I, Frankenstein (2014)

Naturligtvis finns det detaljer att klaga på här.
Om man vill.

Som att varför man inte satsade på storyn om monstret som överlevare genom århundradena med en lite mer ”seriös” och dramaaktig approach. Erkänn att det lockar lite?
Eller varför man så skitnödigt alltid MÅSTE ha en story om rivaliserande och krigande odödliga släkten…!
Eller varför man ringer in Bill Nighy till en kafferast-roll, där gubben knappt orkar hålla sig vaken.
Eller varför man inte låter den osannolike huvudrollsinnehavaren här, Aaron Eckhart (!), behålla frippan från filmens första minuter. Han ser bra mycket coolare ut i den än som kortsnaggad hårding med ögonskugga i plytet.

Filmen är ett praktexempel på en produkt som bara i bästa fall ska underhålla för stunden.
Inte skrivas in i några historieböcker av värde. Baserat på en tecknad serie var det visst också (vägrar använda det fiiina ordet ”grafisk roman”), och med den bakgrunden får man kanske ändå anse att rullen gör sitt jobb. När filmpostern lockar med orden ”from the producers of Underwold” kan man dock bli lite muttrig. I alla fall jag. Underworld-tjafset gick aldrig hem hos mig. Hade räckt med en film där. Med avslutande story. Är det lika illa här?

Nej, faktiskt inte.
Okej, ett tag ligger rullen därnere och skvalpar runt i det grunda träskvattnet som givet alltid renderar usel-betyg…men till slut får regissören Stuart Beattie ordning på både actionsekvenser, CGI-tekniken, Eckhart´s galna överspel, Nighy´s ointresse och lyckas dessutom slipa bort det mest uppenbara att scenerna egentligen bara är staplade på varandra, där det viktiga är hur det ser ut…inte vad det handlar om.

Vad handlar det om då?
Tja, vår vän monstret, eller Adam som han så smutt döps till i början, hamnar plötsligt mitt i kriget mellan demoner från helvetet (suck) och de goda, rättrådiga, livs levande stenfigurerna Gargoylerna (du vet…de som sitter på kyrkor…tex Notre Dame). Jaharåsåatt! De goda leds av en något vilsen Miranda Otto (kanske inte ens hon fattade riktigt vilken roll hon hade här), och the badasses kommenderas lite lojt av herr Nighy.
NATURLIGTVIS har allt en koppling till filmens hoplappade huvudfigur, och snart får även han lära sig att känna och välja sida.
Trots att han enligt egen utsago inte har någon själ. Hrm…

vad f-n…Matrix-gubbar! här!?

Vi pratar naturligtvis inga stora episka upplevelser här. Mer serietidningsaction och logik enligt dessa märkliga universum som tycks skölja över oss i parti och minut.
Här kan jag möjligen känna att det som sagt är lite synd att man inte tar bättre vara på legenden om Frankensteins Monster ur filosofins alla synsätt om liv och död…utan i stället kör på med devisen ”Bigger explosions is better. No matter what.”
Märk väl dock, filmen tar sig emellanåt och blir lite (liite) småunderhållande i vissa scener. Kanske avsaknaden av viss glimt i ögat och istället närvaron av den supertunga allvarsamheten…vilket då ofrivilligt (?) gör det till lite komedi…hjälper till?

I, Frankenstein gör precis vad den ska. Vänner av liknande serietidningsaction kan säkert hitta ett antal minuters god underhållning här. Frankie-boy själv blir kanske mest en sorts bifigur i slutänden, fångad i manuset som fokar mer på det ganska räliga kriget som pågår. Inte lika usel som Underworld, men inte lika underhållande (!) som Van Helsing! (Och det står jag för!!!)
Snabbt sett, snabbt glömt. Utan att behöva lida alltför mycket.

 

Flmr vs Julen: Love Actually (2003)

Man kan ju naturligtvis diskutera om det här verkligen är en julfilm i det ordets bemärkelse. Egentligen är det kanske bara handlingen som är förlagd till just den här hektiska månaden då allt ska fixas inför ett par dagars festligheter.

