The Hunger Games: Mockingjay – Part 2 (2015)

hungergamesfinalsmallMen för satan!
Vilket jävla penningmjölkande. Jag skrev det redan i förra rullens rec, det är nästan lite skamligt alltså. Det finns noll, NOLL, historia i den här avslutande delen. Jag lovar.

Ok, låt oss vara på det klara med det gamla klassiska; jag ÄR INTE i målgruppen. Jag veeet. OCH, tanken; satt man nu igenom fyra rullar (med ganska intressant upplägg från allra första början) för att få uppleva detta ANTIKLIMAX till slut. Blä säger jag!

Alla spelar över eller ser jävligt svåra ut. Värst är nog Jennifer Lawrence. Vad fan liksom!?
Och gamle surräven Donald Sutherland då. Lättare lönecheck har väl aldrig inkasserats, men nog hade han väl kunnat få en tuffare…sorti. Tråkmånsen Josh Hutcherson ser mest förvirrad ut hela filmen. Med rätta. Posterboyen Liam Hemsworth bara..är. Vad hade han för funktion i filmen nu igen? Fan vet. Det som skaver mest är att man slösar bort skådespelare som Woody Harrelson, Elisabeth Banks och Stanley Tucci i helt meningslösa småroller. Plus Julianne Moore. Helvete vad hon ska vara svår här. Onaturligt svår.

En gång, i början, gillade jag den här filmserien. När det handlade om just The Games. Snillrika fällor som de tävlande var tvungna att försöka undvika. En sorts luguber framtidsvison om ett samhälle som inte var alltför ointressant förmedlat.

The-Hunger-Games-Mockingjay-Part-2-2015-3-620x330

X-men-outfit!?? You wish.

Nu mot slutet  är det bara en enda mjäkig sentimentalsoppa.
Det finns helt klart icke material till den här sista filmen whatsoever. Basta.

Naturligtvis är skräpet dock inklätt i snygg CGI och effekter. Fan vore det väl annars med så mycket stålars nedplöjda i filmserien. Ibland kan kosmetika dölja de värsta skavankerna. Här är det sannerligen inte så. Men nu är det väl slut på sagan. Hoppas!

Lite synd på en filmserie ändå, den som jag enligt egen utsago tidigare hade lättast att köpa i YA-träsket, att så totalt köra av rälsen.
Det går inte att ge denna rulle godkänt. Nix pix!

Hälsningar från surgubben som drar ned kepsen över öronen. (Hade en jag haft en PartyKanin här hade han blivit sååå jävla förbannad.)

 

 

 

Annonser

The Hunger Games: Mockingjay – Part 1 (2014)

Mokingjay_posterLider av samma trams som upplösningen på Harry Potter-sagan. Detta infernaliska uppdelande av storyn i två filmer.
När det hade räckt med en maffigt avslutande uppgörelse.

Om jag skrev att den förra rullen var en mellanfilm, ber jag att få revidera det uttrycket och istället banka in det i denna film! Här en enda lång transportsträcka fram till vad jag förmodar ska vara upplösningen. Nej, jag har inte läst böckerna.

Här gås det omkring och pratas mest hela tiden. Till tunga backdrops av ruiner, bombade byggnader eller bunkerliknande hideouts. Helt klart satsar dagens manus på att etablera Katniss Everdeen (Jennifer Lawrence) som den STORA hjältinnan, förebilden och inspirationen för det kommande upproret. Tändvätskan. Som en annan Jean D´Arc med andra ord. Katniss har nu hamnat i District 13 efter förra rullens dramatiska slut. Hygglopresidenten här, Coin (en sval men alltid sevärd Julianne Moore), vill att Katniss ska gjuta mod i trupperna och väcka motståndskraften en gång för alla mot den iskalle President Snow (den skönt sinistre Donald Sutherland i tomteskägg) i The Capitol. Dags att befria Panem en gång för alla.

