Etikettarkiv: Diego Luna

Dec 23 2016

Rogue One: A Star Wars Story (2016)

rogueone_one_posterGivetvis har jag funderat på det inför premiären.
Kanske ända sedan jag såg trailern första gången. Jag kommer på mig själv med att sitta och fundera på det nånstans i mitten på rullen. Mitt under det inferno av rymdaction som flashar förbi mina ögon: hur tusan ska de knyta ihop den här storyn med original Star Wars-A new hope-delen??

Och svaret! Så enkelt men så briljant! Genialiskt! Stortartat! Magnifikt! Ja, jag överdriver icke ett uns om jag hävdar att i filmens sista skälvande minuter är det ståpäls, ögon rörda av nostalgi och ett sinne som plötsligt inser hur mycket MER VÄRT inledningen på just Star Wars IV plötsligt blir! Halleluja!

Men ok, vi backar bandet lite. Imperiet frodas och styr över galaxen i all sin fascistiska prakt. Det nya supervapnet Dödsstjärnan är klart för användning. Men vem i helskotta kan vara hjärnan bakom en sådan helvetesuppfinning?? Jo, en lirare vid namn Galen Erso (Mads Mikkelsen). Erso är dock ingen skurk och absolut ingen Imperiet-vän. Snarare tvärtom. Dessutom har han en dotter. Inte ska väl hon falla in i Imperiets klor? Nix, ett par manusminuter senare har den unga Jyn växt till sig och ser lika cool som snygg ut i Felicity Jones skepnad. Jyn är lite lagom trulig och skiter i det mesta som händer i galaxen. Ända tills (ganska kärva) rebellmetoder vill värva henne till The Cause.

Jag erkänner, början på rullen har en lååång startsträcka. Mycket hopp mellan planeter är det. Många namn som droppas både hit och dit. En backstory som uppenbarligen måste harvas igenom. Hade manuset skippat den delen hade vi också sluppit Forest Whitaker i kanske årets onödigaste filmroll. Han tillför absolut ingenting i den här rullen. Förutom ett par crazy eyes. Nej, det är när filmen tar sats och ger sig i kast med det vi känt till redan från 70-talet…att några minsann snodde ritningarna till Dödsstjärnan innan Red 5-Luke och hans pilotkompisar bombade metallbollen i smulor.
Här, likt ett ruffigt band of brothers, en samling själar på ett ganska ödesmättat uppdrag. Jyn i spetsen förstås. Diego Luna är en sorts Han Solo-typ…som dock är ganska mallad i sin roll. Vi har tex också en knäpp asiat-kickassare i Donnie Yen, en fixarfrasse med simglajjor på skallen i Riz Ahmed och Alan Tudyk som desillusionerad robot med anti-humor. Det sista mycket roligt.

Och, när nu tidslinjen tar ett hopp bakåt finns det plötsligt plats för gamle skurken Moff Tarkin (via CGI-trolleri med salig Peter Cushing) igen! Och Darth Vader! Herregud! Vader! The one and only! Och i en period när han verkligen var badass!! Dagens regissör Gareth Edwards (Godzilla) fattar dessutom grejen och gödslar inte med den väsande (välkommen tillbaka James Earl Jones!) ikonen. Han används sparsamt, kommer ur sina skuggor vid väl valda tillfällen! Perfekt!

Sanna mina ord, denna prequel är återigen som att komma hem till ett universum man känner igen. Precis som i förra vinterns del 7. En skitigare, våldsammare, mörkare del av den ökända galaxen. Dagens rulle känns som den vuxnaste av dem alla so far. Kudos till Disney som vågar ta den vägen. Måhända kommer man aldrig hjältinnan Jyn nära inpå livet, hon tycks alltid hålla en kärv distans, men som en i gänget fungerar hon utmärkt.

felicity-jones-diego-luna-rogue-one

run for it!

