#rewatch: V for Vendetta (2005)

V_vendetta_posterVissa rullar har en tendens att falla i glömska. Kanske inte helt, men lite sådär att man visserligen kan referera till att man sett en film och på ett ungefär komma ihåg hur man kände…men icke redogöra för de flesta detaljerna. Här har vi ett ypperligt exempel på det.

När såg jag den senast? Kanske nån gång under 2006. Gjorde den något som helst intryck då? Antagligen inte eftersom jag knappt minns ett jota. Och, hade det nu inte varit för att podduon Thomas & Tomas haft den här rullen som ett ämne i sin filmpodcast…hade jag nog fortsatt att behandlat den som ett svagt minne. Istället dök en återtittslust upp, och sådant går ju rätt snabbt att åtgärda. Herregud, rullen står ju dessutom i hyllan hemma så tillgång var inget problem.

Nå, vad får man sig då här? Som tydligen glömts bort. Well, tre minnen från förra titten har jag i all fall alltid burit med mig; en fånig mask, en skallig Natalie Portman och en film som kändes liiite för lång. Så den enkla frågeställningen är såklart om det är befogade minnen även 2017…?

Vi får ett England i en mörk framtid. En fasciststat som leds av en skrikande John Hurt som inte så lite framställs som en modern Hitler. Övervakning och diktatur. Utegångsförbund och oliktänkande som ”försvinner”. En ny spelare finns dock med i matchen. En viligante, en maskerad hämnare som kallar sig V, utstyrd i fånig page-peruk och en mask föreställande 1600-talsananarkisten Guy Fawkes som försökte spränga det engelska parlamentet. Denne nya lirare har uppenbarligen samma mål i den moderna diktaturen. In i detta dras unga Evey (Natalie Portman), som känner både avsky och lockelse till den mystiske anarkisten.

v_for_vendetta_movie_screencaps

mask-mulle och skalle-per

En sorts mischmasch av framtidsthriller och antisuperhjälterulle kanske. Mörk och hotfull i tonen, funkar förvånansvärt bra dock. Långa dialoger, på gränsen till kvasifilosofi, men filmen kommer undan med det också. Portman gör sig bra som kvinnlig motpunkt till den mystiske V, vars backstory kastas åt oss som små smulor mellan varven. Bakom masken Hugo Weaving, eller…man får väl hoppas det. Vi har ju bara hans röst att gå på. Kanske han gör en ”Darth Vader”? Nåväl, masken är fortfarande rätt fånig, Portman flashar skalle igen (lite modigt ändå)….och filmen känns fortfarande lite för lång för sitt eget bästa. Annars är det bra berättat med manus av syskonen/systrarna/bröderna (???) Wachowski och regi av James McTeigue (vilken gått i lära hos Wachowkis under Matrix-trilogin).

Helt klart sevärd, kanske den till och med tjänar på att ses minst två gånger för att man ska kunna ta till sig alla detaljer? Att kapa lite av den för långa speltiden skulle dock göra filmen gott, nu finns vissa partier som känns rätt halvdravliga och intetsägande i den annars snabbt engagerande historien.

Underhållande och (o)roande framtidsskröna.

Annonser

Deepwater Horizon (2016)

Deepwater-Horizon-2016-HD-Movie-Poster-Jag har gillat regissören Peter Berg ända sedan den svarta komedin Very Bad Things 1998. Eller rättare sagt skådisen turned-director-Peter Berg. Det finns nåt med hans rullar som är sådär..underhållande och snyggt i utförandet.

De senaste åren tycks Berg, efter lättviktigt roande alster som Hancock och Battleship (ja, jag gillade ändå den!), ha vänt blicken mot själva nationen USA och skildringar av fenomen, personer, händelser. Efter de militära besvärligheterna i Lone Survivor fortsätter Berg nu samarbete nr 2 med Marky Mark Wahlberg i dagens rulle. Återigen en BOATS. Här om händelser i april 2010 som fick oljeplattformen ”Deepwater Horizon” att explodera i Mexikanska Golfen och orsaka det största oljeutsläppet i USA:s historia. Ingen fin merit.

Saker att gilla med Berg´s rullar enligt mig; han besitter en förmåga att skildra händelser på ett sakligt, men ändå ofta känslomässigt närvarande, sätt..som gör att det blir sevärt och att staksen alltid känns i första rummet. Sedan kan du tycka vad du vill om den eventuella patriotiska vinkeln som många hävdar dras till sin spets. Själv är jag av den uppfattningen att en bra och kanske hjältefin story från verkligheten gärna får berättas med en viss krydda. Liksom i sin förra film med Marky missar inte Berg chansen att i eftertexterna låta oss få en glimt av de verkliga personer som filmen porträtterar.

Det handlar om katastrof när fel beslut tar på oljeriggen. Rent dramaturgiskt får vi ett par bad guys i kontorsskjortor som självklart icke lyssnar på personalen som jobbar varje dag på denna märkliga arbetsplats. John Malkovich får bli filmens ansikte för girigheten och nonchalansen. Kurt Russell är ärrad veteran och mellanchef. Givetvis på fotfolkets sida. Marky själv är fixarfrasse och allmänt rättrådig. Något som kommer att behövas när det skits i det blå skåpet så trycket orsakar en katastrof.

Klassisk dramaturgi. Uppbyggnad mot katastrof, själva händelsen, och sedan hanteringen av efterdyningarna. Bra drag på det visuella. Jag känner mig som att jag är med ombord på den skadade riggen. Berg leker (självklart) med vardagshjälte-temat men svävar aldrig ut i fånigheter eller för mycket slisk. Kniviga situationer föder kanske nya hjältar, och varför skulle inte Wahlbergs figur Mike Williams kunna vara en sådan? Överlag en solid rollista med ovan nämnda namn. Lägg också till Kate Hudson som Mikes fru Felicia, vilken också dras in i katastrofen via tv-medier och nyheter. Andrea (Gina Rodriguez) är ”oljeriggs-pilot” (?) och försöker göra allt för att hålla den gigantiska och skadade kolossen flytande när katastrofen är ett faktum.

deepwater-horizon

”det är banne mig nåt som inte stämmer med mätarna…”

Trots att kanske de flesta av oss (?) känner till den verkliga händelsen via nyheter och artiklar…blir det ändå lite småspännande längs vägen. Berg skulle också ha kunnat gå Michael Bay-style och gjort hjältedåd larger then life-scener..men han håller det lite mindre, lite mer realistiskt. Kanske…trovärdigt? En viss dramaturgi a la Hollywood behövs förstås alltid tillsättas till anrättningar av detta slaget. Men resultatet är visuellt flawless och…hos mig…synnerligen engagerande.

