Etikettarkiv: rysligheter

Nov 4 2018

#rysligaoktober: Ghost Stories (2017)

Vi avslutar lilla Halloween-temat med en riktig stabil rackare från britterna!
Professor Goodman (Andy Nyman) lever för att avslöja charlataner och skojare inom ande- och spökvärlden. Tänk typ alla lirare som får härja fritt i tex svenska Hemsökt (heter programmet så?). Hans stora inspiration är den märklige Charles Cameron som pysslade med samma saker…innan han försvann spårlöst för många år sedan. Nu får Goodman plötsligt brev från Cameron. Han lever! Och har en utmaning till Goodman. Tre märkliga fall där Cameron inte har kunnat förklara händelserna. Kan Goodman?

En sorts mini-antologi detta. Tre rätt ruggiga fall som kommer att spelas upp. En nattvakt får problem på jobbet, en ung man kör på något i skogen och en hal affärsman ensam i sitt högteknologiska hus som inte visar vara så tryggt som man kan tro. Upphovsmännen Andy Nyman och Jeremy Dyson skapade från början det hela som en teaterpjäs på scen (!). Framgångarna fick dem att börja tänka på en filmversion, och varför inte! Antar att en del har fått skrivas om lite för att passa berättarstilen på film. Men det gör sig. Helt klart. Speciellt de tre olika historierna är både obehagliga och så pass intressanta att jag vill se mer av dem. Som ett ramverk runt hela filmen löper också Goodmans eget mysterium med gamle Cameron. Hur hänger DET ihop? Förutom spökhistorierna finns också en rejäl twist instoppad här. En del har retat sig på den, men själv tycker jag det är näst intill briljant ihopmeckat av Nyman och Dyson. Som också såklart har regisserat det hela. Ett manus som kör kalla kårar längs ryggraden då och då, men framför allt gör mig nyfiken på att se ännu mer av de tre små miniberättelserna.
Och Martin Freeman är med också, och är lika bra som vanligt. Smutt.

Okej, kanske mer mysrysligt underhållande än skrämmande.
Men sånt är ju fint också.

 

Finns hos Discshop

Nov 3 2018

#rysligaoktober: The Devil’s Rejects (2005)

Satan (!) i gatan, vad är det här för rackigheter?!?!
En uppföljare på slasherfesten House of 1000 corpses, återigen signerad regissören Rob Zombie. Denne Zombie, ofta omnämnd i den här filmkategorin och verkar ha ett kladdigt finger i varenda syltburk i den här genren. Och vad är det för fånerier med efternamnet??! Väx upp liksom.

Knasbollar från förra rullen på rymmen. Stackars offer som kommer i vägen. Samma visa hela tiden. En lika tokig polis (William Forsythe) som jagar packet. Enligt egen utsago har Zombie gjort en ”modern westernoir” i utförandet. Jag gapskrattar. Detta är verkligen kaninskit! Och jordens kanske sämsta skådespelerska, Sherri Moon Zombie (javisst, regissörns fru förstås) tillåts hålla på med sitt dravel. Herregud alltså! Ser inte maken hur uselt det är när hon pratar?? Eller skiter han i det?

Satans helvete vad detta är dåligt! Bästa med filmen är de sista 30 sekunderna när hela Texas samlade poliskår-ish skjuter dårarna åt helvete. Japp, en superspoiler..men tro mig…jag gör er en tjänst. Jävlars vad jag jublade! Synd bara att jag var tvungen att vänta 1 timme och 46 minuter på det.
Lökigt dåligt detta.

 

Finns på Netflix, för den som inte vill tro på vad jag skriver

Nov 2 2018

#rysligaoktober: The Devil’s Rock (2011)

Oväntad underhållning från Nya Zeeland!
Natten innan gigantiska D-Day tar sin början i juni 1944 tar sig två Nya Zeeländare-kommandos iland på en av de små kanalöarna i Engelska kanalen. Målet är att sabotera en av de ockuperande tyskarnas bigass-kanoner (tänk Navarone!) som bevakar farleden utanför. Allt för att distrahera tyskarna inför den förestående invasionen. Väl i den tyska bunkern upptäcker de strax att något är galet fel. Att nazisterna uppenbarligen i smyg pysslat med att åkalla ockulta krafter för att vinna kriget, och att detta nu slagit…eh…lite fel.

Fräsig småaction/rysligheter från kiwilandet! Isolerad plats, inte alltför många skådisar. Lite bisarr stämning. Kort och effektiv story. Bra stil på effekterna som finns. De demoniska inslagen är stabila och snyggt genomförda. Bakom verket en Paul Campion. Han har helt klart känsla för att förmedla underhållning av det mer rysliga slaget. Känns proffsigt gjord, trots små medel och utan kända namn i rollistan. Överraskande bra!