Katniss dras dock med egna problem och funderingar över allt som hänt, och dramatiska åtgärder krävs för att få in henne på ”den rätta vägen” igen. Precis som bloggar-Fiffi funderade, så tycks Katniss sällan bestämma själv vad hon vill/ska göra, och blir istället en bricka i det politiska spelet.

Som sagt, på tok för lång film där det naturligtvis händer för lite i förhållande till speltiden. Dessutom ljuger titeln stenhårt, det spelas sannerligen inga Hungerspel i den här rullen. Past that, done that. Snacka om att producenterna smetar ut allt vad de kan för att casha in på publiken, som nu alltså ”tvingas” uppleva en del 2 av den redan långdragna storyn. Money talks.

SS_D7-2805.dng

det promeneras, pratas, promeneras..och pratas igen

Trots dessa flaws jag sitter och retar mig på, konstaterar jag också att Hunger Games är den saga jag faktiskt tycker rätt bra om i detta YA-träsk. Allt känns lite vuxnare, lite tuffare, lite råare..och lite mer politiskt. Min spontana känsla i dagens rulle är att romantiken och det naiva sötsliskiga är nedtonat till förmån för det mörka och lite tyngre ämnet om frihet och förtryck. Samma regissör som förra gången, Francis Lawrence, och han sätter scenerna rätt bra. Det är inte hans fel att historien ska dras i långbänk med ännu en film. Jennifer Lawrence fortsätter också att gå hem hos mig som Katniss. Hon har karisma och…”känns”. Annat mot övriga brudar i diverse YA-skit som ska upptäcka sina ”gåvor”. Lawrence utklassar alla! Lätt! I övrigt trycks de andra in med obligatoriska minuter i rullen, Josh Hutcherson, Liam Hemsworth, Philip Seymour Hoffman, Woody Harrelson. Ryckiga roller alla och de känns verkligen inknöade. Förhoppningsvis blir det lite mer flow i sista rullen.

Således, en transportsträcka till film. Som lägger upp allt inför den sista showdownen (?) Trots denna dialogtunga del, varvad med lite habila actionscener, trivs jag rätt bra ihop med Katniss. Det som filmen faktiskt lyckas med är just att spä på nyfikenheten inför del 2, och hur man ska kunna störta den rälige Snow i sitt palats. Att man sedan antagligen inte kommer undan att den rosaskimrande romantiken kommer att flöda igen..är väl nåt man får svälja. Det är ju trots allt YA vi snackar om.

Jag belönar personligheten Katniss med att hålla fast vid en betygstrea.
Även om den fladdrar lite.

The Hunger Games: Catching Fire (2013)

Återbesöket i den märkliga framtidsnationen Panem lämnar en ganska nyfiken och rätt klichéfylld eftersmak. På samma gång.
En mellanfilm som ska lägga upp spelplanen för de kommande delar då allt ska pusslas ihop. Naturligtvis är dock dagens rulle ingen The Empire Strikes Back (DEN mellanfilms-manteln kommer ingen att kunna bära i första taget!), och som vanligt tycker jag att nog hade man kunnat se till att trycka in hela den maffiga romansviten i två filmer genom att kapa lite lagom här och där.

MEN, det är ju Hollywood som bestämmer och så länge chansen till sköna dollars från en slösande målgrupp finns inom räckhåll är det ju bara att rätta in sig i ledet! Nu gillade jag den första filmen ganska bra, och då kanske det möjligen är liiite lättare att bara liksom hoppa in i handlingen här. Katniss och hennes ”vapendragare” Peeta lyckades alltså inte bara överleva första Spelen. De gjorde bra åtlöje av Il Presidente Snow (Donald Sutherland) också. Nu är gubben ute efter räfs och rättarting, varnar Katniss för att indirekt fortsätta uppmuntra befolkningen till möjligt uppror och…demokrati…i nationen.

