Kategori 4

Aug 12 2019

Fast & Furious: Hobbs & Shaw (2019)

Filmvärlden behöver sina feta sommarblockbusters! Sina crowdpleasers. De där rullarna som liksom bara existerar för att underhålla i sommarkänslan. Årets utsedda rulle i den kategorin kommer alltså här. En spinoff från FF-världen. Hobbs och Shaw. The Rock och Statham. Det räcker ju så. Man är hemma. Men det är klart, kasta in Idris Elba som over-the-top-skurk så blir det ju ännu mer sommarkrejssy. Och Vanessa Kirby som stentuff actiontjej! Javisst, det behövs ju nästan ingen handling. Den lilla som finns berättar om ett virus (hahaha) som måste hittas till varje pris. Skurkliga vill ha det. Hobbs och Shaw tvingas jobba ihop och vill ha det. Vanessa Kirby har det. Alla vill ha Vanessa Kirby. Över den smörpapperstunna storyn staplas galna actionscener. Du vet ju hur det brukar gå till. Ingen nyhet.

Galna stunts, lökiga oneliners, noll trovärdighet men underhållande så in i bomben! Logiska luckor som du ramlar ned handlöst i…men skit i det! När en film levereras med sådana enorma glimtar i glittrande ögon…kan man se mellan fingrarna hur lätt som helst. Dwayne Johnson och Jason Statham trivs bra ihop, även om deras rollfigurer ska avsky varandra. Det är ju också liksom premissen med filmen. Förolämpningar och action! Action-utan-slut som bloggkollegan Henke brukar skriva. Kanske är filmen aningens för lång, men jag förlåter. Mannen bakom verket, David Leitch, är gammal stuntman. Han har superkoll på öset.
Sådärja. Då var sommarens biovinnare utsedd. Här finns bara magvarma fånflin till eftertexterna.

Aug 8 2019

#sommarklubben: Jerry Maguire (1996)

”you had me at hello”.
Kanske en av moderna filmens mest kända repliker? Eller varför inte ”show me the money!” Mera Cameron Crowe i sommarklubben! Här en riktigt härlig liten pralin, som faktiskt står sig smutt än! Man får självklart bortse från det lätt vimmelkantiga modet som begav sig i mitten på 90-talet. En alldeles formidabel Tompa Cruise som sportagenten Jerry, vilken drabbas av dåligt samvete av hur cynisk branschen har blivit och försöker starta om sin karriär. Inte helt utan problem. Bakom sig har han egentligen bara lojale amerikanske fotbollsspelaren Rod (Cuba Gooding Jr, oscarsbelönad på kuppen) som stannar i hans ”stall”. Å så har vi ju Rénee Zellweger förstås! Ung och oförstörd. Vilket par på film! Tompa och Rénee! Kemin är härlig! Och Tompa gör en Cruiser-roll som känns sådär…”vanlig”.

Crowes film är dialogdriven och underfundig. Men glömmer inte bort romantiken, och humorn också för den delen. Och snajdig musik från det sobra 90-talet. En av Crowes bästa rullar, helt klart!

Tillbakastuds i sommarnatten.

 

Jul 30 2019

#sommarklubben: National Lampoon’s Vacation (1983)

Ingen sommar utan Chevy!
En av hans paradroller dessutom! Första rullen om familjefarsan Clark W Griswold som tar familjen på gammal hederlig bilsemester i USA. Från Chicago till Los Angeles där målet är att besöka nöjesparken Walley World! Och sicket äventyr det blir! Den obotlige optimisten Clark som vägrar ge upp trots alla motgångar, givetvis av det fulkomiska slaget, som hela tiden inträffar. Finfin töntigt mys hela vägen.

Säkert regisserat av Harold Ramis och nedplitat av självaste John Hughes. Chevy har en perfekt tajming i allt han gör. Tapprast i sällskapet är nog stackars fru Ellen som görs stabilt av Beverly D´Angelo. Ett typiskt episodfilmsupplägg där dratta-på-ändan-humor hela tiden samsas med lökiga ordvitsar och skämt. Sommarlätt och sommarfånigt. Och sommarhärligt.
En komediklassiker från det fina 80-talet.  Och…glöm inte Kusin Eddie! Denna originalrulle är tillsammans med julfilmen om The Griswolds den bästa i ”serien”!

