Alien: Covenant (2017)

Jag kan direkt erkänna att jag nog icke var superpepp på den här rullen. Förra nedslaget i detta universum, Prometheus (2012), blev ju ändå en liiten besvikelse. Det var mycket flumflum och mest visuell grannlåt för ögonen. Storyn var helt enkelt inte mycket att yvas över, liksom den något inknöade actionbiten.

Därför då kanske denna lite inbyggda oro när nu del 6 sjösätts i den enorma svarta rymden. Hur skakar man fram ett nytt (helst bra) manus? Hur kommer sir Ridley Scott, för det är ju han igen, att agera den här gången? Har han tappat tron på ”sin” skapelse och gör som kostymnissarna i Hollywood vill? Cashen måste ju som bekant in, oavsett filmens inriktning. Som väl är, ett STORT puuhh här., tycks Scott fått sig en liten vitamininjektion och slänger fram något som känns igen från äldre dar! Bra eller dåligt? Bakåtsträvare? I en tid när väldigt många kända och älskade franchiser mer och mer gör blinkningar tillbaka till originalen…vill inte Scotten vara sämre. I ärlighetens namn kanske detta är just en upphottad original-Alien-rulle??

Och inte för att det stör mig. Inte alls. Jag gillar när en sorts ”realistisk vardag” (hrm) framhävs i rymdrullar…här är det lätt att ta till sig en besättning som vet hur man för sig bland kontroller och blippande skärmar på rymdskeppet. Det känns naturligt. Som att de faktiskt vet vad de pysslar med. Storyn då? Jo, ett rymdskepp på väg till en avlägsen planet. En ny koloni ska grundas. Lasten består av nedsövda kolonisatörer. En plötslig händelse gör att besättningen måste akutvakna ur sin rymdsömn. Dessutom; en konstig signal, från en okänd planet påkallar uppmärksamhet. Kan man rentav tänka sig att en koloni kan byggas där istället? Om miljön visar sig vänlig? Aj, bad mistake. Vi som hängt med Xenomorpherna genom åren…vet ju vad som väntar.

Så vad är nytt då? I ärlighetens namn inget. Samma misstag görs som vanligt, samma dumma beslut och möjligen ologiska luckor i manus. Same same all over again. Scott frångår icke en väl beprövad idé! Fantasilöst eller tryggt? Välj själv.
Så, varför gillar jag den här rullen bättre än förra då? För det gör jag. Jäkligt mycket mer! Kanske för att dagens utflykt känns mer rak, pang-på. Effektivare berättad och en mer linjär story. Tajtare. Scott struntar i att stanna till för länge i det filosofiska träsket (tack för det). Även om han låter Michael Fassbender, som är tillbaka i dubbelroll som ”nye” androiden Walter…OCH..som ”gamle” David, stå för lite djupsinnigheter runt människan, skapelseprocessen och det gudalika förhållningssättet från framför allt 1800-talets litteraturhistoria (Hej Byron…eller var det nu Shelley…?  😉 ).
10 år har gått sedan förra rullen, vilket dock inte hindrar att vissa gamla bekantskaper, som just David, således dyker upp.

”ryggont sa du?? ta två tabletter och titta förbi i morrn…”

Rullen känns inte som ett steg närmare svaret på Alien-ursprunget, däremot som en frisk brygga in mot nästa del av historien. Inte många svar ges här. Mer action, snabba effekter. Nu känns det som herr regissör använt båda sina händer, och inte bara vänstern, när han pekat ut stegen. Dessutom känns rullen mer följsamt klippt och editerad. Något som jag hade stora problem med i Prometheus. ”Nya Ripley”, Katherine Waterston, fyller kanske inte Sigourney Weavers kläder (även om Waterston också får sporta linne i finalen). Men det känns stabilt. Liksom hos de andra skådisarna, av vilka jag tjusas lite extra av Danny McBride (!). Att Fassbender är säker är ju sen gammalt.

Så! Apsnygg rulle med bra rymdaction, pålitliga facehugs och chestbursts. Och proppad med blinkningar till framför allt de två första filmerna i serien. Måhända finns en och annan detalj att störa sig på här, men filmens stora fördel är att den aldrig stannar upp och blir sådär pretto-filosofisk som den omedelbara föregångaren blev. Scott kör nu en mer publikfriande, måhända ytlig, stil. Och, den som nu trodde att detta var det sista vi sett av de räliga rymdmonstren….(finns väl ingen!??!)…kan fetglömma just det.
Och det är banne mig ingen spoiler.

En film med vissa brister, men ändå en klart coolare, mer gritty och bättre film än sin föregångare. Jag måste belöna med ett bättre betyg såklart.

I SoF-poddens avsnitt #89 snackar vi vidare om besöket hos de räliga Alien-typerna…

Captain Fantastic (2016)

En rulle som glider in sent från höger.
Precis när jag står i begrepp att ”stänga” 2016 som filmår (och därmed äntligen få fram en topplista), får jag för mig att köra en sista-minuten-rulle. Som ju också har låtit tala om sig i vissa läger. Med en premiss som är lite för intressant för att hoppa över. Sagt och gjort. Och…vilken flax!!

Här får vi Viggo Mortensen som naturens och individens förkämpe nummer 1. Vi möter honom rätt ute i spenaten där han bor med alla sina sex barn. En gång i tiden tog Ben (Mortensen) och hans fru beslutet att vända den moderna civilisationen ryggen, ”fly” ut i vildmarken och skapa sig en egen framtid och värld där egenskaper som ifrågasättande och den tänkande, självständiga, individen skulle stå i centrum. Givetvis är barnen fostrade i samma anda och har aldrig ens varit i närheten av tv-serier, datorer eller surfande på mobiler. Barnen har fått lära sig att det skrivna ordet är källan till all (nästan) kunskap, och att alla ”fria” medborgare i landet minsann inte är så fria. Vad skulle kunna konkurrera ut den här tillvaron, bland vacker natur, vilda djur och synnerligen filosofiskt förhållningssätt till livet…?

