Etikettarkiv: Jessica Alba

Dec 19 2017

#xmas: El Camino Christmas (2017)

Jaja. Det kunde ju ha gått lite smutt det här. Som det ska vara i en julisrulle.
Men.

När Netflix ger sig in i julsvängen och satsar…så glömde de en grej. Visst, det finns en rollista…som kanske inte innehåller de främsta A-stjärnorna…men ändå folk som Vincent D´Onofrio, Kurtwood Smith, Jessica Alba, Tim Allen och en av mina killar..Dax Shepard. Men som sagt, det glömdes en liten grej, ett manus värt namnet. Sällan har väl en ”julrulle” varit så förbålt trist. Som att produktionen försöker ”rädda” sig lite med att det ska vara just en julisrulle. Och då kan man komma undan med lite vad som helst.
Den gubben gick inte.

Stentrist story om en snubbe (Luke Grimes) som kommer till den lilla Nevadahålan El Camino. Julafton står för dörren och en pappa som aldrig träffats ska hittas. Lite lagom halvgalna omständigheter gör att hela rollistan ovan till slut hamnar vid en liten spritbutik i staden, där ett gisslandrama nu utspelas. Här finns klantiga poliser, tv-journalister, en alkis, den unga ensamstående mamman med son. Hur ska det då? Ve mig, som inte direkt bryr mig ett jota. Det hela biter inte. Mynnar inte ut i nåt som jag kan ta till mig och bry mig om. Allt känns ansträngt..och framför allt direkt distanserat. Mest sitter jag och förundras över att Netflix ändå släppt ifrån sig ett så pass rackigt alster. Nog för att den röda loggan inte per automatik betyder att det vankas kvalle på produktionen…men nån jäkla korrekturnisse borde väl ha satts på manuset. Filmen som produktion är inte usel gjord, det är bara storyn som är så stentrist att Tomtens renar liksom stannar i luften av leda. Oväntat svagt av dagens regiman David E. Talbert, som förra julen gav oss den mer underhållande Almost Christmas.

Och självklart snöar det i ökenlandskapet på julafton.

Nov 27 2017

Barely Lethal (2015)

Lönnmördar-tonåring från hemlig organisation längtar efter det ”vanliga high school-livet” och allt som följer med det.
Ojojoj, snacka om att en annan är i helt fel målgrupp för den här rullen. Men vad tusan, har man streamingkanaler så har man.

Megan (Hailee Steinfeld) är värsta superduperlönnmördaren sedan barnsben. Utbildad på specialskola för kids med ”särskilda talanger”. Hon är förstås top notch i sin grupp och utkämpar dessutom rivalitet med ”kollegan” Heather (Sophie Turner), som självklart är bitchig och dum och fåfäng. Under ett uppdrag där målet är att oskadliggöra ett kvinnligt badass och tillika rälig vapenhandlare (Jessica Alba) fejkar Megan sin egen död…för att snart dyka upp i en liten stad, där hon hittar på att hon är utbytesstudent och ska gå ett år på high school. Givetvis kan hon inga sociala koder och pinsamheterna står som spön i backen. Ok, vad ÄR det här?? En barnrulle? En knaskomedi för tonåringar? En sorts lättsam thriller med ett gäng tjejer i huvudrollerna?? Antagligen lite av allt. Ostigt och tillrättalagd action. Och, vi får (självklart) Samuel L. Jackson inknöad i manuset som Megans lönnmördarboss! Why am I not surprised…?

Lika självklart är det ju också att ganska snart dyker både Albas och Turners karaktärer upp i Megans nya vardag och ställer till det. Popkulturreferenser, romantik, pinsamheter, lökig humor, musik..och så lite gammalt hederligt kickass-våld inbakad i det hela. Så har man sig en ganska oförarglig story som inte sätter några större avtryck (läs:inga) i filmhistorien. Men som hjärnslö och slapp underhållning en kväll efter jobbet duger den gott. Dessutom är det aldrig fel att skåda ännu en film med talangen Steinfeld. Hon kommer att gå långt i branschen. Oavsett kvalle på rullarna.

