Shazam! (2019)

Vaga minnen från slutet 70-talet, början 80-talet. Läste serietidningen. Kommer ihåg att jag nog tilltalades av det märkliga faktumet att seriens huvudperson, den fjortonårige Billy Batson, kunde förvandlas till en tvättäkta hjälte bara genom att skrika ett ord. En superhjälteserie som var ganska ungdomsanpassad. Perfekt för en tonåring som en annan. När nu till slut Hollywood bestämmer sig för att plöja ned miljonbudget på filmatisering så är det såklart ett måste att kolla. Och hoppsan! Vilken go approach! Liksom Spider Man: Homecoming och Thor: Ragnarök satsar man på humor och lite lagom krejsiness. Svenske (!) regimannen David F. Sandberg (Lights Out) vet precis viken nivå det ska hållas på. Otvunget, frisk, MUSTIGT!

14-årige Billy har växt upp på fosterhem i Philly. Nu anländer han till ett nytt. Hittar sidekick i motormouthen Freddy. Och dessutom mer eller mindre snubblar han in i ”superhjältebranschen”, där han strax upptäcker att han har försetts med en märklig förmåga.  Tillsammans utforskar de alter egot/hjälten Shazams alla förmågor (mycket roligt avsnitt i rullen). Dagens skurk heter Sivana och görs av Mark Strong, Han är aldrig fel, oavsett i vilken skepnad och film han dyker upp i. Här kanske han inte få så där överdrivet mycket att jobba med…men en skurk är alltid en skurk. Filmen tillför inget nytt i genren, istället satsar den på gott humör och lite myshäng. Fullproppad med referenser till superhjältevärlden (tack vare Freddy). Zach Levi ser klockren ut som den stilande hjälten och har en kul utstrålning. Detta är verkligen mumma för DC, som nu kanske ändå kan se fram mot en ljusnande tillvaro i kampen mot Marvel. Den här rullen, plus piggelinpillret Aquaman, skapar förutsättningar för en lovande fortsättning på verksamheten. Kanske steget från det mörka och überseriösa, till det mer lättsamma och otvungna hejsanhoppsanläget, är nyckeln…?
Detta var mycket underhållande! Jag premierar!

 

The Sisters Brothers (2018)

Är man westernidiot så är man. Klart som det berömda korvspadet att en ny rulle i genren, med ett antal tungviktare i rollistan, inte får passera obemärkt förbi. Två bröder i 1850-talets Oregon. Levebrödet är att jaga upp folk och taga dem av daga mot betalning. Känslige Eli (John C. Reilly) och suputen Charlie (Joaquin Phoenix). Vilket par. Med för jäkla bra kemi mellan sig. Nu väntar nytt uppdrag, att jaga ifatt den märklige Herman Kermit (Riz Ahmed) som är på väg till San Franscisco med en ny ”uppfinning” som ska revolutionera den stekheta guldvaskningen som är på modet. En tredje part finns inblandad, John Morris (Jake Gyllenhaal), vars uppgift är att uppehålla Kermit så gott han kan på resan…tills bröderna Sisters anländer och kan sköta grovgörat.

Jaha ja. Det här var ju inte alls vad man först kan tro. Släng alla tankar om traditionell western. Mer drama är pangpang. Mer roadtrip genom den amerikanska vildmarken. Shootouts finns, och då smäller det sådär lite mer ”på riktigt”, ungefär som man kan tänka sig att det gjorde i verkligheten. Mer smällare än Hollywoods klassiska vinande av kulor. Pickadollerna träffar inte alltid rätt, kanske också som det faktiskt var på riktigt. Filmen är dessutom ganska obestämbar i sin handling, jag vet aldrig riktigt vad som väntar runt hörnet för bröderna i sin jakt. Allehanda märkliga händelser dyker upp då och då. Kanske är det också en rulle om hur Eli och Charlie kommer till insikt…hittar sig själva lite på den udda trippen? Regisserat av fransosen Jaques Audiard. På ett bra sätt. Han satsar på stämning. Oerhört snyggt fotad, detaljer och vyer som gör att jag tror på att det är Oregon 1851…fast filmen är inspelad helt på plats i Europa (Spanien, Frankrike och Rumänien). Detta var finemangs! En värdig rulle i westernfacket. Om än i annorlunda tappning. Slowcooking skulle man också kunna kalla det. Alla briljerar. Gott så!

