#xmas: Love the Coopers (2015)

love_the_coopers-679153107-largeJamen på nåt sätt hör det ju liksom till.
Julen är en perfekt förevändning för filmmakare att svänga ihop historier om Familjen. Den högst ärade och viktiga familjen! Som överlever alla kriser, hot och konflikter…bara man öser in lite snö och jul som backdrop. Och visst, finns säkert ett digert antal av er därute som bara spyr på sånt här..men jag…jag tycker det är rätt småtrivsamt. För det mesta.

Idag är det makarna Charlotte (Diane Keaton) och Sam (John Goodman) som bullar upp för jul med familjen. I det här fallet vuxna barn, barnbarn och gammelpappa (Alan Arkin) som traditionsenligt förväntas hitta julstämningen som tarvas enligt almanackan. I takt med julstöket lär vi oss dock snabbt att problemen hopar sig på alla fronter för The Coopers. Arbetslöshet, skilsmässa, syskonrivalitet, tonårshormoner, depressioner. You name it.
Till och med familjens hund Rags (som ”röstas”…jo det är sant..av gamle Steve Martin!) tycks ha svårt att hitta den sanna julglädjen. Även Charlotte och Sam har sina problem. Så pass att de tänker annonsera skilsmässa så fort julens högtidligheter är till ända. Hoppsan.

Men ändå. Juldramakomedier är tacksamma på sätt att det alltid går att använda högtiden som en utlösande faktor för alla och envar att komma till klokhet, sans och förnuft. Hade detta lilla drama varit lika småtrevligt om inte julsnön singlat ned och bjällrorna skramlat? Troligen inte va. Kanske är det också det som gör att iaf jag är lite sucker på sånt här. Speciellt om filmmakarna lyckas fånga ”the holiday spirit”. Kanske detta inte är en pangpärla i den klassen, men regissören Jessie Nelson tar heller inga djupdykningar ned i en mörkare del av the Coopers tillkortakommanden. Hon nöjer sig, kan man väl säga, med att köra det hela lite salongsstädat. Trots detta finns det faktiskt tillfällen hos Charlotte och Sam då jag känner igen mig i deras relationsdilemma. Jul eller icke. Ett visst mått allvar blandas sen snabbt upp med julfilmens alla nödvändiga ingredienser. Och, inte mig emot.

lovethecoopers

sing-a-long runt granen. självklart hos Coopers

Rollistan, förutom stabila Keaton (som lustigt nog också spelar problemfylld mamma i en annan juldramakomedi…Välkommen till familjen) och trygge Goodman samt den alltid finurlige Arkin, innehåller rätt stabila namn ändå; Olivia Wilde, Ed Helms, Marisa Tomei, Amanda Seyfried och Anthony Mackie (dock möjligen i en totalt intetsägande roll på typ 7 minuter). Alla gör de vad de kan med ett manus som troligen inte försätter dina analyserande sinnen på högspänn. Men kanske kan julstämningen släta över lite…?

Absolut inte det bästa i genren, men jag har aldrig tråkigt med Coopers och friar hellre än fäller. Det finns oerhört mycket sämre och sliskigare juldramakomik därute. Tro mig.

Annonser

Ett päron till farsa: Nästa generation (2015)

Vacation-Selfie-posterKomedifredag ännu en gång!
Stor förväntan! Stora skor att fylla för den här sentida uppföljaren till en av de mest underhållande filmserier (yes folks!) jag upplevt genom åren!

Och herregud, vad jag skrattade!!
Är detta 2015 års bästa komedi!!? Ja kanske va! Vem ska kunna hota detta!!? En jolly god stund i sällskap med den knäppaste familj som skådats sedan…tja…Chevy Chase var ute på vägarna med familjen!
Nu är det alltså vuxne sonen Rusty (Ed Helms) som i ett mindre genomtänkt (?) ögonblick får för sig att byta det årliga stughyrandet på semestern mot en tripp till…Walley World! Nostalgin och chansen till att stärka familjebanden, tänker Rusty (månne har han glömt bort barndomens vedermödor i den gamla fulgröna ”truckstern” en gång i tiden..?)

