Bridge of Spies (2015)

21089290645_4b98138119_oEn ny Spielbergare minsann.
Som tar avstamp i verkliga händelser. BOATS-hysterin från 2015 håller i sig.

Frekventa besökare här på bloggen vet ju vid det här laget att herr regissör Steven Spielberg är en omtyckt sälle. Kan man säga att han är ett household name i den omtalade boken? Ja det kan man.

Här får Spielberg återigen chansen att visa upp varför han är en stabil och pålitlig historieberättare. Nu kommer en del att muttra att det minsann är samma gamla Hollywoodska stuk på dagens manus. Samma patriotiska smet inlindat i musikaliska stråkar och tillrättalagda kontrollpunkter i manuset. Jag säger: so what?
Vet man inte om detta när man börjar titta på en film som den här…tja få får man nog skylla sig själv. Spielberg har sin patenterade stil att berätta film på, ytligt eller inte…ingen kan dock hävda att mannen inte kan hantera mediet på bästa sätt för att skapa underhållning för de investerade miljonerna. Idag dessutom med ett manus som bla bär bröderna Ethan och Joel Coens signum. Bonus!

Året är 1957 och den ryske spionen Rudolf Abel har precis gripits i USA, en rättegång står för dörren och ”mannen på gatan” kräver dödsstraff för den hatade spionen. Det kalla kriget har väl aldrig personifierats bättre. Men även en gripen spion har rätt till ett försvar, om än skenbart sådant. Uncle Sam ”kräver” att försäkringsadvokaten James Donovan (Tom Hanks) tar sig an fallet…det handlar ju ändå bara om en formsak. Fallet är ju redan klappat och klart så att säga. Om det inte hade varit för Donovan då. Som plötsligt börjar fundera i både banor om mänskliga rättigheter och framtida smarta strategier i den alltmer eskalerande rivaliteten mellan öst och väst.

När så plötsligt den amerikanske piloten Francis G Powers skjuts ned över Sovjet i sitt spionplan U2, uppstår ett delikat förhandlingsläge där den listige Donovan kommer att spela huvudrollen i en utväxlingshistoria som innehåller det mesta man kan kräva av en kalla-kriget-thriller. Framför allt ett Berlin i början på 1960-talet komplett med checkpoints och den avskydda Muren som är under uppbyggnad.

Spielberg visar återigen att han är en historieberättare av yppersta klass. Just scenerna från Berlin andas historiens vingslag och realism. Jag har inga som helst problem med att dras med i den snåriga storyn. Donovan får bege sig både en och två gånger in i ett dystert Östberlin där förhandlingar med besvärliga ryssar väntar. Coen-brödernas manus bjuder dessutom både på iskall spänning och lite oväntad humor av bästa mörka märke.
Just att storyn har förmågan att vara vässad…trots att historieböckerna redan beskrivit händelserna och dess upplösningar mer än en gång genom åren….blir det både rafflande och nervigt. Eller beror det kanske mest på att Spielberg är så bra på att berätta med bilder, och därmed lurar sinnena till denna känsla?

bridge-of-spies-03_0

regn, gamla bilar…och gubbar i hatt!

Det är dialogdrivet värre, och dagens man Tom Hanks gör det förstås så stabilt som kan förväntas. Ännu ett samarbete med Spielberg således, och det känns som om gubbarna kan varandra vid det här laget. Teaterskådisen Mark Rylance gör spionen Abel till en man att fatta tycke för, där även Donovan tycks hitta en märklig form av vänskap med den ryske spionen…som får sitt klimax i filmens finalscener i ett vintrigt Berlin.

Det här en solid dramathriller. Kanske inte en av Spielbergs absolut bästa om man ska börja jämföra, men tillräckligt bra och så pass snyggt gjord i detaljer och känsla att jag inte har några som helst problem med de eventuella avstickare från verkligheten som gjorts här.

Gillar man Kalla-Kriget-intriger och dess snåriga turer är det här en ganska perfekt rulle.
Dessutom spotlight på en gubbe man verkligen inte hade nån koll på, och kanske än mer intressant är Donovans fortsatta liv EFTER händelserna i dagens rulle.
Men det går att läsa mer om på annat ställe på nätet. Förstås.

Tryggt stabil rulle från ett ess i filmskapande.
Hollywoodslisk eller ej.

Self/less (2015)

selfless_posterJahapp, i dagens betraktelse återigen dags för lite man vs nature.

Att lura tiden, naturens gång.
Vet vi ju att man icke ska ge sig på. Ändå finns det hela tiden nya möjligheter till detta obskyra företag i mänskliga handlingar. Något som rikingen och dödssjuke Damian (Ben Kingsley) får span på. En möjlighet att byta sin sjuka, gamla, kropp mot en ny ung variant. Och hans sinne, medvetande och…själ (?)…tja den liksom bara ”skjuts över” i nån märklig apparat. Fråga mig inte hur EXAKT detta går till (filmen skiter rätt mycket i att förklara det också. Det bara…händer. Tack och bock.) Kravet är förstås att Damian måste starta ett nytt liv med sin nya kropp och officiellt låta ”gamlingen” Damian dö.

Sagt och gjort. Nya kroppen ser ut som Ryan Reynolds och första tiden är det high life för spjuvern Damian. Han tar igen allt vad han saknat av fester, kvinnor, vin och sång. Medaljens baksida är att Damian drabbas av ”syner” från ett…annat liv. Förklaringen från den hemlige doktorn Albright (Matthew Goode) som leder det lika hemliga företaget..är att det handlar om att hans medvetande måste anpassa sig till den nya kroppen…och ibland därför trollar fram hallucinationer.
Jaja, det tror ju både jag som tittar och Damian själv vad vi vill om. Dagens huvudperson är av den nyfikna naturen så självklart börjar han snoka lite i vad det är han givit sig in på. Och såklart, lyfter man på för många stenar…KAN det slå tillbaka på otrevligt sätt.

Det är alltså den visuellt spännande filmmakaren Tarsem Singh (The Cell) som står för regin idag. På ett manus av det spanska brödraparet David och Alex Pastor (Carriers). Och kanske förvånar Singh mest den här gången genom att INTE vara visuellt spännande. Tvärtom blir detta en ganska klyschig, hederligt tillverkad leta-efter-lösningen-thriller…sådana som Hollywood kan kränga ur sig i parti och minut på ren rutin. Därmed inte sagt att dagens variant är dålig på något sätt. Bäst kanske i första delen när Singh och bröderna Pastor ställer de flummiga frågorna om livet och medvetandet. Andra hälften är mer rak och våldsam action.

selfless

hantera puffra som ett ess..comes with the new body

Stora lasset dras av Ryan Reynolds som sanningssökare, och han gör det bra. Eller, han är inte dåligt på något sätt även om han inte glänser i rollen. Matthew Goode som mysko doktor gör en typisk Goode-luring. Visst har han väl lite väl ofta dykt upp i sådana roller den sista tiden..? Ben Kingsley har topbilling i rollistan men är bara med i kanske 15 minuter och hinner knappt börja skådespela innan han förpassas ut i kulissen. Lite synd kanske på en snubbe av Kingsleys kaliber. Mest onödig i dagens story är nog ändå Natalie Martinez som Reynolds kvinnliga sidekick Madeline. Hon blir bara ett bihang till hjälten och får aldrig chansen att visa vad hon går för.

