ett allmänt häcklande av superhjältar och filmer (Logan får sig en rejäl känga). Ryan Reynolds ÄR Deadpool ut i fingerspetsarna. Josh Brolin är stenhård snubbe från framtiden som ställer till det. Kul också att se unge Julian Dennison från favoritpärlan Hunt for the Wilderpeople ta för sig och ge Reynolds en match i dialogerna (”the good old ass-wallet…!!”)

David Leitch (Atomic Blonde/John Wick) har tagit över regipinnen och låter Reynolds hålla låda mest hela tiden. Klart bäst i den här skrattfesten med ganska råa våldsinslag är dels det egentligen helt ologiska inslaget med Deadpools värvningskampanj för ett nytt superhjältegäng (galet roligt faktiskt)…och bonusscenerna under eftertexterna! DÄR kan du snacka om att man får valuta för att sitta kvar! (självklart fanns det stollar på bion som omedelbart reste sig och försvann iväg ut..dumbasses!)

Deadpool 2 är ”belöningen” för alla oss som tjusades av den första rullen, och har längtat efter lite mer sarkasm och häcklande från en snabbsnackande knasboll i röd spandex. Och vi har nog icke sett det sista av honom än. Hysteriskt roligt detta.

Jumanji: Welcome to the Jungle (2017)

The Rock igen! Han är i smöret nu!
Dwayne Johnson fortsätter att charmspela sig igenom en perfekt upplagd familjepopcornsrulle! Gamla på gatan tänker förstås på originalet från -95 med Robin Williams. Är det här en fortsättning? Nix, inte direkt. Mer en sorts upphottad ny version. Det gamla brädspelet där man sögs in har nu blivit tv-spel. Låt vara en gammal variant som påminner om 80-talets glada dagar. Och det är just i detta som fyra nördiga high school-elever sugs in (!) en helt vanlig eftermiddag när de får order om att städa ett gammalt förråd på skolan. På plats i spelvärlden, en djungel som är proppfull med faror och gåtor, har de dessutom blivit förvandlade till fyra avatarer. Det är här The Rock, Kevin Hart, Jack Black och stentuffa Karen Gillan dyker upp. Popcornsaction och putslustiga kommentarer följer. Dessutom en sorts otvungenhet och charm som gör att det är jäkligt svårt att värja sig mot den här rullen. Man blir glad av den helt enkelt. Oerhört bra kemi mellan skådisarna. Dwayne driver som vanligt med sig själv, och Jack Black får visa sin feminina sida, då han egentligen är en ung tjej utanför spelet (det här med avatar rembember…?). Kevin H och The Rock fortsätter att gnabbas på samma sköna sätt som i Central Intelligence från 2016, och Gillan är charmtuff och spelevinkig på samma gång. Vad stjärnskådisarna framförallt lyckas med är att ”matcha” sina tonårsförlagor utanför spelet. En träffsäker detalj!

Bakom rullen regissören Jake Kasdan som har hittat helt rätt nivå på rullen. Rolig, fartfylld och med en feelgood som man banne mig sällan hittar i rullar från den här kategorin. Lätt att förstå varför filmen parkerade nästan hela vintern 2017/18 på förstaplatsen i box office-kassorna. Mumsigt underhållande!
Helt enkelt en rulle för alla! Typ. Om man har det sinnet förstås, där inte logik är sådär jätteprio.

 

Såklart att vi pytsar filmkärlek över den här rullen i SoF-podden också. Lyssna bara i #141!

 

 

 

 

Just idag har också SofiaRörliga bilder och ord ett och annat att förtälja om den här rullen. Känner hon också charmen??  Hoppa över dit och kolla!
Spänningen!

Solo: A Star Wars Story (2018)

Filmen som ingen ville ha, men som är oerhört lätt att tycka om!
Javisst, Han Solo, denne gamäng, charmör, rymdpirat och äventyrare. Ikonisk figur hos alla (?) som växt upp från 70-talet och framåt. Vi kan ju vår Han. Eller? Nu fås chansen att följa med tillbaka till äventyrarens yngre dar. Hur blev Han…Han? På många sätt en märklig rulle, ganska oönskad om man ska tro jiddret runt the internetz, sparkade originalregissörer (gjorde de filmen FÖR komediaktig?), och ett premiärdatum som känns lite..märkligt ändå. Visst hade filmen tjänat på att gå upp lagom till jul 2018? Är övertygad om att hajpen hade kunnat bli lite större då.