Bilsemester i sommarnatten!

 

Jul 25 2019

#sommarklubben: Weekend at Bernie’s (1989)

Häpp!
På min favoritsommarmånads stora dag…..kommer den. Igen! Självklart! Filmen som är ett unikum i bloggens Sommarklubb-koncept. Den enda filmen som VARJE sommar får vara med i Klubben! Varför??! För den är så go såklart!!!
Så pass att jag helt skamlöst snor min egen text från inlägget som gjordes sommaren 2014, vilken beskriver det hela på ett lysande sätt;

I återtittsmanualen inför varje sommar har den här rackarn en given plats!

Åh så härligt det är att återuppleva Larry och Richie´s galna äventyr ute på Long Island där de får fullt upp med att hantera sin döde boss Bernie på bästa sätt! Buskis, trams, knaskomedi! Visst, visst, VISST!
80-tal, junkigt soundtrack, flåshurtiga skådisar. En ung Andrew McCarthy, en slimmad Jonathan Silverman, en rådjursögd Catherine Mary Stewart och så Terry Kiser som tvingas spela lik större delen av filmen och gör det galet bra!

En ständigt återkommande rulle sommartid hos Flmr. Och NATURLIGTVIS i Sommarklubben!! Inget djup, inget budskap, ingen klass. Bara UNDERHÅLLNING!

80-talsparty i sommarnatten!

 

Jun 19 2019

The Perfection (2018)

Yes! Lurig Netflixare som tar ut svängarna rejält över de branta kanterna. Och kommer undan med det! Blandar drama, mystik med en dos rejäl obehag…OCH…ett par rejält minnesvärda goriga scener! Charlotte (Allison Williams) var en  gång i tiden ess på att spela cello, långa och hårda studier på privatägd musikakademi gav skills. När hon plötsligt hoppade av cello-cirkusen för att vårda sjuk mamma hittade akademin snart en ny skyddsling att uppfostra. Ett antal år senare är Charlotte tillbaka och söker upp skolans mentor (Steven Weber). Även nya cello-esset Lizzie (Logan Browning) är förtjust att hennes gamla idol är tillbaka. Men vad har egentligen Charlotte i kikaren..?

Börjar som drama, tar en en galen omväg som gorig pusselthriller och slutar som…tja vad? Måste ses. Upplevas. Använder sig av tidshopp och bruten berättarlinje. Kan verka förvirrande till en början. Själv tycker jag det är smart och effektivt. Äckelpäckelscenerna är snygga (!) och hela storyn andas obehag. Dessutom kommer den med runt 3-4 olika twister inbakade i det slingrande berättandet! Smutt! Den som kan räkna ut hur det hela ska sluta..får klappa sig lite extra på axeln. Det här är en rulle där det mesta är ovisst hela tiden…och jag vet sannerligen inte vilket ben jag ska stå på. Precis när jag tror en sak…byter det spår igen. Vissa logiska avvikelser accepteras och får klassas som ”konstnärligt snygga” för att passa in i filmens mentala frame.

Jädrans bra underhållande detta!

Jun 17 2019

#sommarklubben: The Last Seduction (1994)

Är Linda Fiorentino en av de mer underskattade (och kanske bortglömda) skådisarna? Kan vara så. Dessvärre har vi inte så mycket på Linda efter 2009. Vart har hon tagit vägen?
I denna snygga noir-thriller spelar hon femme fatalen Bridget som lurar upp sin drogförsäljande make (Bill Pullman) på läktaren och snor alla pengar, flyr från New York och hamnar i en liten typisk håla i mellanvästern. Bridget, eller Wendy som hon kallar sig, måste ligga lågt och skaffar sig ett jobb. Kärlekskranke Mike (Peter Berg..ja han!) får snart span på Bridget, som i sin tur ser ännu ett offer i naive Mike. Ujujuj. Klart snygg och listig story där Fiorentino glänser som livsfarlig skönhet. Regissören John Dahl mixar svettig erotisk thriller med smarta sol-och-vårar-fasoner från vår kvinnliga huvudperson. Bridget påverkar alla som kommer i hennes skottlinje, och det är sannerligen icke av godo. Fiorentino spelar ut hela sin kvinnliga list och är formidabelt bra i rollen. Är detta hennes paradroll? Troligen.

