The Commuter (2018)

Liam Neeson phones it in. Vem var det som myntade det? Filip och Fredrik väl? Passar sig rätt bra i dagens rulle.
Gamle räven Liam. Numera typecastad så det svider i ögonen på många. Gubben behöver säkerligen inte jobba längre om han inte vill, men så ringer suitsen från Hollywood och behöver en fårad, sliten, garvad familjefar som ska placeras i prekär situation. Vem passar väl bätte än Old Liam!? Och kanske han tänker…”sure, lite sköna semesterpengar i plånkan”. Lockas det också med regissören Jaume Collet-Serra (deras fjärde samarbete) blir det kanske bonus för mannen med sandpappersrösten.

Idag som kontorsnissen Michael, som varje dag pendlar in till Manhattan från förorten. Ett inrutat liv som betyder ett par timmar på pendeltåget varje dag. Tills idag. Plötsligt vänds tillvaron upp och ned när Michael blir uppsagd! Ajaj! Bistert! Bara att ta pendeln hem och fundera på den osäkra framtiden. Och vad ska familjen säga? Snart blir det dock det minsta problemet. Ombord på tåget blir Michael uppvaktad av en mystisk kvinna i Vera Farmigas skepnad som erbjuder en liten utmaning…som snart visar sig vara ett erbjudande han inte kan tacka nej till. Som vanligt står oskyldigas liv på spel. Jaja, ni fattar. Nämnde jag att gamle Michael dessutom varit snut? Nej det gjorde jag inte. Dags att använda all sin snut-rutin för att lösa situationen med andra ord. På vägen hinner dessutom vår antihjälte bli anklagad för både det ena och det andra ombord på tåget.  Standardthriller med den oskyldige hjälten i centrum. List och våld behövs för att lösa knivigheterna. Bra flyt i actiondelen. Att använda den ganska isolerade tågmiljön som spelplats förhöjer stämningen. Gott om red herrings såklart, men inte mer än att det går att genomskåda. De här filmerna följer ju trots allt ett invant mönster. Neeson är rock-solid, han sviker aldrig. Hur kackig filmen än är. Vera Farmiga underutnyttjas men gör jobbet. Patrick Wilson och gamle Sam Neill får vara med på ett hörn också.

På det hela taget en stabil förutsägbar actionkick med lite halvrackig cgi på sina ställen. Perfekt i tv-soffan. Tuffar (heh) på trivsamt helt enkelt. Jag friar hellre än fäller.

 

Annonser

#rysligaoktober: The Conjuring 2 (2016)

the-conjuring-2-2016_posterI alla lådor finns det alltid en sorts spik som går att återvända till en rätt trevlig soppa. Det behöver inte direkt vara några nya smaksensationer, någon sprillans ny ingrediens. Ibland räcker det med att bara liksom göra en ny portion av det redan avsmakade receptet. Och man står där vid grytan, smackar lite lagom belåtet och väser nöjt att ”jo men det var nog lika gott den här gången…”. Typ.

Höstens ryslighetstema åker vidare runt jordbollen, och stannar idag till i England! Och se där, vilka dyker upp då igen om inte äkta spökjägarparet Ed och Lorraine Warren! Sist vi träffade dom var det ju fullt ös på amerikanska landsbygden! Nu är det 80-tal i ett slitet England och strax ska de få anledning att ta sig en liten tripp över Atlanten för att återigen ge sig i kast med otrevligheter av den övernaturliga sorten.

Ensamstående fyrabarnsmamman Peggy (Frances O´Connor) sliter med en vardag som inte är så jäkla rolig.När så ena dottern i huset börjar uppvisa tecken på att vara besatt (!) blir ju allt av naturliga skäl liite mer jobbigt. Så pass att the word färdas över till USA där makarna Warren strax plockar upp nödropet! Off to England, och vem vet vad som väntar där…?

