#extendedwatch: Logan Noir (2017)

Få filmer i det tyngre actionfacket har innehållit så mycket känslor och stämning som årets smällkaramell i X-Men-världen.
Är det kanske rentav den bästa X-Men ever?
Jag vill gärna tro det.

Dessutom var bioversionen proppad med assnygga, färgblekta, toner. Ett filter som förde tankarna till slitna gamla westernrullar. Passande för en ”roadmovie” som detta.
Så kom plötsligt nyheten om att regissör James Mangold släppt ifrån sig en version i svartvitt, den s.k. ”Noir-versionen”. En idé han fick efter att ha sett ett par location-photos i just svartvitt på de mäktiga bergslandskap där delar av filmen ju utspelas. Självklart kunde jag inte hålla mig från inköp när tillfället dök upp nu i somras.

OCH, tyckte du att originalet var lysande i sin form…kommer du att älska den ”nya” versionen!
Snacka om att varenda bildruta plötsligt fått mer liv! Kan tyckas motsägelsefullt med tanke på avsaknad av färg, men istället känns det som att tonvikten har lagts på skuggor och ljus som gör att filmen plötsligt blir en helt annan skapelse. Denna Noir gör sig verkligen i sin ”nya outfit”.

Rent handlingsmässigt tillför inte filmen något nytt, det är fortfarande precis samma story. Inga extrascener eller förlängda sekvenser.
Nej här handlar det uteslutande om att den visuella upplevelsen förstärks rejält! Mumma!

one more last time

Har du inte sett Logan än kanske du föredrar originalformen, som i sig håller galet hög klass! Är du sugen på att se den gamle slitne hjälten i et nytt ljus (!) ska du absolut ta återtitt i den här nya versionen. Rekommenderas starkt!

Originalrecensionen av Logan hittar du här.

Betyget nu?
Fortfarande fyra sylvassa (nu med svartvit guldkant!) Vem vet, en rewatch om något år eller så kanske jackar upp den till det ultimata betyget. Så bra är denna version. Tjo!

 

War for the Planet of the Apes (2017)

Dags att stänga (?) historien om Caesar och hans hopplösa försök att leva i lugn och ro med sin apflock.

Att leva det götta livet i de stora urskogarna på en framtida jord, efter att det numera bekanta viruset (de föregående filmerna remember?) slagit ut större delen av mänskligheten, tycks vara snudd på omöjligt. De återstående människorna skickar sina stridigaste trupper för att ta kål på Caesar och co till varje pris. Att sitta ned och tala om fred och samförstånd existerar icke.

Rullen tar sin början bara strax efter att förra filmen gick i mål. Caesar, lika formidabelt spelad av Andy Serkis som vanligt bakom CGI:n, är trött på stridigheter och osämja. Hans motpart i människolägret, The Colonel (en iskall Woody Harrelson), har givit sig fan på att utrota varenda apa som finns kvar. Här snackar vi icke ljus framtid för fem öre. Samma regissör som förra gången, Matt Reeves (Cloverfield), och han kan förstås sina grejer här. Tekniken med apekatterna är om möjligt tagen till ännu högre nivåer, och ofta sitter jag och kommer på mig själv med att tänka; ”jäklar vad bra de dresserat aporna som kan göra si och så..!” Jag tror verkligen på det jag ser framför mig när det gäller tekniken.

Det är en mörk rulle. Kanske mörkast av dem alla i den nya trilogin. Efter en, i ärlighetens namn, rätt lång startsträcka tar det sig dock ordentligt! Caesar med ett gäng betrodda måste ge sig ut på roadtrip. Målet är att göra upp med den tokige översten, som nu verkligen skitit i det blå skåpet, en gång för alla. Caesar har släppt alla tankar på fred och samförstånd. Hämnd och ond bråd död är vad som gäller. Damn!

fruktad överste med bister sidekick

Trots mörkret och dysterheten missar inte Reeves chansen att trycka in lite sidekickshumor och diverse filmiska referenser till andra filmer. DESSUTOM, är man lite bevandrad med originalrullen från -68…kommer man att hitta snygga cirklar som sluts här. Smutt säger jag.
Och, härligt värre med en rulle som nästan helt sätter apor i fokuset, hela tiden. De blir hjältarna, de som jag sitter och håller på. Inte nådigt att vara företrädare för den mänskliga rasen här. Snacka om destruktivt släkte. Harrelson gör en bra insats som den helt världsfrånvände översten. Den lilla speltid han har. För här är det verkligen apor som dominerar duken. På ett förbannat snyggt sätt.
Serkis och hans ap-skådisar äger förstås. Till och med lustigkurren Steve Zahn har hyrts in till passande roll! Den såg man inte komma.

En vrålsnygg och passande avslutning (?) på den moderna trilogin. Mörker, action, viss komedi, äventyr, livsfilosofi och ett rejält vemod.
Jag lyfter på hatten!

 

I SoF-poddens #100 kan du höra mer om apekatternas kamp. Jag och Fiffi (som har en lite mer problematisk inställning till rullen) möts i ett hederligt battle! Lyssna här bara!

#sommarklubben: Länge leve Bernie (1989)

Yes!
Vi snackar sommaren bästa (?) dag. Då måste kalasbordet dukas med göttaste som finns att erbjuda för stunden.
Ni trogna läsare vet ju redan allt det här.

6 raka året för knasbollarna Richie och Larry! 6 raka året utflykten går till den där strandvillan på Long Island där slapstickhumorn bor granne med tramset.
Är detta min ultimata sommarfilm! Kanske.
Den är icke för alla. Helt klart. Antingen tar du till dig den absurda slapsticken och känner att ett gott skratt förlänger livet. Eller också hatar du den intensivt efter 5 minuter. Olika falla ödets lott.

