Etikettarkiv: Marisa Tomei

Aug 15 2019

Spider-Man: Far from Home (2019)

Under sommarn har ju Spidey svingat vilt på biograferna! I uppföljaren åker han till Europa minsann, på klassresa! Och helst av allt vill han bara vara vanlig tonåring och ägna sig åt romantik och känslor när han försöker charma upp MJ. Självklart funkar inte det speciellt bra och snart är det gamla Spindelmannen-talanger som behövs. Inte minst då märkliga…”monster” tycks dyka upp lite här och där i europeiska storstäder. Tur att Peter Parker är där också. Plus en märklig figur som går under namnet ”Mysterio”.

Uppföljaren till förra rullen är lika intensiv och sommarglad i sin actionstil. Dock inte lika bra som föregångaren, men nog sitter man och flinar lite lagom sådär. Manuset är lika löjligt som det ytligt. Kanske inte lika engagerande som förra gången. Att Tom Holland är rätt perfekt i rollen som Peter råder dock ingen tvekan om. Nick Fury dyker upp en stund, Happy (Jon Favreau) är såklart med..och nu flirtar han upp Marisa Tomei´s aunt May!! Nykomlingen i gänget är Jake Gyllenhaal, och visst fixar han sin Mysterio stabilt. Allt som allt ett underhållande hopkok med förväntade effekter och hålligång. Ändå är jag inte lika charmad som när jag precis hade sett Marvels första rulle om Spindelmannen. Är detta det ”svåra andra albumet” för figuren?
Gedigen sommarunderhållning trots allt.

Nov 16 2018

The First Purge (2018)

Hur hamnade egentligen filmvärldens framtida USA i the Purge? Frågan man möjligen kan ställa sig efter de tre föregående filmerna om denna olycksbådande natt då allt är tillåtet. Klart som det berömda korvspadet att en prequel strax sniffar ytan. Som idag. Tillbaka i tiden lite. Ett nytt parti tar makten i USA, The New Founding Fathers of America. Ett missnöjesparti som rider på eländigheterna i landet (hej SD och hej Donald Trump). Ett av de nya greppen är att skapa ett ”socialt experiment” för att få bukt med kriminaliteten. En natt när alla möjliga brott är tillåtna. När element i samhället har chansen att leva ut sin ilska. Men, det måste ju hållas lite restriktivt såhär i början. Ett område, Staten Island i New York, väljs ut. Spärras lämpligen av när natten närmar sig. Nu är det upp till invånarna som stannat kvar (och blivit lite halvmutade för att vara just kvar) att försöka klara livhanken. Självklart följs allt via tv-skärmar och inspelningsbara linser (!) på de som valt att delta i ”leken” (också mot viss betalning). Sen, ja sen drar det igång via numera beprövad metod. I centrum en rättrådig tjej som kämpar för att moralen inte ska förfalla…och en lokal gangster som motvilligt får ta på sig hjälterollen.

Ok, den som sett de andra rullarna vet precis vad som väntar. Inget nytt under solen direkt. Samma storyformel, rullen går ut ganska vitt och brett för att snart fokusera in mer på de enskilda personerna. Jag vet inte jag, en av de orsaker till att man kanske ändå investerar ett visst intresse här..är nog att alla rullarna i Purge-serien hittills har skrivits och regisserats av samma snubbe, James DeMonaco. Samma här, även om han lämnat över regipinnen till en Gerard McMurray. DeMonaco har ändå en förmåga att locka fram något obehagligt med de här filmerna. En sorts olycksbådande känsla. Att de sedan mer eller mindre övergår i rena actionstänkare…kan man liksom ta så pass långt in i rullen. Inget kan såklart mäta sig med den första Purge-rullen. Men det flyger ändå på något märkligt sätt. Kanske lite svajigt och vingligt, men det flyger för stunden.
Örnögda noterar också Marisa Tomei i rollen som ”arkitekten” bakom experimentet. Såklart finns det också en och annan baktanke med hela tillställningen från lirarna hos de nya makthavarna. Betygstvåan ska läsas som helt okej för stunden. Inget som sticker ut någon längre tidsrymd, men det märks att man haft lite budget att leka upp. Passar in i ”serien”.

