Total Recall (2012)

Men det var väl satan vad splittrad jag blev nu då. Det händer inte ofta, men dagens rulle försätter mig faktiskt i vissa bryderier.

Eftersom min tonårstid inträffade under första delen av 80-talet är man naturligtvis rent filmiskt präglad av den tidens filmstars och de historier som såg dagens ljus då. He-mannen Arnold S hade ju dessutom rätt stora framgångar då när det begav sig. Och när hans TR dök upp 1990 var han liksom the shining light i Hollywood, och i kombo med filmvåldsälskande regissören Paul Verhoeven blev det ju supermumma på duken när intressante författaren Philip K. Dick´s novell blev till visuell pumpaction. Galet tokig historia med (dagens mått mätt) pajiga effekter. Underbart naturligtvis. Ska man då ens våga sig på att matcha in en nyinspelning?

Här är det gamängen Colin Farrell som är knegaren Doug, vilken drömmer konstiga drömmar på nätterna. Han bor med snyggofrun Kate Beckinsale i bostadskomplex som mest påminner om kvarglömd rekvisita ur mästerverket Blade Runner. Livet är fan inte kul och Doug tänker sig plötsligt att testa lite konstgjord minnesinplantering hos företaget Rekall, så man iaf får något kul att tänka på till vardags. Som att man varit en hemlig agent typ.

baksätesförare snackar man ju om, men det här…

Hos Rekall går det mesta åt pipsvängen och sedan är karusellen igång, ja ni filmlovers vet ju vad som väntar. I denna upphottade variant är dock Mars historia, världen består endast av två kontinenter som förbinds med varandra via ett mysko tåg rätt igenom jordkulan! Joråsåatt! Fortfarande handlar det dock om viss klasskamp och förräderier både hit och dit. Farrell får gott om tillfällen att visa sina färdigheter i både parkour och med framtidspuffran. Den mystiska Jessica Biel dyker upp som söt sidekick till den förvirrade Farrell när hustrun Lori (Beckinsale) plötsligt inte vill vara så öm som en förstående fru kanske borde vara. Vad har vi mer..? Jo en rätt bortslösad Bill Nighy i plutteroll.

Dagens man i registolen, Len Wiseman, har fått tydliga order om vad som gäller; pang på rödbetan och helst ett vansinnestempo mest hela tiden (lite som dravlet i Underworld…fast med mer klass ändå). Trots att man således har näst intill slaktat hela originalstoryn kan jag inte låta bli att känna några gram av belåtenhet över att man ändå fått till det ganska ok manusmässigt när man nu envisas med att hålla sig på jorden. Vissa delar i storyn upplever jag dock som onödigt snåriga och de drunknar snabbt i Wisemans vision om action mest hela tiden. Utdraget användande av CGI-möjligheterna? Tja lite kanske. Men gravt snyggt utfört är det ju onekligen och svävande bilar ser för jäkla granna ut i framtiden! Farrell, Biel och Beckinsale gör precis vad de ska, förblir rätt ytliga filmen igenom…men vad fan..hade man väntat något annat?

Total Recall är bättre än jag trodde. Faktiskt. Rentav underhållande stundtals, förutom mot slutet kanske då man känner att det känns lite för utdraget. Wiseman kan action och snygga effekter, Farrell kan slåss, Beckinsale ser arg och snygg ut mest hela tiden. Men att den skulle ”vinna över Arnolds version varje dag”….inte en chans! Klart godkänt som effektspektakel, men någon måtta får det ju ändå vara.

Underworld: Awakening (2012)

Men nej för i helvete. Vad är detta? Och nej för i helvete, varför tittar jag en än gång på detta sorgliga koncept till actionfilm? Tja, vad gäller det sista så är det väl bara så…man kommer ständigt vila sina ögon på filmer som redan från början kan sorteras in i avdelningen mök och bråte. Det är en del av filmintresset ju. Man måste ner i träsket för att uppskatta en godbit ordentligt. Eller också hoppas man på lite mirakel.

Nu har jag faktiskt absolut inget emot de mest fantasifulla, eller actionklädda, serietidningshistorier. Så länge de bjussar på fart, fläkt och visst intresse i mina åskådarögon så får de väl leva fan bäst de vill. Och i vissa fall komma undan med det också. Icke dock i dagens fantasialster, som egentligen bara följer den uppsparkade vägen som den senaste delen tillhandahöll. Och redan där var ju förfallet rätt uppenbart, i mina högst subjektiva ögon alltså.

