Etikettarkiv: Mel Gibson

Aug 16 2019

#sommarklubben: Ransom (1996)

Mel Gibson som lite lagom shadiga företagsledaren Tom. Äger flygbolag och allt. Top notch-våning vid Central Park i New York. Dessutom familjefarsa. Goda råd blir dyra när sonen Sean (f ö Nick Noltes (!) riktiga son) plötsligt blir kidnappad och krav på stålars ställs! Panik och förtvivlan. Hustrun Kate (Rene Russo) och FBI-förhandlarna föreslår att man går kraven mötes. Den lätt instabile Tom tänker dock göra allt på sitt sätt. Något som mer eller mindre får skurkligan, som leds av lugubre Gary Sinise, att tappa fattningen både en och två gånger.

Habilt berättat av Ron Howard ändå. Melan Gibson trovärdig som desperat pappa, vilken plötsligt får för sig att vända på steken. Trots att staksen är skyhöga. Gary Sinise kör ett vågat dubbelspel och blir sådär rejält illa omtyckt som är tanken. Som återtitt-rulle håller såklart spänningsfaktorn inte samma klass som när jag såg filmen första gången…men visst är det dramatiskt och hetsigt vid väl valda tillfällen. Ron Howard känns förstås stabil, en kille i min bok, och levererar ett typiskt Hollywood-slut efter två timmars raffel.
Som tidsmarkör håller den ihop även 2019.

Ess i rockärmen i sommarnatten!

 

Därmed tackar Sommarklubben 2019 för sig! Som vanligt ett mysigt nöje under sommarmånaderna. Filmer som verkligen tål att avnjutas igen.
Den åttonde Klubben i ordningen får också bli den sista…men man vet aldrig när Sommarklubben slår till igen. Någonstans.
Summer out!

Jun 3 2019

Dragged Across Concrete (2018)

Det är nåt med S. Craig Zahlers rullar som lockar mig. Kanske den brutala tonen. Det mörka, men ändå alltid intressanta och engagerande. Bone Tomahawke var en märkligt underhållande mix av western och….kannibalrulle?! Brawl in Cellblock 99 var grym utav helvete, men hade en ”antihjälte” i Vince Vaughn som var svår att inte älska. Är det just kontrasterna som är Zahlers adelsmärke?
Dagens alster är ett besök i polisthriller-genren. Eller ”thriller-noir” som den benämns på vissa ställen. En satans låååång historia som tar tid på sig. Slowcooking var ordet. Fylld  med dialogdrivna scener och en scenografi med tillhörande ljussättning som icke går av för hackor! Zahler har öga för snygga bilder! Snutarna Brett och Anthony (en mycket bra nedtonad Mel Gibson och Zahlers nya go-to-guy Vince Vaughn) blir avstängda efter ett tillslag där onödigt våld utövats enligt vittne. Dessutom väntar löneavdrag. Icke bra för snubbar som behöver sina lönecheckar varje månad. Brett har dock en plan, genom kontakter snokas fram att en rälig knarklangartyp sitter på ett stash med pengar. Varför inte råna honom på stålars? Plan utverkas och Anthony är med.
MEN…kanske dock våra antihjältar borde ha tänkt sig för ett par gånger innan planen sattes i verket. Oväntade turer följer. Inte helt lätta att tas med, däremot väldigt våldsamma och framförallt ohälsosamma.

Förutom Gibson och Vaughns besvärligheter lägger Zahler till ett antal små sidostorys, som så småningom kommer att vävas in i huvudstoryn…även om man inte har koll på detta från början. Känns mer som ett mörkt drama med våldsamma inslag än en renodlad thriller. Payoffen är att jag inte har en aning om hur historien ska utveckla sig, och följaktligen sitter på helspänn genom hela filmen. Dialogen tar sin plats. Rejält. En del tappar möjligen tålamodet då man väntat sig action och raffel nonstop. Själv njuter jag aromen till fullo i denna mustiga berättelse, där varje ord och dialog yttras med stil och tajming. Gibson och Vaughn är smutta lirare. Don Johnson gör ett inhopp som polischef. Jennifer Carpenter tar en roll vars utveckling verkligen inte kan förutspås. Udo Kier, japp den gamle tysken, får också plats. Allt är helt enkelt sådär murrigt snyggt och pratigt och våldsamt…..som jag tokgillar!
Värt! Dock kanske inte i allas ögon.

 

Jul 24 2018

#sommarklubben: Payback (1999)/Payback:Straight Up (2006)

-99 kom den mycket underhållande och mörka Payback, med Melan Gibson som kriminelle Porter. I filmens början blir han förråd, nedskjuten och lämnad att dö. Givetvis överlever han och återvänder till ruffiga Chicago där där en hämnarresa börjar mot alla som lurat honom. Främst sliskige tokskallen Val (Gregg Henry), men också nedknarkade svikar-exfrun Lynn (Deborah Kara Unger). Räkna dessutom in en skogstokig ”torped” (Lucy Liu) och en godhjärtad prostituerad (Maria Bello) i rollistan. När Porter ger sig efter Val, får han också mäktiga gangsterelement i staden efter sig…men sen när stoppar det en lirare av Gibson kaliber? Det blev helt enkelt en rätt bra rulle.

