The Hunger Games: Mockingjay – Part 2 (2015)

hungergamesfinalsmallMen för satan!
Vilket jävla penningmjölkande. Jag skrev det redan i förra rullens rec, det är nästan lite skamligt alltså. Det finns noll, NOLL, historia i den här avslutande delen. Jag lovar.

Ok, låt oss vara på det klara med det gamla klassiska; jag ÄR INTE i målgruppen. Jag veeet. OCH, tanken; satt man nu igenom fyra rullar (med ganska intressant upplägg från allra första början) för att få uppleva detta ANTIKLIMAX till slut. Blä säger jag!

Alla spelar över eller ser jävligt svåra ut. Värst är nog Jennifer Lawrence. Vad fan liksom!?
Och gamle surräven Donald Sutherland då. Lättare lönecheck har väl aldrig inkasserats, men nog hade han väl kunnat få en tuffare…sorti. Tråkmånsen Josh Hutcherson ser mest förvirrad ut hela filmen. Med rätta. Posterboyen Liam Hemsworth bara..är. Vad hade han för funktion i filmen nu igen? Fan vet. Det som skaver mest är att man slösar bort skådespelare som Woody Harrelson, Elisabeth Banks och Stanley Tucci i helt meningslösa småroller. Plus Julianne Moore. Helvete vad hon ska vara svår här. Onaturligt svår.

En gång, i början, gillade jag den här filmserien. När det handlade om just The Games. Snillrika fällor som de tävlande var tvungna att försöka undvika. En sorts luguber framtidsvison om ett samhälle som inte var alltför ointressant förmedlat.

The-Hunger-Games-Mockingjay-Part-2-2015-3-620x330

X-men-outfit!?? You wish.

Nu mot slutet  är det bara en enda mjäkig sentimentalsoppa.
Det finns helt klart icke material till den här sista filmen whatsoever. Basta.

Naturligtvis är skräpet dock inklätt i snygg CGI och effekter. Fan vore det väl annars med så mycket stålars nedplöjda i filmserien. Ibland kan kosmetika dölja de värsta skavankerna. Här är det sannerligen inte så. Men nu är det väl slut på sagan. Hoppas!

Lite synd på en filmserie ändå, den som jag enligt egen utsago tidigare hade lättast att köpa i YA-träsket, att så totalt köra av rälsen.
Det går inte att ge denna rulle godkänt. Nix pix!

Hälsningar från surgubben som drar ned kepsen över öronen. (Hade en jag haft en PartyKanin här hade han blivit sååå jävla förbannad.)

 

 

 

Annonser

Non-Stop (2014)

Bara att ta fram checklistan för Hollywoods standardactionmall här.
Givetvis.

Ensam sliten hjälte = check.
Alkoholproblem = check.
Ständigt bekymrad = check.
Gott hjärta = check.
Problem med trovärdigheten = check.
Och så det viktigaste:
Envis och stenhård när det väl gäller = CHECK!

Bra så.
Vilket också gör att man redan från början inte behöver investera så mycket backstorytid om dagens man, Bill Marks (Liam Neeson), air marshal på en av alla dessa dagliga atlantflygningar mellan USA och England. Rutin för härjade Marks och tillvaron ter sig så där lagom eländigt. Snart ändring på det då någon ombord på planet kräver en rejäl summa pengar för att inte börja döda personer ombord i en strid ström. Och denne någon tycks ha utsett just Marks till dagens budbärare via ett antal sms till den slitne polisen.

Trots att dagens manus är sådär äckligt sprängfylld med klyschor och allmänna floskler blir dagens prövningar aldrig tråkiga eller tröttsamma. Tvärtom! Lite förvånat konstaterar jag att regissören Jaume Collet-Serra lyckas variera sina staplade scener såpass mycket att man ändå sitter där och undrar VEM eller VILKA som kan vara badassen bakom den illvilliga planen in progress. Liksom Marks gör. Brist på misstänkta finns heller icke, då storyn görs sitt bästa för att sålla fram lämpliga kandidater.