Kom igen, visst är det ändå rätt mysigt att hänga med The Warrens? Speciellt när stabila Vera Farmiga och Patrick Wilson återvänder till rollerna. Plus regissören James Wan. Den grabben kan det här med att göra snygga spökfilmer. Och…viktigt…kan det här med att brodera ut en ganska efterapande story om man ser till föregångaren. För visst är det i grund och botten den där spiken som på nytt har kastats i det kokande vattnet. Men där originaliteten går förlorad i dagens äventyr, smakar persongalleriet och trivsamheten i gänget desto bättre. Övertydlig ibland javisst, men icke så det stör. Förutom den uppenbara spiritistiska olägenheten i Peggys gamla radhus, dras också Lorraine den här gången med otrevliga mardrömmar och förestående (?) varsel om hemskheter.

conjuring2_pic

mamma med döttrar upptäcker att det finns värre saker än regniga måndagsmorgnar

Smutta tidstypiska detaljer från 80-tals-England i allt från kläder, musik och inredning. Traditionella jumpscares mixas med mer mystiska skuggor, ljud och den ”vanliga” faderullan. Det ÄR ett standardmanus från Hollywoodfabriken (som ändå tar avstamp i en av ”Englands mest kända paranormala incidenter”), men i Wans händer och regi tillreds en småmysryslig soppa som inte alls har speciellt fadd smak.
Smaklökarna får liksom sitt, även den här gången.

ev. Halloween-faktor:.
Inga direkta pumpor i sikte på den glåmiga engelska radhusgatan. Däremot en nunna som passar på vilken Halloween-fest som helst.

Bone Tomahawk (2015)

BONE-TOMAHAWK-One-Sheet-692x1024Märklig mix av western och…kannibalhorror.
Men likväl..en western.
Räcker för mig för att fokusera.

Filmen lirar dessutom med små medel. Ingen överdådig superbudget här inte. 90% av handlingen ute i ett kargt stenlandskap. Men feelingen blir bra. Det finns en obehaglig atmosfär över hela rullen. Kanske beror det på det något ovanliga (?) upplägget för att vara en western. En kvinna tycks bortrövad av ett gäng indianer…som mer verkar ha släktdrag med…eh…kannibaler..typ. Ruggigt.

Rollistan går dessutom inte av för benyxor; vi får Patrick Wilson som den äkta maken vilken ska ha tag i frugan till varje pris, Kurtan Russell med omgångens fetaste musche i nyllet som bister och rättrådig sheriff, samt Matthew Fox i snygg finlirar-kostym som besitter färdigheter i hantera skjutvapen på bästa sätt. Denna udda trio, plus oldtimern Richard Jenkins (som nästan stjäl hela filmen!) är således laguppställningen som är ute på räddningsuppdrag.

BoneTomahawk

Kurtan sportar givetvis slips i ödemarken

Återigen, märklig kombo av ingredienser. Ibland ett ganska sävligt drama. Ibland en gorig tillställning med blod och kroppsdelar som flyger lite huller om buller. Ibland rysliga övernaturliga vibbar. Och ibland ren och skön westernfeeling.

Jag sitter dock nöjd. Gillar blandningen. Som en bra påse smågodis med både salt, surt, hallonbåtar och geléråttor i mixen. Russell och gänget är stabila och stoiska utan att det blir töntigt. Den märkliga storyn och regin kommer från en lirare som heter S. Craig Zahler och det här är enligt uppgift hans debut bakom kameran. Kunde varit mycket sämre, tack och bock. Kanske lite för lång för sitt eget bästa? Men annars så!

Möjligen inget för den som väntar sig en traditionell western.

TV-Landet: Fargo – säsong 2 (2015)

s02_posterÅh vad jag gillade Fargos första säsong! Och, visst undrar man vad Lou Solverson (Keith Carradine) egentligen menade med ”The Sioux Falls incident”?

Svaret kommer i den här andra säsongen! Härligt! Som brukligt numera i tv-världen handlar det om en uppföljare på en s.k. event-serie, dvs. ett begränsat antal avsnitt som inte nödvändigtvis behöver ha alltför mycket med föregångaren att göra…förutom namnet kanske. Här handlar det dock om att vi i ett huj kastas tillbaka i tiden, till vintern 1979 och en yngre upplaga av polisen Lou Solverson i Patrick Wilsons skepnad.