I sedvalig Berg-anda får vi också autentiska bilder på de inblandade till eftertexterna. Många retar ihjäl sig på sådant tilltag, men jag anser att det tillför ytterligare en känsla till upplevelsen. Att staksen verkligen känns. Sen kan man ju också se det som en sorts respekt mot alla inblandade. Riktiga ansikten bakom alla namn och skådisar.

Underhållande. Trots det tragiska temat.

 

 

Sully (2016)

sully_posterEn av Clint Eastwoods minst engagerande rullar som regissör.
En av Tom Hanks minst engagerande rullar som skådis.
Ändå stabilt bra och värt.
Huh??!

15 januari 2009. I livs levande livet blir piloten Chesley ”Sully” Sullenberger hjälte när han nödlandar ett passagerarflygplan på Hudson-floden i New York, bara minuter efter att planet startat från LaGuardia-flgplatsen. Kollision med fåglar håller på att ställa till en katastrof men Sullys handlingskraft och blixtsnabba beslut räddar 155 personer från tragedi. Omskrivet, omtalat och visst har du säkert läst om det. Eller kanske till och med sett det på någon amatörvideo på nätet. Klart som det gamla korvspadet att det förr eller senare skulle komma en film om det hele. Som nu. Av Eastwood. Med Hanks som Sully.

Vi får oss således den välbekanta storyn skildrat ur en lite annorlunda vinkel. Rullen tar sin början efter att nödlandning och evakuering är avklarad (men lugn, via otaliga flashbacks får vi naturligtvis hänga med på den korta och avbrutna resan), Sully är hjälte i media. Själv är han mest bekymrad över att inte ha hunnit pratat ordentligt med familjen hemma. Allt är dock icke frid och fröjd. Amerikanska haveriinspektionen utreder olyckan och motsvarigheten till vår Transportstyrelse (tungt pressade av diverse försäkringsbolag) vill ha svar på om Sully kanske ändå inte kunde ha vänt om och landat planet som vanligt istället för i vattnet. Nu förlorar ju flygbolaget massor med stålars gubevars.

Filmen växlar mellan utfrågningarna och hur Sully och hans co-pilot Jeff Skiles (Aaron Eckhart) hanterar de kommande dagarna. Eastwood håller det ganska stramt och sakligt. Inga överdrivna sliskigheter. En rak berättande linje som ändå framställer Sully som en hyvens man och framför allt lugn. Slår man i rullorna så framkommer att den riktige Sully var närvarande vid inspelningen och ”coachade” Tom Hanks hela vägen. Kuriosa: nödlandningen och evakueringen i filmen sker precis på vattendroppen på samma plats där den verkliga nödlandningen ägde rum och många ur räddningspersonalen är de verkliga personerna som hjälpte till.

sully-image-6

incoming

Flygscenerna i riktigt snygga och själva nödlandningen skulle kunna vara hämtat från en dokumentär på Discovery. Jag slås av hur lugnt och sakligt Sully och Skiles agerade när sekunderna verkligen stod på spel. Från allmänheten var det självklart inte någon tvekan om att Sully blev en hjälte som räddade alla liv, istället fokar Eastwood på det lilla ”gatlopp” som piloten tvingades igenom hos myndigheter och försäkringsbolag. Och självklart ger Eastwood honom upprättelse. Fattas bara annat.

Stabil film. Inte direkt överraskande. Inget som dröjer sig kvar i minnet. Ganska ospännande. Men en jäkligt proffsigt tillverkad film. Utförandet exemplariskt. Känns….realistisk. Hanks gör en…Hanks.
Och det räcker ju rätt långt bara det.

 

The Purge: Election Year (2016)

purge3_posterSjälvklart är fortfarande originalrullen den bästa i gänget. Den som lyckas bäst med konststycket att baka in svart samhällskritik i handlingen, och kanske lite lagom subtilt sådär ge en känga till det USA (och framför allt nu lite ironiskt det kommande USA anno 2017) där stolligheter uppstår i parti och minut.

Uppföljaren tog storyn ut på gatorna. Blev en mer renodlad actionthriller, inte utan ett och annat spänningsmoment. Men kanske mer en dussinthriller, om du så vill.

Dagens kapitel håller sig på gatorna, men nu också in i maktens korridorer. Och nu är det lite jävlar anamma från den nya presidentkandidaten och senatorn Charlie Roan (Elizabeth Mitchell), hon har insett det vansinniga i att låta helvetesnatten The Purge få fortlöpa som en laglig del i landets styre. Hennes första mål är att sätta stopp för våldsamheterna (givetvis har hon en personlig anledning också), något som också tycks tilltala de hukande massorna ute i stugorna. Stödet är starkt och det känns bara som en formsak med det väntande valet runt hörnet. Men, but of course, starka och mörka krafter hos makteliten vill inte alls avskaffa denna mördarnatt och vill absolut inte se en reform på denna front. Vad passar sig väl bättre då än att låta senatorn smaka på just kraften av The Purge då den räliga natten står för dörren.

Saker jag gillar med den här rätt märkliga filmserien; att det är en och samma regissör/manusman till alla. James DeMonaco. Även om det egentligen bara är just originalet som känns riktigt sådär genomarbetat samhällskritiskt bra, finns känslan av en kontinuitet och ett sätt att förhålla sig till hela fenomenet med Purge-natten..som DeMonaco har superkoll på. Om han dessutom kommer att hålla det han sagt, att detta verkligen är det sista kapitlet i storyn, är det hatten av för DET. Man ska ju alltid sluta när det går som bäst. Eller hur?
Dessutom: DeMoanco tar tillbaka hårdingen Leo (Frank Grillo) från del 2. Nu har Grillo fått ordning på livet och figurerar här som livvakt åt just…taadaa…senator Roan. Cheesy och inknöat, javisst. Men det funkar.

purge-election-year

som vanligt trevligt fölk ute på gatorna

Som ni redan räknat ut är senatorn och Leo, med sällskap, jagade byten denna våldsnatt. Men som vanligt finns ju bara ett sätt att handskas med skurksen; paybacktime big style. Stabil våldsaction som inte bjuder på något nytt, men det som utspelas räcker fint för underhållning i soffan. En och annan lite halvkackig sidostory bjuckas det på också, men de liksom flyter in rätt smutt ändå. Framför allt lyckas DeMonaco återigen, i vissa scener, få fram den där obehagliga känslan när främmande människor dyker upp och vill ha ihjäl dig. Bara för att de får.

