Hacksaw Ridge (2016)

hacksaw-ridge-new-posterAndra världskriget. Detta förbannade och blodiga krig. Skildrat i så många filmer, och i framför allt dokumentärer, så att det troligen skulle räcka till minst ett års oavbrutet tema på Discovery. Eller TV10. De gillar att tugga krigsdokumentärer nästan hela tiden.

Nåja, vi tar oss till ännu en Hollywoodversion av kriget. Idag genom unge Desmond Doss´ (Andrew Garfield) ögon. Doss inser allvaret. Vill göra sin plikt för landet. USA står inför hårda bataljer i Stilla Havet där de envisa japanska styrkorna bara måste slås tillbaka.
Doss tar värvning, dock med ett litet problem…han är pacifist och vägrar att ens ta i ett vapen. Istället tänker han sig en karriär på slagfältet som sjukvårdare, ”medic”. Om han blir populär på träningscampen bland de övriga soldaterna och befälen? No way josé. Milt sagt. Utskällningar, mobbning och till och med krigsrätt. Allt för att hävda sin övertygelse..och rätt…att ändå få göra en insats för fosterlandet.

Jaha ja, nämnde jag att det var en BOATS? Asch, det fattade du ju säkert redan. En omtalad gosse, denne Doss. Naturligtvis något av en hjälte i historieböckerna över kriget i Stilla Havet. Amrisarna älskar ju sina hjältar, så det kanske inte är så konstigt att det till slut dyker upp en rulle om den unge idealisten. Dels baserad på en bok han skrev om sina upplevelser, men också genom självklart lite lagom överdrivet dramatiserat lulllull för att passa Hollywood. Som två filmer i en. Första delen behandlar Doss unga år och hur livet hemma på landsbygden påverkade honom. Han träffar också den obligatoriska Flickan i Sitt Liv (Teresa Palmer) innan ö-livet på den blodiga Okinawa väntar.

För det är där, när kriget väl sätter igång i filmen, tempot snäppas upp. Det blir sådär hetsigt och intensivt. Höghastighetskamerorna får jobba för högtryck ihop med de visuella effektmakarna för att ge oss de kanske galnaste och bland de mest realistiska (?) krigsscener som skådats på bra länge! Till och med så klassiska Rädda Menige Ryan ligger lite i lä! Hoppsan! Bakom detta galna kaos huserar nu alltså Mel Gibson som gör comeback i registolen efter 10 års frånvaro. Har han funnit nåd hos producenterna? Är alla hans galna påhitt historia?

Gibson må vara en strulputte privat, men som regissör vet han sannerligen hur berätta en film. Från en sorts idyllisk fridfullhet i början, till en blodigt helvete av sällan skådat slag. Gibson öser helt enkelt på med allt han kan komma på. Och sparar icke på detaljer och gore. Där tex Braveheart klippte stridsscenerna precis i det ögonblick det blev grisigt…stannar kameran den här gången kvar ett par sekunder extra. Gulp. Jag säger inte att det är trevligt och härligt på något sätt..men det är effektivt och viss mån jäkligt snyggt utfört.

hacksaw-ridge-2016-andrew-garfield

Garfield jobbar för skådislönen

Garfield känns trovärdig som unge Doss. En bra kontrast till kaoset runt honom. I övriga roller finns bla Vince Vaughn (!), Hugo Weaving och Sam Worthington. Vaughn får till och med glänsa med lite smutta oneliners i tid och otid.

Inget nytt under krigssolen, men en jäkligt snyggt berättad rulle. Bäst i andra hälften, i krigskaoset. Trots att Gibson som regissör verkar besatt av att skildra våld och blod i sina filmer…är det engagerande till slutet. Men vissa lökigheter måste självklart accepteras för att finna behållning här.

Bra film. Utan att glänsa.
Men det är nog eländet som gör det. Hur illa DET än låter.

 

avsnitt-76I filmpoddens avsnitt 76 kallar Fiffi denna för en ”Steffo-film”, och vem är jag att säga emot?
Lyssna själv när vi lägger ut texten.

Annonser

Everest (2015)

everest-2015-movie-posterLångledigheten över jul/nyår 2016/17 innebar en rejäl djupdykning i tv-soffan där osedda alster klarades av. Som typ detta.

Kontrasten: en skön sittning i favorithörnet av soffan med gött kaffe inom räckhåll. Annat för gänget på plats drygt 8000 meter uppe på Mount Everest. Kyla och vind som ställer till det. Oberäkneligt väder som drar fram mellan de olika bergstopparna. Helt enkelt ett ställe en lagom sansad människa kanske inte vill vara på. Förutom de här stollarna då.