In med nykomlingen Alden Eherenreich i titelrollen. En genidrag! Han rör sig som Harrison Ford i vissa lägen. Och pratar som honom! Johorå! Vi får också hänga med när Han och Chewbacca möts första gången och blir kompisar. Lando Calrissian ägde ju Millennium Falcon från början, nu får vi också se hur den hamnade hos Solo. Gnällisar runt jordbollen gör gällande att rullen är blek och inte har några stakes. Här finns inte så mycket Imperiet, och Kraften har väl ingen lirare hört talas om direkt här. Lite skönt ändå. Rullen blir inte så bombastisk och högtravande. Det är ”vanliga” rymdgangsters och stölder till höger och vänster. Lite ruffigare och mer gritty. Men ändå småspännande och mer glimten i ögat. Känslan är lite anything goes. Känns som en fanservice-film till oss som tjusats av Star Wars sen barnsben. VAD som berättas är inte så jätteviktigt, mer HUR det berättas. I rollistan hittas också Woody Harrelson, som gör en Woody Harrelson-roll, en kanske lite underutnyttjad Emilia Clarke, en halvslö (men underhållande) Paul Bettany som skurkboss och alldeles förtjusande Donald Glover som Lando! Spot on på den siste!

En skojarrulle som känns trivsam värre. Plus att nye regissören, stabile Ron Howard, vet när och hur han ska pumpa in nostalgiska ögonblick som får oss gamla älskare av rymdsagan att rysa till lite mumsigt. Som vanligt numera också galet snygg i utförandet. Inte heller alls lika mörkt berättat som i tex Rogue One (och då var den ju ändå asbra också). Vill jag se mer av Han den yngres äventyr i galaxen innan han träffar Luke på Tatooine? Hell yes!

Här finns inget att gnälla på.
Nähärå!

 

I SoF-podden #141 låter vi Han-kärleken flöda ännu mer. Lyssna gärna här!

The Greatest Showman (2017)

Mitt råd: tänk inte.
Fundera inte på eventuella riktigheter eller autentiska frågeställningar. Ägna dig istället åt att ta in filmen i dina sinnen. Färgerna, den visuellt murriga miljön, karaktärerna som hela tiden går lite utanför. och så musiken förstås! Musiken! Inga traditionstunga tunes av sin tid (1800-talet-ish), istället moderna toner invävda i fylligt sound. I like. Så är det också musikfolket bakom La La Land som ligger bakom.

Vi får den mustiga historien om P.T. Barnum (den moderna cirkusens grundare..?), här i eleganten Hugh Jackmans skepnad. Han när en dröm, en vision. Att underhålla massorna med udda inslag. Märkliga människor som uppträder, och som nu alla får sin lilla plats i tillvaron. En sorts burlesk varieté. Det ses förstås inte med blida ögon av den snobbiga eliten i New York i slutet på det förrförra århundradet, men vad vet väl dom?? Folk hånskrattar ju åt GeKås också. Smaken är som baken. Teatralisk dialog, apsnygga dansnummer och ett bländande foto. Förutom Wolverine-Jackis sköter sig Michelle Williams, prettyboy-Zac Efron och vår svenska Rebecca Ferguson…den sista som just svenska Jenny Lind (!) i filmen…exemplariskt.
Filmens svagaste kort är manuset, som vid ett tillfälle i filmen plötsligt låter Barnum överge allt han tror på och står för. Vilket inte heller passar ihop med den karaktärsvärme han förmedlar genom hela rullen. Men…det sätter vi på ovanstående ”inte-fundera-så-mycket-på”-kontot. Filmen känns hjärtlig, och det syns också att alstret är ett efterlängtat projekt hos Jackman och nära vännen Michael Gracey, vilken sköter regin.

Naturligtvis måste du gilla showtunes….och kanske musikaler i synnerhet..för att ta till dig det här. Letas mer traditionellt upplägg av filmisk underhållning kommer detta av bli en ansträngd bekantskap. Sa jag att den här rackarn gör sig kanoners på en musikalteaterscen…??

En av 2017´s allra bästa rullar. Lätt!