Självklart är den med ett varv till i sommarklubben! Kommer den någonsin att petas därifrån? Tror inte det va.

God fortsättning på sommarn!

The time of your life i sommarnatten!

 

summer-movie-fun-logo

#sommarklubben: All the President’s Men (1976)

Retroresan i sommarklubben 2017 fortsätter!
Ni vet ju (kanske) vid det här laget att en annan är ju en sucker på rullar om murvlar. Och kanske är detta den ultimata? Både storymässigt och utförandemässigt. Det räcker ju liksom med det eldiga knattret av gamla skrivmaskiner i ett stort stökigt redaktionsrum, med bistra reportrar med ciggen i mungipan samtidigt som de hamrar på tangenterna, för att jag ska ”vara hemma”. Mumma!

Detta är alltså den filmiska versionen av den sanna storyn bakom avslöjandet av det numera ökända (men kanske hos dagens kids okända) inbrottet i demokratiska högkvarteret i Watergate-byggnaden i Washington i juni 1972, vilket kunde kopplas till det republikanska partiet. En incident som senare ledde till att president Nixon fick avgå. Det hela blev en bok av just de två journalisterna som grävde fram hela skandalen; Bob Woodward och Carl Bernstein. Självklart var också vägen krattad för en film. Inget var ju så populärt på 70-talet som konspirationshistorier, remember…? Dåtidens superstars Robert Redford och Dustin Hoffman är de ivriga murvlarna. Det snabbsnackas i rökiga rum, hamras på skrivmaskiner, det åks fram och tillbaka för att intervjua personer med kopplingar till storyn som nystas upp. Motsträviga nyckelpersoner måste övertalas. Cheferna tvekar på duon. Gräver de efter något som inte finns?

Filmen kan möjligen kännas lite klinisk. Vi får aldrig backstory på Woodward och Bernstein. Det blir mer som ett nedslag i deras vardag. Vi får aldrig veta om de har relationer med någon, eller vad de gör på fritiden. Filmen existerar bara för att visa på själva ”murvlandet”. Vilket är fine för mig! Stabile regissören Alan J. Pakula styr sina skådisar med van hand. Vi får även gamla ess som Jason Robards, Martin Balsam och Hal Holbrook i biroller. Den senare som Woodwards omtalade källa ”deep throat”, vilken lämnade en ansenlig mängd uppgifter som skulle bli till hjälp för att gräva fram sanningen (det avslöjades faktiskt inte förrän 2005 vem som egentligen var deep throat).

Genusmetern gråter möjligen en skvätt då det är ont om starka kvinnliga roller här. De som finns figurerar mest som intervjuoffer eller smarta sekreterare/journalistkollegor som får hjälpa vår dynamiska duo med lite fix och trix. Fokuset ligger helt på Redford/Hoffman. Vilket också ändå är ganska förståeligt. Det är en diger historia som nystas upp. Många namn, många inblandade, många kopplingar. Men det blir aldrig tråkigt eller oengagerande. Snarare spännande och man vill hela tiden veta vart nästa spår ska leda. Mycket bra gjort av en rulle som består av 99 procent prat.

Filmen håller. Både i dagens klimat, och sett till hur tiden nött på den. Givetvis tung 70-talsvarning på detaljer i kläder, prylar (skrivmaskinerna!) och omgivningen. Alla röker! Överallt! Men det blir också en del av upplevelsen och tjusningen.
Möjligen måste man vara lite svag för filmer om envisa journalister för att uppskatta den fullt ut. Helt klart en av de ”viktigare” rullarna från 70-talet.

Avslöjanden i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

Spider-Man: Homecoming (2017)

122Jamen så kom han då hem till slut.
Efter sju resor rättighetshinder hittade den pigge spindelklättraren hem till MCU. Vi fick ju se en liiten glimt av honom redan i Cap´s förra rulle Civil War, men nu är det lite mer”på riktigt”.

Mannen som fått uppdraget att pytsa fram dagens hjälte är Jon Watts, som ju slog till med den lilla indie-thrillern Cop Car för två år sen. Och snubben tar direkt den rätta vinkeln! Struntar (tacksamt) i backstoryn om Peter Parker och kör istället på från här och nu. Parker liv som high school-kille (och nu känns han verkligen som en kille i skolan), Parkers liv som hjälte-wannabe, Parkers vardag som vigt tjattrande lustigkurre.

För första gången kanske en film-Spidey faktiskt känns som den serietidningsfigur jag lärde mig uppskatta för länge sedan. Tom Holland som Peter är inget annat än en liten fullträff. Men det kändes ju redan i hans debutinhopp hos Kaptenen förra året.

Vi får också en liten dos Iron Man i dagens äventyr. Smart av manuset att skriva in Robban Downey Jr. Det går ju liksom inte att tröttna på honom och hans oneliners, ytterst subjektiv åsikt såklart. Men likväl.
Dagens Marvel-uppvisning lyckas också med bedriften att hålla sig på den mer lättsamma sidan, sjunker inte ned i för seriös approach. Känns helt enkelt lite skojigare och lekfullare än på länge här inne hos MCU. Michael Keaton (klappertänderna!) får den delikata uppgiften att vara filmens skurk. Han känns sådär lagom ”skurkig” också. Egentligen en vanlig knegare som hittat ett (synnerligen) olagligt sätt att tjäna sina bucks. Keaton känns stabil. Kanske inte det färgstarkaste badasset i MCU, men å andra sidan kan det ibland vara skönt med fula fiskar som inte ska ha världsherravälde hela tiden.

