Etikettarkiv: Gareth Edwards

Dec 23 2016

Rogue One: A Star Wars Story (2016)

rogueone_one_posterGivetvis har jag funderat på det inför premiären.
Kanske ända sedan jag såg trailern första gången. Jag kommer på mig själv med att sitta och fundera på det nånstans i mitten på rullen. Mitt under det inferno av rymdaction som flashar förbi mina ögon: hur tusan ska de knyta ihop den här storyn med original Star Wars-A new hope-delen??

Och svaret! Så enkelt men så briljant! Genialiskt! Stortartat! Magnifikt! Ja, jag överdriver icke ett uns om jag hävdar att i filmens sista skälvande minuter är det ståpäls, ögon rörda av nostalgi och ett sinne som plötsligt inser hur mycket MER VÄRT inledningen på just Star Wars IV plötsligt blir! Halleluja!

Men ok, vi backar bandet lite. Imperiet frodas och styr över galaxen i all sin fascistiska prakt. Det nya supervapnet Dödsstjärnan är klart för användning. Men vem i helskotta kan vara hjärnan bakom en sådan helvetesuppfinning?? Jo, en lirare vid namn Galen Erso (Mads Mikkelsen). Erso är dock ingen skurk och absolut ingen Imperiet-vän. Snarare tvärtom. Dessutom har han en dotter. Inte ska väl hon falla in i Imperiets klor? Nix, ett par manusminuter senare har den unga Jyn växt till sig och ser lika cool som snygg ut i Felicity Jones skepnad. Jyn är lite lagom trulig och skiter i det mesta som händer i galaxen. Ända tills (ganska kärva) rebellmetoder vill värva henne till The Cause.

Jag erkänner, början på rullen har en lååång startsträcka. Mycket hopp mellan planeter är det. Många namn som droppas både hit och dit. En backstory som uppenbarligen måste harvas igenom. Hade manuset skippat den delen hade vi också sluppit Forest Whitaker i kanske årets onödigaste filmroll. Han tillför absolut ingenting i den här rullen. Förutom ett par crazy eyes. Nej, det är när filmen tar sats och ger sig i kast med det vi känt till redan från 70-talet…att några minsann snodde ritningarna till Dödsstjärnan innan Red 5-Luke och hans pilotkompisar bombade metallbollen i smulor.
Här, likt ett ruffigt band of brothers, en samling själar på ett ganska ödesmättat uppdrag. Jyn i spetsen förstås. Diego Luna är en sorts Han Solo-typ…som dock är ganska mallad i sin roll. Vi har tex också en knäpp asiat-kickassare i Donnie Yen, en fixarfrasse med simglajjor på skallen i Riz Ahmed och Alan Tudyk som desillusionerad robot med anti-humor. Det sista mycket roligt.

Och, när nu tidslinjen tar ett hopp bakåt finns det plötsligt plats för gamle skurken Moff Tarkin (via CGI-trolleri med salig Peter Cushing) igen! Och Darth Vader! Herregud! Vader! The one and only! Och i en period när han verkligen var badass!! Dagens regissör Gareth Edwards (Godzilla) fattar dessutom grejen och gödslar inte med den väsande (välkommen tillbaka James Earl Jones!) ikonen. Han används sparsamt, kommer ur sina skuggor vid väl valda tillfällen! Perfekt!

Sanna mina ord, denna prequel är återigen som att komma hem till ett universum man känner igen. Precis som i förra vinterns del 7. En skitigare, våldsammare, mörkare del av den ökända galaxen. Dagens rulle känns som den vuxnaste av dem alla so far. Kudos till Disney som vågar ta den vägen. Måhända kommer man aldrig hjältinnan Jyn nära inpå livet, hon tycks alltid hålla en kärv distans, men som en i gänget fungerar hon utmärkt.

felicity-jones-diego-luna-rogue-one

run for it!

Galet vackra scener när filmen kickar igång den sista halvtimmen!
En hysterisk mix av gammal hederlig ”Iwo Jima-invasion” på stränder och apsnygga rymdscener enligt konstens alla regler. Självklart är det en sköld också, som måste deaktiveras! Tjo! Spänningen! Intensiteten! Klyschorna! Love it! Stakesen är på rött hela tiden!

Och slutet! Detta magiska, ja MAGISKA, slut! Världsklass på det! J.J. Abrams visade vägen förra vintern. Det GÅR att återskapa den feeling som en gång funnits med den här sagan. Härliga tider!

Och, fy fan vad man hatar episode 1-3 ännu mer nu.