SOM…blev ännu bättre 2006 då regissören Brian Helgeland ÄNTLIGEN fick släppa den version av rullen som filmbolaget stoppade 1999. Helgeland kom i luven med bossarna då och fick sparken, nya scener spelades in för att passa den popcornstörstande publiken och Helgelands mörka hämnarhistoria blev plötsligt mer en hjältesaga. Gibson, som också var producent, var på Helgelands sida..men vek sig för filmbossarnas krav på en mer ”lättillgänglig” film.
Men som sagt, 2006 kom upprättelsen då Helgeland fick tillgång till allt sitt material, stängde in sig i klipprummet och satte ihop en helt ny version. Hans version. Bort med alla nyinspelade scener, tillbaka med den gritty och nakna bildkvalitén. Han spelade till och med in ett helt nytt score till rullen, vilket nu bär drag av noir-jazziga toner. Mörkt och dystert. Som det anstår en noir-rulle. Resultat är förstås formidabelt bra. Höjer hela filmens känsla. Hårt, ruffigt och våldsamt. Här blir Porter verkligen det badass som Helgeland ville att han skulle vara från början. Hans hämnd blir här hårdare, smärtsammare och skitigare. Välj den ”nya versionen” alla dar i veckan när du ska se den här.

Bra kämpat Helgeland!

Ingen nåd i sommarnatten.

 

 

 

summer-movie-fun-logo

Feb 17 2017

Hacksaw Ridge (2016)

hacksaw-ridge-new-posterAndra världskriget. Detta förbannade och blodiga krig. Skildrat i så många filmer, och i framför allt dokumentärer, så att det troligen skulle räcka till minst ett års oavbrutet tema på Discovery. Eller TV10. De gillar att tugga krigsdokumentärer nästan hela tiden.

Nåja, vi tar oss till ännu en Hollywoodversion av kriget. Idag genom unge Desmond Doss´ (Andrew Garfield) ögon. Doss inser allvaret. Vill göra sin plikt för landet. USA står inför hårda bataljer i Stilla Havet där de envisa japanska styrkorna bara måste slås tillbaka.
Doss tar värvning, dock med ett litet problem…han är pacifist och vägrar att ens ta i ett vapen. Istället tänker han sig en karriär på slagfältet som sjukvårdare, ”medic”. Om han blir populär på träningscampen bland de övriga soldaterna och befälen? No way josé. Milt sagt. Utskällningar, mobbning och till och med krigsrätt. Allt för att hävda sin övertygelse..och rätt…att ändå få göra en insats för fosterlandet.

Jaha ja, nämnde jag att det var en BOATS? Asch, det fattade du ju säkert redan. En omtalad gosse, denne Doss. Naturligtvis något av en hjälte i historieböckerna över kriget i Stilla Havet. Amrisarna älskar ju sina hjältar, så det kanske inte är så konstigt att det till slut dyker upp en rulle om den unge idealisten. Dels baserad på en bok han skrev om sina upplevelser, men också genom självklart lite lagom överdrivet dramatiserat lulllull för att passa Hollywood. Som två filmer i en. Första delen behandlar Doss unga år och hur livet hemma på landsbygden påverkade honom. Han träffar också den obligatoriska Flickan i Sitt Liv (Teresa Palmer) innan ö-livet på den blodiga Okinawa väntar.

För det är där, när kriget väl sätter igång i filmen, tempot snäppas upp. Det blir sådär hetsigt och intensivt. Höghastighetskamerorna får jobba för högtryck ihop med de visuella effektmakarna för att ge oss de kanske galnaste och bland de mest realistiska (?) krigsscener som skådats på bra länge! Till och med så klassiska Rädda Menige Ryan ligger lite i lä! Hoppsan! Bakom detta galna kaos huserar nu alltså Mel Gibson som gör comeback i registolen efter 10 års frånvaro. Har han funnit nåd hos producenterna? Är alla hans galna påhitt historia?

Gibson må vara en strulputte privat, men som regissör vet han sannerligen hur berätta en film. Från en sorts idyllisk fridfullhet i början, till en blodigt helvete av sällan skådat slag. Gibson öser helt enkelt på med allt han kan komma på. Och sparar icke på detaljer och gore. Där tex Braveheart klippte stridsscenerna precis i det ögonblick det blev grisigt…stannar kameran den här gången kvar ett par sekunder extra. Gulp. Jag säger inte att det är trevligt och härligt på något sätt..men det är effektivt och viss mån jäkligt snyggt utfört.

hacksaw-ridge-2016-andrew-garfield

Garfield jobbar för skådislönen

Garfield känns trovärdig som unge Doss. En bra kontrast till kaoset runt honom. I övriga roller finns bla Vince Vaughn (!), Hugo Weaving och Sam Worthington. Vaughn får till och med glänsa med lite smutta oneliners i tid och otid.

Inget nytt under krigssolen, men en jäkligt snyggt berättad rulle. Bäst i andra hälften, i krigskaoset. Trots att Gibson som regissör verkar besatt av att skildra våld och blod i sina filmer…är det engagerande till slutet. Men vissa lökigheter måste självklart accepteras för att finna behållning här.

Bra film. Utan att glänsa.
Men det är nog eländet som gör det. Hur illa DET än låter.

 

avsnitt-76I filmpoddens avsnitt 76 kallar Fiffi denna för en ”Steffo-film”, och vem är jag att säga emot?
Lyssna själv när vi lägger ut texten.