Stabil avslutare (?) i trilogin.

Everest (2015)

everest-2015-movie-posterLångledigheten över jul/nyår 2016/17 innebar en rejäl djupdykning i tv-soffan där osedda alster klarades av. Som typ detta.

Kontrasten: en skön sittning i favorithörnet av soffan med gött kaffe inom räckhåll. Annat för gänget på plats drygt 8000 meter uppe på Mount Everest. Kyla och vind som ställer till det. Oberäkneligt väder som drar fram mellan de olika bergstopparna. Helt enkelt ett ställe en lagom sansad människa kanske inte vill vara på. Förutom de här stollarna då.

Regi-islänningen Baltasar Kormákur slår på trumman och bjuder på drama på hög (!) nivå. Dessutom en BOATS minsann. Att klättra i berg tycks ju ha lockat människan sedan urminnes tider, och att bestiga det mäktiga Everest känns som något av en helig graal för klättrare. Här är det 1996 och den rutinerade Rob Hall (Jason Clarke) försörjer sig på att guida klättrargrupper upp till toppen. Nu står ett nytt äventyr för dörren och en diger samling finns i baslägret. Att bestiga världens högsta berg ser också ut att ha blivit en nöjesindustri då Robs grupp sannerligen inte är den enda på plats. Här finns också en våghalsig amerikan, Scott Fischer (Jake Gyllenhaal), som leder en liknande grupp. Plus tyskar, sydafrikaner, kanske kineser och lite annat folk och fä. Snart kommer de flesta av dem dock dras in i rejäla prövningar då katastrofen slår till.

Många känner nu säkert till historien om Rob Halls öde, men trots det blir det faktiskt lite småspännande på sina ställen. Kormákur berättar effektivt och håller bra tempo på scenerna. Det känns dessutom jäkligt realistiskt. Snygga effekter med andra ord. Det känns ibland som att man är med där runt toppen av Everest. Kan tänka mig att den här rullen ändå gjorde sig smutt i 3D.

En rejäl rollista trängs på berget; Förutom Clarke och Gyllenhaal finns där Josh Brolin, Emily Watson, Sam Worthington, John Hawkes, Michael Kelly och Thomas M. Wright. Dessutom de obligatoriska ”hustruinsatserna-via-telefon” av Keira Knightley och Robin Wright.

everest_pic

2 cm till målet. sen är det lika långt tillbaka

Storyn håller ihop det ända till slutet. Inget överdrivet superslisk. Inget överspel. Kanske har man siktat på att försöka göra hela historien så pass mycket rättvisa det bara går, utan att krydda den. För det behövdes sannerligen inte om man läser på lite i bakomverket om vad som utspelades i verkligheten i maj -96. Nu är ju denna katastrof på långa vägar icke den enda som inträffat på berget, men kanske den som fått mest spridning runtom jordbollen. Extra stark effekt under eftertexterna då bilder på de verkliga personerna visas. Ett lurigt tilltag det där. Som alltid går hem.

Konstigt nog spännande, trots sitt tragiska innehåll.

Bastille Day (2016)

bastille_day_posterAmerikansk skojare och ficktjuv i Paris snor helt fel väska, och startar en serie händelser som hotar att mynna ut i katastrof för den hårt prövade europeiska världsmetropolen.
Enklaste sättet att beskriva dagens aktiviteter.

En eurothriller i samproduktion mellan England, Frankrike, och USA på ett hörn. En sån rulle behöver såklart ett affischnamn. In med Idris Elba som vet hur man bär upp en skinnjacka med en puffra under. Elbas figur, CIA-mannen Sean, har precis blivit omplacerad till Paris från mellanöstern då han anses vara något av en motvalls som hellre gör som han själv vill än lyder order. Har vi hört det förut?

Nåväl, nu måste han leda jakten på den plötsligt efterspanade ficktjuven Michael (Richard Madden) som till synes är inblandad i det terrorbrott som utlöser ny panik på Paris gator. Snart upptäcker dock Sean att allt inte står rätt till och jakten på amerikanen i själva verket döljer något helt annat. Samtidigt lurar förstås de riktiga badassen i mörkret och väntar på att få sätta en synnerligen illvillig plan i verket..

Alltså, jag gillar de här eurothrilleractionstänkarna på nåt sätt. Återigen används Paris gator föredömligt i actionsekvenserna (Lex Ronin), med tillhörande biljakter förstås. Elba är stenhård och går på känsla mer än att följa reglementet, och återigen vrider sig hans CIA-chefer av vånda. Den enda som tycks stå bakom honom är mellanchefen Karen (Kelly Reilly). Manuset spelar på hotet om terrorbrott, ett alltför verkligt scenario tyvärr ju, men lyckas också väva in mer traditionell fulspelshistoria i handlingen. Är det kanske det som lyfter det hela lite från det annars hotande B-träsket? Det och det faktum att Elba gör sig perfekt med en puffra i näven och stenhård blick.

640_bastilleday_2016_04_24_12_46_13

Heimdall läxar upp och bannar

Bakom rullen lurar regissören James Watkins, kanske mer bekant med rysligheter då han ju gjort filmer som The Woman in Black och magsugaren Eden Lake (där ju för övrigt Kelly Reilly spelade huvudrollen). Dock kunde nog inte Watkins förutse att filmen i somras, inför premiären i Frankrike, skulle drabbas av verklighetens fula terrortryne då dådet i Nice med galningen som mejade ned oskyldiga inträffade bara dagen före premiären. Vilket resulterade i att många biografer valde att ta bort filmen från repertoaren. Händelserna gjorde ju också att rullen med ens inte blev lika intressant ur spänningssynpunkt. Ajaj. Förhoppningsvis får nu istället DVD och Blu Ray-marknaden väga upp det hela.

Lagom skitig action, snygga scener i ett sjudande Paris, en pålitlig Elba och ett manus som mitt bland alla klyschor lyckas slänga in en och annan överraskning.
Stabil i sin genre.

#rysligaoktober: The Conjuring 2 (2016)

the-conjuring-2-2016_posterI alla lådor finns det alltid en sorts spik som går att återvända till en rätt trevlig soppa. Det behöver inte direkt vara några nya smaksensationer, någon sprillans ny ingrediens. Ibland räcker det med att bara liksom göra en ny portion av det redan avsmakade receptet. Och man står där vid grytan, smackar lite lagom belåtet och väser nöjt att ”jo men det var nog lika gott den här gången…”. Typ.