 

First Man (2018)

Det räcker ju med att säga ”månen” så har man mig. Nästan varje gång. För en Apollo-buff som en annan är detta naturligtvis mumma för Måns! Lägger du dessutom till en regissör vars senaste rulle charmade brallorna av mig totalt…ja hur fel kan det gå då? Svaret är naturligtvis att det inte gör det. Damien Chazelle´s alster /biopic-sort-of om den förste mannen på månen har två triumfkort. Dels huvudrollen av Ryan Gosling som den introverte och nästan kliniske Armstrong. Kan det verkligen vara så han var på riktigt?? Kanske, kanske inte. Säkert lite sockrat för att få en bra rulle. Men jag köper det. Jag köper Armstrongs inre ”demoner” han brottas med, jag köper hans nästan fanatiska engagemang till projektet. Jag köper att hemlivet med hustrun Janet (Claire Foy) tar sina törnar (liiite synd kanske ändå där att Foy inte fick mer att jobba med) och jag köper att Gosling är den rätte skådisen att gestalta astronauten. På ytan känslokall men ändå med ögon som berättar så mycket.

Och sen har vi  det visuella, det tekniska. Det jag ser framför mig. Det är som att vara med ombord. Att vara ute i rymden. Att höra varenda plåtbit skramla, varenda mutter gnissla. ”Rymdporr” i sin bästa beståndsdel! Apollo-projektet rullas upp under tiden vi följer Armstrong i hans yrkesliv och hemliv. Allt mynnar förstås ut i den historiska månlandningen 1969, och trots att jag sett de scenerna säkert 1000 gånger i olika filmer är det det lika fascinerande varje gång. Här firar 60-talets tidstypiska detaljer och markörer stora framgångar. En ytterst välgjord rulle, som trots den stela ramen ger en ny dimension till Neil Armstrong och dennes bedrift. En film som (faktiskt) berör. Kanske inte alla dock. I min bok dock en av 2018 års toppfilmer.

The Dirt (2019)

Klart att det ska smidas när järnet är varmt! Bohemian Rhapsody kanske öppnade fördämningarna?
Biopics om musikaliska gamla hjältar. Hur många till har vi att vänta? Netflix dyker på hajpen och slänger upp filmatiseringen av Mötley Crües galna ”självbiografi” The Dirt. Alla som växte upp med glamrockshårdrockarna på 80-talet ler i dubbla led. Själv var jag ingen hårdrockare direkt. Bossen Bruce var min kille. Därmed inte sagt att man inte uppskattar en god skröna. Vilket det här är. Allt från uppväxten till de första stapplande stegen som band. Och sen skandalerna och att leva upp till myten om sex, drugs and rock. Såklart till viss mån klyschigt, men också underhållande. Och lite edgy för att vara Netflix kanske? Otroligt mycket naket, kroppsvätskor och knark i omlopp under knappt 110 minuter. Är det porträttlikt? Svårt att avgöra kanske, som sagt…jag var icke en beundrare direkt av Vince Neil och hans muntra musketörer. Här återfinns skådisar som Douglas Booth, Daniel Webber, Machine Gun Kelly (namnet!) och GoT-bekante Iwan Rheon i tidstypiska hårdrocksperuker.

Ganska länge en ordinär saltad (?) berättelse utan större överraskningar. Men sen! Händer något. Plötsligt tar sig storyn in bakom de där ruffiga fasaderna. Jag anar ett hjärta och själ hos de de inblandade. Ser du bara lite bakom ytan så berättas en sällsamt rörande (faktiskt ibland) historia om ett gäng snubbar som det kanske gick lite för fort för ibland. Till slut kommer jag på mig med att den här betydligt billigare och lite mera ”kusinen-från-landet”-produktionen faktiskt berör aningens mer än självaste Bohemian Rhapsody! Hoppsan! Och då superdupergillade jag ju ändå den! Så kan det gå! Otippat!
Väl värt detta! Även för en icke-hårdrockare från förr.

Paddington 2 (2017)

Ahhh, Paddington. Den lille gynnaren. Hur kan man inte älska denne finurlige björn med sina marmeladmackor!! I förra rullen gjorde han ju bejublad entré in i familjen Brown. När vi återigen möter honom har han blivit en del av vardagen i grannskapet. När hans moster Lucy nu ska fylla 100 (björnår?) måste present införskaffas. En fin pop-up-bok hittas i Mr Grubers antikvariat. Lyckan dock kortvarig när en tjuv snor boken. Vild jakt som slutar med att Paddington själv blir åtalad för stöld! Aj! Fängelsedom och in i buren med den godmodige lille björnen. Nu måste alla knep tas till för att fixa biffen. Både för The Browns och björnen själv.