Jaja, man kan inte få allt.
En stunds underhållande och ändå stabilt tillverkad thriller är det dock. Regissör Singh verkar ha struntat för ett ögonblick i sina konstnärliga ambitioner, och satsar mer på rak och enkel action. Med ett och annat lurigt inslag förstås. Och som sagt, det behöver inte alls betyda att resultatet blir kackigt.

Jag har inga problem med den här rullen och underhållningen som ges.

TV-Landet: The Americans – säsong 2 (2014)

TheAmericans_1Säsong 2 kör på och tar vid nästan exakt där första säsongen slutade.
Det var ju sannerligen ett stirrigt läge då, och här drar tillvaron igång igen för våra helylleamerikaner som egentligen är ryska agenter.

80-talet fortsätter att rulla på och Philip (Matthew Rhys) fortsätter att lockas mer och mer av den amerikanska livsstilen. Samtidigt måste han också nu oroa sig för frugan Elisabeth (Keri Russell) och hennes tillstånd, både fysiskt och psykiskt. Elisabeth framhärdar i den kommunistiska övertygelsen och har inget till övers för Philips alltmer tveksamma inställning till tillvaron. Saker är dock på väg att hända som kommer att sätta både familjen i fara, och hela det hemliga agentnärverket under luppen på ett sätt som inte direkt är önskvärt.

 5

Trevligt denna gång (och på tiden) är att serien dessutom fokuserar liite mer på barnen i familjen. Dottern Paige (Holly Taylor) börjar mer och mer ifrågasätta vardagen…precis som en trulig tonåring? Och, dessutom börjar hon intressera sig alltmer för sin familjs bakgrund. Aj, inte bra!
När Paige också plötsligt hittar ett intresse som går helt stick i stäv med föräldrarnas syn på ideologi och syn på livet…ja då är det upplagt för hätska diskussioner hemma i köket.

Som vanligt lyckas serieskaparna förmedla en liten del av det rätt jobbiga dubbelliv våra huvudpersoner måste leva. Kanske man kunde önska sig lite mer av den varan? En av de stora logiska luckorna i hela upplägget för serien är ju naturligtvis att både Philip och Elisabeth lite hur som helst plötsligt kan lämna förorten för att ge sig ut på något obskyrt uppdrag. Och speciellt när paret tillsammans håller på med något hemligt….hur löser de det med vardagskvällarna hemma hos barnen…? Nåväl, låt oss inte fastna i det. Det är ju en av seriens grejer man liksom bara får köpa…och istället fokusera på paret Jennings öden och äventyr i den amerikanska förorten.

3 4

Hos FBI fortsätter parets granne Stan (Noah Emmerich) att jaga spioner. Nu har han ju dessutom fått in en liten fot hos den ryska ambassaden och en möjlig mullvad som kan hjälpa honom. Men frågan är kanske vem som spelar vem?

Serien fortsätter att leverera dramatik och lite spänning på ett bra sätt. Säsongen är ganska mörk, och sätter framför allt vårt agentpar i fokus som tvivlare på vad de egentligen håller på med. Speciellt Elisabeth, som från början varit en fanatisk hatare av väst….börjar alltmer ifrågasätta sin egen uppgift. Philip har ju sedan länge haft de funderingarna. Dessutom måste han ju fortsätta jonglera sitt minst sagt märkliga dubbelliv på en annan front.

7 6

Säsong 2 kommer i 13 avsnitt, och här bakas in en längre storyarc som kommer att påverka parets tillvaro genom hela säsongen. Så till den grad att hela deras hemlighet hotas av en oväntad motståndare. Och frågan att ställa sig ännu en gång i dessa tider av det kalla kriget;….vem kan man egentligen lita på?

Rhys och Russell är fortfarande mycket bra som paret Jennings. Speciellt Keri Russell har skakat av sig den naiva och oskuldsfulla stämpel hon möjligen fick i och med genombrottet med Felicity en gång i tiden. Här är hon både stentuff, härdad, härjad och drar sig inte för att både kasta kläderna och förföra sina ”offer” med ”honeytrap-sex” om det behövs. Elisabeth har ända sedan seriens start antagit skepnaden av den mörka, konservativa och diehard-trogna agenten. Philip är mer en flexibel produkt av tiden och dess strömningar. Dessutom har han sedan länge börjat ifrågasätta sin uppgift för moderlandet. Något som alltså även i denna säsong tycks leta sig in i sinnet hos Elisabeth.
Och som känns lite bra för säsongen. Helt plötsligt är inte allt så svart eller vitt längre för båda våra huvudpersoner.

2  untitled

Säsongen rullar på i maklig fart. Aha-känslan över konceptet är inte lika stark den här gången. Kanske av förklarliga skäl. Vill man går det att reta sig på vissa logiska luckor i vardagen, och att paret Jennings tycks kunna flänga fram och tillbaka lite hur de vill…och de tycks vara mästare på att förklä sig i helt felfria peruker och attiraljer. Rena Mission:Impossible-stilen där då och då!

Trots det underhållande serie, som dessutom travar vidare mot säsong 3 efter en sedvanlig intressant säsongsfinal..då ytterligare ett hot på parets himmel presenteras. De gånger säsongen känns som att det går på tomgång är när fokuset ligger på agent Stan hos FBI…och hans problem både på jobbet och hemma i privatlivet. Inte Emmerich´s fel som gör vad han kan med sin agent. Kanske mer hos manusfolket..som inte riktigt vet vad de vill med figurerna…?

Fortsatt kombo av drama, rätt tuffa våldsamheter och ett ständigt ifrågasättande. Lägg till detta en snygg skildring av det svunna 80-talets början. Speciellt i detaljerna. En underhållande serie i det stora hela…trots denna kanske lite svagare säsong 2.

Självklart siktar jag in mig på den tredje säsongen. Vem vet, kanske Philip övertalar Elisabeth att byta sida….!?

  

a2

Sommarklubben: Tears of the Sun (2003)

Tears_posterDet finns säkerligen en del att tycka om regissören Antoine Fuqua.

Ett är dock säkert, karln är inte skraj för att hoppa mellan genrer och stilar; King Arthur, Training Day, Shooter, Southpaw. Och så denna, dagens sommarklubbare som sätter en bister och slimmad Bruce Willis som ledare för ett gäng commandos (SEAL?) på uppdrag i Nigeria. Inbördeskrig, stammar som tar livet av varandra, infekterat värre och västmakterna (läs: USA) har som mission att rädda alla utländska medborgare ur det krigiska helvetet som hotar.

