Eftersläntrare x3: skjutcirkus, depp i mörker och vad gjorde DU 1980??

Free Fire (2016)

Utspelas på ett och samma ställe. En risig lagerlokal i Boston 1973. En uppgörelse ska genomföras. Vapen ska säljas, pengar ska byta ägare. Sedvanliga sarkasmer och verbala förolämpningar kastas mellan de två sällskapen. Vi har bla dåren Sharlto Copley i en ny roll som snickesnackande knäppskalle, Cillian Murphy är en misstänksam britt, Armie Hammer en fåfäng snobb och så Brie Larson som mystisk femme fatale. Eller nåt. Omständigheter och slumpen gör att det dunkla mötet strax förvandlas till ett galet shootout i lagerlokalen där det handlar om att överleva. Både vinande kulor och alla verbala smädningar som alla tycks bombardera varandra med. En rulle som uppenbart bär drag av valfri Tarantino, eller varför inte Guy Ritche. Regisserat av Ben Wheatley (Kill List) och nog lyckas han hålla både balansen mellan mörk komedi och action uppe. Ett jävla pangande helt enkelt! Så klart ganska over the top, men vad hade man väntat sig? Seriös thriller? Ja det förstås. En kul bagatell instoppat i ett lite udda (?) format. Du behöver kanske inte vara raketforskare för att räkna ut hur sådana här rullar är uppbyggda, och ofta slutar. Likväl en underhållande stund.

It Comes at Night (2017)

Lirarna som är ansvariga för texten på baksidan av blu ray-omslaget här, har antingen varit dyngfulla…eller trott att de skulle vara lite ”charmigt” mystiska…när det skulle berättas om handlingen. Detta är nämligen något heeelt annat än vad som beskrivs. Inte ens en skräckis, om nu någon trodde det. Själv blev jag varse om rullens egentliga innehåll innan jag såg den..men den blev inte bättre för det. Mörkt drama. Jävligt deppigt. Världen tycks ha ”råkat ut för något”, och här har vi en familj som valt att isolera sig i enslig stuga. Oro och osäkerhet och en ständig släng av paranoia. Absolut inte en uselt tillverkad rulle, en närvaro i detaljer och sinnesstämning….men den dras med ett STORT ”jaha” hängande över sig. Liknelser har gjorts med den mörka Vägen från 2009, men där DEN hade ett endgame..blir det här bara ett nedslag i dysterkvistmiljö rätt mycket utan mening och mål. Visst, tanken är att jag ska känna hopplösheten och tragedin…men det ger mig inget tillbaka. Bara en känsla av uttråkning. Fans av hardcore-skräck kommer att bli vansinniga på den falska marknadsföringen. Och då hjälper det inte ens att Joel Edgerton är med här och känns stabil som vanligt. Nja, mitt tips är att se om Viggo Mortensens vedermödor i Vägen istället. DET är en smäll i magen man inte hämtar sig från i första taget!

6 Days (2017)

Netflix pumpar ut en BOATS och tar sikte på en händelse i London för hela 37 år sedan (och visst kan man undra lite över varför detta ska göras film om nu). I april 1980 stormas den iranska ambassaden i London av beväpnade män som tar gisslan. De kräver frisläppande av likasinnade, som kämpar för ett eget styre av en provins i södra Iran. Dödläge och standoff. Världens blickar riktas mot London under de 6 dagar som gisslansituationen pågår. Iranska myndigheter är inte speciellt intresserade av att ”rädda” sin personal på ambassaden, och de brittiska myndigheterna med Margaret Thatcher i spetsen har inga tankar på att gå med på gisslantagarnas krav på fri lejd. Trots detta kallas gisslanförhandlare in som ska förhala situationen medans ett superhemligt SAS-förband förbereder en insats mot ambassaden. Enligt uppgift en rulle som återger hela händelsen rätt mycket så som det faktiskt utspelade sig. Vi får storyn ur tre synvinklar; polisens, med förhandlaren Max (Mark Strong), BBC´s nyhetsbevakning med reportern Kate (Abbie Cornish) och SAS-snubben Rusty (Jamie Bell). Brittiska produktioner har alltid en hög lägstanivå, och även om den här rullen kanske inte blir så karaktärsdjup och mer klinisk i sitt utförande…är det sevärt hela vägen. Trots den kända (?) utgången. Själv var jag 14 år vid tillfällen och kommer ihåg nyhetsbilderna som kablades ut i tidningarna. Speciellt en bild på SAS-soldater som smög längs en balkong. Det var också första gången världen fick se och höra talas om SAS-styrkorna. Fram till dess lite hemliga och nästan mytiska. Idag är det ju mer vardagsmat. Välgjort, med bra öga för tidsmarkörerna och detaljer från ett London anno 1980. Det jag reagerade mest på; SAS-lirarna röker som vettvillingar! Hur är det med kondisen då!??!

 

 

 

 

Annonser

Eftersläntrare x3: dom snabba, den rädde styvfarsan och den gamle gubbstrutten!

