Baby Driver (2017)

Edgar Wrights intensiva skapelse är inget annat än ett rejält glädjepiller!
En slick och kaskadig historia som hämtad rakt ur den populärkulturella tuggummivärlden. Samt den första (?) rulle jag upplevt där banne mig musiken används som en organisk del i det som sker i bild! Skottsalvor i takt med de musikaliska takterna! Jo, man tackar.

Baby (Ansel Elgort), ung och oskuldsfull till utseendet. är dock en jävel på att köra bil på ett sånt sätt att han får jobba heltid hos den märklige Doc (Kevin Spacey), vilken har som sysselsättning att sätta ihop olika crews för att utföra rån mot banker, postkontor och liknande. Baby har en skuld till Doc och han jobbar av den lite i taget. Egenheten med Babey är att han lider av tinnitus och har ständigt en iPod fylld med skön soulig/jazzig/poppig musik i öronen, även när han kör rally på gatorna! Kanske han jobbar bättre. Kanske det bara blir en häftigare effekt i filmen. Skit samma. Läckert är vad det är.

Edgar ”Shaun of the Dead” Wright pytsar på med asläckra biljakter, shootouts, ösig och lökig dialog…plus en spirande romans mellan Baby och söta Debora (Lily James) på det lokala kaffehaket. Kanske är det till och med så att Baby och Debora kan dra vidare mot nya äventyr när skulden till Doc är kvittad? Wright fyller på med allt han kan komma på i sin egen lilla mapp om hur populärkulturen ska återges. Musik, bilar, filmvåld, romantik. En mustig idé av regissören/manusmannen som kör hem applåder från mitt håll. Ytligt och otroligt snygg. Ett koncept som inte mallas in i vad som helst. Jag tänker att inte mycket CGI har använts här, bilåkeriet utförs av top notch-stuntfolk enligt order från regissören. Downtown Atlanta är spelplatsen och jag känner flyktiga vibbar av gamla mästerverket Heat när det kommer till filmens upplösning. Förutom Elgort och Spacey får vi också Jamie Foxx och Jon Hamm som märkliga rånartyper.
Ett riktigt piggelinpiller detta! Musiken går utanpå allt annat och har kanske den riktiga huvudrollen!? Vi får till och med lite snyggt koreograferad dans!

Troligen en film att antingen älska eller avsky.
Jag håller på Edgar!

Annonser

The Hitman’s Bodyguard (2017)

Actionvåld. Lökiga oneliners. En handling som får plats på ett A4. En klyschig buddy-rulle.
Alltid gångbart!

Superduperhitmannen Kincaid (Samuel L Jackson) är den ende som kan fälla den vitryske diktatorn Dukhovich (Gary Oldman med badass-överspel), vilken står åtalad vid domstolen i Haag för brott mot mänskligheten. Yrkesmördaren sitter dock i förvar hos Interpol i Manchester och behöver således transport till Haag för att inta vittnesbåset. Skumma krafter inom polismakten sätter käppar i hjulet, och innovativ lösning behövs. Specialagenten Amelia (Elodie Yung) kallar in sitt ex, den fd superduperbodyguarden och numera rätt sunkige Bryce (Ryan Reynolds), som inte har några kopplingar in i polisväsendet och därför torde vara ett säkert kort.

Upplagt för tjafs, ostiga repliker, Hollywood-våld (ganska rått ändå) och alla klyschor du kan räkna upp i buddy-genren. De två snubbarna känner till varandra, men är inte direkt såta vänner från förr om man säger så. Well, i nöden prövas ändå vänskapen och de två får digra problem med att ta sig från England till Holland eftersom den svinige Dukhovich har lakejer och hantlangare nästan överallt som har gett sig fan på att stoppa den dynamiska duons resa.

they´re on a mission!

Men kolla vad kul det här var då! Och vilken kemi Jackson och Reynolds kan sporta! Sam L skriker som vanligt mest ”motherfucker”…men här på ett ganska kul sätt. Han liksom passar med sin burdusa stil. Reynolds kör på med sin Deadpool-utstrålning. Lite deadpan-humor combad med en butterhet och tycka-synd-om-sig-själv-blick. Mycket roande. Tvärtom vad diverse förståsigpåare runt jordbollen hävdar…anser jag att att duon har ett skönt samspel ihop.

Bljakter, shootouts och lite fighting fists förgyller de knappa två timmarna. Miljöerna med England och Holland inbjuder till snygga lösningar för stuntteamet som får jobba järnet. I sina bästa stunder påminner rullens actiondelar om en Bond-film på speed! Knaskul. Lägg till detta suverän musik med dängor från både 60- 70- 80- och 90-talen! Smutt! Och av bara farten stoppas Salma Hayek in i en pytteroll också. Lite ansträngt, men jäkligt underhållande! Hela kalaset serveras av regissören Patrick Hughes (Expendables 3) som vet hur man håller ihop ytligheter som det här. Tankarna går osökt till pärlor som The Nice Guys och förra sommarns godispralin Central Intelligence.