Mörka moln drar såklart upp på den fantastiska himlen, på olika fronter. Bens älskade fru har under åren tappat tron på det paret en gång i tiden kämpade för, något som lett till sjukdom och depression. Nu har det hela antagit den värsta formen och frun har valt att ta sitt liv på ett sjukhus. Ben blir bestört, barnen kräver en resa till begravningen som ska hållas hos fruns föräldrahem. Plötsligt har det fantastiska paradiset fått sig en törn. Nu måste Ben ta sina barn på en resa som innebär ett steg tillbaka in i den värld han valde att lämna.
Samtidigt börjar en del av kidsen att ifrågasätta det liv de lever, äldste sonen har i hemlighet kommit in på universitet. Livet, as WE know it, trycker helt enkelt på från alla håll.

kaptenens uppfattning om kyrkoklädsel skilde sig lite från andras

En mycket bra och stämningsskapande film det här. Mortensen gör det klanderfritt som pappan som både vill pusha sina barn till starka individer och samtidigt skydda dem från ”vår värld”. Men vad gör man om ”vår värld” ändå är en värld som en förälder inte borde beröva sitt barn…hur ondskefull den än verkar vara..? Har inte barnen rätt att själva upptäcka det som du själv redan vänt ryggen till efter DINA upplevelser?
Ben och barnen ger sig ut på en roadtrip, inte sällan med lite komiska bieffekter. Speciellt när barnskaran upptäcker vardagen i ett modernt land. I övrigt är det många konflikter i känsloregistret. Både hos Ben, barnen…och hos mig som tittar. Ibland lider jag med Ben och hans strävan efter att vara den perfekta pappan, ibland blir man förbannad på hans vägran att se ”sprickorna” i hans verklighet som han byggt upp. En man att både hålla på och lite grann beskylla.

Rullen kommer som en lågmäld, men ändå kraftfull, liten pärla. Där kanske inget är fel och inget är rätt. En man och hans vision att vara en god människa och förebild. Rejält starka skådisinsatser, framför allt från barnen! Viggo förstås perfekt i rollen. Hans bästa på många år! Andra mindre, men likväl stabila, insatser görs också av Kathryn Hahn, Steve Zahn och gamle Frank Langella. Rullen är skriven och regisserad av en Matt Ross, vilken har full koll på en sällsynt fin mix av sorg, skratt, tårar, förtvivlan, insikt och lite hederligt gammalt bonnahyfs.

En fin rulle. En stark rulle. Helt klart en av de alster man kommer ihåg från 2016.

 

#rewatch: Working Girl (1988)

Okej. Det går inte att komma ifrån.
Det blir svårt att titta på den här filmen idag med fräscha och moderna ögon. Rullen lider alla helvetets visuella kval när det gäller tex hur vi såg på affärsvärldens modenycker 1988. Ta bara en titt på damernas frippor! Hu! Sminket!! Arrgh! Å andra sidan kan det också vara en riktigt puttrig påminnelse om hur 80-talet faktiskt var en sällan skådad färgfest i människors vardag. Tja, förutom hos de manliga finansvalparna på Wall Street då. En kostym är en kostym är en kostym. Genom alla år.

Här är det dock Tess (ett riktigt charmtroll i Melanie Griffth) som sliter hårt som sekreterare på Wall Street (eller kallas det administratör idag?), samtidigt som hon drömmer om att bli….nån…i världen där ekonomins hjul snurrar. Varje morgon tar hon Staten Island-färjan till myllret på Manhattan, och varje kväll tar hon sorgset färjan tillbaka. Åh, om hon ändå kunde få leva sitt liv dygnet runt i det där förföriska glittret bland skyskraporna….

Chansen kommer (förstås) då hennes bitchiga boss Katherine (en sjujädra härlig Sigourney Weaver) bryter benet på skidsemester i Europa och Tess tar tillfälligt över taktpinnen. Ger sig helt enkelt ut för att vara en chef och försöker sälja på snällis-finansgubben Jack (Harrison Ford) en idé hon jobbat på i det tysta. Hennes stora problem var att lansera tanken för Katherine som nu gjort den till sin. MEN, här ska smidas medans katten är borta! Enter ”affärskvinnan” Tess!

svunnet årtionde, tidlösa drömmar

Ja, jo, men visst. Rullen lider måhända av en åldrad inställning till affärslivet i USA anno 80-tal. It´s a mans world (undantaget kanske bitchen Katherine?), och Tess får ta till gammal hederlig förförarlist och spelandet på kvinnligheten för att lyckas med sina hyss. Å andra kan det också vara en sorts skön liten känga till det mansdominerade Wall Street. Och hela yuppie-kulturen också för den delen. Eller också är det bara en rackarns underhållande romantisk komedi som utspelas i en finansvärld vi annars lärt känna som hård och cynisk från detta årtionde (lex Wall Street från 1987..?).

När jag såg rullen första gången var vi nyss hemkomna från självaste New York. Klart som tusan intrycken och upplevelserna satt kvar i skallen. Att då få de visuella bekantskaperna man studerat på närmare håll bara dar innan…än en gång kastade i nyllet..förstärkte förstås bara njutningen.
Annars är dagens rulle en liten feelgood-film av bästa märke. Fortfarande. Se bortom det hemska modet (eller minns tillbaka med kärlek om du är i den generationen) och det går hur lätt som helst att fortfarande njuta av både komedin och romantiken här. Och glad-charmen! Jajamensan, den finns där fortfarande! Trots visst förlegat manus. Hela härligheten signerad regi-veteranen Mike Nichols.

En film att mysa med! Alla dar i veckan.

 

Rullen var en av många från det fantastiska filmåret 1988. Ett år vi studerar närmare i just SoF-poddens avnsitt nr…88!! TaaDaa! Lyssna gärna på våra kärleksbombningar till detta fina filmår.

Doctor Strange (2016)

Jäklar vad länge det dröjde innan jag såg den här!
Så långt har det nog aldrig gått med en Marvel-rulle. Undrar varför? Kanske för att det på papperet kändes som en väldigt…konstig…Marvel-rulle? Alltså, jag har ingen/nada/zero connection till den här figuren. Visste tusan knappt vem han är! Vet ju om den där andra liraren med tangorabatt och mantel…men han heter ju Mandrake. Väl?

Anyhow. Vilken bekantskap! Vilken kille! Vilket udda litet tvärsteg i MCU! Jag gillart! Helt klart! Allt från doktorn själv, Benedict ”the Batch” Cumberbatch, och hans dryga torra humor…till effekterna som är minst sagt flower power. I alla fall till en början. Klassiskt upplägg, en asdryg och kaxig läkare får lära sig den hårda vägen hur man blir ödmjuk. Här handlar det dessutom mindre om superstarka superkrafter och mer om illusioner, mysticism och alternativa dimensioner. Hoppsan! Kunde ha blivit lökigt och rent nonsens, men i Scott Derricksons regi blir det banne mig underhållande värre. Eller är jag så tjusad av den här rullen för att den bryter mot MCU´s ”traditionella” koncept? (Ergo: börjar jag tröttna på Marvels stil…?)