Detta är ju för jäkla härligt ändå! En uppföljare som liksom bara tutar på och kör vidare i samma härliga anda som första filmen! Man blir helt enkelt glad att hänga med Paddington! Och lyssna på honom! Ben Wishaws lugna röst ger figuren en galet levande karaktär (har man möjlighet ses rullen FÖRSTÅS med originalspråket). Trots att det kanske är klassat som en familje/barnrulle..finns här gott om skämt som ligger en bra bit över kidsens huvud och träffar oss gamlingar helt rätt. Britthumor när den är som bäst kanske! Fortfarande mycket bra insatser av Hugh Bonneville och Sally Hawkins som makarna Brown. Dagens skurk görs av självaste Hugh Grant, och jisses vad bra han passar som stiff, illvillig skummis! Grant bjuder på hela sitt komiska register, och tar verkligen hem det. Vi glömmer inte heller Brendan Gleeson som Paddingtons fängelsepolare! Mumma! Såklart apsnyggt (björnsnyggt??) vad gäller effekter och det visuella. Jag tror banne mig på att det är en liten björn i röd hatt med en marmeladmacka som knallar runt och sprider visdomsord! Man blir helt enkelt på topphumör med Paddington! Oerhört bra uppföljare till en redan toppenbra originalrulle!

Bad Times at the El Royale (2018)

En satans snygg film detta! Färger, musik och mörker i samspel med varandra på ett rejält tittvänligt sätt. En del har kallat den sävlig, nästan lite trist. Jag, som gillar när stämningar byggs upp ihop med det som presenteras visuellt, har inget att klaga på här. En ensemblerulle. Ett antal främlingar som alla samlas på samma ställe,  i det här fallet det något slitna hotellet/motellet El Royale på gränsen (precis på faktiskt!) mellan Nevada och Kalifornien. Det är 1969 och hotellet har sett sina bästa dagar passera förbi. En gång i tiden ett ställe där frifräsare som tex The Rat Pack höll till. Eller Marilyn! Nu istället en regnig kväll som blir skådeplats för en sällsam historia. Drew Goddard, manusgeniet med The Martian, Daredevil-serien och Cabin in the Woods på meritlistan, sportar här upp en thriller-noir som träffar på alla snygga punkter. Musiken, gåtfullheten och framför allt scenografin! Detaljerna! Herregud, jag som fullständigt älskar gamla motell/hotell från 60-talets amerikanska färgexplosiva skola…går ju ned i brygga här! Färgerna, murrigheten, feelingen! Man anar en svunnen epok med fest och glam och hålligång bland alla retrodetaljer! Goddard har icke slarvat med grovjobbet! Nu fylls också skådeplatsen med diverse kufar och hemlighetsfulla lirare. Ingen tycks vara den man utger sig för att vara. Mycket underhållande.

En film-noir som satsar på att bygga känslan helt enkelt. Jag gillart! Gillart rejält mycket! Jag gillar att de olika storylinesen liksom inte hör ihop från början, men sakta börjar mixas i varandra. En del kanske till och med kommer att börja muttra om fattigmans-Tarantino….men det går inte att hålla med om. Den här rullen fiskar kanske i samma vatten i vissa scener..men där QT ofta fläskar på med brutalitet och grova kanoner…håller dagens alster mer på sig och satsar på dialogen i samspel med den sjukt snygga scenografin och miljöerna. Inget fel på skådisarna heller; Jeff Bridges, Jon Hamm, Dakota Johnson, Cynthia Erivo och alltid sevärde Chris Hemsworth i en bisarrt underhållande roll.
Ett rackarns snyggt manus/regi-jobb av Goddard detta! Oerhört väl värt att sitta igenom dryga två timmar. Mumma för ögat!

A Star Is Born (2018)

Men se där ja! Pang, smackelibong så satt den i skallen och kroppen!
Klyschig? Såklart. Men vad f-n, filmer kan väl vara bra ändå! Bradley Coopers stora stund (?) som skådis, och regiman, rentav! Han har tagit det gamla slitna manuset om den gamle avdankade stjärnan som möter och upptäcker den oslipade unga diamanten…till ännu en nivå. Och lyckas också se till att storyn står på HELT egna ben. Inte någon gång sitter jag och tänker på de gamla versionerna som tidigare filmats i Hollywood. Bra betyg bara där. Jack (Cooper) är den countryrockstjärnan som peakat men ändå har sina fans. Turnélivet är hårda papper och Jack dövar med sprit och piller (oh, that old road again.) Unga Ally (Lady Gaga i sensationellt bra roll!) jobbar och drömmer om att kunna sjunga for a living. När de två möts av en slump händer det grejer! Gnistor sprakar! En musiksaga startar! En stjärna föds! Mustigt, gulligt, läckert, romantiskt…besvärligt. Den naiva jakten på tomtebolycka kommer inte utan pris. Höga pris. Kan fallgroparna undvikas?