In på banan med Brucan och hans crew. Målet för räddningsoperationen är den kvinnliga läkaren Kendricks (Monica Bellucci) som jobbar vid en missionstation i bushen. Allt skiter sig givetvis (som det ofta gör i rullar som dessa) och snart är istället ett helt följe nigerianska flyktingar under ledning av Willis på väg genom djungeln mot säkerheten innanför Kameruns gräns. Resan dit blir förstås jobbig, dramatisk och våldsam.

Jaja, det är såklart en och annan stabil klyscha som trycks in i storyn…MEN…Fuqua ska också ha cred för att han med synnerligen obehagliga och dramatiska actionsekvenser belyser de fruktansvärda folkmord och grymheter som den afrikanska befolkningen ständigt genom åren tycks begå mot varandra. Oavsett vilket land det handlar om.
Kan man bortse från den sorgliga eftersmak som vissa scener lämnar efter sig, finns det också gott om spänning och snygga sekvenser. Willis är nedtonat tuff, typ surmulen…men aldrig för ett ögonblick för vek för att välja det rätta att göra. Trots att det egentligen bara betyder näst intill katastrofala problem för de tuffa grabbarna från väst. Och se, där hittas också gamle Cole Hauser som sidekick till Willis. Filmkemin mellan just Bruce och Monica Bellucci är kanske inte den bästa här, men skit i det då filmens övriga handling väger upp så det räcker.

Ingen renodlad krigsrulle. Mer ett snyggt tillverkat krigsdrama.
Och som vanligt är jag lite svag för regissörens sätt att använda färgerna i det visuella arbetet. Här blir man inte besviken.
Stabilt.

Språngmarsch i sommarnatten.

 

Stonehearst Asylum (2014)

Går också i vissa läger under namnet Eliza Graves.

Så, vad har vi här då? Jo en rejäl stilistik övning och uppvisning i murrigheter och falskspel.
Allt mot en bakgrund av ett försvinnande 1800-tal.

Det nya seklet står för dörren när den unge läkaren Edward (Jim Sturgess) anländer till det hotfullt dystra mentalsjukhuset Stonehearst mitt ute i den engelska glåmiga ödemarken. Den nybakade doktorn hoppas på lite praktik och att bedriva diverse avhandlingar om hur psykvården i landet fungerar så här på upphällningen av de epoker av upplysning och romantik som genomsyrat 1800-talet. Perfekt läge att fördjupa sig i brustna sinnen och olyckliga själars lidande med andra ord!

Den belevade chefsdoktorn Lamb (Ben Kingsley) utlovar både digra tillfällen för Edward att studera patienter, men också att uppleva en ny sorts metod i behandlingen. Kanske rentav en sensationell framtida behandlingsform? Klart den unge läkaren dras till detta, men kan dock heller inte låta bli att känna en sorts märklig olust innanför väggarna.
Som att något ändå är..fel. Och varför kan han inte ta ögonen från den märkliga patienten Eliza (Kate Beckinsale)?

Många frågor, och ännu mer gåtfulla sådana dyker upp längs resans gång. Till det yttre en rulle som förklär sitt drama i 1800-talskläder och möblemang, komplett med mystiska korridorer, trånga och mörka prång, knasiga freaks inlåsta till höger och vänster. Inte helt oväntat bygger dagens manus på en kortnovell av Edgar Allan Poe. Här finns mystiken, dramatiken, de olustiga vibbarna. Plus ett och annat intressant inspel om tidens vårdsystem…om att de som vårdar med olustiga metoder i själva verket är galnare än de som sitter inlåsta? Den stiffe Edward blir alltmer konfunderad av doktor Lambs sätt att bedriva vård på bygget. Och mer intriger väntar när han börjar leka amatördeckare i mörkret! Hoppsan. Vem kan lita på vem? Saker ställs på spets, dramat tilltar och han har fortfarande ohyggligt svårt att slita blicken från den vackra men mystiska Eliza. Ojoj..

vissa patienter ÄR ju snyggare än andra

Regissören Brad Anderson (The Machinist) fångar ändå det obehagliga lite murriga och ogästvänliga. Trots Ben Kingsley´s jovialiska värdskap och försäkran om att stället minst av allt är farligt. Kingsley gör för övrigt en av sina bättre insatser på länge. Sturgess som storyns protagonist snubblar mest över gåtor och luriga vinklingar…men har kanske ändå nåt att komma med när det drar ihop sig? Till och med Michael Caine hoppar in i storyn en stund, den pålitlige räven! Perfekt att casta honom i storys som denna förstås. Liksom Brendan Gleeson! Men han är med för lite!

Inget gotiskt drama utan sina sedvanliga tvister, och nog finns en och annan inbakad här också. Tålmodiga som suttit kvar behöver icke bli besvikna.

Filmen i sig bjuder kanske inte på något nytt och fräscht, men utförandet och stilen OCH det visuella med sina detaljer och finlir….gör att iaf jag finner rullen både nöjsam och underhållande ända in i mål.
Och kom igen, vem kan motstå konstigheter på ett mentalsjukhus!?

Sommarklubben: Disturbia (2007)

disturbiaRullen som kom precis i skarven då Shia LaBeouf snart skulle bli superkändis med Transformers.
Och kanske innan han lade sig till med divamanér.

Här är han hormonstinne Kale som har problem med att anpassa sig efter att pappan omkommit i en trafikolycka. Bråk och handgemäng i skolan leder till att Kale får husarrest med fotboja över sommaren och vips försvann alla planer på beach, bärs och brudar. Istället får han se fram mot oändligt många timmar inom hemmets väggar, till mammans (Carrie-Anne Moss) hårt prövade tålamod.

Vad gör man då? Jo i sann Hitchcock-anda kan man ju alltid smygspana på grannarna i villakvarteret…och kanske speciellt på nyinflyttade grannens unga dotter Ashley (Sarah Roemer).
Här har vi en riktig sommarrulle. Fjäderlätt och bagatellartad, men underhållande medans den rullar. För grejer börjar hända när Kale får för sig att hans andra granne, den tystlåtne Mr Turner (David Morse) kanske..kanske inte….har nåt att göra med unga kvinnors försvinnanden i bygden. Kale och Ashley blir med ens amatördeckare, och sådant kan ju som bekant ställa till det. Dessutom har ju Kale den räliga elektroniska bojan som begränsar hans rörelsefrihet

Lite tonårsstakeout, lite romans, lite spänning, lite flabbhumor.
Inget nytt under förortssolen. Mer en sorts behaglig blandning av Hitch´s Fönstret mot Gården och Tom Hanks-rullen The Burbs. Trots det lite tramsiga anslaget till en början tar sig spänningen vartefter.
Trots att man egentligen redan vet allt från början.