Jul 11 2017

Spider-Man: Homecoming (2017)

122Jamen så kom han då hem till slut.
Efter sju resor rättighetshinder hittade den pigge spindelklättraren hem till MCU. Vi fick ju se en liiten glimt av honom redan i Cap´s förra rulle Civil War, men nu är det lite mer”på riktigt”.

Mannen som fått uppdraget att pytsa fram dagens hjälte är Jon Watts, som ju slog till med den lilla indie-thrillern Cop Car för två år sen. Och snubben tar direkt den rätta vinkeln! Struntar (tacksamt) i backstoryn om Peter Parker och kör istället på från här och nu. Parker liv som high school-kille (och nu känns han verkligen som en kille i skolan), Parkers liv som hjälte-wannabe, Parkers vardag som vigt tjattrande lustigkurre.

För första gången kanske en film-Spidey faktiskt känns som den serietidningsfigur jag lärde mig uppskatta för länge sedan. Tom Holland som Peter är inget annat än en liten fullträff. Men det kändes ju redan i hans debutinhopp hos Kaptenen förra året.

Vi får också en liten dos Iron Man i dagens äventyr. Smart av manuset att skriva in Robban Downey Jr. Det går ju liksom inte att tröttna på honom och hans oneliners, ytterst subjektiv åsikt såklart. Men likväl.
Dagens Marvel-uppvisning lyckas också med bedriften att hålla sig på den mer lättsamma sidan, sjunker inte ned i för seriös approach. Känns helt enkelt lite skojigare och lekfullare än på länge här inne hos MCU. Michael Keaton (klappertänderna!) får den delikata uppgiften att vara filmens skurk. Han känns sådär lagom ”skurkig” också. Egentligen en vanlig knegare som hittat ett (synnerligen) olagligt sätt att tjäna sina bucks. Keaton känns stabil. Kanske inte det färgstarkaste badasset i MCU, men å andra sidan kan det ibland vara skönt med fula fiskar som inte ska ha världsherravälde hela tiden.

Sjukt snygga effekter förstås när det hettar till med action. Watts tycks ha hittat en smutt liten balans i sin rulle. Manuset är lite småsmart och tar sin början i efterdyningarna av The Avengers (2012), men tar sedan sin egen lilla väg. Med då Robbans Iron-snubbe som sammanhållande länk. Vi får också tillbaka Marisa Tomei som den betydligt yngre versionen av Aunt May, en May med lite skön humor. Bästa sidekicksrollen har dock kanske Jacob Batalon som den nördige Ned (Dödsstjärnan i Lego!). Härlig komisk tajming.

Spidey_Iron

nya bästisar

Se detta var ju riktigt underhållande!
En kul och engagerande väg in i ”familjen” för den tjattrande nätkastaren. Framför allt det faktum att Jon Watts blandar ren serietidningsaction med lite knashumor tilltalar en annan. Nu är jag icke på något sätt ovän med någon av de tidigare rullarna om Spindelmannen, men visst är detta den mest lättillgängliga och skojfriska!

Rejält underhållande för stunden!
Det är sommar och jag är lättflörtad med betyget.

Dec 9 2016

#xmas: Love the Coopers (2015)

love_the_coopers-679153107-largeJamen på nåt sätt hör det ju liksom till.
Julen är en perfekt förevändning för filmmakare att svänga ihop historier om Familjen. Den högst ärade och viktiga familjen! Som överlever alla kriser, hot och konflikter…bara man öser in lite snö och jul som backdrop. Och visst, finns säkert ett digert antal av er därute som bara spyr på sånt här..men jag…jag tycker det är rätt småtrivsamt. För det mesta.