The Fate of the Furious 8 (2017)

Jajamensan, klart att Gud inte hör bön och lät filmserien stanna vid förra installationen. Den som slutade så fint och gött till Paul Walkers minne. Nähärå, här öser vi på igen. Samma stil, samma galna stunts och heeeeelt osannolika grejer. Som att producenterna sätter igång nån sorts intern tävling i att komma på hur mycket galna grejer som skulle kunna tryckas in i storyn. Ett manus som alltmer känns som en blek ursäkt för att få släppa loss actionmakarna i full frihet. MEN..så kommer det där lilla ”men”…samtidigt går det inte att ha tråkigt här. Det smäller och dundrar och tjoas och svärs…och jag flinar lite förnöjt. Kanske är det hemligheten? Att kika på de här filmerna med en sorts distans, och vetskapen om att det är just lökigt och larvigt..kanske lite på flit av upphovsmännen? Idag sköts regipinnen av F. Gary Gray. Rutinerad snubbe med titlar som Straight Outta Compton och The Italian Job under bältet Vad handlar denna del om då? Gamle Dom (Vin Diesel) verkar plötsligt byta sida! Gå emot sin ”familj”!!! WTF??! Är det månne den mystiska Cipher (Charlize Theron) (med eget flygplan!) som har ett finger med i spelet? Och varför verkar Hobbs (Dwayne Johnson) och Deckad (Jason Statham) plötsligt bli lite kompisar?? Jorå, det s k manuset krumbuktar sig värre här. Det enda du kan lita på är att stuntsen och effekterna flyter på i fin stil. Mycket godis för ögonen såklart, men nånstans i bakhuvudet känns det som att det räcker nu. Alltså…Verkligen. Räcker. Nu.

Little Evil (2017)

Stackars Gary (Adam Scott). Här har han mött sin drömkvinna i Samantha (Evangeline Lilly), men får på köpet hennes osnutne son till hushållet. Dessutom är grabben läskig! Så pass att Gary börjar misstänka att kiddot kanske möjligen är en avkomma från Samanthas eventuella möte med…Antikrist!? (hej Rosemarys Baby!). Dessutom ser grabben riktigt evil ut i sin lilla skoluniform med skärmmössa till (hej The Omen!). Jaja, som ni möjligen fattat nu, det här är en sorts spoof/komedi/skojrysligheter på allt vad övernaturlig skräck och satanshålligång heter. Gary kämpar förtvivlat med att bonda med grabben, och mamma Samantha ser självklart ingenting av sonens märkliga beteenden. Uppställt enligt komediformulär 1A. Gary kämpar på, tar stöd av spåniga sidekicks för att lösa problemet. Frågan är ju bara om det är han som inbillar sig det mesta? Kanske är sonen bara en deprimerad liten kille som behöver omsorg? En Netflixare med skojfriskheter som är lite småroliga ibland. Annars en ganska slätstruken standardkomedi med förväntad utgång. Mest rolig i detaljerna, som inte sällan sprutar referenser åt alla gamla klassiker inom ”genren”. En horrorkomedi som självklart slutar i dur! Trots birollsmedverkan av gamle Kurgan aka Clancy Brown! Småkul, men lättglömt.

Hundraettåringen som smet från notan och försvann (2016)

Jo men jag gillade ju originalrullen lite! Trots Robert Gustafsson. Där ser man. Finns det hopp ändå? Kanske. Dock inget som förstärks i den här uppföljaren. ”Som vanligt” finns små partier som är rätt underhållande och lite fräcka i humorn, men överlag en rulle som jobbar stenhårt på att rida på framgången och den visuella märklighet som ettan bjöd på. Där den kändes lite ”tuff och nyskapande” för att vara svenskt…känns det här bara som en ansträng upprepning. Visst, fortfarande rätt läckert iscensatt av bröderna Herngren, som delat på regiuppdraget. Men det lyfter aldrig till samma nivå som originalet. Skämten från förra äventyret återanvänds mest hela tiden. Vi vet ju att gubben Allan Karlsson är en finurlig typ som gillar att vara ful i munnen. Och att han omger sig med mer eller mindre idioter. Jens Hulténs ”Geddan” slarvas till exempel bort rejält, varför var han med överhuvudtaget? Grejen med ”Folksodan” är dock lite småputtrig, det ska erkännas. I övrigt…en rätt onödig rulle. Fångar bara glimtar av förra humornivån.

Eftersläntrare x3: osmakligheter (igen!), djurskräck och psykot i vildmarken!

The Brothers Grimsby (2016)

Men förihelvete! HAHAHAHA!
Precis när man trodde att dåren Sacha Baron Cohen inte hade så mycket mer att visa upp…så sportar han fram den här hysteriska knaskomedi-spionthriller-syskon-fars! Om det funkar?? Beror på VEM du frågar förstås! Jag är Sacha-nörd så här är svaret rätt givet. Om Movie 43 klampade runt helt utanför den berömda boxen…så gör den här rullen likadant, fast med de mer traditionella storyklyschorna. Alltid sevärde Mark Strong spelar Englands tuffaste och bäste hemlige agent Sebastian Graves! Stenhård. Men hamnar likväl i ett läge där han behöver ha hjälp av sin fram till nu ”okände” bror, fotbollshuliganen Nobby (Sacha). Nobby är allt…man inte vill vara….om uttrycket tillåts. De två teamar upp mot en knäpp konspiration som hotar världen. Vad det exakt var har jag nästan glömt bort…för det är inte det viktigaste här!! Istället är det humorn…eller förlåt…det som är humor i SBC´s värld. Och som jag älskart!! Helt galet. ”Som vanligt” utmanar den brittiske komikern våra gränser för vad som är underhållande eller inte. Ytterligare en rulle som troligtvis älskas eller avskys. Regisserat av fransosen Louis Letterier. Plus roliga Isla Fisher i biroll också. Prutthumor…fel..kissochbajsochandravätskor-humor, ösig action, snuskigheter, elefantosmakligheter och ett jävla vrålgarv mest hela tiden från mig. Jajaja jag vet..men ibland är det riktigt gött med trams!!