Bill Pullman lagom stissig som bedragen make och den unge Peter Berg (innan han blev regissör) ett tacksamt offer för Bridget. Lagom mörkt och lite svart humor inslängd här och där. En typiskt 90-talare med en smart fresterska i fokus. Har inte alls åldrats så mycket som man skulle kunna tro. Mycket underhållande. Tacksam omtitt!

Falsk åtrå i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

Jun 3 2019

Dragged Across Concrete (2018)

Det är nåt med S. Craig Zahlers rullar som lockar mig. Kanske den brutala tonen. Det mörka, men ändå alltid intressanta och engagerande. Bone Tomahawke var en märkligt underhållande mix av western och….kannibalrulle?! Brawl in Cellblock 99 var grym utav helvete, men hade en ”antihjälte” i Vince Vaughn som var svår att inte älska. Är det just kontrasterna som är Zahlers adelsmärke?
Dagens alster är ett besök i polisthriller-genren. Eller ”thriller-noir” som den benämns på vissa ställen. En satans låååång historia som tar tid på sig. Slowcooking var ordet. Fylld  med dialogdrivna scener och en scenografi med tillhörande ljussättning som icke går av för hackor! Zahler har öga för snygga bilder! Snutarna Brett och Anthony (en mycket bra nedtonad Mel Gibson och Zahlers nya go-to-guy Vince Vaughn) blir avstängda efter ett tillslag där onödigt våld utövats enligt vittne. Dessutom väntar löneavdrag. Icke bra för snubbar som behöver sina lönecheckar varje månad. Brett har dock en plan, genom kontakter snokas fram att en rälig knarklangartyp sitter på ett stash med pengar. Varför inte råna honom på stålars? Plan utverkas och Anthony är med.
MEN…kanske dock våra antihjältar borde ha tänkt sig för ett par gånger innan planen sattes i verket. Oväntade turer följer. Inte helt lätta att tas med, däremot väldigt våldsamma och framförallt ohälsosamma.

Förutom Gibson och Vaughns besvärligheter lägger Zahler till ett antal små sidostorys, som så småningom kommer att vävas in i huvudstoryn…även om man inte har koll på detta från början. Känns mer som ett mörkt drama med våldsamma inslag än en renodlad thriller. Payoffen är att jag inte har en aning om hur historien ska utveckla sig, och följaktligen sitter på helspänn genom hela filmen. Dialogen tar sin plats. Rejält. En del tappar möjligen tålamodet då man väntat sig action och raffel nonstop. Själv njuter jag aromen till fullo i denna mustiga berättelse, där varje ord och dialog yttras med stil och tajming. Gibson och Vaughn är smutta lirare. Don Johnson gör ett inhopp som polischef. Jennifer Carpenter tar en roll vars utveckling verkligen inte kan förutspås. Udo Kier, japp den gamle tysken, får också plats. Allt är helt enkelt sådär murrigt snyggt och pratigt och våldsamt…..som jag tokgillar!
Värt! Dock kanske inte i allas ögon.

 

Maj 31 2019

Wine Country (2019)

Netflixare om ett gäng 40+ tjejer som drar till Napa Valley för att fira födelsdagskompis 50 år på bästa sätt. En weekend i vinnördarnas paradis måste väl vara perfa! Eller? Bakom kameran, och framför…som tidsfascisten Abby, hittas Amy Poehler. Kompisgänget (där alla självklart kommer från olika situationer i vardagen) utgörs av bla Maya Ruldolph (alltid kärlek till henne!), Emily Spivey, Paula Pell, Ana Gasteyer. Gemensamt för alla skådisar är att de kommer från SNL-sfären (Saturday Night Live för er kids som inte vet). Märks direkt att det är rutinerat sällskap vi har att göra med här. Snygga repliker, smarta repliker. Vassa och bitiga repliker. De garvade brudarna tar liksom udden av folk och fä. Jag gillart! Snygga bilder över vin-Kalifornien också! Vem vill inte åka på semester dit!?