Derrickson, som ju gav oss göra-i-byxan-rullen Sinister, flashar här upp synnerligen snygga specialeffekter som lite vänder ut och in på det mesta. Som att besöka drömvärlden i Inception igen. Fast lite pimpat! The Batch sköter sig exemplariskt och sportar upp sin doktor på ett riktigt snyggt sätt. Från dumdryg till ödmjuk inför det oförklarliga. Bra support ges också av Chiwetel Ejioform, Tilda Swinton (i en ”Tilda Swinton-roll”) och Rachel McAdams. den sistnämnda har möjligen lite för lite att jobba med. Som Doktorns lojala flickvän finns hon mest med för att peppa vår hjälte. McAdams är egentligen värd mer i rollväg, kanske hon får vara med och ta lite större plats nästa gång? För jag förutsätter nästan att det blir en stand alone-rulle till om Strange. Om nu bossarna på Marvel, med Kevin Feige i spetsen, inte bestämmer sig för att figuren istället ska få vara support till de andra hjältarna i deras respektive rullar. 

Kojak lär ut lite gamla trix

Vattendelningen har tydligen också gått både här och där vad gäller den här rullen. Vissa menar att det är flumnonsens mest hela tiden. Andra, med mig i skaran, menar att detta är rejäl underhållning försedd med viss tanke och hjärna i manuset. Den som suktar efter lite hederlig superhjälteaction behöver dock icke spotta och fräsa, då detta ges i form av Strange´s dueller med den märklige, mystiske och ondskefulle (?) Kaecilius (Mads Mikkelsen). Skurk-Mads får rejält gott om tillfällen att väsa på sin dansk-engelska. Mycket underhållande.

Detta var en riktigt trevlig liten karamell! Väl värd att lägga tid och koncentration på.
Jag tjusas hela vägen, och belönar rikligt! Tjo!

Patriots Day (2016)

Har regissören Peter Berg hittat sin nisch?
Efter 3 rullar som alla baserar sig på verkliga händelser, och dessutom sätter den amerikanska patriotismen i förarsätet, är det synnerligen nära till hands att malla in honom i detta fack.

Dagens rulle är dessutom kanske den svulstigaste och mest känslospelande av dem alla. I april 2013 inträffar den ökända bombningen av Boston, mitt under det klassiska maratonloppet. En världshändelse såklart, men också en attack på staden Boston. De flesta av oss vet ju såklart hur det gick i jakten på förövarna och att Boston dessutom reste sig efter attacken. Här kommer nu Berg´s version av det hela.
Naturligtvis ÄR det tacksamt filmstoff att berätta ur dramaturgisk synvinkel. Fattas bara annat.

Men, är det intressant för någon annan än möjligen de som var där, eller bor i Boston? Intressant och intressant…jag skriver hellre att Berg tar chansen att visa hur en hel stad faktiskt slöt upp runt sina myndigheter, främst polisen och FBI. Hur en katastrof uppenbarligen kunde hanteras på ett bra sätt. Du som tittar på rullen, eller läser den här texten, kan vara hur spyfärdig som helst på flaggviftande och patriotism the american way…men du skojar inte bort att Berg är synnerligen effektiv som berättare och mixar känslomässiga scener med spännande drama. För, trots att vi på förhand vet utgången på det hele…blir det satans spännande när Bostonpolisen och FBI stänger ned hela Boston i jakten på gärningsmännen. Tusan, Berg slänger till och med in en hederlig gammal shootout! Som påminner om den i Heat! Och som dessutom är alldeles sann och återgiven på ett (enligt uppgift) autentiskt sätt.

dagen börjar i sportens fredliga tecken

Till sin hjälp har Berg (som vanligt) Mark Wahlberg. Tredje gången gillt, och trots att Marky nog aldrig kommer att dra hem en Oscar…har han förmågan att trolla fram sådana där vardagsgubbar som det är lätt att gilla. Här som polismannen Tommy Saunders (enligt uppgift den ende i storyn som faktiskt är påhittad!). Övriga biroller sportar också upp det tunga gardet i form av ess som Kevin Bacon, John Goodman, J.K. Simmons och Michelle Monaghan.

En blytung mix av snygg dramaturgi, bra musik, snygga bilder på Boston (med autentiska klipp från den ödesdigra dagen obehagligt bra inklippta), hängivna skådisar..och framför allt bra berättande av en story som möjligen på förhand skulle kunna ha känts spekulativ och profiterande på den tragedi som utspelades där och då på gatorna…men som istället blir ett uttryck för både ilska, realistisk patriotism och en trovärdig styrka hos alla inblandade. En patriotisk rulle. Javisst. Men en rulle med fog för det..och som lyckas sätta fokus på det som alla kan ta till sig. Är detta bland Bergs bästa rullar? Troligen.

Trots den amerikanska vinkeln en film som i dagens världsklimat kanske berör alla.
På ett eller annat sätt.

Get Out (2017)

Det finns alltid en fara med filmer som det hajpas brallorna av. Det gamla klassiska; att förväntningarna stiger snabbare än tidvattnet vid Saint-Malo (ack dessa svunna tågluffartider), och att du sitter där sen och fnyser lite i besvikelse.

Jag kan absolut icke prata för hur DU kommer att reagera på regissören Jordan Peele´s lilla alster, men själv åkte jag på en rejäl upplevelsepropp! KANSKE för att jag hållit mig borta från de flesta skriverierna och detaljsnackisarna (okej jag såg trailern…men den byggde bara på peppen). Detta är nämligen en film som du tjänar på att inte veta så mycket om på förhand. Upplevelsen blir nog i alla fall lite mer murrigt tjosan då.

Vad man ändå utan besvär kan få känna till är att det handlar om unge Chris (Daniel Kaluuya) som är ihop med Rose (Allison Williams) och lever det glada romantiska hipsterlivet. Nu står ett besök på landet på menyn, och inte vilket besök som helst…det är den första träffen med Rose´s föräldrar (Bradley Whitford och Catherine Keener). Hoppsan! Klart grabben är lite nervös. Kanske mest för att Rose ännu inte sagt att Chris är..svart. Jag vet, som att det skulle spela nån roll. Men ändå. Upplagt för stirrig weekend?

Det som gör rullen så jäkla speciell är att när den väl släpper både handbroms och filter så hinner inte jag få upp garden. Den liksom bara slår till. Pang. Tjoff. Obehaget ligger redan där lite från början…men sen! Den som väntar sig traditionell skräck kommer dock att bli grymt besviken. PR-tricksen är troligen många för att sälja in den här rullen. Oväntad humor mitt i allt är också ett oväntat drag men genialiskt såklart.

helgen kickar igång med lite hö-hö-humor från farsgubben!

Ett inlägg i socialpolitiken?
Eller bara en sjujävla galen historia?

2017 fortsätter att leverera!

 

 

 

Kong: Skull Island (2017)

kong-posterAck ja, vad vore väl filmlivet utan dessa nedslag i den mest kalorifyllda och göttaste av popcornsbyttor då och då? Filmvärlden kan inte leva av djupsinniga allvarsamheter allena (även om det säkert finns de som faktiskt föredrar det).