Jan 10 2017

Mechanic: Resurrection (2016)

mechanic_posterSällan har väl epitetet ”bakfyllefilm”…eller ”dagen-efter-film” passat bättre.
Helt enkelt en rulle som aldrig hade behövts göras, men nu när du ändå ser på den..erbjuder den en stunds löjligt simpel underhållning då och då. Och sen, POFF, har du glömt det hela. Jag lovar.

Den fiffige lönnmördaren Arthur Bishop (Jason Statham) är tillbaka. Mot sin vilja. Från livet som officiellt död tvingas han tillbaka in i branschen av ett badass som tvingar honom att utföra tre (3!) olika attentat runtom i världen. Annars kommer hans nya kärleksintresse Gina (en rådjursögd Jessica Alba), som han för övrigt träffade 20 minuter in i filmen och därav självklart har en betongstark dragning till…hrm.., att döden dö på det hemskaste sätt. Skrev jag att hon jobbade med sjukvård i fattiga områden…?

Ojoj. Snacka om ansträngd story. Vilket hittepå. Nästan så man blir förbannad om man börjar tänka på det faktiskt. men jag orkar inte elda upp mig. Det krävs absolut ingenting för den här rullen och jag tänker att det ändå finns rullar som är värre.

mechanic-resurrection-featured-03-790x526

redo att släppa loss lite Statham-mayhem

Det som räddar denna uppföljarfilm från motorsågen är det faktum att den ändå är rätt snyggt gjord, innehåller ett par fräsiga sekvenser när Bishop visar vad han kan i ”branschen”…och att det är just Jason S i huvudrollen. Jag har samma kärlek till honom som till exempel Nic Cage. De får alltid en ny chans. Oavsett sunkrulle. Att se Statham spöa badass kan man ju ta vilken dag som helst i veckan. Och se på fan, har man inte lyckats knöa in Tommy Lee Jones på en kaffekvart också (men vad Michelle Yeoh gör i den här skapelsen är en gåta).

Finfina vykortsmiljöer. En donna som ska räddas. En bindgalen skurk. En fixare. En motvillig hjälte. Jag tänker fattigmans-James-Bond. Varför filmen har gjorts är dock ännu en gåta. Men det orkar jag heller inte tänka på särskilt länge. Filmen bara…är.

Ansträngt värre med vissa underhållningsinslag.

Jul 9 2015

Stretch (2014)

Har ni koll på Joe Carnahan?
Ni vet regissören med The Grey, The A-Team och framför allt Smokin´Aces.
Ja just han.

Här har han kastat ur sig en rulle som kanske i sina bästa stunder påminner om den sistnämnda. Det är galet våld och en massa kändisar i småroller. I sina sämsta stunder blir den kanske mer av en rätt oengagerande resa genom en Los Angeles-natt som bjuder på både knäppskallar och lite hackig humor. Vänta, kan det vara en sorts Trassel i Natten-the 2000+-style!?
Nä, kanske inte ändå.

Strulputten Stretch (Patrick Wilson) går på ohälsosam sparlåga i livet. Kraschat förhållande och tung skuld till sin lokale bookie. Ajaj. Vad göra? Stretch kör limo i den glittrande staden och hoppas på ett snabbt klipp på något sätt för att få tag i cash.

Well, natten är ju ung och hans märkliga ”problem”, som också kan vara en chans…börjar när Stretch får i uppdrag att köra en övertänd Ray Liotta till flygplatsen, där det roliga är att Liotta spelar just sig själv! Skådisen Ray Liotta. Stretch lovar den stressade Liotta att utföra en tjänst, vilket han glömmer…och sen snurrar karusellen igång på allvar!

p.s. kom ihåg; släpp ALDRIG in graffittimålare i limon!

