Gamle Melan Gibson!
Oj vad han gjort sig persona non grata i Hollywood de sista åren. Galenskaper och utsvävningar som redovisas på varenda social plattform, nästan i samma sekund de inträffar. Gibson har ju onekligen fått ett och annat tokspel, om man ska tro artiklar, rapporter och en och annan obskyr ljudupptagning.
Behöver det här betyda att film-mannen Gibson är värd mindre nu? Icke då! Både bakom och framför kameran verkar det som att Gibson ändå håller stilen, med lite jämna mellanrum sådär. Och ännu tycks ju hans namn inte vara helt oanvändbart i rollistan.

Som idag! Här är den gamle spjuvern (?) en fd kåkfarare, alkis och hårding som kommit på bättre tankar i livet och försöker nu framleva sina dagar i nåt slags lugn och fridfullhet. Well, så fridfullt det nu kan bli när man bor i en whitetrashig trailerpark och försörjer sig som tatuerare med kunder som kanske inte i första hans syns på de mest respektabla gatorna. Link (Gibson) drömmer ändå om att hans liv ska ta en ny vändning på något sätt, och är det något han verkligen ångrar är det att kontakten med tonåriga dottern Lydia
(Erin Moriarty) är obefintlig. Å andra sidan har ju Link inte precis varit en drömpappa.

Well, saker är såklart på väg att ändras (annars hade det ju icke blivit en film!) när Lydia hamnar i rejält obehagligt klister som handlar om liv eller död. Återstår bara att söka upp den person som möjligen kan fatta hennes situation, fast kanske mest för att klämma honom på lite pengar till en vidare flykt bort från buset som jagar henne. Till en början alltså. Fast det var ju innan hon insett att det ibland är bra med en farsa av den mer hårda och i gangstersammanhang rutinerade skolan.

Jag läser mig till att manuset idag bygger på en roman, som här förvandlats till en gritty och visuellt sjaskig roadmovie (med tillhörande sepiaton i vissa lägen). Bakom kameran inte helt okände Jean-François Richet. Jaha, vad har HAN gjort förut då, undrar den tvehågsne…jo men han har ju tidigare spottat fram tex nyinspelningen av Attack on Precinct 13 samt den franska tv-stänkaren Public Enemy No.1 (ni vet den med Vinent Cassel)
Här låter han Melan ta kommandot när buset försöker ge sig på dottern. En listig och stenhård farsa med lite extra trix i backfickan. Ajaj, ojoj. Det hade de icke räknat med.

utflykt med farsgubben!

Och jäklar vad bra Gibson passar i de här rollerna. Lite skitig, lite loser, lite oönskad sådär. En hårding, ingen tvekan om det, som till en början bara vill vara i fred och tycka synd om sig själv. Drömma om svunna tider. Vänta, är det kanske symbolik bakom det här?? Att sätta Gibson, en gång en av Tinsletowns mest eftertraktade skådisar, i en roll som föredetting…? Eller också inser han bara helt enkelt att han passar jäkligt bra i våldsamma storys som dessa. Lite nedtonat, lite mindre svulstighet, lite smutsigare, lite repigare, men stabilt underhållande. Ungefär som hans insats i Get the Gringo. Eller Payback.

Notera också William H. Macy, Michael Parks och Diego Luna i rollistan. Ingen av dem gör heller bort sig. Och samspelet mellan Gibson och Moriarty är underhållande.
Jamen vad gött. En stabil rulle alltså. Med då eventuell självironi inbakat.

Bra så.