The Perfection (2018)

Yes! Lurig Netflixare som tar ut svängarna rejält över de branta kanterna. Och kommer undan med det! Blandar drama, mystik med en dos rejäl obehag…OCH…ett par rejält minnesvärda goriga scener! Charlotte (Allison Williams) var en  gång i tiden ess på att spela cello, långa och hårda studier på privatägd musikakademi gav skills. När hon plötsligt hoppade av cello-cirkusen för att vårda sjuk mamma hittade akademin snart en ny skyddsling att uppfostra. Ett antal år senare är Charlotte tillbaka och söker upp skolans mentor (Steven Weber). Även nya cello-esset Lizzie (Logan Browning) är förtjust att hennes gamla idol är tillbaka. Men vad har egentligen Charlotte i kikaren..?

Börjar som drama, tar en en galen omväg som gorig pusselthriller och slutar som…tja vad? Måste ses. Upplevas. Använder sig av tidshopp och bruten berättarlinje. Kan verka förvirrande till en början. Själv tycker jag det är smart och effektivt. Äckelpäckelscenerna är snygga (!) och hela storyn andas obehag. Dessutom kommer den med runt 3-4 olika twister inbakade i det slingrande berättandet! Smutt! Den som kan räkna ut hur det hela ska sluta..får klappa sig lite extra på axeln. Det här är en rulle där det mesta är ovisst hela tiden…och jag vet sannerligen inte vilket ben jag ska stå på. Precis när jag tror en sak…byter det spår igen. Vissa logiska avvikelser accepteras och får klassas som ”konstnärligt snygga” för att passa in i filmens mentala frame.

Jädrans bra underhållande detta!

#sommarklubben: The Last Seduction (1994)

Är Linda Fiorentino en av de mer underskattade (och kanske bortglömda) skådisarna? Kan vara så. Dessvärre har vi inte så mycket på Linda efter 2009. Vart har hon tagit vägen?
I denna snygga noir-thriller spelar hon femme fatalen Bridget som lurar upp sin drogförsäljande make (Bill Pullman) på läktaren och snor alla pengar, flyr från New York och hamnar i en liten typisk håla i mellanvästern. Bridget, eller Wendy som hon kallar sig, måste ligga lågt och skaffar sig ett jobb. Kärlekskranke Mike (Peter Berg..ja han!) får snart span på Bridget, som i sin tur ser ännu ett offer i naive Mike. Ujujuj. Klart snygg och listig story där Fiorentino glänser som livsfarlig skönhet. Regissören John Dahl mixar svettig erotisk thriller med smarta sol-och-vårar-fasoner från vår kvinnliga huvudperson. Bridget påverkar alla som kommer i hennes skottlinje, och det är sannerligen icke av godo. Fiorentino spelar ut hela sin kvinnliga list och är formidabelt bra i rollen. Är detta hennes paradroll? Troligen.

Bill Pullman lagom stissig som bedragen make och den unge Peter Berg (innan han blev regissör) ett tacksamt offer för Bridget. Lagom mörkt och lite svart humor inslängd här och där. En typiskt 90-talare med en smart fresterska i fokus. Har inte alls åldrats så mycket som man skulle kunna tro. Mycket underhållande. Tacksam omtitt!

Falsk åtrå i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

Dragged Across Concrete (2018)