Idag är det hejsanhoppsan och matinékänsla igen när vi tar oss till den gamla hederliga Skull Island. Jojomen. I filmen skrivs året till 1973, början på ett 70-tal med Vietnamkriget på upphällningen, utan mobiltelefoner och annat lullull. Mystiska vetenskapsmän tycks dock ha funnits i alla tider, och här heter han Bill Randa (John Goodman), vilken har en teori han behöver lägga fram i maktens korridorer i Washington. Rolig scen i början; Randa ser ut över en enorm massdemonstration mot kriget i Vietnam och utbrister; ”det blir inte galnare i Washington än så här”. HA! Tänk om den gode Randa hade sett Washington 2017! Kan vi ana en snygg manusanmärkning över tillståndet i den amerikanska nationen här…?

Hursomhaver, fyra manussidor senare är alltså en expedition på väg mot den mystiska ön som verkar ha både eget ekosystem och eget klimat som ser till att ön alltid är omgiven av stormar. Haha, fantasin! Lovely! Här finns nördiga vetenskapsmän, taniga forskare, en krigsfotograf (Brie Larson), en brittisk ex-militär (Tom Hiddleston) samt en hoper stridisar under ledning av den kärve Samuel L Jackson (vad gör han här…sin 345 film på två år?) Som en bonus får vi även en komisk sidekick i form av den strandade märkliga piloten Hank i skepnad av John C. Reilly. Kul gubbe! Utforskning av ön står på programmet, bl.a. via lite snyggelisnygga bilder på inflygningar mot ön medelst Hue-helikoptrar. Tidstypisk 70-musik gör sitt till och plötsligt känns det lite som Apocalypse Now igen. Smutt! Dessutom finfint färgsatt och med en kameralins som ger en snygg gritty känsla till hela rullen.

Där de tidigare King Kong-rullarna satt av tid på den ökända ön för att bygga upp stämningen, blir det rockn´roll nästan direkt här. Öns störste och mest buttre invånare dyker strax upp och leker plockepinn med de annalkande helkoptrarna. Wow! Vilken inledning! Inget gullegull eller myspys här icke. Dagens regiman Jordan Vogt Roberts (med blott sin andra featurefilm) tar steget från indiefacket och sätter sig bekvämt tillrätta i Hollywoods bästa popcornsstol. JVR tycks ha koll på precis hur man effektivast och framför allt snabbast drar igång en stunds röjigt roande äventyrsaction. Våra huvudpersoner i rollistan får göra skäl för lönen idag så att säga.

Det är fartigt, underhållande, sådär tramsigt overkligt som det ska vara i en riktigt hederlig äventyrsrulle. Vad manus högaktningsfullt bara skiter i är viss logik och den annars sedvanliga rutinen att svänga ihop antingen ett sorts ansträngt djup….eller den obligatoriska romantiken mellan några av protagonisterna. Här handlar det om att klara livhanken, inte bara i början från den minst sagt förbannade Kong…utan även från övriga obehagligheter på ön. Ok, vill man hitta någon sorts moralkaka här är det väl kanske att man icke ska ge sig på att ändra ekobalansen på ett isolerat ställe som detta.

Kong-Skull-Island

Så. Jävla. Förbannad.

Kong själv då? Jo tackar som frågar! Idag är han större och starkare än någonsin! Ser ut som ett badass i ansiktet, men visar också snart att han är både skräckinjagande OCH rättvis på samma gång. The keeper of the Island typ. Effekterna är förstås apsnygga (sorry) hela vägen in till eftertexterna och när jag går ut från bion känner jag mig nöjd. Jäkligt nöjd! Belåten över att faktiskt själva ön, Skull Island, idag nästan får stå i hela centrum för storyn. En snygg uppgradering av den gamla historien. Som självklart ändå inte missar chansen att ta med en och annan liten ingrediens från originalberättelsen.

En del har (som vanligt) suckat över bristen på personlighet och djup hos huvudrollsinnehavarna. Jag säger så här; vem fanken går på King Kong-rulle för att gräva ned sig i mänskliga karaktärer?? Det är ju gorilla-mayhem man vill åt! Och som också levereras till bl.a. Creedence´s… ”run through the jungle”! Mumma!

Wohoo! Vilka apkonster!
Jag ler fortfarande med hela nyllet.

 

p.s….SF visade (som vanligt) prov på smidighet…not… när man bara visar sina 2D-versioner på eftermiddagar mitt under jobbtider. Fick alltså bli 3D-glajjor på till denna kvällsrulle…men det kändes ok efter omständigheterna. Fast som vanligt rätt onödigt då effekten inte alls tillför ”något extra”. Tycker jag.

Logan (2017)

LOgan_posterBioåret 2017 fortsätter kicka igång på bästa sätt. Nu med en smällkaramell som heter duga!

Hugh Jackmans last stand som den kloförsedde mutanten man myst ihop med genom åren. Jackman ser således vägs ände med sin figur, gick dock med på ett sista framträdande. Men bara om han och regissören James Mangold, som också basade över förra delen i ”trilogin”, fick berätta filmen på sitt sätt. Grönt ljus från filmbolaget, vilket bl.a. innebar att de också böjde sig för kravet att ge filmen en högre åldersgräns. Och jävlar i min lilla låda vad DET märks! Är detta den blodigaste, mörkaste och mest våldsamma filmen om en X-men-figur ever?? Kanske!

Framtiden är inte alltid ljus. Dagens rulle är ett bevis på det. I ett solkigt och gritty Texas anno runt 2029 försörjer sig Logan som limo-driver. Trött, sliten, härjad och uppenbarligen märkt av åren (de många åren!) som passerat förbi. Den märkliga metallen i hans kropp håller också uppenbarligen på att förgöra honom från insidan.
På andra sidan gränsen, i Mexiko, har den ärrade kämpen sina bopålar. Tillsammans med den torrvitsande albino-mutanten Caliban (Stephen Merchant minsann!) hjälps de åt att ta hand om en lika åldrad, sliten och numera sjuklig professor Xavier (Patrick Stewart tillbaka i sin paradroll). En professor långt ifrån sin glans dagar. Kanske rentav ansvarig för att alla andra X-Men numera är förintade från jordens yta?? Små hintar om detta kan anas i den mörka dialogen mellan Logan och Xavier. Livet är sannerligen icke en fest längre. Bara en dyster resa in i en framtid till synes utan mutanter. Och utan hopp.

MEN, pang, smack doobelidong så ändras allt när den lilla flickan Laura (Dafne Keen) gör entré i Logans värld. Med en till synes mystisk bakgrund, förmågor som matchar den gamle järven och ett buttert yttre som banne mig inte går att värja sig mot (anticharm som går hem?), tar hon över showen och storyn.
Damn, vad hon gör det! Kan vara den coolaste filmtjej jag har sett på år och dag på film!