Det här är andra gången regissören och Neeson samarbetar runt en actionstory. Förra, Unknown, bjöd på sin beskärda del av både action och svängningar i manuset…och paret är inte alls helt fel ute här heller. Att jag dessutom är lite sucker för det här med dramatik på begränsade ytor hjälper naturligtvis till också att sätta upplevelsehumöret på ljusa sidan.

Några ord om Neeson, har karln på äldre dar börjat profilera sig som en riktig goto-guy i svåra actionsammang!? Icke mig emot i så fall, Neeson har en sorts naturlig fallenhet för slitet, stenhårt, sätt. Den skönt skrovliga rösten hjälper såklart till att förhöja auran runt Neeson. Jag säger; kör hårt!

vifta med puffra!? på ett plan?!?

Mer berömvärt hittas i flygplanet runt hjälten Marks, då rollistan sportar upp namn som pålitliga (och i sammanhanget kanske?) Julianne Moore, Shea Whigham, Lupita Nyong´o, Scoot McNairy, House of Cards´Corey Stoll och Michelle Dockery från Downton Abbey.

Bäst (såklart) under första hälften, upploppet in mot finalen blir mer det förväntade. Collet-Serra kan sin action och sekvenserna är intensiva…och trånga! Neeson går på säker rutin och i sådana här sammanhang räcker det långt. Michelle Dockery förtjänar möjligen bättre roller än som storögd flygvärdinna med minimal dialog.
Men man kan ju inte få allt av en mallad actionrulle.

Non-Stop brassar på enligt förvald modell, och kommer undan med det mesta. Man får vad man förväntar sig liksom. No more no less. Jag gillar Liam. Jag gillar det trygga i berättarstilen. Trots avsaknaden av överraskningar.
Bra rulle.

Enhanced by Zemanta

Carrie (2013)

Och den där lite milda förvåningen fortsätter hos mig även under det nya årets inledning. Den där aningens uppgivna, inte förbannade, känslan av att jag inte riktigt kan se meningen med vissa rullar. Utan att de för den sakens skull är speciellt usla.

Åh vad jag trollbands av Stephen King´s roman en gång i tiden. Slukade den och kände de kalla rysningarna. Detta egentligen sorgliga drama om en alldeles vanlig (okej då.. kanske inte SÅ vanlig) tjej som bara vill vara som alla andra i skolan…gärna lite omtyckt och sedd. På ett bra sätt. Inte alldeles lätt dock, hemma väntar en helt waco morsa som för länge sedan förirrat sig för långt in i religionen för att det ska vara nyttigt.

Egentligen ett drama, en sorts tragisk mobbningshistoria som i sina mörkaste stunder säkerligen kastar ljus över vad som antagligen pågår i skolor runtom vår vackra värld hela tiden i verkligheten. King hade förstås den goda smaken att krydda det hela på sitt speciella sätt. Originalfilmen av en viss herr DePalma 1976 var faktiskt rätt lyckad och gjorde storyn rättvisa. Minns att den var både obehaglig och tragisk på samma gång. Och naturligtvis en produkt av sitt 70-tal vad gäller det visuella.

duktiga Moretz överarbetar en aning..

När nu den kvinnliga regissören Kimberley Peirce plockar upp bollen och sätter Chloë Grace Moretz i titelrollen har hon lite andra dollars och teknik att leka med. På gott och ont. Där effekterna må vara fräsigare nu är historien istället ganska tunn och vattnig. Det är inget nytt (gris)blod som rinner här kan man ju säga. Som att man lagt ett smörpapper över det gamla och hottat upp miljön med ett gäng smartphones.
Ah, Carrie är ju såklart en gammal fin klassiker..både som bok och originalfilm..och jag fattar verkligen inte grejen med att göra en precis nästan identisk version. Eller, det gör jag ju förstås. Anledningen stavas såklart dollars och en helt ny målgrupp som kanske inte har en aning om vem farbror Stephen King överhuvudtaget är.