Sjukt snygga effekter förstås när det hettar till med action. Watts tycks ha hittat en smutt liten balans i sin rulle. Manuset är lite småsmart och tar sin början i efterdyningarna av The Avengers (2012), men tar sedan sin egen lilla väg. Med då Robbans Iron-snubbe som sammanhållande länk. Vi får också tillbaka Marisa Tomei som den betydligt yngre versionen av Aunt May, en May med lite skön humor. Bästa sidekicksrollen har dock kanske Jacob Batalon som den nördige Ned (Dödsstjärnan i Lego!). Härlig komisk tajming.

Spidey_Iron

nya bästisar

Se detta var ju riktigt underhållande!
En kul och engagerande väg in i ”familjen” för den tjattrande nätkastaren. Framför allt det faktum att Jon Watts blandar ren serietidningsaction med lite knashumor tilltalar en annan. Nu är jag icke på något sätt ovän med någon av de tidigare rullarna om Spindelmannen, men visst är detta den mest lättillgängliga och skojfriska!

Rejält underhållande för stunden!
Det är sommar och jag är lättflörtad med betyget.

#sommarklubben: A Few Good Men (1992)

Mysgubbe-regissören Rob Reiner fick till en knökago succé med det här dialogdramat i militärmiljö. Mannen bakom storyn är också min favvo Aaron Sorkin, mästaren på walk-and-talk-dialog. Detta är faktiskt Sorkins debut som manusförfattare i film/tv-världen och han gjorde helt enkelt filmmanus på sin egenförfattade teaterpjäs! Greeejt!

En annan är ju sucker på rättegångsrullar, och här fås finfint av den varan. Nu med jönsiga och skitnödigt patriotiska militärer som får stå till svars för ev oegentligheter på Guantanamo Bay-basen på Kuba. Ytterst solid rollista med Tom Cruise i spetsen som på förhand loser-advokat inom militärjuridiken. Nog för att han ser ut som en ung spoling här, men likväl sportar han pondus och utstrålning när han går i verbal clinch med dryge Jack Nicholson som spelar militärbasens boss. Vi får också Demi Moore, Kevin Bacon och en osympatisk Kiefer Sutherland. Alla i betydligt yngre upplagor! Hahaha. Ack den ungdomen.

Trots sina 25 år på nacken är rullen fortfarande förbannat bra, tät och framför allt spännande! Även efter omtitt nr xxx. Det borgar för bra rewatch-omdöme det!
Inget för den som letar efter fysisk action, här stänker istället de verbala smockorna in från höger och vänster och bla innehåller rullen den replik som utsetts till den 29:e bästa i hela filmhistorien av The American Film Institute. Smutt!

Ikonisk rulle som banne mig nästan tål att ses hur många gånger som helst.

Underdog i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

Dirty Grandpa (2016)

Jaja. Häften av er kommer att spotta och fräsa nu. Fnysa i förakt. Sucka och stöna och ta er för pannan. Må så vara. Do it.
Själv försöker jag återhämta mig från skrattattacker och gapflabb och allmän gamman. Det var tusan länge sedan jag skrattade så gott åt något så tramsigt. Eller genomlarvigt, kanske det ska beskrivas som istället.

Robban De Niro som värsta snuskiga farfar, grov i mun, allmänt retstickig och bara ute efter att få sig ett ligg på äldre dar! Hoppsan! Här snackar vi icke-PK så det stänker om det. Humorn är så låg att jag nog inte hittar nåt att jämföra med så här på rak arm. Inte ens mitt sommar-guilty pleasure Länge Leve Bernie. Den är ju mer…oskyldigt fånig. Dagens skrattpiller är mest…plumpt. Hahahaha, och ändå så jädra skönt okontrollerad.

Zac Efron (faktiskt en bättre skådis än man kan ana) är den unge stiffe advokaten Jason. Strax i begrepp att gifta sig med den minst sagt kontrollerande bitchen Meredith (Julianne Hough). Jasons farfar Dick (Robban) har precis blivit änkling efter runt 30 års äktenskap. Nu vill gubben att Jason gör honom en tjänst och skjutsar ned honom till Florida från Atlanta. Som en sista fin gest åt hustrun (parets ”egna ställe” ska besökas och minnas). Motvilligt antar Jason uppdraget…och vips sparkar galenskaperna igång! Mot Florida och äventyret! Farfar Dick må ha varit jordens trognaste make, men nu som änkling ska ha fan leva livet! Sprit, fest, droger, brudar och framför allt sex! WTF?!?

Hahhahahaha, men herrejävlar alltså! Vilken galen rulle! Alla moraliska normer kastas rakt ut från bilfönstret! En hysterisk karusell av dåliga skämt, underlivshumor, brutalkomik och en sanslös respektlöshet mot allt vad ”standardkomedi” heter. Men det är så jäkla gött! Att då och då ”råka ut” för den här sortens filmer som går över gränsen. Som dyker rakt ned i träsket där dålig smak samsas med ett publikfrieri av sällan skådat slag. Okej, du behöver troligen vara på ett speciellt humör….eller kanske funtad på ett speciellt sätt…för att uppskatta det här. Det ska inte stickas under stol med. En kritiker blev förra sommaren så förbannad efter att ha sett rullen att han raskt utnämnde den till årets värsta film alla kategorier. Så kan det gå.

farfar spanar in livets smörgåsbord. Zac är mer tveksam

De Niro då! Tar sig lite över gränsen här. Gubben har ju annars hemfallit allt oftare på ålderns höst till att spela mysgubbar med livsvisdom i puttrande komedier. Nu tar han nytt grepp och blir pervogubbe med dolda talanger! Men vänta! Nog fanken finns där också en liten livsvisdom inbakad…och bakom allt snuskigt och provocerande finns banne mig också en ganska varmhjärtad twist. Ansvarig för regin och ”humorn” är Dan Mazer, som mest ägnat sig åt att jobba med dåren Sacha Baron Cohen på rullar som Borat, Brüno och med serien Ali G. Då fattar ni ju humorn här också.