Okt 17 2016

Blood Father (2016)

blood_fatherGamle Melan Gibson!
Oj vad han gjort sig persona non grata i Hollywood de sista åren. Galenskaper och utsvävningar som redovisas på varenda social plattform, nästan i samma sekund de inträffar. Gibson har ju onekligen fått ett och annat tokspel, om man ska tro artiklar, rapporter och en och annan obskyr ljudupptagning.
Behöver det här betyda att film-mannen Gibson är värd mindre nu? Icke då! Både bakom och framför kameran verkar det som att Gibson ändå håller stilen, med lite jämna mellanrum sådär. Och ännu tycks ju hans namn inte vara helt oanvändbart i rollistan.

Som idag! Här är den gamle spjuvern (?) en fd kåkfarare, alkis och hårding som kommit på bättre tankar i livet och försöker nu framleva sina dagar i nåt slags lugn och fridfullhet. Well, så fridfullt det nu kan bli när man bor i en whitetrashig trailerpark och försörjer sig som tatuerare med kunder som kanske inte i första hans syns på de mest respektabla gatorna. Link (Gibson) drömmer ändå om att hans liv ska ta en ny vändning på något sätt, och är det något han verkligen ångrar är det att kontakten med tonåriga dottern Lydia
(Erin Moriarty) är obefintlig. Å andra sidan har ju Link inte precis varit en drömpappa.

Well, saker är såklart på väg att ändras (annars hade det ju icke blivit en film!) när Lydia hamnar i rejält obehagligt klister som handlar om liv eller död. Återstår bara att söka upp den person som möjligen kan fatta hennes situation, fast kanske mest för att klämma honom på lite pengar till en vidare flykt bort från buset som jagar henne. Till en början alltså. Fast det var ju innan hon insett att det ibland är bra med en farsa av den mer hårda och i gangstersammanhang rutinerade skolan.

Jag läser mig till att manuset idag bygger på en roman, som här förvandlats till en gritty och visuellt sjaskig roadmovie (med tillhörande sepiaton i vissa lägen). Bakom kameran inte helt okände Jean-François Richet. Jaha, vad har HAN gjort förut då, undrar den tvehågsne…jo men han har ju tidigare spottat fram tex nyinspelningen av Attack on Precinct 13 samt den franska tv-stänkaren Public Enemy No.1 (ni vet den med Vinent Cassel)
Här låter han Melan ta kommandot när buset försöker ge sig på dottern. En listig och stenhård farsa med lite extra trix i backfickan. Ajaj, ojoj. Det hade de icke räknat med.

mel-gibson-erin-moriarty-blood-father-01-600x350

utflykt med farsgubben!

Och jäklar vad bra Gibson passar i de här rollerna. Lite skitig, lite loser, lite oönskad sådär. En hårding, ingen tvekan om det, som till en början bara vill vara i fred och tycka synd om sig själv. Drömma om svunna tider. Vänta, är det kanske symbolik bakom det här?? Att sätta Gibson, en gång en av Tinsletowns mest eftertraktade skådisar, i en roll som föredetting…? Eller också inser han bara helt enkelt att han passar jäkligt bra i våldsamma storys som dessa. Lite nedtonat, lite mindre svulstighet, lite smutsigare, lite repigare, men stabilt underhållande. Ungefär som hans insats i Get the Gringo. Eller Payback.

Notera också William H. Macy, Michael Parks och Diego Luna i rollistan. Ingen av dem gör heller bort sig. Och samspelet mellan Gibson och Moriarty är underhållande.
Jamen vad gött. En stabil rulle alltså. Med då eventuell självironi inbakat.

Bra så.

Maj 29 2015

Mad Max: Fury Road (2015)

Ok, vi stannar upp för en sekund och ser tillbaka lite.
Det senaste regissören George Miller gjort innan dagens rulle….är filmer om dansande pingvinger och en gris som kommer till stan.

Jag tar det igen.
Dansande pingviner och en gris.

Så plötsligt, som om gubben fått fnatt, tar han på partyhatten och tänker ”nu jävlar ska alla som klagat på att det inte finns någon mer Mad Max-rulle få så de håller käften!”
Vilket är precis vad jag gör!
Håller käften av hänförelse. Och dessutom andan. Helvete, man hinner ju knappt slå sig till ro i biofåtöljen innan kaoset utbryter och storyn bara drar igång. Eller vadå story!?
Här behövs fan ingen story. Som om Miller bara tänkt ut en enda stor, dammig, röjig och fläskig biljakt genom the wasteland. Och det räcker ju så! För oss som varit svältfödda på The Road Warrior-stuket..och förbannat den dag alla då inblandade gick med på att göra ”Beyond Thunderdome” -85….är detta ett rent och skärt halleluleja-moment!
Miller återskapar inte bara känslan från mästerverket -81…han tar det dessutom ett steg längre och tuffare OCH snyggare (nattscenerna med stjärnhimlen i öknen…ahhhh…)!!

