A Simple Favor (2018)

Kan man någonsin få för mycket av Anna Kendrick? Tveksamt. Hennes skills vad gäller skådespelande, och sjungande när rollerna så kräver, är lysande bra. Klart att hon ska få vara med och dominera här. Som singelmamman/änkan Stephanie med videoblogg i förorten. Vem har bästa kakrecepten? Vem har bästa råden att dela ut som mamma? Stephanie såklart. Dessvärre har hon annars inget socialt liv att tala om. Och när kameran är avstängd är det en osäker och hopplöst ointressant person man ser. Annat blir det när Stephanie lär känna sonens kompis mamma Emily (Blake Lively). Emily är allt Stephanie drömmer om att vara; tuff, självsäker, kaxig. De bondar och snart tycks de vara bästisar. Så pass att Emily en dag ber Stephanie om en enkel tjänst. A simple favor.

Jomen detta var väl sådär trivsamt smutt som det kan bli ibland. Dramamysterium i förorten. Stephanie dras in i en märklig historia som tar lustiga svängar både hit och dit. Och det bästa; jag som sitter och glor har inte helt koll på var det hela ska ta vägen. Dagens regiman, rutinerade Paul Feig, håller det dessutom riktigt snyggt i färgglada bilder. Komeditonen ligger dessutom som en snygg liten touch, även om den kanske bedrivs med den svarta nyansen. Det är helt enkelt en rulle som är himla lätt att tycka om. En sorts förorts-noir klädd i grälla färger. Kendrick är förstås självklart bra som osäker mamma….som liksom växer med uppgiften och mysteriet hon ställs inför. Blake Lively är bara cool. Och har samtidigt något olycksbådande över sig.
Trivsam komedithriller detta. Extra bonus; smutt soundtrack!

Bad Times at the El Royale (2018)

En satans snygg film detta! Färger, musik och mörker i samspel med varandra på ett rejält tittvänligt sätt. En del har kallat den sävlig, nästan lite trist. Jag, som gillar när stämningar byggs upp ihop med det som presenteras visuellt, har inget att klaga på här. En ensemblerulle. Ett antal främlingar som alla samlas på samma ställe,  i det här fallet det något slitna hotellet/motellet El Royale på gränsen (precis på faktiskt!) mellan Nevada och Kalifornien. Det är 1969 och hotellet har sett sina bästa dagar passera förbi. En gång i tiden ett ställe där frifräsare som tex The Rat Pack höll till. Eller Marilyn! Nu istället en regnig kväll som blir skådeplats för en sällsam historia. Drew Goddard, manusgeniet med The Martian, Daredevil-serien och Cabin in the Woods på meritlistan, sportar här upp en thriller-noir som träffar på alla snygga punkter. Musiken, gåtfullheten och framför allt scenografin! Detaljerna! Herregud, jag som fullständigt älskar gamla motell/hotell från 60-talets amerikanska färgexplosiva skola…går ju ned i brygga här! Färgerna, murrigheten, feelingen! Man anar en svunnen epok med fest och glam och hålligång bland alla retrodetaljer! Goddard har icke slarvat med grovjobbet! Nu fylls också skådeplatsen med diverse kufar och hemlighetsfulla lirare. Ingen tycks vara den man utger sig för att vara. Mycket underhållande.

En film-noir som satsar på att bygga känslan helt enkelt. Jag gillart! Gillart rejält mycket! Jag gillar att de olika storylinesen liksom inte hör ihop från början, men sakta börjar mixas i varandra. En del kanske till och med kommer att börja muttra om fattigmans-Tarantino….men det går inte att hålla med om. Den här rullen fiskar kanske i samma vatten i vissa scener..men där QT ofta fläskar på med brutalitet och grova kanoner…håller dagens alster mer på sig och satsar på dialogen i samspel med den sjukt snygga scenografin och miljöerna. Inget fel på skådisarna heller; Jeff Bridges, Jon Hamm, Dakota Johnson, Cynthia Erivo och alltid sevärde Chris Hemsworth i en bisarrt underhållande roll.
Ett rackarns snyggt manus/regi-jobb av Goddard detta! Oerhört väl värt att sitta igenom dryga två timmar. Mumma för ögat!