Som vanligt när gamla vänner ska träffas, skrapas det på ytan och vips kommer skavanker och irritationsmoment fram. Men det är ju sen gammalt i rullar av den här sorten. Poehler håller det bra i både tempo och komiskt driv. Dialog blandas med occasional dratta-på-ändan-humor, perfekt mix. Just här. Det är inte så mycket VAD som sägs och utförs..mer HUR det görs. Trodde faktiskt inte jag skulle gilla rullen så mycket som jag faktiskt gör. Ja jäklars, det är banne mig en helmysig film. Och vem kan låta bli att älska de här kvinnliga frifräsarna??! Extra plus: Tina Fey, min absoluta favvis i SNL-bubblan dyker upp som cool ”stugythyrare”. Skål tamejfan!

 

Maj 10 2019

Mary Poppins Returns (2018)

En liten godisbit för oss filmmusikalvänner!
Och en liten påhälsning från förr! 1964 kom originalet med Julie Andrews som den märkliga nannyn från skyn. Finns det någon som inte har koll på vem Mary Poppins är?? Kanske kids av idag. Nåväl, 54 år senare kommer uppföljaren och dagens regiman…superduperrutinerade Rob Marshall (Chicago) styr skutan med säker hand. Han tar inga chanser, lägger upp rullen enligt beprövad metod från-64. I filmen har det gått ett antal år och barnen Michael och Jane, nu spelade av Ben Wishaw och Emily Mortimer, som Poppins hängde med i originalet har växt upp, och Michael har dessutom fått egna barn! Därmed inte sagt att inte nannyns tjänster behövs. Marshall, och manuset, lägger egentligen karbonpapper på originalet så någon ny utveckling av karaktären är det inte tal om. Mer som ett besök från en kär gammal vän! Inklusive begreppet att införliva animerade sekvenser.

Jag gillart såklart! Rullen lyckas med konststycket att kännas fräsch och pigg trots att det är en gammal story med lite ny upphottad kostym. Emily Blunt har tagit över rollen som den bitska men godhjärtade nannyn. Hon är FORMIDABEL! Jag kan icke se någon annan som skulle kunna ha spelat Mary här! Lin-Manuel Miranda är en stabilt bra musikalstjärna och han dyker upp och skapar snygg kemi. Dansnumren är rappa och myspysiga, musiken blandar nytt med gamla välbekanta tunes från första rullen. Och Ben Wishaw får sjunga! Ja, det är helt enkelt ett väldans trivsamt besök från förr! Inget för den som har svårt för musikalfilmer såklart, men varför skulle de utsätta sig för en sådan här film från början?
Själv blir jag bara glad i sinnet och hjärtat! Otroligt trevligt detta! Spit Spot!

Apr 12 2019

Shazam! (2019)

Vaga minnen från slutet 70-talet, början 80-talet. Läste serietidningen. Kommer ihåg att jag nog tilltalades av det märkliga faktumet att seriens huvudperson, den fjortonårige Billy Batson, kunde förvandlas till en tvättäkta hjälte bara genom att skrika ett ord. En superhjälteserie som var ganska ungdomsanpassad. Perfekt för en tonåring som en annan. När nu till slut Hollywood bestämmer sig för att plöja ned miljonbudget på filmatisering så är det såklart ett måste att kolla. Och hoppsan! Vilken go approach! Liksom Spider Man: Homecoming och Thor: Ragnarök satsar man på humor och lite lagom krejsiness. Svenske (!) regimannen David F. Sandberg (Lights Out) vet precis viken nivå det ska hållas på. Otvunget, frisk, MUSTIGT!

