Black Sea (2014)

Black_Sea_posterIn från vänster i dagens rulle glider Jude Law med bred, grötig skotsk dialekt…som bara kan matchas av valfri svensk rallyförare från det djupaste av Värmland.

Den gode ubåtskaptenen (!) Robinson (Law) har precis fått kicken från det marina bolag han jobbat för de sista åren. Vem behöver en ubåtsnisse i dagens moderna värld liksom?
Besviken, förgrymmad och orolig för hur han nu ska sörja för underhåll till frånskild fru och barn…gör han det som alla bekymrade typer gör i brittisk film, går på puben och sänker pints. Klassiskt.

Och det går som det går. Förstås.
Nån känner Nån som har ett uppslag; en gammal tysk u-båt från andra världskriget sägs enligt myten ligga på botten någonstans i Svarta Havet, fullproppad med guld! Glitter som bara väntar på att få tas omhand av några driftiga äventyrare! Och skulle det inte vara smutt om kapten Robinson hade lust att gå i spetsen för dessa skattjägare!?

Finansierad lagom ljusskygg expedition således. En gammal rysk u-båt inhandlas och rustas upp. Besättning värvas, ryssar och engelsmän. Och så lite hyschhysch. Ingen får ju veta! Inga myndigheter, inga tullar, inga militära krafter i området. Starta motorerna, stäva ut…och dyk! Dive dive!

Nu vet vi ju alla vi vana filmspanare att stänger man in ett antal gubbar, som inte drar sådär jättejämnt med varandra från början, i en plåtburk….kommer problemen som en flaskpost i en jetström! OCH dessutom kan man ALDRIG lita på gamla ryska u-båtar! Trubbel och mankemang således…men herregud..guldet…GULDET!
Nog är väl alla prövningar och hinder värt detta besvär för payoffen!?

blacksea_pic1

när det börjar luta åt fel håll i en u-båt vet man att det skitits i det blå skåpet.

Bakom kameran idag Kevin Macdonald (The Eagle och Last King of Scotland), och han bygger spänningen runt trånga utrymmen och snubbar som mest tittar snett på varandra mest hela tiden. Jude Law är såklart en rättskaffens man i grund och botten, men börjar inte girigheten och guldet glimma i hans ögon lite för mycket för att det ska kännas tryggt…?
Storyn utsätter våra skattjägare för obligatoriska klyschor, och jag höjer knappt på ögonbrynen. Dock vill jag veta hur det hela ska sluta, trots att sällan nåt gott kommer ur äventyr som detta.

Rätt mycket transportsträcka där det bara är att checka av punkterna i standardmanusmallen. Law går på halvfart och piggnar till endast vid ett par tillfällen. Runt honom syns lirare som Scoot McNairy , David Threlfall och Ben Mendelsohn…om vi nu ska nämna några mer lite kända (?) namn i rollistan.
Det vässar till sig först mot slutet, men det är så dags då.

Äventyrlig mellanmjölk.
Ok för stunden…sen..*pooofff*….borta.

Non-Stop (2014)

Bara att ta fram checklistan för Hollywoods standardactionmall här.
Givetvis.

Ensam sliten hjälte = check.
Alkoholproblem = check.
Ständigt bekymrad = check.
Gott hjärta = check.
Problem med trovärdigheten = check.
Och så det viktigaste:
Envis och stenhård när det väl gäller = CHECK!

Bra så.
Vilket också gör att man redan från början inte behöver investera så mycket backstorytid om dagens man, Bill Marks (Liam Neeson), air marshal på en av alla dessa dagliga atlantflygningar mellan USA och England. Rutin för härjade Marks och tillvaron ter sig så där lagom eländigt. Snart ändring på det då någon ombord på planet kräver en rejäl summa pengar för att inte börja döda personer ombord i en strid ström. Och denne någon tycks ha utsett just Marks till dagens budbärare via ett antal sms till den slitne polisen.

Trots att dagens manus är sådär äckligt sprängfylld med klyschor och allmänna floskler blir dagens prövningar aldrig tråkiga eller tröttsamma. Tvärtom! Lite förvånat konstaterar jag att regissören Jaume Collet-Serra lyckas variera sina staplade scener såpass mycket att man ändå sitter där och undrar VEM eller VILKA som kan vara badassen bakom den illvilliga planen in progress. Liksom Marks gör. Brist på misstänkta finns heller icke, då storyn görs sitt bästa för att sålla fram lämpliga kandidater.