Det är nåt med S. Craig Zahlers rullar som lockar mig. Kanske den brutala tonen. Det mörka, men ändå alltid intressanta och engagerande. Bone Tomahawke var en märkligt underhållande mix av western och….kannibalrulle?! Brawl in Cellblock 99 var grym utav helvete, men hade en ”antihjälte” i Vince Vaughn som var svår att inte älska. Är det just kontrasterna som är Zahlers adelsmärke?
Dagens alster är ett besök i polisthriller-genren. Eller ”thriller-noir” som den benämns på vissa ställen. En satans låååång historia som tar tid på sig. Slowcooking var ordet. Fylld  med dialogdrivna scener och en scenografi med tillhörande ljussättning som icke går av för hackor! Zahler har öga för snygga bilder! Snutarna Brett och Anthony (en mycket bra nedtonad Mel Gibson och Zahlers nya go-to-guy Vince Vaughn) blir avstängda efter ett tillslag där onödigt våld utövats enligt vittne. Dessutom väntar löneavdrag. Icke bra för snubbar som behöver sina lönecheckar varje månad. Brett har dock en plan, genom kontakter snokas fram att en rälig knarklangartyp sitter på ett stash med pengar. Varför inte råna honom på stålars? Plan utverkas och Anthony är med.
MEN…kanske dock våra antihjältar borde ha tänkt sig för ett par gånger innan planen sattes i verket. Oväntade turer följer. Inte helt lätta att tas med, däremot väldigt våldsamma och framförallt ohälsosamma.

Förutom Gibson och Vaughns besvärligheter lägger Zahler till ett antal små sidostorys, som så småningom kommer att vävas in i huvudstoryn…även om man inte har koll på detta från början. Känns mer som ett mörkt drama med våldsamma inslag än en renodlad thriller. Payoffen är att jag inte har en aning om hur historien ska utveckla sig, och följaktligen sitter på helspänn genom hela filmen. Dialogen tar sin plats. Rejält. En del tappar möjligen tålamodet då man väntat sig action och raffel nonstop. Själv njuter jag aromen till fullo i denna mustiga berättelse, där varje ord och dialog yttras med stil och tajming. Gibson och Vaughn är smutta lirare. Don Johnson gör ett inhopp som polischef. Jennifer Carpenter tar en roll vars utveckling verkligen inte kan förutspås. Udo Kier, japp den gamle tysken, får också plats. Allt är helt enkelt sådär murrigt snyggt och pratigt och våldsamt…..som jag tokgillar!
Värt! Dock kanske inte i allas ögon.

 

Wine Country (2019)

Netflixare om ett gäng 40+ tjejer som drar till Napa Valley för att fira födelsdagskompis 50 år på bästa sätt. En weekend i vinnördarnas paradis måste väl vara perfa! Eller? Bakom kameran, och framför…som tidsfascisten Abby, hittas Amy Poehler. Kompisgänget (där alla självklart kommer från olika situationer i vardagen) utgörs av bla Maya Ruldolph (alltid kärlek till henne!), Emily Spivey, Paula Pell, Ana Gasteyer. Gemensamt för alla skådisar är att de kommer från SNL-sfären (Saturday Night Live för er kids som inte vet). Märks direkt att det är rutinerat sällskap vi har att göra med här. Snygga repliker, smarta repliker. Vassa och bitiga repliker. De garvade brudarna tar liksom udden av folk och fä. Jag gillart! Snygga bilder över vin-Kalifornien också! Vem vill inte åka på semester dit!?

Som vanligt när gamla vänner ska träffas, skrapas det på ytan och vips kommer skavanker och irritationsmoment fram. Men det är ju sen gammalt i rullar av den här sorten. Poehler håller det bra i både tempo och komiskt driv. Dialog blandas med occasional dratta-på-ändan-humor, perfekt mix. Just här. Det är inte så mycket VAD som sägs och utförs..mer HUR det görs. Trodde faktiskt inte jag skulle gilla rullen så mycket som jag faktiskt gör. Ja jäklars, det är banne mig en helmysig film. Och vem kan låta bli att älska de här kvinnliga frifräsarna??! Extra plus: Tina Fey, min absoluta favvis i SNL-bubblan dyker upp som cool ”stugythyrare”. Skål tamejfan!