Vansinnigt kul bidrag till det ytliga action-komedi-träsket detta!

 

I SoF-poddens avsnitt #105 kan du höra hur både jag och Fiffi charmas av den käftande duon! Check it out!

Miss Sloane (2016)

I The House of Flmr heter en av husgudarna Aaron Sorkin. Det här är inte en Sorkin-produkt på något vis, men jäklar vad nära det kommer!

Älskar de här snabbpratande, smarta och snurriga dialogrullarna! Det är”walk-and talk” på sitt bästa humör. Smutsigt politiskt ränkspel i Washington på programmet igen. Elisabeth Sloane (Jessica Chastain) är den tuffaste, hårdaste och iskallaste lobbyist som någon gått i ett par högklackade skor. Det finns ingen som kan mäta sig med hennes iskalla och beräknande strategi. Hon gör jobbet, kosta vad det kosta vill. Ända tills hon ställs inför uppgiften att bistå den amerikanska vapenindustrin med att locka fler kvinnor att köpa vapen. Då drar hon. Det finns uppenbarligen en gräns. Istället börjar hon hos en konkurrerade konsultfirma som jobbar MOT den nya motionen om vapentillgång. Att säga att kampen blir ädel, ärlig och renhårig är bara löjligt. Handskarna av och en grisig batalj börjar, som i nämnde Sorkins bästa manusdagar! Hela storyn är lagom twistad och bygger upp för det formidabla slutet som sätter pricken över i:et. Trovärdigt fullt ut? Kanske inte, men skit i det. Så pass långt in i storyn sitter jag bara där och njuter!

Regi av rutinerade John Madden (Shakespeare in love) som har koll på scener och tempo. Vänta er inga puttinutscener från politiker och lobbyister i natursköna miljöer utanför kontoren. Här fokas allt på stenhård dialog, konferensrum, tv-studior och senatsutskott. Jessica Chastain är magnifik i rollen som Elisabeth. Hon bär hela rullen på sina axlar. En iskall donna, men som också har fått betala ett högt pris för sin yrkeskarriär. Sam Waterston, Mark Strong och John Lithgow finns också med. Pålitliga gubbs. Men de hamnar hela tiden i bakvattnet när Chastain spelar skjortan av dem.

Detta är kalasgod dialogdrama av bästa märke. Synd och skam dock att den inte gick bättre på biograferna. Försvann nästan helt under radarn.
Detta är, för att låna ett uttryck av en kollega i podcastbranschen, ”Mumma för Måns”!

 

Vi jiddrar mer om denna rulle i det mustiga #104 av SoF-podden! Lyssna gärna!

Okja (2017)

Ibland är det ju ändå för gött att liksom få ramla in i genre man normalt sett inte besöker ”till vardags”…och väl där bli ordentligt betagen av det som utspelas. Nu kommer ju naturligtvis hardcore-diggare av genren och diverse förståsigpåare hävda att det här minsann är för löjligt Hollywoodfierat för att räknas som en riktig asiat…men se det spelar ingen roll hos mig. Alla Asien-vägar kanske är bra vägar ändå…?

För här har vi alltså den koreanske regimannen och uppenbarligen visuellt fantasifulle Bong Joon Ho (eller Joon-ho Bong om du hellre vill det) som pytsar ut ett stycke välkokad mix av drama, saga, action, slapstick modell dratta-på-ändan, snyftiga stråkar och samhällskritik. Allt i ett! Tjo!
Den knaskonstiga företagsledaren Lucy (Tilda Swinton i en..eh..Tilda Swinton-roll) har en plan. Framtiden heter genmanipulerad mat i alla dess former. Hon utlyser en tävling som består i att ett antal bönder jorden runt får en varsin framtagen griskulting att ta hand om. 10 år senare ska ”vinnargrisen” utses och skeppas till New York för att stolt visas upp som en ekologisk framgång för företaget (och sen bli mat förstås..men det vill man ju icke låtsas om). När 10 år gått hittar vi grisen Okja på en lummig bergsslätt i Syd-Korea där hon lever det götta livet hos en gammal bonde och hans barnbarn Mija. Okja ser ut som en knasig mix av en flodhäst och en förvuxen gris. CGI-effekterna firar julafton och jag tror direkt på vad jag ser där i den lummiga grönskan.
Givetvis är Okja också vinnaren i ”tävlingen”. Plötsligt väntar otrevligt öde. Om inget oförutsett händer förstås. Vilket det naturligtvis gör.