Nov 1 2018

#rysligaoktober: Asylum Blackout (2011)

aka The Incident.

Tre snubbar, polare, homies, har ett rockband ihop. Stora drömmar om skivkontrakt och framgångar. I väntan på det jobbar alla boysen extra i köket på lokala mentalvårdsanstalten. Sköter köket och käket helt enkelt. Tryggt skyddade bakom tjockt glas slevar de fram middagar till de intagna psykfallen. Under överinseende av bister vaktpersonal. Som gjort för att det en dag ska gå åt skogen fullständigt. Vilket det gör en morgon när värsta åskovädret dundrar in över bygden och ser till att det mesta blir strömlöst. Galningarna kör ett uppror mot vakterna och plötsligt är det kaos och elände. Och mörker. Våra boys i köket, där bla Rupert Evans observeras i det som kanske kan kallas huvudroll, ser med förfäran på vad som händer. Och hur länge innan de skyddande dörrarna och glasen rämnar…? Inte alls länge ska det visa sig. Dagens nya uppdrag för våra hjältar; att klara livhanken instängda på dårhuset tills hjälp anländer.

Låt gå för viss ologik och rejält tilltagen fantasi, men visst finns här inslag av småspänning och underhållning av ett sådant värde som gör att jag sitter kvar och engagerar mig lite ändå. Man vill ju veta hur det ska gå! Även om det andas lite lågbudget, med minimal spelyta, får storyn till det berättarmässigt. Inget fel på gore-effekterna heller. På förhand hade jag aldrig hört talas om den här rullen, men när jag läste att manus är nedplitat av S. Craig Zahler (Brawl in Cellblock 44, Bone Tomahawk) blev det ju genast intressant! Det här är dock ett av hans tidiga alster som manusman (nedplitat redan -95 enligt skvallret). Regin här tar dock en Alexandre Courtès hand om. En lirare som tydligen gjort en massa videos åt U2 genom åren. Absolut inget extra speciellt detta. Men helt okej för stunden. Och så vill man ju veta hur det går för de stackars kockarna!

 

Finns att hyra på Plejmo för 19 spänn!

Okt 31 2018

#rysligaoktober: Hereditary (2018)

Att ta del av detta tvåtimmarsmangel är som att be om att sitta med ont i magen. Ungefär som att befinna sig på offentlig plats och inte se en toalett i sikte någonstans. Trapped against the wall. Sort of. Jag får det tvivelaktiga nöjet att hänga med en rätt dysfunktionell familj. Minst sagt. Släktens matriark har avlidit och begravning ska hållas.
För vuxna dottern Annie (Toni Collette) är det mixade känslor. Sorg blandas med lättnad (?), de två hade trots allt ett knepigt förhållande genom hela Annies uppväxt. Inte blir det bättre av att modern hela tiden ändock tycks vara närvarande i Annies liv i den stora och ödsliga villan. På alla sätt. Yaak. Och vad är det för konstiga böcker och texter hon plötsligt hittar i en kartong? Lägg till detta en familj som tycks ha svårt att prata med varandra. Barn som uppför sig udda. En äkta man, Steve (Gabriel Byrne), som inte riktigt vet hur han ska tackla de frostiga problemen som frodas innanför väggarna. Mycket effektiv rulle detta. Den liksom smyger sig på, och lämnar hela tiden små spår av obehag efter sig. Som att det finns något där i varje hörn. Nåt som man inte riktigt kan fästa blicken på. Händelser eskalerar. Ny tragedi drabbar familjen. Annie drivs ännu längre in ett tillstånd som inte känns hälsosamt. Det stora huset, ensamt och lite isolerat med Utah´s bergskedjor som backdrop, skulle i vilken annan film som helst vara ett naturskönt ställe. Här ligger det bara och tycks förebåda om rysligheter som är på väg att rulla in. Vilket de såklart gör allteftersom speltiden fortgår.

En del har retat sig på det sävliga tempot. Kanske i tron att de ska översköljas av värsta popcornsrysligheterna från ruta ett. Själv tycker jag det känns näst intill genialiskt att börja i lågt tempo, bygga ett svart familjedrama, som sakta men säkert övergår i något rejält olustig och skrämmande. Miljön känns både murrig och naken på samma gång. Collette bär filmen på sin axlar. Hon står för hela känsloregistret på en och samma gång. Byrne har en återhållsam men viktig roll. I honom ser man kanske hjälplösheten. Och barnen. Ett kapitel för sig. Dock minst lika creepy. En knasbra långfilsmdebut av regissören Ari Aster. Som även knåpat på manuset själv. Snacka om att träffa bullseye direkt! Toni Collette var enligt egen utsago rejält trött på att spela i rysliga rullar, men efter att ha läst det här manuset kunde hon inte tacka nej. Lätt att fatta varför. Filmens ”final act” gör banne mig skäl för epitet ryslighetsrulle. Med rätta! Riktigt bra skit det här!