 

Mary Poppins Returns (2018)

En liten godisbit för oss filmmusikalvänner!
Och en liten påhälsning från förr! 1964 kom originalet med Julie Andrews som den märkliga nannyn från skyn. Finns det någon som inte har koll på vem Mary Poppins är?? Kanske kids av idag. Nåväl, 54 år senare kommer uppföljaren och dagens regiman…superduperrutinerade Rob Marshall (Chicago) styr skutan med säker hand. Han tar inga chanser, lägger upp rullen enligt beprövad metod från-64. I filmen har det gått ett antal år och barnen Michael och Jane, nu spelade av Ben Wishaw och Emily Mortimer, som Poppins hängde med i originalet har växt upp, och Michael har dessutom fått egna barn! Därmed inte sagt att inte nannyns tjänster behövs. Marshall, och manuset, lägger egentligen karbonpapper på originalet så någon ny utveckling av karaktären är det inte tal om. Mer som ett besök från en kär gammal vän! Inklusive begreppet att införliva animerade sekvenser.

Jag gillart såklart! Rullen lyckas med konststycket att kännas fräsch och pigg trots att det är en gammal story med lite ny upphottad kostym. Emily Blunt har tagit över rollen som den bitska men godhjärtade nannyn. Hon är FORMIDABEL! Jag kan icke se någon annan som skulle kunna ha spelat Mary här! Lin-Manuel Miranda är en stabilt bra musikalstjärna och han dyker upp och skapar snygg kemi. Dansnumren är rappa och myspysiga, musiken blandar nytt med gamla välbekanta tunes från första rullen. Och Ben Wishaw får sjunga! Ja, det är helt enkelt ett väldans trivsamt besök från förr! Inget för den som har svårt för musikalfilmer såklart, men varför skulle de utsätta sig för en sådan här film från början?
Själv blir jag bara glad i sinnet och hjärtat! Otroligt trevligt detta! Spit Spot!

Shazam! (2019)

Vaga minnen från slutet 70-talet, början 80-talet. Läste serietidningen. Kommer ihåg att jag nog tilltalades av det märkliga faktumet att seriens huvudperson, den fjortonårige Billy Batson, kunde förvandlas till en tvättäkta hjälte bara genom att skrika ett ord. En superhjälteserie som var ganska ungdomsanpassad. Perfekt för en tonåring som en annan. När nu till slut Hollywood bestämmer sig för att plöja ned miljonbudget på filmatisering så är det såklart ett måste att kolla. Och hoppsan! Vilken go approach! Liksom Spider Man: Homecoming och Thor: Ragnarök satsar man på humor och lite lagom krejsiness. Svenske (!) regimannen David F. Sandberg (Lights Out) vet precis viken nivå det ska hållas på. Otvunget, frisk, MUSTIGT!

14-årige Billy har växt upp på fosterhem i Philly. Nu anländer han till ett nytt. Hittar sidekick i motormouthen Freddy. Och dessutom mer eller mindre snubblar han in i ”superhjältebranschen”, där han strax upptäcker att han har försetts med en märklig förmåga.  Tillsammans utforskar de alter egot/hjälten Shazams alla förmågor (mycket roligt avsnitt i rullen). Dagens skurk heter Sivana och görs av Mark Strong, Han är aldrig fel, oavsett i vilken skepnad och film han dyker upp i. Här kanske han inte få så där överdrivet mycket att jobba med…men en skurk är alltid en skurk. Filmen tillför inget nytt i genren, istället satsar den på gott humör och lite myshäng. Fullproppad med referenser till superhjältevärlden (tack vare Freddy). Zach Levi ser klockren ut som den stilande hjälten och har en kul utstrålning. Detta är verkligen mumma för DC, som nu kanske ändå kan se fram mot en ljusnande tillvaro i kampen mot Marvel. Den här rullen, plus piggelinpillret Aquaman, skapar förutsättningar för en lovande fortsättning på verksamheten. Kanske steget från det mörka och überseriösa, till det mer lättsamma och otvungna hejsanhoppsanläget, är nyckeln…?
Detta var mycket underhållande! Jag premierar!