Hysteriskt roligt över drygt 100 minuter, även om filmen givetvis som de flesta andra komedier går ned i tempo under en viss period innan den växlar upp till en final värd sitt skratt. Och har ni inte sett unga Aubrey Plaza på film förut…så lägg det namnet på minnet! Herrejävlar vad rolig hon är här. Hon har lätt filmens absolut bästa repliker! Fräck och filterlös!

Jag skrattar än!

 

#sommarklubben: Dog Day Afternoon (1975)

Ännu ett återbesök i det filmiska New York på 70-talet.
En tät och nervig historia detta. Numera försedd med ikonisk stämpel som en av Hollywoods bästa rullar från detta årtionde. Innehar också en hedervärd plats 243 på IMDb:s top 250.

Al Pacino, som här nyss avslutat inspelningen av Gudfadern II, tackade först nej till till rollen som bankrånaren Sonny. Men när han fick höra att unge Dustin Hoffman var tänkt som ersättare…ändrade han sig blixtsnabbt. Fåfängans fyrverkeri när det är som bäst!
Men visst gör han det bra, den gode Pacino. Tillsammans med kumpanen Sal (John Cazale) kliver han en het eftermiddag in på ett bankkontor i Brooklyn och tänker sig en liten stöt. Målet är att bekosta en könsoperation till älskaren Leon (en ung Chris Sarandon). Inget går dock som planerat och strax har en gisslansituation uppstått och banken omringas snabbt av polis, media och nyfikna. Ett drama tar sin början, som framför allt sätter skådisprestationerna  i främsta rummet.

Filmen, regisserad av Sidney Lumet, blir sådär nervig och osäker. Tidsandan är perfekt fångad. Ett New York i början av 70-talet. Ofta ingen vacker syn, med skitiga gator och sliten cityfeeling. Filmen blir verkligen en stilbärare från 70-talet. Bäst är förstås Pacino som tycks ge allt i rollen som Sonny. Notera speciellt scenen där han pratar i telefon med Leon (Sarandon). Enligt uppgift en helt igenom improviserad scen som blir lysande. Man riktigt känner Sonnys förtvivlade sinnesstämning.

Mer drama än thriller. I vissa lägen också märkligt nog udda inslag av humor. Lumet jobbade under större delen av rullen enligt principen att skådisarna fick improvisera fram replikerna efter att de olika scenernas ramar bestämts. Resultatet är mästerligt bra.

Filmen bygger dessutom på en sann händelse om utspelades i just Brooklyn i augusti 1972, och den verklige Sonny (som hette John) var överlag nöjd med filmen. Kuriosa i sammanhanget är ju också att innan bankrånet hade John förberett sig genom att titta på  Gudfadern med…Al Pacino och John Cazale! Häpp!

Standoff i sommarnatten!

 

summer-movie-fun-logo

Wonder Woman (2017)

Hade jag nu haft en rosa träningsoverall, hade jag kunnat skrivit DCEU med svart tusch på bröstet och sen börjat hoppa upp och ned skrikandes ÄNTLIGEN!!!!!!

Javisst! Så pass humörhöjande blev ju denna upplevelse, med kanske den tuffaste (och möjligen mest oskyldigt naiva) superhjältinna jag skådat ever! Långbenta Gal Gadot ÄR sin figur! Jag köper direkt hennes personlighet och attityd, vilket jag ju redan förvisso gjorde i Batman vs Superman…men här är det ju WW-rockn´roll för hela slanten!

En förtjänstfull lagom kort introduktion av backstoryn med amasonen Diana´s uppväxt och ursprung. Snygga scener som utspelas på en förföriskt vacker söderhavsö..sort of. Här finns gott om stentuffa tjejer som inte tar skit från några (speciellt invaderande tyska stridisar). Rutinerade rävarna Connie Nielsen och Robin Wright får chansen i några minuter under stekande sol i paradismiljön. När icke helt obekante Chris Pine plötsligt dyker upp (eller ned från skyn) som hemlig agent, dröjer det dock inte länge förrän vi kastas in i en steampunkig version av London under första världskriget. En storögd Diana tar in en värld hon aldrig förr sett, och snart får hon dessutom anledning att sporta sina kunskaper som superhjältinna.

Jäklars vad jag gillar den här rullen! En skön mix av gammal hederlig äventyrsmatiné och tung actionrulle. Och mitt i alltihopa tycker iaf jag att både Pine och Gadot utstrålar en sådan där charm mot varandra som är svårt att värja sig från som åskådare. Diana väljer sina strider, även om hon tycks vilja ta strid mot en hel värld när hon upptäcker orättvisorna, och när hon gör det är det just sagolikt underhållande. Jag tänker främst på de ögonblick då vi förflyttas till krigets skyttegravar i Frankrike och vår Wonder Woman ensam tar sig an ett helt batteri med tyskar (ständigt dessa tyskar!). Galet snyggt! Dessutom är det uppenbart att dagens regissör, Patty Jenkins (Monster), gillar sin slomo-action! Även om det ibland ligger i riskzonen för att bli repetitivt..är det så jäkla läckert och stämningshöjande att jag hellre friar än fäller.

klart de gnabbas lite också mellan varven

Filmens största aber, för visst finns det ett sådant, kommer i finalakten då Jenkins och manuset (givetvis svävar Zack Snyders ande över dagens story) inte kan hålla sig från den ”obligatoriska slutfajten när figurerna kastas hit och dit”. Lite för länge. I mina ögon hade denna sekvens strukits helt och manus istället tagit en annan twist. Men, vi snackar ju popcornunderhållning här, så annat var nog inte att vänta.