Regi-islänningen Baltasar Kormákur slår på trumman och bjuder på drama på hög (!) nivå. Dessutom en BOATS minsann. Att klättra i berg tycks ju ha lockat människan sedan urminnes tider, och att bestiga det mäktiga Everest känns som något av en helig graal för klättrare. Här är det 1996 och den rutinerade Rob Hall (Jason Clarke) försörjer sig på att guida klättrargrupper upp till toppen. Nu står ett nytt äventyr för dörren och en diger samling finns i baslägret. Att bestiga världens högsta berg ser också ut att ha blivit en nöjesindustri då Robs grupp sannerligen inte är den enda på plats. Här finns också en våghalsig amerikan, Scott Fischer (Jake Gyllenhaal), som leder en liknande grupp. Plus tyskar, sydafrikaner, kanske kineser och lite annat folk och fä. Snart kommer de flesta av dem dock dras in i rejäla prövningar då katastrofen slår till.

Många känner nu säkert till historien om Rob Halls öde, men trots det blir det faktiskt lite småspännande på sina ställen. Kormákur berättar effektivt och håller bra tempo på scenerna. Det känns dessutom jäkligt realistiskt. Snygga effekter med andra ord. Det känns ibland som att man är med där runt toppen av Everest. Kan tänka mig att den här rullen ändå gjorde sig smutt i 3D.

En rejäl rollista trängs på berget; Förutom Clarke och Gyllenhaal finns där Josh Brolin, Emily Watson, Sam Worthington, John Hawkes, Michael Kelly och Thomas M. Wright. Dessutom de obligatoriska ”hustruinsatserna-via-telefon” av Keira Knightley och Robin Wright.

everest_pic

2 cm till målet. sen är det lika långt tillbaka

Storyn håller ihop det ända till slutet. Inget överdrivet superslisk. Inget överspel. Kanske har man siktat på att försöka göra hela historien så pass mycket rättvisa det bara går, utan att krydda den. För det behövdes sannerligen inte om man läser på lite i bakomverket om vad som utspelades i verkligheten i maj -96. Nu är ju denna katastrof på långa vägar icke den enda som inträffat på berget, men kanske den som fått mest spridning runtom jordbollen. Extra stark effekt under eftertexterna då bilder på de verkliga personerna visas. Ett lurigt tilltag det där. Som alltid går hem.

Konstigt nog spännande, trots sitt tragiska innehåll.

Wrath of the Titans (2012)

Och nu kanske återkommande besökare här på bloggen undrar varför jag ger mig på denna när jag behandlade föregångaren på ett synnerligen hårdhänt sätt… 

Men, det är väl som den gode Filmitch uttryckt det någon gång; som varande filmnörd dras man ofta till det usla, obskyra och det som man någonstans därinne i filmmärgen känner kommer vara pannkaka. Sedan kvittar det väl egentligen om det handlar om en tungt finansierad Hollywoodskapelse eller film gjord på just pannkakssmet. Svårt att förklara det där…och ändå inte.

Så, jag ger Sam Worthington ytterligare en rond som Perseus, halvguden och sonen till Zeus (Liam Neeson) som alltså valt att leva bland människorna. Tror ni han får hålls med det länge?
Precis.

Lömske Hades (Ralph Fiennes) har för avsikt att återuppväcka farsgubben Kronos ( ja..jag vet…herrans mycket namedropping i mytologin här…!) och ingår ohelig allians med krigsguden Ares (för övrig bror med Perseus…ingen hejd på det här som ni märker..), Zeus hamnar i underjorden, fängslad och uttömd på sina krafter. Perseus fattar naturligtvis sin plikt och drar igång räddningsoperation Megabombastisk som inbegriper en skäggig skämtare, en Rosamund Pike i så lite kläder som möjligt och en Bill Nighy som skrävlande uppfinnar-Jocke.

Märkligt nog finner den här uppföljaren lite mer nåd i mina krävande ögon. Kanske beror det på att manusplitarna fattat vad som gäller för att få en actiondriven rulle med äventyrsinriktning…mindre högtravande skitnödighetssnack och mer enkel action. För det är precis vad det är här.
Snyggheten är det absolut inget fel på, och som vanligt står effektnissarna i efterarbetet för den största prestationen när de lägger på buller och bång the popcorn style. Med andra ord, det är fullt upp med eldstormar, underjordiska siames-trillingar, något som ser ut som flygande lejon samt lite hederliga spöa-upp-sekvenser.

klart som korvspad att det ska pussas lite också!

Worthington kör traditionsenliga hjältetrix med aussieaccent, ska kanske ha en liten varningsflagg för att han är på väg mot det där träsket där moviestars som tackar ja till allt möjligt i filmväg befinner sig (Lex Nicolas Cage)…och Liam Neeson har tonat ned värsta dyngan i sin dova torndönsstämma. Fortfarande känns det som Neeson glider runt på halvfart och kanske tänker att han ska håva in lite extra pengar till semestern. Liksom Ralph Fiennes som i Hades skepnad verkar ännu mer dyster än han är i vanliga fall.