 

The Sisters Brothers (2018)

Är man westernidiot så är man. Klart som det berömda korvspadet att en ny rulle i genren, med ett antal tungviktare i rollistan, inte får passera obemärkt förbi. Två bröder i 1850-talets Oregon. Levebrödet är att jaga upp folk och taga dem av daga mot betalning. Känslige Eli (John C. Reilly) och suputen Charlie (Joaquin Phoenix). Vilket par. Med för jäkla bra kemi mellan sig. Nu väntar nytt uppdrag, att jaga ifatt den märklige Herman Kermit (Riz Ahmed) som är på väg till San Franscisco med en ny ”uppfinning” som ska revolutionera den stekheta guldvaskningen som är på modet. En tredje part finns inblandad, John Morris (Jake Gyllenhaal), vars uppgift är att uppehålla Kermit så gott han kan på resan…tills bröderna Sisters anländer och kan sköta grovgörat.

Jaha ja. Det här var ju inte alls vad man först kan tro. Släng alla tankar om traditionell western. Mer drama är pangpang. Mer roadtrip genom den amerikanska vildmarken. Shootouts finns, och då smäller det sådär lite mer ”på riktigt”, ungefär som man kan tänka sig att det gjorde i verkligheten. Mer smällare än Hollywoods klassiska vinande av kulor. Pickadollerna träffar inte alltid rätt, kanske också som det faktiskt var på riktigt. Filmen är dessutom ganska obestämbar i sin handling, jag vet aldrig riktigt vad som väntar runt hörnet för bröderna i sin jakt. Allehanda märkliga händelser dyker upp då och då. Kanske är det också en rulle om hur Eli och Charlie kommer till insikt…hittar sig själva lite på den udda trippen? Regisserat av fransosen Jaques Audiard. På ett bra sätt. Han satsar på stämning. Oerhört snyggt fotad, detaljer och vyer som gör att jag tror på att det är Oregon 1851…fast filmen är inspelad helt på plats i Europa (Spanien, Frankrike och Rumänien). Detta var finemangs! En värdig rulle i westernfacket. Om än i annorlunda tappning. Slowcooking skulle man också kunna kalla det. Alla briljerar. Gott så!

 

First Man (2018)

Det räcker ju med att säga ”månen” så har man mig. Nästan varje gång. För en Apollo-buff som en annan är detta naturligtvis mumma för Måns! Lägger du dessutom till en regissör vars senaste rulle charmade brallorna av mig totalt…ja hur fel kan det gå då? Svaret är naturligtvis att det inte gör det. Damien Chazelle´s alster /biopic-sort-of om den förste mannen på månen har två triumfkort. Dels huvudrollen av Ryan Gosling som den introverte och nästan kliniske Armstrong. Kan det verkligen vara så han var på riktigt?? Kanske, kanske inte. Säkert lite sockrat för att få en bra rulle. Men jag köper det. Jag köper Armstrongs inre ”demoner” han brottas med, jag köper hans nästan fanatiska engagemang till projektet. Jag köper att hemlivet med hustrun Janet (Claire Foy) tar sina törnar (liiite synd kanske ändå där att Foy inte fick mer att jobba med) och jag köper att Gosling är den rätte skådisen att gestalta astronauten. På ytan känslokall men ändå med ögon som berättar så mycket.

Och sen har vi  det visuella, det tekniska. Det jag ser framför mig. Det är som att vara med ombord. Att vara ute i rymden. Att höra varenda plåtbit skramla, varenda mutter gnissla. ”Rymdporr” i sin bästa beståndsdel! Apollo-projektet rullas upp under tiden vi följer Armstrong i hans yrkesliv och hemliv. Allt mynnar förstås ut i den historiska månlandningen 1969, och trots att jag sett de scenerna säkert 1000 gånger i olika filmer är det det lika fascinerande varje gång. Här firar 60-talets tidstypiska detaljer och markörer stora framgångar. En ytterst välgjord rulle, som trots den stela ramen ger en ny dimension till Neil Armstrong och dennes bedrift. En film som (faktiskt) berör. Kanske inte alla dock. I min bok dock en av 2018 års toppfilmer.