DC Comics Extended Universe  har kämpat nu en stund bakom Marvel för att kunna få till en utmanare värdig namnet. Inte för att de tidigare försöken varit direkt usla …men här känns det som att vi får en produkt som är minst lika engagerande och fräsig som de bästa Marvel-rullarna, vilket tidigare saknats. Man liksom bryr sig om Diana. Jag känner med henne när den kalla hårda världen slår hål på hennes verklighetsuppfattning. Också det något av en styrka med dagens film; att den faktiskt lyckas väva in lite mänsklig moral och människohopp…UTAN att det känns direkt plastigt eller fånigt.
Joho, så tycker jag iaf.

Klart jag vill se mer av stentuffa Diana, och snart dyker hon ju upp i nästa DCEU-produkt: Justice League. Bra skit detta, och jag ser lätt hur Wonder Woman dominerar sommarens superhjältekamp. Spider Man kommer att få jobba för att kunna ta matchen! Om det ens går.

Dessutom; en rulle som sportar David Thewlis (Faaaargoo!) i en annorlunda roll…kan inte underkännas!

 

Om du ännu inte fattat hur mycket jag gillar den här rullen, så kan du med fördel lyssna på avsnitt 92 av SoF-podden där jag OCH Fiffi än mer lovordar äventyret!

#rewatch: High Fidelity (2000)

Jäklars.
Är det verkligen 17 år sen John Cusack satt och gnodde ihop listor över sitt trassliga kärleksliv?? Tiden går. Minst sagt.

Minnen av en positiv och synnerligen trivsam stund får nu ställas mot väggen anno 2017. Ett återbesök i strulige Rob Gordons (Cusack) värld. Precis dumpad av flickvännen Laura (Iben Hjejle) för att han i hennes ögon är en oansvarig slarver som blivit lite för bekväm med livet och avsaknaden av framtidsrömmar. Rob har förutom listmani också samlarmani på vinylskivor…så pass att han också äger en liten skivaffär i Chicago. Vad göra när man är deppad av kärlekens grymma tilltag? Jo, hänga i sin affär förstås. Kanske tillsammans med sina sjukt nördiga anställda Dick (Todd Louiso) och gapige Barry (Jack Black). Här yvas allt från kvinnors grymhet till vilka låtar som passar bäst på en ”begravningslista”. Rob får dessutom för sig att göra en lista på de 5 värsta breakups han råkat ut för! Listmanin slår till med full kraft!

Om jag tyckte originaltitten av rullen var trivsam, är det inget mot dagens återbesök! Som om rullen fått ligga till sig under åren som gått! Jäklars vad underhållande det var NU då! I nästan varenda scen! En perfekt mix av ”normal dårskap” och sköna referenser till den moderna (och förflutna!) popkulturella världen. John Cusack känns plötsligt gjuten i rollen som den snabbsnackande och kedjerökande Rob. En sorts desperation och ett ego som samsas med hans tvångsimpulser att dela in nästan allting i listor. Och kom igen, visst bor det små listmakare i oss allihopa…??

att snacka bort en hel dag på jobbet…

Humorn är sådär skönt bitskt och sträv, precis i min smak. Gaphalsen Black domderar förstås i skivaffären, Rob jobbar, förutom på sina listor, också på en plan för att vinna tillbaka Laura, och den töntige Dick…ja han bara…är. Mycket underhållande.
Bakom rullen hittas britten Stephen Frears (regi) och det hela bygger på den rätt kända boken av Nick Hornby. Låt vara att man flyttat handlingen till USA och Chicago. Men det funkar! Själva grejen med hela storyn går fram precis lika bra ändå. Min återtitt blir förbaskat härlig och jag listar den självklart högt upp på 2000-års filmlista (plats nr 5).

Och precis som sig bör i film där musiken spelar stor roll; ett sjukt bra soundtrack!

 

Nocturnal Animals (2016)

Börjar som en artsy-fartsy visuell installation men utvecklas sen till en gåtfull godbit av guds nåde. Rullen osar av detaljplanering ned till minsta bildruta. Vartenda föremål, varenda bildvinkel känns genomtänkt x4 liksom. Men vad annat kan man kanske förvänta sig från Tom Ford, modeskaparen-turned-director…?

Det märkliga är att jag som normalt är lite svårflörtad på sådana här stilistiska och kliniska rullar, den där gränsen mellan prettodynga och smartness är ju så tunn i de här markerna, nästan faller direkt för filmen. Kanske beror det på att Ford lyckas komba två historier, eller snarare tre, i en enda (till synes sömlös) lång linje där varje övergång känns helt naturlig och färgerna flimrar förbi i harmoniska stötar? Kanske beror det på att en av mina favvisar Amy Adams känns som helgjuten i huvudrollen? Med sitt sköra ansikte och det röda håret som kontrast till hennes diskreta (och uttänkta?) klädval i varje scen…?