47 Meters Down (2016)

Vän av ordning kanske börjar hojta om filmens produktionsår ovan här nu. Men..appappapp…rullen gjordes redan 2016 och låg för lansering på dvd/blu ray-marknaden hösten -16..när rättigheterna köptes upp av ett annat bolag som helt plötsligt bestämde sig för biolansering sommaren 2017 istället. Hette också In the Deep ett tag. Men skit i det. Vi får oss en ny otäcksrulle i vatten…bland hajar. Alltid gångbart, iaf på papperet. I praktiken verkar det ju numera vara lika svårt att få till en sevärd haj-film..som att göra ett vettig varulvsrulle! Damn! Nåja, dagens försök är inte alls så pjåkigt ändå. Den gör vad den ska. Två ystra systrar på semester i Mexiko får för sig att dyka ned i hajbur för att kolla in bestarna. Knasbollar. Allt skiter sig såklart, buren släpper från sitt fäste i båten på ytan och nu sitter tjejerna fast där i buren..typ 47 meter under ytan. Med lufttuber som börjar tömmas på luft. Yaak. Och såklart är det ju icke bara att simma upp till ytan…utanför buren lurar de ju…bestarna. Helt okej stämningsframkallande otrevligt detta. Skulle aldrig kunna ta dykcert har jag insett. Tycker det är alldeles för otrevligt att man ska ”andas” under vatten. Inget för mig. Spännande detta dock. Lite lökigt, lite overkligt, men rätt rejält obehagligt för de två syrrorna Lisa (Mandy Moore) och Kate (Claire Holt). På ytan skymtar minsann gamle Matthew Modine som kapten på den olycksaliga båten. CGI-hajar, men de gör jobbet. Gott så.

Carnage Park (2016)

Rätt märklig kombo av rånarrulle-turns-survival-horror. Filmad i gritty stil med ett ökenlandskap typ New Mexico/Kalifornien som backdrop. Två misslyckade rånare tar gisslan och flyr i bil. Dessvärre kör de rakt in i ett ödsligt område, Carnage Park, där en dåre till sniper härjar. Wtf?!?! Flykten blir till en kamp för överlevnad. Den kvinnliga gisslan Vivian (Ashley Bell) får fullt upp, inte bara att klara sig undan sina gisslantagare…utan också hålla koll på galningen med gevär! Jaja, men lite var väl funkis här iaf. Storyn bjuder inte direkt på några himlastormande ögonblick, men är ändå så pass intressant att jag vill hänga med till upplösningen. Ganska snyggt filmad i stil och färger, det där sepiagula som tycks vara vars filmmakares egendom numera. Ibland nästan lite humor, av det mer svarta slaget förstås, men mest vill den nog vara obehaglig och skrämmande. Vilket den kanske inte lyckas fullt ut med. Knasbollen med skjutvapen gör aldrig något större intryck och förpassas mest till en knäppgök. Alla håller självklart på Vivian som tar saken i egna händer och visar var skåpet ska stå. Litet plus att gamle Alan Ruck dyker upp i miniroll…Cameron från Fira med Ferris!! Ok för stunden, men oerhört lättglömt.

 

Transformers: The Last Knight (2017)

Ack dessa Transformersrullar. Jag är så splittrad av dem…och inför dem. Gillade ettan tokmycket, tyckte nr 2 var ok, avskydde trean men tjusades av del 4 (även om en del av mig tyckte att det kanske kändes rätt bra med ett stopp där och då). Men..hahahahaha..dollars pratar det enda språk som gäller i filmvärlden, och därför har vi nu del 5 i den galna sagan om gigantiska livsformer som kan förvandla sig till bilar.

”Marky Mark” är tillbaka, inknöad som hjältetyp i manus igen. Anthony Hopkins gör en dag på jobbet som engelsk överklassgubbe med hemligheter, Josh Duhamel dyker upp igen som militärsnubben Lennox, han har ju varit med ett par svängar förut. Laura Haddock får vara kärleksintresse och sidekick åt Wahlberg. Lite nytt och lite gammalt i laguppställningen alltså. Storyn känns dock svårare än på länge, verkligen sådär superansträngt framvärkt för att regifantomen Michael Bay ånyo ska hitta på sätt att demolera byggnader på löpande band. Nu handlar det om kriget mellan Autobots och Deceptions (vilka var vilka nu igen?). Roboten med filmvärldens bästa basröst; Optimus Prime, är försvunnen. Tja, det mesta är knivigt. Svaret tycks ligga bakåt i tiden, om hur de väldiga bestarna först kom till jorden.