The Dirt (2019)

Klart att det ska smidas när järnet är varmt! Bohemian Rhapsody kanske öppnade fördämningarna?
Biopics om musikaliska gamla hjältar. Hur många till har vi att vänta? Netflix dyker på hajpen och slänger upp filmatiseringen av Mötley Crües galna ”självbiografi” The Dirt. Alla som växte upp med glamrockshårdrockarna på 80-talet ler i dubbla led. Själv var jag ingen hårdrockare direkt. Bossen Bruce var min kille. Därmed inte sagt att man inte uppskattar en god skröna. Vilket det här är. Allt från uppväxten till de första stapplande stegen som band. Och sen skandalerna och att leva upp till myten om sex, drugs and rock. Såklart till viss mån klyschigt, men också underhållande. Och lite edgy för att vara Netflix kanske? Otroligt mycket naket, kroppsvätskor och knark i omlopp under knappt 110 minuter. Är det porträttlikt? Svårt att avgöra kanske, som sagt…jag var icke en beundrare direkt av Vince Neil och hans muntra musketörer. Här återfinns skådisar som Douglas Booth, Daniel Webber, Machine Gun Kelly (namnet!) och GoT-bekante Iwan Rheon i tidstypiska hårdrocksperuker.

Ganska länge en ordinär saltad (?) berättelse utan större överraskningar. Men sen! Händer något. Plötsligt tar sig storyn in bakom de där ruffiga fasaderna. Jag anar ett hjärta och själ hos de de inblandade. Ser du bara lite bakom ytan så berättas en sällsamt rörande (faktiskt ibland) historia om ett gäng snubbar som det kanske gick lite för fort för ibland. Till slut kommer jag på mig med att den här betydligt billigare och lite mera ”kusinen-från-landet”-produktionen faktiskt berör aningens mer än självaste Bohemian Rhapsody! Hoppsan! Och då superdupergillade jag ju ändå den! Så kan det gå! Otippat!
Väl värt detta! Även för en icke-hårdrockare från förr.

Paddington 2 (2017)

Ahhh, Paddington. Den lille gynnaren. Hur kan man inte älska denne finurlige björn med sina marmeladmackor!! I förra rullen gjorde han ju bejublad entré in i familjen Brown. När vi återigen möter honom har han blivit en del av vardagen i grannskapet. När hans moster Lucy nu ska fylla 100 (björnår?) måste present införskaffas. En fin pop-up-bok hittas i Mr Grubers antikvariat. Lyckan dock kortvarig när en tjuv snor boken. Vild jakt som slutar med att Paddington själv blir åtalad för stöld! Aj! Fängelsedom och in i buren med den godmodige lille björnen. Nu måste alla knep tas till för att fixa biffen. Både för The Browns och björnen själv.

Detta är ju för jäkla härligt ändå! En uppföljare som liksom bara tutar på och kör vidare i samma härliga anda som första filmen! Man blir helt enkelt glad att hänga med Paddington! Och lyssna på honom! Ben Wishaws lugna röst ger figuren en galet levande karaktär (har man möjlighet ses rullen FÖRSTÅS med originalspråket). Trots att det kanske är klassat som en familje/barnrulle..finns här gott om skämt som ligger en bra bit över kidsens huvud och träffar oss gamlingar helt rätt. Britthumor när den är som bäst kanske! Fortfarande mycket bra insatser av Hugh Bonneville och Sally Hawkins som makarna Brown. Dagens skurk görs av självaste Hugh Grant, och jisses vad bra han passar som stiff, illvillig skummis! Grant bjuder på hela sitt komiska register, och tar verkligen hem det. Vi glömmer inte heller Brendan Gleeson som Paddingtons fängelsepolare! Mumma! Såklart apsnyggt (björnsnyggt??) vad gäller effekter och det visuella. Jag tror banne mig på att det är en liten björn i röd hatt med en marmeladmacka som knallar runt och sprider visdomsord! Man blir helt enkelt på topphumör med Paddington! Oerhört bra uppföljare till en redan toppenbra originalrulle!