Carrie blir en vaniljversion i moderna kläder. Moretz gör en helt ok huvudperson, mot slutet möjligen lite pajasvarning när hon tappar kontrollen. Att plocka in pålitliga Julianne Moore som hysteriskt morsa bidrar dock till att hålla värsta surbetyget borta.
Annars är det här en rejält intetsägande nyinspelning som inte fyller nån funktion i filmvärlden.

Crazy, Stupid, Love (2011)

Skilsmässofilmer finns det ganska gott om. Skilsmässofilmer som vill skapa en sorts feelgoodkänsla är det kanske lite sällsyntare med.
Och, bara yttrycket ovan blir ju en nästan ohelig kontrast. Ska inte skilmässohistorier uteslutande ägna sig åt tungsintheter, självömkan- och rannskakan och hjärtesorg?

Naturligtvis inte, och tur är väl det…att det finns även andra historier om skilsmässor och äktenskap/förhållanden som inte behöver bada i de värsta dyiga/blytunga uttrycksformerna.

Dagens betraktelse följer Cal (Steve Carell) och hur denne hanterar vardagen när hustrun Emily (en alltid sevärd Julianne Moore) plötsligt meddelar att hon vill skiljas. Cal flyttar ut ur huset, in i en lägenhet och börjar hänga på en lokal bar titt som tätt samtidigt som han mest ägnar sig åt självömkan av varierande grad. Så pass att playern Jacob (Ryan Gosling), självsäker och charmig som få med ständigt nytt damsällskap vid armen varje kväll när han lämnar samma bar, uppmärksammar Cal och bestämmer sig för att få fason på den medelålders nyblivne singeln.

Här har vi alltså huvudstoryn. Varvat med dessa ibland komiska, ibland skämmiga och ibland eftertänksamma scener, följer vi också Cal´s övriga familj, hustruns flirt med jobbkollegan Kevin Bacon, hans son som är olyckligt kär i barnvakten. Gemensamt för alla händelser, och kanske filmens kärna, är naturligtvis att det handlar om våra känslor och behov som människor. Och att våga lite.

”och vi behöver jobba på smajlet också…”

Direkt roligt blir det i ett par scener när Cal ska ragga upp Marisa Tomei för ett engångsligg och de senare kommer att träffa på varandra i helt annat sammanhang som är betydligt mindre smickrande för Cal. Trots trivsamma drag hos alla inblandade skådisar och manusförfattarnas gedigna försök till en snurrig personintrig, så känner jag mig dock rätt likgiltig inför utgången av filmen. Kanske beror det på att trots sina många lösa trådar och små överraskningar som väntar runt manushörnet, är det liksom aldrig någon tvekan hur utgången kommer att bli. Frågan man kan ställa sig är istället vilken grad på positiviteten det kommer att landa i.

Kanske filmen vill vara som en amerikansk Love Actually med charmiga sidohistorier, men till slut känns det också lite för tillfixat i det här fallet. Inget att klaga på när det gäller skådisprestationerna dock. Steve Carell klarar sin bit snyggt och visar att han inte behöver vara hysteriskt kul hela tiden. Julianne Moore är nämnd. Kevin Bacon , Marisa Tomei och Emma Stone har alla mindre roller men gör sina jobb utan några malörer. Dagens underutnyttjade är Ryan Gosling som har fått någon slags mindre huvudroll och mest blir lite klyschig i sitt agerande, men får ändå glimtvis visa sin talang.

Crazy, Stupid, Love är ändå helt ok som en stunds ytligare trevlig underhållning. Ett sorts drama med komiska förtecken, ibland rätt kul, ibland rätt klyschigt. Känslan är dock i slutet att den inte riktigt vet vilket ben den mest vill stå på, drama,  komedi eller..dramakomedi. En sorts mitt-i-fåran-film som ändå vet vilka standardramar som gäller.
Och tja …det är väl inget fel i det då och då…dårå.