Nja, viss underhållning finns såklart att hämta här, effekterna är apsnygga till förbannelse och det ser verkligen ut som Autobots och räliga Deceptions klampar runt bland kåkar och människor på riktigt. På ett sätt kan man kalla rullen solid, eftersom den verkligen bjuder på vad som förväntas. Inga överraskningar här, och CGI-festen går på högvarv. Tyvärr blir det ganska snabbt rätt enahanda och repetitivt (nähä!??!) med alla scener som staplas. Storyn ÄR verkligen i det svagaste laget och man bryr sig liksom inte speciellt mycket om vad som händer. Humorn är traditionellt tacky, och de framvärkta onelinesen sitter där de ska. Wahlberg är där som hjälten Cade..men ändå inte. Svårt att se att han kommer att dyka upp i den här franchisen igen.  Till och med Bay själv har ju annonserat att det här är hans sista regiuppdrag med robotarna.

Inget nytt under solen alls här. Som om man hade väntat sig det då.
Viss underhållning för stunden. I övrigt känns det…väääldigt mättat.

Shimmer Lake (2017)

Rulle som haft det lite svårt att hitta ut till sin publik. Inspelad redan hösten 2015, sedan hyllvärmare fram till hösten 2016 då Netflix köpte upp rättigheterna och lade ut för streaming under 2017. Hm, bör man vara orolig för underhållningsvärdet? Asch, inget direkt att bry sig om. Filmen siktar inte direkt jättehögt i ambitionsnivån, vilket gör att det blir svårt att bli superbesviken. Influenserna hos debutregissören Oren Uziel verkar komma från Tarantino och Coen-bröder, och sådant är ju alltid svårt att ta sig an.

En småstadspolis (Ben Walker) försöker utreda ett bankrån som uppenbarligen gått snett. Misstänkta snubbar finns. Bla tycks hans bror (Rainn Wilson) vara insyltad. Det ”märkliga” med filmen är att den berättas baklänges. Börjar på en fredag, och tar sig sakta bakåt genom veckan. Udda? Ja kanske, men det tar inte så lång tid innan jag på något sätt ändå kommer in i berättarstilen. Storylinens utformning gör ju också att manuset inte behöver hålla sig helt linjärt i alla lägen. Lägg till detta lite svärtad humor, och det hele borde väl vara i hamn. Eller?

Nja, problemet med rullen är att den aldrig engagerar fullt ut, trots möjligheten att sätta oss som tittar på det hala. Givetvis bygger den omkastade kronologin på att vi aldrig helt ska veta veta vad som egentligen har hänt. Och när väl finalen på rullen kommer, det vill säga starten på den märkliga veckan, blir det mer av ett ”jaha”.
Alla olika inblandade gör nog vad de ska, det är mer i själva storyn det brister. Främst för att allt känns rätt…ointressant. Been there, done that…typ. En fattigmans-Coen-produkt. Självklart aldrig fel med Wilson i en roll. Eller Rob Corddry och Ron Livingston. De två sista är dock med på tok för lite.

Inget du tar fram motorsågen för, men heller inget som är värt att komma ihåg i någon större utsträckning. Lite mellanmjölkig stund sådär i soffan en vardagskväll.

#rysligaoktober: Jackals (2017)

Att se sin son (eller dotter) vara medlem i värsta mördarkulten…måste vara en av de mer otrevliga saker man kan uppleva som förälder.
Ett barn som tar avstånd från sin familj, raderar ut sitt namn och betygar sin lydnad mot mörka makter. Hur hanteras sådant? Genom att hyra in en ”avprogrammerare” såklart. Typ en sådan som är expert på att kidnappa tillbaka ”offret” och köra värsta konfrontationen. Helst i närvaro av den övriga familjen; frånskilda föräldrar, en bror samt en (fd) sambo med parets gemensamma barn. Efter lyckad kidnappning samlas nu alla i släktens ”jaktstuga” mitt ute i spenaten..där ”the intervention” ska utföras.

Synd bara att ”offret” inte alls är intresserad av några sådana fasoner. Tvärtom, han gör allt för att ta avstånd från familjen på de mest verbala sätt. Snart börjar token yla också….och döm om allas förvåning när ylandet besvaras ute i mörkret runt stugan! Hu! Den galna mördarkulten har SÅKLART spårat upp the family..och tänker nu ta tillbaka SIN ”familjemedlem”. De omringar snabbt stugan, och en sorts belägring börjar. Hur ska det gå??

Rätt intressant premiss för rullens start. Ganska mycket lågbudget såklart, en del av cashen verkar ha satsats på att ge den märkliga mördarkulten en creepy outfit när de dyker upp i mörkret utanför. Masker, i form av djur, som ser synnerligen otrevliga ut. Inte säger de mycket heller. Bara pekar och har sig och viftar med yxor och knivar och annat tillhygge. Tja, sen rullar filmen på, det blir inte så mycket av den där lovande förutsättningen. Mer klyschor som staplas på varandra, och ganska snart kan man nog ändå räkna ut vad som kommer att hända. Vi får inga superkändisar i rollerna, men här märks ändå Deborah Kara Unger som mamman, och Stephen Dorff som ”avprogrammeraren” Jimmy. Goret är salongsvänligt och största behållningen i stämningen skapas med ljussättningen. En film som i slutänden inte lämnar några bestående intryck. Förutom en lovande början dårå.