Det här är andra gången regissören och Neeson samarbetar runt en actionstory. Förra, Unknown, bjöd på sin beskärda del av både action och svängningar i manuset…och paret är inte alls helt fel ute här heller. Att jag dessutom är lite sucker för det här med dramatik på begränsade ytor hjälper naturligtvis till också att sätta upplevelsehumöret på ljusa sidan.

Några ord om Neeson, har karln på äldre dar börjat profilera sig som en riktig goto-guy i svåra actionsammang!? Icke mig emot i så fall, Neeson har en sorts naturlig fallenhet för slitet, stenhårt, sätt. Den skönt skrovliga rösten hjälper såklart till att förhöja auran runt Neeson. Jag säger; kör hårt!

vifta med puffra!? på ett plan?!?

Mer berömvärt hittas i flygplanet runt hjälten Marks, då rollistan sportar upp namn som pålitliga (och i sammanhanget kanske?) Julianne Moore, Shea Whigham, Lupita Nyong´o, Scoot McNairy, House of Cards´Corey Stoll och Michelle Dockery från Downton Abbey.

Bäst (såklart) under första hälften, upploppet in mot finalen blir mer det förväntade. Collet-Serra kan sin action och sekvenserna är intensiva…och trånga! Neeson går på säker rutin och i sådana här sammanhang räcker det långt. Michelle Dockery förtjänar möjligen bättre roller än som storögd flygvärdinna med minimal dialog.
Men man kan ju inte få allt av en mallad actionrulle.

Non-Stop brassar på enligt förvald modell, och kommer undan med det mesta. Man får vad man förväntar sig liksom. No more no less. Jag gillar Liam. Jag gillar det trygga i berättarstilen. Trots avsaknaden av överraskningar.
Bra rulle.

Enhanced by Zemanta

Monsters (2010)

Ytterligare en i raden av filmer som bevisar att man faktiskt kan komma rätt långt med både vilja, fantasi och talang när inte filmbolagsmiljonerna finns att tillgå. För att vara tillverkad inom det minimalistiska områdets yttersta gräns känns filmen oerhört välgjord med ett proffsigt yttre.

Sex år efter att en NASA-rymdsond kraschat i Mexiko innehållandes främmande livsformer och fått både mexikanska och amerikanska myndigheter att skapa en ”Infected Zone”, en sorts ingenmansland där man försöker hålla ”varelserna” i schack, befinner sig fotografen Andrew (Scoot McNairy) på fel sida av zonen i Mexiko.

Han är på jakt efter sensationsbilder i spåren efter befolkningens möte med ”varelserna” när order utgår från hans arbetsgivare att han med omedelbar verkan ska eskortera chefens dotter Samantha (Whitney Able), som också befinner sig i landet, hem till USA. Ytterst ovilligt accepterar Andrew det nya uppdraget, men sakerna kompliceras till det sämre när sista båten hem till USA missas och flygresa är uteslutet.

Återstår då endast för de två att med eskort ta sig igenom den ”infekterade zonen” för att förhoppningsvis nå fram till den barrikaderade gränsen mot Texas. En resa som företas med både båt längs smala floder och fotledes genom en allt vildare djungel.

Storyn är ju egentligen dumlöjligt simpel och enkelspårig, men regissören och uppenbarlige innovatören Gareth Edwards tar till smarta små trix för att hålla både mitt intresse och fokus uppe. Ett är att aldrig helt visa de mystiska ”varelserna” fullt ut, istället låta snacket gå OM dem för att istället lägga fokus på relationen mellan Andrew och Samantha som efter en trevande start växer sig allt starkare allteftersom färden går längre in i den skrämmande zonen.

Inget fel på dramaturgin när varelserna anas ljudmässigt i djungeln, lokalbefolkningen vet att berätta hemska historier om konfrontationer och naturen visar upp tydliga inslag på viss mutering med organismerna från rymden. Enkelt filmat och utfört, försett med lite enkla, hemmagjorda, effekter som mer än väl passar in. Den som fantiserar om alienaction blir troligtvis bara förbannad, för här serveras mer ett drama som i slutänden för tankarna lite mot dagens amerikanska gränspolitik.  Oklart om vinklingen är medveten eller bara ett lustigt sammanträffande, men det hela spetsar till sig ju längre resan mot den amerikanska gränsen fortskrider.

Monsters är en superbillig produktion klädd i ett snyggt yttre. Så pass stiligt att man nästan inte kan ana de enkla medel som den är gjord med. Effekterna som förekommer är helt okej i en story som ändå fokuserar mer på människorna som spelar rollerna än på de nya besökarna från rymden. Intressant film som slår tex Skyline på fingrarna med en mycket mer intressant story. Självklart också med en liten twist i slutet.

”I don’t want to go home”