Här är hon Susan, ägare (?) av ett konstgalleri och gift med affärssnubben Hutton (Armie Hammer) i ett klassiskt kärleksdött äktenskap. Susan flyter mest runt och verkar ta livet med vemod. Hemmet är sterilt, kliniskt, med varje pinal på precis rätt plats. Snyggt, men ack så trist. Ingen cosy hemmafeeling där inte!
När så ett paket anländer innehållandes ett manuskript av hennes ex-mans kommande bok, händer det grejer. Exet, Edward (Jake Gyllenhaal), vill uppenbarligen att Susan ska läsa hans historia. Som visar sig vara en våldsam thriller om en familj på väg genom det amerikanska landskapet. Nu får även jag som tittare se det Susan läser, filmen tar plötsligt ett steg i en helt annan riktning. Det blir en ”story inside a story”. Vi får här nu oväntat Gyllenhaal själv som familjefar tillsammans med frun Laura (Isla Fisher) och tonårsdotter. En otrevlig incident mitt ute i ödemarken får ödesdigra konsekvenser. Med ens är rullen ett våldsamt drama! Fortfarande otroligt snygga bilder i filmen. Nu över sargade slätter och ödsliga vägar. Resten av rullen klipper växelvis mellan en alltmer upprörd, läsande, Susan…och Gyllenhaal i rollen som den fiktive pappan i berättelsen. Lägg till detta också små hopp bakåt i tiden då vi får ta del av hur Susan och Edward träffades och blev ett par..och hur de gled isär.

så satans snyggt tillverkade scener att man nästan storknar

Ja, det ÄR en märklig rulle! Men den fastnar som tusan! Liksom den intensivt läsande Susan inte kan släppa boken…kan inte jag sluta titta på det som sker. Vad kommer att hända den fiktive fadern Tony? Vad kommer att hända med Susan? Varför vill Edward att hon ska läsa boken? Galet många frågor hopar sig i skallen under knappa två timmar, och det här är bra skit alltså! Riktigt bra! Ford lyckas sjukt perfekt med sitt mission att väva in tittaren i ett drama med ett mysterium. Jag fattar att hela rullen är fylld med symbolik, vissa kopplingar uppenbarar sig jäkligt snyggt i kombo med att historien om Susan och Edward också rullas upp samtidigt som allt det andra sker. Jag hinner läsa in ett par övriga, andra flyger förmodligen förbi mitt rätt förvirrade sinne. Men det spelar liksom ingen roll det heller. Jag köper det ”konstiga” när jag ändå får allt det andra så jäkla snyggt förpackat!

Andra som bör äras i rullen är Michael Shannon i rollen som bister polis, och Aaron Taylor-Johnson (knappt igenkänningsbar!) som riktigt obehagligt badass! Yaak!

Så. Kanske Ford skörtat upp mig ordentligt här. Jag har en sorts teori om slutet, men inser också att det säkert kan tolkas på en massa andra sätt. Och kanske är det just det som gör filmens storhet? Att det blir så fritt att tolka den…?

Ett rejält drama förpackat i ett mysterium som du inte knallar iväg från i första taget.

Jäklar vilken snygg rulle!

The Edge of Seventeen (2016)

Kommer DU ihåg din vardag när du var 17?
Själv har jag bara fragmentariska minnen, om ens det, från en svunnen tid. Men kanske handlade det om osäkerhet, oklar framtid, kärleksfunderingar och vad ett vuxenliv skulle komma att innebära (oh boy om man hade vetat det här…). Anyhow, kanske min egen 17-årstid ändå inte var riktigt som i Nadines (Hailee Steinfeld) fall. Ojoj, vilket yrväder!

Nadine tillbringar den mesta av sin vakna tid åt att fundera, fundera, prata och prata och åter prata. Mest med sin kompis Krista (Haley Lu Richardson). Om allt och inget. Allra mest kanske hon ordterroriserar sin lärare Mr Bruner (Woody Harrelson) som tålmodigt lyssnar och kommer med ett och annat instick. Nadine verkar vara en ganska..eh…intensiv person. Hemmalivet är också mer eller mindre kaotiskt. En frånvarande mamma (Kyra Sedgewick), en storebror (Blake Jenner) som det gnabbas med mest hela tiden. Att familjen förlorade pappan i huset i förtid i hjärtattack för ett antal år sen har gjort hela huset instabilt och..edgy.

De vardagliga problemen hopar sig nu ännu mer när plötsligt Krista en dag blir tillsammans med Nadines storebror! Damn! Nadine blir tredje hjulet. Konflikten är total. Vänskapen knakar i fogarna. Vad händer i Nadines liv nu?

Bakom kameran idag Kelly Fremont Craig, som här regidebuterar, och plitat manus själv. Och som hon debuterar! En story som totalengagerar mig från första stund. Jag vill verkligen hänga med Nadine. Lära känna hennes intensiva personlighet. Steinfeld bär förstås hela filmen på sina axlar och har ett skådespel som verkligen når ut. Oavsett om det är hennes sympatiska eller den mindre åtråvärda sidan vi får se. Kontrasten mellan hennes 110 knyck och läraren Mr Bruners sävliga sätt att förhålla sig blir galet effektfullt och en av filmens stora höjdpunkter när de inträffar. Att kanske Nadine ser en sorts fadersfigur hos sin lärare, i avsaknaden av sin pappa, är förstås inte så svårt att räkna ut. Klyschigt? Nä, snarare varmhjärtat.

vänskap som snart sätts på prov

Det bästa med filmen är att vi får ta del av Nadines alla sidor. Även de mindre smickrande. Kanske det som gör filmen så pass engagerande också? Steinfeld lyckades ro hem en Golden Globe-nominering för rollen och skulle naturligtvis ha haft en Oscars-nominering också. Skandal för bövelen.

Vardag, vänskap, kärlek, framtidsfunderingar.
Tja, kanske de normala ingredienserna i en 17-årings medvetande och liv? Eller vaddå tonåring?? Tankarna funkar väl lika bra hos en medelålders snubbe!

Lätt en av 2016 års bästa rullar!
Vardagsdrama med feelgood!

Alien: Covenant (2017)

Jag kan direkt erkänna att jag nog icke var superpepp på den här rullen. Förra nedslaget i detta universum, Prometheus (2012), blev ju ändå en liiten besvikelse. Det var mycket flumflum och mest visuell grannlåt för ögonen. Storyn var helt enkelt inte mycket att yvas över, liksom den något inknöade actionbiten.