SÅKLART blir det här en rejäl flirt med hela den gamla filmserien, och i synnerhet med den första rullen från -83.
Och kom nu inte dragandes med nåt sunkigt motargument om att du redan sett allt och det känns fantasilöst och upprepande!! Det håller inte här. SJÄLVKLART! Det är ju det som är meningen! Nånstans får jag för mig att rullen är speciellt skriven för alla oss som älskade den första. Nåt som vi kan ”återuppleva”, fast i lite nya former. Ungefär som Jurassic World var för Jurassic Park.

Manusnissarna och regissörerna John Francis Daley och Jonathan M. Goldstein kan sina Griswolds och skulpterar dagens huvudpersoner på ett synnerligen träffsäkert och charmigt sätt….som nästan hela tiden påminner om figurerna som Chevy Chase och Beverly D´Angelo så stabilt jobbade fram. Christina Applegate ÄR lysande som den här familjens hårt prövade mamma. Applegate har en underbar närvaro och minspel som gör sig så speciellt bra i just komedier. Heja! Ed Helms är förstås lysande som Rusty..och banne mig om han inte lyckas med konststycket att imitera Chevy´s manér och sätt att sakta driva familjen mot galenskapernas brant. Och så detta odelade positiva sätt att se på livet och den pågående (katatstrof)semestern. Love it! Lägg till detta två kids i Skyler Grisondo och Steele Stebbins (namnen!) som gör precis vad de ska. Check!

helt logiskt beteende i Griswold-rullar

Rullen är packad med sköna sekvenser, en sorts modern uppdatering på alla tokerier som fanns i första rullen. Det handlar givetvis om en enda sak, sätt den knäppa familjen i värsta turistmardrömmen men få samtidigt fram budskapet att familjens band betyder mest av allt när det är som knasigast och tyngst. Förutsägbart såklart, men vad fan…skit i det. Det här är ju asroligt!!
Lägg till snygga inhopp av skådisar som Chris Hemsworth, Leslie Mann, Charlie Day, Ron Livingston och Norman Reedus...så har vi oss en finfin stund här! För att inte tala om den (nästan) rörande känslan när just Chevy och Beverly får några minuter framför kameran också! (men OJ och AJ..vad slitna de ser ut!!! Speciellt D´Angelo som ser galet felopererad ut i nyllet!! Yaak!!)

Jag lovar, det finns ett antal helt jävla underbara scener i dagens rulle!!
Skrattar du inte åt dom borde du får spöstraff!!

En av årets bästa komedier!
Johorå!

Stretch (2014)

Har ni koll på Joe Carnahan?
Ni vet regissören med The Grey, The A-Team och framför allt Smokin´Aces.
Ja just han.

Här har han kastat ur sig en rulle som kanske i sina bästa stunder påminner om den sistnämnda. Det är galet våld och en massa kändisar i småroller. I sina sämsta stunder blir den kanske mer av en rätt oengagerande resa genom en Los Angeles-natt som bjuder på både knäppskallar och lite hackig humor. Vänta, kan det vara en sorts Trassel i Natten-the 2000+-style!?
Nä, kanske inte ändå.

Strulputten Stretch (Patrick Wilson) går på ohälsosam sparlåga i livet. Kraschat förhållande och tung skuld till sin lokale bookie. Ajaj. Vad göra? Stretch kör limo i den glittrande staden och hoppas på ett snabbt klipp på något sätt för att få tag i cash.

Well, natten är ju ung och hans märkliga ”problem”, som också kan vara en chans…börjar när Stretch får i uppdrag att köra en övertänd Ray Liotta till flygplatsen, där det roliga är att Liotta spelar just sig själv! Skådisen Ray Liotta. Stretch lovar den stressade Liotta att utföra en tjänst, vilket han glömmer…och sen snurrar karusellen igång på allvar!

p.s. kom ihåg; släpp ALDRIG in graffittimålare i limon!

Bakom all ditmålad make-up döljer sig ändå egentligen en ganska medioker story.
Vad manus/regimannen Carnahan gör är istället att fylla den med tillräckligt många utflippade scener och lagom klass på underhållningsvåldet för att man ska sitta kvar till slutet. Dessutom tar han till det ganska billiga tricket, vilket iof funkade i Smokin´…, att fylla rollistan med hel- och halvkändisar i mindre roller.
Således skymtar tex Jessica Alba, David  Hasselhof, Ed Helms, James Badge Dale, Norman Reedus förbi med höga och låga insatser. Den bästa insatsen av dem alla gör dock han som inte finns med i rollistan; Chris Pine! Som totalt utflippad rik dåre med ohälsosamma vanor stjäl han förstås showen i varje scen han dyker upp i.
Okej, ibland på gränsen till överspel…men ändå. Vilken knäppskalle!