Molly från säsong 1 är här bara 6 år gammal och helt nya intriger kommer att utspelas i de 10 avsnitt som följer. Nu är vi i den lilla staden Luverne i Minnesota, där statetroopern Solverson håller koll på läget, ofta tillsammans med sin svärfar, polischefen Hank (Ted Danson)..som dessutom är Solversons svärfar. Som brukligt i Fargo-universumet kommer snart den lugna ytan att brytas av ett antal händelser, en del slumpaktiga, andra planerade och ingenting kommer bli sig likt i och runt Luverne, Sioux Falls och till med i Fargo.

fargo2 fargo7

Liksom i säsong 1 hämtas inspiration, känsla och stämning i serien från bröderna Coens nu nästan episka film från 90-talet. Här är samma kärva kynnen, samma stötiga dialoger, samma mörka och ibland knasiga humor. Och som vanligt ligger en ödesmättad, inte helt bekväm känsla, över hela tillställningen. I centrum som oftast alltså Lou, som i början mest bekymrar sig över hustrun Betsys (Cristin Milioti) tillstånd, då hon fått en obehaglig sjukdiagnos. Snart dras Lou dock in i det smutsiga spelet runt familjen Gerhardt som styr nordvästra delen av statens skumraskaffärer. När Gerhardts drabbas av problem i familjen ser maffian i Kansas City chansen att utöka sitt territorium, men matriarken Floyd Gerhardt (Jean Smart) tänker inte ge sig utan motstånd, och inte heller hennes minst sagt störda söner. Lägg nu till detta ett ”vanligt” men väldigt kufiskt par i slaktaren Ed Blumquist (Jesse Plemons) och hans minst sagt märkliga fru Peggy (Kristen Dunst) i lilla Luverne…vilka dras in i galenskaperna, både på grund av slumpen men också väldigt dåliga beslut, och vips har vi oss en intrig helt värdig sin succéartade föregångare!

Men, kan det då bli så mycket bättre än vad säsong 1 visade upp? Ja, det kan det!! Så pass att jag efter noga övervägande och en sällsamt trevlig magkänsla dristar mig till att utnämna denna säsong 2 till 2015 års bästa tv-serie! What!? Visst serru. Här hittas på pass mycket snillrika turer, slumpmässiga (fast ändå inte) vändningar i manuset, svart humor samt en obehaglig men nyfiken känsla…som både gör att man vill se mer…och inte kan vara säker på nåt vad gäller utvecklingen i handlingen. Likt många andra moderna serier tycks just grejen att ingen karaktär går säker i manuset, även om det är en större rollkaraktär. Ovisst OCH spännande!

fargo1 fargo4

Patrick Wilson gör mycket bra ifrån sig som den rättrådige Lou, som faktiskt bara vill ta hand om sin fru och dotter. Mycket bra samspel också med gamle Ted Danson som den åldrade polischefen. Deras kärva, ibland lite fientliga dialoger, känns precis på pricken Fargo-stil!

Kristen Dunst gör kanske sin bästa rollprestation EVER som den lätt vrickade hårfrisörskan Peggy! Maken till märklig kvinna var länge sedan man såg på film och tv. Slaktaren Ed har det inte lätt då han bara vill ha ett ”vanligt” liv med vardag och en framtida familj. Nu kanske han inte heller skulle ha valt att ta ett par idiotiska beslut i tillvaron, men som alltid sträcker sig visheten ibland bara så långt näsan räcker. Hur som helst är Jesse Plemons (vilken påminner om både en yngre PSH och en otrimmad Matt Damon) mycket underhållande i sin roll också.

fargo5 fargo3

Som vanligt jäkligt säkra detaljer i det visuella från upphovsmakarna och tv-seriens kreatör Noah Hawley lyckas återigen att med Coen-brödernas goda minne återskapa samma känsla som man både kan och vill förvänta sig av händelser som utspelas i den här märkliga delen av USA. Tidshoppet tillbaka till sent 70-tal känns förvånansvärt uppfriskande och ger dessutom serien en sorts ”råhet” i sitt utförande. Våldet är förstås, liksom sina föregångare, både oväntat och rått men aldrig smaklöst eller felplacerat. Mer som ett ”märkligt naturligt inslag” i den redan luriga utveckling som säsongens resa tar oss med på. Den som dessutom väntar på ett sorts visuellt hopknytande av säcken mot första säsongen får också lön för mödan för ett ögonblick. Snyggt gjort!