 

avsnitt-68Ännu mer betraktelser och snickesnack om äventyret i rymden får du om du rattar in Snacka om Film #68 där vi tar en rejäl djupdykning i the happening!

 

Maj 24 2014

Godzilla (2014)

Behöver världen fler filmer om Godzilla?
Jag måste erkänna att när jag först hörde talas om denna nya rulle var det väl inte så man hoppade jämfota av upphetsning direkt. Jag såg 98´-års version av Emmerich, och det var väl som den gode bloggaren Plox nämnde ungefär; ”DEN rullen förstörde ödlans filmarv, men fungerade samtidigt som en helt okej popcornsrulle”. Bra så kan man tycka. Trots en stel Matthew Broderick.

Nu ett antal år, och ett par oerhörda snygga trailers, senare sitter man ändå där med 3D-glajor på näsan och en sorts försiktig hoppfullhet inför Gareth Edwards (lite otippat namn i registolen ändå!?) version. Är detta då sommarens mayhem 2014? Monsteraction som är värd att slänga ut 125 spänn på?! I över en timme är jag beredd att fila på allehanda sågningar alternativt fundera på hur helgens tripp till Göteborg och sonen ska bli (snacka om att zona ut)! Dessutom gäspar jag stort flera gånger! Brukar jag aldrig göra annars. Har Edwards här dragit till med filmvärldens kanske just nu längsta startsträcka??!! Mycket talar för det. Åh, det blir flashbacks, det blir ett persongalleri som ska introduceras och sättas, det blir familjedrama och konspirationsteorier, klipp dit och klipp hit. Så satans händelselöst! Nånstans har naturligtvis regissören fått den stående orden i Hollywood; stora spektakel MÅSTE också innehålla ett gäng människor, helst en familj av nåt slag (empativänligt ämne), som ska råka ut för ditten och datten. Jag säger; varför!? VARFÖR!?!

Den enda person jag bryr mig om i dagens rulle är möjligen Bryan Cranston, men det är nog mer för att jag gillar honom som gubbe, inte för att han är så jäkla bra här precis! Aaron Taylor-Johnson (Kick Ass) är uppenbarligen filmens hjälte..men jag kan inte släppa att han ser ut som en biffig Daniel Radcliffe som hamnat helt fel. Och Elizabeth Olsen, vad tusan…lätta stålars javisst..men menlösare roll får man nog leta efter den här sommaren. Juliette Binoche har en samlad speltid på…3,5 minut?…men får ändå sitt namn på filmaffischen. Lurendrejeri. Ken Watanabe får fungera som filmens moralpredikare och Sally Hawkins…ja..hon kom in på nåt sorts bananskal och fungerar mest som utfyllnad.
OCH, kostymnissarna i producentleden har naturligtvis också sett till att det obligatoriska BARNET, The Kid, ska finnas med i manus! Tvi! Till och med Hunden petas in på lämpligt ställe! Check, check!!

Nä, över istället till det moment i filmen när Edwards uppenbarligen tänker; ”nu skiter jag i den här mallen och alla måsten. Nu gör jag banne mig som jag vill! Uppväxt på Godzilla-filmer som jag är!” Och det är DÅ, när Edwards släpper sargen och handbromsen och bara låter det explodera, som filmen verkligen tar FART! Hujeda mig! Storyn då, asch, ni kan den ju redan; mystiska saker i Japan mynnar ut i ett koppel monster på kollisionskurs med San Francisco. Edwards kör på skägget Spielbergs gamla Hajen-knep att vänta i det längsta med att visa vår sköning Godzilla…men när han gör det….WOOWW! Det är ju precis SÅHÄR man vill se den arga ödlan! Ögonen!! Blicken!! Den kralliga kroppen på två ben!!! Svansen! Shit, man är ju tillbaka till sin barndom när originalet rullade på statstelevisionen! Godzilla ser PRECIS ut som från förr!! JUBEL! Precis som han ska! Och kolla! Det märks att Edwards kan sin Godzilla-myt…kolla bildspråket! Siluetten av monstret på väg mot San Francisco! När han klampar runt i downtown! Bildvinklarna! Skyskraporna som ryker all världens väg! Awesome!

Helt plötsligt är jag lika klarvaken som om ett pistolskott i natten fyrats av! Godzilla tvingas upp mot två andra galna monsterliknande skapelser! Symboliken är lika snygg som den var på 50-talet! Mankind håller på att förstöra sin värld, vårt titelmonster är människans straff, men i slutändan den enda som kan ge oss en ny chans! Edwards faller så härligt in i vad som verkar vara sin egen tolkning och hyllning av myten. Sista tredjedelen är så JÄKLA UNDERHÅLLANDE att man nästan glömmer bort tiden för ett ögonblick! Glömt bort skådisarna har man ju gjort för länge sen! Man vill bara se mer av Godzilla och hans antagonister!

asförbannad….nu jävlar!