Idag är det makarna Charlotte (Diane Keaton) och Sam (John Goodman) som bullar upp för jul med familjen. I det här fallet vuxna barn, barnbarn och gammelpappa (Alan Arkin) som traditionsenligt förväntas hitta julstämningen som tarvas enligt almanackan. I takt med julstöket lär vi oss dock snabbt att problemen hopar sig på alla fronter för The Coopers. Arbetslöshet, skilsmässa, syskonrivalitet, tonårshormoner, depressioner. You name it.
Till och med familjens hund Rags (som ”röstas”…jo det är sant..av gamle Steve Martin!) tycks ha svårt att hitta den sanna julglädjen. Även Charlotte och Sam har sina problem. Så pass att de tänker annonsera skilsmässa så fort julens högtidligheter är till ända. Hoppsan.

Men ändå. Juldramakomedier är tacksamma på sätt att det alltid går att använda högtiden som en utlösande faktor för alla och envar att komma till klokhet, sans och förnuft. Hade detta lilla drama varit lika småtrevligt om inte julsnön singlat ned och bjällrorna skramlat? Troligen inte va. Kanske är det också det som gör att iaf jag är lite sucker på sånt här. Speciellt om filmmakarna lyckas fånga ”the holiday spirit”. Kanske detta inte är en pangpärla i den klassen, men regissören Jessie Nelson tar heller inga djupdykningar ned i en mörkare del av the Coopers tillkortakommanden. Hon nöjer sig, kan man väl säga, med att köra det hela lite salongsstädat. Trots detta finns det faktiskt tillfällen hos Charlotte och Sam då jag känner igen mig i deras relationsdilemma. Jul eller icke. Ett visst mått allvar blandas sen snabbt upp med julfilmens alla nödvändiga ingredienser. Och, inte mig emot.

lovethecoopers

sing-a-long runt granen. självklart hos Coopers

Rollistan, förutom stabila Keaton (som lustigt nog också spelar problemfylld mamma i en annan juldramakomedi…Välkommen till familjen) och trygge Goodman samt den alltid finurlige Arkin, innehåller rätt stabila namn ändå; Olivia Wilde, Ed Helms, Marisa Tomei, Amanda Seyfried och Anthony Mackie (dock möjligen i en totalt intetsägande roll på typ 7 minuter). Alla gör de vad de kan med ett manus som troligen inte försätter dina analyserande sinnen på högspänn. Men kanske kan julstämningen släta över lite…?

Absolut inte det bästa i genren, men jag har aldrig tråkigt med Coopers och friar hellre än fäller. Det finns oerhört mycket sämre och sliskigare juldramakomik därute. Tro mig.

Maj 29 2012

Crazy, Stupid, Love (2011)

Skilsmässofilmer finns det ganska gott om. Skilsmässofilmer som vill skapa en sorts feelgoodkänsla är det kanske lite sällsyntare med.
Och, bara yttrycket ovan blir ju en nästan ohelig kontrast. Ska inte skilmässohistorier uteslutande ägna sig åt tungsintheter, självömkan- och rannskakan och hjärtesorg?

Naturligtvis inte, och tur är väl det…att det finns även andra historier om skilsmässor och äktenskap/förhållanden som inte behöver bada i de värsta dyiga/blytunga uttrycksformerna.

Dagens betraktelse följer Cal (Steve Carell) och hur denne hanterar vardagen när hustrun Emily (en alltid sevärd Julianne Moore) plötsligt meddelar att hon vill skiljas. Cal flyttar ut ur huset, in i en lägenhet och börjar hänga på en lokal bar titt som tätt samtidigt som han mest ägnar sig åt självömkan av varierande grad. Så pass att playern Jacob (Ryan Gosling), självsäker och charmig som få med ständigt nytt damsällskap vid armen varje kväll när han lämnar samma bar, uppmärksammar Cal och bestämmer sig för att få fason på den medelålders nyblivne singeln.

Här har vi alltså huvudstoryn. Varvat med dessa ibland komiska, ibland skämmiga och ibland eftertänksamma scener, följer vi också Cal´s övriga familj, hustruns flirt med jobbkollegan Kevin Bacon, hans son som är olyckligt kär i barnvakten. Gemensamt för alla händelser, och kanske filmens kärna, är naturligtvis att det handlar om våra känslor och behov som människor. Och att våga lite.