Bakom all ditmålad make-up döljer sig ändå egentligen en ganska medioker story.
Vad manus/regimannen Carnahan gör är istället att fylla den med tillräckligt många utflippade scener och lagom klass på underhållningsvåldet för att man ska sitta kvar till slutet. Dessutom tar han till det ganska billiga tricket, vilket iof funkade i Smokin´…, att fylla rollistan med hel- och halvkändisar i mindre roller.
Således skymtar tex Jessica Alba, David  Hasselhof, Ed Helms, James Badge Dale, Norman Reedus förbi med höga och låga insatser. Den bästa insatsen av dem alla gör dock han som inte finns med i rollistan; Chris Pine! Som totalt utflippad rik dåre med ohälsosamma vanor stjäl han förstås showen i varje scen han dyker upp i.
Okej, ibland på gränsen till överspel…men ändå. Vilken knäppskalle!

Carnhan verkar ha satsat sina stålars på att köra med straight forward-underhållning utan speciellt mycket djup. Bara sådär liksom. Och visst. Rullen har några sköna minuter där Wilson får jobba hårt för både brödfödan och överlevnad. Annars är det nog mest ett ganska lättglömt stycke.
Jag tar till det klassiska…”ok för stunden”.

Som vanligt dock när det gäller Carnahan…med bra soundtrack!

Jan 14 2015

Sin City: A Dame to Kill For (2014)

sincity2_posterJag tillhörde verkligen de som charmades fullständigt av förra filmen.
Stilen, upplägget, det visuella, noiren.
Men det var 2005.

Tiderna förändras.
Det som en gång var fräsigt värre blir snart vardagsmat. Vilket i och för sig inte alls behöver betyda att en film i samma spår per automatik blir crap ett par år senare.
Fast då bygger det också på att det ska finnas en mening med en ny film.
Vilket det inte gör här. Överhuvudtaget.

När jag glor på det som sker på detta ytterst ansträngda och konstgjorda sätt….känner jag inget alls.
Jo, en uttråkad känsla. Börjar istället fundera på om jag inte borde ägnat kvällen åt nåt annat. Det hjälper inte att man kallat in duktige Joseph Gordon-Lewitt eller stabile Josh Brolin som komplement till de återkommande Powers Boothe, Jessica Alba och Mickey Rourke, herregud det finns ju inget att berätta här! Effekterna känns redan gamla som gatan och föga imponerande.
Jag fattar verkligen inte varför denna film överhuvudtaget gjordes. Första rullen var ascool när den kom. Här blir bara trött upprepning. Det hjälper inte ens att man slänger in en foxy Eva Green som (naturligtvis) tillbringar största delen av sina filmminutrar naken…
Pliktskyldigt flimrar Bruce Willis förbi ett par sekunder också, som om det skulle hjälpa.

sincity1

på väg till…ingenstans.

Som om Robert Rodriguez och Frank Miller trott att det liksom går att koka samma serietidningsaktiga episod-soppa på en spik igen.
Den gubben gick inte.
Effekter, effekter och mer effekter….men ingen mening med filmen.
Inte uselt, men inte bra.
Bara….trist.

 

Maj 21 2013

Little Fockers (2010)

Vissa filmserier är värda att hålla vid liv. Andra inte.
Det här är inte en sådan.

Det var ändå något visst första gången (Meet the Parents) Ben Stiller skulle möta svärfar Robert DeNiro. Den stenhårde pensionären från CIA mot den mjuke manliga sjuksköterskan. Upplagt för både komik och lite klyschor att sätta på skam. Och lite lagom politiskt inkorrekt humor.

10 år senare, via en ganska tam uppföljare (Meet the Fockers), är det dags att skriva ett nytt kapitel igen, förhoppningsvis det sista.
Nu är det barn med i bilden, och trodde man möjligen att komedin nu skulle foka in mer på hur det är att vara småbarnsförälder blir man gruvligt besviken. Kidsen blir bara en ytlig ursäkt i manuset för att istället veva samma gamla trams, DeNiros buttre svärfar Jack börjar se sig om efter en lämplig efterträdare som familjens patriark. Gubben blir ju inte yngre direkt. Ska Greg (Stiller) verkligen kunna axla den tunga manteln? Helst inte i Jacks ögon. Och veke Greg har ju som sig bör uppenbarligen enorma problem med att stå upp för sin sak.

