The First Purge (2018)

Hur hamnade egentligen filmvärldens framtida USA i the Purge? Frågan man möjligen kan ställa sig efter de tre föregående filmerna om denna olycksbådande natt då allt är tillåtet. Klart som det berömda korvspadet att en prequel strax sniffar ytan. Som idag. Tillbaka i tiden lite. Ett nytt parti tar makten i USA, The New Founding Fathers of America. Ett missnöjesparti som rider på eländigheterna i landet (hej SD och hej Donald Trump). Ett av de nya greppen är att skapa ett ”socialt experiment” för att få bukt med kriminaliteten. En natt när alla möjliga brott är tillåtna. När element i samhället har chansen att leva ut sin ilska. Men, det måste ju hållas lite restriktivt såhär i början. Ett område, Staten Island i New York, väljs ut. Spärras lämpligen av när natten närmar sig. Nu är det upp till invånarna som stannat kvar (och blivit lite halvmutade för att vara just kvar) att försöka klara livhanken. Självklart följs allt via tv-skärmar och inspelningsbara linser (!) på de som valt att delta i ”leken” (också mot viss betalning). Sen, ja sen drar det igång via numera beprövad metod. I centrum en rättrådig tjej som kämpar för att moralen inte ska förfalla…och en lokal gangster som motvilligt får ta på sig hjälterollen.

Ok, den som sett de andra rullarna vet precis vad som väntar. Inget nytt under solen direkt. Samma storyformel, rullen går ut ganska vitt och brett för att snart fokusera in mer på de enskilda personerna. Jag vet inte jag, en av de orsaker till att man kanske ändå investerar ett visst intresse här..är nog att alla rullarna i Purge-serien hittills har skrivits och regisserats av samma snubbe, James DeMonaco. Samma här, även om han lämnat över regipinnen till en Gerard McMurray. DeMonaco har ändå en förmåga att locka fram något obehagligt med de här filmerna. En sorts olycksbådande känsla. Att de sedan mer eller mindre övergår i rena actionstänkare…kan man liksom ta så pass långt in i rullen. Inget kan såklart mäta sig med den första Purge-rullen. Men det flyger ändå på något märkligt sätt. Kanske lite svajigt och vingligt, men det flyger för stunden.
Örnögda noterar också Marisa Tomei i rollen som ”arkitekten” bakom experimentet. Såklart finns det också en och annan baktanke med hela tillställningen från lirarna hos de nya makthavarna. Betygstvåan ska läsas som helt okej för stunden. Inget som sticker ut någon längre tidsrymd, men det märks att man haft lite budget att leka upp. Passar in i ”serien”.