Carnhan verkar ha satsat sina stålars på att köra med straight forward-underhållning utan speciellt mycket djup. Bara sådär liksom. Och visst. Rullen har några sköna minuter där Wilson får jobba hårt för både brödfödan och överlevnad. Annars är det nog mest ett ganska lättglömt stycke.
Jag tar till det klassiska…”ok för stunden”.

Som vanligt dock när det gäller Carnahan…med bra soundtrack!

We’re the Millers (2013)

Alltså, jag gillar ändå Jennifer Aniston.
Javisst, hon har the looks och the body…men hon HAR också en rätt osviklig komisk talang som hon uppenbarligen kunnat ta hand om åren efter Vänner. Jag säger inte att allt hon är med i är bra grejer, men Aniston gör oftast riktigt bra ifrån sig. Utstrålar nästan alltid en sorts charm som är svår att värja sig mot i lättviktiga komedier. Som den här.

I Denver får småskalige marijuanadealern David (Jason Sudeikis) problem när han blir av med pengar som knarkbossen Brad (Ed Helms) ska ha. Med en gigantisk skuld att betala kan inte David annat än gå med på det något riskfyllda uppdraget att för Brads räkning företa en liten tripp ned till Mexico där ett parti nya droger ska hämtas och transporteras tillbaka till Denver. Desperate David tänker ut en idiotsäker plan som inbegriper en falsk familj på semester i husbil modell större.
Perfekt täckmantel att använda sig av när man ska lura sig förbimisstänksamma gränsvakter. Och vem skulle misstänka en helyllefamilj på roadtrip?!!?

Problemet är bara att få ihop en ”familj”.
Medelst ekonomisk överhalning lyckas han ändå få den hemlösa Casey (Emma Roberts), den irriterande nörden Kenny (Will Poulter) att ställa upp som tonårsbarn… och den luttrade strippan Rose (Aniston) som motvillig fuskfru till David.  Taaadaa…möt the Millers!
Synd dock att säga att de gillar varandra. Förolämpningarna och pikarna står självklart som spön i backen mest hela tiden. Första delen av resan går enligt planerna, problemen börjar istället hopa sig när ”familjen” ska påbörja resan tillbaka. Upplagt för oväntade pinsamheter, märkliga möten och besvärliga lägen i parti och minut. Naturligtvis.

Ja självklart är det här en riktig tramsrulle ju. Manuset levererar sina poänger rätt långt i förväg om man säger så. Och ändå blir det rätt….TRIVSAMT. Räck upp handen alla ni som tror att ”familjen” INTE börjar gilla varandra lite i smyg sådär ju länge filmen håller på.
Som att se en udda variant på familjen Griswold kanske? Humorn är råare och lite fräckare. Sexskämten firar enkla triumfer. Å andra sidan vägs ganska mycket upp av det charmiga samspelet mellan just Aniston och Sudeikis. De har stött på varandra förut, i Horrible Bosses, och nu får de chansen igen. Emma Roberts är charmigt vass i dialogen och Poulters nördige Kenny kan man ju inte annat än flabba åt. Vilken lirare. Att ta med Ed Helms i rollistan som den stissige Brad är naturligtvis bara ett sätt att ytterligare sälja in rullen med ett känt namn. Men det behöver man inte bry sig om. Inget knep man inte sett förut.

Grejen med filmen är kanske att man måste vara på humör för den här sortens flamsigheter?
Kan tänka mig att inte alla ligger på samma förlåtande plan som jag gjorde just den här kvällen.
Och visst, ingen rulle du kommer att bevara i upplevelsebanken…men jäkligt rolig i vissa sekvenser i den totalt förutsägbara historien. Regisserad av samma snubbe (Rawson Marshall Turber) som gjorde Dodgeball…och den vet ni ju att jag också gillade.

the Millers. Kärnfamiljen no 1

Kommer ”familjen” hem dårå? Blir de kompisar på slutet? Hur ska det gå?
Allvarligt, behöver du ens fundera? DOCK… vägen till upplösningen bjuder på tacksam och trivsam komik. Direkt från botten av burken…men kom igen…ibland behöver man det också. Man kan väl säga att filmen träffar en rätt ton hos mig.