Höstens ryslighetstema åker vidare runt jordbollen, och stannar idag till i England! Och se där, vilka dyker upp då igen om inte äkta spökjägarparet Ed och Lorraine Warren! Sist vi träffade dom var det ju fullt ös på amerikanska landsbygden! Nu är det 80-tal i ett slitet England och strax ska de få anledning att ta sig en liten tripp över Atlanten för att återigen ge sig i kast med otrevligheter av den övernaturliga sorten.

Ensamstående fyrabarnsmamman Peggy (Frances O´Connor) sliter med en vardag som inte är så jäkla rolig.När så ena dottern i huset börjar uppvisa tecken på att vara besatt (!) blir ju allt av naturliga skäl liite mer jobbigt. Så pass att the word färdas över till USA där makarna Warren strax plockar upp nödropet! Off to England, och vem vet vad som väntar där…?

Kom igen, visst är det ändå rätt mysigt att hänga med The Warrens? Speciellt när stabila Vera Farmiga och Patrick Wilson återvänder till rollerna. Plus regissören James Wan. Den grabben kan det här med att göra snygga spökfilmer. Och…viktigt…kan det här med att brodera ut en ganska efterapande story om man ser till föregångaren. För visst är det i grund och botten den där spiken som på nytt har kastats i det kokande vattnet. Men där originaliteten går förlorad i dagens äventyr, smakar persongalleriet och trivsamheten i gänget desto bättre. Övertydlig ibland javisst, men icke så det stör. Förutom den uppenbara spiritistiska olägenheten i Peggys gamla radhus, dras också Lorraine den här gången med otrevliga mardrömmar och förestående (?) varsel om hemskheter.

conjuring2_pic

mamma med döttrar upptäcker att det finns värre saker än regniga måndagsmorgnar

Smutta tidstypiska detaljer från 80-tals-England i allt från kläder, musik och inredning. Traditionella jumpscares mixas med mer mystiska skuggor, ljud och den ”vanliga” faderullan. Det ÄR ett standardmanus från Hollywoodfabriken (som ändå tar avstamp i en av ”Englands mest kända paranormala incidenter”), men i Wans händer och regi tillreds en småmysryslig soppa som inte alls har speciellt fadd smak.
Smaklökarna får liksom sitt, även den här gången.

ev. Halloween-faktor:.
Inga direkta pumpor i sikte på den glåmiga engelska radhusgatan. Däremot en nunna som passar på vilken Halloween-fest som helst.

#rysligaoktober: Wolf Creek (2005)

wolfFörsta stoppet på årets mysrys blir Aussieland!
Här hittar vi regissören Greg McLeans första rulle. En av ozploitation-filmens främsta utövare i modern tid. Historien om de tre vännerna som 3-veckor-bilar genom ett bisarrt vackert Australien, på väg från västkusten till Sydney. På programmet står också ett besök vid den mystiska kratern ”Wolf Creek” mitt ute i outbacken. Hur trevligt låter inte det? Vad kan gå fel? Såklart det mesta.

Enter vildmarkens egen elegant; Mick Taylor, en sorts knäpp variant av en skrattande Crocodile Dundee. En räddare i nöden? Nej, knappast. Under den jovialiska ytan döljer sig ett riktigt monster. Asch, ni har säkert hört talas om den gode Mick i rysliga sammanhang! De två britt-brudarna Liz (Cassandra Magrath) och Kristy (Kestie Morassi) samt aussien Nathan (Ben Mitchell) kommer dock snart önska att de inte valde att ta den där lilla omvägen ut i vildmarken för att kolla in natursceneriet (kratern finns i verkligheten men heter då Wolfe Creek, häpp!). Och myten om alltid trevligt fölk och fä i Australien….jo jag tackar jag!

Uppföljare kom 2013, plus en tv-serie i väl valda avsnitt. Dessutom är också en del 3 på gång in. MEN, första gången är ju alltid bäst…eller hur? McLean blandar sjukt vackra bilder över natur och mäktiga landskap, lite som han gjorde med krokodil-rullen Territory. Smutt!
I övrigt är det ganska stramt manus, enkelt. Rakt på. Inga större utsvävningar. Till och med filmens första 20 minuter, när grunden till trions gemensamma lilla tripp både grundas och fästs i manuset, känns trovärdigt och…eh…realistiskt (?) enkelt. Man kan liksom inte låta bli att fatta tycke för det resande sällskapet.
Med spjuvern Mick är det lite mer komplicerat. Rutinerade och enligt uppgift väldigt snälle och fridfulle John Jarrat, vid tidpunkten för filmen dessutom populär programledare för ett trädgårdsprogram på tv (wtf!??!), gör Mick till Croc Dundee´s raka motsats. Fast med ett leende! Hu!

wolf_pic

semesterstyle…nu ja!

Våldet kommer rått och lite oväntat, fast man ändå väntat på det. Inte speciellt gorigt, men obehagligt. Regissör McLean törs lita på att hans story håller spänningsmässigt, med den lilla touchen av ren panik och ondska som smyger sig in. Isolerad spelplats, precis som det anstår en rejält otrevlig historia. Plötsligt framstår den australiensiska outbacken inte så lockande längre. Och när mer och mer avslöjas, skalas bort från den ruttna löken, uppdagas en synnerligen hemsk historia och tillvaro. Lanseras i vissa läger som en BOATS-story, men det är förstås bara hittepå. Regissör McLean har visserligen utgått från ett antal verkliga försvinnanden i vildmarken vid ett par tillfällen…men därifrån högst fantasifullt fabulerat ihop sin story om de olyckliga reskamraterna.

Smygande rysligheter detta. Vad filmen framför allt lyckas med in i det sista är att vara oviss, och sånt är alltid bra. Ingen rulle som slår på stora trumman. Den gör liksom jobbet, med små medel. Rakt, enkelt och ondskefullt.
Mitt bland alla fina turistbilder över ett bedårande landskap. Hu!

ev. Halloween-faktor:
Obefintlig. Australien. Hetta. Ödemark. Sommar (?)

 

Blood Father (2016)

blood_fatherGamle Melan Gibson!
Oj vad han gjort sig persona non grata i Hollywood de sista åren. Galenskaper och utsvävningar som redovisas på varenda social plattform, nästan i samma sekund de inträffar. Gibson har ju onekligen fått ett och annat tokspel, om man ska tro artiklar, rapporter och en och annan obskyr ljudupptagning.
Behöver det här betyda att film-mannen Gibson är värd mindre nu? Icke då! Både bakom och framför kameran verkar det som att Gibson ändå håller stilen, med lite jämna mellanrum sådär. Och ännu tycks ju hans namn inte vara helt oanvändbart i rollistan.