Mija med märklig vän

En diger blandning av kidnappningshistoria, en envis Mija som vägrar släppa taget om sin älskade Okja, ett par engagerade men något virriga djurrättsaktivister med den hängivne Jay (Paul Dano) i spetsen, galna biljakter, en roande överspelande Jake Gyllenhaal, en stissig  och avig Tilda S (som dessutom får spela sin egen tvillingsyster!), en rejäl känga åt den hänsynslösa köttmarknaden och handel med djur….som säkerligen är vardag här hos oss i verkliga livet, spänning som blandas med fåniga farsinslag och ett bombardemang av visuella effekter. Ja, herregud det är som om en stor kladdig fruktkaka exploderat och smetat ut sitt innehåll på allt och alla. Storyn spretar åt alla håll, och nog undrar jag ett tag hur den gode regissören ska få tag i detta igen…

Men han lyckas! På nåt jäkla avigt och konstigt sätt lyckas han inte bara hålla ihop det, utan berör också på ett eller annat sätt. Jag blir så betagen av det här att jag ler bara vid tanken på vad jag sett! Det borde inte funka fullt ut, men gör det ändå. Är det månne jag som sakta håller på att dras in i Asien-träsket? Jag gillade ju trots allt regissörens The Host…hm..
Det överspelande teatraliska stuket. Känslan av en överdimensionerad saga. Den villkorslösa hyllningen till naturen och att vi ska vara rädda om vår egen planet, och värna allas rättigheter. Javisst, regi-Bong hade kunnat skriva oss det på näsan med stora feta bokstäver som en annan miljöpartist. Istället lindar han in budskapet i ett visuellt och känsloframkallande fyrverkeri. Låt vara att Hollywood (i det här fallet mest Netflix!) varit med och stuckit åt honom stålars. Spelar roll, när resultatet blir så pass snyggt som det blir!

Att se Okja är som att ta en åktur på en karusell man från början trodde att man icke på något sätt skulle uppskatta fullt ut…och upptäcka att hela ens inre bubblar av förtjusning.
Tramsigt? Ja kanske.
Överspel? Definitivt.
Underhållande? Så in i helvete!

 

 

#sommarklubben: Con Air (1997)

20 år på nacken! Just denna sommar 2017!
Det firas förstås med en plats i Sommarklubben och en trivsam återtitt!

Popcornsproducenten Jerry Bruckheimers första soloprojekt efter samarbetet med Don Simpson. Och som han bjussar! Allvarligt; detta KAN kanske vara skägget Bruckheimers BÄSTA rulle i poppcornsfacket ever! I shit you not! Visa mig den bildruta som innehåller ett stillsamt moment! Det smäller, bangar, blåser och skjuts mest hela tiden! Hela tiden! Resten av de sekunder som möjligen kan hittas mellan kaos och mayhem….fylls med lökiga repliker och ostig humor. I love it! En perfekt sommarfilm dessutom!

I centrum av allt ex-fången Cameron Poe (en sävligt sovande Nicolas Cage med värsta hockeyfrillan!) som passar på att lifta ”hem” till fru och dotter med fångtransportplanet ”Jailbird”. Synd bara att planet tas över att de ruffigaste gangsters man skådat i en actionrulle! Wohoo! Och värst av dem alla; Cyrus the Virus (John Malkovich)! Det går som det alltid går. En antihjälte, lex ”John McClane” i Cages figur som får ta fighten i luften. På marken försöker den stissige US Marshalen Larkin (John Cusack i bruna farfarssandaler) assistera så gott han kan.
Ahh, detta är synnerligen underhållande! Finns det någon av er därute som inte sett den här?!? Knappast va!
Håller garanterat för somrig (och likväl höstlig/vintrig/vårlig) omtitt!

Då får man dessutom åter stifta bekantskap med kanske popcornsrullarnas Replik Numero Uno!
Vilken det är??!
Kom igen, det vet du ju vid det här laget!

Höjdproblem i sommarnatten!

 

 

summer-movie-fun-logo

#extendedwatch: Logan Noir (2017)

Få filmer i det tyngre actionfacket har innehållit så mycket känslor och stämning som årets smällkaramell i X-Men-världen.
Är det kanske rentav den bästa X-Men ever?
Jag vill gärna tro det.

Dessutom var bioversionen proppad med assnygga, färgblekta, toner. Ett filter som förde tankarna till slitna gamla westernrullar. Passande för en ”roadmovie” som detta.
Så kom plötsligt nyheten om att regissör James Mangold släppt ifrån sig en version i svartvitt, den s.k. ”Noir-versionen”. En idé han fick efter att ha sett ett par location-photos i just svartvitt på de mäktiga bergslandskap där delar av filmen ju utspelas. Självklart kunde jag inte hålla mig från inköp när tillfället dök upp nu i somras.

OCH, tyckte du att originalet var lysande i sin form…kommer du att älska den ”nya” versionen!
Snacka om att varenda bildruta plötsligt fått mer liv! Kan tyckas motsägelsefullt med tanke på avsaknad av färg, men istället känns det som att tonvikten har lagts på skuggor och ljus som gör att filmen plötsligt blir en helt annan skapelse. Denna Noir gör sig verkligen i sin ”nya outfit”.

Rent handlingsmässigt tillför inte filmen något nytt, det är fortfarande precis samma story. Inga extrascener eller förlängda sekvenser.
Nej här handlar det uteslutande om att den visuella upplevelsen förstärks rejält! Mumma!

one more last time

Har du inte sett Logan än kanske du föredrar originalformen, som i sig håller galet hög klass! Är du sugen på att se den gamle slitne hjälten i et nytt ljus (!) ska du absolut ta återtitt i den här nya versionen. Rekommenderas starkt!