Vips har han också utnyttjat en ny regel för att förhoppningsvis röja den unga driftiga kvinnan ur vägen! Nytt fräsigt Spel, en sorts Mästarnas Mästare om du så vill. Alla tidigare champions möts i en superduperkamp. Nog borde väl den envisa Katniss bita i gräset då? Ha-ha. Vad tror Du?
Ganska mycket samma upplägg. Det är sedvanliga ”förberedelser”, uppvisningar av en framtidsmiljö och teknologiska hittepågrejer. Alla skådisar från första filmen är tillbaka, vilket är ett stort plus. Och så fylls det på med några nya figurer, varav den nya spelledaren Plutarch Heavansbee i Philip Seymour Hoffman´s gestalt har bullat upp en ny listig och svårforcerad låtsasvärld för de olika deltagarna. Liksom upplägget i den första filmen gillar jag ändå på nåt vis att det pratas uppror, demokrati och en skönt förklädd kritik mot diktaturer och toppstyrning. Tack och lov tar just det bort det mesta av romantiktramset som finns där för att tilltala de hopplöst förlorade Twilight-älskarna. Som vanligt slits ju Katniss mellan boysen, men det tillåts iaf inte sväva ut i hejdlöst barnsliga Mitt Livs Novell-upplevelser.

Mycket SÅKLART tack vare Jennifer Lawrence! Hon har en speciell sorts utstrålning som gör henne nästan lite outstanding i sällskapet. Hon känns ämnat för något mycket bättre än det här. Men ok, på vägen dit skadar det ju inte med en och annan fjäder i hatten även i lättviktiga popcornsrullar.
Jag skriver popcorn, för trots att det skymtas ett sorts inlägg i debatten om frihet och demokrati och människans tro på rättvisa, bakas ju produktionen in i värsta Hollywoodstuket för att passa ALLA medier, plattformar…och en målgrupp där de flesta inte har passerat 20-årsstrecket.

skinnpajen lika cool som sin bärare

Drivet i rullen blir ändå rätt bra, när det sedvanliga jamset har klarats av och den sista hälften går in i ett sorts pre-mode för att sätta upp för historiens fortsättning. Nye regissören på bygget, Francis ”I Legend” Lawrence har bra koll på hela konceptet och hans vision skiljer sig knappt alls från sin föregångares. Bara in och smida liksom. Lätt som en plätt. Producenterna glada.

Om Jennifer L är den klarast lysande stjärnan här, känns det väl ändå stabilt i omdömet om de övriga skådisarna. Josh Hutcherson och Liam Hemsworth är kärleksgrabbarna Bill och Bull, gör vad de förväntas i manuset. Hutcherson känns nästan lite..sympatisk. Woody Harrelsons figur känns möjligen som den mest lössläppte i det skitnödiga framtidssamhället…men också den mest ansträngda, och utan att ha läst historien i bokform kan jag nog undra vad han fyller för funktion egentligen? Kanske de oväntade sista minutrarna i dagens rulle ger en hint..?
Mycket lovord och uppmärksamhet också till Hoffmans inhopp. I ärlighetens namn ÄR det väl inte så mycket att höja på ögonen över. Sätt en annan skådis i rollen och det hade inte blivit så stor skillnad kan jag nog tycka. En roll som Hoffman mer tog för lite sköna cash på kontot väl? Knappast för att utveckla sin talang (märkligt att skriva just det där sista…här i februari 2014).

Ju mer jag tänker på filmen, inser jag att det kanske aldrig är direkt spännande.
Nu behöver ju det inte betyda att filmen är dålig, snarare tillfogar den istället ett litet mått av nyfikenhet inför fortsättningen. Och det är väl bra så dårå.

THG: Catching Fire är en proffsprodukt. En väl hopfogad fortsättning på sin föregångare. Precis som TESB var med Star Wars. Man liksom bara fortsätter att följa med i historien. En stabil mellanfilm för att bygga upp inför finalen. Inte jättespännande eller överdrivet dramatisk. Men helt ok. Bullar dock upp för en intressant avslutning. Känns oerhört mycket mer ”vuxen” som berättelse än Twilight-tjafset.
Jag belönar med svag trea.