 

Finns att köpa på import. Tillgänglig för digitalt köp 26/11 2018

 

 

Okt 30 2018

#rysligaoktober: The Strangers: Prey at Night (2018)

Kommer ni ihåg de där dårarna som terrade Liv Tyler i The Strangers 2008?? Såklart att DE är tillbaka nu under mörka, höstliga, oktober. Bara för att göra tillvaron rackig för några andra stackars satar. I det här fallet en familj på fyra. En resa ska företas. Till nån obskyr släkting som uppenbarligen bor i en sorts kombinerad trailerpark/camping. Det är förstås off-season och höst. Ödsligt område med lika ödsliga mobila hem. Och varför är det ingen släkting som tar emot mamma Cindy (Christina Hendricks) med familj…?

Strax är det full fart på slashet och otrevligheterna. Räkna inte med något nyskapande. Förstås. Men ändå så pass underhållande att det ofta blir lite småspännande. Sånt tycker jag är gött. Inte ofta man kan skriva det om traditionella slashers, stöpta i den beprövade formen. Knäppskallarna i sina masker gör ju sitt till också. Bakom dagens rulle, Johannes Roberts (47 meters down), medans manuset är hoptotat av regissören till förra Strangers, Bryan Bertino. Smyg och skrik och lite lagom mängder med falurött. Jamen det är väl vad man vill ha ändå kanske av rullar som den här. Ganska bra utnyttjande av den ödsliga trailerparkmiljön också. Plus i kanten också för dottern Kinsey (Bailee Madison) som visar upp alla färdigheter en final girl ska ha. Frågan är om det räcker i det här fallet…? Löst baserad på liknande händelser på 80-talet…men ta det med en jäkligt liten nypa salt. Alltså, obefintlig typ.
Bättre rulle än jag kunde tro.

 

Finns bla på Viaplay, SF Anytime och Itunes

Jan 30 2018

The Open House (2018)

Men förihelvete.
Bara för att Netflix värderas till miljarders miljarder, betyder det väl inte att de kan prångla ut vad för skit som helst när det ska produceras ”eget”? Eller, jo tydligen är det så iaf. Någon, NÅGON, på företaget borde verkligen lusläsa alla de manus som uppenbarligen ständigt är up for grabs.

Ensam mamma med tonårsson flyttar från villaförorten till stort murrigt hus uppe i bergen. Rakt ut i spenaten. Tragedi och finansiella svårigheter ligger bakom beslutet, och tur att mammas syster har en vräkig kåk som bara…står där. Visserligen ute för försäljning, men fram tills det blir ev affär kan de husera där bäst de vill. Så länge de följer den stående ordern om att hålla sig borta på söndagar då det är öppet-hus-visning av kåken. Så långt allt väl. Plötsligt börjar dock sonen Logan och mamma Naomi upptäcka att små saker försvinner eller flyttar på sig. Ett par glasögon, en telefon, en fjärrkontroll osv. Som att någon, eller något, finns i kåken.

Bra början, schyssta förutsättningar och en sorts story som det faktiskt går att tro på lite. Jag menar, vem har inte ibland haft känslan att man är iakttagen eller någon flyttat på grejer i hemmet..? Men sen..sen går det rakt ned i diket. Herregud, som det gör. Det som hade alla chanser att bli rejält obehagligt, slarvas bort i ett dimmoln av klyschor, konstig klippning, ologiska loopar (såna där som man bara inte kan bortse från..hur mycket man än vill), och en oförmåga att ta hem det hela vägen i manuset. Ett manus som för övrigt inte alls håller för 94 minuter. Snarare 30. Eller..knappt det. Upphovsmakarna tycks ha fått soppatorsk i fantasin och avslutar rullen på det crappigaste sätt som bara går. Vilket gör mig bara förbannad istället för uppgiven. Sicket skit detta är. Och då hjälper det inte ens att unge Logan spelas av Dylan Minnette som var helt okej i den underhållande Goosebumps.

Skärpning Netflix!

Jan 8 2018

The Vault (2017)

Regissören/manusmannen Dan Bush borde göra en note to myself inför framtiden; försök aldrig göra en fullängdare av material som håller för högst 60 minuter. Om ens det.