Originalrecensionen av Logan hittar du här.

Betyget nu?
Fortfarande fyra sylvassa (nu med svartvit guldkant!) Vem vet, en rewatch om något år eller så kanske jackar upp den till det ultimata betyget. Så bra är denna version. Tjo!

 

War for the Planet of the Apes (2017)

Dags att stänga (?) historien om Caesar och hans hopplösa försök att leva i lugn och ro med sin apflock.

Att leva det götta livet i de stora urskogarna på en framtida jord, efter att det numera bekanta viruset (de föregående filmerna remember?) slagit ut större delen av mänskligheten, tycks vara snudd på omöjligt. De återstående människorna skickar sina stridigaste trupper för att ta kål på Caesar och co till varje pris. Att sitta ned och tala om fred och samförstånd existerar icke.

Rullen tar sin början bara strax efter att förra filmen gick i mål. Caesar, lika formidabelt spelad av Andy Serkis som vanligt bakom CGI:n, är trött på stridigheter och osämja. Hans motpart i människolägret, The Colonel (en iskall Woody Harrelson), har givit sig fan på att utrota varenda apa som finns kvar. Här snackar vi icke ljus framtid för fem öre. Samma regissör som förra gången, Matt Reeves (Cloverfield), och han kan förstås sina grejer här. Tekniken med apekatterna är om möjligt tagen till ännu högre nivåer, och ofta sitter jag och kommer på mig själv med att tänka; ”jäklar vad bra de dresserat aporna som kan göra si och så..!” Jag tror verkligen på det jag ser framför mig när det gäller tekniken.

Det är en mörk rulle. Kanske mörkast av dem alla i den nya trilogin. Efter en, i ärlighetens namn, rätt lång startsträcka tar det sig dock ordentligt! Caesar med ett gäng betrodda måste ge sig ut på roadtrip. Målet är att göra upp med den tokige översten, som nu verkligen skitit i det blå skåpet, en gång för alla. Caesar har släppt alla tankar på fred och samförstånd. Hämnd och ond bråd död är vad som gäller. Damn!

fruktad överste med bister sidekick

Trots mörkret och dysterheten missar inte Reeves chansen att trycka in lite sidekickshumor och diverse filmiska referenser till andra filmer. DESSUTOM, är man lite bevandrad med originalrullen från -68…kommer man att hitta snygga cirklar som sluts här. Smutt säger jag.
Och, härligt värre med en rulle som nästan helt sätter apor i fokuset, hela tiden. De blir hjältarna, de som jag sitter och håller på. Inte nådigt att vara företrädare för den mänskliga rasen här. Snacka om destruktivt släkte. Harrelson gör en bra insats som den helt världsfrånvände översten. Den lilla speltid han har. För här är det verkligen apor som dominerar duken. På ett förbannat snyggt sätt.
Serkis och hans ap-skådisar äger förstås. Till och med lustigkurren Steve Zahn har hyrts in till passande roll! Den såg man inte komma.

En vrålsnygg och passande avslutning (?) på den moderna trilogin. Mörker, action, viss komedi, äventyr, livsfilosofi och ett rejält vemod.
Jag lyfter på hatten!

 

I SoF-poddens #100 kan du höra mer om apekatternas kamp. Jag och Fiffi (som har en lite mer problematisk inställning till rullen) möts i ett hederligt battle! Lyssna här bara!

#sommarklubben: Länge leve Bernie (1989)

Yes!
Vi snackar sommaren bästa (?) dag. Då måste kalasbordet dukas med göttaste som finns att erbjuda för stunden.
Ni trogna läsare vet ju redan allt det här.

6 raka året för knasbollarna Richie och Larry! 6 raka året utflykten går till den där strandvillan på Long Island där slapstickhumorn bor granne med tramset.
Är detta min ultimata sommarfilm! Kanske.
Den är icke för alla. Helt klart. Antingen tar du till dig den absurda slapsticken och känner att ett gott skratt förlänger livet. Eller också hatar du den intensivt efter 5 minuter. Olika falla ödets lott.

Självklart är den med ett varv till i sommarklubben! Kommer den någonsin att petas därifrån? Tror inte det va.

God fortsättning på sommarn!

The time of your life i sommarnatten!

 

summer-movie-fun-logo

#sommarklubben: All the President’s Men (1976)

Retroresan i sommarklubben 2017 fortsätter!
Ni vet ju (kanske) vid det här laget att en annan är ju en sucker på rullar om murvlar. Och kanske är detta den ultimata? Både storymässigt och utförandemässigt. Det räcker ju liksom med det eldiga knattret av gamla skrivmaskiner i ett stort stökigt redaktionsrum, med bistra reportrar med ciggen i mungipan samtidigt som de hamrar på tangenterna, för att jag ska ”vara hemma”. Mumma!