Galet vackra scener när filmen kickar igång den sista halvtimmen!
En hysterisk mix av gammal hederlig ”Iwo Jima-invasion” på stränder och apsnygga rymdscener enligt konstens alla regler. Självklart är det en sköld också, som måste deaktiveras! Tjo! Spänningen! Intensiteten! Klyschorna! Love it! Stakesen är på rött hela tiden!

Och slutet! Detta magiska, ja MAGISKA, slut! Världsklass på det! J.J. Abrams visade vägen förra vintern. Det GÅR att återskapa den feeling som en gång funnits med den här sagan. Härliga tider!

Och, fy fan vad man hatar episode 1-3 ännu mer nu.

 

avsnitt-68Ännu mer betraktelser och snickesnack om äventyret i rymden får du om du rattar in Snacka om Film #68 där vi tar en rejäl djupdykning i the happening!

 

Okt 17 2016

Blood Father (2016)

blood_fatherGamle Melan Gibson!
Oj vad han gjort sig persona non grata i Hollywood de sista åren. Galenskaper och utsvävningar som redovisas på varenda social plattform, nästan i samma sekund de inträffar. Gibson har ju onekligen fått ett och annat tokspel, om man ska tro artiklar, rapporter och en och annan obskyr ljudupptagning.
Behöver det här betyda att film-mannen Gibson är värd mindre nu? Icke då! Både bakom och framför kameran verkar det som att Gibson ändå håller stilen, med lite jämna mellanrum sådär. Och ännu tycks ju hans namn inte vara helt oanvändbart i rollistan.

Som idag! Här är den gamle spjuvern (?) en fd kåkfarare, alkis och hårding som kommit på bättre tankar i livet och försöker nu framleva sina dagar i nåt slags lugn och fridfullhet. Well, så fridfullt det nu kan bli när man bor i en whitetrashig trailerpark och försörjer sig som tatuerare med kunder som kanske inte i första hans syns på de mest respektabla gatorna. Link (Gibson) drömmer ändå om att hans liv ska ta en ny vändning på något sätt, och är det något han verkligen ångrar är det att kontakten med tonåriga dottern Lydia
(Erin Moriarty) är obefintlig. Å andra sidan har ju Link inte precis varit en drömpappa.

Well, saker är såklart på väg att ändras (annars hade det ju icke blivit en film!) när Lydia hamnar i rejält obehagligt klister som handlar om liv eller död. Återstår bara att söka upp den person som möjligen kan fatta hennes situation, fast kanske mest för att klämma honom på lite pengar till en vidare flykt bort från buset som jagar henne. Till en början alltså. Fast det var ju innan hon insett att det ibland är bra med en farsa av den mer hårda och i gangstersammanhang rutinerade skolan.

Jag läser mig till att manuset idag bygger på en roman, som här förvandlats till en gritty och visuellt sjaskig roadmovie (med tillhörande sepiaton i vissa lägen). Bakom kameran inte helt okände Jean-François Richet. Jaha, vad har HAN gjort förut då, undrar den tvehågsne…jo men han har ju tidigare spottat fram tex nyinspelningen av Attack on Precinct 13 samt den franska tv-stänkaren Public Enemy No.1 (ni vet den med Vinent Cassel)
Här låter han Melan ta kommandot när buset försöker ge sig på dottern. En listig och stenhård farsa med lite extra trix i backfickan. Ajaj, ojoj. Det hade de icke räknat med.

mel-gibson-erin-moriarty-blood-father-01-600x350

utflykt med farsgubben!

Och jäklar vad bra Gibson passar i de här rollerna. Lite skitig, lite loser, lite oönskad sådär. En hårding, ingen tvekan om det, som till en början bara vill vara i fred och tycka synd om sig själv. Drömma om svunna tider. Vänta, är det kanske symbolik bakom det här?? Att sätta Gibson, en gång en av Tinsletowns mest eftertraktade skådisar, i en roll som föredetting…? Eller också inser han bara helt enkelt att han passar jäkligt bra i våldsamma storys som dessa. Lite nedtonat, lite mindre svulstighet, lite smutsigare, lite repigare, men stabilt underhållande. Ungefär som hans insats i Get the Gringo. Eller Payback.