Och jäklar vad bra detta blir när manuset tar fart! Mangold berättar inte bara en story som har sin nästan logiska och naturliga plats i X-Men-universumet…han tillför också ett sorts drama och djup som kanske normalt sett inte hittas i rullar av den här karaktären (som jag förstått har Mangold tagit ramstoryn från serien ”Old man Logan” och i den skapat en egen vinkel). Jag sitter med vibbar från gamla westerns, T2, den obehagliga men fascinerande Vägen. Det blir en sorts roadmovie. Men också en resa för Logans inre. Mot en möjlig försoning med hela sin existens. En superhjältefilm UTAN det bombastiska! Gott hantverk säger jag bara!

Hugh-Jackman-in-Logan-

trött, sliten…men fortfarande förbannad då och då

Men vänta, det blir inte bara djupsinnigheter såklart. En ny skurkliga med rälig och stenhård typ i form av den iskalle Pierce (Boyd Holbrook) som drillar sina legoknektar i att jaga runt efter Logan och hans dyrbara last. Där även den stiffe professorn får hänga med på resan! Och som sagt, det är hårt. Stenhårt! En kamera som icke på något sätt väjer för kapade lemmar, ituhuggna huvuden och klospetsade bröstkorgar.  Det röda blodet forsar och den gamle superhjälten flashar sina djuriska instinkter på ett sätt vi aldrig sett förut i franchisen.

Bryt ned historien och den är i grunden en enkel skapelse. Istället fyller Mangold, Jackman, Stewart och de andra den med synnerligen underhållande, engagerande och lite tragiskt innehåll. Och om man ibland får önska sig snygga slut och hopknytande av säckar, historier..you name it..så får man det idag. Så jäkla bra slut har jag icke skådat sedan Rocky Balboa 2006! Hugh Jackman kan gå med högt huvud och belåten min från denna numera ikoniska figur. Kanske också med en liten önskan, som jag mer än gärna stämmer upp i; låt nu detta vara nog. Med allt. Det blir inte finare än så såhär.

En av 2017 års bästa rullar! Redan! Yesss sireee Bob!

Lion (2016)

lion_posterFebruari kallas av många småbarnsföräldrar för ”vabruari”. För oss som numera (been there, done that) slipper detta…kanske istället ”Oscarbruari” kan passa? Om man har rätta intresset förstås. Såklart.

De smattrar ju nämligen in nu, rullarna som är med och utmanar om den gyllene gubben borta i Los Angeles på den stora galakvällen. Som ständig filmnörd in motion vill man ju såklart gärna se vad det är för rullar som göre sig besvär i nomineringslistorna. Som denna.

Från Australien och herr regissör Garth Davis kommer ytterligare en BOATS flygande genom konfettiregnet. Jag vet, ingen hejd på denna kategoriform..men hey…säger man inte att verkligheten ibland imiterar fantasins påhittighet på bästa sätt? Okej, det kanske man inte alls säger men det lät bra att skriva. Detta är således den högst engagerande historien om Saroo Brierley (Dev Patel), en ung välmående man i sina bästa år från Tasmanien. Med flickvän (Rooney Mara) och en karriärtrevlig framtid utstakad. Men vänta, något gnager inom Saroo. Kan det vara att han från början är adopterad från Indien som 4-5-åring…och nu börjar gamla minnen från en svunnen tid göra sig påminda? Vem är Saroo egentligen? Och var kommer han ifrån?

En film som är uppdelad i två läger. Första delen följer den lille knatten Saroo (Sunny Pawar i en UNDERBAR roll) i Indien. Hård och tuff vardag. Jakt på mat och pengar för att hjälpa sin ensamstående mamma i den lilla byn. Ödet vill att Saroo skiljs från sin bror Guddu och vips hamnar han på ett tåg som tar honom till Calcutta. Ensam knatte i en kaotisk storstad. Han blir gatubarn, för att snart bli barnhemsbarn och så småningom skapas en ny framtid för honom i nämnda Tasmanien. Så långt allt gott? Nja, när nu den vuxne Saroo känner minnena från förr tränga på, finns egentligen bara ett sätt att stilla oron. Söka sig tillbaka till sitt ursprung. Men hur?

Detta är egentligen en helt galet osannolik historia! Men så sjukt engagerande att jag fullkomligt dras in i storyn handlöst och utan skyddsnät i form av gnällkritiska ögon. Som allra bäst den första knappa timmen med lille Saroo´s öde i Indien. Regi-Garth satsar på mycket icke-dialog och låter lille Saroo´s handlingar istället berätta och föra filmen framåt. Smart tilltag som fungerar strålande.Calcutta ur en liten grabbs ögon. Skrämmande och omvälvande.

lion_pic

Saroo inser att Google Earth är hans bäste vän

Därmed inte sagt att det inte är hög nivå på andra hälften av rullen. Dev Patel är där fullkomligt lysande som vuxne Saroo. Patel lyckas med konststycket att gå igenom filmduken med sina sorgsna ögon och plågat inre…och jag känner hans frustration. Nicole Kidman är (förstås när det gäller film från ”down under”) med på ett hörn som Saroo`s adoptivmamma. Hon gör det självklart stabilt och utlämnande. Om än lite på rutin. Ungefär som när Tom Hanks gör en ”Tom Hanks”. Hög lägstanivå.

Är det en feelgood-film? Ja, hävdar jag. Låt vara i en annorlunda form. Payoffen kommer smygande längs vägen och filmens sista kvart är lysande för hjärtat i bröstet och tårkanalerna. Underbar rulle detta. Det enda som hindrar det finaste betyget är en liten passage av stiltje innan finalakten kickar igång. Plus möjligen att filmens ”turning point” kommer kanske liiite konstlat. I övrigt top notch detta!

Mumma för hjärtat!

avsnitt-77Vill du höra mer kärlek om Saroo och hans öde kan du knappa in SoF-podden #77 där vi sprider värme över denna stora lilla film.

Manchester by the Sea (2016)

manchester_by_the_sea_posterFrån zombieraffel och overkliga (?) incidenter rakt in i något helt annat. Vardag. Avskalat. Livet.

Den allt annat än sällsamma historien om Lee (Casey Affleck), en fastighetsvaktis någonstans i förorterna till Boston. Det finns ett mörker i Lee. Vad? Vi följer hans arbetsvecka, fix och trix med allt från reparationer i lägenheter, snöröjning och sophantering. Kvällar spenderas på barer där kontakten med det motsatta könet är…ansträngt. Vad är det med Lee? Är han bara en jävligt butter loner..?