Bad Times at the El Royale (2018)

En satans snygg film detta! Färger, musik och mörker i samspel med varandra på ett rejält tittvänligt sätt. En del har kallat den sävlig, nästan lite trist. Jag, som gillar när stämningar byggs upp ihop med det som presenteras visuellt, har inget att klaga på här. En ensemblerulle. Ett antal främlingar som alla samlas på samma ställe,  i det här fallet det något slitna hotellet/motellet El Royale på gränsen (precis på faktiskt!) mellan Nevada och Kalifornien. Det är 1969 och hotellet har sett sina bästa dagar passera förbi. En gång i tiden ett ställe där frifräsare som tex The Rat Pack höll till. Eller Marilyn! Nu istället en regnig kväll som blir skådeplats för en sällsam historia. Drew Goddard, manusgeniet med The Martian, Daredevil-serien och Cabin in the Woods på meritlistan, sportar här upp en thriller-noir som träffar på alla snygga punkter. Musiken, gåtfullheten och framför allt scenografin! Detaljerna! Herregud, jag som fullständigt älskar gamla motell/hotell från 60-talets amerikanska färgexplosiva skola…går ju ned i brygga här! Färgerna, murrigheten, feelingen! Man anar en svunnen epok med fest och glam och hålligång bland alla retrodetaljer! Goddard har icke slarvat med grovjobbet! Nu fylls också skådeplatsen med diverse kufar och hemlighetsfulla lirare. Ingen tycks vara den man utger sig för att vara. Mycket underhållande.

En film-noir som satsar på att bygga känslan helt enkelt. Jag gillart! Gillart rejält mycket! Jag gillar att de olika storylinesen liksom inte hör ihop från början, men sakta börjar mixas i varandra. En del kanske till och med kommer att börja muttra om fattigmans-Tarantino….men det går inte att hålla med om. Den här rullen fiskar kanske i samma vatten i vissa scener..men där QT ofta fläskar på med brutalitet och grova kanoner…håller dagens alster mer på sig och satsar på dialogen i samspel med den sjukt snygga scenografin och miljöerna. Inget fel på skådisarna heller; Jeff Bridges, Jon Hamm, Dakota Johnson, Cynthia Erivo och alltid sevärde Chris Hemsworth i en bisarrt underhållande roll.
Ett rackarns snyggt manus/regi-jobb av Goddard detta! Oerhört väl värt att sitta igenom dryga två timmar. Mumma för ögat!

A Star Is Born (2018)

Men se där ja! Pang, smackelibong så satt den i skallen och kroppen!
Klyschig? Såklart. Men vad f-n, filmer kan väl vara bra ändå! Bradley Coopers stora stund (?) som skådis, och regiman, rentav! Han har tagit det gamla slitna manuset om den gamle avdankade stjärnan som möter och upptäcker den oslipade unga diamanten…till ännu en nivå. Och lyckas också se till att storyn står på HELT egna ben. Inte någon gång sitter jag och tänker på de gamla versionerna som tidigare filmats i Hollywood. Bra betyg bara där. Jack (Cooper) är den countryrockstjärnan som peakat men ändå har sina fans. Turnélivet är hårda papper och Jack dövar med sprit och piller (oh, that old road again.) Unga Ally (Lady Gaga i sensationellt bra roll!) jobbar och drömmer om att kunna sjunga for a living. När de två möts av en slump händer det grejer! Gnistor sprakar! En musiksaga startar! En stjärna föds! Mustigt, gulligt, läckert, romantiskt…besvärligt. Den naiva jakten på tomtebolycka kommer inte utan pris. Höga pris. Kan fallgroparna undvikas?