Detta är alltså den filmiska versionen av den sanna storyn bakom avslöjandet av det numera ökända (men kanske hos dagens kids okända) inbrottet i demokratiska högkvarteret i Watergate-byggnaden i Washington i juni 1972, vilket kunde kopplas till det republikanska partiet. En incident som senare ledde till att president Nixon fick avgå. Det hela blev en bok av just de två journalisterna som grävde fram hela skandalen; Bob Woodward och Carl Bernstein. Självklart var också vägen krattad för en film. Inget var ju så populärt på 70-talet som konspirationshistorier, remember…? Dåtidens superstars Robert Redford och Dustin Hoffman är de ivriga murvlarna. Det snabbsnackas i rökiga rum, hamras på skrivmaskiner, det åks fram och tillbaka för att intervjua personer med kopplingar till storyn som nystas upp. Motsträviga nyckelpersoner måste övertalas. Cheferna tvekar på duon. Gräver de efter något som inte finns?

Filmen kan möjligen kännas lite klinisk. Vi får aldrig backstory på Woodward och Bernstein. Det blir mer som ett nedslag i deras vardag. Vi får aldrig veta om de har relationer med någon, eller vad de gör på fritiden. Filmen existerar bara för att visa på själva ”murvlandet”. Vilket är fine för mig! Stabile regissören Alan J. Pakula styr sina skådisar med van hand. Vi får även gamla ess som Jason Robards, Martin Balsam och Hal Holbrook i biroller. Den senare som Woodwards omtalade källa ”deep throat”, vilken lämnade en ansenlig mängd uppgifter som skulle bli till hjälp för att gräva fram sanningen (det avslöjades faktiskt inte förrän 2005 vem som egentligen var deep throat).

Genusmetern gråter möjligen en skvätt då det är ont om starka kvinnliga roller här. De som finns figurerar mest som intervjuoffer eller smarta sekreterare/journalistkollegor som får hjälpa vår dynamiska duo med lite fix och trix. Fokuset ligger helt på Redford/Hoffman. Vilket också ändå är ganska förståeligt. Det är en diger historia som nystas upp. Många namn, många inblandade, många kopplingar. Men det blir aldrig tråkigt eller oengagerande. Snarare spännande och man vill hela tiden veta vart nästa spår ska leda. Mycket bra gjort av en rulle som består av 99 procent prat.

Filmen håller. Både i dagens klimat, och sett till hur tiden nött på den. Givetvis tung 70-talsvarning på detaljer i kläder, prylar (skrivmaskinerna!) och omgivningen. Alla röker! Överallt! Men det blir också en del av upplevelsen och tjusningen.
Möjligen måste man vara lite svag för filmer om envisa journalister för att uppskatta den fullt ut. Helt klart en av de ”viktigare” rullarna från 70-talet.

Avslöjanden i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

Spider-Man: Homecoming (2017)

122Jamen så kom han då hem till slut.
Efter sju resor rättighetshinder hittade den pigge spindelklättraren hem till MCU. Vi fick ju se en liiten glimt av honom redan i Cap´s förra rulle Civil War, men nu är det lite mer”på riktigt”.

Mannen som fått uppdraget att pytsa fram dagens hjälte är Jon Watts, som ju slog till med den lilla indie-thrillern Cop Car för två år sen. Och snubben tar direkt den rätta vinkeln! Struntar (tacksamt) i backstoryn om Peter Parker och kör istället på från här och nu. Parker liv som high school-kille (och nu känns han verkligen som en kille i skolan), Parkers liv som hjälte-wannabe, Parkers vardag som vigt tjattrande lustigkurre.

För första gången kanske en film-Spidey faktiskt känns som den serietidningsfigur jag lärde mig uppskatta för länge sedan. Tom Holland som Peter är inget annat än en liten fullträff. Men det kändes ju redan i hans debutinhopp hos Kaptenen förra året.

Vi får också en liten dos Iron Man i dagens äventyr. Smart av manuset att skriva in Robban Downey Jr. Det går ju liksom inte att tröttna på honom och hans oneliners, ytterst subjektiv åsikt såklart. Men likväl.
Dagens Marvel-uppvisning lyckas också med bedriften att hålla sig på den mer lättsamma sidan, sjunker inte ned i för seriös approach. Känns helt enkelt lite skojigare och lekfullare än på länge här inne hos MCU. Michael Keaton (klappertänderna!) får den delikata uppgiften att vara filmens skurk. Han känns sådär lagom ”skurkig” också. Egentligen en vanlig knegare som hittat ett (synnerligen) olagligt sätt att tjäna sina bucks. Keaton känns stabil. Kanske inte det färgstarkaste badasset i MCU, men å andra sidan kan det ibland vara skönt med fula fiskar som inte ska ha världsherravälde hela tiden.

Sjukt snygga effekter förstås när det hettar till med action. Watts tycks ha hittat en smutt liten balans i sin rulle. Manuset är lite småsmart och tar sin början i efterdyningarna av The Avengers (2012), men tar sedan sin egen lilla väg. Med då Robbans Iron-snubbe som sammanhållande länk. Vi får också tillbaka Marisa Tomei som den betydligt yngre versionen av Aunt May, en May med lite skön humor. Bästa sidekicksrollen har dock kanske Jacob Batalon som den nördige Ned (Dödsstjärnan i Lego!). Härlig komisk tajming.