The Kids Are All Right (2010)

Titeln i dagens film understryker det mest självklara. Istället är det nog mammorna här som behöver lite guidning i tillvaron.

Jules (Julianne Moore) och Nic (Annette Bening) lever tillsammans, har två tonårsbarn ihop som båda tillkommit genom inseminering. Nic är läkaren med visst kontrollbehov som anser att ordning och reda är A och O i tillvaron, medan Jules är drömmaren av de två med diverse mer ”osäkra” jobb för ögonen ( såsom import av gamla möbler eller landskapsarkitektur).

När barnen plötsligt en dag bestämmer sig för att ta reda på vem som är deras biologiska pappa, och finner den halvflummige restaurangägaren/grönsaksodlaren Paul (Mark Ruffalo) börjar det hända saker i familjen. Paul bjuds raskt hem på middag, till Nic´s ogillande men till de övrigas förtjusning över att möjligen få in en ny röst i familjen. Pauls närvaro har dock den effekten att vissa brister i Nic´s och Jules äktenskap börjar göra sig påminda, och när Jules dessutom dras till charmige Paul börjar det bli riktigt komplicerat.

Kvinnliga regissören Lisa Cholodenko bjuder in till en riktigt uppfriskande historia som dock inte väjer för problemen och hindren och motgångarna. Det som från början ligger och skvalpar som lite ytligt och flummigt kan i en enda scen förbytas till ånger, oro och besvärligheter. Stor credit till skådisarna som verkligen mjölkar allt de kan ur sina karaktärer, och frågan är om jag någonsin sett Annette Bening så bra i en roll. Moore har som alltid förmågan att smälta in i sina roller som en riktig kameleont och hon känns verkligen som den lätt ostabila Jules ut i fingerspetsarna. Mark Ruffalo finns sedan länge i min bok, och trots att han har birollen har han en sorts osnuten ungdomlig charm som går igenom rutan. Tonåringarna Mia Wasikowska och Josh Hutcherson kommer att ha framtiden för sig i filmvärlden, här är de perfekta som truliga men ändå vettiga kids i familjen.

Historien blir vid ett par tillfällen lite svår att förutse, och det är väl precis som det ska vara. Kanske kommer slutet lite abrupt, som att manuset helt plötsligt bara tagit slut (eller möjligen inspirationen). På vägen dit hinns dock det mesta med att avhandlas vad gäller relationer, barnuppfostran och det där viktiga med att hinna se sin partner i vardagen.

The Kids Are All Right är en helt alright film. Skådisar på topp, en story som går att förlika sig med trots den möjligen annorlunda ramen. Humorn väger upp det besvärliga på ett precis lagom sätt, och missa för allt i världen inte när mammorna ska förklara för sina tonåringar varför lesbiska kvinnor ibland gillar att titta på bögporr…

 ”I wish you were gay, you’d be much more sensitive”

Next (2007)

Chris Johnson är killen som kan förutsäga framtiden. Men bara för sig själv och bara två minuter framåt i tiden. Rätt bra om man tex jobbar som magiker i en halvtaskig show i Las Vegas eller tar en runda vid spelbordet.

När en atombomb kommer på avvägar i Los Angeles tycker också FBI att det vore smutt att använda sig av Johnsons ovanliga gåva för att spåra skurksen och var bomben kommer att detonera, medan huvudpersonen själv gör allt för att slippa bli inblandad. Alla som tror att han lyckas undvika detta räcker upp en hand.

Det här känns som en typisk mellanfilm. Sticker liksom inte ut åt något håll. Historien har en intressant twist i grunden, hur förhåller man sig till livet om man hela tiden vet den omedelbara framtiden? Tyvärr slarvas just det temat bort efter en stund och storyn övergår i mer traditionellt actionstuk då plötsligt viss logik och nyfikna frågeställningar om ämnet petas ned från priolistan.