Cooper känns förvånansvärt solid som regissör. Han fångar de där momenten som jag tror på. Lever mig in i. Klyschorna skulle kunna ha haglat i legio, men regissören Cooper lyfter blicken och låter skådisen Cooper vara en katalysator åt Ally. Rejält funkis! Lady G själv lyser i rollen! Damn, vad bra hon är! Och hur perfekt passar hon inte att spela den där ”ordinära tjejen” som du kan möta på vilken gata som helst. Hon känns ”enkel”. Trovärdig. Som granntjejen next door. Förtrollande bra sångnummer förstås, men annat var väl inte att vänta. Oscarn för bästa sång sitter som gjuten. Det enda som INTE har mig är finalen. Har lite svårt att köpa händelseutvecklingen där. Den berörde mig inte alls som jag hade velat. Så kan det gå.
Trots det en helgjuten rulle med hjärtat på rätta stället! Dessutom, BONUS: Sam Elliott!
Mumma detta. För alla hjärtan som inte är iskalla.

Bohemian Rhapsody (2018)

Är det här filmen om Queen, eller filmen om Freddie? Ibland svårt att avgöra. Kanske this is it. Det behövs ingen framtida storytelling om gruppen. Vi har den här. Med början och slut i den legendariska Live Aid 1985. Ojoj, här kommer nostalgiglasögonen på! Kommer såväl ihåg den där lördagen. Klistrad framför tv:n. Och så fick man då se Queen. Jag vet att jag var helt trollbunden av Freddie när han dompterade publiken. Satan vilket performance! Och nu får jag uppleva det igen, i detalj (ändå ned till de omkullvälta pepsimuggarna på pianot!) med en bedårande Rami Malek som axlar Freddies persona.

Vi får också historien om unge Freddie, hur han brinner för musiken i början på 70-talet. Hur han mer eller mindre nästlar sig in i den halvhyggliga gruppen Smile där Brian May och Roger Taylor finns. Och sen…tja sen är det ju historia för hela slanten! Okej, allt jag ser är kanske inte sant. Och är friserat för att passa dramaturgin. Men det är satans underhållande. Murrigt och lite tragikomiskt på samma gång. Ett extra plus är förstås om man gillar Queen och deras musik. Röster har knorrat om att filmen är för ”snäll” för att vara trovärdig. Nog fanns det väl fler konflikter och hinder på vägen….än de som visas upp? Klart det fanns. Men, måste vi se allt? Icke, säger jag. Att sedan originalregissören Bryan Singer uppträdde som ett svin och fick sparken…och Dexter Fletcher fick kallas in in och styra upp det hela….påverkar inte resultatet alls vill jag påstå. Rullen lyckas förmedla de känslor, sinnesstämningar och skeenden som känns viktiga i storyn. Det som också går fram är den ensamhet som Freddie nog ändå drogs med. Hans tvivel och ängslan. Överlag är såklart alla mest snälla mot varandra. Konceptet Queen segrar i slutet av rullen…och vi belönas med det fantastiska uppträdandet på Wembley 13 juli 1985. Finns det minus med rullen, även för en Queen-gillare som moi? Skulle väl vara kanske att den gode Rami, trots sin all-in-approach vad gäller figuren Freddie i fråga om rörelser, manér, tal och utseende…..till slut blir en duktig skådis som gör en sorts ofrivillig parodi på en väldigt speciell person….
Men, trots det är detta förstås en av 2018 års mest underhållande rullar. Och som ”musikfilm” smackelibom-bra!

BlacKkKlansman (2018)

Gött ändå att ha Spike Lee tillbaka på planhalvan där han hör hemma. Efter diverse utflykter, typ den totalt usla remaken på Oldboy, återvänder han till det som hans känns bäst på; samhällsåskådning på ett obehagligt närvarande sätt. Och kan man dessutom slänga in lite bister svart humor så har vi oss en bonus.
Här den fullkomligt osannolika, men högst SANNA historien om hur den färgade polismannen Ron Stallworth (John David Washington) i Colorado infiltrerade självaste Ku Kux Klan i slutet på 70-talet! Hur då???, tänker vän av ordning. Av naturliga skäl borde det väl vara rätt omöjligt. Icke då. Ron sköter kontakterna via telefonen och använder sin poliskollega, den vite Flip Zimmerman (Adam Driver) när fysiska möten behövs. Hur länge ska bluffen hålla?? Går alla på finten? Kommer våra poliser att hitta tillräckligt på hillbillydårarna i huvor? Och kommer Rons verkliga plan att närma sig headhonchon i KKK, David Duke (en sliskig Topher Grace), att fungera?