Alltså, här finns ju fan allt. Stenhård action med 15-årsgräns (tack för det!), galna…eh…galningar i dom mest pimpade fordon man kan tänka sig! Miller håller det stramt, han vet vad han vill foka på..och gör det. Utan krusiduller. Vi får en Max med ny nuna i Tom Hardy. Funkar han? Jovars, han gör jobbet och grymtar sådär primitivt när det behövs. NATURLIGTVIS hade högsta vinsten varit att token Mel Gibson hade hoppat in i läderoutfiten igen, men man kan uppenbarligen inte få allt i denna comeback. Det stora avtrycket gör ju istället Charlize Theron som stencoola Furiosa. En värdig kompanjon till Max på detta hysteriska äventyr och det är härligt att Miller med manuspolare väljer det stuket på storyn.

I The Road Warrior fick vi minsann vänta på de bästa godsakerna i biljakten som då följde mot slutet. Här är det flykt som gäller från början. Furiosa drar med en ”war-rig”, lastad med bröstmjölk (hårdvara) och huvudbadassets haremsdamer. Nu får det vara nog med diktatorfasonerna tycker hon. Bossen blir förbannad och vill ha tillbaka allt. Ut med trupperna som består av dårar, dårar och åter dårar. Fast ibland ganska underhållande sådana också (Nicholas Hoult).
”Som vanligt” i Millers rullar om Max känns huvudskurken, här en ”Immortan Joe” (Hugh Keays-Byrne…att han också var med i Mad Max från -79 som skurk är ju såklart bara sådär charmigt som det kan bli!) ) i tuff mask, ganska vek som karaktär och ingen man kommer att lägga på minnet. Nej, det är ju istället bossens alla underhuggare som blir den tuffaste matchen för Max och gänget….där man för övrigt bland de långbenta harensdamerna hittar hatobjektet Rosie Huntington-Whiteley, ni vet…hon som nästan på egen hand förstörde Transformers 3! Blä!

tuffare än raggarkortegen i Norrköping varje 1:a maj!

Full fart genom det australiska wastelandet (fast det i verkligheten är den Namibiska öknen som får vara stand-in) således och jag myser extra med vetskapen om att Miller varit sparsam på CGI, och istället kört lite hederlig old-school när det gäller att krascha bilar och få saker att flyga i luften! Härliga tider! Och att det är just Miller själv som plockar upp fanan om Max Rockatansky igen! Det är anmärkningsbart underbart! Max modell 2000-talet är en hårdare, mer makaber och högljuddare värld…men med 80-talets charm vässad ett par snäpp!
Dessutom, jag såg filmen i 2D och njöt i fulla drag! 3D är överhajpat och överreklamerat! Så det så!

Vad mer? Ja just det…snacket om att Max har blivit svag och hamnat i en smetig feministisk historia har ju rullat runt jordbollen! Ha! De som hävdar detta kan ju bara dra åt helvete!
Eller ännu bättre, rakt ut i the wasteland! Kanske träffar de på en galen ”Krigskille”!! HAHAHA!

Fullt ös, medvetslös! Nästan.
En av årets hittills bästa filmer!

Smackelibang!

Just idag har också Nerd-Bird-Cecilia spanat in Mighty Max med vänner!
I övrigt hittar du åsikter om George Millers comeback hos bloggfantomer som Filmitch, Filmparadiset, Fiffis Filmtajm, Plox, film4fucksake, Jojjenito, Henke och Sofia!

Sep 12 2014

2014 x 3

exThe Expendables 3 (2014)

Precis innan jag plitar ned de här raderna sitter jag och studerar sommarens box-office-siffror från ”over there”, och konstaterar att Stallones tredje besök i macholand tydligen inte alls tilltalat den inhemska publiken något nämnvärt. Sent sommarpremiärdatum visst, men det verkar som kostymnissarna hade räknat med mer skrammel i skattkistan.

Och det kan jag förstå. Första rullen sög nåt hemskt, andra var betydligt käckare. Kanske för att Sly lämnat regin till utomstående? Liksom här (till Patrick Hughes). Och banne mig om inte det här är den bästa av dem alla. Man kan liksom inte värjs sig mot alla de gamla rävarna när de snor åt sig lite speltid med väl valda repliker. Och hur snyggt är det inte att casta gamla Wesley Snipes?! Liksom en GAMMAL Harrison Ford! Att Arnie ser härjad ut visste man ju redan. Lägg till det sedan Stallones mumlande och Statham´s muttrande. Ahh, såklart det är mumma för en gammal filmsjäl som en annan. Priset för BÄSTA insats går dock naturligtvis till Melan Gibson som förrädare och totalt samvetslös vapenhandlare! Fy helvete vad svinigt skön han är här! Har han bränt sina broar som good guy med sitt knasiga privatliv? Skit samma, då kan han ju satsa på evil dudes resten av sin nedåtgående (?) karriär.

Det skjuts naturligtvis utav helvete här. Stupalös action utan hjärna. Men vaddå, skit samma. Det är ju därför vi glor på spektakel som det här! Stallone försöker sig också på att väva in lite friskt blod i gänget, och stundtals blir det nästan lite Mission Impossible över det hela. Nåja, det går strax tillbaka till den gamla hederliga mallen igen. JÄKLAR! Glömde ju helt för en sekund att Antonio Banderas kan ha gjort sin BÄSTA roll på år och dag! Haha vilken skojare! Hade han kanske roligast av dem alla på inspelningen? Sedan halkade visst Frasier-Kelsey in på ett hörn också. Hur kan jag inte tycka om det!? Ja, här hade iaf jag kul när jag glodde. Men ok då, det kanske räcker med gubbsen nu…?