Som idag! Här är den gamle spjuvern (?) en fd kåkfarare, alkis och hårding som kommit på bättre tankar i livet och försöker nu framleva sina dagar i nåt slags lugn och fridfullhet. Well, så fridfullt det nu kan bli när man bor i en whitetrashig trailerpark och försörjer sig som tatuerare med kunder som kanske inte i första hans syns på de mest respektabla gatorna. Link (Gibson) drömmer ändå om att hans liv ska ta en ny vändning på något sätt, och är det något han verkligen ångrar är det att kontakten med tonåriga dottern Lydia
(Erin Moriarty) är obefintlig. Å andra sidan har ju Link inte precis varit en drömpappa.

Well, saker är såklart på väg att ändras (annars hade det ju icke blivit en film!) när Lydia hamnar i rejält obehagligt klister som handlar om liv eller död. Återstår bara att söka upp den person som möjligen kan fatta hennes situation, fast kanske mest för att klämma honom på lite pengar till en vidare flykt bort från buset som jagar henne. Till en början alltså. Fast det var ju innan hon insett att det ibland är bra med en farsa av den mer hårda och i gangstersammanhang rutinerade skolan.

Jag läser mig till att manuset idag bygger på en roman, som här förvandlats till en gritty och visuellt sjaskig roadmovie (med tillhörande sepiaton i vissa lägen). Bakom kameran inte helt okände Jean-François Richet. Jaha, vad har HAN gjort förut då, undrar den tvehågsne…jo men han har ju tidigare spottat fram tex nyinspelningen av Attack on Precinct 13 samt den franska tv-stänkaren Public Enemy No.1 (ni vet den med Vinent Cassel)
Här låter han Melan ta kommandot när buset försöker ge sig på dottern. En listig och stenhård farsa med lite extra trix i backfickan. Ajaj, ojoj. Det hade de icke räknat med.

mel-gibson-erin-moriarty-blood-father-01-600x350

utflykt med farsgubben!

Och jäklar vad bra Gibson passar i de här rollerna. Lite skitig, lite loser, lite oönskad sådär. En hårding, ingen tvekan om det, som till en början bara vill vara i fred och tycka synd om sig själv. Drömma om svunna tider. Vänta, är det kanske symbolik bakom det här?? Att sätta Gibson, en gång en av Tinsletowns mest eftertraktade skådisar, i en roll som föredetting…? Eller också inser han bara helt enkelt att han passar jäkligt bra i våldsamma storys som dessa. Lite nedtonat, lite mindre svulstighet, lite smutsigare, lite repigare, men stabilt underhållande. Ungefär som hans insats i Get the Gringo. Eller Payback.

Notera också William H. Macy, Michael Parks och Diego Luna i rollistan. Ingen av dem gör heller bort sig. Och samspelet mellan Gibson och Moriarty är underhållande.
Jamen vad gött. En stabil rulle alltså. Med då eventuell självironi inbakat.

Bra så.

Unbroken (2014)

unbroken-dvdWWII-drama som dessutom landar i BOATS-träsket.
Det måste väl ändå vara lite mumma va?

Tänk ändå att storys runt det andra världskriget fortfarande kan intressera så pass att det då och då plöjs ned miljoners med stålars i budgetar när ett drama ska iscensättas. Hittar man dessutom någon verklig förebild att porträttera, då kan fina recensioner vänta. Amrisarna är ju rätt bra på det där, att återberätta historier om män och kvinnor som vi i Svedala inte har haft en susning om. Men, sanden i timglaset börjar rinna ut även för dem. De flesta av de gamla hjältarna, de män och kvinnor som kanske var i sina 20 när de de skeppades ut till kriget 1942-45, börjar nu pusha 80-90-årsstrecket. Snart finns just bara minnen kvar. Att förvaltas av idoga manusförfattare.

Som i dagens skröna. Vilket ju inte är en skröna, utan en sann story. Well, för det mesta får vi anta. Viss Hollywood-dramaturgi är med största sannolikhet tillförd, men enligt vad som går att snoka upp på the internetz håller man sig här huvudsakligen till sanningen.
Louie Zamperini, strulputte som liten, upptäcker sin talang att kuta 5000 meter fortast i hela USA. Så pass att han får vara med Berlin-OS 1936 där han blir bäste amerikan och sätter nytt nationsrekord. Målet är att ta guldet i Tokyo i nästa OS. Som aldrig blir av då ett världskrig kommer och stör. Hipp happ så sitter istället Louie (Jack O´Connell) i ett bombplan över Stilla Havet och siktar in sig på japanska fabriker. Tills ödet slår till. Krasch på ödsligt hav och skeppsbrutna i en flotte i 47 dygn innan räddningen kommer. Eller inte. Det är inte den amerikanska flaggan som vajar på skeppet som hittar dem. Louie försvinner nu in i fångenskap i japanskt interneringsläger, får den stiffe och dryge snorungen Watanabe till lägerboss som tänker göra allt för att knäcka Louie.

Precis. Där har ni storyn. Zamperinis umbäranden som krigsfånge i hop med hundratals andra stackare. Det är skitigt, eländigt och en ständig oro för japanernas nyckfulla sätt att leda ett fångläger. Standardutförande 1A när det gäller krigsdrama med andra ord? Tja, kanske. Man vet ju liksom vad man får, sanning eller ej. Men det går dock inte att komma ifrån att Louies öde ändå fastnar lite och gör att jag sitter kvar med rätt stort intresse. Trots att man från början vet storyns slut.

Bakom kameran idag lite överraskande Angelina Jolie (!) som regissör.
Som kanske har sneglat på ess som tex Clint Eastwood när det ska berättas krigsdrama. Inte för att det behöver vara något fel. Jolie har dessutom bekvämt kompetenta manusmän bakom sig i form bla bröderna Coen. Själva storyn om Zamperini bygger annars på en biografi. Visst, vi får allt det obligatoriska som hör hemma i genren, men å andra sidan hade inte något annat väntats. Jack O´Connell funkar smutt i rollen som envise Louie. Hans plågoande i lägret spelas av den japanske rockstjärnan (!) Miyavi och även Domhnall Gleeson får några minuter extra bland birollerna.

unbroken-scene

hårda bud i fånglägret

Helhjärtat av Jolie som broderar ut en sevärd film. Dock hade maffiga 137 minuter lätt kunnat strippas ned med en halvtimme, men kanske Jolie brann så pass för sitt projekt att hon hade svårt att kapa sina darlingar? Otroligt snygga flygscener dock. Och skildringen av OS i Berlin 1936 är en fjäder i hatten för effektmakarna. Louies öde naglar kanske inte fast mig i soffan, men storyn är allt annat än ointressant.