Den gode Spike känns engagerad. Som att han verkligen vill berätta storyn. Förutom sneaky polisjobb så varvar storyn med inblickar i hur den svarta medborgarrättsrörelsen bland tex studenterna i 70-talets USA kämpar på. Ron faller för en tjej och får lära sig ett och annat. Just att filmen också har en nästan unik förmåga att naturligt varva obehagligheter med akward humor…gör rullen till nåt alldeles extra. JD Washington (japp, Denzels grabb) gör det mycket bra som Ron. Trovärdig och engagerad. Adam Driver går just nu får klarhet till klarhet. Om bara ett par år kommer han att vara gigantisk i Hollywood.
Lee känns fortfarande committed som filmregissör. Dock inte lika arg längre. Mer som en ”vuxen” version av sig själv, för att låna ett uttryck av poddkollega Fiffi. Slutbilderna i filmen är dessutom förtvivlat starka och visar att samma problem fortsätter frodas i ett USA, ja i världen, oavsett om det är 1979 eller 2018. Kraftfullt statement.
OCH, har du inte läst på nåt om hur det gick i verkligheten för Ron och  hans uppdrag…så gör inte det innan du sett filmen. Upplevelsen blir troligen än mer ”underhållande” då.
Om man får använda det ordet i dagens sammanhang. Extra poäng också till Rons fantastiska frippa. Top notch!

 

The Favourite (2018)

Mustig skröna!
Exakt de orden kommer flygande i skallen efter cirkus 30 minuter av rullen. Då har jag redan också hunnit med att hicka till inför den kulsprutedialog som avlossas från typ ruta ett, hoppa till inför alla galna wideshots med fisheyeinslag som sveper över rummen i parti och minut. Och, framför allt har jag hunnit fröjdas mer än en gång när jag återigen får konstatera att det ”är ju faktiskt en rulle från den märklige Yorgos Lanthimos”! Du vet, han med magrensaren The Killing of A Sacred Deer. Ja just den! Den gode greken Yorgos verkar nu ha tagit på skämtarmössan och vandrar rakt in i England i början på 1700-talet. Queen Anne regerar hovet och landet…eller ja egentligen är det ju hovdamen Lady Sarah (Rachel Weisz) som basar. Drottningen själv, underbart spelad av Olivia Colman, är mest nervös, osäker, stirrig och instabil. Till det luxuösa hovet anländer Lady Sarahs kusin Abigail (Emma Stone med brittisk accent!!), börjar som enkel passopp, men avancerar snart i rank när drottningen fattar tycke. Lady Sarah blir FÖRSTÅS avis…och se, vips har vi oss ett triangeldrama av rang! Ett komiskt drama med skratt som kanske både flabbar ut i luften och stannar halvvägs. Lanthimos vore kanske inte Lanthimos om han inte tolkade 1700-talet på sitt eget sätt? Lite makabrare, lite tuffare, lite råare, lite köttigare! Visst har ju personerna funnits i verkligheten, men den fria konsten tar nog ut sin rätt här. Och varför inte!

Jäklars ändå vad jag myser här! Perfekt kemi mellan tjejerna i huvudrollerna, tajmingen, feelingen.
Latnhimos verkar för tillfället ha övergivit tankar på mörker och att skapa magont hos tittarna. Ändå är det här så pass quirky att du inte kan slappna av en sekund. Det ligger en osäkerhet i luften om var det hela ska ta vägen. Fenomenalt spelat av alla inblandade! Dialogdrivet RAPPT manus! Ahhhh!
Ännu en fullträff från regissören. Dock inte alls med samma beska eftersmak.

Bumblebee (2018)

Och ibland behöver man ju bara de här simplare, okomplicerade rullarna.
Som underhåller för stunden, och sen går livet vidare. In i Transformersfamiljen igen! Fast ändå inte. Vi får en prequel till de bombastiska Michael Bay-spektaklen. Lite lugnare, lite mildare, lite mer vanilj än bombastiskt. Fast utan att tappa underhållningsvärdet. Överlag gillar jag ändå Transformers-sagan. Kanske mest första rullen….och fjärde…av nån anledning (kanske beror på att Titus Welliver och Kelsey Grammer är med..??) Annars är det väl mest bonk och tjonk och plåtskrammel.