The Amazing Spider-Man 2 (2014)

Det roligaste med den nya franschisen är fortfarande att regissören heter Webb i efternamn.
Annars är det förvånansvärt mycket same-same av samma sak här. Inget nytt, inget revolutionerande, inget banbrytande. OsCorp är fortfarande uppenbarligen ett av världens skummaste företag. Spidey ställs nu mot en ny dåre (Jamie Foxx) som naturligtvis från början är en nörd ut i fingerspetsarna.. Innan han blir den elektriske matadoren Electro alltså. Då blir det fart på specialeffekterna kan jag lova.

Annars inte jättemycket att rapportera om egentligen. Jag tillhör ju dom som fortfarande inte riktigt fattar grejen med att boota om filmserien så pass nära inpå Sam Raimi´s filmer.
De här nya tillför absolut inget som inte redan fanns. Den första rullen i rebooten var ändå ganska underhållande på det att den möjligen inte var lika högtravande som kanske en superhjältefilm ”ska” vara. Om ni fattar vad jag menar. Här är det dock dessvärre mer blaha och ganska….saggigt. Andrew Garfield gör förstås vad han kan, Sally Field kan man alltid lita på och Emma Stone är som vanligt asbra i vad hon är dyker upp i.
Slutet är bäst och i alla fall jag kunde inte riktigt se det komma.

 

Noah (2014)

Första dagarna efter att ha skådat verket fick jag gång på gång fråga mig själv om det verkligen var sant.
Att detta var ett verk av Darren Aronofsky, mannen som gav oss den briljanta Black Swan för inte så herrans länge sedan? Har karln tappat det helt!? Fastnat i ny sekt av nåt slag? Jag finner knappt ord.

Och än värre, vem i hela Hollywood gav klartecken för den här filmen!? Sicken dynga säger jag bara! Och vad fan tänkte Russell Crowe på!? Knalla runt i en ödemark så jävla skitnödigt prettodyster så man knappt kan hålla sig för flabb när man ser på filmen. Och sen byggs det skitstor båt medelst hjälp av….levande stenfigurer!? Hahaha. För helvete!

Crowe blir den vresigaste gubben Noak jag någonsin stött på, envis och tjurig och vägrar lyssna på NÅGONTING annat än sin inhamrade uppenbarelse han fått. Jennifer Connelly och Emma Watson undrar förhoppningsvis hur de kunde luras in i det här projektet från första början som motspelare till den koleriske Crowe. Till och med ett badass smygs in på arken, Ray Winstone! Den tjommen måste bibeln ha missat helt! Ha! Nä det här var för jävla dåligt. Skrattretande dåligt faktiskt.
Effektsökeri eller en knepig regissörs sökande efter…vad?

Aug 27 2013

Sommarklubben: The Patriot (2000)

Ingen kan ju direkt anklaga regissören Roland Emmerich för att spara på krutet i sina rullar. Tyskens devis skulle rentav kunna vara bigger is better. Sannerligen dock inte alltid detta stämmer in på historierna som han berättar, men visuellt kan man sällan klaga på grannlåten.

Här tas en sorts medelväg när han presenterar Mel Gibson som den fredlige, stillsamme änklingen och fadern Benjamin Martin i 1770-talets Nordamerika. Politiska spänningar står för dörren i de brittiska kolonierna och ett uppror är oundvikligt. Martin har (förstås) en historia som gammal kämpe under tidiga och blodiga krig mot kontinentens urinvånare, och nu vill revolutionskrafterna att Martin ska ta till vapen igen för att hjälpa till att frigöra kolonierna från det brittiska väldet. Martin, den fridsamme pappan, vägrar förstås (”krig är inte lösningen”), men får anledning att ändra sig blixtsnabbt när både rödrockade britter dyker upp på ägorna och hans familj drabbas av en tragedi. Snart är Martin stenhård ledare för traktens hängivna milis, och resten är filmiskt fyrverkeri med drama och bombastiska fältslag snyggt iscensatt av herr Emmerich.

Dagens klubbare använder således det omvälvande amerikanska frihetskriget som fond för att berätta den här historien. Att det också görs på ett ganska snyggt och engagerande sätt är ingen tvekan. Gibson gör sig bra som den motvillige hjälten, Heath Ledger är den äldste sonen som stödjer den väpnade kampen och dessutom inte kan förstå varför hans far inte delar samma åsikt. Under resans gång får grabben naturligtvis anledning att komma till insikt. Joely Richardson får vara underskön i vida klänningar på en traditionell plantage, moster till Martins barn..och givetvis snart det romantiska intresset för våran Mel när både krigarkänslor och andra sinnen vaknar till liv hos honom. Slirigt? Ja en aning såklart.

Den knappt tre timmar långa intrigen lyckas väva in i stort sett alla möjliga sorters känslor och det är naturligtvis styltat enligt bästa formuläret för hur en episk berättelse som den här ska presenteras. Ingen kan dock gnälla på regissören för att han inte har koll på läget. Det är snyggt och det både underhållande och engagerande. Bortse från de värsta klyschorna och det är absolut en film som inte skäms för sig.