14-årige Billy har växt upp på fosterhem i Philly. Nu anländer han till ett nytt. Hittar sidekick i motormouthen Freddy. Och dessutom mer eller mindre snubblar han in i ”superhjältebranschen”, där han strax upptäcker att han har försetts med en märklig förmåga.  Tillsammans utforskar de alter egot/hjälten Shazams alla förmågor (mycket roligt avsnitt i rullen). Dagens skurk heter Sivana och görs av Mark Strong, Han är aldrig fel, oavsett i vilken skepnad och film han dyker upp i. Här kanske han inte få så där överdrivet mycket att jobba med…men en skurk är alltid en skurk. Filmen tillför inget nytt i genren, istället satsar den på gott humör och lite myshäng. Fullproppad med referenser till superhjältevärlden (tack vare Freddy). Zach Levi ser klockren ut som den stilande hjälten och har en kul utstrålning. Detta är verkligen mumma för DC, som nu kanske ändå kan se fram mot en ljusnande tillvaro i kampen mot Marvel. Den här rullen, plus piggelinpillret Aquaman, skapar förutsättningar för en lovande fortsättning på verksamheten. Kanske steget från det mörka och überseriösa, till det mer lättsamma och otvungna hejsanhoppsanläget, är nyckeln…?
Detta var mycket underhållande! Jag premierar!

 

Apr 10 2019

The Sisters Brothers (2018)

Är man westernidiot så är man. Klart som det berömda korvspadet att en ny rulle i genren, med ett antal tungviktare i rollistan, inte får passera obemärkt förbi. Två bröder i 1850-talets Oregon. Levebrödet är att jaga upp folk och taga dem av daga mot betalning. Känslige Eli (John C. Reilly) och suputen Charlie (Joaquin Phoenix). Vilket par. Med för jäkla bra kemi mellan sig. Nu väntar nytt uppdrag, att jaga ifatt den märklige Herman Kermit (Riz Ahmed) som är på väg till San Franscisco med en ny ”uppfinning” som ska revolutionera den stekheta guldvaskningen som är på modet. En tredje part finns inblandad, John Morris (Jake Gyllenhaal), vars uppgift är att uppehålla Kermit så gott han kan på resan…tills bröderna Sisters anländer och kan sköta grovgörat.

Jaha ja. Det här var ju inte alls vad man först kan tro. Släng alla tankar om traditionell western. Mer drama är pangpang. Mer roadtrip genom den amerikanska vildmarken. Shootouts finns, och då smäller det sådär lite mer ”på riktigt”, ungefär som man kan tänka sig att det gjorde i verkligheten. Mer smällare än Hollywoods klassiska vinande av kulor. Pickadollerna träffar inte alltid rätt, kanske också som det faktiskt var på riktigt. Filmen är dessutom ganska obestämbar i sin handling, jag vet aldrig riktigt vad som väntar runt hörnet för bröderna i sin jakt. Allehanda märkliga händelser dyker upp då och då. Kanske är det också en rulle om hur Eli och Charlie kommer till insikt…hittar sig själva lite på den udda trippen? Regisserat av fransosen Jaques Audiard. På ett bra sätt. Han satsar på stämning. Oerhört snyggt fotad, detaljer och vyer som gör att jag tror på att det är Oregon 1851…fast filmen är inspelad helt på plats i Europa (Spanien, Frankrike och Rumänien). Detta var finemangs! En värdig rulle i westernfacket. Om än i annorlunda tappning. Slowcooking skulle man också kunna kalla det. Alla briljerar. Gott så!