Cooper känns förvånansvärt solid som regissör. Han fångar de där momenten som jag tror på. Lever mig in i. Klyschorna skulle kunna ha haglat i legio, men regissören Cooper lyfter blicken och låter skådisen Cooper vara en katalysator åt Ally. Rejält funkis! Lady G själv lyser i rollen! Damn, vad bra hon är! Och hur perfekt passar hon inte att spela den där ”ordinära tjejen” som du kan möta på vilken gata som helst. Hon känns ”enkel”. Trovärdig. Som granntjejen next door. Förtrollande bra sångnummer förstås, men annat var väl inte att vänta. Oscarn för bästa sång sitter som gjuten. Det enda som INTE har mig är finalen. Har lite svårt att köpa händelseutvecklingen där. Den berörde mig inte alls som jag hade velat. Så kan det gå.
Trots det en helgjuten rulle med hjärtat på rätta stället! Dessutom, BONUS: Sam Elliott!
Mumma detta. För alla hjärtan som inte är iskalla.

Bohemian Rhapsody (2018)

Är det här filmen om Queen, eller filmen om Freddie? Ibland svårt att avgöra. Kanske this is it. Det behövs ingen framtida storytelling om gruppen. Vi har den här. Med början och slut i den legendariska Live Aid 1985. Ojoj, här kommer nostalgiglasögonen på! Kommer såväl ihåg den där lördagen. Klistrad framför tv:n. Och så fick man då se Queen. Jag vet att jag var helt trollbunden av Freddie när han dompterade publiken. Satan vilket performance! Och nu får jag uppleva det igen, i detalj (ändå ned till de omkullvälta pepsimuggarna på pianot!) med en bedårande Rami Malek som axlar Freddies persona.

Vi får också historien om unge Freddie, hur han brinner för musiken i början på 70-talet. Hur han mer eller mindre nästlar sig in i den halvhyggliga gruppen Smile där Brian May och Roger Taylor finns. Och sen…tja sen är det ju historia för hela slanten! Okej, allt jag ser är kanske inte sant. Och är friserat för att passa dramaturgin. Men det är satans underhållande. Murrigt och lite tragikomiskt på samma gång. Ett extra plus är förstås om man gillar Queen och deras musik. Röster har knorrat om att filmen är för ”snäll” för att vara trovärdig. Nog fanns det väl fler konflikter och hinder på vägen….än de som visas upp? Klart det fanns. Men, måste vi se allt? Icke, säger jag. Att sedan originalregissören Bryan Singer uppträdde som ett svin och fick sparken…och Dexter Fletcher fick kallas in in och styra upp det hela….påverkar inte resultatet alls vill jag påstå. Rullen lyckas förmedla de känslor, sinnesstämningar och skeenden som känns viktiga i storyn. Det som också går fram är den ensamhet som Freddie nog ändå drogs med. Hans tvivel och ängslan. Överlag är såklart alla mest snälla mot varandra. Konceptet Queen segrar i slutet av rullen…och vi belönas med det fantastiska uppträdandet på Wembley 13 juli 1985. Finns det minus med rullen, även för en Queen-gillare som moi? Skulle väl vara kanske att den gode Rami, trots sin all-in-approach vad gäller figuren Freddie i fråga om rörelser, manér, tal och utseende…..till slut blir en duktig skådis som gör en sorts ofrivillig parodi på en väldigt speciell person….
Men, trots det är detta förstås en av 2018 års mest underhållande rullar. Och som ”musikfilm” smackelibom-bra!

BlacKkKlansman (2018)

Gött ändå att ha Spike Lee tillbaka på planhalvan där han hör hemma. Efter diverse utflykter, typ den totalt usla remaken på Oldboy, återvänder han till det som hans känns bäst på; samhällsåskådning på ett obehagligt närvarande sätt. Och kan man dessutom slänga in lite bister svart humor så har vi oss en bonus.
Här den fullkomligt osannolika, men högst SANNA historien om hur den färgade polismannen Ron Stallworth (John David Washington) i Colorado infiltrerade självaste Ku Kux Klan i slutet på 70-talet! Hur då???, tänker vän av ordning. Av naturliga skäl borde det väl vara rätt omöjligt. Icke då. Ron sköter kontakterna via telefonen och använder sin poliskollega, den vite Flip Zimmerman (Adam Driver) när fysiska möten behövs. Hur länge ska bluffen hålla?? Går alla på finten? Kommer våra poliser att hitta tillräckligt på hillbillydårarna i huvor? Och kommer Rons verkliga plan att närma sig headhonchon i KKK, David Duke (en sliskig Topher Grace), att fungera?