Red Dawn (2012)

För en som var tonåring på 80-talet skulle dagens rulle möjligen kunna klassas som en rikigt helgerån. Jag menar, vem kan glömma originalet från -84 med sådana storheter som Patrick Swayze, C. Thomas Howell, Lea Thompson, Charlie Sheen och söta Jennifer Grey i dåvarande huvudroller…!? Och allt signerat vapenförespråkaren och patrioten John Milius. Sickna tider.

Oerhört politiskt okorrekt idag att tillverka. Eller?
De facto är här nu ett bevis på att snabba-klipp-producenter med lite ansträngd fantasi och tillräckligt mycket gröna dollars kan få även den mest idiotiska idé att till slut hamna på ett manuspapper. Även om det är en blaskig kopia med lite fixtrix i manuset.

Spokane, Washington invaderas plötsligt av främmande styrkor som tycks vara…nordkoreanska! Häpp! Snart blir alla varse att här handlar det om storskalig invasion av USA! (köp det den som kan…!) Precis som i originalet undkommer ett gäng kids, som strax börjar leva rövarliv i skogarna samtidigt som de med naturlig fallenhet och precision börjar göra livet surt för den ockuperande makten medelst effektiva sabotagemetoder. Främst i frontlinjen hittas Chris Hemsworth minsann, och backas upp av främst Josh Hutcherson (Hunger Games). Till och med Jeffrey Dean Morgan dyker upp i en roll som antagligen ska motsvara den roll som gamle Powers Boothe (honom kommer ni väl ihåg!?) hade i originalet.

Jaha ja. Men är det överhuvudtaget då värt att ens ägna en sekund åt denna skapelse? Eller ska man låta gamla synder vara begravda? Tja, i dessa moderna tider tycks ju Hollywood ständigt glo i backspegeln efter alster att hotta upp och förnya. Var det verkligen bättre förr? Det var det naturligtvis inte. Originalfilmen hade sina rejäla hål och framstod egentligen mest som en udda och nästan lite provocerande symbolisk skapelse för att framhäva dåtidens USA…tänk 80-tal, tänk Reagan, tänk…Rocky IV..

Där den versionen mest innehöll tafflig action, hittar dagens modell lite bättre med actionbiten. Trots ett idiotiskt lövtunt manus har regisserande stuntmannen Dan Bradley ett säkert öga för hur det ska smälla och se ut på bästa sätt. Inga genvägar där, och såklart är det de bitarna som fungerar i den här filmen. När huvudpersonerna, pojkar eller flickor, ska till att föra ett längre resonemang eller möjligen börja vandra den känslosamma vägen…ja då blir det bara skrattkomik av det hela.

go Wolverines!

Inspelad redan 2009 har nu rullen fått legat till sig på MGM´s hylla i väntan på bättre finanstider. Kanske därför också en sådan som Hemsworth kan skådas i rollistan? Idag skulle nog ”Thor” knappast acceptera en sådan här smörpapperroll.

Red Dawn är inte speciellt bra. Men inte lika usel som man skulle kunna tro. Faktiskt. Ingen film jag skulle rekommendera någon att fördjupa sig i, men för de som ändå gör det väntar hygglig action och helt okej underhållningsvåld. Och så nordkoreanska skurks som från början var kinesiska (tänk vad lite cgi-redigering kan göra med flaggor och skyltar..) Godkänt på nåder som en stunds förströelse.

Journey 2: The Mysterious Island (2012)

I dessa tider när Oscarssnacket börjar ta ordentligt med fart kan det kanske ibland vara lite lagom skönt att rikta blickarna mot den aningens mer oseriösa delen av filmens Hollywood. De där gatorna lite vid sidan om de stora premiärfilmernas avenyer, som bebos av alstren som möjligen är glada om de spelar in sin produktionsbudget.