Visst, första filmen var väl ok som förströelse och bjöd ändå på en rätt lustigt mixad story om detta besynnerliga krig mellan de klassiska monstertyperna vampyrer och varulvar. Len Wiseman kanske hade något i någon sekund där, men som vanligt inser inte vissa är less is more och därför har han naturligtvis plöjt sitt koncept rakt ned i dyn som ligger i gränslandet mellan A- och B-filmernas twilightzon.

Problemet med hela historien är just att det är så förbannat ointressant. Vem bryr sig liksom om alla dessa namn, legender och trådar? Det är stelt hanterat och de gamla myterna lyfter aldrig. Mest märks det också på de olika filmerna som följde på originalet där huvuddelen ligger på action, action och mer action…som för att skyla över att det inte finns något att berätta. I dagens försök har Wiseman nu lämnat över regipinnen till svenskduon Mårlind och Stein, och nöjer sig med att ha plitat ned filmens fåtaliga manussidor som denna gång placerar frugan Kate Beckinsale en liten bit ännu mer in i framtiden. Nedfryst och snyggt förpackad. Några minuter senare är hon dock upptinad och skam vore det väl om hon inte illa kvickt hittade sin åtsmitande läderoutfit också. Världen tycks ha förändrats, men den eviga kampen med, de oförskämt taskigt framställda, varulvarna (betänk att det är ju mitt favvismonster av alla!) fortsätter naturligtvis och det nyvakna snyggot skrider till verket som om det var igår. Nu med en liten twist som sällskap (för att man inte ska tro att det är en karbonkopia från förr man glor på…vilket man gör ändå).

satans Flmr…jävla glädjedödare. Ät bly!

Har då inte de svenska ynglingarna gjort skäl för sina filmlöner? Ja, man får väl hoppas att de möjligen kan sätta detta på sina cv:n som ett hantverk enligt uppställda regler och tydligt levererat inom uppsatta tidsramar. Här är det inte tal om att utveckla några egna talanger. Mest se till att Wiseman´s koncept dras runt ett varv igen på bästa tekniska (men ack så tråkiga) sätt med tillhörande enerverande soundtrack.

Vilket alltså innebär; en luddig och högst oengagerande historia, en fru Beckinsale som i vissa scener ska röra sig i slowmotion med tillhörande långrock som slår i vinden, fladdrande hår, en förförisk och lagom trulig blick, minst en avdankad filmskådis som motståndare (i det här fallet Stephen Rea) samt ett koppel kackigt framställda cgi-varulvar som ger lagom med motstånd in till den hårt piskade finalen.

Underworld: Awakening känns riktigt hopplös. Den befinner sig på samma sunkiga existensnivå som tex hela Resident Evil-serien. Sorgligt nog hymlar dessa koncept uppenbarligen inte längre med att målgruppen är hormonstinna tonåringar som väl skiter i story och upplägg så länge de får se snygga brudar i åtsittande outfits med vapen i händerna. Och eftersom inspelade popcornsmoney talks har vi nog inte sett det sista av snygg-Kate i läder.

Die Hard 4.0 (2007)

Såhär lagom till julens fridfullhet känns det ju nästan lite obligatoriskt att dra på en John McClane-rulle. Die Hard-konceptet har ju liksom för alltid fått en sorts julkänsla över sig, och bör väl kanske  införlivas i varje respektabel tittlista inför den stundande högtiden.

Nu väljer jag dock det andra greppet, och återtittar på den senaste av den nu kanske klassiske antihjältens vedermödor. Om de första två filmerna var storslagna actionpärlor med handlingen mestadels förlagd till trånga utrymmen, får man väl säga tvärtom när det gäller del 3 och dagens historia. Större ytor, mer människor men likväl samma stil på adrenalinet.

Detta alsters regissör Len Wiseman krutar på från allra första början, när han låter McClane få uppdraget att eskortera en hackande yngling (Justin Long) till FBI som gärna vill prata med honom angående ett pinsamt dataintrång som drabbat den stora myndighetsjätten.
Ett par synnerligen elaka badass vill dock också gärna träffa hackern för att röja bevis ur vägen men som vanligt lyckas Brucan W komma emellan och vips är cirkusen igång.

Den här gången handlar det om cyberbrott och dataterrorism blandat med lite hederlig slå-på-käften-action. Det sista är ju den gode McClane något av ett pugilistess på. Som vanligt finns det också en dold agenda bakom überskurkens handlingar, och detta portioneras ut i lagom mängd under filmens gång.

precis som förr. minus håret..