Men, asch, här kan man inte vara så knusslig. På nåt sätt sätter just julfeelingen lite extra krydda på dagens upplevelser. Det är London innan jul och det är en sorts episodfilm i både dur och moll om hur ödet (?) styr och ställer för olika personer. Regissören och manusplitaren Richard Curtis tycks ha tagit det gottaste från sina manus till Notting Hill, Bridget Jones dagbok och Fyra bröllop och en begravning, och stöpt om detaljerna till en riktig liten smakfull pralin för årstiden.

Uppradade på en snygg linje står också gräddan av engelska skådisar som bjuder på sig själva till de olika historierna som utspelas. Det finns naturligtvis en gemensam nämnare för alla historier och det är såklart att kärleken finns runtom oss alla, överallt hela tiden…och speciellt runt jultid om man köper vad filmen vill sälja in tilloss såhär till bjällerklangens högtid. Och iaf jag köper underhållningen som bjuds. Vad är det då som gör den så trivsam? Tja, kanske att berättelsen innehåller detaljer som vi vanliga svennar faktiskt kan identifiera oss med…eller kanske att manuset är smart och lagom fyndigt..?

Sticker ut lite extra i dagens ensemble gör Hugh Grant som lite fumlig och festlig ung premiärminister med kärlekskänslor lagom till jul. Som vanligt är Grant en mästare på att leverera torr brittisk humor av nöjsam karaktär. Vidare har vi Emma Thompson och Alan Rickman som det äkta paret där vissa hemligheter hotar både familjeidyllen och julfirandet. Naturligtvis praktskådisar som inte gör någon besviken. Å så Colin Firth som kör en äkta…eh..”Colin Firthare” som författare med både minspel och humor, blir kär och lyckas överbrygga vissa språkliga barriärer. Väldigt trivsamt roligt på vägen understundom där också. Och sådär håller det liksom på…de kommer på parad en efter en. Liam Neeson spelar för en gångs skull en stillsam tjomme som får hantera både sorgen efter en avliden fru och utmaningen att ta hand om sin styvson. Inte så sorgset som man skulle kunna tro från början faktiskt.

Mer från godispåsen: Martin Freeman knäcker extra som annorlunda skådis-stand-in på filminspelning, Laura Linney har man flugit in från Staterna till rollen som trånande kontorstjej med något komplicerande agenda när väl kärleken slår till…

Curtis blandar både högt och lågt, för det mesta snyggt drama med mystouch…men även ren tramshumor. Som för att riktigt cementera det kastar han också givetvis in Rowan Atkinson i en sån där 5-minutersroll där han får jönsa lite lagom fånigt. Dock inget man kan störa sig på när resten av rullen är så pass ytligt trivsam att man bara sitter där och ler lite dumt samtidigt som det smuttas på glöggen.

ett litet julvink går alltid hem

Ett par år sedan nu jag såg rullen senast, och den här återtitten bjöd faktiskt på det trevliga och lite oväntade konstaterandet att det ju för bövelen är en yngre Andrew Lincoln, Rick från The Walking Dead!, som figurerar i en av de små berättelserna. Snacka om några sekunders förvirring hos mig innan polletten trillade på rätt plats! Och visst kan man inte undgå att gilla Bill Nighy som gammal avdankad rockstjärna med en oerhört sliskig version av den gamla hiten Love is all around..?

Love Actually ÄR precis som en liten trivsam pralin från den där chokladasken som Forrest alltid tjatar om. Lite ledsamt, lite roligt, lite kärlek, känslor och finfin engelsk humor. Snyggt visualiserat och lite fiffigt invävda historier i varandra. Curtis tar hem det med att grädda hela anrättningen som en ensemblefilm i en oerhört trivsam julig outfit. Jag gillar jul, brittisk komedi och mysiga känslor. Här får man det mesta. Löjligt underhållande!

Julfaktor: Medel. Ett regnigt London är väl inget man vill ha, men musiken, detaljerna och de dekorerade granarna gör ändå sitt till.

Flmr vs Julen: Arthur och julklappsrushen (2011)

När mina barn var småttingar var det bästa vi visste att sitta och titta på tecknande eller dataanimerade filmer tillsammans. Fartiga, fräsiga, roliga och ibland lite sorgliga. Allt gick hem.
Annat ljud i källan nu dock.