Det bästa är dock extramaterialet på min blu ray där man får träffa den verklige Zamperini, som dessvärre gick bort strax före premiären, och som på 90-talet reste tillbaka till Japan och försonades med sina fångvaktare (vaddå, lägg av…det är ingen spoiler). Dock inte Watanabe som vägrade träffa sin ex-fånge. Till slut fick också Zamperini uppleva ett OS i Japan då han på ålderns höst fick springa med facklan vid vinterspelen i Nagano 1998.
Men se där, det var väl en story med trevlig knorr.

 

13 Hours (2016)

13HoursJahopp. En ny Michael Bay-are, och världen delas i två läger.
Lite som vanligt.

Här väljer Boom-Boom-Bay att återskapa verkliga (hrm) händelser i Libyen, Benghazi 2012.
Det är CIA, det är kontrakterade säkerhetsstyrkan GRS (kan också gå under namnet Skäggklubben) och det är oroligheter till tusen. Läget är spänt och en liten amerikansk outpost kallad The Annex är vad som finns i Benghazi, där alltså våra stenhårda grabbs håller till. Och så finns ju stället där den amerikanske ambassadören envisas med att bo när han dyker upp i staden. Naturligtvis ligger icke detta retreat i anslutning till The Annex. Jobbigt läge.

Än jobbigare blir det ju såklart när skiten träffar fläkten och militanta grupper plötsligt samordnar en attack mot ambassadörens tillhåll. Var är Skäggboysen?!? Jo, de sitter fast i The Annex pga byråkrati! Illa! Jävligt illa. När de till slut kommer loss, ja då är frågan om det är försent att skynda till undsättning…?

Som sagt, based on a true story. Med allt vad det innebär. Viktigt att komma ihåg, tror jag, när man ger sig in i att titta på en film som denna; här handlar det inte om objektiva iakttagelser. Här handlar det om att på sedvanligt Bay-sätt lyfta fram den patriotiska känslan. Den som tror sig kunna hitta något annat här…kan inte ha sett speciellt mycket film.

Du kan stöta och blöta politiken bakom, sättet händelserna sker på, moralen, trovärdigheten..och allt annat som kan tänkas dyka upp i skallen.
Jag väljer istället att bitvis ryckas med av spänningen som uppstår, Bay KAN det här med att skapa intensitet tillsammans med sina explosioner. Och det kan du tycka vad du vill om. Jag känner vissa vibbar från en stabil film som Black Hawk Down, det lite kalla kliniska sättet att se på ”motståndarsidan”…att de ofta blir en ansiktslös hotfull massa. Opersonligt? Ja kanske. Men också effektfullt och passande i en rulle som den här.

Har vi några kända ansikten i rullen? Javisst, John Krasinski väljer möjligen en otippad roll som skäggig antihjälte med familj hemma i USA. Hans bästa kompis på plats är James Badge Dale, lite mer cynisk, lite mer livstrött. Båda två sköter sig i rollerna. Jag har inga problem med att engagera mig i deras personer.

13-Hours-John-Krasinski

Skägget Krasinski trodde kanske att det skulle vara betald semester han kom till

Rullen bygger alltså på en bok som skrevs om dessa händelser. Har icke läst den. Har dock inga problem med filmens manus. Bay försöker kanske berätta en allvarligare story på sitt vis, vilket såklart betyder att han inte kan hålla sig från att spränga saker i luften. Men här passar ju det också. Och JAVISST, här finns långsamt vajande amerikanska flaggor, bilder på nära och kära till tåraktig musik. Men…ta det bara.
Det gör sig i filmen. Punkt. Liksom.

En film som dessutom är betydligt bättre än man kan tro, trots alla fördömande åsikter runt klotet. En spännande film är en spännande film är en spännande film.
Vad än för politisk och moralisk OCH patriotisk bild den vill måla upp.
Är den dessutom gjord med tunga Hollywood-pengar från den skottsäkra delen av Drömfabriken…tja då blir det underhållande. Vare sig man vill eller inte.

Bästa tipset här?
Skit i att fundera på omständigheter, verkligheter, moral och annat som inte håller för att synas i sömmarna.

Bridge of Spies (2015)

21089290645_4b98138119_oEn ny Spielbergare minsann.
Som tar avstamp i verkliga händelser. BOATS-hysterin från 2015 håller i sig.

Frekventa besökare här på bloggen vet ju vid det här laget att herr regissör Steven Spielberg är en omtyckt sälle. Kan man säga att han är ett household name i den omtalade boken? Ja det kan man.

Här får Spielberg återigen chansen att visa upp varför han är en stabil och pålitlig historieberättare. Nu kommer en del att muttra att det minsann är samma gamla Hollywoodska stuk på dagens manus. Samma patriotiska smet inlindat i musikaliska stråkar och tillrättalagda kontrollpunkter i manuset. Jag säger: so what?
Vet man inte om detta när man börjar titta på en film som den här…tja få får man nog skylla sig själv. Spielberg har sin patenterade stil att berätta film på, ytligt eller inte…ingen kan dock hävda att mannen inte kan hantera mediet på bästa sätt för att skapa underhållning för de investerade miljonerna. Idag dessutom med ett manus som bla bär bröderna Ethan och Joel Coens signum. Bonus!

Året är 1957 och den ryske spionen Rudolf Abel har precis gripits i USA, en rättegång står för dörren och ”mannen på gatan” kräver dödsstraff för den hatade spionen. Det kalla kriget har väl aldrig personifierats bättre. Men även en gripen spion har rätt till ett försvar, om än skenbart sådant. Uncle Sam ”kräver” att försäkringsadvokaten James Donovan (Tom Hanks) tar sig an fallet…det handlar ju ändå bara om en formsak. Fallet är ju redan klappat och klart så att säga. Om det inte hade varit för Donovan då. Som plötsligt börjar fundera i både banor om mänskliga rättigheter och framtida smarta strategier i den alltmer eskalerande rivaliteten mellan öst och väst.

När så plötsligt den amerikanske piloten Francis G Powers skjuts ned över Sovjet i sitt spionplan U2, uppstår ett delikat förhandlingsläge där den listige Donovan kommer att spela huvudrollen i en utväxlingshistoria som innehåller det mesta man kan kräva av en kalla-kriget-thriller. Framför allt ett Berlin i början på 1960-talet komplett med checkpoints och den avskydda Muren som är under uppbyggnad.