The Patriot sportar mustiga stridsscener, lagom flosklig dialog och gott skådespelande rakt över. För att inte tala om Jason Isaacs som genomsvinig brittisk fullblodspsykopat. Bästa rollen?
Historiskt i sommarnatten.

full starfull starfull star

Aug 28 2012

Filmspanartema: Knark!

Det är sannerligen inget större fel på graderna av utmaning när Filmspanarna utser sina teman. Om man tyckte förra temat var snirkligt värre att närma sig…hur är då inte denna månads!?
Men, skam den som ger sig. Här kommer mitt bidrag till ämnet ifråga,och som vanligt är det en flummig (dock ej påverkad) betraktelse av dagens nyckelord, i filmsammanhang…

Knark på film – numera basvara?

Soderbergh visade på obehagliga sanningar

Jaha ja, månadens nya gemensamma bloggtema i Filmspanarkretsar.
En luring, något att bita i. Kanske inte helt lätt att göra en approach på.

Knark i filmsammanhang. Är det inte så att det nästan blivit en dussinvara med dessa substanser som ingrediens i storysar av allehanda slag? Ett ämne som oftast avhandlas lite lagom slappt sådär (om inte själva filmen utspelas just runt själva knarket förstås) och i allra högsta grad rent standardmässigt enligt gängse mallar? Jag menar, vem idag höjer på ögonbrynen…egentligen?

varje filmstorys guldläge: smuggling som går åt h-e..

Filmer om knark.
So what säger vi och rycker på axlarna. Det är väl inget. Idag har filmens värld redan för länge sedan kolliderat med verklighetens gränser och suddat ut vad som anses känsligt eller ej, ingångsvinklarna på knarkets ofta olyckliga historier har filat av sina skarpaste hörn och idag är det ju högst rumsrent att behandla denna källa till beroende, begär, olycka, svek och allmänt mankelimang nästan vardagsbetraktelser. Filmer som Soderberg´s Traffic har förvisso givit oss en högst realistisk skrämmande syn på den usla drogtrafiken som förekommer lite överallt i världen. På sin tid var Midnight Express chockerande naken i sin skildring av den dumme amerikanen som får stå sitt kast men som ändå blir en sorts hjälte och grabben vi ska hålla på. Under en period försökte sig Hollywood på att forma knarkhandlarna som hjältetyper i kostym som skulle lira för det onda laget. Gärna också som smugglare fast med gott hjärta, som Mel Gibson i den oerhört plastiga och kackiga Tequila Sunrise. Hur smart var det då? Inte alls om ni frågar mig. Och varför älskar man egentligen karaktärerna i den formidabla Sons of Anarchy i tv-rutan? De smugglar ju knark och annat pulver var och varannan dag, som jag köper mjölk ungefär. Hjältetyper som rör sig i drogkretsar. Avigt. Och vem höjer idag sitt ögonbryn när dåren Tony Montana begraver hela nyllet i ett berg av knark mot slutet av Scarface och vrålar om att han är på toppen..?!

borde vi inte förakta dem istället?

Nä, knark på film har blivit en dussinvara och knappast något vi filmnördar kanske ägnar så mycket tid åt att fundera på varför. Drogbegär och vägar till snabba cash förekom naturligtvis säkerligen i tex 50- och 60-talsrullar också, men ofta kanske bara genom att pratas om eller visa upp en tjomme som såg lite halvpackad ut när han skulle föreställa påverkad, att visa mer detaljerad beskrivning rent visuellt vad det handlade om var nog alltför känsligt i den tidsåldern. Slutet av 60- början av 70-talet däremot verkade tuffa till sig även på filmfronten. I takt med att hippievågen, oljekriser och andra dåliga tider florerade blev även filmklimatet i främst USA öppnare, skitigare, mer politiskt inkorrekt, ännu mer kritiskt och icke sällan gavs knarket och kokainet större och större plats i berättelserna (kanske en högst relevant spegling av det oroliga samhället). Liksom det visuella. Vem har inte växt upp med filmer och serier från 70-talet och tidiga 80-talet där det ska bytas knark mot pengar och alltid, ALLTID, ska det smakas lite på pulvret från någon påses hörn…som för att säkerställa alltings äkthet. Håll med om att ni kan se den scenen framför er?

Knark som substans har existerat länge, och kommer säkerligen alltid att finnas. Om än i olika former. Vårt filmtittande har också förändrats, liksom filmerna och deras utformning. Gränserna har hela tiden flyttats fram för vad vi anser är uppseendeväckande på film. På gott och ont. Knark och droger är ett sjujävla hemskt påhitt och det går liksom nästan inte i ord beskriva hur hemsk verkligheten är för alla som sitter fast i ett beroende av något slag. En filmstory som innehåller inslag med knark av någon form känns dessvärre dock knappast som något att skriva hem om i dessa tidevarv. Därför noterar vi kanske knappt när Uma Thurman drar i sig en överdos så  John Travolta tvingas  drämma adrenalinkanylen med full kraft i Uma Thurman´s hjärta i Pulp Fiction eller när Jack Bauer springer omkring och smygknarkar i en säsong av 24.

Tarantino tolkar droger

Det finns naturligtvis också en uppsjö av filmer som på både dramatiska och tragiska sätt behandlar knarket och dess verkningar som det gift det är.
Välgjorda, känslosamma och framför allt med en unken men ack så realistisk smak vilket gör att de kommer farligt nära (eller till och med i fas med) verkligheten.