Vi känner igen konceptet, det är samma stil och samma överlägsna attityd hos skurksen när de går i clinch med vår hjältepolis. Vi som varit med på hela resan vet ju att när historien rullat på så pass långt att Willis är iförd smutsiga kläder och med ett lagom klädsamt nedblodat ansikte är han i sitt livs form och tänker inte låta någon jävel komma över bron, än mindre vända om och fly med svansen mellan benen.

Gott om stinn action och regissör Wiseman har uppenbarligen fått klara order om hur man förvaltar McClane-arvet på bästa sätt, Die Hard-filmerna är på så sätt oerhört enkla i sin uppbyggnad…mycket hjärta och mindre hjärna men med en vinkling som skapar en osviklig lojalitet hos oss som tittar. Justin Long gör sig som något nervös sidekick, McClanes dotter har vuxit till sig och får en liten men viktig roll i filmen i Mary Elisabeth Winstead skepnad. Dagens huvudskurk heter Timothy Olyphant och gör inte alls bort sig, men framstår ändå som den blekaste av ärkeskurkarna som McClane råkat på under åren. Olyphant är inte på långa vägar i närheten av Hans Gruber när det gäller sarkasmerna och den sköna elakheten. Men å andra sidan, vem skulle kunna hota honom på den tronen….? Och Bruce Willis…tja har är ju McClane liksom. Punkt.

Die Hard 4.0 levererar precis vad den ska utan några omständiga krusiduller. Inga djupsinnigheter, inget nytt under solen, tung Hollywoodaction, en skurkliga som i början tycks oövervinnerliga tills de stöter på gamle McClane vilken tar till the old school för att visa var skåpet ska stå. Allt går enligt det beprövade gamla receptet, och en än gång är det skönt underhållande längs hela speltiden. Inte lika uppseendeväckande som en gång i tiden men nog är gammal återigen bäst.

Underworld: Evolution (2006)

Nej men det här var väl för tråkigt.
Att tvingas konstatera att, trots att jag älskar varulvar och viss mån njuter av vampyrer i allehanda former, är det här mer eller mindre en riktig soppa till film. Där första Underworld ändå hade viss berättarglädje och gav ett sorts roande twistat sagoskimmer över de gamla monsterlegenderna, blir fortsättningen här enbart utdragen och långtråkig.
Det är framför allt i manuset det brister tycker jag. Filmen tar vid direkt efter att den första slutat och Selene (återigen Kate Beckinsale i åtsmitande läder) är på flykt tillsammans med den nye hybrid-vampyr/varulven Michael (Scott Speedman). Nu går all tid åt att hålla sig undan gammelvampyren och überbossen Marcus (Tony Curran) som väckts till liv igen och ställt  in siktet på Michael och Selene. Uppenbarligen har rookien Michael något som Marcus väldigt gärna vill lägga vantarna på.

Via en backstory kommer nu nya detaljer om den eviga fejden mellan vampyrerna och varulvarna. Det kunde ha förvaltats bättre om ni frågar mig. Nu blir det mest en massa namn som droppas hit och dit, och vi förväntas hänga med i alla turer och gamla mystiska uppgörelser som ingåtts. Det springs fram och tillbaka, hoppas mellan scener och det verkar aldrig vara långt till de platser som ska besökas. Logiken är sedan länge slängd överbord, och det stör mig så till den grad att jag inte kan tycka om den här filmen alls. Fantasi javisst, men någon måtta får det ändå vara. Kate Beckinsale upprepar sig å det grövsta med sin rollfigur Selene och blir mest en karikatyr på sig själv. Som ser bra ut i läderoutfit, visst…men inget mer.

Konstlad story som engagerar nada. Datatillverkade varulvar som verkar argare än någonsin och en väldigt väntad final. Actionstinn så det stänker om det och filmblodet flyter på, men inte blir resultatet bättre för det. Regissören Len Wiseman påstår i extramaterialet att det fanns så mycket från första filmen att berätta vidare på, fan tro´t.
Här luktar det profit och chansen att suga ur lite mer stålar från den skara som tagit till sig denna gotiska variant på Matrixaction.

Någonstans på vägen glömde Underworld: Evolution bort att utveckla ett engagerande manus värdigt en uppföljare.
B-filmsstämpeln sitter hårt här.

Betyget: 1/5