Sällan har väl just denna känsla varit så uppenbar som i dagens rulle.
Lugubert sällskap med syskontrio i spetsen tar över en bank. Gisslansituation, och rånare som är ute efter de stora stålarna. Varför inte de rikedomar som göms långt nere i det gamla valvet i källarn. Det som ingen vill låtsas om.

Okej, man måste ändå gilla upplägget till en början. En till synes ”vanlig” heistrulle som lite lagom sakta ska leta sig in i en helt annan genre…den betydligt mörkare och lite rysligare. Problemet för sagde Bush är att han inte har tillräckligt intressanta karaktärer (eller ett driv i storyn) att jonglera med. Rånarna leds av två systrar plus en bror..och samtliga skådisar är så attans svaga att det är stört omöjligt att för en sekund jobba upp någon som helst sympati för dem. Clint Eastwoods dotter Francesca är av dem, och har hon tänkt sig att följa i pappas spår behövs nog både bättre omdöme av rollval och kanske lite jobbande på talangen. Å andra sidan är det inte lätt i ett manus som svajar så mycket. Utdragna scener, klyschiga scener (alltså mer är normalt) och framför allt inga som helst intressanta vinklingar. En rutinerad filmgloare har storyn klar för sig 15 minuter in i rullen. Då har man också fått James Franco inplockad för en kaffekvart. Kunde ha blivit bra..blir nu mest ett ”jaha”. Här hade manuset tjänat på liiite mer finess och finlir.

Allt blir lite för uppenbart lite för snabbt. Och när det väl skiter sig ordentligt klarar inte rullen av att fixa det ända in i kaklet.
För att inte tala om slutet som kanske är ännu sämre än sina föregående 90 minuter.
Nej, detta var icke bra alls.

Okt 30 2017

#rysligaoktober: Annabelle: Creation (2017)

Solid regel i Drömfabriken; slå alltid mynt så mycket det går av konceptframgångar och trender. Alltid!

Den räliga dockan Annabelle syntes första gången i den utmärkta The Conjuring 2013. Om än bara flyktigt och i förbifarten, och med en olycksbådande aura över sig. Klart det inte dröjde länge förrän hon fick sin ”egen” film, den godkända men lite bleka Annabelle 2014. I sann Hollywoodanda behövs således en prequel också! Därav dagens alster. Vad är Annabelles historia? Hur kom hon till? Varför denna aura av ondska i de livlösa porslinsögonen? Svaret finns i 40-talet då dockmakaren Samuel (en fåordig Anthony LaPaglia) skapar dockan åt sin dotter Bee (eller Annabelle om du så vill). Tragedin slår till och Samuel kastas in i sorgens tillvaro ihop med sin fru Esther (Miranda Otto). Hopp i tiden till 50-tal och makarnas stora hus har öppnats för ett gäng föräldralösa kids i väntan på eventuell adoption. Samuel och Esther bor fortfarande kvar, och hoppas kanske på att liv och rörelse i kåken ska..ja..göra vad..? Det dröjer naturligtvis icke länge innan obehagliga saker börjar hända i det stora huset…och allt verkar leda till den uschliga dockan Annabelle som återigen dyker upp, på minst sagt märkligt ställe.

Såja, premissen i den ganska klyschiga storyn satt. In med svenske regissören (heja!) David F. Sandberg, som visade var skåpet skulle stå med underhållande Lights Out häromåret.
Sandberg fortsätter att leka med skuggor och ljud på ett synnerligen övertygande sätt. Ljudmattan är intensiv och sitter i främsta rummet. Minsta lilla knirk blir en olycksbådande förvarning om obehagligheter på ingång. Likadant med bilden. Sandberg utnyttjar ofta det som händer i bakgrunden..detaljerna, när fokuset ligger i bildens framkant. Vilket också gör att jag som tittar…sitter och glor med intensiv blick och bara väntar på att något ska hända! Vilket det ofta gör…men inte alltid där man förväntar det. Klassiskt och fungerande knep!

Storyn är i grunden superklyschig och styltig, men inlindad i så pass snygg produktion som här gör det inte så mycket att det egentligen är ett antal scener staplade på varandra med fokus på att skrämma sina åskådare. Gediget skådespelande av kidsen i rullen. Driftiga Lulu Wilson, som senast syntes i den utmärkta Ouija: Origin of Evil, dyker upp här också. Så ung och redan typecastad in i rysare…? Hardcorefans av skräck suckar troligen åt ”vaniljkänslan” på rysligheterna…men som vanligt hävdar jag att det ofta blir mer underhållande med ”less is more” när det kommer till effekter och gore. Inget undantag här. Sandberg kommer att få gott om fortsatta jobb i Hollywood.

En rulle som gör jobbet!