Vilket vi får här också. Fast med lite mer finess känns det som. Och framför allt en sidestory som känns engagerande och riktigt go. Dessutom 80-tal! Klart att alla som ”hade åldern inne” då..nu sitter och njuter av tidsmarkörerna och musiken! MUSIKEN! Unga Charlie (ALLTID sevärda Hailee Steinfeld) längtar bort och längtar till vuxenlivet. Värsta äventyret väntar dock runt hörnet när hon blir ägare till en risig gammal folkabubbla…men vänta…det är ju Bumblebee! Den lille spjuvern! På hemligt uppdrag på Jorden. Utsänd av gamle Optimus Prime. Jojo. Upplagt för megaös när Charlie och Bumblis måste hålla sig undan både militära myndigheter (John Cena som stridis…funkis!) och en annalkande duo räliga fiendedecepticons. Tänk samma apsnyggt gjorda plåtskrammel som finns hos Bay…men med mer glimten i ögat och mer….varmhjärtat…gjort. Ah, det blir faktiskt rejält mumma av det här. Sjukt snygga effekter och lite hejsanhoppsan-äventyrligt. Absolut inte lika bombastisk och överdådig som de ”stora” Transformersrullarna.
Passar bra som prequel till dessa märkliga figurer.
Familjevänligt mys var ordet.

#rysligaoktober: Hereditary (2018)

Att ta del av detta tvåtimmarsmangel är som att be om att sitta med ont i magen. Ungefär som att befinna sig på offentlig plats och inte se en toalett i sikte någonstans. Trapped against the wall. Sort of. Jag får det tvivelaktiga nöjet att hänga med en rätt dysfunktionell familj. Minst sagt. Släktens matriark har avlidit och begravning ska hållas.
För vuxna dottern Annie (Toni Collette) är det mixade känslor. Sorg blandas med lättnad (?), de två hade trots allt ett knepigt förhållande genom hela Annies uppväxt. Inte blir det bättre av att modern hela tiden ändock tycks vara närvarande i Annies liv i den stora och ödsliga villan. På alla sätt. Yaak. Och vad är det för konstiga böcker och texter hon plötsligt hittar i en kartong? Lägg till detta en familj som tycks ha svårt att prata med varandra. Barn som uppför sig udda. En äkta man, Steve (Gabriel Byrne), som inte riktigt vet hur han ska tackla de frostiga problemen som frodas innanför väggarna. Mycket effektiv rulle detta. Den liksom smyger sig på, och lämnar hela tiden små spår av obehag efter sig. Som att det finns något där i varje hörn. Nåt som man inte riktigt kan fästa blicken på. Händelser eskalerar. Ny tragedi drabbar familjen. Annie drivs ännu längre in ett tillstånd som inte känns hälsosamt. Det stora huset, ensamt och lite isolerat med Utah´s bergskedjor som backdrop, skulle i vilken annan film som helst vara ett naturskönt ställe. Här ligger det bara och tycks förebåda om rysligheter som är på väg att rulla in. Vilket de såklart gör allteftersom speltiden fortgår.

En del har retat sig på det sävliga tempot. Kanske i tron att de ska översköljas av värsta popcornsrysligheterna från ruta ett. Själv tycker jag det känns näst intill genialiskt att börja i lågt tempo, bygga ett svart familjedrama, som sakta men säkert övergår i något rejält olustig och skrämmande. Miljön känns både murrig och naken på samma gång. Collette bär filmen på sin axlar. Hon står för hela känsloregistret på en och samma gång. Byrne har en återhållsam men viktig roll. I honom ser man kanske hjälplösheten. Och barnen. Ett kapitel för sig. Dock minst lika creepy. En knasbra långfilsmdebut av regissören Ari Aster. Som även knåpat på manuset själv. Snacka om att träffa bullseye direkt! Toni Collette var enligt egen utsago rejält trött på att spela i rysliga rullar, men efter att ha läst det här manuset kunde hon inte tacka nej. Lätt att fatta varför. Filmens ”final act” gör banne mig skäl för epitet ryslighetsrulle. Med rätta! Riktigt bra skit det här!

 

Finns att köpa på import. Tillgänglig för digitalt köp 26/11 2018

 

 

Halloween (2018)

Det finns underbara ögonblick i 40-årsjubilaren när jag i tanken kastas tillbaka till den där sena sommarkvällen i Västerås, när originalfilmen rullade över bioduken och ett gäng vettskrämda 13-åringar med stora ögon glodde på dåren Michael Meyers i sin mask. Vem trodde att man skulle få liknande vibbar 40 år senare på bio?!? Men här är den, regissören David Gordon Greens (Pineapple Express!) alldeles egna version av mayhemet i Haddonfield, Illinois. 40 år senare dårå. Regimannen och hans manuskollega Danny McBride (ja, han!) rör om i slashervärlden, väljer att göra den här rullen till en direkt uppföljare till Carpenters original. Man bortser från varenda uppföljare som gjorts…de har aldrig existerat. Underbart. Så usla som de var ändå. Okej, del 2 och del 3 hade jag visst nöje av….kanske.