Ändock vill jag påstå att dessa filmer inte sällan kommer i bakvattnet på alla övriga, från blockbusters till påkostade thrillers, där knarket får en ytlig stämpel som katalysator för filmens fortsatta driv. Vi jackar ned skiten till ytterligare en ingrediens i den stora mängden.

dåre och superknarkare

Knarket alltså.
Det finns alltid där, men knappast något vi längre chockas av på film. Och bisarrt nog behövs det också som bränsle i historierna för att ytterligare förstärka dem.
Avtrubbat kanske det kan kallas…?

…och klicka nu snabbt vidare för att se vad andra filmbloggare har skrivit i ämnet för dagen:

Except Fear

Fiffis Filmtajm

Filmitch

Filmparadiset

Flickorna

Fripps Filmrevyer

Har du inte sett den?

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord

The Velvet Café

Maj 16 2012

Get the Gringo (2012)

Märklig film det här.
En berättelse som visar upp två sidor. Dels rätt snyggt filmad med ett driv som tilltalar. Och dels rena rama rappakaljan till story som utan sin rollista kanske (läs: till 100 procent!) skulle förpassas till C-filmsträsket.

Det slår mig också att gillar man Mel Gibsons rulle Payback från -99 (vilket jag gör) kan man nog hitta vissa förtjänster här. Samma putslustiga vitsigheter, samma råa filmvåld och samma hårdkokta stil. Fast nu i finare färger.

Gibsons namnlöse skojare är på bilburen flykt från rättvisan efter ett uppenbarligt rån iförd klädsam clownmask. Med den amerikanska polisen i bakhasorna hoppar han bokstavligen med flyktbilen in i Mexiko, varvid de mexikanska lagmännen lägger vantarna på honom och vips har han hamnat i världens märkligaste fängelse, där man liksom kan göra lite allt möjligt, röra sig fritt, gå på ”restaurang”, ägna sig åt spel och dobbel, socialisera i största allmänhet med båda könen och ha sig. Skumma krafter verkar dock naturligtvis innanför dessa låt vara ganska lössläppta murar och vår hjälte börjar i sann fixaranda planera sin flykt på bästa sätt.

Egentligen är det en riktig soppa. Det handlar om kroppsdonationer, sluskiga gäng i olika former, korrumperad polis, försvunna miljoner, en lillgammal unge och så då en Mel Gibson som vill vara både stenhård snubbe och beskyddare av de svaga.

Melan kör streetpose med puffran!

Det bästa med filmen är att den håller ett ganska högt tempo och varvar snygga varma färger i fotot med korniga actionscener med tillhörande squibs. Till detta faktiskt riktigt klämkäckt skön mexikomusik och en sorts svart humor som jag är lite svag för, Kanske Gibsons voiceover hjälper till en aning också.

Det sämsta med filmen är att den är tunn som spiksoppa, har ett löjligt ansträngt manus som man aldrig hinner ta till sig riktigt. Mexarna skriker mest och gapar, Gibson plirar med sin sluga blick och i en biroll spelar som vanligt Peter Stormare över enligt förväntad modell.

Get the Gringo känns lite förvånande som projekt för Gibson att ta sig an. Vi vet ju att han egentligen kan bättre än att ägna sig åt ytligt trams som det här faktiskt är. Å andra sidan växer filmen en aning tack vare just Gibsons muntra metoder och jag känner mig inte jättebesviken på det jag sett. Snarare lite….löjligt upprymd !?

Maj 19 2011

Maverick (1994)

Vissa filmer är värda att återvända till då och då.
Som en gammal kompis, en sorts bekantskap där man kan hitta nya små guldkorn varje gång.

Här en film som med jämna mellanrum rullar på tv-kanalerna, men är man en riktig westernnörd ser man den naturligtvis från en väl vårdad dvd-skiva för att slippa alla förbannade reklamavbrott stup i kvarten (gör man inte det med alla filmer förresten!?!)

Det bästa med Maverick är utan tvivel att alla verkar ha haft en rejält jolly good time när de gjorde den här rullen. Trion Mel Gibson, James Garner och söta Jodie Foster tävlar egentligen om att trolla fram oneliners under den tid de syns i bild. Att kalla den en western kanske i själva verket är lite missvisande, mer en skojarfilm i westerniljö.

Storyn om Maverick (Gibson) som behöver pengar till en förestående pokertävling med stora summor i potten är riktigt nöjsam, en sorts enklare variant av roadmovie där han slår följe med den vackra men helt opålitliga Annabelle (Foster) och den rättrådige sheriffen Cooper (Garner). Under resan hinner både indianer och allsköns opålitliga människor komma i sällskapets väg. Humorn är frisk, kommentarerna rätt sköna och kemin mellan Gibson och Foster ligger som en liten extra bonus.

Filmen bygger ju på den omåttligt populära tv-serien med samma namn från slutet av 50-talet, då med Garner i huvudrollen som just Brett Maverick, men i övrigt är storyn uppenbarligen helt ny där endast vissa karaktärer behållits i manuset.