Spidey_Iron

nya bästisar

Se detta var ju riktigt underhållande!
En kul och engagerande väg in i ”familjen” för den tjattrande nätkastaren. Framför allt det faktum att Jon Watts blandar ren serietidningsaction med lite knashumor tilltalar en annan. Nu är jag icke på något sätt ovän med någon av de tidigare rullarna om Spindelmannen, men visst är detta den mest lättillgängliga och skojfriska!

Rejält underhållande för stunden!
Det är sommar och jag är lättflörtad med betyget.

#sommarklubben: A Few Good Men (1992)

Mysgubbe-regissören Rob Reiner fick till en knökago succé med det här dialogdramat i militärmiljö. Mannen bakom storyn är också min favvo Aaron Sorkin, mästaren på walk-and-talk-dialog. Detta är faktiskt Sorkins debut som manusförfattare i film/tv-världen och han gjorde helt enkelt filmmanus på sin egenförfattade teaterpjäs! Greeejt!

En annan är ju sucker på rättegångsrullar, och här fås finfint av den varan. Nu med jönsiga och skitnödigt patriotiska militärer som får stå till svars för ev oegentligheter på Guantanamo Bay-basen på Kuba. Ytterst solid rollista med Tom Cruise i spetsen som på förhand loser-advokat inom militärjuridiken. Nog för att han ser ut som en ung spoling här, men likväl sportar han pondus och utstrålning när han går i verbal clinch med dryge Jack Nicholson som spelar militärbasens boss. Vi får också Demi Moore, Kevin Bacon och en osympatisk Kiefer Sutherland. Alla i betydligt yngre upplagor! Hahaha. Ack den ungdomen.

Trots sina 25 år på nacken är rullen fortfarande förbannat bra, tät och framför allt spännande! Även efter omtitt nr xxx. Det borgar för bra rewatch-omdöme det!
Inget för den som letar efter fysisk action, här stänker istället de verbala smockorna in från höger och vänster och bla innehåller rullen den replik som utsetts till den 29:e bästa i hela filmhistorien av The American Film Institute. Smutt!

Ikonisk rulle som banne mig nästan tål att ses hur många gånger som helst.

Underdog i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

Dirty Grandpa (2016)

Jaja. Häften av er kommer att spotta och fräsa nu. Fnysa i förakt. Sucka och stöna och ta er för pannan. Må så vara. Do it.
Själv försöker jag återhämta mig från skrattattacker och gapflabb och allmän gamman. Det var tusan länge sedan jag skrattade så gott åt något så tramsigt. Eller genomlarvigt, kanske det ska beskrivas som istället.

Robban De Niro som värsta snuskiga farfar, grov i mun, allmänt retstickig och bara ute efter att få sig ett ligg på äldre dar! Hoppsan! Här snackar vi icke-PK så det stänker om det. Humorn är så låg att jag nog inte hittar nåt att jämföra med så här på rak arm. Inte ens mitt sommar-guilty pleasure Länge Leve Bernie. Den är ju mer…oskyldigt fånig. Dagens skrattpiller är mest…plumpt. Hahahaha, och ändå så jädra skönt okontrollerad.

Zac Efron (faktiskt en bättre skådis än man kan ana) är den unge stiffe advokaten Jason. Strax i begrepp att gifta sig med den minst sagt kontrollerande bitchen Meredith (Julianne Hough). Jasons farfar Dick (Robban) har precis blivit änkling efter runt 30 års äktenskap. Nu vill gubben att Jason gör honom en tjänst och skjutsar ned honom till Florida från Atlanta. Som en sista fin gest åt hustrun (parets ”egna ställe” ska besökas och minnas). Motvilligt antar Jason uppdraget…och vips sparkar galenskaperna igång! Mot Florida och äventyret! Farfar Dick må ha varit jordens trognaste make, men nu som änkling ska ha fan leva livet! Sprit, fest, droger, brudar och framför allt sex! WTF?!?

Hahhahahaha, men herrejävlar alltså! Vilken galen rulle! Alla moraliska normer kastas rakt ut från bilfönstret! En hysterisk karusell av dåliga skämt, underlivshumor, brutalkomik och en sanslös respektlöshet mot allt vad ”standardkomedi” heter. Men det är så jäkla gött! Att då och då ”råka ut” för den här sortens filmer som går över gränsen. Som dyker rakt ned i träsket där dålig smak samsas med ett publikfrieri av sällan skådat slag. Okej, du behöver troligen vara på ett speciellt humör….eller kanske funtad på ett speciellt sätt…för att uppskatta det här. Det ska inte stickas under stol med. En kritiker blev förra sommaren så förbannad efter att ha sett rullen att han raskt utnämnde den till årets värsta film alla kategorier. Så kan det gå.

farfar spanar in livets smörgåsbord. Zac är mer tveksam

De Niro då! Tar sig lite över gränsen här. Gubben har ju annars hemfallit allt oftare på ålderns höst till att spela mysgubbar med livsvisdom i puttrande komedier. Nu tar han nytt grepp och blir pervogubbe med dolda talanger! Men vänta! Nog fanken finns där också en liten livsvisdom inbakad…och bakom allt snuskigt och provocerande finns banne mig också en ganska varmhjärtad twist. Ansvarig för regin och ”humorn” är Dan Mazer, som mest ägnat sig åt att jobba med dåren Sacha Baron Cohen på rullar som Borat, Brüno och med serien Ali G. Då fattar ni ju humorn här också.