”och vi behöver jobba på smajlet också…”

Direkt roligt blir det i ett par scener när Cal ska ragga upp Marisa Tomei för ett engångsligg och de senare kommer att träffa på varandra i helt annat sammanhang som är betydligt mindre smickrande för Cal. Trots trivsamma drag hos alla inblandade skådisar och manusförfattarnas gedigna försök till en snurrig personintrig, så känner jag mig dock rätt likgiltig inför utgången av filmen. Kanske beror det på att trots sina många lösa trådar och små överraskningar som väntar runt manushörnet, är det liksom aldrig någon tvekan hur utgången kommer att bli. Frågan man kan ställa sig är istället vilken grad på positiviteten det kommer att landa i.

Kanske filmen vill vara som en amerikansk Love Actually med charmiga sidohistorier, men till slut känns det också lite för tillfixat i det här fallet. Inget att klaga på när det gäller skådisprestationerna dock. Steve Carell klarar sin bit snyggt och visar att han inte behöver vara hysteriskt kul hela tiden. Julianne Moore är nämnd. Kevin Bacon , Marisa Tomei och Emma Stone har alla mindre roller men gör sina jobb utan några malörer. Dagens underutnyttjade är Ryan Gosling som har fått någon slags mindre huvudroll och mest blir lite klyschig i sitt agerande, men får ändå glimtvis visa sin talang.

Crazy, Stupid, Love är ändå helt ok som en stunds ytligare trevlig underhållning. Ett sorts drama med komiska förtecken, ibland rätt kul, ibland rätt klyschigt. Känslan är dock i slutet att den inte riktigt vet vilket ben den mest vill stå på, drama,  komedi eller..dramakomedi. En sorts mitt-i-fåran-film som ändå vet vilka standardramar som gäller.
Och tja …det är väl inget fel i det då och då…dårå.

Jun 21 2011

The Lincoln Lawyer (2011)

Advokater alltså. De är ju ett släkte för sig, i alla fall om man ska tro alla böcker och filmer som skrivs om dessa lagens tolkare i parti och minut.

Speciellt på film gör sig också rättegångsdramer bra, om de utspelas inom det amerikanska rättsväsendet alltså. Där kan visst mått av spänning ofta uppbringas med hjälp av ett tätt och  dialogstarkt manus och dramatiska utspel av de inblandade karaktärerna med sina olika agendor.

Dagens historia bygger på en roman av den rätt kände Michael Connelly, av vilken jag dock bara läst ett fåtal böcker, och då inte om denna skrönas huvudperson Mickey Haller. Haller är urtypen för en brännvinsadvokat, säljer sina tjänster till kreti och pleti så länge det också innebär en god hacka för honom själv. Om klienten är oskyldig eller inte spelar väl inte så stor roll. Haller har rutinen och kan alla knep och trix i branschen, vilket ju egentligen betyder att han är en högst kompetent advokat som valt att satsa sin talang på fel ”marknad”.

I Matthew McConaughey har filmmakarna träffat helt rätt. McConaughey kör på med bred texasdialekt och ett glidarsätt som avslöjar ett stort mått av självförtroende, på gränsen till självgodhet. När han anlitas av rikemanssonen Louis som till synes oskyldig står åtalad för misshandel ser Haller det som en lätt resa mot frikännande och ännu en saftig faktura att lämna ifrån sig. Problemet är bara att Haller upptäcker att Louis ljuger om både det ena och det andra och plötsligt börjar tvivel och….det dåliga samvetet… göra sig påmint i kombination med att långa skuggor från ett gammalt fall kastas tillbaka på Haller.

En högst linjär story lyckas faktiskt med konststycket att bli underhållande och dessutom rejält spännande, speciellt mot slutet. Det går naturligtvis att checka av de obligatoriska kontrollpunkterna som alltid finns i filmer som håller till i den här genren, men å andra sidan gör inte det så mycket. Storyn engagerar trots att jag som tittare nog kan räkna ut både ett och annat och hur det hela kommer att sluta. Frågan är bara hur turerna dit ska se ut och det blir både thrillerartat och täta scener från rättssalen.