Svaret finns förstås i dåtid, och snart kommer ett samtal från barndomshålan Manchester-by-the-sea på USA:s östkust. Tragiska omständigheter tvingar hem Lee igen. Tillbaka till en liten stad han en gång tvingats lämna, då kanske för att överhuvudtaget överleva som människa och nu bär vägen tillbaka..för att ställas inför ett oväntat faktum. Kan det ”rädda” vår lidande vän?

Ja jävlar i min lilla filmlåda. Hu vilken bra film! Mer än såhär om setupen för regissören Kenneth Lonergan´s nya drama kanske inte ska avhandlas. Filmen har ett långsamt tempo som undan för undan skalar av lager och avslöjar det förflutna. Casey Affleck, denne brorsa till Ben som jag ju bla i filmpodden Snacka om Film hojtat om borde få mer uppskattning för sina insatser…tar pinnen och gör kanske sitt livs roll! Damn vad bra han är. Belackare muttrar möjligen om nollställt ansikte och ett känsloregister i klass med en betongvägg. Jag hävdar att i det stillsamma, det avigt plågade, det nästan neutrala sättet att förhålla sig till allt som händer runtom Lee…finns det stora. Kolla hans ögon. De säger allt hans röst inte uttalar.

manchester_pic

hisskonversation…inget för Lee

Filmen är slowcooking, löper i en rak ränna, med små flashbacksavstickare i det förflutna. Bilderna är enkla, glåmiga. Det lilla fiskesamhället (?) framställs precis som man kan tänka sig ett ställe som nästan stannat lite i utvecklingen. Andra synnerligen hedervärda insatser görs av Kyle Chandler som Lee´s bror Joe och Lucas Hedges som Joes son, vilken Lee alltid haft ett speciellt band till. Och så Michelle Williams förstås. Bara att njuta av hennes skådiskonst, men nog hade hon kunnat fått lite mer tid framför kameran…nästan lite falsk marknadsföring där. Det hon gör ihop med Lee vid ett tillfälle är dock känslomagi på hög nivå. Liksom Lonergans idé om att musiksätta vissa scener med klassisk musik. Arrgh, pretto…skriker en del. Skit i det, känslan det trixet slår an, med utvalda scener, får min själ att kännas allt annat än fredagsmysig.

En film som sakta äter sig in i skallen, och hjärtat.
En av 2016 års bästa när historieböckerna skrivs.

avsnitt-75I filmpodden SoF´s avsnitt #75 avhandlar vi dagens film från två helt olika fronter. Nästan som ett litet Battle of the Month! Lyssna bara!

The Girl with All the Gifts (2016)

the-girl-with-all-the-gifts-poster-01Veckan röjer på med lite mer raffel om de jobbigt odöda och deras kamp för att utplåna den sista normala människan. Typ.

Just när jag trodde att smällkaramellen Train to Busan nog var 2016 års bästa besök i genren…kanske jag ändå måste ta ett steg mot skampålen och erkänna mitt förra uttalande som lite förhastat. Men vänta, möjligen behöver jag inte det ändå. Den förra rullen, och dagens, kanske kan samsas däruppe på tronen bland filmer som kan konsten att vara både spännande och engagerande till slutet? Och lite lagom creepy.

Återigen dyster framtid. Människan går än en gång den tunga kampen mot de dreglande och skogstokiga varelserna som bara vill slita din kropp i stycken. Här går de under benämningen ”hungries” och hålls på avstånd utanför en armébas någonstans i det lantliga England. På basen bedrivs forskning på ett antal barn som har det tvivelaktiga nöjet att vara hybrider mellan vanlig människa och smittad zombie (ok, jag använde ordet igen). Märkligt nog kan kidsen både tänka och prata som vanligt..men visa dem en bar arm eller blottat ben…och deras beteende blir minst sagt…olustigt. Gulp.

Tålmodiga läraren Helen (snygg-Gemma Arterton) gör sitt bästa för att ingjuta mänskligt hopp i kidsen medans forskaren Dr Caldwell (Glenn Glose…eller är det Glenn Hysén!??) mest vill utföra kirurgiska ingrepp på barnen då hon anser att hemligheten till att skapa ett vaccin finns i hjärnan på de udda kidsen. Unga Melanie (Sennia Nanua) är extra skärpt och med i matchen. Att hon dessutom skapat ett band till Helen måste väl vara bra. Eller?

Ahhh, säger jag. Brittiskt drama-action-röj igen. Av bästa märke! En udda fågel i genren? Ett framtidsdrama där svettiga actionbitar är intryckta på lämpliga ställen. En kamerahantering med effektiva ryckiga rörelser då och då i det kaos som uppstår. Avskalat och ganska rått. Jag tänker på snygga scener i 28 dagar senare. Till exempel. Britterna kan verkligen grejen med att mixa svart drama med intensiv action. För mitt i allt filosoferande om vad som är mänskligt eller ej, blir det full fart på storyn när basen plötsligt invaderas av ”the hungries” och trion ovan måste fly för livet. Melanie kan ju sitta med mänsklighetens sista hopp inom sig. Ut i bushen, och vidare in mot ödsliga stadsområden. Det är snyggt och det är domedagsaktigt. Well played av herr regissör Colm McCarthy (som kommer från tv-världen och bla rattat både avsnitt av Sherlock och Peaky Blinders). Hög klass på hela produktionen.

the-girl-with-all-the-gifts-movie-picture-5

Glenna tar sig en funderare

Jag tar till mig  förhållandet mellan Helen och Melanie. Känner en sorts sorg för Melanie som måste hantera sin dubbla natur (lysande spelat av debutanten Nanua). Hela ämnet med smittan behandlas snyggt och ändå sterilt och sakligt. Helen utvecklar en sorts modersinstinkt och forskaren Caldwell har en helt annan syn på hela situationen. Ett sorts ställningskrig mellan dem. Plus en stabil Paddy Considine som luttrad miltärsnubbe i mitten. Alltid najs att se honom.

Jajamensan, detta var smutta grejer att uppleva! Att zombi..flåt..the hungries dessutom använder den numera patenterade ”duracell-stilen”, dvs att förvandlas till skrikande, frustande och hysteriskt kutande dårar….förstärker ju bara obehagligheterna!
Bra jobbat från britt-ön igen säger jag!

 

Green Room (2015)

green-room-2016-movie-posterVad är dagens rulle mest känd för?
Patrick Stewart som synnerligen kliniskt obehaglig nynazist? Eller att det är en av stackars Anton Yelchin´s sista rullar? Eller har du kanske aldrig hört talas om den?