Spielberg visar återigen att han är en historieberättare av yppersta klass. Just scenerna från Berlin andas historiens vingslag och realism. Jag har inga som helst problem med att dras med i den snåriga storyn. Donovan får bege sig både en och två gånger in i ett dystert Östberlin där förhandlingar med besvärliga ryssar väntar. Coen-brödernas manus bjuder dessutom både på iskall spänning och lite oväntad humor av bästa mörka märke.
Just att storyn har förmågan att vara vässad…trots att historieböckerna redan beskrivit händelserna och dess upplösningar mer än en gång genom åren….blir det både rafflande och nervigt. Eller beror det kanske mest på att Spielberg är så bra på att berätta med bilder, och därmed lurar sinnena till denna känsla?

bridge-of-spies-03_0

regn, gamla bilar…och gubbar i hatt!

Det är dialogdrivet värre, och dagens man Tom Hanks gör det förstås så stabilt som kan förväntas. Ännu ett samarbete med Spielberg således, och det känns som om gubbarna kan varandra vid det här laget. Teaterskådisen Mark Rylance gör spionen Abel till en man att fatta tycke för, där även Donovan tycks hitta en märklig form av vänskap med den ryske spionen…som får sitt klimax i filmens finalscener i ett vintrigt Berlin.

Det här en solid dramathriller. Kanske inte en av Spielbergs absolut bästa om man ska börja jämföra, men tillräckligt bra och så pass snyggt gjord i detaljer och känsla att jag inte har några som helst problem med de eventuella avstickare från verkligheten som gjorts här.

Gillar man Kalla-Kriget-intriger och dess snåriga turer är det här en ganska perfekt rulle.
Dessutom spotlight på en gubbe man verkligen inte hade nån koll på, och kanske än mer intressant är Donovans fortsatta liv EFTER händelserna i dagens rulle.
Men det går att läsa mer om på annat ställe på nätet. Förstås.

Tryggt stabil rulle från ett ess i filmskapande.
Hollywoodslisk eller ej.

Self/less (2015)

selfless_posterJahapp, i dagens betraktelse återigen dags för lite man vs nature.

Att lura tiden, naturens gång.
Vet vi ju att man icke ska ge sig på. Ändå finns det hela tiden nya möjligheter till detta obskyra företag i mänskliga handlingar. Något som rikingen och dödssjuke Damian (Ben Kingsley) får span på. En möjlighet att byta sin sjuka, gamla, kropp mot en ny ung variant. Och hans sinne, medvetande och…själ (?)…tja den liksom bara ”skjuts över” i nån märklig apparat. Fråga mig inte hur EXAKT detta går till (filmen skiter rätt mycket i att förklara det också. Det bara…händer. Tack och bock.) Kravet är förstås att Damian måste starta ett nytt liv med sin nya kropp och officiellt låta ”gamlingen” Damian dö.

Sagt och gjort. Nya kroppen ser ut som Ryan Reynolds och första tiden är det high life för spjuvern Damian. Han tar igen allt vad han saknat av fester, kvinnor, vin och sång. Medaljens baksida är att Damian drabbas av ”syner” från ett…annat liv. Förklaringen från den hemlige doktorn Albright (Matthew Goode) som leder det lika hemliga företaget..är att det handlar om att hans medvetande måste anpassa sig till den nya kroppen…och ibland därför trollar fram hallucinationer.
Jaja, det tror ju både jag som tittar och Damian själv vad vi vill om. Dagens huvudperson är av den nyfikna naturen så självklart börjar han snoka lite i vad det är han givit sig in på. Och såklart, lyfter man på för många stenar…KAN det slå tillbaka på otrevligt sätt.

Det är alltså den visuellt spännande filmmakaren Tarsem Singh (The Cell) som står för regin idag. På ett manus av det spanska brödraparet David och Alex Pastor (Carriers). Och kanske förvånar Singh mest den här gången genom att INTE vara visuellt spännande. Tvärtom blir detta en ganska klyschig, hederligt tillverkad leta-efter-lösningen-thriller…sådana som Hollywood kan kränga ur sig i parti och minut på ren rutin. Därmed inte sagt att dagens variant är dålig på något sätt. Bäst kanske i första delen när Singh och bröderna Pastor ställer de flummiga frågorna om livet och medvetandet. Andra hälften är mer rak och våldsam action.

selfless

hantera puffra som ett ess..comes with the new body

Stora lasset dras av Ryan Reynolds som sanningssökare, och han gör det bra. Eller, han är inte dåligt på något sätt även om han inte glänser i rollen. Matthew Goode som mysko doktor gör en typisk Goode-luring. Visst har han väl lite väl ofta dykt upp i sådana roller den sista tiden..? Ben Kingsley har topbilling i rollistan men är bara med i kanske 15 minuter och hinner knappt börja skådespela innan han förpassas ut i kulissen. Lite synd kanske på en snubbe av Kingsleys kaliber. Mest onödig i dagens story är nog ändå Natalie Martinez som Reynolds kvinnliga sidekick Madeline. Hon blir bara ett bihang till hjälten och får aldrig chansen att visa vad hon går för.

Jaja, man kan inte få allt.
En stunds underhållande och ändå stabilt tillverkad thriller är det dock. Regissör Singh verkar ha struntat för ett ögonblick i sina konstnärliga ambitioner, och satsar mer på rak och enkel action. Med ett och annat lurigt inslag förstås. Och som sagt, det behöver inte alls betyda att resultatet blir kackigt.

Jag har inga problem med den här rullen och underhållningen som ges.

TV-Landet: The Americans – säsong 2 (2014)

TheAmericans_1Säsong 2 kör på och tar vid nästan exakt där första säsongen slutade.
Det var ju sannerligen ett stirrigt läge då, och här drar tillvaron igång igen för våra helylleamerikaner som egentligen är ryska agenter.

80-talet fortsätter att rulla på och Philip (Matthew Rhys) fortsätter att lockas mer och mer av den amerikanska livsstilen. Samtidigt måste han också nu oroa sig för frugan Elisabeth (Keri Russell) och hennes tillstånd, både fysiskt och psykiskt. Elisabeth framhärdar i den kommunistiska övertygelsen och har inget till övers för Philips alltmer tveksamma inställning till tillvaron. Saker är dock på väg att hända som kommer att sätta både familjen i fara, och hela det hemliga agentnärverket under luppen på ett sätt som inte direkt är önskvärt.

 5

Trevligt denna gång (och på tiden) är att serien dessutom fokuserar liite mer på barnen i familjen. Dottern Paige (Holly Taylor) börjar mer och mer ifrågasätta vardagen…precis som en trulig tonåring? Och, dessutom börjar hon intressera sig alltmer för sin familjs bakgrund. Aj, inte bra!
När Paige också plötsligt hittar ett intresse som går helt stick i stäv med föräldrarnas syn på ideologi och syn på livet…ja då är det upplagt för hätska diskussioner hemma i köket.