fargo6 fargo8

Får alla frågor svar? Som sig bör här kan man aldrig vara säker på nåt. Räkna dock med udda inslag, humor på konstiga ställen, en utpekad hjälte, en klassisk uppgörelse i undre världen, ett mycket märkligt par samt en fåordig men dödligt effektiv familjetorped vilken man absolut bör akta sig för att komma för nära.

Jag är helt fast i det här galna universumet och kan bara otåligt vänta på att en säsong 3 börjar lura hörnet.
För det gör det väl? Väl??

   

 

fargo-paley-02

Stretch (2014)

Har ni koll på Joe Carnahan?
Ni vet regissören med The Grey, The A-Team och framför allt Smokin´Aces.
Ja just han.

Här har han kastat ur sig en rulle som kanske i sina bästa stunder påminner om den sistnämnda. Det är galet våld och en massa kändisar i småroller. I sina sämsta stunder blir den kanske mer av en rätt oengagerande resa genom en Los Angeles-natt som bjuder på både knäppskallar och lite hackig humor. Vänta, kan det vara en sorts Trassel i Natten-the 2000+-style!?
Nä, kanske inte ändå.

Strulputten Stretch (Patrick Wilson) går på ohälsosam sparlåga i livet. Kraschat förhållande och tung skuld till sin lokale bookie. Ajaj. Vad göra? Stretch kör limo i den glittrande staden och hoppas på ett snabbt klipp på något sätt för att få tag i cash.

Well, natten är ju ung och hans märkliga ”problem”, som också kan vara en chans…börjar när Stretch får i uppdrag att köra en övertänd Ray Liotta till flygplatsen, där det roliga är att Liotta spelar just sig själv! Skådisen Ray Liotta. Stretch lovar den stressade Liotta att utföra en tjänst, vilket han glömmer…och sen snurrar karusellen igång på allvar!

p.s. kom ihåg; släpp ALDRIG in graffittimålare i limon!

Bakom all ditmålad make-up döljer sig ändå egentligen en ganska medioker story.
Vad manus/regimannen Carnahan gör är istället att fylla den med tillräckligt många utflippade scener och lagom klass på underhållningsvåldet för att man ska sitta kvar till slutet. Dessutom tar han till det ganska billiga tricket, vilket iof funkade i Smokin´…, att fylla rollistan med hel- och halvkändisar i mindre roller.
Således skymtar tex Jessica Alba, David  Hasselhof, Ed Helms, James Badge Dale, Norman Reedus förbi med höga och låga insatser. Den bästa insatsen av dem alla gör dock han som inte finns med i rollistan; Chris Pine! Som totalt utflippad rik dåre med ohälsosamma vanor stjäl han förstås showen i varje scen han dyker upp i.
Okej, ibland på gränsen till överspel…men ändå. Vilken knäppskalle!

Carnhan verkar ha satsat sina stålars på att köra med straight forward-underhållning utan speciellt mycket djup. Bara sådär liksom. Och visst. Rullen har några sköna minuter där Wilson får jobba hårt för både brödfödan och överlevnad. Annars är det nog mest ett ganska lättglömt stycke.
Jag tar till det klassiska…”ok för stunden”.

Som vanligt dock när det gäller Carnahan…med bra soundtrack!

Tema Rysligheter: The Conjuring (2013)

Dags att avsluta höstens ryslighetstema.
Vi går idag i mål på självaste (riktiga) Halloweendagen, och vad passar väl bättre än att kröna denna genomgång av filmer från de obehagliga hörnen med en riktig smällkaramell till rulle…som dessutom VERKLIGEN gör skäl för epitetet rysligheter.