Hursomhelst har filmen tagit tid på sig att skeppas ut på dvd/blu ray. Urpremiären skedde i Cannes i maj 2015. Den dök upp på filmfestivalen i Stockholm i november samma år. Och sen…tja sen fick vi vänta. Uppenbarligen inget som SF tyckte var värt att lägga pengar eller visningstid på. Damn that company.

Detta är ännu en rulle signerad Jeremy Saulnier som gjorde den utmärkta Blue Ruin. Där DEN rullen var melankolisk, lite tragisk, lite sorglig men med obehagliga undertoner….är dagens hittepå som att Saulnier växlat upp vad gäller otäcksheter och råhet. Här finns inga lyckliga stunder. Bara ren rädsla, galenskaper och överlevnadsinstinkter. Ett steg in i mörkret hos Saulnier. Fast fortfarande med samma smutta sätt att berätta.

Punkbandet ”That Aint Rights” kämpar på musikens bakgårdar. Kärleken till tonerna och stilen leder dem till gig på den ena småsyltan efter den andra. The big bucks låter vänta på sig. Kanske breaket kommer nu, när plötsligt bandet ombeds lira på en privat fest (enligt deras något suspekta kontakt ”en fest för the local hillbillys”). Pengar är pengar och ett gig är ett gig. Den slitna turnévanen packas och sällskapet lagar sig iväg ut i skogen där stället ligger. Vad ingen hade berättat är att det är rätt in i lejonkulan för traktens nynazister och skinheads färden går. Men vaddå, de ska ju bara dra av ett par låtar, casha in kosingen och sedan dra. Vad kan gå fel?

Det mesta såklart. När bandmedlemmarna plötsligt ser något de absolut inte skulle se handlar det plötsligt om att klara livhanken. Olust övergår i skräck. De är ett sällskap mitt i ett annat sällskap som under inga omständigheter kan låta de stackars musikutövarna lämna stället med livet i behåll. Och mitt i kaoset står nazitokarnas härförare Darcy (Patrick Stewart) som med lugn och trygg röst delar ut omänskliga order till sina underhuggare.

flix-greenroom02

partyt börjar bra iaf

Stewart är lysande. Spelar lågmält och förtroendeingivande, som han vore en sagofarbror! Kontrasten är fascinerande. Så mycket obehag ur mannens minimalistiska skådespeleri! Anton Yelchin är en av de olyckliga bandmedlemmarna som tvingas slåss för sina liv. Han gör det bra, lika delar skräck och lika delar svart humor (faktiskt!). Regissör Saulnier låter obehaget krypa på och exploderar sedan våldet som blir både rått och i vissa lägen synnerligen obehagligt. Men märkligt nog passande för filmens ton.

En mörk resa på 90 minuter där Saulnier plitat ned sitt eget manus. Skådisar som får fram skräckslagenhet, panik och vidrig människosyn om vartannat. Plus att det är förbannat spännande också längs vägen!
Kanonrulle!

Arrival (2016)

arrival-2016-posterJädrans film att dröja sig kvar i minnet!

Trots att det är flera dagar, en hel vecka, sedan jag upplevde den vägrar den lämna sinnet. Bara det i sig tyder väl på en märklig upplevelse…eller va? Jag skriver också ”upplever” det som sker här, för det är precis vad jag gör. Och säkert alla de andra i biosalongen. Vi sitter där och bara glor, nästan förstummat, försöker processa vad det är som dagens kvinna Louise (Amy Adams) ställs inför. Liksom resten av världen, då 12 mystiska främmande rymdfarkoster plötsligt bestämmer sig för att stanna till på jorden. På olika platser. I filmens fall i Montana.

Vad vill de? Köra en utrensning a la Independence Day, eller bara ringa hem eftersom de åkt vilse? Militären bryr sina hjärnor, tagna kontakter fungerar icke. Två kulturer som har problem med att mötas, att ens börja prata med varandra. Haven´t we heard that before..?

Louise är ett språkess, lingvist, top notch i gebitet och arméhöjdaren Forest Whitaker ger henne ett offer she can´t refuse. ”Häng med till fältet i Montana och sätt oss i förståelig kontakt med the aliens ASAP” är den stående ordern. Med också på resan vetenskapen i form av en rätt trevlig och nedtonad Jeremy Renner som ”expert”.

Ok, det som börjar simpelt (om uttrycket tillåts) förvandlas ganska snart till något helt annat när jag sitter där i biomörkret. Dagens regissör Denis Villeneuve (japp han igen!) öser på med sin patenterade visuella stil, sitt slow-cooking-berättande och den fantastiska musiken. Skrev jag musiken?? LJUDMATTAN menar jag ju! ”Som vanligt” är det islänningen Jóhann Jóhannsson som tillhandahåller åt Villeneuve, och jädrar i min låda vad bra det blir! Igen! Det känns banne mig alltid som att firma Villeneuve och Jóhannsson gör musiken till en del av handlingen! Varenda gång de jobbat ihop.

arrival_pic

varför så bedrövad?

Amy A briljerar förstås i dagens upplevelse. Jag gillar ju henne. En tjej i min bok. Oavsett om hon dansar och sjunger i Central Park eller står och ser glåmig ut på en äng i Montana. Idag får hon verkligen skådespela, lämna ut sig själv. Har hon någonsin känts så ”naken” förut? Kanske inte. Mötet med besökarna i den konstiga farkosten kommer att förändra henne för alltid, så långt kan jag sträcka mig till att skriva. I  övrigt bör filmen helt enkelt upplevas med så små förutsättningar som möjligt.

Klart är dock att den som väntar sig ett bang-för-bucksen-äventyr med suspekta utomjordiska besökare i kikarsiktet…har hamnat helt fel. Här sker explosionerna i våra tankebanor i hjärnan. Kanske lite som i mästerverket Contact från -97. Jag tänker också direkt att det här är årets Interstellar. Ok, kanske når den inte ända upp i DEN klassen ändå. Nolan-eposet fick mig att fånga polletten direkt och falla handlöst. Dagens upplevelse kräver bearbetning, och det finns några loopar jag inte riktigt kan ta till mig…ännu. Men att det är en av årets starkaste rullar är ristat i den finaste av stenar!

Mindbending i hjärnan!
Plus det visuella som liksom drar in dig i känslor.
Hua!

 

 

 

Rogue One (2016)

rogueone_one_posterGivetvis har jag funderat på det inför premiären.
Kanske ända sedan jag såg trailern första gången. Jag kommer på mig själv med att sitta och fundera på det nånstans i mitten på rullen. Mitt under det inferno av rymdaction som flashar förbi mina ögon: hur tusan ska de knyta ihop den här storyn med original Star Wars-A new hope-delen??