Nu behöver det ju inte alls vara så att dessa filmer på något sätt per automatik skulle innebära lägre underhållningsvärde. Det finns ju synnerligen trevliga exempel på underdogs som blastat lite otippat. Dagens åskådning är nog dock inte ett sådant exempel. Men inte heller ett bidrag från den allra mörkaste gatan.

Här snackar vi alltså en sorts fristående fortsättning på filmen Journey to the Center of the Earth från 2008 (som jag inte sett) där Brendan Fraser var killen med musklerna och hjälteblicken, En sorts upphottad version av gamle hippe Jules Verne´s alster således. Viss framgång röntes enligt statistiken, och lika väntat som en bensinräkning på posten har nu då en uppföljare vaskats fram ur producenternas fickor. Bort med Fraser dock och in med The Rock! Yes, Dwayne Johnson himself, komplett med spelande bröstmuskler! Synd att lämna den gode Verne´s universum dock så därför handlar det idag om den mystiska ön från romanen The Mysterious Island. Unge Sean (Josh Hutcherson), som fanns med i första filmen, är övertygad om att den mystiska ön finns på riktigt någonstans därute i Stilla Havet, och att hans sedan länge försvunne farfar Alexander finns på denna ö. Ett gåtfullt krypterat meddelande talar också om att det är så, vilket får trulige Sean att dra med sig sin styvfarsa Hank (The Rock) på en impulsiv resa. Naturligtvis avskyr Sean den store Hank i början, men runt 67 minuter (or so) senare i filmen kan ni gissa vad som hänt…håhåjaja.

Ok, en mystisk ö, effekter gjorda för 3D-visning, två hjältefigurer, en klyschigt nördig helikopterpilot och hans söta dotter…samt en semesterskådespelande Michael Caine. That´s it. Bara att låta det synnerligen förutsägbara manuset lite lagom lojt och töntbehagligt rulla på in i mål, och då har man av farten hunnit avhandla legenden om Atlantis, Kapten Nemo och hans Nautilus, lite kärlek, ansträngda skämt samt konstaterat att det nog är bra i alla fall med en fadersfigur att se upp till. Regissören till dagens äventyr, Brad Peyton, håller sig med andra ord slaviskt till ordern om att filmen på intet sätt får gå över några känsliga gränser.

flabbergasted x4?

Det vilar också en sorts sorglös hejsanhoppsan-stämning över hela rullen, vilket gör att det naturligtvis inte går att ta den så speciellt mycket på allvar. Dwayne Johnson tycks känna likadant och är plötsligt på ett särdeles gott skådishumör, och jag vet inte jag…men jag måste erkänna att karln är rätt kul att kika på allt som oftast. Det han saknar i talang verkar han kunna rädda med en lustig charm som det är svårt att störa sig på. Och Caine…tja…han cashar mest in kaffepengar utan att bry sig om resultatet.

Journey 2… är en harmlös bagatell, lagom familjeanpassad så att ingen ska behöva må dåligt över vad som utspelas på den märkliga ön. Lite konstgjord spänning i kombo med halvdana cgi-effekter enligt standardmodell. Ett ganska bra exempel på en rulle att slötitta på när kraven och förväntningarna är av mindre vikt. Varför inte en sen söndagseftermiddag.
Vilket det faktiskt just var i mitt fall.

The Hunger Games (2012)

Jag ska erkänna att det är med viss nervositet jag stoppar skivan i spelaren och fingrar på fjärrisen. Naturligtvis har jag inte kunnat fjärmat mig helt från hypen, men har ändå försökt stänga ute så mycket som möjligt. Inte helt lätt som man självklart kan räkna ut med ändalykten.

Jag är nervös, och lite smårädd, att historien som ska spelas upp inför mig i slutet ska visa sig vara bara ännu en vattnig tonårssörja till skapelse enligt lex-Twilight. Dessa nya tidens böcker av en kvinnlig författare  med sin distinkta målgrupp som ska göras om till miljonstinna filmatiseringar, innehållandes en stark huvudkaraktär. Erkänn att mönstret är oroväckande lika. Det sista filmvärlden behöver är ju ännu släng av sugig tonårsromantik som ska kläs i mogen dress och tassa runt med en sorts coolness som etikett.