Oerhört snygg gjord film överlag! En given köpkandidat när det blir aktuellt med blu-ray-släpp vartefter! Den underbara HALO-sekvensen är lika maffig som i trailern. Olycksbådande stämning. Fallet ned i rök (dimma?) och osäkerhet om vad som väntar! Den härliga blinkningen åt Jurassic Park på Golden Gate bron. Regnet inkluderat! Och så Godzilla själv! Vilken härlig skapelse! Old school med nya vibbar! Tack Edwards! (som dessutom inte missar att referera till sin förra film Monsters med en snygg liten koppling)

Godzilla blir en lustigt märklig film.
I över en timme ett riktigt SÖMNPILLER som är nere på knappt godkänt och harvar. Så med ens, med hysterisk turbofart, exploderar filmen i UNDERHÅLLNING! Det Edwards förlorar på startsträckan tar han hem dubbelt i finalen! Oj oj, mersmak! Glädjebetyg! Pusselbitarna hittar rätt till slut! Det var väl för skönt ändå.
Det blir, för att sno bloggar-Henkes koncept, fyra fräna monsterjabbar i betyg här!

 

Bonus: Idag skriver Blogg-Sofia också om spektaklet. Är vi på samma gata? Läs här och ta reda på det!

Övriga kamrater som redan innan skådat den ilskna ödlans framfart är:

Enhanced by Zemanta
Maj 16 2011

Monsters (2010)

Ytterligare en i raden av filmer som bevisar att man faktiskt kan komma rätt långt med både vilja, fantasi och talang när inte filmbolagsmiljonerna finns att tillgå. För att vara tillverkad inom det minimalistiska områdets yttersta gräns känns filmen oerhört välgjord med ett proffsigt yttre.

Sex år efter att en NASA-rymdsond kraschat i Mexiko innehållandes främmande livsformer och fått både mexikanska och amerikanska myndigheter att skapa en ”Infected Zone”, en sorts ingenmansland där man försöker hålla ”varelserna” i schack, befinner sig fotografen Andrew (Scoot McNairy) på fel sida av zonen i Mexiko.

Han är på jakt efter sensationsbilder i spåren efter befolkningens möte med ”varelserna” när order utgår från hans arbetsgivare att han med omedelbar verkan ska eskortera chefens dotter Samantha (Whitney Able), som också befinner sig i landet, hem till USA. Ytterst ovilligt accepterar Andrew det nya uppdraget, men sakerna kompliceras till det sämre när sista båten hem till USA missas och flygresa är uteslutet.

Återstår då endast för de två att med eskort ta sig igenom den ”infekterade zonen” för att förhoppningsvis nå fram till den barrikaderade gränsen mot Texas. En resa som företas med både båt längs smala floder och fotledes genom en allt vildare djungel.

Storyn är ju egentligen dumlöjligt simpel och enkelspårig, men regissören och uppenbarlige innovatören Gareth Edwards tar till smarta små trix för att hålla både mitt intresse och fokus uppe. Ett är att aldrig helt visa de mystiska ”varelserna” fullt ut, istället låta snacket gå OM dem för att istället lägga fokus på relationen mellan Andrew och Samantha som efter en trevande start växer sig allt starkare allteftersom färden går längre in i den skrämmande zonen.

Inget fel på dramaturgin när varelserna anas ljudmässigt i djungeln, lokalbefolkningen vet att berätta hemska historier om konfrontationer och naturen visar upp tydliga inslag på viss mutering med organismerna från rymden. Enkelt filmat och utfört, försett med lite enkla, hemmagjorda, effekter som mer än väl passar in. Den som fantiserar om alienaction blir troligtvis bara förbannad, för här serveras mer ett drama som i slutänden för tankarna lite mot dagens amerikanska gränspolitik.  Oklart om vinklingen är medveten eller bara ett lustigt sammanträffande, men det hela spetsar till sig ju längre resan mot den amerikanska gränsen fortskrider.

Monsters är en superbillig produktion klädd i ett snyggt yttre. Så pass stiligt att man nästan inte kan ana de enkla medel som den är gjord med. Effekterna som förekommer är helt okej i en story som ändå fokuserar mer på människorna som spelar rollerna än på de nya besökarna från rymden. Intressant film som slår tex Skyline på fingrarna med en mycket mer intressant story. Självklart också med en liten twist i slutet.

”I don’t want to go home”