Och svaret! Så enkelt men så briljant! Genialiskt! Stortartat! Magnifikt! Ja, jag överdriver icke ett uns om jag hävdar att i filmens sista skälvande minuter är det ståpäls, ögon rörda av nostalgi och ett sinne som plötsligt inser hur mycket MER VÄRT inledningen på just Star Wars IV plötsligt blir! Halleluja!

Men ok, vi backar bandet lite. Imperiet frodas och styr över galaxen i all sin fascistiska prakt. Det nya supervapnet Dödsstjärnan är klart för användning. Men vem i helskotta kan vara hjärnan bakom en sådan helvetesuppfinning?? Jo, en lirare vid namn Galen Erso (Mads Mikkelsen). Erso är dock ingen skurk och absolut ingen Imperiet-vän. Snarare tvärtom. Dessutom har han en dotter. Inte ska väl hon falla in i Imperiets klor? Nix, ett par manusminuter senare har den unga Jyn växt till sig och ser lika cool som snygg ut i Felicity Jones skepnad. Jyn är lite lagom trulig och skiter i det mesta som händer i galaxen. Ända tills (ganska kärva) rebellmetoder vill värva henne till The Cause.

Jag erkänner, början på rullen har en lååång startsträcka. Mycket hopp mellan planeter är det. Många namn som droppas både hit och dit. En backstory som uppenbarligen måste harvas igenom. Hade manuset skippat den delen hade vi också sluppit Forest Whitaker i kanske årets onödigaste filmroll. Han tillför absolut ingenting i den här rullen. Förutom ett par crazy eyes. Nej, det är när filmen tar sats och ger sig i kast med det vi känt till redan från 70-talet…att några minsann snodde ritningarna till Dödsstjärnan innan Red 5-Luke och hans pilotkompisar bombade metallbollen i smulor.
Här, likt ett ruffigt band of brothers, en samling själar på ett ganska ödesmättat uppdrag. Jyn i spetsen förstås. Diego Luna är en sorts Han Solo-typ…som dock är ganska mallad i sin roll. Vi har tex också en knäpp asiat-kickassare i Donnie Yen, en fixarfrasse med simglajjor på skallen i Riz Ahmed och Alan Tudyk som desillusionerad robot med anti-humor. Det sista mycket roligt.

Och, när nu tidslinjen tar ett hopp bakåt finns det plötsligt plats för gamle skurken Moff Tarkin (via CGI-trolleri med salig Peter Cushing) igen! Och Darth Vader! Herregud! Vader! The one and only! Och i en period när han verkligen var badass!! Dagens regissör Gareth Edwards (Godzilla) fattar dessutom grejen och gödslar inte med den väsande (välkommen tillbaka James Earl Jones!) ikonen. Han används sparsamt, kommer ur sina skuggor vid väl valda tillfällen! Perfekt!

Sanna mina ord, denna prequel är återigen som att komma hem till ett universum man känner igen. Precis som i förra vinterns del 7. En skitigare, våldsammare, mörkare del av den ökända galaxen. Dagens rulle känns som den vuxnaste av dem alla so far. Kudos till Disney som vågar ta den vägen. Måhända kommer man aldrig hjältinnan Jyn nära inpå livet, hon tycks alltid hålla en kärv distans, men som en i gänget fungerar hon utmärkt.

felicity-jones-diego-luna-rogue-one

run for it!

Galet vackra scener när filmen kickar igång den sista halvtimmen!
En hysterisk mix av gammal hederlig ”Iwo Jima-invasion” på stränder och apsnygga rymdscener enligt konstens alla regler. Självklart är det en sköld också, som måste deaktiveras! Tjo! Spänningen! Intensiteten! Klyschorna! Love it! Stakesen är på rött hela tiden!

Och slutet! Detta magiska, ja MAGISKA, slut! Världsklass på det! J.J. Abrams visade vägen förra vintern. Det GÅR att återskapa den feeling som en gång funnits med den här sagan. Härliga tider!

Och, fy fan vad man hatar episode 1-3 ännu mer nu.

 

avsnitt-68Ännu mer betraktelser och snickesnack om äventyret i rymden får du om du rattar in Snacka om Film #68 där vi tar en rejäl djupdykning i the happening!

 

Swiss Army Man (2016)

swiss-army-man-posterVissa rullar har den där förmågan. Att komma in från sidan och totalt golva en.
När det dessutom är en film som inte direkt kan sorteras in i de ”normala” facken, jå då måste det ju vara ren bingo!

Det här är inte en film för alla. Det är jag rätt så säker på. Kanske är det till och med en sån där rulle som du antingen älskar eller hatar. Filmen har enormt stor gråzon vad gäller innehåll, symbolik och kanske till och med mening…men åsikter om det som utspelas här kommer antingen att vara flipp eller flopp för ganska många. Kräver rullen sin man eller kvinna? Tja, inte mer än att man måste hålla ett VÄÄÄLDIGT öppet sinne om charmen överhuvudtaget ska nå igenom.

För egen del föll jag som en ståtlig gran i skogen nästan direkt. Kanske var mina sinnen ovanligt liberala just denna kväll. Kanske var jag helt oförberedd och hann inte sätta upp garden. Kanske tjusades jag helt enkelt av den minst sagt udda inledningen på detta drama med knas-komiska-sorgliga förtecken.

Den skeppsbrutne Hank (Paul Dano) vill göra pinan kort med ett rep runt halsen. Isolerad och ensam. Precis i det ögonblicket flyter ett lik i land. En ung man. Hank skjuter upp sin avgång från jordelivet och får plötsligt en ny vän att prata med (??). Som strax svarar tillbaka och heter Manny (Daniel Radcliffe) ! Japp, du hör ju. Öppet sinne var det, kom ihåg. Mer än så bör icke skrivas om handlingen i denna film som bara ska upplevas. Ospoilad och förutsättningslöst. Vad det handlar om? Allt. Livet, misstag, rädsla, framgång, glädje och kanske…hoppet.

swiss-army-man

islolerad men inte ensam

Egentligen en ”sago-lik” skröna. I väldigt märklig kostym. Stora plus delas ut till duon som leder filmen genom alla känslor, Paul Dano och Daniel Radcliffe. Den senare visar än en gång att han klarar av att ta steget från jöns-Harry Potter till en vuxen filmkarriär med udda (positivt) rollvall. Vänner av Mary Elizabeth Winstead bör också hålla ögonen öppna.
Hela historien författad och regisserad av duon Dan Kwan och Daniel Scheinert. Märkliga gossar, men jag lyfter på hatten för att de utmanar mitt sinne.

En av årets bästa när vi summerar i böckerna.
Men också konstigaste.
Och vackraste.
Plus musiken. MUSIKEN!

avsnitt-65I SoF-poddens avsnitt 65 bombar vi ännu mer kärlek över dagens rulle och kan helt enkelt inte låta bli att ösa lovord över denna skapelse.