Därför då kanske denna lite inbyggda oro när nu del 6 sjösätts i den enorma svarta rymden. Hur skakar man fram ett nytt (helst bra) manus? Hur kommer sir Ridley Scott, för det är ju han igen, att agera den här gången? Har han tappat tron på ”sin” skapelse och gör som kostymnissarna i Hollywood vill? Cashen måste ju som bekant in, oavsett filmens inriktning. Som väl är, ett STORT puuhh här., tycks Scott fått sig en liten vitamininjektion och slänger fram något som känns igen från äldre dar! Bra eller dåligt? Bakåtsträvare? I en tid när väldigt många kända och älskade franchiser mer och mer gör blinkningar tillbaka till originalen…vill inte Scotten vara sämre. I ärlighetens namn kanske detta är just en upphottad original-Alien-rulle??

Och inte för att det stör mig. Inte alls. Jag gillar när en sorts ”realistisk vardag” (hrm) framhävs i rymdrullar…här är det lätt att ta till sig en besättning som vet hur man för sig bland kontroller och blippande skärmar på rymdskeppet. Det känns naturligt. Som att de faktiskt vet vad de pysslar med. Storyn då? Jo, ett rymdskepp på väg till en avlägsen planet. En ny koloni ska grundas. Lasten består av nedsövda kolonisatörer. En plötslig händelse gör att besättningen måste akutvakna ur sin rymdsömn. Dessutom; en konstig signal, från en okänd planet påkallar uppmärksamhet. Kan man rentav tänka sig att en koloni kan byggas där istället? Om miljön visar sig vänlig? Aj, bad mistake. Vi som hängt med Xenomorpherna genom åren…vet ju vad som väntar.

Så vad är nytt då? I ärlighetens namn inget. Samma misstag görs som vanligt, samma dumma beslut och möjligen ologiska luckor i manus. Same same all over again. Scott frångår icke en väl beprövad idé! Fantasilöst eller tryggt? Välj själv.
Så, varför gillar jag den här rullen bättre än förra då? För det gör jag. Jäkligt mycket mer! Kanske för att dagens utflykt känns mer rak, pang-på. Effektivare berättad och en mer linjär story. Tajtare. Scott struntar i att stanna till för länge i det filosofiska träsket (tack för det). Även om han låter Michael Fassbender, som är tillbaka i dubbelroll som ”nye” androiden Walter…OCH..som ”gamle” David, stå för lite djupsinnigheter runt människan, skapelseprocessen och det gudalika förhållningssättet från framför allt 1800-talets litteraturhistoria (Hej Byron…eller var det nu Shelley…?  😉 ).
10 år har gått sedan förra rullen, vilket dock inte hindrar att vissa gamla bekantskaper, som just David, således dyker upp.

”ryggont sa du?? ta två tabletter och titta förbi i morrn…”

Rullen känns inte som ett steg närmare svaret på Alien-ursprunget, däremot som en frisk brygga in mot nästa del av historien. Inte många svar ges här. Mer action, snabba effekter. Nu känns det som herr regissör använt båda sina händer, och inte bara vänstern, när han pekat ut stegen. Dessutom känns rullen mer följsamt klippt och editerad. Något som jag hade stora problem med i Prometheus. ”Nya Ripley”, Katherine Waterston, fyller kanske inte Sigourney Weavers kläder (även om Waterston också får sporta linne i finalen). Men det känns stabilt. Liksom hos de andra skådisarna, av vilka jag tjusas lite extra av Danny McBride (!). Att Fassbender är säker är ju sen gammalt.

Så! Apsnygg rulle med bra rymdaction, pålitliga facehugs och chestbursts. Och proppad med blinkningar till framför allt de två första filmerna i serien. Måhända finns en och annan detalj att störa sig på här, men filmens stora fördel är att den aldrig stannar upp och blir sådär pretto-filosofisk som den omedelbara föregångaren blev. Scott kör nu en mer publikfriande, måhända ytlig, stil. Och, den som nu trodde att detta var det sista vi sett av de räliga rymdmonstren….(finns väl ingen!??!)…kan fetglömma just det.
Och det är banne mig ingen spoiler.

En film med vissa brister, men ändå en klart coolare, mer gritty och bättre film än sin föregångare. Jag måste belöna med ett bättre betyg såklart.

I SoF-poddens avsnitt #89 snackar vi vidare om besöket hos de räliga Alien-typerna…

Captain Fantastic (2016)

En rulle som glider in sent från höger.
Precis när jag står i begrepp att ”stänga” 2016 som filmår (och därmed äntligen få fram en topplista), får jag för mig att köra en sista-minuten-rulle. Som ju också har låtit tala om sig i vissa läger. Med en premiss som är lite för intressant för att hoppa över. Sagt och gjort. Och…vilken flax!!

Här får vi Viggo Mortensen som naturens och individens förkämpe nummer 1. Vi möter honom rätt ute i spenaten där han bor med alla sina sex barn. En gång i tiden tog Ben (Mortensen) och hans fru beslutet att vända den moderna civilisationen ryggen, ”fly” ut i vildmarken och skapa sig en egen framtid och värld där egenskaper som ifrågasättande och den tänkande, självständiga, individen skulle stå i centrum. Givetvis är barnen fostrade i samma anda och har aldrig ens varit i närheten av tv-serier, datorer eller surfande på mobiler. Barnen har fått lära sig att det skrivna ordet är källan till all (nästan) kunskap, och att alla ”fria” medborgare i landet minsann inte är så fria. Vad skulle kunna konkurrera ut den här tillvaron, bland vacker natur, vilda djur och synnerligen filosofiskt förhållningssätt till livet…?