Ungarna har växt upp och tycks ha lagt det där med animerat bakom sig. Och lämnat kvar mig i träsket också. Inte för att det gör MIG nåt. Uppväxt på Kalle Ankas Jul, Scooby Doo på julmorgnarna (nostalgin!!!) och tecknade Tintin, bara för att ta några exempel, fortsätter jag med stort nöje att utforska dagens alster i genren. Och det finns faktiskt gott om goda exempel!

Lägg till epitetet julfilm också så blir det ännu intressantare! Här en rulle som jag försökte locka de övriga familjemedlemmarna med, men fick stenhårt nobben. Att lyssna på One Directions senaste CD var tydligen oerhört mycket viktigare. Eller att kolla på Vampire Diares.
Obegripligt.

Nåväl, filmnördar liksom undertecknad konstaterar möjligen snabbt att bakom dagens juliga animation ligger produktionsbolaget Aardman, vilket till vardags är hemvist åt hjältarna Wallace & Gromit. Nu är inte det här en film i just den formen, men den speciella brittiska humorn som är så härlig finns med i grytan.
Här handlar det om att Tomtens verksamhet, liksom Fantomens, går i släkten. Kallet ärvs allteftersom och plikten att leverera barnens julklappar har varit Nordpolens viktigaste sedan urminnes tider. Just moderna tider har dock gjort att Tomten och co har blivit en högteknologisk affär. Nu susar den tjocke rödklädde mannen fram i något som ser ut som Enterprise i stealthmode runt jorden på rekordtid, och en armada av elittränade nissar ser till att julisar leveras till höger och vänster med sekundsnabb agentprecision. Själva Tomtefar har med andra ord mest blivit en galjonsfigur som inte gör så mycket längre. Än att äta en och annan pepparkaka och dricka mjölk förstås.

Bakom denna tekniska utveckling ligger Tomtens äldste son, Steve, en militärliknande typ som styr verksamheten från kontrollrummet på Nordpolen, Varje nisse vet sin plats, har sin roll och allt bygger på en perfekt klaffande teknik. Steve´s hemliga dröm är att en dag få ta över efter sin pappa och fortsätta utveckla den underbara tekniken till fulländning. Julkänslorna och the christmas spirit har för länge sedan försvunnit i det nordliga högkvarteret. Den enda som tycks uppehålla ett visst mått av gammal fin julkänsla är Tomtens yngste son , Arthur. Dessvärre den något klantige och naiva Arthur. (Jaja, ni fattar ju redan nu vartåt det här ska leda…eller hur?)

julens siste entusiast…?

Ytterligare en prickfri julaftonsnatt är till ända. Alla julklapparna är utdelade runtom i världen och (den aningens sinneslöe?!!?) Tomten kan ta semester och gratulera alla sina nissar till ett bra jobb. Men vips så uppstår problemet med stort P när det visar sig att EN julis har glömts kvar på Nordpolen. Inget att göra menar militäriske Steve. Arthur oroar sig för besvikelsen hos barnet som inte får sin julklapp…och Tomten själv..ja han säger inte så mycket…det är ju Steve som sköter ruljansen numera..och..”det kommer ju faktiskt en jul nästa år också…”

Hur ska det gå? Hur ska det gå?!
Naturligtvis tar optimisten Arthur tag i saken i lönndom, tar hjälp av den pensionerade Gammeltomtefar, en något förvirrad nisse, en loppbiten gammal ren och en lika gammal släde som står och skräpar i ett bortglömt förråd. Här ska delas ut en sista julklapp the good old way!
Inte utan problem och komplikationer såklart, då hade det ju inte blivit ett äventyr!

Snyggt gjord rulle med full fart från början till slut. Naturligtvis bakas det obligatoriska sötsliskiga in, men ni vet ju redan att det liksom hör till en bra julrulle. Dessutom tycks just brittiska animerade komedier bli än bättre när röstresurserna utnyttjas till max. Här njuter jag av skådisar som James McAvoy, Bill Nighy, Jim Broadbent, Imelda Staunton och Hugh Laurie, och alla verkar ha gått in för att ha så kul som möjligt.