  

 

I SoF-poddens Halloween-avsnitt #112 pratar vi mer om mysryset med dockjäkeln. Lyssna här vetja!

Okt 28 2017

#rysligaoktober: Phoenix Forgotten (2017)

Found footage! Ack ja käre läsare, jag vet nog vad du tänker nu. Jag gjorde likadant innan jag tog mig an denna. Lade till och med in en suck. Som i ”nu vet jag precis vad som väntar”… Och ja…lite så blev det, men ändå inte!

1997 uppträder mystiska ljusfenomen på himlen ovanför Phoenix (och detta är sant..kan läsas om överallt på the internetz), vilka filmas av en familj som samma kväll firar födelsedagskalas. Strax efter beslutar sig storebror i familjen att tillsammans med kompisar bege sig ut i öknen utanför staden och leta efter orsaken. Naturligtvis är detta det sista som hörs av dem. No surprise there.

20 år senare har lillasyster i famljen växt upp och beslutar sig för att forska i ämnet..vad som egentligen hände med hennes bror. Forskningen bedrivs medelst besök i arkiv och intervjuer. Allt upplagt som ett riktigt tv-program. Lite udda grepp, men funkis. Till slut, nästan av en slump, hittas en gammal VHS-kamera i ett bortglömt lager. Hur kom den dit? Vad innehåller den? Ska mysteriet lösas en gång för alla..? Fram till hit således en ganska ”vanlig” story om snokandet av information. Andra hälften av rullen byter så att säga skepnad, det innehållet spelas upp inför oss åskådare. Vad ska vi få se? Ödet för kidsen 1997?

Jaja, det låter lökigt, urvattnat och lite ansträngt. Märkligt nog funkar det ändå, nästan som en liten friskt fläkt i det numera ganska unkna found footage-universumet.
Kanske ändå bäst i sin första hälft när systern Sophie (Florence Hartigan) börjar gräva i ”fallet”. Sen blir det ofrånkomligen lite mer klyschigt när vi får hänga med brodern Josh (Luke Spencer Roberts) och hans kompisar på jakt i vildmarken. DOCK, snygga scener över ett Arizonalandskap av regissören, en Justin Barber. Och lite mystiskt. Och lite olycksbådande. Och lite underhållande ändå. Mer än jag absolut trodde. Faktiskt.
Tanken är god, jag friar hellre än fäller.

Sep 27 2017

It (2017)

Kingen och hösten 2017 går som hand i handsken! The talk of the town! Höstens lilla svarta!

Ingen har missat hajpen. Vare sig du hatar skräck eller älskar att omfamnas av mörkrets alla demoner. Dagens rulle har också lite att leva upp till, kan vi säga att det finns lite stakes här?
TV-miniserien från -90 var ju just en…tv-serie, men nog gjorde den boken rättvisa ändå. För att inte tala om dåtidens Pennywise, Tim Curry! Ahh..ett bestående minne från det grungiga 90-talet. Nåväl, upp till bevis Skarsgård-broder Bill! In i clownkostymen modell 2017 och härja runt i kloakerna. Funkis? Jovars, Billyboy gör minsann en gedigen insats. Går ut lagom mysrysligt och vrider upp tempot till all-in när finalen närmar sig. Så dags har också dagens ”losers club”, våra sargade unga hjältar i den fördömda staden Derry, kommit något på spåren. Den där ondskan som vaknar vart 27:e år och ställer till tråkigheter.

Fast i grund och botten är förstås historien som bäst när det inte handlar om skräck och otäcksheter. När det istället är drama om barn med uppväxt som inte är speciellt harmonisk eller hoppfull. När kidsen bara genom att börja hänga med varandra återfår det som skulle kunna kallas hopp om livet och riktigt vänskap. Vibbarna går till rullar som tex Stand by Me och Hearts in Atlantis. Okej, jag slänger in en tesked Carrie också. Dramaberättaren Stephen King. Funkar bra. Dagens stora pusspluss går till alla de unga skådisarna som har total närvaro och naturlighet. Håll koll på namnen; Jaeden Lieberher, Sophia Lillis och Finn Wolfhard (!), för att nämna några.

Mannen bakom dagens rysligheter heter Andy Muschietti och det känns som han styrt den här skutan ganska tryggt och bra. Fokuserar här enbart på att berätta om kidsen med handlingen förlagt till 80-talet. Det vuxna battlet mot It sparas till nästa ”kapitel”. Möjligen spritsar den gode regissören (och manuset) ut det hela liiite för länge, nånstans mitt i rullen känns det plötsligt aningens repetitivt..men hey..alla kidsen måste ju få sitt när det handlar om att face the fear. Kanske är inte heller rullen så skrämmande jag hade hoppats att den skulle vara. Å andra sidan…har man någon gång läst romanen (denna tegelsten!) och har ungefärlig koll på när det vankas obehagligheter…så får man kanske skylla sig själv.