Tjuvkik i sommarnatten.

 

Run All Night (2015)

Liam Neeson tycks ha fastnat i facket och drar än en gång på sig en sliten skinnjacka och är sådär lagom halvalkat sliten som människa.

Som före detta torpeden Jimmy Conlon i New York är livet allt annat än kul. Hans son Mike (Joel Kinnaman) har tagit avstånd från farsgubben, alla hans gamla vänner är borta. Den enda som tycks hysa några ömma känslor för den gamle revolvermannen är gangsterbossen Maguire (Ed Harris) som är barndomskamrat med Conlon.

MEN, som det heter, things are about to change.
En ödesdiger natt, jultider och allt, blir det kaos och våldsamheter. Magurie har en son som är ett svin och sådant straffar sig alltid på ett eller annat sätt. Mike hamnar mitt i smeten…och den enda som kanske kan styra upp det hela är förstås gamle räven Conlon. Även om det innebär att han måste ta sig an sin gamla buddy Maguire, vilken lever efter devisen ”öga för öga”….

Jahapp, inget nytt under solen här såklart.
Mer en rustik och dyster thrillerhistoria som försöker sig på lite familjedrama och lättviktsmoral. Vad sönerna ställer till med…….. får farsorna städa upp liksom.

ran23

gubbarna snor ”Heat” rakt av

Neeson spelar förstås de här rollerna på ren rutin och behöver inte anstränga sig speciellt mycket. Det räcker ju liksom att han visar sig och väser några väl valda haranger så blir det bra. Det här blir gubbens tredje samarbete med regissören Jaume Collet-Serra efter Unknown och Non-Stop, och spanskregissören har rätt bra koll på drivet i storyn ändå. Även om historien som sådan kanske inte är så där jättemycket att hurra för.

Nu är ju jag ändå rätt svag för gangstriga storys som utspelas i neonlysande storstäder, så därför är jag kanske extra förlåtande. Visst, man har såklart sett allt förut, men i brist på nya upplevelser går det alltid att glädja sig lite åt att Ed Harris alltid är sevärd, att lite våldsamma shootouter aldrig är fel, att en biljakt i Queens är jäkligt snyggt filmad. Eller att våran Frank Wagn…flåt..Joel Kinnaman inte alls gör bort sig som den hårt prövade sonen i familjen Conlon.

Neeson bjuder på en äkta Neeson-rulle. På gott och ont.
Eftersom jag är larvigt svag för den sträve nordirländaren har jag såklart inte tråkigt här och kanske är den tredje, lite svaga, betygsstjärnan avsedd för honom….?

 

Terminator: Genisys (2015)

Någonstans var det väl ändå oundvikligt att det skulle komma en ny installation i den berömda sagan till slut. Och varför inte? Nu när gamlingen Arnie Schwarzenegger inte behöver bry sig om politiken längre, har fuckat upp sitt äktenskap och kan leva gott på pensionsstålar.
Klart han kan ställa sig framför kameran som robot igen!

Det första jag och brorsan säger till varandra när det tänds upp i biosalongen är; ”fan, det var ju bättre än man kunde tro.”
För precis så är det. Jag kan ärligt säga att det var mer oro än pepp innan filmens premiär. Känslan av att det skulle bli nån sorts stentrist, halvhjärtad version av en sedan länge svunnen era.
Och trailern lovade ju inte gott direkt heller.

Just därför, gott folk, blir det istället en rackarns trevlig stund i biomörkret ihop med karaktärer jag känner sen förut,om än i annorlunda form! För så är det ju! Allting ställs på ända här, och hela sagan as we know it tar en HELT ny vändning!
Upplägget är annars detsamma, vi återvänder till och med till gammal beprövad mark; John Connor (nu i Jason Clarke´s skepnad) skickar tillbaka Kyle Reese till 1984 för att skydda Sarah Connor…men det är tusan ett HELT annorlunda -84 som den hjältemodige Reese hamnar i! Och annorlunda för oss som tittar! Saker är ju inte alls som de brukade! Sarah är varken hjälplös eller ovetande om vad som väntar henne! Damn, hennes bästa vän är ju till och med en….Terminator!! WTF!?!

Jaja, det är förvirrande men ändå inte. Folket bakom kameran, med regissör Alan Taylor i främsta ledet, har fattat grejen. Det går inte att uppfinna hjulet mer än en gång. Här handlar det istället om att förfina och flörta med tider som varit,och jag vill påstå att det lyckas på ett både charmigt (blinkningarna till de andra filmerna) och det lekfulla sättet att ta sig an den alernativa framtiden. Och när till och med James Cameron själv ger filmen sin ”välsignelse”…ja då fattar man ju att denna femte rulle i serien ändå måste ha ”nåt”.

skiter numera i politiken, bistrare än nånsin

Å andra sidan gäller det också att man släpper all sitt logiska tänkande och inte börjar fundera för mycket på HUR vissa saker kan hända…och vad som händer om det just inte händer…som händer på i scenerna. Ojoj..nu blev det nästan för mycket.

Det bästa med filmen, den återskapar klassiska scener från framför allt första rullen på ett skönt sätt. Fast med lite ny touch.
När rullen tar sig in i outforskad framtid blir det mer standardaction som setts förut. Vilket dock inte behöver vara sååå jäkla illa. Man är förstås lite blasé efter alla år som filmspanare vad gäller effekter.

Arnie då? Han sköter sig förstås. Har till och med en roll som är lite lowkey i sammanhanget? Man kan lita på gubben. Emilia Clarke gör en ny form av Sarah Connor, den tuffare Connor vi mötte första gången i T2 kanske. Drakmamman Clarke har dessutom en viss tuff charm i blicken som är till hennes fördel. Däremot måste man fråga sig hur stolpskottet Jai Courtney ännu en gång lyckats nästla sig i en stor produktion. Senast förstörde han ju Die Hard i Moskva…och här lallar han liksom bara på. Han känns…färglös. Liksom Jason Clarke ofta gör. Okej, han var väl ok i senaste Apornas Planet-rullen (hej igen San Franscisco!)…men här som John Connor…njaee. Han gör jobbet, det är allt.

Var lägger sig då denna del av sagan i ledet? Tja, det får bli på en stabil tredjeplats. Inget kan förstås någonsin hota de två första rullarna om Terminatorn, men av de ”nyare” försöken känns denna som den bättre. Och givetvis krattas manegen för kommande besök i detta märkliga (och flexibla) universum.

Stabil underhållning….om man inte tänker för mycket (eller inte alls) på vad det är som händer när allt händer.

p.s. men fy fan vad HAT man känner mot 3D!!! Ett satans påfund är  vad det är!