Nicolas Cage, mångas hatobjekt men en av mina killar helt klart, traskar mest runt i den här filmen och verkar lite småsömnig vilket gör att han troligen inte skaffar sig några nya anhängare med den här insatsen. Han spelar Chris med ungefär samma inlevelse som jag läser tjänstemail på jobbet en seg måndagseftermiddag. Men å andra sidan ska det vara en kille som just Cage till det här och ändå klara sig ganska hyfsat ur det hela. Filmens stora aber är dessvärre manuset som är kantigt och ojämnt, en film som känns gjord med någon sorts halvhjärtad inlevelse av alla inblandade inklusive regissören Lee Tamahori som nog väl borde ha kunnat släppt ifrån sig en lite mer sammanhållen produkt kan man tycka.

Next blir dessvärre lite jaha och tomma puffar. Lite ljummen action och krystad dialog. Julianne Moore gör vad hon kan som tuff FBI-kvinna, men det är väl också allt. Cage är som sagt Cage och hans kärleksintresse i filmen Jessica Biel är alldeles för blek för att utmärka sig. Vilket också gäller hela skurkligan där ingen sticker ut överhuvudtaget.
Ett intressant ämne till film som tyvärr fumlas bort med ett slappt tillvägagångssätt. Inte uselt men inte bra. Bra början, betydligt sämre fortsättning.

”I’ve seen every possible ending. None of them are good for you.”

Blindness (2008)

I en anonym storstad bryter en epedemi av plötslig blindhet ut, vem som helst kan drabbas och myndigheterna står till synes hjälplösa. I ett desperat försök att få kontroll på situationen interneras de drabbade i ett gammalt nedlagt mentalsjukhus och omges av stängsel och beväpnade vakter. Under två timmar får man som tittare följa en liten grupp individer, alla från samhällets olika skikt, som leds av den (nu blinde) doktor (Mark Ruffalo) som var den läkare som först kom i kontakt med den mystiska sjukdomen.
På plats finns också doktorns fru (Julianne Moore) som dock har ett litet ess i rockärmen; hon kan se och verkar vara immun mot sjukdomen. Det är hon som blir den lilla gruppens ögon och kan berätta vad som händer runt dem i det kaos som naturligtvis uppstår.

Svårsmält drama av Fernando Meirelles (The constant gardener) som antagligen är meningen som ett inlägg i den allerstädes närvarande debatten om hur vi människor egentligen är mot varandra, och hur samhället faller sönder när en sådan självklar egenskap som synen tas ifrån oss. Manuset bygger på en bok, men blir inte bättre för det. Meirelles matar oss med snyggt regisserade bilder från ödsliga och kaotiska gator, hur ordning och renhet snabbt försvinner och hur utlämnade vi människor blir till de djuriska instinkterna där den starke överlever, men på vägen blir det så in i helskotta tråkigt.
Étt tag är jag lite splittrad och kan inte riktigt bestämma mig för om det är genialiskt eller idiotiskt att en film kan utspelas och bara vara utan att handla om något speciellt. För precis så känns det ofta här. Till slut känner jag dock att i det här fallet blir det irriterande sövande och intetsägande.
Dock snyggt hanterat med filmkameran som bjuder på ovanliga vinklar och leker med fokus, oskärpa och andra konstigheter. Allt troligen för att jag som tittare ska hitta någon sorts samhörighet med de drabbade offren i filmen.

Skådespelarna med Ruffalo, Moore och gamle Danny ”Dödligt Vapen” Glover i spetsen, gör vad de kan för att gjuta liv i rollfigurerna, men vad gäller Moore kan jag inte låta bli att reta mig på att hon dröjer alldeles för länge med att utnyttja sin hemlighet att kunna se.

Blindness vill antagligen visa hur galet det blir när vi människor tappar kontrollen och börjar bete oss som tokar mot varandra. Dessvärre har vi sett det förut och filmen tillför inte ett endaste nytt på den moralfronten.
Sövande och rejält tråkigt.

Betyget: 1/5