Helt klart en stabilt bra rulle med ett slut som lovar gott inför ”kapitel 2”.

Apr 21 2017

The Autopsy of Jane Doe (2016)

the-autopsy-of-jane-doe-2016-posterAtt hänga hos obducenter, oavsett ens egen fysiska form, är icke det mest upplyftande man kan ägna sig åt. Att hänga med dem i filmiskt ryslighetssammanhang spär dessutom på ett extra lager av den där obehagliga känslan.

Upplagt då alltså för otrevligheter i norsken André Ovredals (Trolljägaren) nya rulle, bekostad av en säck Hollywoodpluringar. Istället för att trycka plattan i mattan i nån svulstig visuell popcornsstund väljer han att smyga ut den här lite nedtonade och enklare, men ack så olustiga, skapelsen.

På det lokala bårhuset i nån liten avkrok på den amerikanska landsbygden huserar far och son obducenter. Inte alls några galningar eller blodtörstande typer. Nej, högst normala personer som driver det lilla familjeföretaget (??) enligt konstens alla regler. Nu är plötsligt en upphittad stackars kvinna på plats på det stålkalla obduktionsbordet. Kvällens Jane Doe. Hittad begravd i betong i en husgrund i samband med ett annat brott som polisen kallats ut till. Men vem är nu kvinnan? Och vad dog hon av? För att ha legat begravd ser hon dessutom oförskämt bra ut för att vara lik. Hoppsan. Varningsklocka?

Obducent-pappa Tommy (den pålitlige Brian Cox) övertalar sin son Austin (Emile Hirsch) att stanna kvar för att hjälpa farsgubben med denna sena ”leverans”. Och Austin som precis skulle ge sig ut på date med flickvännen Emma (Ophelia Lovibond). Äsch, vad gör väl en timme hit eller dit? Klart grabben ställer upp. Han ska ju trots allt ta över verksamheten en vacker dag.

janedoe_pic

familjeföretaget drar igång verksamheten

Så börjar nu en natt man långsamt ska glömma som åskådare till denna lilla mysryslighet. Eller mysrys och mysrys…när obducentknivar kommer fram och gör vad obducentknivar brukar göra, här i närbild och utan förmildrande kamerafilter, då blir det ännu lite mer obehagligt. Men inget mot vad som väntar när far och son plötsligt börjar hitta..ja..hitta är banne mig rätt ord här…märkliga…grejer… i Janes Doe´s kropp! Hu! Härifrån är det nu en resa längs olustens väg. Samtidigt rasar en storm utanför (klassiskt), strömmen försvinner med jämna mellanrum (klassiskt igen) och stället nere i källaren (but of course) ser så där murrigt lurkigt ut med sina gamla träpaneler och annan rekvisita som skvallrar om ett svunnet 70-tal…typ.

Vår norske regissör håller det effektivt och rakt. Till och med när extraordinära saker börjar hända. För det blir lite grejen med dagens rulle; trots att den i grunden är stöpt i samma mall som många liknande alster..vet man inte riktigt var den ska ta vägen. Och det om något är väl ett bra betyg på en film som ändå rör sig inom beprövade koncept.

Obehagligt, gåtfullt och ganska gott om spännande sekvenser.
En bra filmstund helt enkelt.
Och så lite ruggig också!

 

avsnitt 85 förslagI SoF-poddens #85 gillar vi dagens rulle ännu lite mer. Lyssna bara!

Feb 14 2017

The Monster (2016)

the-monster-movie-poster-480x711Ibland hittas riktigt bra upplevelser i de ”små” filmerna.
Ibland lurar dessutom sagda filmer ut en som tittare på synnerligen osäker mark och man sitter där och hjälplöst famlar efter något att hålla sig i. Finns en viss förtjusning i den känslan.

Precis som det är idag.
Den alkade mamman Katy (Zoe Kazan) som knappt har koll på sig själv eller tillvaron runt henne. Dottern Lizzy (Ella Ballentine) som lider i tysthet av mammans förnekelse och tillstånd, lika delar uppfylld av hat och kärlek till en förälder som sakta håller på att försvinna. En resa ska göras. Kathy ska skjutsa sin dotter till pappan. Den utflyttade pappan som startat en ny familj på annat håll. En spänning i luften mellan mor och dotter.