Som vanligt, numera, blandas enkel barnhumor med lite vassare vuxenskämt och blinkningar åt andra kända rullar. Vilket naturligtvis förhöjer underhållningen i allra högsta grad. Hur det ska gå behöver man ju aldrig fundera på, men det är ju å andra sidan inte det som är det viktigaste här. Formen på mediet, animationen, inbjuder dessutom till rejält effektfulla händelser och galenskaper.

Arthur och julklappsrushen är både fartig, snyggt visuell och riktigt rolig. Tror banne mig att jag inte hittar en enda seg minut i rullen! En perfekt film att njuta av före och under julhelgen!
Förbaskade kids att missa en sån här pärla alltså.

Julfaktor: Mycket Hög! Tomten, julklappar, Nordpolen! Och så lite julmusik också!

 

 

Jack the Giant Slayer (2013)

Min omedelbara tanke här är; för vem är den rullen? Egentligen?
För larvig för att vara riktad mot en vuxnare publik.
Och lite för skrämmande för de yngsta fanatsitörstande kidsen. Eller?

Lite otippat att just Bryan Singer hoppat på ett projekt som det här. Trots allt känns det som något ur den lättviktigare avdelningen. En sorts påkostad bagatell där specialeffekter smackats in varhelst det finns plats.

En sorts ny take på den gamla sagan om Jack och bönstjälken. Fattige Jack (Nicholas Hoult) bor i ett namnlöst fantasiland. Det är förstås en prålig kung, hans snyggo till dotter, en pålitlig kungens man, en opålitlig dito…och så en massa CGI-jättar av varierande fulhet.
Ett klassiskt upplägg med andra ord, där den ystre hjälten snart ska få visa modet när han måste vinna prinsessans kärlek.

Ett länge sedan gammalt krig mellan människan och jättar väcks till liv igen när Jack, den klanten, tappar en magisk böna vars stjälk strax börjar växa upp i skyn. Dessvärre följde prinsessan (och ett hus!) med av misstag upp mot himlen. Räddningsoperation börjar, Jack hänger på klätterexpeditionen och snart är det upplagt för ny konflikt mot de illvilliga jättarna.

Singer kör på med lite matinéäventyr, varvat med Hollywoodsk medeltidshumor, försöker sidsteppa de största flawsen i manuset och fyller ut resten av tiden med digitala trollkonster. Det mest anmärkningsvärda känns som rollistan. Förutom Hoult dyker Ian McShane upp som prålig kung, favoriten Stanley Tucci kör en skön bananas-roll som badass, en sportig Ewan McGregor (han tycks aldrig bli äldre!) drar några sköna kommentarer på typiskt brittiskt manér, en röst till chefsjätten som naturligtvis tillhör…Bill Nighy…och på det hela taget verkar alla ha haft lite lagom skön betald semester.

Jack the Giant Slayer är förvisso ett tekniskt snitsigt hantverk…men storyn fäster inte jättefokat och känns anpassad till en yngre publik. Jättarna är dock fula som stryk och våra hjältar får fullt upp med att rå på dem. Som lättpoppad underhållning duger den väl för stunden, men inget man känner att man vill skriva hem om.
En mellanfilm för Singer?

full starfull star

Total Recall (2012)

Men det var väl satan vad splittrad jag blev nu då. Det händer inte ofta, men dagens rulle försätter mig faktiskt i vissa bryderier.

Eftersom min tonårstid inträffade under första delen av 80-talet är man naturligtvis rent filmiskt präglad av den tidens filmstars och de historier som såg dagens ljus då. He-mannen Arnold S hade ju dessutom rätt stora framgångar då när det begav sig. Och när hans TR dök upp 1990 var han liksom the shining light i Hollywood, och i kombo med filmvåldsälskande regissören Paul Verhoeven blev det ju supermumma på duken när intressante författaren Philip K. Dick´s novell blev till visuell pumpaction. Galet tokig historia med (dagens mått mätt) pajiga effekter. Underbart naturligtvis. Ska man då ens våga sig på att matcha in en nyinspelning?