Anyhow. Livet är hårt för Laurie Strode (givetvis är Jamie Lee Curtis tillbaka!), hon har gjort en Sarah Connor…hamstrat vapen och bosatt sig i hus med allehanda försvarsmekanismer. Hon är övertygad om att Michael M en vacker dag kommer att rymma från det mentalsjukhus han suttit på sedan händelserna i första filmen…och återigen leta upp henne för en final confrontation. Och se! Vad som händer på just Halloweenkvällen exakt 40 höstar senare! Smutt! Strax är väl galningen på driven igen, rör sig smidigt genom villaförortens gator, glor på kids i kostymer, tar sig lite händigt in i olika hus där han av bara farten passar på att avpollettera diverse stackars satar. Men målet är förstås Laurie. Hur ska det gå?!

Nya rullen är som ett kärleksbrev till oss som kanske såg originalrullen när den var ny. Eller alla andra som under årens lopp upplevt stämningen i det klassiska mästerverket från -78. Filmen sätter snabbt samma feeling, samma magkänsla. Den uppför sig precis som en gammal slasher från slutet 70-talet/början 80-talet ska göra. År 2018! Härligt! Miljöerna, murrigheten. Musiken! Personerna som rör sig runt denna olycksaliga spelplats. För Laurie Strode innebär alla år av fruktan och den bävande framtiden att hon har ett risigt förhållande till sin dotter Karen (Judy Greer) och barnbarn Allyson (Andi Matichak). Men! Hahhaha..gissa om de alla behöver Lauries hjälp när det skiter sig i det blå skåpet! Vilket det såklart gör! Bland det bästa med rullen; den tar klassiska och ikoniska scener från originalet och reverserar dem! Snyggt och nostalgiskt härligt! Överlag körs det med lite fin copy/paste på vissa grejer från Carpenters rulle, men när det görs med kärlek och finess går det inte börja gnälla på det.
Kanske är det istället när rullen lämnar kärleksbrevet och ska försöka sig på att stå på egna ben i sista tredjedelen det vinglar till lite. Finalen känns…stressad. Kanske hade jag önskat mig ett annat slut? Kanske är jag löjligt naiv som trodde det? Dock, ska förtydligas, ibland lämnar den här rullen den gamla bakom sig i utförandet och övergår till en mörkare variant. Goret här är både grymmare och blodigare. Bodycountsen betydligt fler. Meyers 2.0 år 2018 är ingen tjomme du skojar bort. Kanske är det också den insikten som ändå gör att rullen fungerar som sin egen.

Värt att också nämna; ”original”-Michael Meyers, Nick Castle, får komma tillbaka och ta på sig masken i en del scener, pålitlige Will Patton dyker upp som klassiskt småstadspolis, John Carpenter har varit med och producerat rullen OCH (härligt nog!) skrivit nygammal musik tillsammans med sin son Cody. Mumma.
Fylld av nostalgisk kärlek när jag lämnade biografen. Men också med en liiiten irrititation att man inte vågade gå en annan väg i finalen. Trots detta måste ju det ju såklart bli kärleksbetyg. En oerhört blytung och stabil trea…på gränsen till att jackas upp ett snäpp! Kanske vid en omtitt?

[EDIT November 2018: jamen, efter att i flera dar ändå knallat runt och tänkt på rullen…inser jag att den nog måste jackas upp i höstmörkret…innan omtitt! En ganska perfekt rulle fram till finalen..då sjunker det lite…men helheten måste nog ändå bli ”mycket bra”. Så får det bli.]

 

GIVETVIS dryftar vi dagens rulle i #162 av SoF-podden!
Går att lyssna här!

Hold the Dark (2018)

Alltså Jeremy Saulniers rullar. Jag gillar dom. Jäkligt hårt.
Vem, sade du nu? Jeremy Who? Jo, snubben bakom tex Blue Ruin och Green Room. Mörka upplevelser bortom det lite vanliga. Kanske i mindre omfång, men likväl fyllda med drama, mörker, våld och framförallt spänning i parti och minut. En gång i tiden påstod faktiskt regissören själv att han höll på att jobba efter en ”färgtrilogi” med titlar, sen påstod han plötsligt att han minsann aldrig sagt det och det troligen var media som hittat på. Fake news? Eller bara en regiman som ville skapa lite buzz…? Anyhow, vad säger man då om dagens alster? Vilken färg skulle passa här? Svaret är ju såklart givet: MÖRKRET! Fast det kanske inte är en färg. Det är också den första film han inte skrivit själv, istället är manus författat av Macon Blair (ja han!) , efter en romanförlaga. Det hindrar ju förstås inte Saulnier att ösa på med sitt mörker.