Förra året höll man på att göra i brallan när Ethan Hawke råkade illa ut i skrämselpillret Sinister, och nu är det lite sån där varning för klädbyte igen om man inte passar sig eller är beredd. Regissören och hittepåsnubben James Wan verkar ju så här långt i karriären ha superkoll på den mörka sidan av fantasier och mardrömmar. Både Saw (första) och Insidious har lämnat obehagliga och eftersökta effekter i åskådarsinnet. Dagens manuspillande står brorsorna Chad och Carey Hayes för, så att Wan kan satsa järnet på regin. Typ.

Vi återvänder till det lummiga och märkliga 70-talet. Avstamp tas i de verkliga förebilderna Ed och Lorraine Warren, omskrivna och ganska kända paranormal investigators som det så snyggt heter. Vidare har vi här en likaledes verklig familj som inget hellre vill än att flytta in i sitt nya hus ute på landsbygden och leva 70-talets glada dagar. Vad nu det kunde innebära. Murriga krafter är dock i görningen och tänker sätta stopp för det genom traditionstunga poltergeist-påhitt.
Visst, inget nytt här. Mer klassisk old school enligt bästa receptet, som gör att man tror på återanvändning av gamla beprövade grejer igen.

Till slut finner mamman i huset, Carolyn (Lili Taylor), ingen bättre råd än att kontakta makarna Warren (Vera Farmiga och Patrick Wilson) för att se om de kan bringa klarhet i vad som pågår i det knarriga huset. Och pågår saker gör det ju! Hela tiden! Precis som det anstår en fullspäckad finalrulle i ett ryslighetstema matas här på med konstiga ljud, dörrar som beter sig som dörrar inte ska, upptäckten av en minst sagt oinbjudande källare och en närvaro som till och med sliter sängkläderna av sovande barn! Bara en sån sak!

Och sedan det här med klappande i händerna! Utan att avslöja för mycket för dig som möjligen (finns det nån?!) inte har sett rullen ännu…kan jag säga att om det här med att klappa i händerna har varit en positiv grej..så är det slut med det nu. Här vankas bara olustkänsla i fortsättningen. Speciellt om det sker i ett stort, murrigt och slitet hus.

Snabbare än en avlöning tar slut konstaterar undersökande Lorraine att huset är fyllt med ondskefullhet och ett väsen som icke på långa vägar tänker tagga ned och slå sig till ro. Nu är det upp till makarna Warren att komma på sorts lösning, men inte ens dom tycks rå på dessa rysligheter. Dessutom verkar ”gåvan att förnimma” ta hårt på Lorraine. Kan det här möjligen barka åt skogen för alla?!

Wan håller superkoll på sin film, ger inte en meters utrymme i onödan för återhämning. Är det inte läbbiga scener, så är det läbbiga avslöjanden i dialogen. Återigen är det de små detaljerna som gör det hela så rysligt. En sekundsnabb aning av något i ögonvrån. En blixtsnabb förnimmelse av en skugga, en gestalt. Det andas verkligen otrevligheter här. Och så mitt i alltihop en mamma och en pappa, Carolyn och Roger (Ron Livingston), med sina barn som varken vet ut eller in. Men vänta bara, snart blir det till och med lite värre när Carolyn tycks vara den som drar till sig mest intresse från denna otrevliga inkräktare…

En gammal hederlig, låt vara lite klyschig, spökhistoria alltså. Eller? Som dessutom utger sig för att vara till största delen sann. En BOATS!? Hur ska man förhålla sig till det? Tja, man får väl göra som vanligt, sila och filtrera lite mellan tuggorna så blir det nog bra. Naturligtvis är väl inte bröderna Hayes dummare än att de vet hur anpassa sin ”sanna” story till det effektfulla filmmörkrets stigar. Att Ed och Lorraine Warren i allra högsta grad var verksamma, och hade både det ena och det andra oförklarliga att förtälja, råder det dock ingen tvekan om. Liksom att dagens förföljda familj också existerat. Nätet är naturligtvis fullt av info för den som vill gotta ned sig djupare där.