Hysteriskt roligt över drygt 100 minuter, även om filmen givetvis som de flesta andra komedier går ned i tempo under en viss period innan den växlar upp till en final värd sitt skratt. Och har ni inte sett unga Aubrey Plaza på film förut…så lägg det namnet på minnet! Herrejävlar vad rolig hon är här. Hon har lätt filmens absolut bästa repliker! Fräck och filterlös!

Jag skrattar än!

 

#sommarklubben: Dog Day Afternoon (1975)

Ännu ett återbesök i det filmiska New York på 70-talet.
En tät och nervig historia detta. Numera försedd med ikonisk stämpel som en av Hollywoods bästa rullar från detta årtionde. Innehar också en hedervärd plats 243 på IMDb:s top 250.

Al Pacino, som här nyss avslutat inspelningen av Gudfadern II, tackade först nej till till rollen som bankrånaren Sonny. Men när han fick höra att unge Dustin Hoffman var tänkt som ersättare…ändrade han sig blixtsnabbt. Fåfängans fyrverkeri när det är som bäst!
Men visst gör han det bra, den gode Pacino. Tillsammans med kumpanen Sal (John Cazale) kliver han en het eftermiddag in på ett bankkontor i Brooklyn och tänker sig en liten stöt. Målet är att bekosta en könsoperation till älskaren Leon (en ung Chris Sarandon). Inget går dock som planerat och strax har en gisslansituation uppstått och banken omringas snabbt av polis, media och nyfikna. Ett drama tar sin början, som framför allt sätter skådisprestationerna  i främsta rummet.

Filmen, regisserad av Sidney Lumet, blir sådär nervig och osäker. Tidsandan är perfekt fångad. Ett New York i början av 70-talet. Ofta ingen vacker syn, med skitiga gator och sliten cityfeeling. Filmen blir verkligen en stilbärare från 70-talet. Bäst är förstås Pacino som tycks ge allt i rollen som Sonny. Notera speciellt scenen där han pratar i telefon med Leon (Sarandon). Enligt uppgift en helt igenom improviserad scen som blir lysande. Man riktigt känner Sonnys förtvivlade sinnesstämning.

Mer drama än thriller. I vissa lägen också märkligt nog udda inslag av humor. Lumet jobbade under större delen av rullen enligt principen att skådisarna fick improvisera fram replikerna efter att de olika scenernas ramar bestämts. Resultatet är mästerligt bra.

Filmen bygger dessutom på en sann händelse om utspelades i just Brooklyn i augusti 1972, och den verklige Sonny (som hette John) var överlag nöjd med filmen. Kuriosa i sammanhanget är ju också att innan bankrånet hade John förberett sig genom att titta på  Gudfadern med…Al Pacino och John Cazale! Häpp!

Standoff i sommarnatten!

 

summer-movie-fun-logo

Wonder Woman (2017)

Hade jag nu haft en rosa träningsoverall, hade jag kunnat skrivit DCEU med svart tusch på bröstet och sen börjat hoppa upp och ned skrikandes ÄNTLIGEN!!!!!!

Javisst! Så pass humörhöjande blev ju denna upplevelse, med kanske den tuffaste (och möjligen mest oskyldigt naiva) superhjältinna jag skådat ever! Långbenta Gal Gadot ÄR sin figur! Jag köper direkt hennes personlighet och attityd, vilket jag ju redan förvisso gjorde i Batman vs Superman…men här är det ju WW-rockn´roll för hela slanten!

En förtjänstfull lagom kort introduktion av backstoryn med amasonen Diana´s uppväxt och ursprung. Snygga scener som utspelas på en förföriskt vacker söderhavsö..sort of. Här finns gott om stentuffa tjejer som inte tar skit från några (speciellt invaderande tyska stridisar). Rutinerade rävarna Connie Nielsen och Robin Wright får chansen i några minuter under stekande sol i paradismiljön. När icke helt obekante Chris Pine plötsligt dyker upp (eller ned från skyn) som hemlig agent, dröjer det dock inte länge förrän vi kastas in i en steampunkig version av London under första världskriget. En storögd Diana tar in en värld hon aldrig förr sett, och snart får hon dessutom anledning att sporta sina kunskaper som superhjältinna.