Här är det gamängen Colin Farrell som är knegaren Doug, vilken drömmer konstiga drömmar på nätterna. Han bor med snyggofrun Kate Beckinsale i bostadskomplex som mest påminner om kvarglömd rekvisita ur mästerverket Blade Runner. Livet är fan inte kul och Doug tänker sig plötsligt att testa lite konstgjord minnesinplantering hos företaget Rekall, så man iaf får något kul att tänka på till vardags. Som att man varit en hemlig agent typ.

baksätesförare snackar man ju om, men det här…

Hos Rekall går det mesta åt pipsvängen och sedan är karusellen igång, ja ni filmlovers vet ju vad som väntar. I denna upphottade variant är dock Mars historia, världen består endast av två kontinenter som förbinds med varandra via ett mysko tåg rätt igenom jordkulan! Joråsåatt! Fortfarande handlar det dock om viss klasskamp och förräderier både hit och dit. Farrell får gott om tillfällen att visa sina färdigheter i både parkour och med framtidspuffran. Den mystiska Jessica Biel dyker upp som söt sidekick till den förvirrade Farrell när hustrun Lori (Beckinsale) plötsligt inte vill vara så öm som en förstående fru kanske borde vara. Vad har vi mer..? Jo en rätt bortslösad Bill Nighy i plutteroll.

Dagens man i registolen, Len Wiseman, har fått tydliga order om vad som gäller; pang på rödbetan och helst ett vansinnestempo mest hela tiden (lite som dravlet i Underworld…fast med mer klass ändå). Trots att man således har näst intill slaktat hela originalstoryn kan jag inte låta bli att känna några gram av belåtenhet över att man ändå fått till det ganska ok manusmässigt när man nu envisas med att hålla sig på jorden. Vissa delar i storyn upplever jag dock som onödigt snåriga och de drunknar snabbt i Wisemans vision om action mest hela tiden. Utdraget användande av CGI-möjligheterna? Tja lite kanske. Men gravt snyggt utfört är det ju onekligen och svävande bilar ser för jäkla granna ut i framtiden! Farrell, Biel och Beckinsale gör precis vad de ska, förblir rätt ytliga filmen igenom…men vad fan..hade man väntat något annat?

Total Recall är bättre än jag trodde. Faktiskt. Rentav underhållande stundtals, förutom mot slutet kanske då man känner att det känns lite för utdraget. Wiseman kan action och snygga effekter, Farrell kan slåss, Beckinsale ser arg och snygg ut mest hela tiden. Men att den skulle ”vinna över Arnolds version varje dag”….inte en chans! Klart godkänt som effektspektakel, men någon måtta får det ju ändå vara.

Wrath of the Titans (2012)

Och nu kanske återkommande besökare här på bloggen undrar varför jag ger mig på denna när jag behandlade föregångaren på ett synnerligen hårdhänt sätt… 

Men, det är väl som den gode Filmitch uttryckt det någon gång; som varande filmnörd dras man ofta till det usla, obskyra och det som man någonstans därinne i filmmärgen känner kommer vara pannkaka. Sedan kvittar det väl egentligen om det handlar om en tungt finansierad Hollywoodskapelse eller film gjord på just pannkakssmet. Svårt att förklara det där…och ändå inte.

Så, jag ger Sam Worthington ytterligare en rond som Perseus, halvguden och sonen till Zeus (Liam Neeson) som alltså valt att leva bland människorna. Tror ni han får hålls med det länge?
Precis.

Lömske Hades (Ralph Fiennes) har för avsikt att återuppväcka farsgubben Kronos ( ja..jag vet…herrans mycket namedropping i mytologin här…!) och ingår ohelig allians med krigsguden Ares (för övrig bror med Perseus…ingen hejd på det här som ni märker..), Zeus hamnar i underjorden, fängslad och uttömd på sina krafter. Perseus fattar naturligtvis sin plikt och drar igång räddningsoperation Megabombastisk som inbegriper en skäggig skämtare, en Rosamund Pike i så lite kläder som möjligt och en Bill Nighy som skrävlande uppfinnar-Jocke.