Bilresan startar sent och dagen övergår i mörk kväll. På en ödslig väg genom en skog kör Kathy på en…. varg? Skada på bilen och samtal till bärgare och assistans. Väntan i bilen, regnet börjar falla. En mamma och hennes dotter. Med uppenbara problem att prata med varandra. Hitta till varandra. Kanske krävs det något extra? Som att plötsligt den påkörda vargen (?) är försvunnen från vägen. Var? Hur? Strax kommer dagens duo att smärtsamt få erfara att skogen innehåller mer än bara ”vanliga” djur. Eller…?

Vi får också obehagliga flashbacks från en problemfylld vardag för Karhy och Lizzy. Suparkompisar, misshandlande nya älskare. Ett beroende hos en vuxen som ett barn inte ska behöva vara med om. Var finns monstret egentligen? Och vad är det egentligen man tittar på här?

monster_pic

i vissa lägen bäst att hålla tyst

Bakom rullen Bryan Bertino, som gav oss homeinvasionrullen The Strangers för ett par år sen. Här har han plitat ihop något helt annorlunda. Men likväl obehagligt och svårläst. På ett bra sätt. Ett sätt som gör att jag sitter och gärna vill veta vad som ska hända härnäst.

Mörkt drama, i det lilla formatet, där både det mänskliga psyket och det lite mer traditionella skräcktemat vävs ihop på ett ganska finurligt sätt. Bra lirat av alla iblandade. med Kazan och Ballentine i frontlinjen. Liten brasklapp bör kanske utdelas till den som förväntar sig en actionstinn skräckupplevelse…rysligheterna kommer rätt mycket i annan form och mixas med beprövad ”gammelstil”. Inte helt lätt för alla att svälja kanske.

Oväntat bra i mörkret.

Okt 31 2016

#rysligaoktober: Lights Out (2016)

lights_out_posterSista häst ut ur boxen i detta minirace.
Men icke på långa vägar någon av de svagare skrämselkrafterna denna lilla tematagg presenterat under oktobers sista hälft!

Kortfilmen från youtube som via viral succé fick chansen att växa till en hel liten film! Tack för det James Wan (igen!), den icke helt obekante tillverkaren av rysligheter, som såg potentialen hos svenske David F. Sandbergs lilla hobbyprojekt här hemma i Svedala. Wan gav således både Sandberg och storyn chansen att komma in i Hollywoodfabriken för en liten uppgradering. Givetvis med svensken som regissör även här!

Och jag säger: kul! Smutt så in i bomben! Sandbergs story (med lite finputsning av en Eric Heisserer) får här växa ut till en liten berättelse om trassliga familjeförhållanden. Förutom alla ruggigheter förstås! För dom finns såklart kvar. Nu ännu mer i antal dessutom.
Stackars lille Martin (Gabriel Bateman) har det inte lätt. Hemma i stora huset håller mamma (Maria Bello) på att gå nuts. Inte för att hon själv medger det på något sätt. Men Martin märker. Konstiga samtal med någon i lönndom. Och varför är vissa rum alltid mörka? Dessutom känner Martin att det finns…något i kåken. Och det är inte pappa, för han har flyttat ut.

När också utflyttade storasyster Rebecca (Tersesa Palmer) får höra om lillebrors dilemma slår flashbacksen från förr till, till hennes egen barndom. Martin måste ut ur huset genast! Men hur? Med en mamma som är labil värre och en oväntad husgäst som minsann inte tänker släppa iväg folk hur som helst.

Jojomen. Ni som redan sett kortisen på nätet, vet ju i vilken form ruskigheterna kommer. Alla andra kommer strax att upptäcka att det som vanligt är i mörkret fasorna väntar. Tända lampor, ett bra råd!

lights-out-759

konstvalet på väggen är inte heller att leka med

Och rullen gör jobbet. Inte tal om annat! Sandberg håller det enkelt och effektivt. Lurar inte in rullen i trassliga utsvävningar eller sidospår. Han går liksom rakt på problemet. Dessutom är det snyggt gjort, med lite extra pengar på fickan från Drömfabriken. Finns Sandbergs originalidé kvar i rullen? Javisst, det tycker jag absolut. Storyn som vävs runt själva skrämselgrejen är fullt duglig. Dessutom ÄR det lite skrajsigt i vissa scener. Tänk att leken med mörker och ljus…och ganska enkla effekter kan göra så mycket. Lillgrabben Bateman gör det bra som knatting med sömnsvårigheter, Palmer visar att det återigen finns gott om tuffa tjejer som vet att ta för sig när det stormar. Och Maria Bello…tycks dyka upp lite här och där och gör sällan dåligt ifrån sig. Inte här heller.