Snabbkonsumerat. Som en cheeseburgare.

 

#rysligaoktober: Storm Warning (2007)

Ned till Aussieland igen!
Australiensarna kan ju också det här med rysligheter då och då. Dessutom har de rullarna ofta en tendens att vara lite…råa..när det behövs.

Idag är det (såklart) yuppie-paret som kommer på villovägar när det ska seglas och softas en söndagseftermiddag. Ligga där och vara loja, dricka champagne och ha det bra i lilla båten. Plötsligt dåligt väder med värsta molnen på himlen. Dessutom tycks dagens ”skeppare”, Rob, ha seglat vilse längs kusten (hur man nu kan göra det). Skydd måste sökas på land, bland den eländiga australiensiska bushen. Ett hus uppenbarar sig plötsligt i regnet. Skydd mot oväder, torka kläderna och kanske ringa efter en taxi. Mooahahaaha….you wish!!

Sedvanligt klassiskt upplägg, vissa kallar det såklart för tröttsamt. Husets invånare är en dåre med sina två lika sjuka söner. Här ska ingen släppas levande från kåken. Dessutom kan de inte nog uttrycka sin avsky över dessa yuppies från stan. Inga övernaturligheter i dag således. Bara ett gäng down-under-hillbillys som jagar livet ur rullens ”hjältepar”. Det är sedvanligt ”plågande” av besökarna….rätt salongsvänligt faktiskt ändå. Här behöver man inte blunda eller vända sig bort i avsmak. De riktiga hardcorefansen av tortureporn kommer inte att imponeras. ”Som vanligt” är det kvinnan i sällskapet (Nadia Farés) som får visa var skåpet ska stå när det skiter sig ordentligt. Noterbart annars är att Robert Taylor (från bla den trivsamma serien Longmire) spelar Rob. En trevlig överraskning som jag inte hade koll på.

Lågbudget javisst, men ändå rätt snygg produktion som sportar upp en kuslig gård mitt ute i ingenstans. Husets dårfinkar är precis så wacko som man kan förvänta sig och givet att jag sitter där och hoppas på våldsamma öden för galningarna. Blodigt och en ganska förväntad storyline. Ändock kan man inte vara helt säker på hur utgången på denna märkliga söndagsutflykt ska bli…
Eller vaddå?? Klart man kan! Who am I kidding!! Hahahaha.

Okej obehagligheter för stunden, men inget du minns vid nästa #rysligaoktober.

 

#rysligaoktober: 1922 (2017)

Netflix-gänget som sitter på kammarn och pular ihop ”original”-produktioner åt företaget…verkar för tillfället ha en dragning åt Stephen King. Här kommer ytterligare en story som har sitt ursprung i den gamla författarens hjärna. 1922 är livet inte så jäkla kul för den fattige, men ack så stolte, farmaren Will (Thomas Jane). Visst, han bor naturskönt (?) på en gård, odlar majs som växer bra. Värre ställt dock med privatlivet, där frun Arlette (Molly Parker) längtar till staden och att umgås med andra människor, dessutom börjar hon förakta Will alltmer. Sonen Henry hamnar lite mitt emellan föräldrarnas konflikt. Att ta ut skilsmässa är ingen option för Will då det är frun som sitter på pengarna..och marken. Det finns egentligen bara ett sätt för den fåordige Will att lösa situationen….och en djup brunn finns ju på tomten.

Bra förutsättningar till en fräsig story. Dessvärre kanske det hela inte utvecklas till vad jag väntat mig. Det gjorde ju iof inte Geralds Game heller…men här finns inte så mycket oväntat som lockar när storyn rullar på. Inget nytt att upptäcka. Ja, jag fattar ju rätt snabbt att synden ofta straffar sig hårt. I allehanda former. Och Will får ganska snart känna på lite olika alternativ av det. Kanske dock inte sådär jätteunderhållande i längden, och plötsligt känns de 102 minuternas speltid rätt tradiga. Molly Parker är såklart perfekt i rollen som frun..men hennes talang utnyttjas på tok för lite. Nej, det är istället Thomas Jane som får briljera som den buttre bonden Will. Han känns faktiskt trovärdig här. Bra spelat av honom. Klapp på ryggen.

Bra tidsmarkörer och snygga detaljer hjälper dock inte upp storyn till mer än godkänt för stunden. Mer mörkt drama (vilket i sig inte behöver vara fel) än rysligt. Sensmoralen ligger som en tung filt över storyn. Här finns dock absolut inget man inte sett förut..och i slutänden ställer jag mig ändå frågan om VARFÖR den här rullen gjordes….
Tvåan är svag.

 

Sleepless (2017)

Vi tar lite mer Jamie Foxx i oktober.
Här en polis med tvivelaktig (?) moral som ställer till det för sig när han och kollega på Las Vegas-polisen snor kokain från helt fel kingpin. Plötsligt blir privatlivet, och hans son, lidande. Samtidigt börjar den slitna Bryant (Michelle Monaghan) på Interna Utredningar att snoka i Vincents (Foxx) förehavanden, fast besluten att sätta dit honom en gång för alla. Spelplatsen är alltså glitttriga Las Vegas och huvuddelen av rullen utspelas på slemmige glidaren Rubinos (Dermot Mulroney) kasino där både det ena och andra händer.