Dagens bokförfattarinna heter Suzanne Collins har kanske, kanske inte, snott sin historia delvis från den omtalade Battle Royale (inte sett) och liksom spunnit vidare därifrån till en tv-sänd blodig tvekamp mellan alerta tonåringar tills bara en återstår. Egentligen kvittar det mig lika, vem är väl jag att döma om någon influeras av en historia från annat håll? Som vanligt gäller devisen; är det tillräckligt bra kan man komma undan med det mesta! Är dagens cineastiska upplevelse då bra skit eller platt pannkaka?

Tja, hum hum..något förvånad märker jag att jag faktiskt slutar tänka i Twilight-banor efter en stund och fokar helhjärtat på vad dagens huvudperson Katniss (Jennifer Lawrence) råkar ut för. Historien kan ni ju säkerligen vid det här laget, och det mest intressanta med just DEN är att en ganska vuxen och mörk etikett präglar hela upplägget…en framtida nation, fri från uppslitande inbördeskrig där den segrande sidan aldrig dock låter minnet blekna och straffar sina ex-upproriska ”kolonier” med den ultimata tv-showen…så att liknande situationer aldrig ska uppstå igen. Att styra med fruktan genom att ge svennebanan små doser av hopp som det så snyggt sägs i filmen. Egentligen rätt raffinerad samtidskritik av vår värld. Mixa detta med då med en snyggt förpackad satir över dagens mediaknarkande samhälle, där vi vill se större och värre grejer hela tiden. Utan gränser. Hm, författar-Collins kanske ändå har något här…?

Filmhantverket överlåts till Gary Ross, en snubbe som inte varit sådär överdrivet produktiv i registolen. Han har dock en gång i tiden basat över den högst gemytliga Välkommen till Pleasantville (1998), och det var ju en kul upplevelse. Här petar han lite i manuset också, kanske för att få in lite Hollywoodskt flyt i storyn. Och det håller ihop förvånansvärt bra tycker jag. Filmens första hälft håller till i den plastiga och svulstiga Huvudstaden, där alla verkar leva som om de var med just i ett framtida Pleasantville. Rent visuellt är det modedesign och arkitektur på kraftiga steroider som gäller, men å andra sidan..vilket knep är väl bättre att ta till om inte just detta om man nu vill visa en obestämbar framtid där pöblen i ”distrikten” står för svenne- och trash-livet och den plastiga lyckan verkar bo där färgerna och tekniken finns..?

vem bor på landet och vem partajar i stan…?

Jennifer Lawrence har naturligtvis, som hävdats förut, framtiden utstakad. Hon ÄR sin figur Katniss och gör henne till en människa med känslor och en sorts medvetandehet som går lite utanpå det märkliga samhälle hon möter. Lite oväntat ändå i filmer av den här sorten..och mot den förmodade målgruppen (känn er fria att jämföra med valfria scener i konceptsmörjan om de glittrande vampyrerna). Josh Hutcherson som hennes sidekick känns lite mer påfrestande, och kvalar för ett ögonblick in i den förkastliga tonårsfålla jag så innerligen avskyr på film, men så är det som om regissör Ross ser varningssignalerna och styr upp det igen. Naturligtvis ligger viss varning för att sjunka ned ett par centimeter i tonårsromantik-träsket i ett par lägen…men lika uselt hanterat som i ni-vet-vilken-rulle blir det aldrig. Mer som en liten ”bieffekt” och inte så att det stör den egentliga storyn. Nämnas i skådissammanhanget bör också Stanley Tucci och Woody Harrelson göras, biroller med känsla skulle jag vilja säga. Donald Sutherland hoppar in i totalt kanske 8 minuter som president, ser ut som en tomte och..så var det väl inte mer med det.