We´re the Millers är lite hejsanhoppsan. Lite flabbig, lite larvig, väldigt förutsägbar. Å andra sidan är den också ganska underhållande och sportar ett gäng skådisar som klarar av att hålla humorn och intresset uppe i nästan precis två timmar. Tyckte jag dårå.
Rekommenderas till fredagsölen. (och missa inte bloopers under eftertexterna! Innehåller ett sköntl practical joke mot Aniston och gamla Vänner…!)

Baksmällan del II (2011)

Ändra aldrig ett vinnande koncept.
Tjong, där har ni devisen som tycks råda i överflöd i Hollywood för tillfället. Blir det första resultatet en ekonomisk framgång, och  gubevars också lite framgångsrik rent omdömesmässigt, ja då är man väl en fullständig idiot om man inte ser till att krama ut lite extra dollars ur det framgångsrika receptet…

…eller bygger trenden möjligen på att vi som konsumenter och betittare så gärna än en gång vill återförenas med de figurer och karaktärer vi fattat tycke för? En sorts separationsångest som gör att vi kan ta halvslabbiga uppföljare så länge personmiljön blir densamma? Nu finns det ju de facto uppföljare som är precis lika bra, om inte (i sällsynta fall) bättre, men min omedelbara gutfeeling är att en uppföljare snabbt produceras bara ”därför att”.
Rätta mig gärna om jag har fel, detta är helt klart ett intressant ämne i filmvärlden.

Under tiden vi funderar vidare på detta spörsmål kommer här som på beställning en uppföljare till en av de mer roliga och nästan lite pinsamt jobbiga filmerna om att hamna i trångmål och besvärligheter när man minst behöver det.

Samma gäng och samma regissör, den här gången är det den nördige Stu (Ed Helms) som ska vandra längs altargången och eftersom hans tillkommande är av thailändskt ursprung så ska bröllopet hållas i Thailand under överinseende av den hårdföre och särskådande fadern till bruden, vilken för övrigt inte har mycket till övers för den något nervöse Stu.
Vänner och bekanta skyfflas naturligtvis över till Asien för ett par dagars festligheter, vilket också betyder Stu´s polare från förra filmen. Mot bättre vetande övertalas han också att bjuda med tokstollen och trubbelmakaren Alan, och en svensexa senare är allt som vanligt när gänget vaknar upp på ett hotellrum i Bangkok och inte har en aning om vad som hänt det senaste dygnet. Extra jobbigt också att brudens yngre bror verkar vara försvunnen, och något sådant vill man inte rapportera till amerikahatande pappan.

Bakfulla, desperata...och vilse!

Ja ni hör ju själva, dagens ord är….;smörpapper.
Lite snyggt lagt över originalhistorien där Todd Phillips flyttat över tokstollarna till smältdegeln Bangkok, en stad som naturligtvis inbjuder till rena galenskaper främst av sorten som hör hemma under bältet. Här finns inget nytt under thaisolen och absolut inga nyskapande idéer, känslan är istället att det bara är att kräma på enligt stilen som sattes i originalfilmen och göra det grisigare, plumpare och aningens mer över gränsen.

Visst…jag flabbskattar högt ett par gånger, fnissar åt pinsamheter och både Helms, Bradley Cooper och Zach Galifianakis (säg DET snabbt tre ggr!) vet precis hur spela sina karaktärer på bästa och mest underhållande sätt. Vad gäller Galifianakis känns det dock som han nog bör kolla runt lite efter andra riktningar i sin karriär, för visst känns väl Alan som en sorts odräglig släkting till Ethan i Due Date? Och det är inte menat i direkt positiv mening…

Baksmällan del II innehåller samma beprövade skämt som sin föregångare, kryddat med aningens mer vågade detaljer eftersom den fysiska miljön inbjuder till detta. Det är samma dumhumor, samma upplägg och precis samma väg i manuset som förut. Underhållande för stunden, men fräschheten i storyn känns långt borta och en ev. tredje del skulle garanterat sänka de positiva minnena av dessa otroligt krångliga svensexor. Ettan tål att ses igen, den här kan man arkivera med gott samvete.