Men det var väl satan vad splittrad jag blev nu då. Det händer inte ofta, men dagens rulle försätter mig faktiskt i vissa bryderier.

Eftersom min tonårstid inträffade under första delen av 80-talet är man naturligtvis rent filmiskt präglad av den tidens filmstars och de historier som såg dagens ljus då. He-mannen Arnold S hade ju dessutom rätt stora framgångar då när det begav sig. Och när hans TR dök upp 1990 var han liksom the shining light i Hollywood, och i kombo med filmvåldsälskande regissören Paul Verhoeven blev det ju supermumma på duken när intressante författaren Philip K. Dick´s novell blev till visuell pumpaction. Galet tokig historia med (dagens mått mätt) pajiga effekter. Underbart naturligtvis. Ska man då ens våga sig på att matcha in en nyinspelning?

Här är det gamängen Colin Farrell som är knegaren Doug, vilken drömmer konstiga drömmar på nätterna. Han bor med snyggofrun Kate Beckinsale i bostadskomplex som mest påminner om kvarglömd rekvisita ur mästerverket Blade Runner. Livet är fan inte kul och Doug tänker sig plötsligt att testa lite konstgjord minnesinplantering hos företaget Rekall, så man iaf får något kul att tänka på till vardags. Som att man varit en hemlig agent typ.

baksätesförare snackar man ju om, men det här…

Hos Rekall går det mesta åt pipsvängen och sedan är karusellen igång, ja ni filmlovers vet ju vad som väntar. I denna upphottade variant är dock Mars historia, världen består endast av två kontinenter som förbinds med varandra via ett mysko tåg rätt igenom jordkulan! Joråsåatt! Fortfarande handlar det dock om viss klasskamp och förräderier både hit och dit. Farrell får gott om tillfällen att visa sina färdigheter i både parkour och med framtidspuffran. Den mystiska Jessica Biel dyker upp som söt sidekick till den förvirrade Farrell när hustrun Lori (Beckinsale) plötsligt inte vill vara så öm som en förstående fru kanske borde vara. Vad har vi mer..? Jo en rätt bortslösad Bill Nighy i plutteroll.