The Gunman (2015)

001_gunman_posterFörsta ”officiella” dagen på årets semester 2015 bjuder förstås på ösregn och svikande temperaturer.
Men vad gör väl det när man har ett (nästan) sjukligt intresse för film!
Då klarar man sig alltid!

Precis som Sean Penn, den gamle bävern, gör i början på dagens rulle! Eller vaddå klarar sig…lönnmördartypen Terrier (Penn) är i Afrika, genomför ett tvivelaktigt jobb och lämnar sen landet.
Ett antal år senare brinner det minsann till då någon eller några uppenbarligen försöker ta den nu självrannsakande Terrier av daga medelst våld…den ärrade snipern klarar sig förstås…men måste nu dyka ned i gamla synder för att få klarhet i vem eller vilka som vill se honom stendöd.

Lagom mörkt thrillerdrama regisserat av Luc Besson-skyddslingen och Taken-mannen Pierre Morel. Underlaget är en (såklart) en lagom gåtfull roman, som här omvandlats till knappt två timmars dramadialog med väl avvägda inslag av tung action.

Det mest förvånande med dagens rulle är ändå att Sean Penn tar hand om huvudrollen. Jag trodde annars att Penn blivit nästan lite tråkseriös på äldre dar och mer satsade på regisserande och allvarliga filmer. MEN vaddå, det är ju kul att han bevisar motsatsen här! Dessutom är Penn en sådan pass kompetent skådis att han ger lite tyngd åt rullen bara därför.
Dessutom får man ett par andra rutinerade rävar med på köpet i form av Javier Bardem, Ray Winstone och Idris Elba (i en sån pytteliten roll att det naturligtvis bara är löjligt att ha med hans namn i marknadsföringen).

Annars är det mycket av den typiska europeiska standardformulan för action som bjuds. Och det är förstås rätt man att ratta skutan i form av Morel som har gått i Bessons skola och lärt sig de flesta tricksen.

Veteranen kör gangsta-style på pickadollen!

Det är inte direkt så att jag höjer på ögonbrynen eller klappar händer av förtjusning, men jag har heller aldrig direkt tråkigt. Storyn är lagom intressant, filmen är tillräckligt snyggt gjord, och Penn bär upp sin huvudroll på ett stabilt sätt, för att jag denna första sommarledighetsdag ska vara lite givmild med betyget.
Penn själv håvar in den tredje stjärnan.

Sommarklubben: The Game (1997)

TheGame_posterBiobesöket, när det begav sig, bjöd på intryck som MÄRKLIG, OBEHAGLIG, KONSTIG och ganska SPÄNNANDE.
Återtittar genom åren har mer bjudit in till att lägga märke till detaljer och stämning.
Så även denna senaste återtitt.

Trots att det i grund och botten är en ganska simpel story, lyckas regissören David Fincher verkligen med konststycket att brodera ut det hela till en stunds märkligheter som fortfarande känns lite….obehagliga i sina absolut bästa stunder.

Michael Douglas är ju som klippt och skuren i rollen som den cyniske och ganska bittre affärsmannen Van Orton…vilken strax kommer att få en lurig födelsedagspresent…av sin lillebror (i Sean Penn´s stirriga uppenbarelse). Van Orton blir liksom huvudpunkten i ett märkligt spel, kanske det konstigaste som skådats på år och dag i Hollywood, och den tyngde affärsmannen får lära sig ett och annat om sig själv på kuppen.

Fincher håller det mörkt, mystiskt och ganska oförutsägbart nästan in till finalen.
Bra gjort. Har man en gång sett filmen är den naturligtvis inte lika chockerande som vid första upplevelsen, men det tar rullen å andra sidan igen på att man kan njuta av detaljerna, flowet och den snygga visuella stilen. En säker stilövning av Fincher inför kommande projekt.
Spännande än idag, trots att överraskningsmomentet är borta sedan länge.
Den som ännu inte sett Douglas vedermödor här…är ”in for a treat!!”

Otrevliga överraskningar i sommarnatten.

Avengers: Age of Ultron (2015)

0001_avengers2_posterVi är överens om en sak i bilen hem.
Hulken är den råaste, tuffaste och mest badassiga superhjälten av dem alla.
Han låter de andra stå för tänket, strategin och finliret. Den gröne besten har bara två upggifter; att vara så förbannad man bara kan bli…och ta hand om buset!

I övrigt är det ”Hello again” till de superhjältar vi nu lärt känna i 10+ filmer från Marvels märkliga värld.
Och det börjar utan krusiduller. Direkt. Pang på bara. Effektmaskinen från Hollywood spottar ur sig de krämigaste och färggladaste CGI-galenskaperna som krävs. Så pass att skådisar och vissa delar av storyn liksom helt hamnar i skymundan då och då. Men vad fan, det är ju förväntad full fart från herr Joss Whedon som vet var han har sina hjältar. Och visst, det finns en jädrans cool scen några minuter in i filmen då kameran i ett svep ”hoppar” från hjälte till hjälte för att sedan under någon sekund ”frysa till” och fånga in dem alla på språng! Sådana små scener gillar jag verkligen, som en liten extra välsmakande karamell i den stora gottepåsen.

Annars är det inga större nymodigheter som bjuds. Vi vet ju liksom vad som väntar. Frågan är bara i vilken form det kommer. Nu är det vår vän Tony Stark som efter inledningen inte kan hålla fingrar borta från syltburken, vilket resulterar i att dagens motståndare gör entré på spelplanen; Ultron.
En riktigt svintaskig mördarrobot som dessutom klädsamt nog försetts med James Spaders röst. Nice.

Rätt mycket att styra upp för våra hjältar med andra ord.
Och idag får vi nytillskott i skaran också, Scarlet Witch och Quicksilver…där Elisabeth Olsen funkar kanoners som Scarlet och Aaron Taylor-Johnson mest ser ut som en östtysk dopad idrottsman. Här kommer dom som syskonpar med en märklig backstory, för egentligen är dom ju barn till allas vår gamle bäver Magneto…eller!? Jaja, man ska väl inte fundera för mycket när man glor på sådana här filmer.

Whedon fördelar screentiden rättvist mellan skådisarna och alla får chansen att skina lite i glansen. De försöker sig till och med på att ”varva ned” lite och vara som människor mest…vilket funkar sådär. När storyn för en stund ska lägga over-the-top-känslan åt sidan och bli en ”vanlig” film går plötsligt tempot ned. Turligt nog växlar Whedon och gänget upp igen lagom till den bombastiska finalen som självklart innehåller ALLT som en sådan här rulle ska innehålla!

Rullen är dock på tok för lång, det är min känsla direkt när eftertexterna börjar rulla. Den hade gott kunnat trimmas ned till tvåtimmars-strecket istället för de mastiga 2.20 som spektaklet klockas in på nu.

AOU17

inte bara superhjältar…dessutom spekulerande snillen!