Thrilleraction, kidnappningshistoria, dubbelspel, knarkaffärer, alla lurar alla…ackompanjerat av Las Vegas-natten ständiga och aldrig sinande glitter.
Rullen är en ny version av den franska stänkaren Nuit blanche från 2011, och den här Hollywoodversion kan NATURLIGTVIS inte mäta sig  med originalet. Därmed inte sagt att detta är apskit. Foxx sköter sig ändå bra, får herrans mycket att stå i. Monaghan har minst lika mycket att jonglera när hon ska kryssa mellan vilka som är good guys och badasses. Möjligen försöker filmen leka lite Tarantino mixat med Guy Ritche…men det är inget felskär som stör direkt. Bakom den här rullen en helt (för mig) okänd schweizare som heter Baran bo Odar (japp, bo ska vara litet).
Han når såklart inga himmelska höjder med detta hopkok, men nog duger det att vila ögonen på för stunden. Standardösig action med lite lagom murriga twister och sedvanligt filmvåld.

Inget nytt under solen, men inget bonkers heller.

 

King Arthur: Legend of the Sword (2017)

Guy Ritchie gör en Guy Ritchie. Med allt vad det innebär. Snabba klipp. Fräsande dialoger. Action ur lustiga vinklar.

Någon annan skrev att detta är som att The Matrix möter Arthur-legenden. Tja, varför inte?
Charlie Hunnam har snott med sig motorcykeljackan från Sons of Anarchy och är Arthur, den föräldralöse men ack så viktige (och rättmätige) arvingen till kungatronen under denna medeltid…mörka medeltid? The Dark Ages? Fast det ibland ser ut som typ 1600-tal…ish. Arthur..Artie..är streethustler i det stimmiga London…ium..typ. Har sitt crew av andra merry hustlers..alla är förstås ämnade för nåt större. Jude Law är skogstokig kung med onda avsikter som icke tänker släppa makten ifrån sig, en spansk donna som heter Astrid Bergès-Frisbey är en sorts kvinnlig Merlin, för någon sådan traditionell gubbe såg då jag inte till! Hon har krafter och trix och kommer att hjälpa råbarkade Arthur till att utmana knaskungen i sitt dystra slott. But of course.

Jodå, detta är rena rockn´roll-versionen av Arthur-myten, hopvispad enligt konstens att moderna finesser. Med signatur Ritchie dårå. Ytligt, snabbt, actionös med MTV-klippning. Vi får riddare, märkliga syner, ett svärd som dras ur en sten, en gyttrig variant av London…ium, Eric Bana i pytteroll som Arthurs farsa och en herrans massa CGI. Ja, så är ju Littlefinger med också! Som en av de goda grabbarna! Hoppsan.

Man får precis vad som förväntas i en Ricthie-rulle. Ytligheter och visuella krumbukter. Leta inte efter djup i den här taken på den gamla myten.
Ok för stunden i soffan. Sen går vi vidare i livet.

Security (2017)

Antonio Banderas leker John McClane i köpcentrum. The lowbudget style.

Välbevakad motorkortege innehållandes 11-årigt stjärnvittne i kommande rättegång mot skurkliga attackeras. Vittnet överlever och flyr, tar sig till en närliggande traditionell amerikansk shoppinggalleria och söker skydd. Typiskt nog samma dag som krigsveteranen (but of course) Eddie (Banderas) börjar sin första kväll/natt som securitygubbe där. Snart får han anledning att utöva all den list han lärt sig när skurksen, under ledning av headhonchon Charlie (Ben ”jag tar vilken roll som helst för pengar” Kinglsey), försöker att med alla medel ta sig in i det låsta köpcentret. Eddie får såklart ta kommandot över nattpersonalen och styra upp det hela.

Inte alls en dum idé detta. Jag har ofta funderat på hur det skulle se ut om man lekte lite Die Hard i ett köpcenter. Well, kanske en förutsättning är att det pytsas in lite mer stålars i kassan förstås. Här är det svajig lågbudget för hela slanten, inspelad i någon avdankad lagerlokal i Bulgarien. Lite halvtaffligt ombyggd för att likna ett mall i USA. Ser misstänkt 80-talsaktigt ut dessutom. Har producenterna tittat på gamla foton?
Det smäller och pangas och utövas all sorts list för att stoppa inkräktarna. Banderas är märkligt nog inte alls så usel som man skulle kunna tro. Han gör vad han kan med begränsade resurser och kackigt material. Ännu mer en anledning att man skulle vilja ha sett honom i en A-version av rullen. The Big Hollywood-style. Och Kingsley? Tja, han cashar in kosingen. It´s a long way from Ghandi to Bulgaria.

En typiskt B-thriller som smäller lite för stunden. Kul idé dock. Som kanske är värt ett bättre öde.
Jerry Bruckheimer någon?

Inte helt uselt. Men redan glömt, sort of.

