World Invasion: Battle Los Angeles (2011)

Snacka om vattendelare till film. Det verkar inte finnas några mellanlägen här direkt. Antingen hatas den innerligt eller ses som en skön testosteronstinn skapelse med effektporr till höger och vänster. Själv känner jag nog för att fria lite här stället för att vara grinig gubbe och fälla.

Jonathan Liebesman (The Killing Room) vet antagligen inte vad subtilt regisserande betyder, eller finess. Han utgår från det flortunna ramverket på manussidorna och öser på med allt i den ytliga skolan helt enkelt. I bästa Michael Bay-stil…nästan. Det är klyschor, plattityder och dumt så det bara sjunger om det. MEN…vad gör väl det om det samtidigt är lite lagom skamligt underhållande i all sin enfaldighet.

Aaron Eckhart byter ut sina seriösa roller för en stund (kom igen, vem skulle inte vilja kuta runt med maffig bössa i näven och få leka actionhjälte!?) och gör veteranstridisen som får bli killen hela dan och plocka fram värsta erfarenheten när (ständigt dessa) usla aliens återigen anfaller jorden. Superattacken Allan i filmen kommer mot Los Angeles som snart förvandlats till ett mellanöstern i miniformat där gatustrider mellan marinkåren och de anfallande varelserna står som spön i backen. Belackarna gormar om dåliga effekter, men jag menar att man i det rasande tempot inte har en susning eller större sportslig att hinna se utifall effekterna är så mycket sämre än i andra filmer av den här kalibern.

Någonstans känns det rätt kul att tänka tanken Black Hawk Down möter Independence Day” när man ser den här filmen. Den som möjligen här tror sig kunna hitta lite seriös mening med tuggmotstånd får titta åt ett annat håll, annars är det bara till att svälja denna snabbmat och inte försöka tänka på kalorierna. Det är flaggviftning, moral the american way, frågan om i vilken ordning karaktärerna ska tvingas bita i gräset, det obligatoriska gänget civilister som måste räddas av de tuffa men godhjärtade boysen, det sedvanliga brandtalet och till slut lite hederlig eye of the tiger när de illvilliga besökarna ska kämpas ned med alla till buds stående medel. Eckhart tar bla hjälp av tuffbruden Michelle Rodriguez som ju vet hur hantera en puffra på film och Bridget Moynahan som snyggveterinär (!) med hjälpsamma färdigheter.  Och jäklar i min låda finns det inte barn med i sällskapet också! Allvarligt, behöver du ens fundera på hur det ska gå för våra huvudpersoner….?

…Battle Los Angeles ska ha cred för att den inte försöker dölja vad det är, en sjujävla overklig dumaction. Det smäller, det springs skriks och härjas. Det är stråkar, plastiga känslor, adrenalin och hela faderullan. Men lita på att inkräktarna också får ordentligt med spö när väl drar ihop sig. Och är det inte det allt handlar om egentligen? Fånigt underhållande är vad det är. Hit med mer popcorn!

”Maybe I can help. I’m a veterinarian.”

Machete (2010)

Det allra roligaste med den här filmen är att alla kvinnor verkar falla som furier för den lille stabbige tomten/skogstrollet Danny Trejo. Likt värsta James Bond går han fram, knäcker bad guys och charmar kvinnsen i en aldrig sinande ström. Robert Rodriguez gör mycket roliga saker, men nu vete i fan om det inte blev en roliga timmen för mycket.

Det som en gång började som en kul fejktrailer till Grindhouse-projektet har här alltså vuxit ut till en hel liten film. Trejo är ex-federalen Machete, illvilligt snärjd av en skumraskplan som ändå leder till att han kan ägna sig åt att avslöja en korruptionsskandal som inbegriper illegala flyktingar vid gränsen USA/Mexico, en rasistisk senator, en lömsk knarkkung och sist men inte minst en bindgalen medborgargardesstolle.

Den synnerligen taffliga storyn täcks av lika taffliga och grisiga effekter där både armar, huvuden och mer än lovligt dåliga vitsar flyger genom luften. Det hela är naturligtvis gjort med glimten i ögat och ska liksom Grindhouse vara en blinkning åt billiga skräpfilmer utan ett uns av kvalité. Danny Trejo har naturligtvis aldrig varit mycket till skådis, men vi som sett film ett tag har ju knappast kunnat undgå hans fula nylle i diverse actionproduktioner av varierande slag. Särskilt Rodriguez verkar ha ett gott öga till honom och kände kanske att det var dags att tacka för lång och trogen tjänst genom att ge honom en huvudroll för en gångs skull.

Sättet filmen är tillverkad på inbjuder förstås till en början till skratt och allmän munterhet från min sida, men halvvägs in i den galna handlingen känner jag ändå att det kanske är bra så. Förtjusningen över stilen, de rätt kända ansiktena i de olika rollerna ihop med den usla storyn avtar och ersätts av en…trötthet över att filmen tycks upprepa sig stup i ett.
På pluskontot finns att digniteter som Robert DeNiro, Jessica Alba, Michelle Rodriguez och självaste Don Johnson (!) dyker upp i rollistan. Även pålitlige och sluskige Jeff Fahey får gott om utrymme här. Och när också Steven ”träskallen” Seagal dyker upp…ja då är liksom samlingen av mer och mindre begåvade personer nästan komplett. Alla inblandade verkar dock ha haft kul vid inspelningstillfället, och det är väl bra det då. Som åskådare har jag kul en liten stund, men sedan tar det stopp. Tvärstopp.

Och då gillar jag ändå skräpfilmer och utstuderade B- och C-filmer.

Machete riskerar ett tag att falla ned i samma mörker som den usla Bitch Slap, klarar sig med nöd och näppe men betyget kan trots närvaron av kända namn i rollistan, dumhumor och ganska roliga effekter inte bli speciellt bra. Det blir liksom för mycket. Trailerstadiet hade räckt gott och väl.

 (idag inte som i Usel utan mer som…Inte Bra…)

Second opinion?
Studsa gärna över till Voldo som har lite annorlunda syn på dagens betraktelse.