 

Apr 9 2019

First Man (2018)

Det räcker ju med att säga ”månen” så har man mig. Nästan varje gång. För en Apollo-buff som en annan är detta naturligtvis mumma för Måns! Lägger du dessutom till en regissör vars senaste rulle charmade brallorna av mig totalt…ja hur fel kan det gå då? Svaret är naturligtvis att det inte gör det. Damien Chazelle´s alster /biopic-sort-of om den förste mannen på månen har två triumfkort. Dels huvudrollen av Ryan Gosling som den introverte och nästan kliniske Armstrong. Kan det verkligen vara så han var på riktigt?? Kanske, kanske inte. Säkert lite sockrat för att få en bra rulle. Men jag köper det. Jag köper Armstrongs inre ”demoner” han brottas med, jag köper hans nästan fanatiska engagemang till projektet. Jag köper att hemlivet med hustrun Janet (Claire Foy) tar sina törnar (liiite synd kanske ändå där att Foy inte fick mer att jobba med) och jag köper att Gosling är den rätte skådisen att gestalta astronauten. På ytan känslokall men ändå med ögon som berättar så mycket.

Och sen har vi  det visuella, det tekniska. Det jag ser framför mig. Det är som att vara med ombord. Att vara ute i rymden. Att höra varenda plåtbit skramla, varenda mutter gnissla. ”Rymdporr” i sin bästa beståndsdel! Apollo-projektet rullas upp under tiden vi följer Armstrong i hans yrkesliv och hemliv. Allt mynnar förstås ut i den historiska månlandningen 1969, och trots att jag sett de scenerna säkert 1000 gånger i olika filmer är det det lika fascinerande varje gång. Här firar 60-talets tidstypiska detaljer och markörer stora framgångar. En ytterst välgjord rulle, som trots den stela ramen ger en ny dimension till Neil Armstrong och dennes bedrift. En film som (faktiskt) berör. Kanske inte alla dock. I min bok dock en av 2018 års toppfilmer.

Mar 29 2019

The Dirt (2019)

Klart att det ska smidas när järnet är varmt! Bohemian Rhapsody kanske öppnade fördämningarna?
Biopics om musikaliska gamla hjältar. Hur många till har vi att vänta? Netflix dyker på hajpen och slänger upp filmatiseringen av Mötley Crües galna ”självbiografi” The Dirt. Alla som växte upp med glamrockshårdrockarna på 80-talet ler i dubbla led. Själv var jag ingen hårdrockare direkt. Bossen Bruce var min kille. Därmed inte sagt att man inte uppskattar en god skröna. Vilket det här är. Allt från uppväxten till de första stapplande stegen som band. Och sen skandalerna och att leva upp till myten om sex, drugs and rock. Såklart till viss mån klyschigt, men också underhållande. Och lite edgy för att vara Netflix kanske? Otroligt mycket naket, kroppsvätskor och knark i omlopp under knappt 110 minuter. Är det porträttlikt? Svårt att avgöra kanske, som sagt…jag var icke en beundrare direkt av Vince Neil och hans muntra musketörer. Här återfinns skådisar som Douglas Booth, Daniel Webber, Machine Gun Kelly (namnet!) och GoT-bekante Iwan Rheon i tidstypiska hårdrocksperuker.

Ganska länge en ordinär saltad (?) berättelse utan större överraskningar. Men sen! Händer något. Plötsligt tar sig storyn in bakom de där ruffiga fasaderna. Jag anar ett hjärta och själ hos de de inblandade. Ser du bara lite bakom ytan så berättas en sällsamt rörande (faktiskt ibland) historia om ett gäng snubbar som det kanske gick lite för fort för ibland. Till slut kommer jag på mig med att den här betydligt billigare och lite mera ”kusinen-från-landet”-produktionen faktiskt berör aningens mer än självaste Bohemian Rhapsody! Hoppsan! Och då superdupergillade jag ju ändå den! Så kan det gå! Otippat!
Väl värt detta! Även för en icke-hårdrockare från förr.

Mar 13 2019

Paddington 2 (2017)

Ahhh, Paddington. Den lille gynnaren. Hur kan man inte älska denne finurlige björn med sina marmeladmackor!! I förra rullen gjorde han ju bejublad entré in i familjen Brown. När vi återigen möter honom har han blivit en del av vardagen i grannskapet. När hans moster Lucy nu ska fylla 100 (björnår?) måste present införskaffas. En fin pop-up-bok hittas i Mr Grubers antikvariat. Lyckan dock kortvarig när en tjuv snor boken. Vild jakt som slutar med att Paddington själv blir åtalad för stöld! Aj! Fängelsedom och in i buren med den godmodige lille björnen. Nu måste alla knep tas till för att fixa biffen. Både för The Browns och björnen själv.