Nånstans i spenaten i ödsliga Alaska försvinner ett barn. Vargar är skyldiga sägs det. Den unga mamman Medora (Riley Keough) vandrar runt som en zombie i sin smällkalla lilla stuga innan hon plötsligt författar ett brev. Ett som når den livströtte och deppade Russell (Jeffrey Wright). Vad är han? Kanske en gammal jägare, kanske en gammal förståsigpåare-på-vargar, kanske en avdankad författare om naturens mystik. Plötsligt har Russell tagit sig till Medora i vildmarken och lovar att spåra upp den vargflock som kanske/kanske inte ligger bakom dådet. Bara sådär. Utan att ifrågasätta.
Om det LÅTER konstigt? Inget mot vad det är att TITTA på filmens första 20 minuter. Man liksom bara undrar vad i h-e detta kommer att handla om. Saulnier tar såklart god tid på sig också med sin film. Storyn får krypa fram där över Alaskas svinkalla vildmark. Kanske finns en tröskel för den som tittar. Kan upplevas hög, men tipset är att härda ut. Sen får du payback. Russell börjar nämligen ifrågasätta vad det är han jagar. Och vad som egentligen döljer sig under ytan på det ogästvänliga stället.

Det vore synd att avslöja mer om handlingen. Klart är dock att Russell sätter igång (sort of) en kedja av händelser där det bara vankas obehag, svart drama och galna våldsamheter. Bonus: den som törstar efter en rejäl shootout såhär på hösten…får sitt lystmäte. Ett par galna minuter. Storyn är slowcooking, den är konstig, den okontrollerbar. Det går banne mig icke att förutse nästan en enda minut av filmen. Jag lyfter på hatten. Det är ju så man vill ha sina filmer ibland. Vi får också Alexander Skarsgård i en helt PERFEKT roll! Damn alltså! Minspelet och ögonen. Den grabben vill man kanske inte ha med sig i den karga Alaska-naturen. Stabile James Badge Dale får vara traktens polischef, vilken får brottas med händelser som minst sagt går bortom hans vanliga vardag.
Dystert, kallt, oförutsägbart. Jag gillar Saulniers stil. Hans grepp att suga in mig i historien, trots att jag aldrig blir riktigt klok på den.

Ett bra bevis på att jätten Netflix faktiskt då och då lyckas med sina producent-miljoner.
Värt? Jajamensan!
Kanske inte din vanliga fredagsrulle, men ge den lite nattmörker runtomkring så….

 

finns på Netflix

I Don’t Feel at Home in This World Anymore (2017)

Ödesmättad titel detta. Och kanske är det lite av en glåmig och dyster stämning som ligger över hela rullen. Som en blöt filt, vilken vägrar släppa igenom det minsta av solljus. För Ruth (en UNDERBAR Melanie Lynskey) är det inga soldagar direkt. Jobba, äta, sova i en aldrig sinande ström. Each day alike. Man kan lugnt säga att Ruth lever det ospännande livet, på gränsen till depression. Med noll framtidsutsikter. Ända tills hon får ett inbrott i sitt lilla hus. Något knäpper till i Ruth (anar vi Michael Douglas-vibbar från Falling Down…?!). Hon ger sig fan på att hitta de skyldiga helt enkelt. Med på den resan kommer hennes granne, kufen Tony (Elijah Wood i värsta pilotbrillorna). Steget från mörkt vardagsdrama till mörk indie-thriller tas och leder in antihjälteduon på mörka stigar. Märkligt nog hela tiden med en sorts vriden humor som gör sig synnerligen bra här.

Debutregisserat av Macon Blair, skådis som bla synts i sevärda Blue Ruin. Melanie Lynskey är filmens motor och äger varenda scen hon är med i. Finns det någon som inte älskar henne?? Såklart att det gör, men de är nog i minoritet. Wood ska ha cred för att han ofta numera tar sig an mindre indie-roller av ofta märkliga karaktärer. Rullen här kommer preppad med en rejäl dos vardagsdysterhet, avig humor, mörka thrillerinslag med ond bråd död i släptåg. Precis som en rulle av den här typen ska vara. Tjo!
Sevärt värre! Finns på stabila Netflix. Fjärde stjärnan är Melanies!