 

Across 110th Street (1972)

Shout-out till Christian på Movies-Noir vars tips ledde mig till den här gamla 70-talarn.
Från en tid när rullarna med New York som spelplats verkligen såg ut, och lät, på ett speciellt sätt. Det är nåt visst med det ruffiga NY under detta årtionde. Skitigt, larmigt, slamrigt och jäkligt förföriskt mitt i all misär. Stilenligt gula 70-talsförtexter med en bilfärd som börjar vid Central Park och tar oss in i Harlem. Till detta Bobby Womacks soulklassiker ”Across the 110th Street”. Lovely!

Okända skurks rånar ett av italienska maffians safehouse i Harlem, skjuter ned hantlangarna och kommer över nästan en halv mille dollars. Vreden från italienarna. Som tvingar Harlem-Gudfadern att samarbeta för att skaka fram förövarna. Samtidigt kopplas två snutar in på fallet att lösa morden och rånet; den unge ideologiske Pope (Yaphet Kotto) samt oldtimern Mattelli (Anthony Quinn). Upplagt för verbala konflikter, rasism och synsätt på hur lösa fallet bäst. I mitten av hela karusellen de nerviga rånarna som nu har både maffia och polis efter sig.

Råruffigt detta. Slitna miljöer och en kantighet i dialogen. Hårda ord. En sorts samtida betraktelse över läget i samhället i början av 70-talet kanske? Konflikterna i storstaden mellan svarta och vita. En effektiv ljudmatta, som tyder på att filmmakarna lagt på mycket av ljudet i efterhand. Det blir ofta skarpt och gällt. Den tidstypiska musiken sitter som en smäck, med ”waa-waa-gitarrerna” i finrummet. The sound of the seventies! Lite lagom lökigt actionvåld, mycket skrik och skrän. Quinn fungerade som en av filmens producenter och ville från börja att The Duke, John Wayne; skulle ha rollen som Mattelli. Eller Burt Lancaster alternativt Kirk Douglas. När ingen av dem var intresserad fick Quinn själv hoppa in.

En rätt dyster historia, som är mer njutbar och intressant som tidsdokument än vad den är bra.
Ruffig…var ordet.

Death Note (2017)

Ytterligare en rulle som som har sitt ursprung i asiatisk (japansk?) bok, seriealbum? Här då amerikaniserad och anpassad till västerländsk popcornpublik. ”Som vanligt” ett jäkla liv på puritaner av originalet…men jag orkar inte ens gå till den debatten. Skit i det säger jag.

Light Turner (Nat Wolff), skolgrabb med klyschiga och traditionella ”problem” i skolan och tonårslivet, kommer plötsligt över en skum bok med minst sagt oroväckande mörka krafter. Skriv dit ett namn på en person i boken..och den nämnde kommer strax att möta döden! Lägg gärna till dödssätt också för spektakulär effekt. Då triggas den märklige och listige dödsguden Ryuk (med Willem Dafoes röst) till att utföra sina dåd med ett extra illvilligt leende bland de vassa tänderna. Se där, plötsligt har vi oss också en en sorts variant på den gamla Final Destination-franchisen! I registolen Adam Wingard som tidigare trollat fram alster som den mumsiga You´re Next, V/H/S-antologin, den obehagliga The Guest och den katastrofalt usla nya Blair WitchBlandad kompott från den gode Wingard alltså. Här stuvar han fram en rätt som känns stundtals intressant, stundtals snygg i sitt utförande. Inte så skrämmande som man skulle vilja dock. Mer ett YA-drama (Yaak) med övernaturliga inslag. Dafoes raspiga röst passar dock smutt som den oberäknelige Ruyk, vars övriga gestalt tycks komma i kombo av en skådis och CGI. Fick ingen riktig kläm på det.

Lite för lång, lite för rörig när manus envisas med att trycka in en och annan subplot i det hela. Dock inte helt ointressant. Nat Wolff funkar i huvudrollen, liksom hans ”flickvän” Mia (Margaret Qualley). Wingard får inte till någon homerun direkt, men missar inte heller bollen fullständigt. Känns dock som att filmen hade kunnat bli mindre…”barnvänlig”.

Rysliga intentioner som blir mer actiondrama.

 

The Space Between Us (2017)

Asch, man lär sig aldrig. Efter varje nedslående försök svär jag för mig själv och lovar att aldrig återvända till YA-träsket. Som att det skulle hålla. En filmdåres ständiga förbannelse. Som att…”nästa…den kan nog kanske vara nåt att ha…”

Hur är det här då?
Jo, tackar som frågar. Kanske ett litet fall framåt ändå. Inte så att jag bjuds på någon himlastormande story direkt. Nej, mer att rullen lämnar en med en ganska trivsam eftersmak ändå. Mitt i allt ostigt och ansträngt och fånigt. I en ganska nära framtid (sisådär 2034) bor Gardner Elliot (Asa Butterfield) på Mars (!). Det första barnet som någonsin fötts utanför Jordens atmosfär. Nu är grabben 16 år och nyfikenheten på Jorden växer sig allt starkare. Inte minst eftersom han har en chattkompis i den föräldralösa Tulsa (Britt Robertson) nere på den blå jordbollen. Givetvis känner hon icke till sanningen. Det gör dock Mars-projektets boss Sheperd (Gary Oldman) som gör allt för att mörka ”hemligheten”. En snabb rymdresa senare är dock Gardner på rymmen på just Jorden (but of course) där han söker upp Tulsa och vill ha hjälp att hitta sin okända pappa. Kommer dom att lyckas?? Va?? VA??

