Total Recall (2012)

Men det var väl satan vad splittrad jag blev nu då. Det händer inte ofta, men dagens rulle försätter mig faktiskt i vissa bryderier.

Eftersom min tonårstid inträffade under första delen av 80-talet är man naturligtvis rent filmiskt präglad av den tidens filmstars och de historier som såg dagens ljus då. He-mannen Arnold S hade ju dessutom rätt stora framgångar då när det begav sig. Och när hans TR dök upp 1990 var han liksom the shining light i Hollywood, och i kombo med filmvåldsälskande regissören Paul Verhoeven blev det ju supermumma på duken när intressante författaren Philip K. Dick´s novell blev till visuell pumpaction. Galet tokig historia med (dagens mått mätt) pajiga effekter. Underbart naturligtvis. Ska man då ens våga sig på att matcha in en nyinspelning?

Här är det gamängen Colin Farrell som är knegaren Doug, vilken drömmer konstiga drömmar på nätterna. Han bor med snyggofrun Kate Beckinsale i bostadskomplex som mest påminner om kvarglömd rekvisita ur mästerverket Blade Runner. Livet är fan inte kul och Doug tänker sig plötsligt att testa lite konstgjord minnesinplantering hos företaget Rekall, så man iaf får något kul att tänka på till vardags. Som att man varit en hemlig agent typ.

baksätesförare snackar man ju om, men det här…

Hos Rekall går det mesta åt pipsvängen och sedan är karusellen igång, ja ni filmlovers vet ju vad som väntar. I denna upphottade variant är dock Mars historia, världen består endast av två kontinenter som förbinds med varandra via ett mysko tåg rätt igenom jordkulan! Joråsåatt! Fortfarande handlar det dock om viss klasskamp och förräderier både hit och dit. Farrell får gott om tillfällen att visa sina färdigheter i både parkour och med framtidspuffran. Den mystiska Jessica Biel dyker upp som söt sidekick till den förvirrade Farrell när hustrun Lori (Beckinsale) plötsligt inte vill vara så öm som en förstående fru kanske borde vara. Vad har vi mer..? Jo en rätt bortslösad Bill Nighy i plutteroll.

Dagens man i registolen, Len Wiseman, har fått tydliga order om vad som gäller; pang på rödbetan och helst ett vansinnestempo mest hela tiden (lite som dravlet i Underworld…fast med mer klass ändå). Trots att man således har näst intill slaktat hela originalstoryn kan jag inte låta bli att känna några gram av belåtenhet över att man ändå fått till det ganska ok manusmässigt när man nu envisas med att hålla sig på jorden. Vissa delar i storyn upplever jag dock som onödigt snåriga och de drunknar snabbt i Wisemans vision om action mest hela tiden. Utdraget användande av CGI-möjligheterna? Tja lite kanske. Men gravt snyggt utfört är det ju onekligen och svävande bilar ser för jäkla granna ut i framtiden! Farrell, Biel och Beckinsale gör precis vad de ska, förblir rätt ytliga filmen igenom…men vad fan..hade man väntat något annat?

Total Recall är bättre än jag trodde. Faktiskt. Rentav underhållande stundtals, förutom mot slutet kanske då man känner att det känns lite för utdraget. Wiseman kan action och snygga effekter, Farrell kan slåss, Beckinsale ser arg och snygg ut mest hela tiden. Men att den skulle ”vinna över Arnolds version varje dag”….inte en chans! Klart godkänt som effektspektakel, men någon måtta får det ju ändå vara.

The Adjustment Bureau (2011)

Det dröjer en stund innan jag kan bestämma mig för vad detta egentligen är för sorts film. Klart är i alla fall att utgången är en novell av den icke helt okände framtidsskildraren Philip K. Dick, naturligtvis justerad efter konstens alla regler för att passa en modern publik.

Hur är det egentligen med de val vi gör? Är de helt frivilliga, eller styrs de av en annan, högre, makt…? Är vår väg i livet redan utstakad enligt en plan, och kan man avvika från en sådan? Politikern David Norris, i Matt Damon´s skepnad, upptäcker att det finns en hemlig sorts organisation som ser till att våra liv levs enligt den plan som bestämts just för varje individ. Skulle ett avsteg göras från denna plan rycker omedelbart mystiska män i lustiga hattar, och med påtagliga 60-talsvibbar i kostymeringen, ut och ställer allt tillrätta igen. Speciellt irriterande är detta för David eftersom han precis (av en slump?) träffat sitt livs kärlek, Elise (Emily Blunt), något som enligt hattgubbarna inte alls var meningen i hans ”livsbok” eftersom David är ämnad för något helt annat och nu följdaktligen innebär att de gör allt för att stoppa hans vidare engagemang med Elise och istället styra in David på den ”förtryckta” livsvägen.