Detta är ju för jäkla härligt ändå! En uppföljare som liksom bara tutar på och kör vidare i samma härliga anda som första filmen! Man blir helt enkelt glad att hänga med Paddington! Och lyssna på honom! Ben Wishaws lugna röst ger figuren en galet levande karaktär (har man möjlighet ses rullen FÖRSTÅS med originalspråket). Trots att det kanske är klassat som en familje/barnrulle..finns här gott om skämt som ligger en bra bit över kidsens huvud och träffar oss gamlingar helt rätt. Britthumor när den är som bäst kanske! Fortfarande mycket bra insatser av Hugh Bonneville och Sally Hawkins som makarna Brown. Dagens skurk görs av självaste Hugh Grant, och jisses vad bra han passar som stiff, illvillig skummis! Grant bjuder på hela sitt komiska register, och tar verkligen hem det. Vi glömmer inte heller Brendan Gleeson som Paddingtons fängelsepolare! Mumma! Såklart apsnyggt (björnsnyggt??) vad gäller effekter och det visuella. Jag tror banne mig på att det är en liten björn i röd hatt med en marmeladmacka som knallar runt och sprider visdomsord! Man blir helt enkelt på topphumör med Paddington! Oerhört bra uppföljare till en redan toppenbra originalrulle!

Mar 12 2019

Bad Times at the El Royale (2018)

En satans snygg film detta! Färger, musik och mörker i samspel med varandra på ett rejält tittvänligt sätt. En del har kallat den sävlig, nästan lite trist. Jag, som gillar när stämningar byggs upp ihop med det som presenteras visuellt, har inget att klaga på här. En ensemblerulle. Ett antal främlingar som alla samlas på samma ställe,  i det här fallet det något slitna hotellet/motellet El Royale på gränsen (precis på faktiskt!) mellan Nevada och Kalifornien. Det är 1969 och hotellet har sett sina bästa dagar passera förbi. En gång i tiden ett ställe där frifräsare som tex The Rat Pack höll till. Eller Marilyn! Nu istället en regnig kväll som blir skådeplats för en sällsam historia. Drew Goddard, manusgeniet med The Martian, Daredevil-serien och Cabin in the Woods på meritlistan, sportar här upp en thriller-noir som träffar på alla snygga punkter. Musiken, gåtfullheten och framför allt scenografin! Detaljerna! Herregud, jag som fullständigt älskar gamla motell/hotell från 60-talets amerikanska färgexplosiva skola…går ju ned i brygga här! Färgerna, murrigheten, feelingen! Man anar en svunnen epok med fest och glam och hålligång bland alla retrodetaljer! Goddard har icke slarvat med grovjobbet! Nu fylls också skådeplatsen med diverse kufar och hemlighetsfulla lirare. Ingen tycks vara den man utger sig för att vara. Mycket underhållande.

En film-noir som satsar på att bygga känslan helt enkelt. Jag gillart! Gillart rejält mycket! Jag gillar att de olika storylinesen liksom inte hör ihop från början, men sakta börjar mixas i varandra. En del kanske till och med kommer att börja muttra om fattigmans-Tarantino….men det går inte att hålla med om. Den här rullen fiskar kanske i samma vatten i vissa scener..men där QT ofta fläskar på med brutalitet och grova kanoner…håller dagens alster mer på sig och satsar på dialogen i samspel med den sjukt snygga scenografin och miljöerna. Inget fel på skådisarna heller; Jeff Bridges, Jon Hamm, Dakota Johnson, Cynthia Erivo och alltid sevärde Chris Hemsworth i en bisarrt underhållande roll.
Ett rackarns snyggt manus/regi-jobb av Goddard detta! Oerhört väl värt att sitta igenom dryga två timmar. Mumma för ögat!