Förstås är filmen ett jobb från Hollywoods väl inarbetade ryslighetsavdelning, vilket innebär att den trots allt följer en beprövad mall, inte inte på något överraskande mall såklart. Det är liksom från punkt A, via besvärligheter vid B, till finalen vid punkt C. Ingen rakteforskning i manuset precis. Den som väntar en ny sorts ryslighet i mörkret, kommer möjligen att gnälla lite. Alla andra njuter av resan och vår nya skrämsel-svensks första steg i den stora ligan.

Stabil ryslighet i det mindre (men effektiva) formatet.

ev. Halloween-faktor:
Inget orange i sikte. Kusliga skuggor och ett mörkt hus gör sig väl dock i denna kategori? Plus en källare!

p.s…sugen på mer rysligheter? Svinga dig över till bloggvännerna Fiffi, filmitch-Johan och Scary Sofia som kör ruskigheter hela första veckan i november! Spot on!

Okt 28 2016

#rysligaoktober: Don’t Breathe (2016)

dont-breathe-posterUtstakade planer, låt vara av det mer skumraskiga slaget, som går helt åt skogen. Ibland blir det fånigt. Ibland blir det synnerligen underhållande. Som här. Så pass också så att rullen med lätthet kvalar in i månadens lag.

Sensommarrysligheter som faktiskt håller sig kvar på biorepertoaren as I write (oktober 2016). Och visst är det ändå lätt att förstå varför. Om man är på det humöret alltså.Trots att rullen kanske innehåller en manusmall som inte är av den mer avancerade sorten.

Unga Rocky (Jane Levy) har det inte så kul i ett alltmer slitet Detroit. En försupen morsa med trashig pojkvän och en lillasyster som är värd en bättre uppväxt än den nuvarande situationen. Rocky jobbar dock på en plan, Tillsammans med kompanjonerna Alex (Dylan Minnette) och Money (Daniel Zovatto) ägnar hon sig i lönndom åt att göra små inbrott i villor här och där. En lönande verksamhet, som förstås har sina risker.
När så Money hävdar att en ny liten homeinvasion borde ske hos en ensamboende gubbe i de mer slitna och ödsliga kvarteren av staden, där ryktet säger att att the old man har en rejäl stash med pluringar gömda i kåken…ser Rocky en chans att via denna sista stöt kunna ta sin syster och dra till Kaliforniens stränder och skapa ett nytt liv.
Ack ja..om hon bara visste vad som väntar.

Efter sedvanlig stakeout är det så dags att slå till. Den gamle gubben, en sargad krigsveteran….är enligt det där gamla ryktet är förtärd av sorg efter att hans dotter blivit överkörd och dödad. Vad kan väl vara enklare än att råna en sådan vek figur…?
Well, låt oss säga att gubben i kåken inte alls sover så djupt som de trott. Sort of.

Mer ska inte skrivas om handlingen. den mår bättre av att helt enkelt upplevas. Bara drabbas av som åskådare. En thrillerliknande inledning som snart byts till rena ruskigheter. En adrenalinkick på upplevelsekontot. Är det en ren skräckis? Nix, det kan jag inte tycka. Nånstans hade jag möjligen väntat mig nåt helt annat..vad vet jag inte riktigt. men det som bjuds är icke på nåt sätt dåligt! Kanske mer att jag inte blir lika rädd som jag hade trott (hoppats?) på att bli. Rocky och co bjuds upp till en dans av synnerligen otrevligt slag, och trots att manus kanske följer den där klassiska manusmallen..går det inte riktigt att läsa av filmen och förutse dess upplösning.

jane-levy-as-rocky-in-dont-breathe

gömma sig i källaren. klassiker.

Bakom spakarna idag regissören Fede Alvarez (Evil Dead-nyinspelningen). Även här har han Sam Raimi med sig i producentledet. Alvarez kan sina rysligheter, sitt tempo och sitt sätt att bygga en, låta vara simpel men effektiv, spänning.
Att heja på Rocky från ruta ett känns ganska naturligt. Trots hennes och hennes kumpaners omoraliska avsikter. Filmen ägs dock fullständigt den gamle senige gubben, som spelas med bravur av Stephen Lang, badasset från Avatar. Not your average victim.

En tempofylld rulle, ger rejält med bang för bucksen. Obehaglig. Ger kanske inte den skrämselkänsla man (jag) hoppats på…men istället blir det svettig spänning i mixen, och det räcker för att filmen ska kännas stabilt otrevlig och bra.
En liten joyride i adrenalinracet.

ev. Halloween-faktor:
Obefintlig. Ödsligt (?) och spöklikt hus på lika ödslig gata. Möjligen det.

 

avsnitt-60Undertecknad och kollega Fiffi lägger ut texten ytterligare lite lagom nördigt om rullen i SoF-poddens Halloween-special som du hittar här!