Som vanligt lyckas serieskaparna förmedla en liten del av det rätt jobbiga dubbelliv våra huvudpersoner måste leva. Kanske man kunde önska sig lite mer av den varan? En av de stora logiska luckorna i hela upplägget för serien är ju naturligtvis att både Philip och Elisabeth lite hur som helst plötsligt kan lämna förorten för att ge sig ut på något obskyrt uppdrag. Och speciellt när paret tillsammans håller på med något hemligt….hur löser de det med vardagskvällarna hemma hos barnen…? Nåväl, låt oss inte fastna i det. Det är ju en av seriens grejer man liksom bara får köpa…och istället fokusera på paret Jennings öden och äventyr i den amerikanska förorten.

3 4

Hos FBI fortsätter parets granne Stan (Noah Emmerich) att jaga spioner. Nu har han ju dessutom fått in en liten fot hos den ryska ambassaden och en möjlig mullvad som kan hjälpa honom. Men frågan är kanske vem som spelar vem?

Serien fortsätter att leverera dramatik och lite spänning på ett bra sätt. Säsongen är ganska mörk, och sätter framför allt vårt agentpar i fokus som tvivlare på vad de egentligen håller på med. Speciellt Elisabeth, som från början varit en fanatisk hatare av väst….börjar alltmer ifrågasätta sin egen uppgift. Philip har ju sedan länge haft de funderingarna. Dessutom måste han ju fortsätta jonglera sitt minst sagt märkliga dubbelliv på en annan front.

7 6

Säsong 2 kommer i 13 avsnitt, och här bakas in en längre storyarc som kommer att påverka parets tillvaro genom hela säsongen. Så till den grad att hela deras hemlighet hotas av en oväntad motståndare. Och frågan att ställa sig ännu en gång i dessa tider av det kalla kriget;….vem kan man egentligen lita på?

Rhys och Russell är fortfarande mycket bra som paret Jennings. Speciellt Keri Russell har skakat av sig den naiva och oskuldsfulla stämpel hon möjligen fick i och med genombrottet med Felicity en gång i tiden. Här är hon både stentuff, härdad, härjad och drar sig inte för att både kasta kläderna och förföra sina ”offer” med ”honeytrap-sex” om det behövs. Elisabeth har ända sedan seriens start antagit skepnaden av den mörka, konservativa och diehard-trogna agenten. Philip är mer en flexibel produkt av tiden och dess strömningar. Dessutom har han sedan länge börjat ifrågasätta sin uppgift för moderlandet. Något som alltså även i denna säsong tycks leta sig in i sinnet hos Elisabeth.
Och som känns lite bra för säsongen. Helt plötsligt är inte allt så svart eller vitt längre för båda våra huvudpersoner.

2  untitled

Säsongen rullar på i maklig fart. Aha-känslan över konceptet är inte lika stark den här gången. Kanske av förklarliga skäl. Vill man går det att reta sig på vissa logiska luckor i vardagen, och att paret Jennings tycks kunna flänga fram och tillbaka lite hur de vill…och de tycks vara mästare på att förklä sig i helt felfria peruker och attiraljer. Rena Mission:Impossible-stilen där då och då!

Trots det underhållande serie, som dessutom travar vidare mot säsong 3 efter en sedvanlig intressant säsongsfinal..då ytterligare ett hot på parets himmel presenteras. De gånger säsongen känns som att det går på tomgång är när fokuset ligger på agent Stan hos FBI…och hans problem både på jobbet och hemma i privatlivet. Inte Emmerich´s fel som gör vad han kan med sin agent. Kanske mer hos manusfolket..som inte riktigt vet vad de vill med figurerna…?

Fortsatt kombo av drama, rätt tuffa våldsamheter och ett ständigt ifrågasättande. Lägg till detta en snygg skildring av det svunna 80-talets början. Speciellt i detaljerna. En underhållande serie i det stora hela…trots denna kanske lite svagare säsong 2.

Självklart siktar jag in mig på den tredje säsongen. Vem vet, kanske Philip övertalar Elisabeth att byta sida….!?

  

a2

Sommarklubben: Tears of the Sun (2003)

Tears_posterDet finns säkerligen en del att tycka om regissören Antoine Fuqua.

Ett är dock säkert, karln är inte skraj för att hoppa mellan genrer och stilar; King Arthur, Training Day, Shooter, Southpaw. Och så denna, dagens sommarklubbare som sätter en bister och slimmad Bruce Willis som ledare för ett gäng commandos (SEAL?) på uppdrag i Nigeria. Inbördeskrig, stammar som tar livet av varandra, infekterat värre och västmakterna (läs: USA) har som mission att rädda alla utländska medborgare ur det krigiska helvetet som hotar.

In på banan med Brucan och hans crew. Målet för räddningsoperationen är den kvinnliga läkaren Kendricks (Monica Bellucci) som jobbar vid en missionstation i bushen. Allt skiter sig givetvis (som det ofta gör i rullar som dessa) och snart är istället ett helt följe nigerianska flyktingar under ledning av Willis på väg genom djungeln mot säkerheten innanför Kameruns gräns. Resan dit blir förstås jobbig, dramatisk och våldsam.

Jaja, det är såklart en och annan stabil klyscha som trycks in i storyn…MEN…Fuqua ska också ha cred för att han med synnerligen obehagliga och dramatiska actionsekvenser belyser de fruktansvärda folkmord och grymheter som den afrikanska befolkningen ständigt genom åren tycks begå mot varandra. Oavsett vilket land det handlar om.
Kan man bortse från den sorgliga eftersmak som vissa scener lämnar efter sig, finns det också gott om spänning och snygga sekvenser. Willis är nedtonat tuff, typ surmulen…men aldrig för ett ögonblick för vek för att välja det rätta att göra. Trots att det egentligen bara betyder näst intill katastrofala problem för de tuffa grabbarna från väst. Och se, där hittas också gamle Cole Hauser som sidekick till Willis. Filmkemin mellan just Bruce och Monica Bellucci är kanske inte den bästa här, men skit i det då filmens övriga handling väger upp så det räcker.

Ingen renodlad krigsrulle. Mer ett snyggt tillverkat krigsdrama.
Och som vanligt är jag lite svag för regissörens sätt att använda färgerna i det visuella arbetet. Här blir man inte besviken.
Stabilt.

Språngmarsch i sommarnatten.