Märkligt nog finner den här uppföljaren lite mer nåd i mina krävande ögon. Kanske beror det på att manusplitarna fattat vad som gäller för att få en actiondriven rulle med äventyrsinriktning…mindre högtravande skitnödighetssnack och mer enkel action. För det är precis vad det är här.
Snyggheten är det absolut inget fel på, och som vanligt står effektnissarna i efterarbetet för den största prestationen när de lägger på buller och bång the popcorn style. Med andra ord, det är fullt upp med eldstormar, underjordiska siames-trillingar, något som ser ut som flygande lejon samt lite hederliga spöa-upp-sekvenser.

klart som korvspad att det ska pussas lite också!

Worthington kör traditionsenliga hjältetrix med aussieaccent, ska kanske ha en liten varningsflagg för att han är på väg mot det där träsket där moviestars som tackar ja till allt möjligt i filmväg befinner sig (Lex Nicolas Cage)…och Liam Neeson har tonat ned värsta dyngan i sin dova torndönsstämma. Fortfarande känns det som Neeson glider runt på halvfart och kanske tänker att han ska håva in lite extra pengar till semestern. Liksom Ralph Fiennes som i Hades skepnad verkar ännu mer dyster än han är i vanliga fall.

Wrath of the Titans kör på i samma tokytliga stil som sin föregångare. Skillnaden nu är att det är lite mer uthärdligt, främst beroende på att det är mindre snack och mer verkstad i form av ett snabbt och okomplicerat manus som inte på något sätt dröjer kvar vid några djupsinnigheter.
Vilket gör att det iaf inte känns outhärdligt att lägga knappa två timmar på spektaklet en sommarnatt i juli när man har semester.

Rango (2011)

Ensam kameleont med skådisdrömmar ramlar ur en bil, hamnar i ökenlandskapen någonstans i USA, letar efter vatten och hamnar till slut i den lilla hålan Dirt där han ser en möjlighet att börja på ny kula, tar sig namnet Rango och ljuger ihop en historia om sitt förflutna.

Precis så enkel och simpel är denna nya dataanimerade historia från George Lucas eget bolag ILM. Enkel men ändå färgstark. Placera dessutom Johnny Depp i rösthuvudrollen och be honom spela den precis som han gjort sin Jack Sparrow, så är vi ju nästan hemma där. Depp leker fram Rango´s alla repliker på ett synnerligen underhållande sätt och drar av bara farten med sig den övriga röstbesättningen där man hör bla Isla Fisher, Alfred Molina, Bill Nighy och alltid njutbare Ned Beatty.

Storyn då? Tja, en liten blinkning åt western-temat med en sömnig stad som suktar efter vatten. Någon ser till att vattentillförseln stryps på vägen och de stackars invånarna (som består av allehanda märkliga djur) sätter all sin tilltro till den nyanlände främlingen som vips får en blänkande sheriffstjärna på bröstet. Rango njuter förstås av att stå i rampljuset, skådis-wannabe som han är, men får snart erfara att det har sina risker att dra för mycket lögner och sticka ut hakan lite för långt. Speciellt som hotet från den läskige ormen ”Rattlesnake-Jake” (Nighy) tycks lura bakom varje hörn.

Klassisk story som hämtar inspiration från både gamla spaghettiwesterns och amerikanska tungviktare som High Noon och Rio Bravo. Till och med en fartfylld homage till The Road Warrior trycks in i den mustiga historien. Tekniken är som vanligt på topp vad gäller animationen, miljöerna är färgstarka, musiken traditionsenlig och allt är naturligtvis kliniskt felfritt framställt under ledning av (lite otippat kanske) Gore Verbinski.

Rango lutar sig mot en förvisso ganska simpel historia men vinner på det sköna röstgalleriet där Depp står för grannlåten och ser till att det blir rejält underhållande ända in i mål. Yngre tittare gillar säkerligen de lustiga varelserna och slapstickhumorn som hela tiden finns, och vi aningens  äldre kan flina gott åt de sköna passningarna till andra filmer. Lyckligt slut förstås men vägen dit är sommarskönt underhållande.

“Reptiles gotta stick together, brother.”
“I’m an amphibian.”
“Ain’t no shame in that.”