James Wan mallar in sin skapelse helt enligt bästa mönstret, låter otrevligheterna börja i mindre skepnad för att sedan ösa på med mer ju längre speltiden rullar på. Och detta utan att det känns klyschigt och tröttsamt en enda gång! Istället gräver man ned sig i spänningen och sitter som på nålar, ständigt beredd på nästa jump scare. (de där jäkla handklappen alltså…)

Wilson fick plötsligt syn på sina 70-talspaltor i spegeln

Förutom det formidabla drivet i rullen och avsaknaden av utfyllnadsminutrar måste kudos utdelas till rollistan. Vi snackar inga superstars här, vilket filmen tjänar på, men synnerligen kompetenta skådisar. Vera Farmiga gör sin Lorraine till både mystisk och skör på samma gång, Patrick Wilson (Wan´s husskådis..?) känns stabil som Ed som verkligen gör vad han kan när det skiter sig ordentligt. Lili Taylor och Ron Livingston bjuder in till sitt hus med en trovärdig värme och önskan om hjälp. Man känner verkligen för paret med sina döttrar i den här otrevliga historien.

The Conjuring har i vissa kretsar kallats för rullen som tar tillbaka den klassiska spökrysaren till finrummen igen. Efter att ha suttit igenom 112 minuter av nervositet, stålfjädrig spänning och obehag har jag ingen som helst anledning att säga emot detta.
Hu!

Watchmen (2009)

Ibland inträffar det märkliga att man behöver se om en film för att uppskatta dess kvalitéer. Inte ofta, ska dock sägas. För det mesta är den omedelbara magkänslan den rätta och rådande. Men då och då träffar man på rullar som inte riktigt kan hitta rätt i det där enorma betygsarkivet man har i sin skalle.

Idag slänger jag upp just ett sådant alster. Zack Snyders filmatisering av den icke helt okända serieromanen med samma namn av bl.a. ”gurun” Alan Moore. Ansågs tydligen länge som ”ofilmbar” i många läger, innan herr Snyder gav sig på historien.

Jag hävdar dock att den första titten inte gav mig speciellt mycket. Snygg, visst, men också känslan av att det skulle vara så…pretto på något vis i all sin dysterhet och glåmighet. Inte helt nöjd med känslan med andra ord. Och någonstans i bakhuvudet kanske tanken att filmen så småningom skulle få en ny chans. Det är ju det som är så härligt när man gillar film, att de tål att upplevas igen. Om det finns anledning vill säga.

Och det gör det ju här. Faktiskt.
Vid denna andra titt så blir spontankänslan att historien har fått ligga till sig lite. Marinerat sig i den något udda smaksatta såsen av antihjältars mödor att finna sin plats i ett samhälle som inte vill veta av dem. I det alternativa 1985 känns världen mest orolig och dyster. Där det förut funnits plats för ett antal superhjältar, figurer med högst ovanliga förmågor, vill man knappt ens minnas dem nu. ”Pensionerade”, försakade och bortstötta försöker personerna bakom sina alias hitta ett normalt liv. Alla utom den märklige Dr Manhattan, den blåskimrande figuren som tycks utgöra skillnaden mellan USA och övriga länder. En maktfaktor..som också verkar ha gått bort sig från självrannsakan och samvete. Ett mord på en gammal hjältekollega sätter dock igång ett antal nya händelser och strax ska de gamla talangerna återigen få visa vad de går/gick för. Med vissa vedermödor.

Snyder målar sannerligen upp en ovanlig världsbild, där rädsla, tvekan och fruktan är ledorden. De gamla hjältarna verkar lida av ständigt dåligt samvete, och kanske är det därför de måste ge sig ut på ett sista korståg? Världen har förskjutit sina hjältar, men plötsligt kan deras krafter bli helt avgörande för detta alternativa universums fortsatta existens.

Med ett riktigt mörkt scenario och ändå läckra scenlösningar förvandlar alltså Snyder dagens story till en njutbar skapelse trots allt. Där jag förut mest sett jaha-känsla..ser jag nu en viss smarthet, ett finurligt manus där människans tankekraft och rätt och fel ställs mot yttre omständigheter. Dr Manhattan, den kanske mäktigaste och vassaste av de gamla hjältarna, får möjligen symbolisera den nya mörka tiden där även den mest starke har tappat tron på sina artfränder.

här vankas spö the old school

Jeffrey Dean Morgan, Billy Crudup, Jackie Earle Haley, Patrick Wilson…och till och med  Malin Åkerman känns synnerligen stabila som det udda gänget i stan. Zack Snyder blandar in både bra musik och finfina effekter i storyn, vilket gör att den plötsligt växer till sig ordentligt såhär vid återtitten.