Själva spelet i Hungerspelen, tvekamperna, funkar helt ok. Det blir aldrig larvigt eller mjäkigt gestaltat. Men inte heller visuellt gore av den naknare sorten. Filmmakarna håller ändock på sig tillräckligt mycket för att 11-årsgränsen aldrig ska vara i fara. Hade den kunnat vara mer visuell och våldsam? Kanske, men som det är nu förstör det absolut inget i filmens flow. Full fart på Katniss är det dock som får briljera i hur man lever vildmarksliv på bästa sätt för att överleva jämnåriga mordmaskiner.

The Hunger Games är banne mig lite snyggt förpackad framtidssatir med lättåkomligt drama. Tonårsstämpeln ligger möjligen där och lurar bitvis, och visst är det kanske rätt förutsägbart. Men jag gillar ändå filmens upplägg och utseende… och den får en sorts själ som gör att jag aldrig tappar vare sig intresse eller fokus. Dessutom är manegen (naturligtvis) krattad för en uppföljare…
Inte mig emot.

The Kids Are All Right (2010)

Titeln i dagens film understryker det mest självklara. Istället är det nog mammorna här som behöver lite guidning i tillvaron.

Jules (Julianne Moore) och Nic (Annette Bening) lever tillsammans, har två tonårsbarn ihop som båda tillkommit genom inseminering. Nic är läkaren med visst kontrollbehov som anser att ordning och reda är A och O i tillvaron, medan Jules är drömmaren av de två med diverse mer ”osäkra” jobb för ögonen ( såsom import av gamla möbler eller landskapsarkitektur).

När barnen plötsligt en dag bestämmer sig för att ta reda på vem som är deras biologiska pappa, och finner den halvflummige restaurangägaren/grönsaksodlaren Paul (Mark Ruffalo) börjar det hända saker i familjen. Paul bjuds raskt hem på middag, till Nic´s ogillande men till de övrigas förtjusning över att möjligen få in en ny röst i familjen. Pauls närvaro har dock den effekten att vissa brister i Nic´s och Jules äktenskap börjar göra sig påminda, och när Jules dessutom dras till charmige Paul börjar det bli riktigt komplicerat.

Kvinnliga regissören Lisa Cholodenko bjuder in till en riktigt uppfriskande historia som dock inte väjer för problemen och hindren och motgångarna. Det som från början ligger och skvalpar som lite ytligt och flummigt kan i en enda scen förbytas till ånger, oro och besvärligheter. Stor credit till skådisarna som verkligen mjölkar allt de kan ur sina karaktärer, och frågan är om jag någonsin sett Annette Bening så bra i en roll. Moore har som alltid förmågan att smälta in i sina roller som en riktig kameleont och hon känns verkligen som den lätt ostabila Jules ut i fingerspetsarna. Mark Ruffalo finns sedan länge i min bok, och trots att han har birollen har han en sorts osnuten ungdomlig charm som går igenom rutan. Tonåringarna Mia Wasikowska och Josh Hutcherson kommer att ha framtiden för sig i filmvärlden, här är de perfekta som truliga men ändå vettiga kids i familjen.

Historien blir vid ett par tillfällen lite svår att förutse, och det är väl precis som det ska vara. Kanske kommer slutet lite abrupt, som att manuset helt plötsligt bara tagit slut (eller möjligen inspirationen). På vägen dit hinns dock det mesta med att avhandlas vad gäller relationer, barnuppfostran och det där viktiga med att hinna se sin partner i vardagen.

The Kids Are All Right är en helt alright film. Skådisar på topp, en story som går att förlika sig med trots den möjligen annorlunda ramen. Humorn väger upp det besvärliga på ett precis lagom sätt, och missa för allt i världen inte när mammorna ska förklara för sina tonåringar varför lesbiska kvinnor ibland gillar att titta på bögporr…

 ”I wish you were gay, you’d be much more sensitive”