Richard Donner regisserar rutinerat och avslappnat, och det roliga är att hålla utkik i de små birollerna då man kan få se både Danny Glover och Corey Feldman skymta förbi och när det handlar om Glover/Gibson och Donner så  känns den tydliga blinkningen till Dödligt Vapen-filmerna speciellt kul. Alla älskare av country bör också glo lite extra under pokertävlingen mot slutet då en hel hoper av mer eller mindre kända amerikanska countrystjärnor skymtar förbi i små roller.

Maverick visar upp en Gibson i fin form, Foster i strålande form och en story man med lätthet sväljer vilken kväll som helst som en glad bagatell. Lite pang-pang men med huvudvikten på humorn och lurendrejeriet. Extra kul också med det ständiga käbblandet mellan Garner och Gibson som mynnar ut i en skön tvist. Westernskoj i trivsam form!

”Well, now, I bring all sorts of plusses to the table. I hardly ever bluff and I never ever cheat”

Jul 13 2010

Edge of Darkness (2010)

Förutsättningarna är ju glasklara. Mel Gibson i hämnarhistoria, låter ju hur smutt som helst. Tänk Payback, tänk Patrioten. En stenhård Gibson på hämnarstråket brukar nästan alltid betyda underhållning för ögat. Och det börjar helt enligt planerna, polisen Thomas Craven (Gibson) får besök av vuxna dottern som mitt i all familjelycka verkar bära på något som tynger henne. Innan hon hunnit avslöja för sin pappa händer det ofattbara och hon skjuts till döds i en attack som verkar vara riktad mot Tom. I alla fall är det vad alla utgår från.

Craven släpper förstås allt och blir hämnarpappan med stort H, och rätt snart snokar han upp ledtrådar som tyder på att det faktiskt var dottern som var målet för attacken. Craven slösar ingen tid på att fundera vidare utan kastar sig in i den karusell som han satt fart på genom sina snokanden, och plötsligt verkar allt peka mot något mycket större än han någonsin kunde ana från början.

Det är minst sagt en lovande början på den här thrillertäta storyn signerad gamle Bond-regissören Martin Campbell. Men sedan händer något, ett antal nya figurer in på arenan, storyn fördjupar sig aningen för mycket och plötsligt känns det enkla och rena hämnartemat som bortblåst och tusan om jag inte skruvar lite på mig i soffan. Campell vet såklart hur man handskas med historier av det här slaget och ser till att det blir enligt de rätta mallarna. Mel Gibson klistrar vid ett par tillfällen på det bistra, stenhårda, ansiktet som vi sett förut. Problemet är bara att det sker i alldeles för lite ju längre filmen lider. Skurkfavoriten Danny Huston finner givetvis sin plats här och även Ray Winstone (i en något oklar och lite överflödig roll) visar talangen.

Edge of Darkness blir lite som mycket väsen för egentligen ingenting. Säkra och smällande actionscener när de väl dyker upp. Ett manus som tappar bort sig en aning i den tillrättalagda miljön och till slut blir lite tråkigt. Kort sagt, man vet exakt vad man får så att säga. Inte ett uns mer.
Godkänt med viss tveksamhet.

Betyget: 2/5

Apr 10 2010

Signs (2002)

abigail_breslin141Prästen Graham Hess (Mel Gibson) bor på en enslig gård utanför Philadelphia tillsammans med sina två barn och sin yngre bror Merrill (Joaquin Phoenix). Efter att att Grahams fru omkommit i en bilolycka har han tappat tron på livet och religionen, avsagt sig prästkallet, och ser ingen glädje i livet.

Mitt i detta upptäcker bröderna och barnen plötsligt förekomsten av gigantiska cirkelmönster i majsfälten som omger deras hus. Och vad är det för skuggor som plötsligt verkar smyga omkring bland hustaken på nätterna…?

Jag har alltid varit lite splittrad till regissören M. Night Shyamalans ofta twistade och luriga  filmer, Sjätte Sinnet (1999) var genialisk, Unbreakable (2000) var katastrofalt usel, men här lyckas han igen. Stämningen i Signs är olycksbådande och krypande nervig. Shyamalan använder sig förtjänstfullt av det gamla knepet med att det skrämmande ligger i det man inte får se. Han använder sig också av detaljerna på ett sätt som verkligen får stämningen att ligga och vibrera, ljudet, vinklarna, de snabba klippen i väl valda situationer. Att sedan Grahams förlorade tro spelar en avgörande roll i filmen och kompletteras av den eviga frågan om huruvida allt som sker är av en slump eller om det finns ett högre syfte, är snyggt berättat med stil.

Signs är en sorts hybrid mellan drama och krypande sci-fi. En historia om något olycksbådande som plötsligt är på väg. I bakgrundsmaterialet förklarar regissören att han vill förmedla en klaustrofobisk känsla av att Graham, Merrill och barnen är isolerade på sin gård och kan bara invänta det förestående hotet som plötsligt verkar komma från alla håll. Skärrade rapporter från deras ständigt påslagna tv-apparat hjälper till att bygga upp den ödesmättade stämningen. Mycket bra skådespel här av veteranen Gibson som levererar och likså av den då rätt färske Joaquin Phoenix. Stor konst också att få de unga barnskådisarna Rory Culkin och Abigail Breslin att prestera känslosamma ögonblick mitt i dramat.

Signs är utan tvekan Shyamalan i högform och den är ruskigt spännande samtidigt som den ger en otäck krypande känsla innanför skinnet på mig som åskådare.
En mycket bra film.

Betyget: 4/5