Trots sin yttre handling som sveper från både sci-fi, över filosofiska funderingar, till rena thrillerinslag, är detta nog egentligen ett kärleksdrama om att våga följa sitt hjärta istället för det som på papperet verkar bäst. Lite klassisk livsåskådning med andra ord.

Och, jag gillart. Jag gillar att Matt Damon ytterligare en gång visar att han kan klara av vilken roll och genre som helst. Damon håller banne mig på att växa till en av vår tids verkligt stora filmstjärnor, och här ackompanjeras han dessutom av en snygg Emily Blunt på spelhumör och en cool Terence Stamp i ett rutinerat inhopp. Jag gillar att manuset tar fasta på just de frågeställningar om livet och de val man gör, omedvetet eller medvetet. Jag gillar tanken på att det kanske finns en osynlig kraft som vakar över oss, kanske till och med lägger sig i ibland och styr upp oss (skulle verkligen förklara vissa händelser i mitt eget liv…). Jag gillar att filmen blandar visuella lättsamheter med lite djupare funderingar, vilket gör att intresset hålls vid hela filmen igenom och att regissör George Nolfi tycks ha hittat den behagliga balansen mellan drama, lättsamheter, kärlek och lite spänning…trots ett ganska märkligt manus.

The Adjustment Bureau en lagom blandning av allt möjligt. En sorts filosofisk lättillgänglig liten kaka till kaffet om att våga utmana sig själv och följa det man tror på. Inte alls så svårsmält som historien först kan ge sken av. Udda i formen kanske, men engagerande.  

Filmitch har också sett filmen och gladdes åt vissa inslag, medan Henke borta på Fripps Filmrevyer håller sig lite mer avvaktande.

”All I have are the choices I make, and I choose her, come what may.”

Minority Report (2002)

Efter återtitten av Världarnas Krig kändes det plötsligt lite intressant att återglo även på denna film signerad den dynamiska duon Cruise/Spielberg från början av 2000-talet.

I framtidens Washington, 2054 närmare bestämt, är mordfrekvensen näst intill noll. Främst beroende på Pre-Crime Unit-avdelningen inom polisen som kan förutse kommande brott och mordförsök (med hjälp av lite mumbo-jumbo och fräck teknik), allt under ledning av den snabbtänkte John Anderton (Tom Cruise).

Anderton sörjer en död son, ett havererat äktenskap och missbrukar droger i hemlighet men är framgångsrik på jobbet. I alla fall tills han ser sig själv som förövare i ett kommande mord som ska ske inom 36 timmar. Fast besluten om att bevisa sin oskuld flyr Anderton, givetvis jagad av den polisstyrka han själv normalt leder. (Känner ni Hitchcock-vibbarna!?)

Spielbergs vision om ett framtida samhälle inte alltför långt fram i tideräkningen känns till skillnad mot många andra skildringar rätt positiv och ljus. Finurliga tekniska innovationer finns överallt, dataskärmar matar på med ett jämt flöde av de senaste nyheter och information. Möjligen kan man ha åsikter om de lustiga bilarna som far kors och tvärs i några slags förvuxna bilbanor.

Vad den gode regissören lyckas med förutom att leka med fantasin på ett synnerligen visuellt sätt, är att också hinna skapa en gedigen och tät thrillerhistoria mitt i allt. Låt vara aningen djärv och kanske lite långsökt. Men ändå.

Spielbergs hovfotograf Janusz Kaminski skapar matta färger i bildspråket och förstärker framtidskänslan på ett varmt sätt. Storyn, som bygger på en novell av Philip K. Dick, är tempodriven och rätt tät hela filmen igenom. Trots det hinner Spielberg ändå väva in små element av befriande humor mitt i allt elände som drabbar Anderton.

Cruise ångar på och känns stabil även i denna roll, kompletteras tacksamt av namn som Colin Farrell, Peter Stormare och självaste Max von Sydow som Pre-Crimes skapare Burgess.

Minority Report hör till den samling filmer som faktiskt känns nästan lite bättre när man ser den igen, mycket beroende på att man också då hinner uppfatta lite mer detaljer i filmen. Bra och spänningsskapande historia som kläs alldeles förträffligt snyggt i rafflande framtidskostym. Mycket underhållande.

”There hasn’t been a murder in six years. The system, it is perfect”