Var hela Avengers-konceptet väljer att ta vägen nu, efter detta äventyr, ska bli mycket intressant att se. Slutet lovar dock gott, och vem som än tar över regipinnen efter Joss Whedon har en rätt rolig väg att börja vandra på. Här torde finnas gott om olika riktningar att ta. Först dock såklart en drös olika stand-alone-filmer som ska matas ut till oss under de kommande åren. Här finns med andra ord fler godsaker att se fram emot.

På nåt sätt känner man sig som kompis nu med Scarlett Johansson, Robert Downey Jr., Chris Hemsworth, Mark Ruffalo, Chris Evans och Jeremy Renner. Kompisgänget som drar in och ställer till med lite festligheter. Värda att hänga med när tillfälle bjuds.

Första rullen om gänget var lite bättre tycker jag.
DET kan å andra sidan bero på nyhetens behag. Vem vet? Här vet jag EXAKT vad jag kommer få, och det är liksom bara att checka av listan. Om du som jag gillar hjältarna från Marvel blir du naturligtvis inte besviken på något sätt. Det är en också en sorts trygghet.

Som en av de där goda karamellerna man plockat åt sig innan filmen för att man vet att man kommer tycka om den.

Men visst behöver Hulken en ny och fräsch egen film nu snart!?

Har du missat vad tex Scarlet Fiffi tyckte om hjältegänget läser du det här.

Dessutom har nu också Hawkeye Jojje, Black Sofia och Iron Henke inkommit med sina tyckanden!

återtitten: Outland (1981)

OutlandPosterTitta på gamängen Sean Connery.
Här står han, 51 år gammal, nästan i givakt på filmpostern! Som att han sätter stor ära i att det är just han som har hjälterollen i denna ”rymdwestern”.

Storyn idag kommer från regissören och manusmannen Peter Hyams, i en tid då Hyams var en lirare att räkna med i Hollywood. En person man vände sig till när det skulle vara effektivt, underhållande och tillvaratagande av väl investerade miljoner. För er minnessvaga så kan vi tex sätta ”Capricorn One”, ”2010″, ”Presidio” och den tajta ”Farligt Möte”…på hans CV. Senare delen av 90-talet och framåt har dessvärre varit downhill mest hela tiden vad gäller kvallen på alstren från hans registol.

Här dock, i början på det kulörta 80-talet, gick han omkring och funderade på att göra en nyinspelning på självaste ”Sheriffen från 1952. Denna fina klassiker. Har ni inte sett den så skäms på er! NÅVÄL, början på detta årtionde präglades hårt av att sci-fi-boomen hade fått ett svårt uppsving i och med alster som ”Star Wars” och ”Alien”. Publiken gillade helt enkelt att åka ut i rymden och tjusas av effekter och blippbloppande paneler och trånga korridorer. Driftige Hyams således inte sämre karl än att han kunde komba sin westernidé med rymdtänket…och resultatet blev dagens film!

Connery är polischefen/sheriffen O´Niel, lagens långa arm på Jupiters måne Io. Där finns nämligen en stor gruvbas och hundratals människor som slitarbetar med att utvinna Titanium. Klart detta samhälle behöver lite lag och ordning. Det Stora Bolaget tillhandahåller både sprit och prostituerade för att humöret ska stanna på topp hos de som sliter i gruvorna. På senare tid har dock oroväckande många av dem gått bananas bara sådär, och tagit livet av sig på mer eller mindre otrevliga sätt.
Vadan detta plötsliga tillstånd av sinnessjuka/rymdsjuka? Den rätt nytillträdde sheriffen O´Niel är luttrad och tror inte på att det bara är tillfälligheter att statistiken skvallrar om så många mystiska fall på ganska kort tid.

Som den polis han är, börjar en enmansutredning som ska visa sig bli allt annat än lätt. Kan det vara så att Bolaget tillhandahåller mer än bara sprit och sex för att få sina arbetare att slita hårdare? Bolagets Big Man på plats, Sheppard (Peter Boyle), lyckas vare sig snacka omkull eller muta sheriffen. Tufft läge, och snart får vår man på Io börja se sig om över axeln i varje korridor han beträder. Inte blir det bättre av frun och son lämnat honom för Jorden. Hans enda vän tycks nu vara gruvbasens lätt alkade läkare; doktor Lazarus (Francis Sternhagen).

imagesCAZP7Z5V

en rejäl sheriff har såklart en hagelpumpare!

Hyams måste få cred för sin smarta idé att överföra Sheriffen-temat till rymden. Det är tätt, trångt och lite klaustrofobiskt ensamt för vår hjälte. Regissören har snygg koll på detaljerna och det är ändå nåt visst med gamla datadisplayer som blippar sådär 80-talsaktigt. Här hade man naturligtvis inte hört talas om platta skärmar eller slimmade tangentbord! Tekniknostalgin firar triumfer i nästan varenda filmruta! Att börja syna hur världsrymden ser ut i tidig CGI-form är heller inget man behöver ägna sig åt sådär jättemycket kanske. Betänk att detta är i början på ett årtionde då tekniken ännu inte breakat på den punkten…

På det hela en finfin rymdthriller med en Connery i pigg form. Han har ett fyrkantigt manus att hålla sig till, men det funkar bra. Till och med så här många år efteråt! Det var rätt länge sedan jag såg filmen senast, men den känns ändå ganska fräsch i stilen och utförandet anno 2015.

En trevlig återtitt helt enkelt!

3 sidor av samma mynt: att vara siste (?) man kvar på jorden…

Författaren Richard Matheson skrev 1954 romanen I am Legend, vilken märkligt nog fick namnet Varulvarnas Natt (if only..) på svenska!
Naturligtvis har storyn om mannen som tycks vara den siste levande vettiga personen kvar efter en stor epidemi hittat in i filmrummen också, och icke mindre än 3 versioner av romanen har filmats under åren.

Häng med så tar vi en snabb titt på vilka de är!


last_man_on_earth-posterThe Last Man on Earth (1964)

En bister och nervig Vincent Price vaknar upp varje dag i ett framtida ex-samhälle där katastrofen är ett faktum.

Så länge solen är uppe kan han ägna sig åt att åka runt och samla mat, teknikprylar och att leta upp de hiskeliga rester av människosläktet som förvandlats till några sorts vampyrer/zombies-light. När han väl hittar en och annan blir det påle genom kroppen-stuket! Och sen bränns kropparna på löpande band i den stora hemska grusgropen där (helvetes)elden tycks brinna oavbrutet. Price har lägligt nog försett rullen med en voiceover som mycket kliniskt berättar om hans tankar.