Wrath of the Titans kör på i samma tokytliga stil som sin föregångare. Skillnaden nu är att det är lite mer uthärdligt, främst beroende på att det är mindre snack och mer verkstad i form av ett snabbt och okomplicerat manus som inte på något sätt dröjer kvar vid några djupsinnigheter.
Vilket gör att det iaf inte känns outhärdligt att lägga knappa två timmar på spektaklet en sommarnatt i juli när man har semester.

Man on a Ledge (2012)

Ack ja. Man har ju sett det alltför många gånger förut.

Den luriga thrillern, storyn, berättelsen som egentligen handlar om något annat än vad som visas upp för våra och eventuella inblandades ögon.

Nog blir det svårare och svårare att väcka uppmärksamhet med den här typen av historier, på något sätt måste de ju liksom följa givna mönster för att passa in i speltiden och därmed också tumma på logiken och tillfällighetens lagar samtidigt som de helst ska vara actionstinna och rappa i tempot.

Dagens försök görs av en dansk minsann, Asger Leth, som placerar Sam Worthington på en smal avsats tjugo våningar ovanför New Yorks pulserande gatuliv. Uppenbarligen är han där för att snyggt ta ett dyk rakt ned i gatan. Det dröjer inte länge förrän han blir upptäckt och gamiga NY-bor samlas likt flugor runt koskit för att eventuellt få sig till livs lite bisarra händelser mitt i vardagen. Polis snabbt på plats och de bästa psykologförhandlarna kopplas in för att tala galningen tillrätta. Som vanligt har ingen av dem en aning om att mannen på avsatsen ”har en plan”…för att citera en känd svensk kriminalhjärna.

Finns det då något nytt att upptäcka här? Nej inte mycket om du frågar mig. Sam the Man står stadigt (nåja..) på sin avsats, hojtar om specifika krav, drar lite valser om sin orsak, tycks stå i hemlig kontakt med någon helt annan, en diger birollslista får sina minutrar i rampljuset, huvudspåret är lagom snårigt och mynnar naturligtvis ut i en upplösning som inbegriper rätt många av de karaktärer som  är på plats för just denna händelse.

– men…ska du inte komma in nu då…?
– nä….tänker jag inte!

Det är rätt simpelt skådespelat, inga karaktärer man fäster sig vid överhuvudtaget, möjligen kan man höja på ögonbrynet åt Ed Harris som sjukt nedbantad synnerligen otrevlig storfräsare. Annars gör Worthington precis vad han förväntas utan att sticka ut, likaså Elisabeth Banks som förhandlerskan vid fönstret vars roll känns som den minst viktiga och endast verkar fungera som ett bollplank för att Worthington, via de obligatoriska ”djupa” replikskiftena, ska kunna bli lite mer intressant som karaktär. Noterbart kan dock vara att både Edward Burns och Kyra Sedgwick dyker upp i mindre roller som möjligen skvallrar om att de har svårt att få fart på karriären igen..?

Man on a Ledge blandar lite twistad thriller med snyggt fotade actionsekvenser från downtown NY. Som vanligt klipps det friskt mellan de intressanta skådeplatserna i storyn, och tempot blir på så sätt ändå rätt hyggligt. Icke på långa vägar unikt i sitt berättande, och efteråt har man glömt historien lika snabbt som en avlöning försvinner efter räkningsbetalande. Som underhållning för stunden dock ganska ok. Men man måste köpa logiska luckor och planerade tillfälligheter.
Som vanligt alltså.

Clash of the Titans (2010)

Nu blir det lätt.
Jag. Fattar. Inte. Vitsen.
Verkligen inte.

Ihåligare än en plånbok efter att räkningarna är betalade. Varför vill någon göra en nyinspelning av den här filmen!?! Varför vill någon överhuvudtaget spela i den? Ja pengar så klart, men någon j-vla gräns får man väl i alla fall ha! Vad i herrans namn tänkte tex Liam Neeson, Ralph Fiennes och Sam Worthington på??!  Och så Mads Mikkelsen också. Som lite ironiskt nog är den som klarar sig bäst i det här olycksfallet.

Filmen är kliniskt ren från känslor och djup, och jag bryr mig noll. Skiter i hur det går för karaktärerna, önskar för en sekund att Medusa verkligen ska lyckas ta kål på precis alla där i sin håla. Fransosen Louis Leterrier (Transporter) har trixat ihop ett stycke elände som jag inte kan få nog av att tycka illa om. Versionen från -81 med sina stela stop-motion-effekter anses ju idag vara en rejäl kalkon, MEN… en äventyrligt underhållande sådan.
Det är inte den här.
Snygga effekter kanske du säger då, men tråkigt, oengagerande och noll utstrålning hos alla säger jag.

Och återigen; jag fattar inte vitsen med en nyinspelning.
Totalt onödigt.
Inga nya grepp.
Inga överraskningar.
Ingenting.

Således appropå grekisk mytologi: Percy Jackson vs Clash of the Titans: 10-0.
Minst.

Betyget: 1