A Quiet Place (2018)

Har det nånsin varit tystare på bio!?
Jag tror inte det. Som att ingen av oss i salongen vågade röra oss en centimeter, och absolut inte prassla med papper. För tänk om samma öde skulle hända oss..som sker på bioduken…? Hu! John ”skägget” Krasinski. Denne gemytlige skådis, bla från den amerikanska versionen av The Office. Nu har han dessutom ställt sig bakom kameran och bestämmer vad som ska hända, och hur. Förutom att han lirar huvudrollen. OCH tagit in real life-wife Emily Blunt som just fru i filmen också. Tillsammans med ett par kids lever de i vad som verkar vara en märklig apokalyptisk värld, som också lika gärna skulle kunna vara i morgon. Vad har hänt? Och varför? Inga svar ges. En av rullens största styrkor. Jag liksom bara kastas in i familjens vardag. Bara att haka på det som händer. För grejen är också att det handlar om tystnad. Det går icke att yttra ett endaste oväsen, eller pladdrande meningar. Då händer nämligen LÄSKIGA saker. Lösningen är alltså att röra sig tyst och prata medelst teckenspråk. Också ganska behändigt då äldsta dottern är hörselskadad (lite lagom tillrättalagt i manus jag vet…men skit i det).

Låter allt lite lökigt? Lite löjligt? Glöm det! Här snackar vi nervigt överlevnadsdrama av bästa sort! Klassas på diverse håll som horror, men det är mer drama med obehagliga inslag. När det gäller horrorn känns det som att Krasinski studerat sin Spielberg och vet att less is more. Iaf i rullens första hälft. Emily Blunt är lysande som mamman i familjen, känslor och smärta som måste förmedlas via blickar och kroppsspråk. Alla gör bra ifrån sig. Det är en så jäkla udda situation. Tar kanske 45 min (?) innan det yttras ett enda ord i filmen. Salongen runt om mig (och jag själv) sitter som på nålar. Det är hypnotiskt fascinerande. Jag har nog aldrig varit med om något liknande på bio. Den här rullen är allt som sömnpillret It comes at Night INTE är. Dessutom får jag vibbar av Signs. Och det menat i positiv mening.

En kanonrulle är vad det är här. Att beskriva mer av handlingen skulle vara att förstöra. Missa inte det här topprafflet som gör en grej av att inte väsnas. Och kommer undan så ini h-e med det!
Krasinskis andra rulle som regiman, och det känns som han har en lysande framtid i det facket.

 

I SoF-poddens #136 kan vi inte låta bli att tjusas ännu lite mer av det som bjuds här! Lyssna bara!

Ready Player One (2018)

Klart som det berömda korvspadet att ni hittar mig på plats när Mästaren Spielberg levererar nytt alster till filmduken.
Och kanske är det också rätt gubbe att ta hand om den här storyn, sprungen ur en roman…av vissa benämnd som ”den heliga graalen för 80-talets populärkultur”. Överdosera på 80-talet? Javisst varför inte? Kanske det som unge Wade (Tye Sheridan) också pysslar med när han i en nära, överbefolkad, framtid loggar in i The OASIS, en virtuell värld där alla kan mötas i vilken form som helst och nästan göra vad som helst. Varför inte en skattjakt på ett par gömda ”påskägg”, nycklar, som OASIS´skapare men numera avlidne Halliday (Mark Rylance), pulat in i nånstans i communityt.

Full fart från filmruta ett och jag bara sitter och njuter. Inte bara för att majoriteten av det som flipprar förbi anspelar på 80-talets alla filmer, böcker och spel. Nej, också för att Spielberg verkar ha skjutit upp sin sedvanliga keps på skallen, lutat sig tillbaka och liksom bara släppt handbromsen. Kan man kalla detta för ett fröjdsamt spektakel? Ja det kan man. Wade träffar nya kompisar i OASIS, det skurkiga står ett konkurrerande spelföretags headhoncho (Ben Mendelsohn) för. Också på jakt efter de gömda nycklarna…som inte bara ger rikedom i pengar utan också fullkontroll över OASIS. Men vänta, det är inte bara godis för film- och spelnostalgin…Spielberg låter även hälften av storyn utspelas i den ”verkliga” världen. Snygga hopp mellan de två miljöerna. Och kanske är det som vanligt..att den bästa delen är när det handlar interagerandet mellan kidsen, eller tonåringarna kanske de ska kallas. Spielbergs, och Hollywoods sötsliskiga moral om att alla behöver vänner..och ska vara sig själva, spottas förstås ut i parti och minut…men vet du…när det görs så snyggt som här…har jag inga problem med det.
Apsnygg film som tar mig med på en riktig joyride i drygt två timmar. Måste nog ses mer än en gång för att hinna uppfatta alla blinkningar. Bäst? Segmentet när Spielberg hyllar (?) gamle polaren Kubrick och låter oss besöka en gammal goding till film. Alltså, när bokstavligen den HÄR filmen plötsligt utspelas i DEN filmen. Mumma!

Jag morrade och muttrade efter Spielbergs snedkörning med Stora Vänliga Jätten. Nu, med The Post och så denna under bältet…..sitter jag lugnt i båten igen och myser. Tjo!