Här vi kanske annars rullen som är mest trogen romanen, om man ska jämföra de tre filmerna storymässigt. Dessvärre lider rullen svårt av att den är producerad och inspelad i Italien. Price är den enda engelsktalande skådisen, och alla övriga som dyker upp i diverse flashbacks har blivit dubbade. Och inte på det mest snygga sättet. I tillbakablickarna åker Price lite lagom nödbedd till ett sorts labb, där han drar på den vita rocken och stelt börjar ”forska”….dvs glo i ett mikroskop. Annars är det hemmafronten som gäller, där fru och dotter snart blir offer för smittan…

still-of-vincent-price-in-the-last-man-on-earth-(1964)-large-picture

inga objudna gäster tack!

Likaså känns filmen riktigt misshandlad vad gäller klippning och kontinuitet. Ibland kör Price, eller Robert Morgan som han heter här, omkring i en vänsterstyrd bil, för att i nästa klipp stiga ur en högerstyrd. Klantiga misstag som kanske inte var så viktiga i mitten på 60-talet.
Domedagsstämning råder dock ibland och visst fångar filmen stundtals det som romanen varit ute efter. Fast bara lite. Mest retar jag mig på ”billighetskänslan”. Snabbproduktion månne?

Möjligen en föregångare till den kommande zombie-kulturen i Hollywood, men i övrigt är det ganska kackigt.
Trots att Matheson själv var med och jobbade på manuset.

 


the_omega_man_posterThe Omega Man (1971)

En bistert leende Charlton Heston kör runt som en biltjuv i ett framtida (1977!) Los Angeles.

Världen är öde efter den stora epidemin, och  Heston, eller Neville, tycks vara the last man standing. Han susar också runt på dagarna i jakt på mat, teknik och allehanda hjälpmedel som kan komma till pass i hans förskansade boning. Och dit gäller det att dra sig då solen går ned, för då tas gatorna över av de kåpförsedda varelserna ur ”the family”…en märklig samling figurer som mest påminner om de tokar just Heston råkade ut för i Bortom Apornas Planet året innan. Dessa bleka och ständigt solglasögonförsedda filurer (med en ung Anthony Zerbe i spetsen) vill helst av allt utplåna Neville som enligt dem står för det ”gamla och ondskefulla i världen” innan katastrofen ”renade” allt. Jojomen.

22

hårdingen dealar inte med buset i onödan

Neville har dock såklart inga planer på att ge upp, och hobbyforskar på ett botmedel mot viruset som fortfarande härjar. Han är ju gammal arméläkare här gubevars. Viss hjälp kommer i form av den överlevande kvinnan Lisa, Rosalind Cash med kanske 70-talets svåraste afrofrisyr.

Heston tycks gå lite på halvfart, spottar ur sig floskler och Zerbes gäng känns mest som en samling fånar som leker domedagssekt. Klyschorna för en äkta 70-talsrulle står som spön i backen, och har ni aldrig tänkt på hur en rejäl skottsalva ljudmässigt pålagd i efterhand the 70-tish style…låter….så rekommenderas en titt på denna film. Liksom för det faluröda filmblodet som inte sett så knasigt ut sedan jag såg Soldier Blue.

Slött regisserad av Boris Sagal (jepp, Kateys pappa) bjuder den här versionen på en sorts tidstypisk ”kalla kriget-rädsla” och faran om vad som kunde hända i en kärnvapenvärld.
Ganska mjäkig rulle, men Heston som vanligt fyrkantigt stenhård.

 


i_am_legend_posterI am Legend (2007)

Den såklart snyggaste av dem alla. Vilket vi tackar den moderna tekniken för. Det ödsliga New York är sjukt snyggt framställt.
Här flänger Will Smith, med trogen hund som följeslagare, runt och samlar som en hamster. Självklart bor han i snitsigt inredd våning med allehanda säkerhetsarrangemang, komplett med laboratorium i källaren.

För här gäller det också att akta sig för mörkret. De bestar som däri huserar när solen gått ned… är som vildsinta galna monster med stirrande blickar. Och kanske också den största nackdelen med filmen….just CGI-sättet de är framställda på känns FÖR konstgjort och för mycket tv-spel. Annars är det en rejält engagerande story som regissören Francis Lawrence (Hunger Games 2 och 3) presenterar. Smarta flashbacks ger oss Nevilles backstory och hur den stora katastrofen inträffade.

IALD-02688r

upptäckten att klockan redan är kväll!

Smith funkar flawless som ensamvarg, och lyckas till och med peta in lite humor i vissa sekvenser. Tonvikten ligger på rejäl Hollywood-action, men dramat är inte långt borta.

Vi känner igen vissa detaljer och inslag från de övriga filmerna och omarbetningen till denna moderna version funkar ändå rätt ok. Slutet kommer i två versioner, varav filmbolaget valde den som de trodde skulle spela bäst på publikens känslor och engagemang för protagonisten Robert Neville. En stabil version av den murriga historien från ett avlägset 50-tal.
(Såhär skrev jag i min recension av rullen efter första återtitten.)

 


Vill du läsa mer och djupare om Robert Neville´s/Morgan´s öden och äventyr klickar du dig nu med fördel vidare till Sofia som också har kikat närmare på Mathesons arv till populärkulturen, och sedan till Plox som går igenom hela fenomenet med Mathesons verk….innan du avslutar med ett besök hos Jojjenito som tar ett likaledes samlat grepp på filmhistorierna!
Hur är känslan, tycker vi lika om verken…eller diffar vi oss ordentligt? Läs och ta reda på det!

p.s.
Sugen på mer siste-man-kvar-på-jorden-äventyr!?!
Missa INTE tv-serien ”The last man on Earth” (2015) med underbare Will Forte i huvudrollen!
HUMORN!!

The Hunger Games: Mockingjay – Part 1 (2014)

Mokingjay_posterLider av samma trams som upplösningen på Harry Potter-sagan. Detta infernaliska uppdelande av storyn i två filmer.
När det hade räckt med en maffigt avslutande uppgörelse.

Om jag skrev att den förra rullen var en mellanfilm, ber jag att få revidera det uttrycket och istället banka in det i denna film! Här en enda lång transportsträcka fram till vad jag förmodar ska vara upplösningen. Nej, jag har inte läst böckerna.

Här gås det omkring och pratas mest hela tiden. Till tunga backdrops av ruiner, bombade byggnader eller bunkerliknande hideouts. Helt klart satsar dagens manus på att etablera Katniss Everdeen (Jennifer Lawrence) som den STORA hjältinnan, förebilden och inspirationen för det kommande upproret. Tändvätskan. Som en annan Jean D´Arc med andra ord. Katniss har nu hamnat i District 13 efter förra rullens dramatiska slut. Hygglopresidenten här, Coin (en sval men alltid sevärd Julianne Moore), vill att Katniss ska gjuta mod i trupperna och väcka motståndskraften en gång för alla mot den iskalle President Snow (den skönt sinistre Donald Sutherland i tomteskägg) i The Capitol. Dags att befria Panem en gång för alla.