Låt oss säga att det är standardutförande 1 A i YA-manualen när det gäller pojke möter flicka. Förväntad sliskig romantik såklart. Butterfield får tillfälle att jönsa omkring lite, då han dels inte har en aning om det sociala ”spelet” på Jorden och dels för att hans kropp inte anpassad till Jordens atmosfär. Det sista självklart en kritisk faktor som har stor betydelse för att den nyfikne Gardner bara MÅSTE hittas av ”projektets” medlemmar..med den stissige Oldman i spetsen. Klyschigt värre alltså och absolut inget av nyhetsvärde i rullen.

rymdgrabb och jordtjej

Dock vill jag inte underkänna då det finns små korn av underhållning som ändå gör den uthärdlig. Framför allt i Britt Robertson (från underskattade Tomorrowland)! Den tjejen har en ljus framtid om hon fortsätter att spela sina kort väl. Hon dominerar scenerna fullständigt med sin mixade kombo av humor och lite lagom rebell. Butterfield jönsar på bäst han kan, Oldman gör en dag på jobbet men framstår som en rätt ok snubbe ändå. Rutinerade Carla Gugino får vara vettig sidekick (och visst ser hon ut som en ung Sally Field!!).

Teknisk snygg rulle, det går givetvis att reta sig på detaljer om Mars-åkande fram och tillbaka..men dit orkar jag inte gå. Det finns ändå ett mått av easyness i rullen som gör att den inte känns så jäkla gravallvarlig och djuplodande. En artikel på the intenätz refererade till en av 80-talets gamla pärlor; Starman! Och…tja kanske inte..men ändå vissa likheter. En ”Starman” för YA-generationen? Dagens alster är regisserat av en snubbe som heter Peter Chelsom. Okänd för mig..men eftersom jag inte direkt lider mig igenom filmen…så måste han väl ha gjort något rätt.

Ok för stunden, men inget du direkt lagrar i minnesbanken.

 

 

The Void (2016)

När filmkonnesören och matadoren från de djupa Värmlandsskogarna tipsar och talar…ja då får man helt enkelt ställa in sig i ledet och ta kölapp på rullen.

Här en sorts modern homage (?) till 80-talets glada, sobbiga och snaskiga filmdagar. Klafsigt och gorigt the old school. Avsaknad av CGI och förlitan på mer gammalt hederligt latex förhöjer helt klart upplevelsen. Story-ramen också klassisk, ett antal utsatta personer måste värja sig mot förestående hot..sort of.
Mörk natt, ute på vischan sitter polisen Daniel (Aaron Poole) och har tråkigt i sin polisbil. Ända tills hans strålkastare fångar in en man som kravlar ur skogen. Till synes skadad. Daniel gör sin medborgerliga plikt och tar snubben till närmaste sjukhus, i det här fallet traktens rätt slitna inrättning. Att det också nyss brunnit på sjukan, vilket gjort att det är underbemannat och till viss del avstängt…bådar ju inte heller gott för det som komma skall.

För något kommer ju. Eller rättare sagt, några kommer ju. Typer i vita kåpor och huvor dyker plötsligt upp från skogen intill och omringar sjukan. Varför? Vad vill de? Svaret blir givetvis inte nådigt.

Art directors och make up artists-turned-directors Jeremy Gillespie och Steven Kostanski låter fantasin flöda och bränner av en salig blandning av B-action, latex, gummi, blod, modeller och geggiga blandningar i valfri färg. Storyn lånar vibbar av sådant fint alster som Attack på polisstation 13…och lite andra Carpenter-fixar går att hitta lite här och där om man vill. Storyn börjar bra, jag blir nyfiken värre på vad kufarna i vitt vill. Konflikten mellan de fångade (?) inne på sjukan ökar. Daniel, som bla måste återse sitt ex…sjuksköterskan Allison (Kathleen Munroe)…får fullt upp med att försöka få koll på läget. Jag gillar att storyn inte sölar på hanen, efter lite lagom lång intro av allt mystiskt bränns det på med effekter och snaskiga detaljer. Inget för den som letar efter djupsinningheter såklart. Här är det visuella i centrum. Dessutom på det gamla hederliga sättet.

snubbar i vitt med skumt märke i nyllet, inget bra tecken

Det filmen charmar med sina effekter förloras dock i själva storyn ju längre filmen rullar på. Lite synd. Vi får en galen twist med inslag av Lovecraft och valfri mumbo-jumbo-skräck, och jag har liite svårt för den sortens svängar i manus. Personligen hade jag hoppats på att manuset skulle ta en annan väg efter halva speltiden.
Men, man kan ju inte få allt precis när man vill. Suck it up.

Mest underhållande i sin första hälft, sedan lite mer…too much…när upplösningen närmar sig. Betydligt svagare avslutning. Ok för stunden, men i slutänden kanske inget du skriver hem om.
Ingen kan dock klaga på upphovsmännens vilja att flirta med flydda tiders specialeffekter.