Notera också William H. Macy, Michael Parks och Diego Luna i rollistan. Ingen av dem gör heller bort sig. Och samspelet mellan Gibson och Moriarty är underhållande.
Jamen vad gött. En stabil rulle alltså. Med då eventuell självironi inbakat.

Bra så.

Okt 4 2013

Casa de mi Padre (2012)

Som en enda lång utdragen sketch ur humorprogrammet Saturday Night Live.
Kanske är det enklast att tagga rullen så. Naturligtvis hjälper det också till att man har ett gott öga till den sortens lustigheter.
Vilket jag har.

Hela upplägget här driver med den mexikanska formen av såpoperor, telenovelas, och dagens rulle trycker in så mycket fånerier och blinkningar den bara kan till den här formen av berättande. Och så vrids det till ett par extra varv på köpet. Således finns här gott om helt malplacerad musik, karaktärer som brister ut i sång vid konstiga tillfällen, scener som ska föreställa mexikanska vildmarken men är inspelad i studio där man medvetet både ser fuskrekvisitan och hör hur det ekar i dialogen..och knakar i golvet när skådisarna rör sig!
Klippningen är avsiktligt osynkad och ibland går filmen av, precis som en sorts grindhouse-rulle. (och då har jag inte ens redogjort för den ”skrivna ursäkt” av ”regissören” för en utebliven scen som uppenbarar sig i bild..)

Naturligtvis är allt over the top, och i centrum står Will Ferrell som Armando, en mexikansk godsägarson som anses vara lite ”tjockskallig och dum i huvudet” av sin far. Den ”förlorade sonen” Raul (Diego Luna) återvänder hem till familjens ranch, men Raul pysslar med knarkaffärer och har snart dragit på sig den lokale knarkbaronen Onza´s (Gael García Bernal) vrede. Raul planerar också att gifta sig med den undersköna Sonia (Genesis Rodriguez) som han presenterar för familjen…dessutom väcker hon till råga på allt också Armandos känslor till liv….(”vi trodde inte han gillade kvinnor….!”)

Storyn är lika tunn som en vittjad plånbok i slutet på december, men det är naturligtvis i detaljerna, blinkningarna och den knäppa humorns vinkling behållningen sitter. Om man nu som sagt gillar den här typen av trams.

Bakom filmen står ett koppel av personer som vid ett eller annat tillfälle varit inblandade i SNL och dess verksamhet. Spontant tänker jag dessutom på filmer som Blazing Saddles och Three Amigos och det känns som den rullen snor rätt friskt från dom. Vilket inte alls gör något. Jag gillart.
Kanske Will Ferrell gör den största insatsen som inför filmen jobbade med en dialektcoach och nästan prickfritt lärt sig all dialog på spanska! Visst låter det lustigt, men ändå trovärdigt.

Armando sitter upp för den mexikanska såpakärleken

Trots att jag inte alls är bevandrad i dessa telenovelas, är det rätt lätt att se vad  filmen är ute efter att skoja med. Replikerna är krystade och högtravande, dramaturgin knappast subtil och effekterna sunkigt lågbudget. Actionvåldet är skrattretande illa utfört…fast allt naturligtvis på ett kärvänligt sätt.

Casa de mi Padre kräver nog att man gillar knashumor, avsiktliga taffligheter och framför allt Will Ferrell. Han håller värsta hysterin borta från sin Armando men blir ändock en rätt tragikomisk figur i den här märkliga soppan. Man kan liksom inte låta bli att tycka om honom.
Lättkonsumerat trams som tål att skrattas åt om man är på det humöret. Och gillar humorn. Kanske till och med lite fredagskul…?

full starfull starfull star