Katniss dras dock med egna problem och funderingar över allt som hänt, och dramatiska åtgärder krävs för att få in henne på ”den rätta vägen” igen. Precis som bloggar-Fiffi funderade, så tycks Katniss sällan bestämma själv vad hon vill/ska göra, och blir istället en bricka i det politiska spelet.

Som sagt, på tok för lång film där det naturligtvis händer för lite i förhållande till speltiden. Dessutom ljuger titeln stenhårt, det spelas sannerligen inga Hungerspel i den här rullen. Past that, done that. Snacka om att producenterna smetar ut allt vad de kan för att casha in på publiken, som nu alltså ”tvingas” uppleva en del 2 av den redan långdragna storyn. Money talks.

SS_D7-2805.dng

det promeneras, pratas, promeneras..och pratas igen

Trots dessa flaws jag sitter och retar mig på, konstaterar jag också att Hunger Games är den saga jag faktiskt tycker rätt bra om i detta YA-träsk. Allt känns lite vuxnare, lite tuffare, lite råare..och lite mer politiskt. Min spontana känsla i dagens rulle är att romantiken och det naiva sötsliskiga är nedtonat till förmån för det mörka och lite tyngre ämnet om frihet och förtryck. Samma regissör som förra gången, Francis Lawrence, och han sätter scenerna rätt bra. Det är inte hans fel att historien ska dras i långbänk med ännu en film. Jennifer Lawrence fortsätter också att gå hem hos mig som Katniss. Hon har karisma och…”känns”. Annat mot övriga brudar i diverse YA-skit som ska upptäcka sina ”gåvor”. Lawrence utklassar alla! Lätt! I övrigt trycks de andra in med obligatoriska minuter i rullen, Josh Hutcherson, Liam Hemsworth, Philip Seymour Hoffman, Woody Harrelson. Ryckiga roller alla och de känns verkligen inknöade. Förhoppningsvis blir det lite mer flow i sista rullen.

Således, en transportsträcka till film. Som lägger upp allt inför den sista showdownen (?) Trots denna dialogtunga del, varvad med lite habila actionscener, trivs jag rätt bra ihop med Katniss. Det som filmen faktiskt lyckas med är just att spä på nyfikenheten inför del 2, och hur man ska kunna störta den rälige Snow i sitt palats. Att man sedan antagligen inte kommer undan att den rosaskimrande romantiken kommer att flöda igen..är väl nåt man får svälja. Det är ju trots allt YA vi snackar om.

Jag belönar personligheten Katniss med att hålla fast vid en betygstrea.
Även om den fladdrar lite.

The Imitation Game (2014)

001_IG_posterHistorien skrivs alltid av vinnarna. Den gamla floskeln är gångbar i ur och skur. Och skriver man inte den exakta sanningen går det alltid att salta den lite. Effekten blir ju så mycket bättre. Eller?

Jag vet sannerligen nästan ingenting om mattesnillet Alan Turing, snubben som ”knäckte” Enigma-mysteriet under andra världskriget. Här är alltså filmen om honom. En BOATS i form av drama med lite…mysterie/äventyrsinslag…? Turing var en märklig sälle, det fattar jag ju rätt snabbt. Här då in med ”The Batch”, Benedict Cumberbatch, som gör honom precis så kufisk och utanför the comfort zone som man väntat sig. Cumberbatch blir en blandning av dels sin paradgubbe Sherlock och ”Sheldon” från The Big Bang Theory. Knäppt kanske, men så är känslan när jag ser Turing härja och ha sig bland de medarbetare han fått hos brittiska säkerhetstjänsten för att försöka knäcka koden till den åtråvärda tyska Enigma-maskinen under hösten 1939.

Det bästa först; rullen följer standarden för ett genomarbetat engelsk drama med detaljmiljöer och vass, ironisk, dialog (underbart när stabile Charles Dance som surmulen stabschef torrt hänvisar till Hitler som ”that chap in Germany…”!). Detta trots att regissören är hämtad från Norge (Morten Tyldum som gjorde Huvudjägarna) minsann! Rutinerat hantverk, och manuset trycker in den nödvändiga spänningen mot slutet när Turing och kamraterna kanske/kanske inte närmar sig maskinens hemlighet. Annars är det mest drama om människan Turing. The Batch spelar genuint och flawless, det enda jag kan känna är att skådisen tycks ha gjort det till sin grej att spela just konstiga kufar…kan det ligga honom i fatet i framtiden?
Desto roligare då att konstatera att Keira Knightley ÄNTLIGEN får en vettig roll. Som Turings kollega Joan får hon lite vettigt material att jobba med och gör en mycket bra insats. Hon känns trovärdig och klarar av att hoppa mellan allvar och den där underfundiga brittiska humorn. Bra gjort Keira! Dessvärre för lite speltid på henne och hon förpassas snart till en backupspelare till strebern Turing.
Stabila (och förväntade insatser) görs också av Matthew Goode, Allen Leech (Downton Abbey) och Mark Strong. Plus den ovan nämnde Dance också förstås.

gänget fattar inte ett jota av regissörens skrivna instruktioner på norska…

Det mindre bra med filmen; av någon anledning kände sig manuset tvingat att varva den vuxne Turings dilemman med de han hade som barn på internatskola. Då dras tempot och fokus ned. Varför envisas man med detta? Ska Turings beteenden ”förklaras” av hans bekymmer som barn? Måste hans utanförskap ”förklaras” via dessa rätt klyschiga scener? Vi får också ett par hopp framåt i tiden, till efter kriget i början på 50-talet, och händelser som skulle komma att påverka Turing för all framtid…och inte till det bättre. Dessa sekvenser känns i så fall mer befogade än de andra scenerna.

Under själva kodknäckeriet är det annars Turing som mest ränner runt och har sina idéer. Som den värsta skrot-Nisse skramlar han fram diverse muttrar, kugghjul och andra elektroniska mojänger och vips har han byggt sig en avkodningsmaskin! HUR EXAKT denna maskin fungerar praktiskt med alla sina processer snuddas bara vid och kanske ska det vara så. Fokus ligger ju trots allt på Turings person. Inte heller är jag person att avgöra hur pass mycket av sanningen som ligger intryckt i den här historien, och framför allt det sätt som kodkäckarna valde att hantera informationen den fick fram. Det känns som att det här är en BOATS med ganska mycket filande på kanter och hörn där man utelämnat en del fakta och praktiska detaljer, naturligtvis för att göra filmen mer tittarvänlig och dramaturgisk.

Underhållningen som bjuds är således engagerande mest hela tiden. Det är snyggt fångade detaljer och skådisarna svajar aldrig i sina roller. Mest av alla lyser förstås Cumberbatch, men hur mycket jag än älskar honom som kuf och mysterilösare både här och i Sherlock…skulle jag nog vilja se honom välja en annan väg i rollvalet då och då.

Rullen tappar en del på karusellerna, men tar hem det på gungorna. Typ.