Mörka moln drar såklart upp på den fantastiska himlen, på olika fronter. Bens älskade fru har under åren tappat tron på det paret en gång i tiden kämpade för, något som lett till sjukdom och depression. Nu har det hela antagit den värsta formen och frun har valt att ta sitt liv på ett sjukhus. Ben blir bestört, barnen kräver en resa till begravningen som ska hållas hos fruns föräldrahem. Plötsligt har det fantastiska paradiset fått sig en törn. Nu måste Ben ta sina barn på en resa som innebär ett steg tillbaka in i den värld han valde att lämna.
Samtidigt börjar en del av kidsen att ifrågasätta det liv de lever, äldste sonen har i hemlighet kommit in på universitet. Livet, as WE know it, trycker helt enkelt på från alla håll.

kaptenens uppfattning om kyrkoklädsel skilde sig lite från andras

En mycket bra och stämningsskapande film det här. Mortensen gör det klanderfritt som pappan som både vill pusha sina barn till starka individer och samtidigt skydda dem från ”vår värld”. Men vad gör man om ”vår värld” ändå är en värld som en förälder inte borde beröva sitt barn…hur ondskefull den än verkar vara..? Har inte barnen rätt att själva upptäcka det som du själv redan vänt ryggen till efter DINA upplevelser?
Ben och barnen ger sig ut på en roadtrip, inte sällan med lite komiska bieffekter. Speciellt när barnskaran upptäcker vardagen i ett modernt land. I övrigt är det många konflikter i känsloregistret. Både hos Ben, barnen…och hos mig som tittar. Ibland lider jag med Ben och hans strävan efter att vara den perfekta pappan, ibland blir man förbannad på hans vägran att se ”sprickorna” i hans verklighet som han byggt upp. En man att både hålla på och lite grann beskylla.

Rullen kommer som en lågmäld, men ändå kraftfull, liten pärla. Där kanske inget är fel och inget är rätt. En man och hans vision att vara en god människa och förebild. Rejält starka skådisinsatser, framför allt från barnen! Viggo förstås perfekt i rollen. Hans bästa på många år! Andra mindre, men likväl stabila, insatser görs också av Kathryn Hahn, Steve Zahn och gamle Frank Langella. Rullen är skriven och regisserad av en Matt Ross, vilken har full koll på en sällsynt fin mix av sorg, skratt, tårar, förtvivlan, insikt och lite hederligt gammalt bonnahyfs.

En fin rulle. En stark rulle. Helt klart en av de alster man kommer ihåg från 2016.

 

#rewatch: Working Girl (1988)

Okej. Det går inte att komma ifrån.
Det blir svårt att titta på den här filmen idag med fräscha och moderna ögon. Rullen lider alla helvetets visuella kval när det gäller tex hur vi såg på affärsvärldens modenycker 1988. Ta bara en titt på damernas frippor! Hu! Sminket!! Arrgh! Å andra sidan kan det också vara en riktigt puttrig påminnelse om hur 80-talet faktiskt var en sällan skådad färgfest i människors vardag. Tja, förutom hos de manliga finansvalparna på Wall Street då. En kostym är en kostym är en kostym. Genom alla år.

Här är det dock Tess (ett riktigt charmtroll i Melanie Griffth) som sliter hårt som sekreterare på Wall Street (eller kallas det administratör idag?), samtidigt som hon drömmer om att bli….nån…i världen där ekonomins hjul snurrar. Varje morgon tar hon Staten Island-färjan till myllret på Manhattan, och varje kväll tar hon sorgset färjan tillbaka. Åh, om hon ändå kunde få leva sitt liv dygnet runt i det där förföriska glittret bland skyskraporna….

Chansen kommer (förstås) då hennes bitchiga boss Katherine (en sjujädra härlig Sigourney Weaver) bryter benet på skidsemester i Europa och Tess tar tillfälligt över taktpinnen. Ger sig helt enkelt ut för att vara en chef och försöker sälja på snällis-finansgubben Jack (Harrison Ford) en idé hon jobbat på i det tysta. Hennes stora problem var att lansera tanken för Katherine som nu gjort den till sin. MEN, här ska smidas medans katten är borta! Enter ”affärskvinnan” Tess!

svunnet årtionde, tidlösa drömmar

Ja, jo, men visst. Rullen lider måhända av en åldrad inställning till affärslivet i USA anno 80-tal. It´s a mans world (undantaget kanske bitchen Katherine?), och Tess får ta till gammal hederlig förförarlist och spelandet på kvinnligheten för att lyckas med sina hyss. Å andra kan det också vara en sorts skön liten känga till det mansdominerade Wall Street. Och hela yuppie-kulturen också för den delen. Eller också är det bara en rackarns underhållande romantisk komedi som utspelas i en finansvärld vi annars lärt känna som hård och cynisk från detta årtionde (lex Wall Street från 1987..?).

När jag såg rullen första gången var vi nyss hemkomna från självaste New York. Klart som tusan intrycken och upplevelserna satt kvar i skallen. Att då få de visuella bekantskaperna man studerat på närmare håll bara dar innan…än en gång kastade i nyllet..förstärkte förstås bara njutningen.
Annars är dagens rulle en liten feelgood-film av bästa märke. Fortfarande. Se bortom det hemska modet (eller minns tillbaka med kärlek om du är i den generationen) och det går hur lätt som helst att fortfarande njuta av både komedin och romantiken här. Och glad-charmen! Jajamensan, den finns där fortfarande! Trots visst förlegat manus. Hela härligheten signerad regi-veteranen Mike Nichols.

En film att mysa med! Alla dar i veckan.

 

Rullen var en av många från det fantastiska filmåret 1988. Ett år vi studerar närmare i just SoF-poddens avnsitt nr…88!! TaaDaa! Lyssna gärna på våra kärleksbombningar till detta fina filmår.