McConaughey får äntligen en roll som gör honom rättvisa vad gäller skådistalanger, annars är det lätt att tro att han för alltid fastnat i komedi-facket om man nu ska gå på de senaste årens meritlista. Marisa Tomei backar upp som separerad mamma till hans dotter och får fungera som romantiskt bollplank med visst flirtigt öga till sitt ex.. Alltid underutnyttjade William H. Macy finns också med i bakgrunden som pålitlig utredare, med för liten speltid om du frågar mig. Men så är det ju i historier som dessa, vissa offer måste alltid till. Ryan Phillippe gör vad han ska som rikingen i sammanhanget, gör inga speciella intryck på mig förutom att mer och mer framstå som den otrevliga typ han ska göra enligt manus. På bonuskontot noteras också ett inhopp av gamle Michael Paré. (Jag säger bara Streets of Fire!!)

The Lincoln Lawyer är en klart bra film. Länge sedan man såg en advokatrulle som hade driv och spänning i sig och den är överraskande bättre än jag trodde . Mycket av credden till ett manus som håller hela vägen och till Matthew McConaughey som verkligen känns som Mickey Haller. Okej, ingen film som överraskar nämnvärt, men är stabilt underhållande ända in i kaklet.

”You’re nobody ‘till somebody shoots you.”

Maj 20 2010

The Wrestler (2008)

Det finns en ton i den här filmen som träffar så rätt. Som gör att man sitter med hjärtat vidöppet och bara känner för Mickey Rourkes figur Randy ”The Ram” Robinson, vilken för en tynande tillvaro som fribrottare bokstavligen på livets bakgård. Det fanns en tid då The Ram var stort affischnamn och drog fullt hus på Madison Square Garden. 20 år senare är han en ledbruten man som hankar sig fram på det enda han kan, att brottas i sunkiga gymnastikhallar inför ett antal få hängivna fans. Kroppen, fylld med diverser substanser, ger honom en varnande signal om att han borde sluta med vad han gör. Vilket dock visar sig lättare sagt än gjort, för vad ska en man göra som inte gjort något annat än fuskbrottats i drygt tjugo år? Extrajobbet på den lokala stormarknaden ger inte mycket till inkomst.

Mickey Rourke är fullständigt lysande i rollen som Randy, och det otäcka är att det känns som om man lagt ett karbonpapper över hans eget liv. Regissör Darren Aronofsky (Requiem for a Dream) kan inte ha haft någon annan i åtanke inför den här filmen. Och Rourke gör det så bra så att han antagligen aldrig kommer att göra något liknande igen, att han inte fick gå hem med guldgubbe detta år är ett mysterium och nästan lite skandal. Som vän och bollplank i den oglamourösa tillvaron finns också strippan Cassidy (Marisa Tomei i ännu en godhjärtad roll) på den bar där Randy brukar hänga. Tillsammans finner de något slags förtroende i varandra, och hon uppmuntrar honom också att försöka återuppta kontakten med sin nu vuxna dotter Stephanie (Evan Rachel Wood) vilket inte är helt lätt. Samtidigt lockar en promotor med erbjudande om en returmatch mot en gammal legendarisk motståndare, vilket skulle betyda några minuters ljus i strålkastarnas sken igen.

The Wrestler rusar inte på i manuset, filmen bygger sakta upp våra känslor och medömkan för Randy. Man känner verkligen med den gamle kämpen, som nu på ålderns höst försöker ställa allt tillrätta och finna en sorts dräglig plats i tillvaron. Att ta sig ur den gamla cirkusen i wrestlingvärlden är dock svårare än han räknat med, en värld där han i alla fall är sedd, om än för några ögonblick. Det är en hjärtslitande film, enkel och naken gjord men med effektiva scener och en story som är väl värd att ta till sig.

Betyget: 4/5