Det är samma skämt som släpas runt en gång till. Hur mycket man är Greg och hur mycket älskar han egentligen sin familj? Kan han litas på? Släng också in lite sexskämt om åldern och Viagra och att Stiller charmas en ung snygg försäljerska (Jessica Alba), en onaturligt misstänksam Jack, en tröttsam Owen Wilson som upprepar sin playboyroll som den påfrestande Kevin. DeNiro har uppenbarligen varit med och producerat denna tunna soppa, vilket är ett mysterium.
Ben Stiller känns ovanligt trött och håglös här, som om han anat vilken nivå filmen kommer att hamna på.

”Nu vill jag faktiskt inte göra någon mer film med dig…!”

Efter halva filmen fattar jag allvarligt talat inte varför den här filmen har gjorts.
Det finns liksom inget skäl till det, den är varken speciellt rolig eller engagerande för fem öre. Finalen kommer abrupt, men ändå inte en sekund för tidigt. Att Dustin Hoffman och Barbara Streisand återigen lockats in med ett par ynka minutrar som Gregs märkliga föräldrar hjälper inte heller rullen speciellt mycket.

Little Fockers är ingen bra film. Ett vattnigt försök att krama lite cash ur en från början underhållande idé. Märkligt svagt kort från min annars pålitlige kompis Ben Stiller. Ingen tycks ha haft något större intresse här, och resultatet blir ju därefter. Se originalfilmen en gång till istället. Jorå.

Sep 14 2012

The Killer Inside Me (2010)

Lou Ford (Casey Affleck) kan vara en av de obehagligaste poliser man någonsin skådat på film. Ung, snygg, alltid med ett leende och en glad hälsningskommentar när man möter honom på gatan. Men Lou har en ytterst creepy dold sida; han är en fullblodspsykopat som gillar att döda. Utan att egentligen veta varför, något som också tycks göra honom ännu mer skrämmande och labil.

Spelplatsen är en liten sömnig stad i västra Texas, kanske i början av 50-talet. Ford har fullt upp med att jonglera sin tillvaro med sina kärleksintressen i form av den prostituerade Joyce (Jessica Alba) och den mer ”fina” Amy (Kate Hudson), samtidigt som han sakta och stadigt rör in sig i komplikationer med bla sina poliskollegor, åklagare och stadens starke man i form av byggpampen Conway (Ned Beatty).

Storyn, som bygger på en roman av skräpboksförfattaren Jim Thompson, blir en sorts skitig noir men ändå inte. Regissören Michael Winterbottom använder kontrastfull glättig, tidsenlig, musik och klär det hela mestadels i dammigt dagsljus istället för att förstärka med skuggor och murrig scenografi. Kanske därför också som det känns mestadels lite konstigt att titta på. Som det yttre inte passar för de inre känslor som filmen vill förmedla. Vilket också kanske är meningen.

Bildspråket är annars rätt detaljerat och synnerligen grafiskt. Ford utövar riktigt obehaglig misshandel mot både Alba och Hudson, och det hela görs med någon sorts oberördhet hos Affleck , vilket gör honom mer än avskyvärd att titta på.
Ändå berör inte historien som den borde. Jag ser en fullblodsidiot till människa som samtidigt beter sig synnerligen korkat och inte verkar tänka längre än näsan räcker. Hans motiv till sin natur känns mer än en gång lite oklara och främmande, även om vissa flashbacks försöker visa på troliga orsaker.

ondskan förklädd i stilfullt yttre

Jag vet faktiskt inte om Winterbottom medvetet kapat vissa hörn i sin berättelse, men då och då känns den riktigt förbihastad och som om man inte vill ta sig tid att löpa vissa scener helt ut. Dialogen och turerna i manuset blir stundvis lite abrupta och avsnoppade. Affleck gör förstås ett bra jobb med sin Ford, ligger perfekt i gränslandet mellan galenskap och tidvis beräknande. Ändå framstår hans figur inte som den mest smarta i trakten. Jessica Alba och Kate Hudson har båda rätt otacksamma roller som offer för Ford´s infall, men båda tvekar inte att lämna ut sig själva i scenerna. Det är bitvis obehagligt våldsamt när Ford går lös på sina medmänniskor, och det grafiska våldet blandas då och då med intensiva sexscener där Ford´s dubbelnatur än mer kommer fram i ljuset.