Watchmen är rätt långt bort från alster som Spiderman och Superman och den lite urvattnade drapan om ansvar och godhet. Den traditionella synen på hjältar är ersatt av tvivel och fruktan för krafter som inte hör hemma bland den vanlige knegaren. Kanske en parallell till t.ex. Batman-rebooten…? Hur som haver är det här faktiskt en riktigt bra film, där manuset i lika stor grad är avgörande för känslan…som regissörens stilsäkra öga för actionvisualiteter.
Här höjer jag med belåtenhet betyget från första titten ett snäpp.

Lakeview Terrace (2008)

Äkta paret Chris och Lisa hittar sitt drömhus, flyttar in och allt är frid och fröjd. Eller?
Tja om det inte vore för den otrevlige och allt annat än vidsynte grannen tillika ensamstående pappan Abel Turner (Samuel L. Jackson) då alltså. Ganska snart förvandlas makarnas tillvaro till en mindre mardröm av denne bittra och bistra griniga granne som dessutom är polis och vet hur man missbrukar sin ställning på bästa sätt. (här skulle Robban Aschberg behövas med lite grannfejdsmedling…)

Och naturligtvis blir det inte bättre av att Chris (Patrick Wilson) är vit och hans fru Lisa (Kerry Washington) färgad, blandäktenskap gillas uppenbarligen inte heller av sur-Abel. Detta alltså i en film som börjar lovande, man anar direkt att det antagligen kommer att gå åt skogen och frågan är bara när, på vilket sätt och hur kommer det att drabba vårt kärlekspar? Man fattar ju direkt att självutnämnde kvartersövervakaren Sam Jackson inte tänker släppa någon jävel över sin bro och sin gata, frågan är bara hur mycket kung han ska få leka. Små händelser inträffar som på löpande band, och över allt ligger en alltmer tjockare rök som orsakas av de gräsbränder som härjar delar av Los Angeles och till slut hotar själva villaidyllen Lakeview Terrace där våra huvudpersoner bor. Men någonstans där mitt i filmen saggar också tempot, det börjar gå på tomvarv och man kan riktigt känna hur det laddas inför en final som väntar bakom hörnet. Jackson spelar på rutin men gör ändå en riktig badass av sin figur, en otrevlig typ helt enkelt. Bakom verket hittas regissören Neil LaBute (Nurse Betty) som säkerligen gör sitt bästa med manusets förutsättningar, men aldrig satsar på nya grepp eller vinklingar. Här är det trygga berättarstilen ända in i mål som gäller. De goda är goda, och den onde en riktig skitstövel ända ut i fingerspetsarna, och lite till för säkerhets skull.

Vårt hjälte-kärlekspar, Chris och Lisa, är tyvärr alldeles för intetsägande för att skapa full sympati. Deras äktenskapliga problem som rullas upp allteftersom behandlas på ett ytligt och föga engagerade sätt och det som verkligen kunde ha varit lite brännande i storyn, Abels motvilja till blandäktenskap, nämns bara sådär i förbigående och så var det väl bra med det ungefär. Likaså anas en anledning bakom Abels agerande, varför han uppför sig som en helidiot, men detta slarvas också bort på ett par minuter och det är som att man till syvende och sist bara orkar koncentera sig på att göra det till en thriller enligt standardformens alla regler när det handlar om filmer med bindgalna grannar på andra sidan staketet.

Och tja, Lakeview Terrace blir som det blir, intressanta ögonblick, ett par genuina Jackson-moment med tillhörande överspel, lite ordinär spänning men till slut ganska förutsägbart där den gamla välbekanta ”jaha-känslan” infinner sig. Snabbglömt om än inte uselt.