Den gode Spike känns engagerad. Som att han verkligen vill berätta storyn. Förutom sneaky polisjobb så varvar storyn med inblickar i hur den svarta medborgarrättsrörelsen bland tex studenterna i 70-talets USA kämpar på. Ron faller för en tjej och får lära sig ett och annat. Just att filmen också har en nästan unik förmåga att naturligt varva obehagligheter med akward humor…gör rullen till nåt alldeles extra. JD Washington (japp, Denzels grabb) gör det mycket bra som Ron. Trovärdig och engagerad. Adam Driver går just nu får klarhet till klarhet. Om bara ett par år kommer han att vara gigantisk i Hollywood.
Lee känns fortfarande committed som filmregissör. Dock inte lika arg längre. Mer som en ”vuxen” version av sig själv, för att låna ett uttryck av poddkollega Fiffi. Slutbilderna i filmen är dessutom förtvivlat starka och visar att samma problem fortsätter frodas i ett USA, ja i världen, oavsett om det är 1979 eller 2018. Kraftfullt statement.
OCH, har du inte läst på nåt om hur det gick i verkligheten för Ron och  hans uppdrag…så gör inte det innan du sett filmen. Upplevelsen blir troligen än mer ”underhållande” då.
Om man får använda det ordet i dagens sammanhang. Extra poäng också till Rons fantastiska frippa. Top notch!

 

The Favourite (2018)

Mustig skröna!
Exakt de orden kommer flygande i skallen efter cirkus 30 minuter av rullen. Då har jag redan också hunnit med att hicka till inför den kulsprutedialog som avlossas från typ ruta ett, hoppa till inför alla galna wideshots med fisheyeinslag som sveper över rummen i parti och minut. Och, framför allt har jag hunnit fröjdas mer än en gång när jag återigen får konstatera att det ”är ju faktiskt en rulle från den märklige Yorgos Lanthimos”! Du vet, han med magrensaren The Killing of A Sacred Deer. Ja just den! Den gode greken Yorgos verkar nu ha tagit på skämtarmössan och vandrar rakt in i England i början på 1700-talet. Queen Anne regerar hovet och landet…eller ja egentligen är det ju hovdamen Lady Sarah (Rachel Weisz) som basar. Drottningen själv, underbart spelad av Olivia Colman, är mest nervös, osäker, stirrig och instabil. Till det luxuösa hovet anländer Lady Sarahs kusin Abigail (Emma Stone med brittisk accent!!), börjar som enkel passopp, men avancerar snart i rank när drottningen fattar tycke. Lady Sarah blir FÖRSTÅS avis…och se, vips har vi oss ett triangeldrama av rang! Ett komiskt drama med skratt som kanske både flabbar ut i luften och stannar halvvägs. Lanthimos vore kanske inte Lanthimos om han inte tolkade 1700-talet på sitt eget sätt? Lite makabrare, lite tuffare, lite råare, lite köttigare! Visst har ju personerna funnits i verkligheten, men den fria konsten tar nog ut sin rätt här. Och varför inte!

Jäklars ändå vad jag myser här! Perfekt kemi mellan tjejerna i huvudrollerna, tajmingen, feelingen.
Latnhimos verkar för tillfället ha övergivit tankar på mörker och att skapa magont hos tittarna. Ändå är det här så pass quirky att du inte kan slappna av en sekund. Det ligger en osäkerhet i luften om var det hela ska ta vägen. Fenomenalt spelat av alla inblandade! Dialogdrivet RAPPT manus! Ahhhh!
Ännu en fullträff från regissören. Dock inte alls med samma beska eftersmak.