The Killer Inside Me spretar lite för mycket åt alla möjliga håll för att jag ska ta den till mig fullt ut. Trots sin mörka handling blir dess figurer mest distanserade karikatyrer av karaktärer som inte riktigt känns så levande som de borde. Mest beror det nog på att historien känns lite…hafsig. Slutet känns dock märkligt nog helt naturligt och förväntat. Otrivsam att titta på, med plus till Affleck för hans insats. Godkänt med obehaglig eftersmak.

Jan 25 2011

Machete (2010)

Det allra roligaste med den här filmen är att alla kvinnor verkar falla som furier för den lille stabbige tomten/skogstrollet Danny Trejo. Likt värsta James Bond går han fram, knäcker bad guys och charmar kvinnsen i en aldrig sinande ström. Robert Rodriguez gör mycket roliga saker, men nu vete i fan om det inte blev en roliga timmen för mycket.

Det som en gång började som en kul fejktrailer till Grindhouse-projektet har här alltså vuxit ut till en hel liten film. Trejo är ex-federalen Machete, illvilligt snärjd av en skumraskplan som ändå leder till att han kan ägna sig åt att avslöja en korruptionsskandal som inbegriper illegala flyktingar vid gränsen USA/Mexico, en rasistisk senator, en lömsk knarkkung och sist men inte minst en bindgalen medborgargardesstolle.

Den synnerligen taffliga storyn täcks av lika taffliga och grisiga effekter där både armar, huvuden och mer än lovligt dåliga vitsar flyger genom luften. Det hela är naturligtvis gjort med glimten i ögat och ska liksom Grindhouse vara en blinkning åt billiga skräpfilmer utan ett uns av kvalité. Danny Trejo har naturligtvis aldrig varit mycket till skådis, men vi som sett film ett tag har ju knappast kunnat undgå hans fula nylle i diverse actionproduktioner av varierande slag. Särskilt Rodriguez verkar ha ett gott öga till honom och kände kanske att det var dags att tacka för lång och trogen tjänst genom att ge honom en huvudroll för en gångs skull.

Sättet filmen är tillverkad på inbjuder förstås till en början till skratt och allmän munterhet från min sida, men halvvägs in i den galna handlingen känner jag ändå att det kanske är bra så. Förtjusningen över stilen, de rätt kända ansiktena i de olika rollerna ihop med den usla storyn avtar och ersätts av en…trötthet över att filmen tycks upprepa sig stup i ett.
På pluskontot finns att digniteter som Robert DeNiro, Jessica Alba, Michelle Rodriguez och självaste Don Johnson (!) dyker upp i rollistan. Även pålitlige och sluskige Jeff Fahey får gott om utrymme här. Och när också Steven ”träskallen” Seagal dyker upp…ja då är liksom samlingen av mer och mindre begåvade personer nästan komplett. Alla inblandade verkar dock ha haft kul vid inspelningstillfället, och det är väl bra det då. Som åskådare har jag kul en liten stund, men sedan tar det stopp. Tvärstopp.

Och då gillar jag ändå skräpfilmer och utstuderade B- och C-filmer.

Machete riskerar ett tag att falla ned i samma mörker som den usla Bitch Slap, klarar sig med nöd och näppe men betyget kan trots närvaron av kända namn i rollistan, dumhumor och ganska roliga effekter inte bli speciellt bra. Det blir liksom för mycket. Trailerstadiet hade räckt gott och väl.

 (idag inte som i Usel utan mer som…Inte Bra…)

Second opinion?
Studsa gärna över till Voldo som har lite annorlunda syn på dagens betraktelse.