Jäklars vad jag gillar den här rullen! En skön mix av gammal hederlig äventyrsmatiné och tung actionrulle. Och mitt i alltihopa tycker iaf jag att både Pine och Gadot utstrålar en sådan där charm mot varandra som är svårt att värja sig från som åskådare. Diana väljer sina strider, även om hon tycks vilja ta strid mot en hel värld när hon upptäcker orättvisorna, och när hon gör det är det just sagolikt underhållande. Jag tänker främst på de ögonblick då vi förflyttas till krigets skyttegravar i Frankrike och vår Wonder Woman ensam tar sig an ett helt batteri med tyskar (ständigt dessa tyskar!). Galet snyggt! Dessutom är det uppenbart att dagens regissör, Patty Jenkins (Monster), gillar sin slomo-action! Även om det ibland ligger i riskzonen för att bli repetitivt..är det så jäkla läckert och stämningshöjande att jag hellre friar än fäller.

klart de gnabbas lite också mellan varven

Filmens största aber, för visst finns det ett sådant, kommer i finalakten då Jenkins och manuset (givetvis svävar Zack Snyders ande över dagens story) inte kan hålla sig från den ”obligatoriska slutfajten när figurerna kastas hit och dit”. Lite för länge. I mina ögon hade denna sekvens strukits helt och manus istället tagit en annan twist. Men, vi snackar ju popcornunderhållning här, så annat var nog inte att vänta.

DC Comics Extended Universe  har kämpat nu en stund bakom Marvel för att kunna få till en utmanare värdig namnet. Inte för att de tidigare försöken varit direkt usla …men här känns det som att vi får en produkt som är minst lika engagerande och fräsig som de bästa Marvel-rullarna, vilket tidigare saknats. Man liksom bryr sig om Diana. Jag känner med henne när den kalla hårda världen slår hål på hennes verklighetsuppfattning. Också det något av en styrka med dagens film; att den faktiskt lyckas väva in lite mänsklig moral och människohopp…UTAN att det känns direkt plastigt eller fånigt.
Joho, så tycker jag iaf.

Klart jag vill se mer av stentuffa Diana, och snart dyker hon ju upp i nästa DCEU-produkt: Justice League. Bra skit detta, och jag ser lätt hur Wonder Woman dominerar sommarens superhjältekamp. Spider Man kommer att få jobba för att kunna ta matchen! Om det ens går.

Dessutom; en rulle som sportar David Thewlis (Faaaargoo!) i en annorlunda roll…kan inte underkännas!

 

Om du ännu inte fattat hur mycket jag gillar den här rullen, så kan du med fördel lyssna på avsnitt 92 av SoF-podden där jag OCH Fiffi än mer lovordar äventyret!

#rewatch: High Fidelity (2000)

Jäklars.
Är det verkligen 17 år sen John Cusack satt och gnodde ihop listor över sitt trassliga kärleksliv?? Tiden går. Minst sagt.

Minnen av en positiv och synnerligen trivsam stund får nu ställas mot väggen anno 2017. Ett återbesök i strulige Rob Gordons (Cusack) värld. Precis dumpad av flickvännen Laura (Iben Hjejle) för att han i hennes ögon är en oansvarig slarver som blivit lite för bekväm med livet och avsaknaden av framtidsrömmar. Rob har förutom listmani också samlarmani på vinylskivor…så pass att han också äger en liten skivaffär i Chicago. Vad göra när man är deppad av kärlekens grymma tilltag? Jo, hänga i sin affär förstås. Kanske tillsammans med sina sjukt nördiga anställda Dick (Todd Louiso) och gapige Barry (Jack Black). Här yvas allt från kvinnors grymhet till vilka låtar som passar bäst på en ”begravningslista”. Rob får dessutom för sig att göra en lista på de 5 värsta breakups han råkat ut för! Listmanin slår till med full kraft!

Om jag tyckte originaltitten av rullen var trivsam, är det inget mot dagens återbesök! Som om rullen fått ligga till sig under åren som gått! Jäklars vad underhållande det var NU då! I nästan varenda scen! En perfekt mix av ”normal dårskap” och sköna referenser till den moderna (och förflutna!) popkulturella världen. John Cusack känns plötsligt gjuten i rollen som den snabbsnackande och kedjerökande Rob. En sorts desperation och ett ego som samsas med hans tvångsimpulser att dela in nästan allting i listor. Och kom igen, visst bor det små listmakare i oss allihopa…??

att snacka bort en hel dag på jobbet…

Humorn är sådär skönt bitskt och sträv, precis i min smak. Gaphalsen Black domderar förstås i skivaffären, Rob jobbar, förutom på sina listor, också på en plan för att vinna tillbaka Laura, och den töntige Dick…ja han bara…är. Mycket underhållande.
Bakom rullen hittas britten Stephen Frears (regi) och det hela bygger på den rätt kända boken av Nick Hornby. Låt vara att man flyttat handlingen till USA och Chicago. Men det funkar! Själva grejen med hela storyn går fram precis lika bra ändå. Min återtitt blir förbaskat härlig och jag listar den självklart högt upp på 2000-års filmlista (plats nr 5).

Och precis som sig bör i film där musiken spelar stor roll; ett sjukt bra soundtrack!